Historieförfalskning, vanföreställningar och reduktionism – När religiösa diskuterar samhällsutvecklingen är empirin bara en bisak

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria, och jag tänker inte ifrågasätta hans kunskaper inom det området. Dock skulle han kanske i anständighetens namn inta en något mera reserverad hållning när det kommer till att yttra sig tvärsäkert om förhållanden som han däremot fullt uppenbart inte har ens den minsta koll på. Att en religiös övertygelse är helt inkompatibel med ett av de absolut mest fundamentala inslagen i ett fungerande demokratiskt samhälle, nämligen en kritisk hållning där varje lösning och varje rätt svar bara kan vara provisoriskt och ständigt måste försvaras och/eller överges till förmån för alternativa tolkningar, är ett av många uppenbara problem när nu religionens företrädare återigen börjar flytta fram sina positioner i samhällsdebatten. Att den hållningen sedan alltför ofta åtföljs av ett moraliskt högmod som knappast är vare sig överdrivet anspråksfullt eller ens i närheten av att kunna verifieras av vare sig historien eller av hur religiösa individer verkligen beter sig, är både stötande och oroväckande.

Att säga att Halldorfs samhällsanalys är ytlig är faktiskt ett smickrande omdöme, för analysnivån motsvarar i bästa fall vad som brukar kunna presteras av den ordinäre gymnasieintellektuelle 18-åringen som precis har upptäckt att det finns en värld utanför hans egen navel, men som fortfarande saknar egna redskap för att beskriva den. Och att Halldorf påstår att religionen är alldeles för komplex för generaliseringar hindrar honom uppenbarligen inte från att ägna sig åt den typen av svepande omdömen om det samhälle som den existerar i. Texten vimlar av försanthållanden, i form av trötta stereotyper som t.ex. påståendet att ”globaliseringen medför mångfald”, en fraseologi som är så tömd på innehåll att den numera bara kan sägas tjänstgöra som ett frimurartecken för de individer som tycker sig kunna analysera omvärlden men som samtidigt helst inte vill vare sig lägga ned någon tid eller ens anstränga sig för att göra det. När Halldorf okritiskt återger formuleringen "postmodernt konsumtionssamhälle, efter ideologiernas död", så verkar han helt omedveten om att ett förfäktande av den ståndpunkten är ett nästan arketypiskt exempel på ideologiskt standardgods producerat av den extremliberala marknadshögern, på samma sätt som postmodernismens s.k. avlivande av de stora berättelserna ska sättas in inte i en faktisk empirisk verklighet utan i den socialdarwinistiska marknadshögerns, tyvärr rätt lyckade, strävan efter att skapa sig en hegemonisk position inom den samhälleliga ideologiproduktionen. De senaste decennierna har i själva verket sett en framväxt av bokstavliga kluster av tankesmedjor från högerhåll som samtliga ägnar sig åt ideologiproduktion, något som skjuter Halldorfs barnsliga omvärldsanalyser i sank lika effektivt som när den engelska slagkryssaren Hood fick en granat rakt ner i krutdurken vid slaget om Danmarksund.

Dessutom slår sig Halldorf för bröstet och hävdar att religionen är grundvalen till all etik. Det är strunt och historieförfalskning, ingenting annat. Kristendomen har snott i princip allting i den vägen, inte minst från stoicismen och andra filosofiska riktningar och parasiterar således på det omgivande samhället även i det fallet, som i så många andra. Att dessutom påstå att religionen är den enda grunden för moralen är väl ett påstående som nästintill bör generera en straffande blixt från Vår Herre eller någon av hans hantlangare, för inte nog med att det förminskar människan till ett tomt kärl som bara väntar på att Gud ska fylla det med ”godhet” och etik, det ger dessutom uttryck för en hybris som knappast anstår en sant kristen. Att det sedan är genuint falskt förtjänar knappt att påpekas. Halldorfs tolkning av liberalismen är dessutom tramsig och reduktionistisk, och då ska alla veta att det mycket sällan är en riktning som jag försvarar. När han dessutom hävdar att liberalismen inte kan generera några dygder, vilket i förlängningen bör tolkas som att han tycker att den är oansvarig och kanske t.o.m. degenererad, så skriver han in sig i ett sällskap som det knappast kan anses vara smickrande att tillhöra, för kritiken av liberalismens samhällsförstörande och oetiska tendenser har han gemensamt med individer på den allra extremaste högerkanten. Men det går uppenbarligen alldeles utmärkt att generalisera om en politisk riktning som är så pass fylld av olika schatteringar och tolkningsparadigm som liberalismen, något som däremot, enligt Halldorf, är tabu när det kommer till religionen. Men dubbel bokföring har alltid varit en framträdande egenskap hos religionens företrädare, så varför bli förvånad?

Och samma typ av, om inte double speak i Orwellsk bemärkelse så i varje fall ytterst selektiv historieskrivning, ägnar sig Halldorf åt när det kommer till religionens förhållande till demokratin. Halldorf vill ha det till att religionen är nästintill essentiell när det kommer till att odla demokratins dygder, men den tesen bör väl betraktas mera som ett uttryck för Halldorfs tro än som ett bevis för att han har studerat antingen världen eller historien, eller båda delarna, särskilt ingående. Att ”demokratins dygder” har odlats fram av religionen har vi ju sett gott om exempel bara under de senaste fyrtio åren. Jag tänker då på präststyret i Iran, kriget i Syrien, de etniska rensningarna i Burma/Myanmar, den amerikanska religiösa högern och dess ”demokratiska” hållning, IS, Jim Jones och Folkets tempel i Guyana, Boko Haram, mordet i Knutby, Plymouthbröderna, Katolska kyrkans övergrepp, m.m., m.m. Exemplen på hur religionen fostrar människor är oräkneliga, och givetvis är historien full av fler exempel som de ovanstående på hur kyrkorna har drivit fram ”demokratin”, i varje fall om man som Halldorf ägnar sig åt direkt revisionism och historieomskrivning. Jämför man istället The Economists demokratiindex med de siffror för sekulariseringsgrad som framkom vid World Values Survey’s undersökning från 2016 så framgår det att Halldorf faktiskt har så fel som man kan ha. De länder som är mest sekulariserade är nämligen också de länder som kommer högst när det handlar om en välfungerande demokrati. Det mesta talar alltså för att religionen är direkt kontraproduktiv om man vill ha ett välfungerande demokratiskt samhälle, och det finns väl i princip ingenting i historien som pekar på någonting annat.

Med dessa fakta i åtanke så går det väl också alldeles utmärkt att vända på hans hänvisning till Tocqueville's påstående att religionen är stark där demokratin är svag, och det lämpligast genom den gamla vanliga "hönan eller ägget-argumentationen". Tittar vi på t.ex. Syrien och andra länder i det området så är demokratin svag helt enkelt för att kyrkan har usurperat även den politiska makten och motarbetat alla former av genuina demokratiyttranden, detta, precis som i Sydamerika under den värsta diktatorsperioden, genom att liera sig med odemokratiska maktstrukturer. Och tittar vi på Sverige så har demokratin vuxit sig stark inte tack vare kyrkan, utan på grund av bl.a. Gustav Vasas tidiga kuvande av densamma. Det är inte för inte som Sverige har varit ett av världens mest sekulära länder och samtidigt faktiskt i många fall ett demokratiskt föredöme. Det är vi inte längre, och det finns ingenting som talar för att den utvecklingen kommer att vridas till det bättre under överskådlig tid, inte minst eftersom vi har fått en stor mängd invandrare som företräder en religiös riktning där religionen och Gud har försteg framför individens rättigheter. Det är en mycket oroande utveckling, och ett talande exempel på att religion och demokrati inte är några naturliga sängkamrater. Demokratin förutsätter ett rationellt samtal, en deliberativ hållning och ett förkastande av normgivare av transcendental art. Den förutsätter också en autonom individ som förmår att fatta överlagda beslut utan att onödig hänsyn tas till vidskepelse, traditioner eller andra villfarelser. Inget av det kan religionen, oavsett inriktning, sägas stå som garant för. Religionen, men då i kuvad form, är inte nödvändigtvis oförenlig med demokratin, men att som Halldorf hävda att den är ett fundament i ett demokratiskt samhällsbygge är förvirrat och falskt långt bortom anständighetens gräns.

Det är också ett oroande tidens tecken att individer som Halldorf får publicera den här typen av smörja i en av Sveriges största tidningar. Jag är ingen vän av förbud, så jag tänker på intet sätt yrka på att han tystas ned, och jag tänker inte heller anklaga honom för att förfäkta direkt odemokratiska idéer, även om det finns en glidning i det han skriver som inte är helt okomplicerad. Däremot är hans form av selektiv historieskrivning och okritiska acceptans av system som bygger på konformism, censur och rättskränkning mycket oroväckande. Men, som alla vet, om 99 999 religiösa individer mördar någon och den 100 000:e religiösa individen låter bli så är det den sistnämnda individen som är sant religiös, alla andra är avfällingar från den rätta tron. Så håller man förtrycket vid liv, understött av tankemässig virrighet och propagandistisk smörja av den art som Halldorf gör sig till talesman för. Beklämmande är bara förnamnet...

https://www.expressen.se/kultur/ide/rads-inte-religionerna-de-haller-oss-samman/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp?CMSID=Findings

 

När borgerligheten slåss om att vara vänster går den med högern före – Marianne Lindberg De Geer slår ett slag (i luften) för arbetarklassen…

Läkardottern Marianne Lindberg De Geer tycks ha tagit på sig rollen att försvara fattigpensionärer och utger sig själv för att vara väl införstådd med ”klassamhällets ekologi”. Och det är väl lite rörande på sitt sätt, att den kulturella överklassen i sin stora nåd sprider sina gracer över oss vanliga dödliga från de lägre klasserna. Men så särskilt övertygande är inte hennes argumentation, snarare tvärtom…

