Det finns en metodik i den mesta galenskap – Men då måste vi också vilja se den

Uttalat känslomässigt baserad argumentation har alltid förekommit i den offentliga diskussionen, och det utpräglade välgörenhets- och insamlingssamhälle som vi nu rör oss mot i allt hastigare steg gör bara den tendensen allt mer accentuerad. Vi ska vara "engagerade", vi ska "brinna" för både det ena och det andra, och vi ska sola oss i vår egen moraliska glans genom att inta de rätta ståndpunkterna och absolut inte ifrågasätta varför vi ska tycka så som vi blir mer eller mindre åthutade att göra. Det innebär inte på något sätt att de moraliska ståndpunkterna därför bör vara fel, men som alltid ligger den moraliska rättrådigheten som en blank filt över huvudet på den som är företrädare för den, och blotta tanken på att det kan gå att relativisera utgångspunkten för det moraliska ställningstagandet och kanske inta en mera nyanserad och konsekventialistiskt orienterad hållning betraktas närmast som en akt av blasfemi. Det är kanske inte det mest konstruktiva utgångsläge som en diskussion kan ha.

I en artikel i dagens Aftonblad citeras en psykiatriker som är verksam i hamnstaden Mytilini på den grekiska ön Lesbos, i anslutning till det flyktingläger som är beläget på ön (ett läger som AB har ägnat mycket uppmärksamhet åt). Enligt den artikeln förefaller det som om i princip alla som kommer till lägret är traumatiserade och krigsskadade:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dd1odz/psykiatrikern-forhallandena-i-flyktinglagret-ar-omanskliga

Denna vinkling gjorde mig lite nyfiken, för tydligen är flyktingströmmen från Syrien på väg att ebba ut eller i varje fall minska, även om den typen av prognoser givetvis inrymmer ett stort mått av osäkerhet. För att få lite mer konkret information om vilka typer av migranter som finns i lägret Lesbos vände jag mig därför till grekisk media, och hittade då en Atenbaserad dagstidning som beskriver samma läger på detta sätt:

http://www.ekathimerini.com/225403/article/ekathimerini/news/nearly-13000-migrants-and-refugees-registered-at-moria-camp-in-2017

Där framgår det att även om majoriteten (lite drygt 71 %) av flyktingarna kommer från Syrien, Afghanistan och Irak så finns det människor i lägret från ett drygt 60-tal olika länder, däribland även från Sydamerika och de karibiska öarna. Där pågår mig veterligt inga storskaliga, och knappt ens några småskaliga krig, vilket självfallet inte därför nödvändigtvis bör innebära att de som bor där lever i paradiset.

De förhållande som råder i lägret på Lesbos är tveklöst inte alls trevliga, men det finns givetvis en krass förklaring till varför lägret ser ut som det gör, och varför grekerna behandlar flyktingarna på det sätt som de gör. Iraks befolkning uppgår till 40 miljoner individer, Aghanistan har för sin del 37 miljoner invånare, medan Syrien bidrar med 21 miljoner (om vi räknar in de syrier som befinner sig på flykt utanför landets gränser). Det är tre länder. I övrigt är det svårt att få korrekta uppgifter angående underlaget till hur många människor det kan handla om eftersom artikeln inte nämner vilka länder det rör sig om, men Sydamerika (som består av 14 länder) har en befolkning på drygt 400 miljoner. Afrika har för sin en befolkning på omkring 1,2 miljarder, fördelat på 58 länder. De här siffrorna har också några år på nacken och befolkningen lär i varje fall inte ha minskat efter det. Till detta kommer ytterligare några länder i Asien förutom de redan nämnda (Irak o.sv.) och de flesta av de länderna är extremt folkrika. Men vi nöjer oss med att utgå ifrån siffrorna för Sydamerika och Afrika när vi gör en liten "extrapolering" och delar då 1,6 miljarder med 72 länder, vilket gör en genomsnittsbefolkning på 22,2 miljoner i snitt per land. 64 (det antal länder som det finns migranter ifrån på Lesbos) x 22,2 innebär 1,42 miljarder människor som potentiella migranter/flyktingar. Vi tar en låg siffra som utgångspunkt för vidare beräkning och räknar då med att endast 5 % av de här människorna av olika skäl vill lämna sina länder och söka sig till Europa. 1,42 x 0,05 således, vilket gör ungefär 71 miljoner människor. Skulle vi t.ex. istället ha använt oss av flyktingvågen från Syrien som utgångspunkt (3 miljoner av 21 = 14,3 %) så hade vi hamnat på drygt 200 miljoner potentiella immigranter till Europa. Men vi nöjer oss med den förstnämnda siffran, den är tillräckligt alarmerande.

För är det någon som på fullt allvar tror att de europeiska länderna bara i nuläget kan ta emot 71 miljoner människor? (I den beräkningen ingår alltså inte framtida flyktingströmmar beroende på bl.a. den hejdlösa nativitet som finns i de här länderna och de oroligheter som den för med sig i sitt släptåg). Den personen borde i så fall bli föremål för någon form av rättspsykiatrisk undersökning och därefter inspärrad i sitt eget lilla läger med madrasserade väggar. Det finns därför en fullt logisk förklaring till varför grekerna gör som de gör (för trots att de har problem med att sköta sina statsfinanser, främst på grund av låg skattemoral, så är grekerna inga dumskallar), och det är helt krasst så att man genom att mer eller mindre medvetet skapa ett vidrigt flyktingläger gör det oerhört mycket mindre attraktivt för människor från utomeuropeiska länder att söka sig hit. Skulle behandlingen av migranterna se helt motsatt ut så skulle också migrationsströmmen med största sannolikhet förvandla det vi nu ser till en svagt strilande rännil vid en jämförelse. Grekerna gör helt enkelt resten av Europa en tjänst, så enkelt är det. Sedan är det givetvis otrevligt så det förslår och ingenting som jag tycker är särskilt lyckat. Men de som pratar om humanitär behandling och om öppna gränser verkar lida av ett närmast totalt tunnelseende, en oförmåga att koppla det enskilda och säkert mycket behjärtansvärda fallet till en större helhetsbild. Det är samma typ av människor och tänkande som tycker att alla ska ha rätt att hugga ner träd för att få bränsle för att koka sin mat, och som sedan står och gapar av förvåning över att de lever i ett totalt kalhygge. Det är snällt, men det är samtidigt naivt och extremt kortsynt. Naivitet är möjligtvis charmigt hos små barn, men när den visar sig hos vuxna blir jag enbart irriterad. Och tvärtemot vad  många tror så är det inte de onda gärningarna som har varit guide vid mänsklighetens vandring från den ena katastrofen till den andra, det är, som det gamla talesättet så riktigt säger, de goda intentionerna som har slutat i massmord, hungerkatastrofer och förödelse. Snällhet är fint, men är man snäll utan att sätta upp gränser och krav så förvandlar man sig snart från en hjälpare till ett offer. Och i en värld av enbart offer lär ingen överleva särskilt länge.

https://www.migrationsinfo.se/antalet-asylskande-vntas-minska-under-2017-201

Nu träder panglossianismen in på våra lärosäten - Familjen Wallenberg sprider bildningens gracer till folket

Det råder väl ingen som helst tvekan om att Wallenbergklanen lever mest på gamla meriter, och att den nu existerande delen av familjen har sina rådgivare, sin ärvda förmögenhet och en mycket förmånlig företags- och förmögenhetsbeskattning att tacka för att de fortfarande behåller sin framträdande position i det svenska samhället. Det må vara dem väl unt. Jag är inte avundsjuk (i varje fall inte överdrivet mycket) och familjen Wallenbergs synnerligen lukrativa affärer med den tyska naziregimen är givetvis en bagatell jämfört med SD:s klavertramp i brun riktning. Det är hyvens grabbar helt enkelt, och i sann filantropisk anda vill de nu låta sin välvilja komma även våra gymnasieelever till del.

Att den intellektuella nivån. som väl aldrig har varit särskilt framträdande i den familjen, är skrämmande låg får vi dock ett oemotsägligt bevis för när det visar sig att vad som ska delas ut är ett stort antal exemplar av folkförledaren Hans Roslings senaste alster. Det är svårt för mig att se det här som någonting annat än ännu ett otvetydigt tecken på att vi lever i ett land där enfalden är så grotesk att det går över gränsen för det bisarra, och jag börjar på fullt allvar undra om det inte börjar bli dags att emigrera. Nordkorea känns som ett säkert val, där hålls indoktrineringen av medborgarna på en klädsamt låg nivå och utrymmet för disparata åsikter är föredömligt stort.