Den grundläggande diskussionen handlar egentligen om kläddesignern Gudrun Sjödén rättframma yttrande om att kvinnor med låg lön har sig själva att skylla eftersom de har satsat på något annat än sitt arbete. De må vara en generalisering, men helt utan poänger är konstaterandet inte. Det tycker dock Lindberg De Geer som svarar med att mana till bojkott av Sjödéns produktion. Större än så är uppenbarligen inte den självpåtagna vänsterns tolerans för någon som gör en motsatt omvärldsanalys än den ”korrekta”. Men det är ju egentligen ingenting nytt. På samma sätt som under 60- & 70-talen (vilket borde vara den tid då Lindberg De Geer fick sitt ”politiska uppvaknande”) så har den nuvarande vänstern förvandlats till ett borgerligt dagis som på känt manér ägnar sig mer åt att bråka om vilken bokstav som ska vara den femte i ordningen i partibeteckningen än om någonting som ens är i närheten av människors vardag. Samtidigt tycker man sig kunna yttra sig tvärsäkert om de eventuella klassintressen som finns hos grupperingar som man nog, på ett inverterat Downton Abbey-vis, i själva verket behöver en tv-serie för att få ens en avlägsen glimt av. Jan Myrdal må vara 90 år, han må ha haft många konstiga sängkamrater (och då menar jag inte hans fyra fruar, som numera alla är att räkna som f.d.) och hans omdöme har väl inte alltid varit glasklart, men när det kommer till den vänster som befolkar det här landet är hans blick lika ogrumlad som en 20-årings:

”Vad jag har sagt är mycket enkelt uttryckt att de som kallar sig vänster närmast är ett skikt för sig. Den är väldigt långt borta från arbetarklassen och lönearbetare.”

Samtidigt måste man på sätt och vis säga att Lindbergh De Geer har gjort sin läxa väl, för i princip alla de ingredienser som bör finnas med i ett inlägg skrivet av en representant för den borgerliga akademikerkader som numera utgör Vänsterpartiet finns med. Eftersom jag tycker om att bulta in mina argument spik för spik för spik ända tills det ringer i huvudet på den som försöker lyssna så tar vi det (Tjoho!) punktvis:

1) Den dogmatiska tilltron till den egna världsbilden:

Det här har jag redan varit inne på. Sjödén har enligt Lindberg De Geer fel närmast per definition. Men att konstatera att alla inte har samma förutsättningar innebär därför inte med automatik att Sjödén själv är den som har fötts med de stora möjligheterna i den årskull som hon tillhörde, den typen av jämförelser går aldrig att göra på ett meningsfullt sätt. Man kan, säkert inte alls utan fog, tolka Sjödéns yttrande som en nedlåtande kritik av människor som hon med orätt uppfattar som slappa och oföretagsamma, men man kan också välja att se det som att Sjödén ser möjligheter som har gått förlorade, medan Lindberg De Geer gråter över det tappade smöret, eller i varje fall hittar ursäkter för den slapphänte ”smörbäraren”, redan medan kossan håller på att mjölkas. Och alla felval och missade chanser är, förlåt mig alla vänster-människor, inte orsakade av den yttre verkligheten, de allra flesta orsakar vi själva, antingen ensamma eller i samspel med andra. Tror man motsatsen så är man mer materialistisk och deterministisk än vad till och med den mest väldrillade av marxister någonsin har kunnat förfalla till att bli.

2) En långtgående offerretorik, ämnad att visa på det genomgripande förtryck som riktas mot en lång rad ”svaga” grupper

Vänstern har blivit offerkoftans förlovade land (den har visserligen alltid sträckt sina gränspålar in över just det territoriet, men nu har anspråken blivit närmast totalitära) och det vimlar av grupper som det är synd om på ett eller annat sätt. I det här fallet handlar det om kvinnor med låga pensioner, men det skulle lika gärna kunna vara i princip vilken grupp som helst, t.o.m. (och kanske ibland allra mest) högutbildade kvinnliga akademiker med topplöner). Det finns egentligen bara en reservation, ska det handla om män så bör det helst röra sig om invandrare eller personer som tillhör någon form av sexuell minoritet. Och det säger egentligen sig självt, om någon ska kunna vara offer med åtminstone viss trovärdighet så bör det för säkerhets skull finnas kvar en åtminstone inte alltför obetydlig grupp som kan tjänstgöra som förövare. För nazisterna var det judarna, för den nutida vänstern är det den vita medelålders mannen (nåja, det kan duga med vita 25-åringar också, bara de tillhör ”överklassen” och är av manligt kön). Jag vet att det här är en jämförelse som många tycker går över gränsen, men alltomfattande och förenklande förklaringar och generaliseringar är sig lika oavsett i vilken miljö de växer fram, och en strukturell likhet är inte samma sak som en innehållsmässig dito. Och tillgripandet av just den här typen av stereotypiserande förklaringar beror på ett annat av de bärande inslagen inom dagens vänsterideologi, vilket jag återkommer till under punkt 6.

3) Moralisk överlägsenhet

Som alltid när vänstern diskuterar så gör man det med moralen på sin sida. Sjödéns yttrande är nämligen inte värt att bemöta på ett sakligt sätt inte bara eftersom hennes åsikter är ideologiskt fel (Punkt 1), utan i lika hög grad på grund av att de är omoraliska och väcker ”vrede” (det blir faktiskt nästan något bibliskt över det när vänstern domderar mot avgudadyrkarna). Detta trots att vänstern i sig representerar politiska åsikter som troligtvis har rättfärdigat mordet på fler människor än vad övriga politiska ideologier tillsammans ta  kål på, ett dystert facit som bara har lyckats överträffas av de stora världsreligionerna, mänsklighetens verkligt stora slaktare och gissel. Då talar vi visserligen i det här sammanhanget om dödsoffer som inte är direkt relaterade till krig och krigföring (det sistnämnda gör beräkningarna extremt komplicerade och vi lämnar det därhän för tillfället) men hur man än sköter sin bokföring i det här avseendet så är kommunismens och socialismens siffror blodröda. Men på något outgrundligt sätt så lyckas man ändå, en praxis som självfallet också praktiseras med stor framgång av företrädare för diverse religioner, gång på gång på gång övertyga omgivningen om att den som begick den eller den gräsliga handlingen, den som stod bakom det eller det terrordådet, m.m., m.m., han/hon var ingen äkta vänsteranhängare/troende. Ett fascinerande exempel på hur en immuniseringsstrategi faktiskt fungerar. Och en källa till ett ständigt lika rungande patos hos anhängarna, dock som alltid i just den här typen av fall kanske främst beroende på att ett högt röstläge är det som bäst dränker inre självtvivel.

4) Tillskriver de grupper som man säger sig representera värderingar som de i själva verket inte har

Jag är ingen vän av Ann Heberlein. Hon är ofta förvirrad i sin argumentation och ger ibland uttryck för åsikter som är helt befängda. Men i det här fallet har hon klockrent rätt, det behöver inte ens diskuteras. Den som tror något annat har antingen inte förstått vad hon säger eller också misstolkat henne, och det går faktiskt också, som det så ofta gör, att äta skinkan utan att man därför behöver slakta grisen. Oavsett om transaktionen med tiggaren handlar om känslan av att vara god, eller om en handling som är ”god i sig” (vad nu det innebär, eftersom allt vårt sociala mellanmänskliga handlande är känslostyrt) så blir resultatet nämligen detsamma, tiggaren får antingen pengar eller ej. För hans/hennes vidkommande är skälet till att tian hamnar i koppen ungefär lika väsentligt som vem som vann division fyra i slungboll i Sydöstra Svealand säsongen 1933/1934 (inget ont om slungboll för övrigt, en mycket underskattad sport…). Men anledningen till att Lindberg De Geer dömer ut Heberlein följer även den de schabloner som nutidens vänster ritar upp sin kartbild efter. Heberlein har fel världsbild (Punkt 1) eftersom hon är moderat, hon ställer inte upp på offerretoriken (Punkt 2) och hon är ofin nog att plocka bort, eller i varje fall besudla, den moraliska dimensionen (Punkt 3) i handlingen att ge pengar till tiggare. Devisen Three Strikes and Your Out gäller således svenska moderater lika väl som kriminella i Reagans USA.

Men, och nu kommer vi till själva grundinnehållet i Punkt 4, och det sätt på vilket det tar sig uttryck i det här sammanhanget. Lindberg De Geer (okej, hennes text är slapp och ogenomtänkt) gör ett fatalt misstag när hon säger sig ta strid för arbetare och tiggare på en och samma gång, ett misstag som (nu är jag elak igen…) nog först och främst har att göra med att det för henne handlar om en och samma grupp, en odefinierbar flock av identitetslösa massmänniskor som hon nu gentilt nog ställer sig på barrikaderna för. Men det finns ingenting, absolut ingenting, i en vänsterhållning av traditionellt snitt som förespråkar välgörenhet och hjälp till tiggare. Som den gamle KPML(r):aren Frank Baude så kärnfullt uttrycker det i en intervju, och lämpligt nog i just en passus där han, precis som Heberlein, helt tar avstånd ifrån att ge pengar till tiggare; ”Men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning du kan komma.” Något säger mig att Baude och Sjödén hade kunnat ha intressantare och mer givande diskussioner är Baude och Lindberg De Geer. Men jag kan ha fel...

Det finns överhuvudtaget ingenting i en arbetarklassetik (i den mån en sådan går att exakt utkristallisera) som talar för att det finns någon fördragsamhet för tiggare inom den. Ett välgörenhetssamhälle är ett liberalt påfund, det har ingenting att göra med en socialistisk samhällssyn. En tiggare är i det samhället en parasit i samma bemärkelse, om än inte alls i samma omfattning, som en kapitalist är det, eftersom hans ovilja att bidra på ett rättvist sätt till det gemensamma bästa gör honom till en belastning för de som måste arbeta för att få mat på bordet. Att hjälpa tiggare och propagera för välgörenhet är därför inte bara ett uttalat borgerligt/liberalt etos, det är i själva verket något som underminerar den sammanhållning som en genuin arbetarklassetik förutsätter. Att den sammanhållningen sedan i verkligheten må vara en chimär är något helt annat, det skiljer den inte på något vis från andra projektioner av utopisk politisk idealism. Att hon jämställer tiggeri med pensioner genererade från lönearbete avslöjar med all tydlighet hur långt Lindberg De Geer befinner sig från de hon tycker sig ta strid för. Men det finns fler och till och med ännu flagrantare exempel på det. Vi tar nästa punkt i vänsterns ideologiska filter.