Alla som har sett Rosling in action vet att han är en något mera polerad version av Ian & Bert. Ny Demokratis dynamiska duo hade inte heller fel i allt de sa (om än nästintill), men de valde att betona vissa fakta och bortse från andra som inte passade dem, precis på det sätt som Rosling gör. Den stora skillnaden mellan Ian & Bert och Rosling är att de förstnämnda som tur var hade felaktiga åsikter om det man inte får ha fel om, så därför fick de aldrig något reellt inflytande. I varje fall inte efter att de värsta panikungarna hade lagt sig hos den styrande eliten. Rosling har däremot felaktiga uppfattningar om det vi alla vill ha fel om, dvs han hävdar (och den samlade dumheten nickar glatt instämmande) att världen i grunden är fin plats, att alla problem kan lösas och att vi går mot någon form av ostoppbar progression i sant positiv riktning. Detta gör han inte minst i förhållande till befolkningstillväxten, som han bagatelliserar, trots att vi under de senaste 100 åren har sett en utveckling som den här planeten aldrig förr har varit ens i avlägsen närhet av. Det finns helt enkelt inget säkerställd underlag för hans teser och hans konsekvensanalyser är helt frånvarande.

Därmed inte sagt att han inte kan ha rätt i mycket av det han säger, men det han stöder sig på är mycket sällan en heltäckande bild och hans okritiska optimism får oss med största sannolikhet bara att springa vår undergång till mötes med om möjligt ännu högre hastighet. Men vi vill så gärna lyssna på det han säger, farbror Hasse får vagga oss till söms med sina goda sagor om hur världen kommer att bli ett paradis oavsett hur vi beter oss och hur vi skövlar den.

Bland det Rosling utan egentlig säkerställd grund hävdar är t.ex. att vi har nått vad han kallar för "peak child", dvs att antalet födda barn per kvinna minskar stadigt till för närvarande rätt exakt två barn per kvinna. Detta ser han som något positivt, trots att antalet potentiella barnaföderskor är betydligt högre nu än någon gång tidigare under historien, ett faktum som bör stämma till eftertanke snarare än att leda till det självbelåtna kluckande som Rosling ger ifrån sig. Det är som om fysikens lagar inte existerar i den värld som Rosling iakttar. Han är som en autistisk nutida Marie Antoinette och verkar tro att man kan försörja en skenande befolkning genom att låta den äta statistik, samtidigt som han glömmer att det krävs basala grundförutsättningar för att upprätthålla ett mänskligt liv, förutsättningar som redan nu i många avseenden är på väg att drastiskt försämras. Varje individ som föds är oundvikligen en belastning på jorden, en rent negativ miljöfaktor, men det vill Rosling givetvis inte låtsas om, trebarnsfar som han själv är (så var det med det personliga ansvarstagandet, och uppenbarligen är han själv att betrakta som en anomali om vi ska följa hans egen tolkning av statistiken). Att varje barn ur ett ekologiskt perspektiv, för att använda en krass ekonomisk bedömning, inte bör betraktas som en avtagande marginalnytta utan snarare som en tilltagande marginalskada väljer han att blunda för. Det är en sanning som är så obehaglig att Rosling hellre ägnar sig åt lite mysig statistik, för den är för den godtrogne samma sak som Potemkins konstruktioner var för Katarina den stora, kulisser ägnade att vilseleda den som är beredd att tro på vad som helst så länge det bara stryker honom/henne medhårs.

Tolkningarna är för det mesta reduktionistiska och framförs i en högdragen ton som knappast hör hemma i en anständig debatt. Någon djuplodande problematisering ägnar sig Rosling inte åt (han har ju inte för inte utnämnts till "folkbildare", en titel som inger ungefär samma förtroende som hästhandlare och spåkärring). Istället är det Powerpoint-presentationer, fruktjonglerande och August och Lotta-övningar som gäller. Titta till exempel på det här klippet (https://www.youtube.com/watch?v=-uljFaRuJ68). Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt mängdlärans kortvariga glansperiod inom matematiken. Det var en närmast obscent imbecill företeelse, men mängdläran framstår som en uppfinning värdig Nobelpriset när man sätter den i relief till Roslings didaktiska utflykter. Att kalla det han sysslar med för enfaldigt är att gravt förolämpa allt som annars brukar föräras det epitetet.

Men vi kan väl titta lite närmare på en artikel, där han använder han Bangladesh som exempel:

https://www.gd.se/artikel/allmant/professor-rosling-vill-andra-var-syn-pa-varlden

Det är intressant att han använder 1972 som utgångspunkt vad det gäller höga födelsetal, för mellan 1967 och 1973 minskar nämligen den årliga befolkningsökningen drastiskt i Bangladesh (från 3,38% till 1,62% årligen). Därefter stiger den årliga befolkningstillväxten nästintill lika drastiskt igen, trots att Bangladesh drabbades av en svältkatastrof 1974 som uppskattningsvis tog livet av ungefär 1,5 miljoner människor eller lite drygt 2% av befolkningen. Den verkliga ökningen hade alltså varit betydligt högre om inte det hade skett, vilket i sig gör att Roslings siffror även fortsättningsvis är en smula osäkra. Därefter har befolkningsökningen givetvis planat ut, vilket, trots Roslings triumferande ton när han konstaterar det, inte är någonting annat än en ren truism eftersom det fullt självklart är så att den typen exponentiell ökning klingar av när allt större delar av befolkningen inte längre är i fertil ålder. Det är således inget som helst anmärkningsvärt i det konstaterandet, men det skjuter samtidigt bredvid målet.

1972 var Bangladesh befolkning 67,6 miljoner. Vi skiter i åldersfördelningen och säger att hälften av den befolkningen var kvinnor och att de alla var i fertil ålder och födde 7 barn vara ett av fem dog (allt enligt Rosling). Vi får då följande barnkullar/födelsetal för den generationen 33,8 x 7 x 0,8 = 189,28 miljoner barn. Idag är Bangladesh befolkning 166,8 miljoner. Vi gör samma beräkning för den generationen med Roslings siffror (2 barn per kvinna - 1 barn av 20 som dör) i åtanke. Det blir följande räknexempel 83,4 x 2 x 0,95 = 158,4 miljoner barn. Minskningen finns således där, så långt har Rosling rätt, men den är inte alls så drastisk som han vill låta påskina. Med två barn per kvinna istället för sju (under rådande förutsättningar) så  är minskningen i den totala barnkullen lite drygt 16% om vi jämför 1972 och 2018. Men då ska man samtidigt ha i åtanke att befolkningen i Bangladesh är betydligt större nu än vad den var för knappt 50 år sedan. Med barnen inräknade (utifrån mina givetvis extremt extrapolerade siffror) så får vi ett totalt befolkningsantal för 1972 års generation + deras barn på 67,6 + 189,3 = 257 miljoner individer. För 2018 får vi istället 166,8 + 158,4 miljoner individer, dvs en sammanlagd befolkning på 325 miljoner. Men en skillnad på omkring 70 miljoner människor spelar givetvis ingen roll för en person som Rosling som inte överhuvudtaget ägnar sig åt vidare konsekvenser av de tolkningar han gör.

Tittar vi istället på Sverige så är dessutom kurvan för befolkningstillväxt rena berg och dalbanan (http://www.worldometers.info/world-population/sweden-population/) i sig ett tecken så gott som något på att det inte går att göra det Rosling och hans anhängare gör, dvs försöka förutse populationsmönster med ett så litet underlag som de har. Det är ovetenskapligt helt enkelt. Det är för övrigt samma sak när det kommer till barnafödandet i det här landet, vi får en kurva som får mätningen av en malariapatients temperatursvängningar att framstå som ytterst händelsefattig:

Antalet födda barn årligen i Sverige under 1900-talet Källa:
https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Minskat-barnafodande/

Detta går att, nästan med ett urverks precision att med några års fördröjning koppla till den ekonomiska utvecklingen, då det syns tydliga dippar i barnafödandet efter oljekrisen 1974 och Finanskrisen i början av 90-talet. Detta gör alltså att det finns uppenbara tecken på att människor i det här landet föder fler barn när de ekonomiska omständigheterna är gynnsamma, medan Rosling vill få det till att människor i tredje världen föder färre barn av samma skäl, ett påstående som väl i varje fall behöver underbyggas ytterligare för att den slutsatsen ska kunna dras, och som dessutom talar för det råder en annan form av rationalitet i tredje världen än i I-länderna, en bedömning som jag finner för både en smula fördomsfull och som sagt tämligen ogrundad.