5) Ett grundmurat förakt för arbetarklassen

Ett obligatoriskt inslag i ett debattinlägg från vänstern, så obligatoriskt att det för länge sedan, för alla utom för dem själva, har gått från att vara direkt tröttsamt till att istället vara uppenbart pinsamt, är att rikta kritik mot SD, oavsett om det har med saken att göra eller inte. Det är med politiskt korrekta skribenter som med gamla, trötta hanhundar i slutet av promenadslingan, de lyfter utmattat på benet mot den grindstolpe som de alltid brukar pinka på, skakar förtvivlat på hela kroppen för att pressa fram åtminstone en ynklig liten droppe urin, och går sen snällt in på sin hundkammare, väl medvetna om att de har gjort sin plikt och markerat sitt revir. Tyvärr lämpar sig inte föremålet för Lindberg De Geers text för att hon ska kunna ta upp det numera i princip söndertummade rasistkortet ur bakfickan, så istället får det bli en hänvisning till SD:s föregivna ”kvinnoförakt”. Jag vet inte vad hon grundar det på, och det är möjligt att hon har rätt, det är jag inte kapabel att avgöra. Här är dock det lilla nålsticket enbart till för att tjänstgöra som ännu en markör för att visa att Lindberg De Geer är på ”rätt” sida.

Men är hon det? Jag vet inte hur stor andelen arbetare är bland vänsterns väljare, men när SVT/Novus undersökte väljarstödet i juni 2017 så framgick det i varje fall att nära 30 % av dem som definierade sig själva som arbetare röstade på SD (som för övrigt då var det största partiet bland arbetare). Motsvarande siffra för Vänsterpartiet var drygt 9 %, vilket kanske inte är så imponerande av ett parti som åtminstone av tradition sagt sig företräda just arbetarklassen. Men nu sviker arbetarna vänstern, och istället för att försöka gå till botten med det problemet och verkligen närma sig de man säger sig kämpa för så beter sig vänsterns företrädare som dåliga förlorare i ett triangeldrama och vänder all sin giftgröna avsky mot det pack, det avskräde som inte har vett nog att förstå sitt eget bästa utan istället väljer att liera sig med mörkerkrafter av allra värsta slag. Nu är det här föraktet inte på något sätt en särpräglat svensk företeelse, något som alla som har läst Owen Jones Chavs har fått full inblick i, utan ett fenomen som går genom större delen av Europa, och som givetvis på intet sätt kan sägas vara ett aldrig förr skådat fenomen. Mekanismerna är de samma var de än sätts i spel, och avskyn är lika grundmurad. Att det eventuellt skulle kunna vara så, som de så ofta är när relationer inte fungerar som de ska, att felet ligger hos båda sidor är en tanke som framstår som närmast obscen när den framförs till en vänsteranhängare. Det är ytterligare ett tydligt exempel på hur den immuniseringsmekanism (nämnd under Punkt 3 ovan) som finns inbyggd i den nuvarande vänsterns ideologiska ramverk fungerar.

6) Konspirationsteoretisk grundval

Faktum är att Lindberg De Geers text faktiskt inte är alltför genomsyrad av de närmast slentrianmässigt paranoida, och för det mesta könskonnoterade,  konspirationsteorier som vänstern annars gärna tolkar världen utifrån. Men visst finns det antydningar, en vänstertext är inte en vänstertext om den inte lamenterar åtminstone lite grann om hur kolossalt förtryckta medelklasskvinnorna är. Och Lindberg De Geer ser sin chans när hon, en smula småsint kan tyckas, till slut även ger sig på Sjödén i den sistnämndas roll som designer. I detta sammanhang dyker klädstilen menocore (en term som utgör ett teleskopord eller en sammandragning av två ord, i det här fallet menopaus och hardcore) upp, en stil som givetvis, allt enligt Lindberg De Geer, är en ren förolämpning mot kvinnorna eftersom ingen ”prostatastil” har skapats för männen. Att en läkardotter förväxlar vad som i grund och botten är en tidpunkt (den tid då menstruationen upphör) med en körtel är givetvis en smula roande och att stilen dessutom först och främst förknippas med den kvinnliga designern Eileen Fischer verkar den vid det här laget tämligen uppretade Lindberg De Geer inte fästa någon större vikt vid. Och vi må väl ha överseende med det. I den utsatta position som hon befinner sig i får hon säkert kämpa hårt för att hålla den röda fanan högt. Då är det kanske på sitt sätt skönt att se att hon avslutar sin stridskrift med en vädjan om solidaritet från sina lika kapitalstarka vänsterväninnor. Jag önskar dem all lycka i den stundande kampen, men konstaterar samtidigt att det är deras kamp, och inte vare sig min eller för den delen arbetarklassens eller folkpensionärernas.

---------------------------------------------------------------------------------

Och, för att i en liten slutlig brasklapp undanröja eventuella missförstånd. Det är fullständigt självklart att det ska gå att leva på sin pension, alternativt ska det sättas in sådana typer av statliga eller kommunala subventioner att du når en skälig levnadsstandard (vad som sedan ska inbegripas i den är en annan sak). Samma sak gäller löner, oavsett i vilket land de betalas ut. Detta innebär dock inte att Sjödén har fel i det hon säger. Hon må vara hjärtlös, plump eller bara ”osvenskt” frispråkig, men hon har en tydlig poäng, hur obehaglig den än är. Det finns en tydlig kausalitet mellan livsval och pensionsutbetalning, och väljer man att bortse från den så får man i rätt stor utsträckning faktiskt stå sitt eget kast. Och om överklassvänstern tycker att arbetarklassen har för låga pensioner så går det ju dessutom alldeles utmärkt att gå in och på olika sätt ekonomiskt subventionera en utjämning i det avseendet, kanske rentav genom att propagera för en radikal löneutjämning (d.v.s. en kraftig sänkning av t.ex. vissa akademikerlöner) rakt över yrkesgränserna med åtföljande anständiga pensionsutbetalningar till ett allt större flertal. Det har jag däremot inte sett några förslag om från vänsterns sida. Men när pengarna ska börja tas från den egna portmonnän, då är akademikervänstern inte längre särskilt intresserad. Och vem är egentligen förvånad? Privilegier, de förvandlas till vanor fortare än en snöboll blir till vatten i en masugn…
 

https://www.expressen.se/kultur/vi-koper-det-inte-gudrun-sjoden/

https://www.expressen.se/noje/jan-myrdal-90-skiljer-sig-fran-34-ar-yngre-hustrun/

http://proletaren.se/inrikes-politik/frank-baude-80-ar-klassfragan-maste-sta-framst

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-7

Lögn, förbannad lögn och miljöpartistisk politik – På Fridolins mattelektioner gäller det att kunna trixa med siffrorna

Det är väl lika bra att jag börjar med att avslöja att jag inte är överdrivet förtjust i Miljöpartiet. Tanken bakom partiet var nog god och flera av dess tidiga representanter har jag trots allt full respekt för. Men med tiden har partiet förvandlats till ett ryggradslöst mähä, utan tydlig miljöprofil och med den egna överlevnaden som främsta prioritet. Kohandel i all ära, det tillhör det parlamentariska spelet, men Miljöpartiet verkar aldrig riktigt veta på vilken klöve det ska stå och ett mera notoriskt opålitligt parti är svårt att hitta i den svenska riksdagen. Partiets sätt att agera kan betraktas som ett klassiskt exempel på ”Faustian bargain”, om än helt utan den romantiska storhet som begreppet vanligtvis inbegriper, och vi får nog, inte minst när det kommer till modern politik, förutsätta att även transaktioner med Djävulen följer marknadsekonomiska principer. Men då är det väl inte heller någon vild gissning att tro att den miljöpartistiska själen väger bra mycket mindre än standardviktens 21 gram, med tanke på att utfallet av affären för partiets vidkommande har bestått av vikande opinionssiffror och allmän impopularitet.

Och det är klart, ska Hin Håle nedlåta sig till att förhandla med en person av Gustav Fridolins tvivelaktiga moraliska resning så kan han ju inte gärna göra det annat än till rabatterat pris. Eller också handlar det helt enkelt om ett kompispris, en tes som förefaller mindre långsökt om man betraktar det sätt på vilket Fridolin desavouerade Åsa Romson under krisen i april 2016 och samtidigt stärkte sin egen position i partiet. Och uppenbarligen har åtminstone Fridolin inte förlorat så mycket på affären, för han kan fortsätta att komma med politiska utspel på ett sätt som i bästa fall för tanken till relativisering, förnekande eller förvrängning, och som i värsta fall kan tolkas som ignorans, dumhet eller ren lögnaktighet. Vi tittar på hans senaste inlägg i skoldebatten. I sann pedagogisk anda, vilket självfallet bör tilltala herr Fridolin i hans roll som utbildningsminister, tar vi ett par av hans påståenden och granskar dem lite närmare.

1) ” Trots lärarbristen arbetar fler legitimerade lärare i skolsystemet än någonsin.”

Enligt Skolverkets pressmeddelande från 21 mars 2017 har andelen behöriga lärare, precis som Fridolin påstår, ökat från 71 500 till 73 400 heltidstjänster. Det ser ju åtminstone på ytan bra och lovande ut. Läser man vidare i Skolverkets sammanställning så framgår det dock att Fridolins sätt att argumentera är om inte direkt ohederligt så i varje fall ytterst tveksamt. Procentuellt sett har nämligen antalet behöriga lärare minskat inom nästan alla skolformer och inte mindre än 57% (alltså mer än hälften) av de lärare som nyanställts under det senaste läsåret saknar pedagogisk högskoleexamen. Märk väl, detta innebär på intet sätt att de därför är olämpliga som lärare, men det är en helt annan historia. Fridolins sätt att argumentera genom att på det här sättet bara nämna de delar av verkligheten som passar honom är givetvis politiskt allmängods, men ihåligheten i resonemanget framgår med all tydlighet om vi för över det till en annan sfär av det samhälleliga varat. Tänk dig att du driver en fabrik som tillverkar hjortronsylt. Du har en årsproduktion på ett ton sylt och 400 kilo av det tonnet består av hjortron. Försäljningen går bra, du bygger ut din fabrik och börjar producera två ton hjortronsylt om året. Men hjortron är dyrt och du bestämmer dig därför för att bara använda sammanlagt 700 kilo hjortron när du producerar dina två ton sylt. Hade Fridolin drivit fabriken hade han givetvis hävdat att han hade ökat hjortronmängden i sin sylt. Vad livsmedelsverket hade sagt om det är en helt annan femma…

2) ”En högre andel nyanlända når behörighet. En högre andel elever med svensk bakgrund når behörighet. Skolan klarade alltså att ta emot många nya elever, utan att kvaliteten försämrades för de vi redan hade.”

Det här är ett intressant påstående. Det här framstår nämligen som någonting positivt, som en utveckling mot det bättre, eftersom vi, om vi nu ska förlita oss på Fridolin, bör sluta oss till att antalet elever med gymnasiebehörighet ökar i det här landet. Det finns dock en del klurigheter med de här siffrorna. Vi vänder oss återigen till Skolverket, som i ett pressmeddelande från slutet av september förra året konstaterade att gymnasiebehörigheten för samtliga elever hade sjunkit med 0,6 procentenheter från föregående läsår. Det är mycket möjligt att Fridolin kan ha rätt i att andelen elever med utländsk bakgrund som når gymnasiebehörighet har ökat, det är också möjligt att andelen etniskt svenska elever som når gymnasiebehörighet har ökat, men att båda gruppernas behöriga elever har ökat var för sig behöver på intet sätt innebära att inte antalet obehöriga elever också har blivit fler. Vi tar ett enkelt räkneexempel (inte helt taget ur luften, för vi utgår ifrån Skolverkets redovisning av fjolårets siffror och extrapolerar på dem):

År 2016/2017 gick lite drygt 106 000 elever ut grundskolan. Av de eleverna saknade 17,5% eller 18 600 personer gymnasiebehörighet. Jag har inte, det måste medges, brytt mig om att ta reda på de exakta siffrorna för etnisk härkomst bland dessa elever, men det är inte någon fråga av direkt vikt. Jag gjorde som så att jag utgick ifrån andelen invandrare i befolkningen (omkring 16,5%) och lade därefter på upp till ungefär 25% eftersom åldersfördelningen i den gruppen är skiktad mot yngre individer. Det kan vara en överdrift, men det är som sagt inte relevant för beräkningen i sig. Eftersom Skolverket hävdar att 85% av problematiken med bristande gymnasiebehörighet går att relatera till invandrade elever är det därför också enklast att använda den summan som utgångspunkt när det gäller frågan om vilken andel av de obehöriga eleverna som ska tillskrivas respektive grupp. Vi får då följande (delvis fiktiva) siffror för 2016/2017:

Sammanlagt antal elever 106300.

Etniskt svenska elever 81 300, varav obehöriga 2790 stycken.

Invandrade elever 25 000, varav obehöriga 15 810 stycken.

Det ger den sammanlagda siffran av 106300 elever, varav 18600 (17,5%) inte klarade sin gymnasiebehörighet.

Använder vi sedan de här siffrorna för att titta på ett helt fiktivt 2017/2018, med den enda spikade förutsättningen att vi ska nå en behörighetsgrad som är 0,6% mindre än den var föregående år (dvs samma siffror som Skolverket uppvisar för 2016/2017) så måste vi för det första utöka antalet elever, eftersom det inte går att höja de enskilda gruppernas behörighetsnivå utan att helhetssumman höjs om elevantalet minskar eller förblir oförändrat. För enkelhetens skull låter jag den etniskt svenska delen av eleverna ha exakt samma numerär som året innan, medan jag utökar den invandrade gruppen med 10 000 elever. Därefter tittar jag på hur vi kan nå en ökning av behörigheten i bägge grupperna (vilket alltså Fridolin hävdar är fallet) samtidigt som det procentuella antalet behöriga elever sjunker. Vi kan då t.ex. få följande siffror (det finns utan tvekan mängder av alternativ till just den här fördelningen).

Sammanlagt antal elever 116 300.

Etniskt svenska elever 81 300, varav obehöriga 2400 stycken.

Invandrade elever 35 000, varav obehöriga 18 700 stycken.

Det ger den sammanlagda siffran av 116300 elever, varav 21 100 (18,1%) inte klarade sin gymnasiebehörighet.

Sett rent numerärt så innebär detta att vi går från en situation där vi visserligen ”andelsmässigt” (eller hur vi nu vill formulera det) minskar det procentuella antalet obehöriga i varje grupp, men där det totala antalet obehöriga elever ändå växer. De må väl tolkas som en framgång av en karriärpolitiker, men jag utgår ifrån att den typen av räknande knappast tillfredsställer de som har ansvar för att lösa skolans problem snarare än att prata om dem. Men Fridolin ägnar sig uppenbarligen åt vad vi kanske bör kalla för ”politikermatematik” och inte åt något som kan sägas ha ens en avlägsen närhet till vetenskaplig akribi. Men vi ska nog ändå känna oss tacksamma för att Fridolin inte är sjukvårdsminister, eftersom han utifrån det här perspektivet antagligen skulle se det som en framgång om vi hade 3000 fall av spädbarnsdöd bland hundratusen födda i förhållande till om vi hade tusen fall av spädbarnsdöd bland nittiofemtusen födda barn. För rent kvantitativt har ju fler barn överlevt, och då är allt frid och fröjd med Fridolins sätt att räkna. Att det faktiska antalet döda samtidigt har stigit är kanske inget att bråka om.

Och frågan är också hur rättvisande de här beräkningarna överhuvudtaget kan bli, eftersom det i.o.m. de senaste årens flyktinginvandring har skett en tämligen radikal förändring av den elevbas som den svenska skolan ska hantera. Om vi återigen vänder oss till Skolverket så framgår det att den gymnasieutbildning som, enligt Skolverket själva, ”har ökat markant de senaste två åren” (detta publicerades i april 2017) är språkintroduktion, vilket precis som namnet antyder handlar om att bekanta nyanlända invandrare med det svenska språket. Det är gott nog, och säkert ett bra initiativ på många sätt. Men om jag har fattat det rätt så kräver den utbildningen ingen formell gymnasiekompetens och är inte ens sökbar, vilket väl bör göra den tämligen unik inom gymnasieutbildningen. Och eftersom andelen elever som deltar i just den utbildningen på kort tid har stigit till 10% av det samlade antalet gymnasieelever så kan vi nog, utan att vara alltför svartsynta, utgå ifrån att den också kan tänkas tjänstgöra som ett alldeles utmärkt politiskt redskap för att dölja att det faktiska antalet elever med reell gymnasiebehörighet är betydligt lägre än vad den officiella statistiken visar. Fridolin kommenterar inte det här i sin artikel och det framgår därför inte om den här gruppen elever också räknas in i den ökade andel gymnasiebehöriga som han påstår är ett faktum. Det skulle väl inte vara någon större överraskning om så vore fallet, eftersom Sverige har gjort det till något av en nationalsport att möta exempel på otillräcklig förmåga genom att sänka kraven. Och vi får väl ändå vara tacksamma för att bilbesiktningen i varje fall så här långt verkar hålla sig ifrån att applicera det tillvägagångssättet på sin egen verksamhet.

Nu är väl inte det här egentligen ägnat att förvåna eftersom Fridolin tillhör den tyvärr alltför stora grupp individer som föredrar att se världen så som de vill att den ska se ut, och inte i den kanske något mera lugubra skepnad som den faktiskt har. Om det är naivitet, opportunism eller ren och skär dumhet som har fått honom att bl. a. bagatellisera hedersförtryck och stötta högerextremister kan väl egentligen bara han själv svara på. Något tydligt bevis för en välfungerande omdömesförmåga är det dock knappast. Och det är onekligen lite skrattretande när han i slutklämmen på sin debattartikel anklagar andra för att blunda för den verklighet som han själv betraktar genom glasögon som nog inte har blivit putsade på bra länge. Det är snällt och lojalt av honom att ta lärarkåren i försvar, men ska man jonglera med siffror för att rättfärdiga sitt politiska yrkesliv så får man se upp så att inte den enda siffra som finns kvar när man själv ska få sitt avgångsbetyg blir en stor och fet nolla.

https://www.expressen.se/debatt/skolan-blev-inte-samre-nar-flyktingeleverna-kom-/

https://www.skolverket.se/om-skolverket/press/pressmeddelanden/2017/andelen-obehoriga-larare-okar-1.259059

https://www.skolverket.se/om-skolverket/press/pressmeddelanden/2017/stora-skillnader-i-gymnasiebehorighet-mellan-elevgrupper-1.263783

https://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik-i-tabeller/gymnasieskola

https://www.skolverket.se/om-skolverket/press/pressmeddelanden/2016/pressmeddelanden-2016-1.244816/stora-insatser-behovs-for-nyanlanda-elever-1.247524

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/det-ar-fridolin-som-borde-ga-inte-romson/

https://www.expressen.se/nyheter/fortroendet-rasar-efter-skandalerna/

Har världsrymden redan anfallit? – Fast den här gången med omvända förtecken…

Jag kommer ihåg när jag som barn för första gången såg den amerikanska SF-filmen Världsrymden anfaller (The Invasion of the Body Snatchers) och jag vill, utan att ha fog för det, gärna tro att det hela utspelade sig en sen och mörk höstkväll, där jag ensam framför teveapparaten förskräckt växlade mellan att titta och blunda allt eftersom historien rullades upp. Filmen skrämde helt enkelt skiten ur mig (okej, jag var ett väldigt harigt barn…) och det tog några dagar innan jag kunde titta på människorna i min omgivning utan att misstänka att de, precis som ugglan i Twin Peaks, inte riktigt var vad de utgav sig för att vara. Den känslan har smugit sig på mig igen, och den här gången verkar det inte hjälpa att jag försöker ruska på huvudet, klappa mig själv på kinderna och blinka oavbrutet för att därigenom försöka skaka bort den visionen och få en klar blick. Misstanken kvarstår, någon eller något har kidnappat min omgivning och ersatt den med något helt annat än vad som brukade vara där. Och den känslan är lika olustig nu som den var då jag var barn.