Det brukar också pratas om ett reproduktionstal på 2,15 barn per kvinna för att befolkningen numerärt sett ska var oförändrad. Det verkar dock inte stämma till punkt och pricka, för tittar man på den svenska födelsestatistiken så har den siffran inte nåtts under något år under de senaste decennierna:

Antalet födda barn per kvinna från 1970 med prognos för den framtida utvecklingen (givetvis en ytterst spekulativ sådan) Källa: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/befolkningsframskrivningar/pong/tabell-och-diagram/antal-barn-per-kvinna-efter-fodelseland-19702017-samt-framskrivning-20182070/

Visserligen är barnafödandet högre bland invandrade kvinnor (de barnen räknas givetvis in i det totala födelsetalet), men även med det inräknat så nås inte det antal barn per kvinna som krävs för att befolkningsnumerären ska vara intakt vid något år under 2000-talet. Detta till trots har den svenska befolkningen, även om vi helt bortser från invandring av utrikes födda individer, ökat med närmare 290 000 personer under 2000-talet, eller i snitt drygt 16 000 personer per år. Så stort är alltså födelseöverskottet i förhållandet till dödstalet. Det är visserligen en blygsam, eller rentav en mycket blygsam ökning, ur ett globalt perspektiv, men ändå intressant. Med tanke på att medellivslängden i Sverige för närvarande är 82,5 år (kvinnor 84,1, män 80,6) så kan vi sluta oss till att de flesta av de individer som har dött under 2000-talet har varit födda under perioden från slutet av första världskriget (1918) fram till mitten av 30-talet, en period som för övrigt kännetecknades av en raskt minskande nativitet. Dödstalen, som under den här perioden har varit tämligen konstanta (från 89 000 till 95 000 döda/år en skillnad på 7 % mellan det högsta och det lägsta antalet) motsvaras dessutom inte alls av lika homogena siffror när det kommer till barnafödandet (90 000 till 117 000 - en skillnad på 30 % mellan det högsta och lägsta antalet), vilket i sig är en indikation på att frekvensen för barnafödandet är betydligt svårare att förutsäga än antalet dödsfall i en given population. Och när vi ser att fluktuationerna i barnafödandet är så pass stora även över en relativt sett kort tid och för en befolkningsgrupp som lever i ett hyggligt homogent samhälle med en med internationella mått sett väl utvecklad välfärd så får det i varje fall mig att bli extremt skeptisk till Roslings tvärsäkra förutsägelser om befolkningsutvecklingen ur ett globalt perspektiv. Nu är det givetvis så att dödstalen kommer att öka framöver i Sverige, i.o.m. att 40-talistgenerationen är de nästa som ställs inför liemannens obönhörliga blick. Men den generationen är bara omkring 30 % större än den som ryms inom dödstalen från 2000 fram till dagens datum, vilket innebär att antalet döda ändå kommer att få svårt att matcha antalet födda i det här landet. Befolkningen kommer alltså att fortsätta att öka, trots en nativitet som ligger under det antal barn per kvinna som sägs krävas för att så ska vara fallet. Rent statistiskt så kommer givetvis siffrorna givetvis att plana ut eftersom medellivslängden högst sannolikt inte kommer att öka mer än marginellt, och då kan vi kanske närma oss det idealtypiska fall där 2,15 barn per kvinna innebär en befolkningssiffra som förblir oförändrad. Men att yttra sig tvärsäkert om den utvecklingen på det underlag som Rosling kan tänkas ha, det är ungefär som att försöka sia om utgången i Fotbollsallsvenskan 2028 genom att titta på fläckarna på en torsklever.

Det finns uppenbarligen många alternativa förklaringar till allt det här, men frågan är om de förklaringarna, som så många gånger förr, inte säger mer om den som gör tolkningen än om det som han/hon säger sig vilja tolka. Jag delar absolut inte Roslings utvecklingsoptimism, som jag anser vara gravt vilseledande och grundad på en mycket selektiv varseblivning. Att detta budskap dessutom mottas med vad som närmast kan liknas vid hallelujakörer av journalistkåren, av våra politiska ledare, och av en intellektuell "elit" som borde veta bättre än att villkorslöst köpa den typen av budskap som Rosling försökte hamra in i våra arma hjärnor är bara beklämmande. Att Wallenbergsfären, tillväxtonanister som de är, väljer att sprida den här typen av om inte desinformation, så i varje fall väldigt selektiv information, till våra gymnasielever är inte ägnat att förvåna, eftersom Roslings hållning är helt och fullt förenlig med den miljöförstörelse som en tillväxtekonomi oundvikligen för med sig. För Rosling är jorden en outtömlig resurs, en sfär som kan expanderas i all oändlighet utan att det påverkar våra livsbetingelser på något avgörande sätt. Den hållningen är naiv, för att inte säga direkt farlig. Får jag välja mellan att vara en Kassandra eller en Doktor Pangloss så väljer jag tveklöst det förstnämnda alternativet, och det av det enkla skälet att det alltid är optimisterna och idealisterna som ställer till störst skada. Det kan kanske finnas en viss charm i att på sant Balaklavamanér anfalla rakt mot kanonerna, och i det lilla har optimistisk dumdristighet rentav en uppenbar tjusning. Slutet kan dock bara bli ett, och det är inte den versionen när hjälten rider bort mot solnedgången efter väl förrättat värv.

Slutligen föreslår jag att vi till nästa läsår delar ut Kim Il Sungs bok Om Jouche-idén till våra gymnasieelever. Inte för att det skulle finnas en antydan till substans i det verket, och inte för att jag hoppas att våra skolelever ska ta lärdom av den store koreanske ledaren, utan helt enkelt för att verket skulle bemötas på det sätt som man kan förvänta sig att propaganda ska bemötas, med en kritisk hållning, med en förutsättningslös vilja att ifrågasätta det som står skrivet, och med en stor dos av sund skepsis. Jag väntar ännu på den dagen när Hans Rosling ska föräras den typen av bemötande.

https://www.di.se/nyheter/wallenberg-gor-en-bill-gates-bjuder-10000-elever-pa-succen/?utm_medium=ettanettan_puff&utm_source=expressen&utm_campaign=trafikmotor_di

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/befolkningsutveckling/ 

En sedelärande historia om den tvetungade antirasisten och toleransens gränser

Jag läser för närvarande Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenham: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Som alltid när det handlar om den här typen av frågor är det väl bäst att poängtera att boken är utgiven av Bonniers, och således inte publicerad av en kusin till Avpixlat eller liknande. (Att vissa på högerkanten utan tvekan skulle anklaga Bonniers för att gå judarnas och sionismens ärenden lämnar vi därhän...).

Nåväl, boken gavs ut 2016 och behandlar bland annat Lars Vilks önskan att år 2015 få besöka Kulturhuset i samband med Anna Odells utställning där. Han fick uppbackning av den konstansvarige, Marianne Lindberg De Geer, men chefen för Kulturhuset satte stopp för planerna. Chef för Kulturhuset var då Benny Fredriksson, och denne sa bl.a. följande angående Vilks:

"Grunden är ju att man måste respektera alla människor. Det är för mig en djupt, djupt grundläggande värdering. Och det borde vara det som är yttrandefrihet: att även om jag har rätt att säga vad jag vill, så måste jag inte göra det. [---] Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man... Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska  känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson." (s. 115f.)

Detta var alltså samme Benny Fredriksson som tog livet av sig i mars 2018 efter ett massmediedrev om vars orsaker man bl.a. kan läsa här:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oRpVkB/jag-far-hjartklappning-av-att-skriva-ner-detta

Drevet hade sin upprinnelse i att väldigt många av de som arbetade under Benny Fredriksson i hans roll som chef för Stadsteatern (den chefsposten är knuten till chefsjobbet på Kulturhuset) kände sig kränkta och trakasserade av hans beteende som chef. Samme Fredriksson som år 2016 ställde sig på barrikaderna och försvarade folks rätt att inte bli kränkta visade sig alltså inta en radikalt motsatt hållning när det kom till hans egen maktsfär. Nu är väl det här förhoppningsvis ett extremfall när det kommer till dubbelmoral, men jag tror samtidigt inte (för att relativisera hans beteende något och ge honom en förhoppningsvis något mer rättvis bedömning) att herr Fredriksson var medveten om de uppenbara motsägelser som hans hållning innebar, och det är egentligen det som gör saken intressant. Som jag har sagt så många gånger förut, jag litar lika lite på uttalade antirasister som på rasister.

Boken innehåller även några andra intressanta poänger. Ingen kommer väl t.ex. ihåg att det var i Damaskus i Syrien som Danmarks och Sveriges ambassader brändes ner i samband med publiceringen av Muhammedteckningarna. Att därifrån dra en koppling till det som har skett i Syrien efter det är givetvis att sträcka kausalitetens kedjor så långt att de med största sannolikhet brister, men det är kanske trots allt en liten fingervisning om att tillståndet i det landet inte var helt okomplicerat ens innan inbördeskriget.