Historien i Världsrymden anfaller är givetvis välbekant för de flesta. En utomjordisk civilisation försöker kolonisera jorden med hjälp av stora pumpaliknande frön som utvecklas till identiska kopior av invånarna i den lilla kaliforniska stad där det hela utspelar sig. Dessa kopior tar sedan sina mänskliga förebilders plats och ser på ytan exakt likadana ut. Men deras uppträdande är robotartat, de ger inte uttryck för någon form av mänskliga känslor och all individualitet är som bortblåst. Filmen gjordes 1956 så den antikommunistiska tonen är inte överdrivet diskret, och de propagandistiska anspelningarna är kanske inte av någon direkt subtil natur. Men det lämnar vi därhän för den här gången.

Och utvecklingen går som bekant framåt (sa darwinisten och skrockade förnöjt) och när nu utomjordingarna uppenbarligen riktar sitt intresse mot Sverige så har de, åtminstone vid en ytlig betraktelse, vänt på kuttingen helt och hållet. Nu är det visserligen så att en del undersökningar, om än av kanske mer eller mindre dubiös art, har utpekat svensken såsom varande ett särfall i vårt mänskliga universum. Vi, och även i något mindre grad våra nordiska grannländer, skiljer oss enligt uppgift från den mänskliga gemenskapen på ett i vissa fall tämligen radikalt sätt. Det må vara hur det är med den saken, och jag är väl inte så säker på att inte t.ex. den genomsnittlige peruanen eller för den delen senegalesen också uppvisar idiosynkrasier som saknar motsvarighet på andra platser på vår jord, men den traditionella bilden av svensken har, stereotypiserad eller ej, alltid haft vissa standardiserade inslag. Svensken är distanserad (vi sitter t.ex. gärna för oss själva på bussen och tåget), rationell på gränsen till det kallsinniga och omsorgsfullt inskolad i föreningslivet, med allt vad det innebär av konsensusinriktade förhandlingsstrategier. Han/hon är också, åtminstone enligt förståsigpåarna, auktoritetstroende inte minst gentemot myndigheter och de formaliseringar av tillvaron som detta medför och vi behärskas också, hävdar många, grundligt av Jantelagen (Ett påstående som alltid har roat mig eftersom begreppet myntades av en dansk som satt i Norge och skrev sin bok, var kopplingen till Sverige finns är därför tämligen oklart…). Svensken är kort sagt rationell, förnuftstroende, formaliserad, distanserad och noga med att inte göra sig bred på omgivningens bekostnad. Ähh, förlåt mig, men jag måste invända en smula mot den beskrivningen. Det är möjligt att den var adekvat för ex antal år sedan, nu verkar den vara ungefär lika träffande som att kalla Lilla Fridolf för hustyrann.

Nu har kanske förändringen skett gradvis, vilket självfallet, om vi utgår ifrån att den utomjordiska civilisation som håller på att kolonisera oss är intelligentare än vi (motsatsen är för övrigt svår att föreställa sig) ligger i sakens natur. Ska man förändra ett samhälle och dess befolkning från grunden så kan man inte gå loss på det/den med hjälp av en slägga, allt måste ske gradvis och på ett sådant sätt att den koloniserande parten, med Noam Chomskys ord, tillverkar ett samtycke för den kursändring som sker. Allting är ju så mycket lättare om den vi är också överensstämmer med den bild av oss själva som vi har. Om sedan den bilden är rättvisande, eller om de som har försvurit sig åt den överhuvudtaget har vare sig viljan eller förmågan att förhålla sig kritiskt och ifrågasättande till den, har inte med saken att göra. Och hur ser då den bilden ut? Hur är och agerar dagens svensk och vad får det för konsekvenser?

Till att börja med så kan vi konstatera att den rationelle svensken numera är ungefär lika rödlistad som bergsgorillan (låt gå för att jag för min del kanske trots allt föredrar att gorillan överlever och att svensken dör ut…). Det är inte bara så att rationalitet i sig är något fult, troligtvis eftersom den hållningen implicerar en reservation, en ovilja att följa med strömmen, något som får den rationelle individen att för det mesta känna sig som en Gaisare som av misstag har hamnat i IFK-klacken. Det är också så att vi, kanske som ett resultat av ett antal trender i vårt samhälle (kroppsfixering, religion, managementtänkande, m.m., m.m.) har fått en kultur där bejakandet i sig ses som något positivt. Om man vill kan man tolka det som en amerikanisering av samhället (det här är en form av habitus som bl.a. belyses av Barbara Ehrenreich i hennes bok Gilla läget), men vill man vara elak (vilket jag som bekant alltid vill) så går det också att dra kopplingar till ett betydligt mera sinistert samhälle, nämligen det nazistiska Tredje riket. Goebbels och hans kumpaner på propagandaministeriet förde en uttalad kamp mot de individer som benämndes som ”kritikaster”, ett begrepp som inrymmer både en allmänt negativ hållning och ett beteende som i vårt samhälle brukar avfärdas som rättshaveristiskt, oavsett om det finns något faktiskt fog för det. Vad det hela kokar ner till är ordet NEJ, vilket av många verkar betraktas som det svenska språkets absolut fulaste ord. Säger du nej till någonting så är du närmast per definition en tråkmåns, en besvärlig individ, helt enkelt en partypajare. Och vem gillar den typen av personer? Det enda alternativ som finns om man vill vara lite motvalls, men inte så mycket att det blir direkt störande, är ett s.k. ”kritiskt ja”, något som den på papperet ”obstinata” delen av socialdemokraterna tyckte sig vilja praktisera vid omröstningen om vårt eventuella inträde i EU. Ja:et finns som bekant kvar, kritiken har vi ännu inte sett något av.

Till det demonstrativa bejakandet, som alltför ofta får debatter att mera likna väckelsemöten än seriösa diskussioner, hör att vi har fått ett offentligt samtal i det här samhället där känslans prerogativ är det som i princip alltid får företräde. Det handlar inte längre om någon form av saklig grund, det handlar om det vi känner är rätt, inte vad som i själva verket är det. Kanske är det ett tecken på det långtgående förfallet som råder på våra universitet och högskolor, kanske är det ett tecken på att en snedvriden moralism sätter tonen för vad som är acceptabelt att säga och tycka? Därmed inte sagt att den moraliska halten i argumentationen därför saknar grund, det är bara det att de flesta problem i första hand har en renodlat praktisk natur, och det är också, åtminstone enligt mig, den enda framkomliga vägen om vi vill lösa något på ett varaktigt och fungerande sätt.

Vi är, eller har blivit, helt tvärtemot den traditionella gängse bilden ett oerhört känslostyrt folk. Vi reagerar spontant och omedelbart när det är något som gör oss känslomässigt berörda, som flyktingar vid våra gränser, barn som far illa, tiggare som lever i misär, m.m., m.m. Men vi vägrar att ta till oss att de frågorna för det mesta är betydligt mer tveeggade och komplicerade än vad de kan verka för den som är moraliskt upprörd, och därför mynnar allting ut i temporära punktinsatser som ska freda våra samveten samtidigt som det går att garantera att de inte leder till något varaktigt resultat. Vi betalar en spänn extra för våra plastpåsar och släcker ljuset i våra lägenheter en timme om året och betraktar det som en kraftfull manifestation och som åtgärder som verkligen fyller en funktion. Det är i det sammanhanget inte överdrivet svårt att få bilden av kejsar Nero lirandes lyra medan Rom brann framför ögonen. Dock med den reservationen att det sistnämnda är en propagandistisk nidbild, medan vårt minst lika bisarra beteende däremot är rena rama verkligheten.

Och vi tröttnar fort, Vi är inte heller mottaglig för kritiska röster, utan dömer blixtsnabbt ut all kritik som antingen negativ eller svartsynt, eller som kommande från en illa dold brunfärgad politisk agenda. Ja-sägarna däremot hyllas unisont och behandlas på ett underdånigt sätt i massmedia, nästan som om de vore halvgudar som på nåder nedlåter sig till att kommunicera med oss vanliga dödliga. Hans Rosling, vars presentationer mera liknar Ian och Berts läskbacksstaplande än seriös vetenskap, är väl det mest uppenbara exemplet. Skulle han ha fått det mottagande som han fick om han hade haft en grundläggande kritisk och ”negativ” inställning till mänsklighetens påverkan på vår planet? Det är knappast troligt. Rosling är ett paradexempel på det jag nämnde innan, det s.k. ”kritiska ja:et”, då han bagatelliserar och reducerar allvarliga och yttersta hotande utvecklingskurvor till klatschiga Power Point-presentationer. Och omgivningen slickar i sig, klappar sig förnöjt på magen, och tror sig ha gjort en stor insats för planetens överlevnad när de har betalat inträde till en av hans cirkusföreställningar. Likheten mellan en väckelsepredikant från den amerikanska södern och Rosling är uppenbar, men det ska vi kanske inte påtala? Det riskerar att sabotera den gemytliga stämningen fullständigt.