De flesta har säkert också förträngt att Laila Freivalds tvingades att avgå som utrikesminister efter att hon hade varit ansvarig för nedsläckandet av de webbsidor där SD:s tidning SD-kuriren publicerades, detta i samband med att tidningen hade utlyst en tävling i Muhammedkarikatyrer. Oavsett vad man tycker om den typen av satir så var det uppenbarligen för mycket för vår regering. Det är också intressant när Hans-Gunnar Axberger, jurist och professor i medierätt, funderar kring det "mångkulturella" samhället och kommer till slutsatsen att det kan vara så att den typen av samhälle kräver ett större mått av censur:

"Vi är inte längre det homogena samhälle som vi var från 1700-talet och framåt. Saker har förändrats, gränserna har öppnats. Tidigare hade vi "råd med" att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det idag." (s 134f.)

Toleransen innebär alltså ett ökat mått av intolerans. Vi måste bli mera lika för att kunna vara olika, en paradox som jag också har betonat vid många tidigare tillfällen. Du får vara som du vill, om du är som oss. Frågan är väl bara vilken grupp av "oss" som man vill tillhöra. Själv föredrar jag nog Groucho Marx-varianten...

En sådan seger till och vi är förlorade! - Vänstern och valet

Vänsterpartiet är euforiskt efter sin succé i valet, men har de egentligen något att glädja sig över? Visst, partiet lyckades attrahera ytterligare drygt 2 % av väljarkåren i förhållande till hur det gick i det föregående valet. Men tittar vi på årets val i dess helhet är det väl frågan om inte den vänsterpartistiska glädjehickan snarare borde ersättas av lågmälda suckar. 

Vi tittar därför på resultatet för två av de deltagande partierna under riksdagsvalet 2014:

V 5,72%
FI 3,12 %
MP 6,9 %

Vi tittar sedan på resultatet för samma partier vid valet i söndags:

V 7,9 %
FI 0,4 %
MP 4,3 %

FI tappade alltså rösterna från 2,7 % i av väljarkåren i förhållande till föregående val, ett magplask som gör dem till det här valets i särklass största förlorare. Av de väljarna, som väl knappast annat än i undantagsfall kan tänkas tillhöra det borgerliga blocket, så har V alltså återtagit (för det är nog vad det handlar om) omkring 2,2 %. V har alltså inte ens lyckats återfå de väljare som man förut tappade till FI eller i varje fall förlorade dragkampen om, och det är på sitt sätt anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att det enda parti som överhuvudtaget har använt sig av det feministiska kortet i det här valet har varit just Vänsterpartiet. Att under de här omständigheterna, där det dessutom tillkommer flera andra faktorer som borde ha lett till ännu fler vänsterröster, öka sitt röstantal på det sätt som Vänsterpartiet har gjort är givetvis ett fullt godkänt resultat, men att se det som en fantastisk valframgång, det kan nog bara en fullfjädrad politiker göra.

Det är visserligen en markant uppgång sedan det förra valet, men då bör man ta i beaktande att när Vänsterpartiet senast nådde de siffror som de nu fick, vilket var vid 2002 års val då man fick närmare 8,4 %, då leddes partiet av Gudrun Schyman. Med Schyman som partiledare lyckades dessutom Vänsterpartiet nå sitt absolut bästa valresultat, då partiet fick nästan exakt 12 % av rösterna vid valet 1998. Det mesta talar därför för att det vi ser i årets val är vad som kanske kan kallas för en reverserad Schyman-effekt, då de som har hållit fast vid henne efter "flytten" till FI nu till slut har övergivit henne och gått tillbaka till moderpartiet. Schyman är nog i grunden en både skickligare och mera färgstark politiker än Sjöstedt, och att den sistnämnde skulle ligga bakom ökningen av röstetalet i det här valet finner jag för föga sannolikt. Det handlar nog om vad som bör kategoriseras som fanflykt snarare än som attraktionskraft, dvs de nya väljarna som Vänstern nu har fått har rört sig från sitt föregående partival snarare än till det parti som de nu röstade på.

Tar man sedan i beaktande att Miljöpartiet tappade en dryg tredjedel av sin väljarkår, från 6,9 % i 2014 års val till 4,3 & i årets val, så framstår Vänsterns "framgångar" som om möjligt ännu mindre anmärkningsvärda. Det är nog ingen långsökt hypotes att hävda att det inte är Vänsterpartiet som har lyckats (en tolkning som med automatik görs i en mediakultur där orsaken till vinnarens framgångar sällan analyseras), det är snarare två andra partier som har havererat. Vänsterblocket (om vi räknar in FI i det) tappade sammanlagt närmare 8 % av de röster som de fick i förra valet. Av de rösterna har V lyckat korpa åt sig en dryg fjärdedel, medan resten uppenbarligen har hamnat hos det borgerliga blocket. Det är knappast någon anmärkningsvärd framgång, sett från ett övergripande vänsterperspektiv. Detta faktum borde också stämma till eftertanke snarare än att leda till orgiastiskt jubel bland vänsterpartister, eftersom det faktiskt kan innebära att Vänsterpartiet har slagit i taket vad det gäller hur många röster de överhuvudtaget kan tänkas få. Och de rösterna har de dessutom fått efter att ha intagit samma position som SD (som också tillhörde valets "vinnare"), en position där de har kunnat ägna sig åt renodlat opposition utan att behöva riskera något som helst ansvarsutkrävande för den politik som förts. Detta är en nästintill helt riskfri position, i varje fall för partier som allmänt sett inte anses vara regeringsbärande, och det hade varit betydligt mera anmärkningsvärt om Vänsterpartiet inte hade tjänat på den situation som har varit, inte minst eftersom de båda regeringspartierna drabbades hårt av väljarnas dom vid valet. Skulle det dessutom vara så att Vänsterpartiet av någon anledning hamnar i regeringsställning efter det här valet så lär det finnas en uppenbar risk att det nyvunna stödet blir helt utraderat vid ett kommande val. Det troliga är dock att Jonas Sjöstedt har lärt sig av Miljöpartiets katastrofval och, alla utfästelser och krav till trots, noga avhåller sig ifrån att ingå i en regering där hans politik kan både prövas praktiskt och utsättas för folkets granskning. Men då förblir samtidigt Vänsterpartiet ett i grunden tämligen betydelselöst stödjeben till SAP, på det sätt som det i princip alltid har varit.

Kanske kan Vänsterpartiet i kommande val kapitalisera på en fråga som nästintill helt försvann från dagordningen under den här valrörelsen, och vars plötsliga icke-existens utan tvekan ledde till FI:s kollaps. Nu räckte visserligen inte den extremvarma sommaren och de miljöeffekter som den förde med sig till för att rädda Miljöpartiet från fiasko, men det är knappast långsökt att tro att Gudrun Schyman och hennes partikamrater har förbannat sitt öde många gånger, då metoo-hysterin både briserade och ebbade ut långt innan valrörelsen drog igång på allvar. Den kampanjen är kanske inte någonting som jag direkt saknar, men att frågor om jämställdhet och feminism har hamnat på undantag på grund av den SD-psykos som råder i det här landet är knappast någon långsökt tolkning. Att sedan Gudrun Schyman och hennes partikamrater föll offer för den svenska oförmågan att fokusera på mer än en sak i taget är bara ytterst ironiskt, sett till det övergripande sammanhanget. Detta faktum kan dock öppna upp för att Vänsterpartiet faktiskt kan klamra sig kvar vid det röstetal som det nu uppnådde. Lyckas inte partiet förvalta den situation som nu råder, utan förfaller till en ogrundad självgodhet där de tror att det var deras egen förträfflighet snarare än andras misslyckanden som ledde till ”framgångarna”, då kan nog resultatet i söndagens val visserligen med lite välvilja tolkas som en seger. Men det är nog i själva verket en seger som inte ens Pyrrhus hade varit överdrivet nöjd med.


 

Lika äckligt som präktigt – Att höra ishockeymiljonärer skryta med sin givmildhet är som att höra Heinrich Himmler hålla en föreläsning om tolerans

Vi kan väl börja med att klargöra en sak innan jag går igång. Jag tycker om att titta på ishockey. Sporten är när den är som bäst fartfylld och underhållande, och den saknar absolut inte spänningsmoment om man låter sig ryckas med. Detta till skillnad från t.ex. fotboll, en sport som är så bedövande tråkig att en tredagars Stefan & Krister-festival framstår som ett benådat ögonblick vid en jämförelse. Det finns dock ett allvarligt problem förknippat med ishockeyn, ett problem som den delar med i princip all professionell idrott. Det är det faktum att en i övrigt mycket lindrigt begåvad 17-åring utan någon större ansträngning kan bli ekonomiskt oberoende för all framtid efter bara ett halvårs ”arbete”. Det säger sig själv att den typen av förutsättningar oundvikligen kommer att framföda en viss typ av individer, bortskämda, omogna divor som helt saknar verklighetsförankring och vars gigantiska ekonomiska resurser står i direkt motsats till en ofta mycket begränsad intellektuell utrustning. När sedan dessa individer går ut och talar om för omgivningen vilka ”uppoffringar” de har fått göra för sin karriärs skull och dessutom vill ha beröm för att de låter en och annan smula falla från den rikes bord då får i varje fall jag, för att uttrycka det med hjälp av en synestesi, en tydligt ”brun” smak i munnen. Jag behöver kanske inte gå närmare in på vad den smakbeskrivningen syftar på, men vi bör givetvis titta närmare på vad som är orsaken till den. 