Men ytterligare ett problem med känslor är att de inte består, och de vänds inte sällan till sin egen motsats, något som de flesta som har levt i en misslyckad parrelation är fullt införstådda med. Den person vi säger oss ha älskat över allt på den här jorden förvandlas snabbt till det vi av misstag kan få under skosulan om vi klampar fel på vår hundpromenad. För när perspektivet förändras, när vi kastas ut ur den trygga kokong som vi har levt i, så framstår allt det som vi förut har trott på och försvurit oss åt som raka motsatsen till det vi en gång har älskat och trott på. Ingen är som bekant så fanatiskt som en nyomvänd, och i ett samhälle befolkat av känslostyrda individer är steget inte överdrivet långt från den välkomnande famnen till det brinnande korset på gräsmattan. Detta har delvis att göra med det dagsländeartade i vår uppmärksamhet, vårt allt mer påtagliga behov av starka stimuli, och ett jag som i själva verket har blivit allt mer solipsistiskt och narcissistiskt, även om de flesta av oss inte skulle erkänna att den person vi i själva verket bryr oss allra mest om är oss själva.

Och kanske är det vår strävan att ständigt positionera oss, att ständigt markera var vi hör till, att ständigt få omgivningens visserligen identitetslösa men ändå uppenbara gillande (fördelen med likes är ju att de är opersonliga, och därför inte riskerar att klampa innanför våra jaggränser och ställa reella krav), som gör att vi likt kameleonter ändrar utseende och åsikt nästintill i takt med väderväxlingarna? Vi vänder snabbt vårt fokus mot nästa ”problem” och då blir det vi har lämnat bakom oss nästan per automatik ointressant och rentav störande. Det är också därför vi svänger så fort, för om tiggaren eller flyktingen finns kvar på plats när våra känslor har svalnat så förvandlas vårt intresse och vår sympati för den individen till dess motsats, ett äckel som snart går över till hat eller åtminstone förakt. Detta helt enkelt därför att han/hon är ofin nog att påminna oss om att vårt moraliska patos mer handlade om ett odlande av vår självbild och lite teatraliska gester än om en verklig vilja att lösa någonting och förändra det i grunden. I grund och botten föredrar vi att betala för plastpåsarna, allt utöver det är bara besvärligt. Och vi har ju ändå gjort en rejäl insats…

Det moraliska patoset som genomsyrar den nya versionen av svensken, och i mina ögon fördärvar och omintetgör alla möjligheter till faktiskt problemlösning, gör dock samtidigt en tydlig skillnad mellan rationella och icke-rationella känslor. Det är rationellt att förespråka fullständigt öppna gränser, det är rationellt att omfamna det främmande, det är rationellt att beskriva världen som en enda stor patriarkal konspiration mot kvinnorna, det är rationellt att blunda för eventuella problem så länge som ett påtalande av dem kan förstöra stämningen, och det är inte minst rationellt att förväxla ”böra” och ”vara” (i sig ett klassiskt exempel på filosofiska felslut). Det är dock absolut inte rationellt att känna oro för stigande kriminalitet i det här samhället (oavsett vad statistiken säger), det är inte heller rationellt att påtala att ekonomisk tillväxt, ohämmad befolkningstillväxt och miljöpåverkan är siamesiska tvillingar och det är inte heller rationellt att utgå ifrån en bild av människan där hon kanske inte är ond, men inte nödvändigtvis god, och absolut inte altruistisk. Det är kort sagt så att allting som kan rubba den Villa Villekulla-idyll som många verkar vilja tro att världen är beskaffad som helst förbigås med en pinsam tystnad eller viftas bort som tillfälliga anomalier och/eller övertolkningar.

Vad som trots allt finns kvar av vår ursprungliga identitet efter det att kolonisatörerna från planeten Affekt i solsystemet Floskel (eller var de nu har kommit ifrån?) har lyckats med sin infiltration är vårt uniforma beteende, den flockmentalitet som förefaller allmänmänsklig och som verkar vara nästintill helt omöjlig att utrota. Det är som bekant en av tillvarons många paradoxer att det liberala samhället i lika hög grad som det kommunistiska skapar konforma individer, och som alltid handlar det väl om den klassiska dikotomin mellan Orwells ”kommandodystopi” och Huxley’s ”självreglerande” version av densamma. Vi har fått ett samhälle där vi tror oss vara fria och förnuftiga, Men där vi på samma gång tror att det vi känner är av en betydligt högre dignitet än det vi kan resonera oss fram till. Känslan ljuger aldrig, påstås det av vissa. Men då bör man samtidigt ha i åtanke att det inte är förnuftet som drar på sig en uniform och marscherar under facklornas sken…

Himlen är blå men historieskrivningen är svartvit – Myter och sanningar om andra världskrigets stridspiloter

Jag såg häromdagen delar av en dokumentär om Tuskegee Airmen, eller 332nd Fighter Group, de s.k. Red Tails, som var en färgad amerikansk flygdivision under andra världskriget. Det har tydligen gjorts en film om den divisionen redan 1995, men den filmen har uppenbarligen flugit under min radar. Frånsett det faktum att de överlevande från den divisionen i dessa korrekta tider fortfarande beskrev sig själva som "negroes", så var det väl, på amerikanskt vis, en rörande historia om hur färgade visade att de faktiskt kunde både flyga och skjuta ner tyskar. Detta trots att den amerikanska armén vid den tiden var extremt segregerad och blotta tanken på att en afroamerikan skulle kunna ge en vita amerikaner order sågs som uteslutet och närmast bisarrt.

Nu bör det väl sägas att dessa piloter kom in i kriget relativt sent och verkade ägna sig rätt mycket åt regelrätta eskortuppdrag, dvs de flög som skyddande skärmar för de amerikanska bombplanen när de allierade terrorbombade Tyskland. Det gör givetvis jämförelsen som jag nu tänker göra en smula orättvis. Men samtidigt hade de allierade vid den här tiden närmast totalt luftherravälde, tyskarna var hämmade av brist på bränsle och fungerande flygfält m.m., m.m., så det finns som alltid flera sidor av saker och ting.

I vilket fall som helst så framhölls det att denna division, som (åtminstone ur propagandistiskt och i efterhand politiskt korrekt perspektiv) framställs som en av de mera framträdande på den amerikanska sidan, sköt ner 112 tyska plan, samtidigt som man förlorade 66 piloter. 112 nedskjutna fiendeplan kan förefalla mycket, men som alltid kan jag (näsvis värre än Pinochio som jag är) inte låta bli att göra några jämförelser.

Det brukar överhuvudtaget inte nämnas någonting om stridsflygarässen under andra världskriget (till skillnad från de från första världskriget med Röde baronen i spetsen). Den enkla anledningen till att den statistiken förbigås med en närmast pinsam tystnad är givetvis att samtliga på "topplistan" är tyskar och således nazister. Den mest framstående av dem alla var Erich Hartmann, som själv stod för inte mindre än 352 luftsegrar, dvs en tysk stridspilot sköt ensam ner drygt tre gånger så många fiendeplan som en hel amerikansk division. Tittar vi vidare på toppen av listan så finner vi att inte mindre än femton bevingade nazister sköt ner över 200 plan per flygare, vilket alltså innebär att de femton bästa tyska piloter tillsammans hamnar på ungefär 3600 segrar. Något fler än deras färgade amerikanska kamrater således.

Sedan följer tysk efter tysk efter tysk bland ässen, det är nästan som att läsa telefonkatalogen över Berlin på 30-talet. Placerar vi sedan in den amerikanska divisionen i dess helhet på listan så kommer den först på delad 84:e plats, efter 83 pricksäkra små nazister, följd av ytterligare 23 tyskar med över 100 segrar, samt ytterligare 14 stycken som har skjutit ner åtminstone 95 plan. Först därefter kommer den förste icke-tysken, finländaren Ilmari Juutilainen, som inte riktigt kom upp i det sammanlagda antalet som hans amerikanska flygarpolare presterade, utan fick nöja sig med 94 bekräftade nedskjutningar. Därefter kommer det drygt 100 tyskar till, interfolierade med ett par japaner, en rumän och  ytterligare en finne. Når vi således har kommit bra långt ner i listan dyker äntligen den förste allierade stridspiloten upp, i form av ryssen Ivan Kozhedub, som ensam svarade för 66 nedskjutningar. Och så fortsätter det och fortsätter det och fortsätter det. Tysk på tysk på tysk, följd av en och annan ryss, någon rumän till, en kroat, en finne och först någonstans där jag för länge sedan har tappat räkningen dyker det upp en amerikan, i form av Richard Bong, som ensam sköt ner 40 fiendeplan. Listan avslutas sedan med mängder av amerikaner som har nått fem segrar, gränsen för att räknas som äss inom den här "branschen", men då har man från Wilseledias sida för länge sedan tappat lusten att ens notera tyskarna. Hade man fortsatt med att göra det så hade väl servern havererat...

Nu bör det ju i och för sig noteras att de tyska flygarna generellt sett hade längre tjänstgöringstid i strid än sina amerikanska kollegor, men t.ex. Bong var verksam under närmare tre år (han dog i en olycka vid en testflygning strax innan krigsslutet), så det är inte riktigt rättvisande. Och även om tyskarna givetvis plockade många segrar mot tekniskt underlägsna motståndare så ska de ryska stridsplanen, som tex Yakolev Yak 9, absolut inte underskattas. Amerikanska piloter i Stilla havsområdet hade för övrigt exakt samma fördelar gentemot en teknisk underlägsen och av bränslebrist hämmad motståndare i Japan, som tyskarna åtminstone initialt hade i kriget mot Sovjetunionen. En lång tjänstgöringstid innebar självfallet också en ökad risk för att man själv var den som hamnade på fel sida av siktet, och rätt exakt hälften av de Luftwaffepiloter som ensamma noterades för fler segrar än den färgade amerikanska divisionen förpassades också från luften till omkring sex fot under jorden på grund av egna misstag eller med hjälp av en skickligare fiendepilot.

Nu kan det givetvis vara väl värt att belysa även den här delen av historien, och förhoppningsvis har väl åtminstone en del av de extremt stupida fördomar som mötte de färgade piloter, som t.ex. att de inte ens kunde flyga, förpassats till historiens sophög. Och det har väl gjorts en del rättvisande dokumentärer även om den förlorande sidan under andra världskriget. Några fiktionaliserade skildringar av de tyska flygarnas heroism och skicklighet har mig veterligt däremot inte gjorts, med ett undantag för Der Stern von Afrika från 1957 som handlar om Hans-Joachim Marseille, som sköts ner över Egypten så tidigt som 1942, då han redan hade över 150 segrar på meritlistan. Den filmen, som för övrigt går att hitta på Youtube, verkar dock ha lidit av samma materialbrist som hämmade Luftwaffe under krigets senare år, för flygscenerna är få och herr Marseille verkar måna mera om sina personliga relationer än om att slåss med fienden. Men det är klart, det är självfallet, och då inte minst för en tysk filmproduktion, vissa naturliga hämningar förknippade med att framställa de som slogs för nazismen på samma hagiografiska sätt som kommer deras motståndare till del. Det får man väl trots allt acceptera. Och Erich Hartmann, som överlevde kriget och dog som pensionär 1993, lär knappast rotera i sin grav för att Hollywood vägrar att slå mynt av hans historia. Men det finns samtidigt en fara i att presentera historien på ett vinklat och orättvist sätt, även om det görs för en ”god sak”. Nazismen kom till makten inte minst på grund av de självskapade myter som rörelsen hämtade sin legitimitet ifrån och gränsen mellan historieförsköning och historieförfalskning är svår att urskilja och mycket lätt att klampa över. I tider där museerna avpolletterar stötande verk och lämnar brasklappar när tavlornas motiv inte längre anses vara korrekta kan det vara på sin plats att poängtera att världen kanske ändå inte är fullt så svartvit och att ett entydigt facit sällan kan åstadkommas. Glömmer vi bort att vara medvetna om det så finns det en uppenbar risk att vi ersätter en gammal lögn med en ny. Det må vara av väl så goda skäl, men den typen av rättfärdiganden har samtidigt alltid varit lögnarens alibi…

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_World_War_II_flying_aces

https://www.youtube.com/watch?v=KAUVgjT8R6M

Men visst är det skillnad på folk och folk! - När överklassen förväxlar egenintresse med altruism

Den svenska ekonomiska överklassen har nu gått ut med ett upprop där de kritiserar Migrationsverket för s.k. kompetensavvisningar. Det handlar om svenska företagare och miljardärer som tycker sig vara drabbade av stelbenta regler när det kommer till hur arbetskraftsinvandringen hanteras.

Värt att notera är att det här absolut inte handlar om de otal gånger när vi skickar tillbaka "outbildat slödder". Nej då, en lågutbildad muslim kan vi lika gärna returnera till Afghanistan omgående, för han/hon är ju inte produktiv, och då har man inget som helst människovärde utifrån de socialdarwinistiska ideal som råder inom företagsvärlden. Det här handlar istället om "driftiga" och "kompetenta" människor, och det är som alla vet något helt annat än outbildade barn från krigsområden. Och det är väl inte överdrivet långsökt att tro att de miljardärer som har skrivit under det här uppropet också per automatik ser sig som självskrivna medlemmar i denna utvalda kast av förnämliga individer som de nu står upp för, och att de gärna vill se sig som en Guds gåva till resten av mänskligheten.

Då år det ju samtidigt lite roligt att konstatera att Jenny Lindén Umes, som ligger bakom uppropet, har ärvt sina pengar och sitt företag av sin far, vilket givetvis gäller även för en hel del av de övriga miljardärerna. Men det är klart, man får väl i dessa tider av genetiska förklaringsmodeller förutsätta att driftigheten visar sig redan på spermienivå? Den kompetens som jag utgår ifrån att dessa miljardärer antar sig besitta tar sig dock dessvärre också en del mindre smakliga uttryck, som när HM betalar löner på omkring 700-800 kronor i månaden till sina arbetare i Bangladesh. Att man sedan från HM:s sida ursäktar sig med att andra företag gör samma sak, en typ av ursäkt som femåringar brukar tillgripa när de klappar till någon med spaden i sandlådan, är väl ett tydligt tecken på att kompetens och moralisk mognad inte direkt är frukter från samma träd. Men vad som talar här är givetvis ingenting annat än det rena egenintresset, förklätt till något som av den naive iakttagaren kan tolkas som ett humanistiskt credo.
 
För som alltid när det kommer till företag av rejäl storleksordning så är det i grunden helt och hållet pengarna som det handlar om. Johan Attby, vars bolag har det i det här sammanhanget mycket passande namnet Fishbrain (även om man får förutsätta att det också har startats ett upprop bland guppies och neontetror där de protesterar mot den kränkning som det innebär att bli förknippade med Attby och hans kumpaner) kan väl ses som ett belysande exempel i just det avseendet. Attby och hans företag fick se en av sina anställda bli utvisad eftersom de, trots att de på sedvanligt manér anlitade en konsult (som givetvis har hela ansvaret för det skedda, Attby är ett "offer"), hade bommat att förse den anställde med rätt försäkringar. Nu, säger Attby med krokodiltårarna glänsande i ögonen, kommer det att kosta fiskhjärnorna i hans företag minst 100 000 kronor att anställa en ny programmerare. Det är väl ingen vild gissning att utgå ifrån att den programmeraren kommer att hämtas från Indien, ett land som Sverige och andra västländer har plundrat på högutbildad arbetskraft under en längre tid. Det är nämligen så svenska (och för den delen givetvis alla större företag oavsett nationalitet) visar den "solidaritet" och "medmänsklighet" som Richard Båge har mage att prata om. Man parasiterar, plundrar och utnyttjar varje litet kryphål som finns för den egna vinningens skull, något som Joel Bakan visar med eftertryck i sin lika roande som oroande bok The Corporation - The Pathological Pursuit of Profit and Power.
 
Och det finns egentligen inga problem med det, ett företag är ingenting annat än ett profitmaximerande rovdjur, det ligger i sakens natur. Vad som däremot är direkt störande är när människor utnyttjar sin ekonomiska position till att framställa sitt nakna egenintresse som ett tecken på medmänsklighet och godhet. Om det nu bara var det som det handlade om, hur kommer det sig i så fall att t.ex. HM fortsätter att behandla sina lågutbildade textilarbetare som avfall? Jo just det, en textilarbetare är ju närmast per definition inte vare sig "driftig" eller kompetent". Och är du inte det, då blir ditt värde som människa rätt fort devalverat när Jenny Lindén och hennes rika polare låter medmänskligheten tala...

https://www.expressen.se/dinapengar/okand-miljardar-bakom-upprop-mot-utvisningar/

http://omni.se/h-m-slar-tillbaka-mot-kritik-om-laga-loner-forenklat/a/78bwo

 

När vettet far ut så far vattnet efter – Den ohämmade barnalstringens konsekvenser

Ingen har väl undgått att notera att Kapstaden i Sydafrika med största sannolikhet kommer att drabbas av en extrem vattenbrist under våren. Någon gång i mitten av april beräknas reserverna vara uttömda och då återstår ingenting annat än en långtgående och radikal vattenransonering för stadens invånare. I dessa dagar av offentliga manifestationer för det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra så har självfallet även denna kris fått utrymme på de sociala medierna, och Talita van der Heever, som själv bor i den sydafrikanska staden East London belägen på den motsatta kusten i förhållande till Kapstaden, drabbades av en bister insikt när hon skulle ge sitt barn välling. För vad skulle, slog det henne, mödrarna i Kapstaden blanda upp sin välling med när det inte längre fanns något vatten? Så hon startade en kampanj på sociala medier där deltagarna ska skänka vatten som sedan ska fraktas med bil från öst- till västkusten i Sydafrika. Och det är väl snällt, lovvärt, medmänskligt, m.m. , m.m. Själv tycker jag nog att det hade varit på sin plats med en kampanj av ett helt annat slag, och väl medveten om att det redan är alldeles för sent för att problemet överhuvudtaget ska kunna lösas kommer jag nu ändå att slå ett slag för det enda sätt på vilket vi enligt mig kan lösa vattenbristen i Sydafrika. Jag har dock inga illusioner om att någon kommer att lyssna, för heliga kor slaktar man inte ostraffat.

De är fler än van der Heever som uttrycker oro över det som komma skall, och det finns de som räknar med att en dryg miljon barn kommer att drabbas av vattenbristen bara i den västliga Kapprovinsen. För att göra ont värre så kan det vi nu ser dessutom vara början på ett betydligt större problem som riskerar att drabba stora delar av Sydafrika, däribland Johannesburg som i nuläget ännu inte känner av det prekära vattenläge som andra delar av landet befinner sig i. Detta då de dammar i Lesotho som förser stora delar av Sydafrika med sötvatten har rekordlåga vattennivåer. Förberedelserna inför den kris som komma skall verkar också minst sagt valhänta och hämmas av internt käbbel mellan ANC och det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA), som också är det parti som styr staden. Lokala initiativ har tagits från Kapstadens företagarorganisationer, men de åtgärder som föreslås från det hållet verkar inte kännetecknas av någon större tankeskärpa. Att lösa vattenbristen genom att låta de anställda ta med sig vatten hemifrån eller genom att jobba i skift och låta den lediga personalen köa vid vattenutlämningsställena är väl ungefär lika konstruktivt som att tro att lösningen ligger i att gå in på grannens mark och hämta vatten ur en flod som rinner på bådas ägor.