De tre personer som det här i första hand gäller, Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, varav de två första är lagkamrater i New York Rangers har alla haft, och har, framgångsrika karriärer i ishockey, karriärer som har gjort flera av dem till miljardärer. Det framgår inte direkt vad Sundin och Zuccarello Olsen säger om den här saken, men jag tror nog att de, vid en direkt fråga, skulle instämma med Henrik Lundqvist när han hävdar att: ”Jag vet vilka prioriteringar jag gjorde i tidig ålder och hur hårt jag har jobbat för att vara där jag är idag.”

Henrik "den gode" Lundqvist

Grundförutsättningen till detta påstående är då att den stackars idrottsmannen/-kvinnan har gått miste om allt det som alla andra får göra eftersom de inte jagar en puck eller en boll under sin ungdomstid, och implicit förutsätter det uppenbarligen att alla andra verksamheter som man kan tänkas ägna sig åt, körsång, föreningsliv, politisk ungdomsverksamhet m.m., m.m. är någonting som existerar bortom tiden på ett närmast magiskt vis, d.v.s. du kan göra det utan att det egentligen tar någon som helst tid från det du kanske annars hade haft möjlighet att göra. Det gäller dock inte för idrotten och dess utövare, de som ägnar sig åt det offrar sig på ett sätt som får en trappistmunk som avgett tysthetslöfte att framstå som en riktig goddagspilt vid en jämförelse. Låt oss därför titta på hur hårt en ishockeyspelare av internationellt mycket hög klass arbetar. Vi använder oss av en annan mycket välmeriterad (och välbetald) ishockeyspelare, nämligen Henrik Zetterberg, som exempel, och då finner vi följande intressanta fakta.

Mats "den ädle" Sundin

För Zetterbergs del handlar det om ett ispass på 35-45 minuter om dagen, ett pass som dessutom är gemensamt för hela laget (vilket bör minska belastningen på var och en), plus en fysträning. Därtill kommer matcherna, som ju de flesta, frånsett backarna och givetvis målvakten, snittar ungefär 20 minuter effektiv speltid på. Sedan beklagar sig Zetterberg över sina resor, som om ingen annan i hela världen förutom ishockeyspelare pendlade till sina jobb, och som om inte de flesta skulle pendla jorden runt om de fick Zetterbergs lön. För Zetterberg och hans polare handlar det dessutom knappast om någon pendling med kollektivtrafik, och antalet timmar som de har fått lägga på att vänta på pendeltåg är nog närmare noll än någon annan siffra. I vilket fall som helst så hamnar vi i varje fall på 80 matcher om året, plus kanske ett 25-tal slutspelsmatcher om laget tar sig dit (i ishockey är det ju som bekant svårare att bomma slutspel än motsatsen). Matcherna åtföljs av ett fyspass, som säkert inte går på maxfart. Dessutom är de garanterade en ledig dag i veckan, något som Zetterberg dock säger sig ha svårt att ta ut. Men det måste bara gälla de åtta månader under året som serien pågår.

Mats "den givmilde" Aasen

Dessutom är det så att Zetterberg själv säger att han åker till ishallen vid 10-tiden under de dagar då det är isträning. Han gör då sitt fyspass innan isträningen, för att sedan kunna åka hem efter träningen. Ispasset tog som jag sa 35-45 minuter. Det innebär alltså att Zetterbergs oerhört hårda arbetsdag varar från 10.00 till 12.45, sedan är han ledig, även om han reserverar sig för att han äter lunch (vilket tydligen ingår i arbetstiden) och eventuellt kan vara kvar för lite skotträning efter lunchen, vilket inte verkar vara vare sig obligatorisk eller skötas i någon överdrivet nitisk anda. Zetterberg påstår att han lämnar hallen 14.30, vilket innebär att han då får en effektiv arbetstid på 4½ timme de dagar då han inte spelar match. När han spelar match så kan vi väl vara snälla och räkna både den faktiska matchtiden inklusive periodpauser, och då är vi uppe på 2 timmar och 15 minuter (vilket är vad en ishockeymatch normalt sett tar). Därefter vidtar fysträningen, som väl max kan ta en timme (det är säkert snällt räknat). Resorna tänker jag överhuvudtaget inte räkna in i arbetstiden, för det gör ingen annan som arbetar, så jag förstår inte varför Zetterberg överhuvudtaget bryr sig om att tjafsa om det. Jag har aldrig hört att KISS ville ha milersättning när de var ute på turné...

Vi får då följande beräkning av Zetterbergs arbetstid. Vi räknar bort 52 dagar som han ska vara ledig. Det är säkert en mycket snäll beräkning. Vi bör väl också räkna bort semesterdagar. Jag har inte hittat någon exakt siffra på det, men jag hittade en gammal artikel om Mats Sundin där det framgick att han hade semester under sommaren, och det var under den tid då han stod på topp som spelare och därmed säkert tränade hårdare än vad han gjorde senare under karriären. Vi räknar bort fyra veckor till och hamnar då på 80 arbetsfria dagar under året för våra NHL-spelare. Kvar blir 285 dagar. Av dessa utgörs 105 av matchdagar, där jag beräknade arbetstiden till 3 timmar och 15 minuter. Det gör sammanlagt 341,25 timmar på ett år. Övriga dagar gick vi på Zetterbergs egen uppgift med en arbetstid på 4 timmar och 30 minuter, och får då följande tidsåtgång - 180 x 4,5 = 810 timmar. Zetterberg jobbar då sammanlagt 1151 timmar om året, vilket, om vi tar bort 5 veckor för den semester som den ordinäre heltidsanställde arbetaren har, gör en veckoarbetstid på 24,5 timme. Utslaget på en femdagarsvecka innebär det att Zetterberg jobbar lite drygt 60 %. För det "slitet" har han en lön som de flesta statschefer bara kan drömma om. Och samma sak gäller självfallet även för fotbollen. Christiano Ronaldo tränar 15-20 timmar i veckan, och spelar väl max ett par matcher under den tiden. En arbetsvecka på max 25 timmar även för hans del således. Så var det med myten om de hårt arbetande idrottsmiljonärerna…

Det fruktansvärt hårda arbete och det oerhörda lidande som våra pucktrollare har gått igenom har dock inte varit helt obelönat. Enligt vad som framgår av artiklarna så är både Lundqvist och Sundin miljardärer, och även om Zuccarello Aasen har en bit upp till den förmögenhetsnivån så är han säkert god för några hundra miljoner. Att detta skulle kunna betraktas som absurt eller rentav groteskt, inte minst med tanke på att deras yrkeskarriärer är relativt korta, är dock inget som verkar gå upp för herrarna. Lundqvist poängterar att han ”inte har dåligt samvete över hur mycket [han] har tjänat” medan Sundin med emfas hävdar att han inte tycker ”att man har en skyldighet bara för att man har tjänat mycket.”  Ingen skamkänsla där alltså, en disposition/hållning som väl i och för sig brukar känneteckna extremt bortskämda och omogna människor. Men att de inte ber om ursäkt för att de är bisarrt överbetalda är en sak, det kan jag på sätt och vis köpa. Vad som blir direkt oanständigt och extremt motbjudande är dock att de slår sig för bröstet för den ”välgörenhet” som de bedriver, samtidigt som de inte kan låta bli att mästra andra som lever under helt andra ekonomiska förutsättningar. Äckligt är bara förnamnet.

För att börja med herr Lundqvist, så framgår det av artikeln att det inom honom har vuxit fram en ”känsla av att dela med sig”. Fint, det är nästan så att jag blir tårögd. Men en anspråkslöshet som får den helige Franciskus att rulla runt av avund i sin grav har Henrik Lundqvist, precis som Mats Sundin, instiftat en stiftelse i sitt eget namn. Blygsamhet är väl i och för sig inte en dygd som man förknippar med idrottsstjärnor, oavsett om de heter Ibrahimovic eller ej, så vi ska kanske inte vara helt förvånade över den oskrymtade självförhävelsen som detta namngivande innebär. Men om vi ska prata om blygsamhet så kan vi istället göra det när det kommer till det bidrag som Lundqvist har lämnat till sin stiftelse, en summa som i nuläget enligt uppgift uppgår till i sammanhanget blygsamma 2,5 miljoner, d.v.s. högt räknat ungefär 2,5 promille av Lundqvists samlade förmögenhet (och då bör man samtidigt ta med det faktum att han fortfarande är yrkesverksam i beräkningen, vilket gör att hans förmögenhet knappast lär minska). Jag tycker som bekant om att jämföra saker och ting (särskilt äpplen och päron skulle säkert många säga), så därför gör vi en jämförelse med en ordinär svensk medellön. Den uppgår 2018 till omkring 290 000 kronor om året, en summa som nog inte alltför många människor kan börja bygga en förmögenhet på. Särskilt inte som de dessutom ska betala kommunalskatt på den det beloppet, en skatt som varierar mellan 29,19 och 35,15 % beroende på var du bor i landet. För enkelhetens skull så utgår vi ifrån en kommunalskatt på 32 %, vilket innebär att en medellön i Sverige ger dig en disponibel inkomst på 197 200 kronor. 2,5 promille av 197 200 kronor utgörs av 493 kronor, vilket kanske inte direkt kan sägas utgöra ett stabilt fundament till en stiftelse, oavsett vad den stiftelsen ska använda sina pengar till. Det lär inte ens hjälpa om den stackars medelinkomsttagaren kan göra det som Lundqvist säkert gör, utnyttja en skattelagstiftning som gör avsättningar för välgörande ändamål skattebefriade (något som i vissa fall t.o.m. kan leda till att välgörenhet blir en del av en elaborerad skatteplanering).

Herr Sundin är inte direkt blygsam han heller, och hycklar inte med att han bygger ett äreminne över sig själv när han lägger en liten skärv av sina ”surt förvärvade” slantar i en stiftelse betitlad ”Sundin Fellowship”. Några Nobelprissummor handlar det dock inte heller om i Sundins fall, hans bidrag är snarare av samma korvöresdimension som Lundqvists, eftersom hans egen plånbok har tömts på blott två miljoner, vilket väl knappast kan ha saboterat hans hushållsbudget. Men när det kommer till att skryta med sin hjälpsamhet då är de växlar som dras minst sagt höga, och detta trots att det visar sig att det varken i Lundqvists eller i Sundins fall är de själva som står för huvudparten av notan. Vilket för oss över till Zuccarello Aasen och hans inträde på godhetens arena.

Hur en ishockeyspelare använder hjärnan

Zuccarello Aasen verkar ännu så länge inte ha ägnat sig åt någon stiftelseverksamhet, men han har villigt låtit sig inspireras av sin lagkamrat Lundqvist och deltar med liv och lust i den orgie av självgodhet som verkar vara ett närmast essentiellt inslag i dessa hockeymiljardärers liv, eller i varje fall i deras självbild. Och Zuccarello Aasen är inte vilken ishockeyspelare som helst, han är, åtminstone enligt Expressens lindrigt begåvade skribent, en ”hjälte”. Även med den inflation som har gått i det begreppet inom idrottsvärlden är det svårt att undvika att bli direkt illamående när man läser de hagiografiska utgjutelser som kommer Zuccarello Aasen och de andra till del för en hjälpverksamhet där de själva inte bidrar med en spänn. För vad är det herrarna gör, och vem är det egentligen som står för fiolerna? I Lundqvists fall så framgår det tydligt och klart att hans lilla ynkliga bidrag knappast är det som ska hålla igång verksamheten. Nej då, det är andra som ska bidra utan att de personerna därför får någon som helst del av den goodwill som Lundqvist och hans kamrater räknar in åt sig själva. Så är det även för det Zuccarello Aasen ägnar sig åt, för i gammal ”hederlig” välgörenhetstradition så har han, tillsammans med Lundqvist, arrangerat en gala för att kunna pungslå omgivningen på lite pengar. Det ska nämligen arrangeras en välgörenhetsmatch i ishockey på Ullevål i Oslo, och självfallet kommer ishockeyvärldens motsvarigheter till Moder Teresa och Florence Nightingale att skrinna ut på rinken i sällskap med filantropins skridskokung Mats Sundin. Att de har "arrangerat" det hela innebär givetvis ingenting mer än att de har ringt ihop en samling polare som kan göra dem sällskap och ha en kompisträff, allt medan publiken är den som skinnas på pengar och står för de ekonomiska utgifterna. För så är det ju när galor arrangeras, de som tjänar på galan är i första hand de som anordnar dem medan föremålen för själva välgörenheten för det mesta kommer i andra hand. Och de som står för fiolerna är givetvis de ”vanliga” människor som har löst biljett, och då troligtvis till överpris, till spektaklet.

Så det är väl med den välgörenhet som bedrivs av dessa miljonärer som med det mesta i övrigt i deras liv. Verklighetsförankringen är skral, den egna ”uppoffringen” är groteskt överdriven, och allting syftar till syvende og sidst till att blåsa upp självbilder som redan är så sprickfärdiga att minsta mintkaka skulle vara direkt förödande. För när dessa idrottsprofiler ägnar sig åt att göra gott så är det alltid någon annan som betalar notan (så har givetvis varit fallet i hela deras liv, de har aldrig behövt betala för någonting själva), medan de själva, som i Lundqvists fall, ägnar sig åt att mingla på lyxkrogar och hänga med polare. Vi får inte heller förbigå det faktum att detta ”välgörenhetsarbete” tveklöst kan ses som en medveten förstärkning av ”varumärket” Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, något som säkert också är en del av förklaringen till varför deras välgörenhet är inriktad mot barn. För barn får inte ifrågasättas, och godhet mot barn är något som kan få den i övrigt mest depraverade individ att framstå som en Kristusliknande uppenbarelse. Det är kort sagt ytterst lukrativt. Att Lundqvist i och med det här kan dra in några extra miljoner på ytterligare några reklamkontrakt för konsumtionsvaror som gemene man manipuleras till att köpa är nog ingen långsökt slutsats. Så vi kanske kan se det som en investering? Det skulle Lundqvist säkert inte skämmas för, det brukar han ju som bekant inte göra när det kommer till de inkomster han har.

Skämmas ska dock gemene man, i varje fall enligt Zuccarello Aasen. ”Det gnälls för mycket”, säger den puckorienterade norrmannen, och föreslår att alla ska swisha 50 kronor i månaden till något välgörande ändamål. Något som för den räknekunnige och sarkastiskt lagde innebär en uppmaning som relativt sett kräver en i ekonomiskt avseende vida större uppoffring av de människor som har en ordinär lön än den som Lundqvist och Sundin demonstrativt slår sig för bröstet för. Istället för att klaga på det ena och de andra bör vi, anser Zuccarello Aasen, ”göra som de gör i Afrika, sluta gnälla, bita ihop och hitta glädje i vardagen.” Den terapeutiska visdom och sociala medvetenhet som herr Aasen ger uttryck för i dessa visdomsord får mig nästan att önska att Staffan Hildebrandt skulle få göra comeback som filmregissör, eftersom inte ens han i sina värsta stunder var kapabel att nå den närmast osannolika floskelfrekvens som verkar känneteckna ishockeyspelarna som yrkeskår. Dock hedrar det Zuccarello Aasen att han medger att han ”inte är tillräckligt insatt i politik”, jag önskar bara att han och hans polare skulle kunna medge att de även är helt inkapabla att se större sociala sammanhang och då inte minst sin egen roll i dessa strukturer. När de nu ägnar sig åt ”välgörenhet” så är kanske trots allt de löjliga summor som de bidrar med, och den uppblåsthet som de visar upp, inte det största problemet. Vad som är betydligt mer betänkligt är att de, via sina löjligt överdrivna löner, bidrar till att upprätthålla ett samhälle där välgörenheten blir ett oundvikligt inslag. Det verkar inte gå upp för de här herrarna (vilket för övrigt gäller även för övriga ”filantroper”) att den groteska snedförvridning av resurstilldelning som de själva är ett exempel på innebär att andra människor oundvikligen blir åsidosatta. De verkar samtidigt fullt nöjda och glada med att få känna sig genuint goda, när de med en barmhärtighet av närmast himmelska dimensioner delar ut allmosor till de vanlottade runtomkring i världen. Inte heller verkar de vara medvetna om att det finns gott om invändningar gentemot välgörenhet, där det hävdas att sådana insatser, snarare än att motverka fattigdom och ojämlikhet, bara leder till att de klyftor som finns i samhället cementeras fast. Istället för att ha en normal lön och därigenom bidra till ett jämlikare och mera välfungerande samhälle tar de helt skamlöst emot en ersättning som skulle få självaste Krösus att rodna. Sedan väljer dessa miljardärer att själva, på ett både paternalistiskt, överlägset och minst sagt nedlåtande sätt, med en nådig gest fördela slantarna till den som de själva tycker är värd att motta dem. Och inte nog med det, de förväntar sig dessutom att bli tackade för något som i praktiken innebär att de slänger växelmynt till tiggare. När South Park porträtterade Bono (ännu en välgörenhetsapostel, och dessutom en skattesmitande sådan) som en bajskorv så var det inte minst för hans höga svansförings och moraliska rättrådighets skull. Jag kan i det sammanhanget inte låta bli att konstatera att New York Rangers nog skulle göra Lundqvist och Zuccarello Aasen mer rättvisa om de bytte färg på sina matchställ från blått till brunt. Och om John Waters fick för sig att göra en remake av Polyester och lät handlingen utspela sig på New York Rangers hemmaarena så är det väl tveksamt om någon skulle ha vågat skrapa på det doftkort som man fick när man löste biljett. Det här stinker kort sagt, och jag blir både äcklad och illamående av det. En känsla som inte blir mindre påtaglig när jag ser hur den här typen av direkt parasiterande överklassmentalitet tas emot som Guds gåva till mänskligheten, och därmed också legitimerar de groteska klyftor som den här välgörenheten samtidigt påstår sig vara ett botemedel mot. Det enda ord som fullt ut duger för att beskriva det här är det ord som James Donald fällde i slutscenen i The Bridge on the River Kwai: ”Madness…”, ”Madness…”