Vem bär då skulden för det som är på väg att hända, Moder natur eller vi själva? Ska vi tro en representant för den allt mer mjäkiga vänstern, Zina Al-Dewany, så har Kapstaden och dess invånare inget som helst ansvar för den rådande vattenbristen, även om Al-Dewany lite halvhjärtat reserverar sig för att ansvariga politiker ”borde ha insett allvaret tidigare”. Men vår tids vänster verkar onekligen betrakta hela vår existens som ett ständigt pågående överfall på oskyldiga offer, och med den hållningen är ”eget ansvar” knappast ett begrepp som står särskilt högt i kurs. Och att högerns eventuella ”miljömedvetande” skulle vara något annat än en läpparnas bekännelse faller på sin egen orimlighet, eftersom den tillväxtekonomi som högern (och för den delen även socialdemokratin) har som ledstjärna inte är förenligt med ett verkligt radikalt miljötänkande. Så vad kvarstår då för de som inte vill hantera verkligheten? Jo, den strategi som minst sagt orättvist brukar tillskrivas strutsen, men som vi människor praktiserar i betydligt större omfattning. Då är det också en händelse som ser ut som en tanke att Sydafrika och då även den östra Kapprovinsen är ett av strutsens naturliga habitat…

Men inte ens en person som har lagt sig till med strutsens låga huvudhållning kan ha låtit bli att notera de problem med vattenförsörjningen som nu i rask takt blir alltmer akuta, för det här handlar inte på något sätt om ett nytt fenomen, även om man lätt kan få det intrycket när man läser de reportage som nu publiceras. Redan på 90-talet fanns det emellertid tydliga tecken på att en allvarlig vattenbrist var i antågande för Kapstadens vidkommande, men nu är det väl i och för sig en allmänmänsklig egenskap att inte ta till sig dåliga nyheter förrän man får dem nedtryckta i halsen. Men att blunda för att katastrofer kan komma är en sak, att aktivt arbeta för att de ska bli ett faktum är något helt annat. Men det är just det sistnämnda som Kapstadens och Sydafrikas befolkning har gjort. Låt oss ägna oss åt lite sifferexercis.

1950 uppgick Sydafrikas samlade befolkning till 13,6 miljoner. 2018 beräknas den överskrida 57 miljoner, vilket alltså innebär en dryg fyrdubbling på knappt 70 år. Som en jämförelse kan sägas att Sveriges befolkning med en liknande förökningstakt i nuläget hade uppgått till 30 miljoner, och då är dessutom all invandring borträknad ur den ekvationen. För Kapstadens vidkommande är siffrorna ännu mera skrämmande, då stadens befolkning uppgick till 618 000 personer 1950, medan aktuella siffror ger vid handen att det nuvarande invånarantalet uppgår till någonstans mellan 3,7 och 4,3 miljoner människor. Det handlar alltså om en befolkningsökning på mellan 6 och 7 ggr på knappt 70 år (i Sveriges fall hade det lett till en nuvarande befolkningssiffra på 42-50 miljoner om vi hade följt samma utvecklingsmönster). Bara under de senaste 25 åren, dvs från den tid då de första larmen om en potentiell vattenbrist började komma, har Kapstadens befolkning växt med omkring 2 miljoner människor. Bara en lallande byfåne av sällan skådat slag, eller en politiskt korrekt individ som väljer att ignorera verkligheten kan tro att en sådan utveckling inte oundvikligen påverkar miljön och i det här fallet vattentillgången.

I den västerländska flagellantism som är så populär för närvarande nämns inte den här aspekten av miljöproblemen överhuvudtaget, givetvis eftersom den som nämner det genast brännmärks som rasist eller i bästa fall extremt fördomsfull. Inte desto mindre är det så att det pågår en katastrofal befolkningsutveckling i stora delar av världen, något som vi alla oundvikligen kommer att få lida för. Det är inte synd om Sydafrika, det är inte synd om Kapstadens befolkning, på samma sätt som det inte är synd om en individ som limmar armarna fulla med hönsfjädrar och kastar sig ut för ett stup i tron att han kan flyga. Frågan är också vad vi ska göra för att lindra de självförvållade katastrofer som tredje världens länder med berått mod (eller i varje fall en kombination av medveten vanskötsel och dumhet) kastar sig in i, oavsett om det handlar om krig eller om en miljö som havererar under trycket av en befolkningsökning som helt saknar historisk motsvarighet? Att stillatigande acceptera vad som faktiskt är ett rent destruktivt beteende och rentav underblåsa det beteendet genom att inte påtala det och istället enbart lindra konsekvenserna av det, vilket är vad som sker nu, är ungefär som att försöka bota någon från alkoholism genom att köpa ut ett helrör till honom/henne. Det är direkt kontraproduktivt och utan att vara alltför socialdarwinistisk så är det väl så att vi bör bygga en värld där de negativa konsekvenserna av ett oansvarigt beteende också blir högst påtagligt för den individ eller det land som inte kan sköta sig. Det går visserligen att hävda att vi har ett ansvar för att hjälpa varandra, men i det här fallet handlar det om en relation som har en uppenbar likhet med ett misshandelsförhållande, där vi av rädsla för att framstå som omänskliga låter oss toppridas av individer och länder som helt friskriver sig från att vara delaktiga i det globala ansvar som vi så enträget vill genomdriva. Det är, passande nog, som om vi vore vankelmodiga föräldrar som är så rädda för att kränka våra barn att vi låter dem göra som de vill även om följderna av det beteendet blir vår egen förintelse. Och den immanenta rasismen i hållningen som säger att vi måste ignorera problem bara för att de emanerar från länder som inte hör till västsfären behöver kanske inte påtalas.

Som ”tur" är, dvs om vi vill undvika att drunkna i rasismdiskursen trögflytande kärr, så är det här ett problem som inte enbart berör tredje världens länder, även om det som sker där saknar motstycke i resten av världen. Även i Sverige hörs det ständiga verop angående den åldrande befolkning, lamentationer som får i varje fall mig att genast associera till makarna Myrdal och Kris i befolkningsfrågan. Det är något minst sagt motsägelsefullt i den tafatta miljömedvetenhet som vi försvär oss till, där vi sorterar våra sopor och förfasar oss över en slängd plastpåse, samtidigt som vi uppmuntras till att skaffa barn helt utan att ens överväga de omfattande miljökonsekvenser som ett sådant val innebär. Det är på något sätt som att merkantilismen har fått en renässans i det politiska tänkandet och i det allmänna medvetandet. En folkrik stat är en bra stat, och barn det ska vi alla skaffa, för det är tillvarons mening och bra för tillväxten. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något djupt patetiskt över de människor som av någon anledning känner sig ofullständiga när det inte har förökat sig, och som, precis som fotbollspelaren John Guidetti sa i en intervju efter att han hade fått sitt andra barn, påstår sig inte vara hela förrän de har spridit sin genpol vidare. Vi är uppenbarligen helt inkapabla att skaffa oss en mening i det här livet om vi inte har något utanför oss själva att hänga upp det på, det må vara en religion, en politisk ideologi, eller i det här fallet en annan individ. Och vi tar till nästintill vilka lösningar som helst för att få denna vår stora önskan uppfylld, och känner oss dessutom djupt kränkta när vi inte ges medicinsk hjälp i vår strävan efter att fylla upp den här planeten in till den allra sista kvadratmetern. Barnanskaffandet har på sätt och vis blivit något av universallösning, det ger oss inte bara en mening utanför oss själva, det krymper vår tillvaro till en bekväm kokong och infantiliserar oss under stora delar av vårt mera produktiva vuxna liv, och får oss att svamla i termer av ”livets mirakel” och andra liknande kvasireligiösa floskler. Barnet är också lösningen på om inte alla, så i varje fall en stor del av de problem som vi möter. Är relationen bra, då ska vi manifestera det genom att skaffa barn. Är relationen usel, då ska vi se om vi kan reparera den genom att skaffa barn. Är tillvaron toppen, varför inte förgylla den ytterligare med hjälp av lite barnskrik? Är tillvaron meningslös, vedervärdig och knappt möjlig att uthärda, varför inte skaffa ett barn och se om den blir bättre? Det sistnämnda är för övrigt ett av de mest besynnerliga skäl jag känner till, eftersom en individ som avskyr tillvaron skaffar en annan individ till samma plats och därigenom utsätter honom/henne för samma plågor. Att ta en annan människa som gisslan för sitt eget liv, vilket alltför många barnföräldrar gör, borde om inte vara straffbart, så i varje fall inte godtas av någon som skäl.

Jag önskar att jag kunde avsluta det här med att konstatera att västvärlden och Sverige faktiskt tar sitt ansvar inom det här området, men så verkar som sagt absolut inte vara fallet. Barnalstrandet i Sverige är högre än vad det har varit på många år, och även om en del av den ökningen har sin orsak i invandringen så är det inte hela sanningen. Det finns tecken på att den koppling mellan utbildning och lågt barnafödande som förut har tagits för givet (en hypotes som jag för övrigt alltid har varit skeptisk till, eftersom underlaget är klent och den kausala relationen knappast säkerställd bortom allt tvivel) är på väg att falsifieras, då barnafödandet ökar bland de högutbildade inte bara i Sverige utan även i de övriga nordiska länderna. Med tanke på att sociala mönster brukar reproduceras uppifrån och ned är det en mycket oroväckande utveckling och det finns goda skäl att börja stämma i bäcken även i det här landet. Annars kan det läätt visa sig att även den bäcken riskerar att torka ut. Och i vilket fall som helst så vore det kanske dags att publicera ännu en version av Kris i befolkningsfrågan, men då med diametralt motsatt innehåll i förhållande till dess beryktade föregångare…

https://edition.cnn.com/2018/01/30/africa/cape-town-water-campaign-intl/index.html

https://www.enca.com/south-africa/water-crisis-day-zero-could-affect-a-million-children

https://www.reuters.com/article/us-safrica-drought-lesotho/south-africas-water-crisis-spreads-from-cape-town-idUSKBN1FK27A

https://www.news24.com/Analysis/cape-town-water-crisis-crossing-state-and-party-lines-isnt-the-answer-20180201

https://www.timeslive.co.za/news/south-africa/2018-01-31-day-zero-business-has-a-plan-for-cape-town/

http://www.politism.se/story/om-72-dagar-stangs-alla-vattenkranar-av-i-storstaden/#post-56335

https://en.wikipedia.org/wiki/Cape_Town_water_crisis

http://worldpopulationreview.com/world-cities/cape-town-population/

http://www.worldometers.info/world-population/south-africa-population/

https://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/john-guidetti-och-sanna-dahlstrom-har-fatt-en-son/