https://www.expressen.se/sport/tanken-att-det-kunde-vara-ens-barn-ar-skrammande/

https://www.expressen.se/sport/qs/har-man-sett-svart-sjuka-barn-glommer-man-det-aldrig/

https://www.expressen.se/sport/vi-lever-i-en-sjalvisk-varld-och-tjanar-goa-pengar/

https://buffert.se/loner-i-sverige/

https://www.st.nu/artikel/ishockey/hockeyallsvenskan/sa-ser-nhl-stjarnans-vecka-ut-1

http://wwwc.aftonbladet.se/sport/9907/24/sundin.html

http://www.traningskompisen.se/sa-mycket-tranar-cristiano-ronaldo/

 

T-Ford-begreppen breder ut sig eller mångfald med begränsning

RFSL håller partiledardebatt i Kulturhuset i Stockholm, men väljer att utesluta ett parti som representerar åtminstone, lågt räknat, 12-15 % av den svenska valmanskåren. RFSL säger sig värna om minoriteter, uppmanar på sin hemsida att vi ska HBTQ-rösta i höst (vad nu det innebär?) och slåss för rättigheter för förtryckta grupper. Försöket att styra vårt röstande är kanske inte helt invändningsfritt, men får väl sägas vara i linje med både de personers/intressegruppers intressen som föreningen företräder och föreningens kamp för den egna existensen. Det är svårt att ha några invändningar mot RFSL praktiska arbete, även om det säkert förekommer misstag och felaktiga bedömningar även där, och det råder väl inte någon större tvekan om att föreningen behövs. Det går däremot att invända med kraft mot föreningens uppfattning om demokrati och de beskyllningar som riktas mot ett av riksdagens större partier.

Lars Johnsson på RFSL:s kommunikationsenhet har inga som helst problem med att avfärda SD som ett rasistiskt och odemokratiskt parti, utan att på något sätt bekymra sig om att ens försöka att belägga det påståendet. Det är naturligtvis ytterst allvarligt när en representant för en så pass tongivande organisation som RFSL slänger ur sig beskyllningar som knappast hade mottagits utan invändningar om de hade riktats mot någon av de grupper som RFSL företräder. Detta är dock helt i linje med RFSL:s hållning gentemot SD, och när nu det sistnämnda partiet utesluts från den debatt som RFSL arrangerar, så görs det i ”toleransens” och ”mångfaldens” tecken. RFSL:s förbundsordförande motiverar nämligen uteslutandet med följande ord: "Dels handlar det om grundideologi, SD delar in människor och utgår från att det finns ett rätt sätt att vara på. Vi vill vara tydliga med att säga att det i deras politik inte finns utrymme för den mångfald som vi är och vill se, säger Sandra Ehne [...]"

Det är därför svårt för mig att undvika att dra den slutsatsen att ”mångfald" är vad jag kallar för ett T-Ford-begrepp. Henry Fords kommentar om att du som kund ”kunde få din T-Ford i vilken färg som helst, bara du ville ha den svart” må vara delvis apokryfiskt, men det är inte desto mindre ytterst passande i det här sammanhanget (och i en hel del andra sammanhang inom den politiska sfären). Vad RFSL menar är alltså i klartext, att du får vara och tycka precis som du är bara du är och tycker som vi. Jag vet inte vad man ska säga om det konceptet för deltagare i en politisk debatt i ett åtminstone formellt sett demokratiskt samhälle? Så där överdrivet demokratiskt och vidsynt förefaller det dock inte vara. Och det blir onekligen rätt stort utrymme för oavsiktlig ironi när detta sätt att hantera meningsmotståndare äger rum inom ramarna för en debatt där deltagarna är överens om att det råder ökad intolerans i samhället.

Sedan vet jag självfallet att sakfrågorna är problematiska och att SD har en del åsikter som knappast går i linje med det vi förväntas tycka och som i vissa avseenden kan vara både direkt osmakliga och rent korkade. Det är de dock inte ensamma om bland de svenska riksdagspartierna. Men att förfäkta mångfald och samtidigt stänga ute människor, jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Vad som dessutom verkar beklämmande uppenbart är att man från RFSL:s sida inte verkar ha någon som helst tilltro till slagkraftigheten i de egna argumenten. När Ehne hävdar att ett insläppande av SD i debatten gör att man "bidrar [...] till normaliseringen av deras politik", så är det som om representanterna för ett politiskt parti som RFSL värjer sig från med näbbar och klor skulle gå in i debatten och helt dominera den. Alternativet att man faktiskt skulle kunna diskutera med SD och omvända dem för den egna saken, på det sätt som parlamentariska demokratier förutsätts fungera, verkar överhuvudtaget inte finnas där. Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att självförtroendet är tämligen urholkat hos RFSL och dess sympatisörer, och att de kanske i grunden inte har så starka argument för sin sak. Att hålla för öronen och skrika för att slippa höra påståenden som inte tilltalar en är ingen konstruktiv hållning, men det barnsliga förhållningssättet verkar vara RFSL:s enda sätt att hantera sina meningsmotståndare på. Konstruktiva dialoger är kanske inte alltid möjliga, men om de redan från början ersätts med tystnad, fördomar och uteslutning då har alla kommunikationsmöjligheter stängts på ett mycket effektivt och definitivt sätt. Jag har svårt att tro att man löser problem genom att blunda för dem, och ett bra sätt att alienera sina meningsmotståndare och göra dem ännu mer fientligt inställda är att behandla dem som parior. Det kan kanske förefalla som en praktisk problemlösning, men jag har svårt att se det som någonting annat än ett sätt att försöka släcka bränder med bensin.

https://www.expressen.se/nyheter/partiledarna-mots-i-debatt-pa-kulturhuset/

https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/

En festival som saknar god ton - Hur medial hysteri och ignorerad statistik får legitimera fördomar och stereotyper

Jens Liljestrand verkar ha drabbats mycket hårt av hettan, för han har vräkt ur sig mängder med dumheter under den senaste tiden, närmast av Lars Lindström-klass. I sin senaste krönika försvarar han en segregerande festival, där enbart kvinnor, transpersoner och ickebinära (det lär väl av förklarliga skäl inte bli så många av den sistnämnda gruppen) är välkomna. Festivalen kallar sig själv dessutom för ”Statement” (visst är det härligt med anglicismer…?) och då kan det väl vara på sin plats att titta på vilket budskap som de ansvariga vill förmedla, och givetvis, eftersom hans inlägg var utgångspunkten, hur Liljestrand väljer att förhålla sig till detta.

Sedan kan man i och för sig tycka att det här inte är någonting att bli upprörd över, men det som stör mig är bristen på konsekvens. Jag citerar nu (kursiverat nedan) ett Flashbackinlägg från en person som i varje fall utifrån det här inlägget verkar vara sansad och inte helt tappad bakom en vagn (https://www.flashback.org/t2852981p18):

"Anledningen till att folk är upprörda och trötta angående det här jippot är förmodligen på grund av det extrema dubbeltänket som försiggår. Dessa nyfeminister pratar ofta om hur man absolut inte ska döma eller klassa individer efter deras grupptillhörighet - det är rasism, fascism, sexism, rasifiering, funkofobi, uttryck för maktstrukturer och skadligt för samhället! Alla är bara en individ, och ska minsann inte låta sig styras av de grupper ''en råkat födas in i!'' Men när det gäller vita män är det fritt fram, bara att hata på. Den vita uteliggaren i Stockholm är ju på något sätt mindre utsatt än Kawesa eller Alice Bah - för han är ju vit. Vita förtrycker, heteronormen förtrycker, smala förtrycker, patriarkatet förtrycker, ord förtrycker, ALLA förtrycker minsann de stackars kvinnorna i dagens hemska samhälle. Borde då inte nyfeministerna, som verkligen tror på detta, föregå med gott exempel? Såklart inte, det räcker ju med att skriva ''det är männens fel!''"

Faktaresistensen är uppenbar hos de här individerna, och viljan att tolka världen och generalisera utifrån de egna ideologiska filtren är påtaglig. Skribenten på Flashback hänvisar i sitt inlägg även till en artikel i Forskning och Framsteg, och även om den artikeln inte berör just den här aktuella frågan, så är den ändå intressant i sammanhanget, eftersom den påvisar ett problematiskt mönster, en form av verklighetsförnekelse som verkar bli allt mer utbredd. När islamologen Jan Hjärpe avfärdar resultaten av den omfattande undersökning som har gjorts, och då av ett seriöst institut, så gör han det givetvis för att resultatet inte passar in i hans försanthållanden. Ingen behöver väl tveka om att han hade godtagit uppgifter från samma forskningsinstitut om de uppgifterna hade strukit honom medhårs. Och när en person av Hjärpes kaliber gör på det sättet så inser man lätt att det här är ett mycket allvarligt problem. För när människor som uttryckligen säger sig vilja värna om allas lika rättigheter ägnar sig åt generaliseringar, stereotypiseringar och rent fördomsspridande så finns det till slut inte kvar någon frizon där ett fungerande samtal faktiskt kan föras.

Det kan därför vara intressant att undersöka på vilka grunder den här typen av arrangemang startas. Upprinnelsen verkar vara Bråvalla-festivalen, som lades i malpåse efter att rapporter om sexuella övergrepp hade fått stor spridning i massmedia. Utan att på något sätt bagatellisera de faktiska brott som begås så kan det kanske trots allt vara på sin plats att titta på vad som döljer sig bakom de braskande rubrikerna och den upprörda retorik som åtföljde dem.

Tittar vi då på antalet sexbrott som anmäldes på Bråvallafestivalen så uppgick de till 25 stycken 2016 och 13 stycken 2017. Besöksantalet var då drygt 52 000 år 2016 och drygt 45 000 år 2017. Om vi utgår ifrån att alla dessa brott verkligen är brott och att samtliga har utförts av män, samt att hälften av publiken (det är troligtvis en underskattning) består av män, så får vi följande procent sexualförbrytare på just Bråvallafestivalen. 2016: 26000/25 = 0,9 promille, 2017: 22500/13 = 0,6 promille. Det är alltså inte ens en person på tusen som begår någon form av övergrepp under de här förutsättningarna, och det framgår inte heller om samma gärningsman står bakom flera av de anmälda brotten, något som självfallet skulle sänka den procentuella andelen sexförbrytare ytterligare. Utan att på något sätt hänvisa till det som en förmildrande omständighet så bör vi samtidigt också ta hänsyn till att det florerar rikligt med droger på den här typen av festivaler, något som givetvis påverkar både offer och förövare och i varje fall bör tas med i beräkningen. Även om vi håller oss till grundförutsättningen att det verkligen rör sig om brott och att det enbart är män som är förövare, så framgår det alltså att det nu startas en "mansfri" festival med utgångspunkt från en generalisering som bygger på vad som måste betraktas som rena undantagsfakta. 99,9 % av de närvarande männen på Bråvallafestivalen begick inte någonting som ens kom i närheten av ett sexualbrott, men detta hindrar inte vissa lättmanipulerade individer från att dra vad som bäst bör kallas för hysteriska och överspända slutsatser om mäns beteende rent generellt. Vi kan nog sluta oss till att grunderna för den här typen av könsbundna beteendebedömningar i varje fall inte har mer fog för sig än den "faktabas" som utgjorde grunden för Nürnberglagarna.

Går vi sedan vidare i fördomsträsket (ett träsk av både negativ och positiv natur) så är det uppenbarligen så, om vi ägnar oss åt att tolka de outsagda grundförutsättningarna, att det inte förekommer några som helst övergrepp bland lesbiska kvinnor, transpersoner och ickebinära, medan män däremot, trots att statistiken visar annorlunda, nästintill helt utan undantag begår sexuella övergrepp (uppenbarligen närmast som ett rutinartat beteende). Rapporter om t.ex. uppenbara missförhållanden inom Priderörelsen talar dock sitt tydliga språk för att så inte nödvändigtvis är fallet, men vi bortser från det för tillfället. Vi får väl dessutom för anständighetens skull låtsas att alla lesbiska kvinnor är Guds gåva till mänskligheten (även om Petra Östergren hänvisar till närmast bisarra siffror som säger någonting helt annat, se länk nedan) och att transpersoner och övriga bokstavssexuella är lika vänsälla och goda som om de vore en korsning mellan en nunna och en flickscout. Att resterande delen av besöksgruppen, d.v.s. heterosexuella kvinnor i gemen, är helt oskyldiga och aldrig överhuvudtaget begår någonting som skulle kunna betraktas som ett övergrepp eller rent av en kriminell handling är givetvis någonting som uppenbarligen inte ens behöver bevisas. Vi får ju inte låta den faktiska verkligheten störa vår noggrant konstruerade bild av den.

Om vi sedan återgår till Liljestrands pinsamma artikel så kan vi till att börja med fokusera vårt intresse på det ”tankeväckande” faktum att Liljestrand använder sig av ett underlag från en person, som dessutom råkar vara hans fru, och därifrån drar slutsatser om en hel grupps beteende och dessutom tolkar in och förklarar i detalj varför just den gruppen reagerar som den gör. Den typen av resonemang är att betrakta som ett paradexempel på det sättet på vilket rasistiska och stereotypa fördomar sprids, d.v.s. utifrån en mycket begränsad och dessutom förvanskad bild av verkligheten som säger mer om iakttagaren (frun) än om det objekt som hon iakttar, och som inte överhuvudtaget låter den utifrån bedömda personen/gruppen komma till tals.

I linje med det sättet att resonera, och de slutsatser och beteenden som Liljestrand både godtar och lovordar med det resonemanget som grund, så har jag väldigt svårt att se hur han ska kunna undgå att försvara en festival där vi inte släpper in vissa invandrargrupperingar, eftersom de faktiskt är överrepresenterade i en del brottsstatistik (se t.ex. BRÅ – Rapport 2005:17, länk nedan). Det bör givetvis göra att vi därför kan sluta oss till att samtliga invandrare av viss etnicitet är kriminella, något som bör göra det angeläget att de inte deltar i olika former av offentliga festligheter där vi vill hålla nere brottsfrekvensen. Jag har också väldigt svårt att se att det finns några hinder för att stoppa handikappade och olika religiösa grupperingar från att delta i den här typen av evenemang, eftersom (om vi hårddrar Liljestrands eget exempel med den joggande mannen) de uppenbarligen kommer att röra sig på ett sätt som inte passar den större gruppen. Det måste väl vara helt legitimt att de som inte kan bete sig på samma sätt som den stora gruppen, och som kanske av olika skäl måste springa åt motsatt håll, helt enkelt får avstå från den aktiviteten? Alla störande element bör avlägsnas, det ska vi väl ändå kunna fordra (Obs! Ironi…).

Liljestrand kallar sig säkert liberal, och det är intressant, och egentligen rätt sorgligt, att se hur liberalismen alltmer tappar greppet om det basala värnandet av individens frihet, och hur den låter sig kapas av intoleranta grupperingar som, givetvis i namnet av just den frihet som de beskär, säger sig vilja jobba för och värna ett samhälle som är tolerant, öppet och fritt från fördomar. Det finns nog få ord i den mänskliga vokabulären vars förfäktande har dödat så många människor som just "frihet". Det var inte för inte som Hitlers SA betraktade sig själva som en frihetsrörelse som skulle befria Tyskland från förtryckarna (judar och andra misshagliga grupper) och uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av det. Att agera segregerande gentemot en grupp i påstått brottsbekämpande syfte, vilket är denna festivals ursäkt för ett upplägg som i praktiken bör vara rättsvidrigt, är uppenbarligen fullt korrekt när det handlar om vissa grupperingar. I konsekvensen namn bör det därför vara korrekt även rent generellt. Kanske kan vi rentav bygga egna festivalområden för de grupper som inte kan sköta sig tillräckligt bra för att få vara med på de rättrogna frihetsälskarnas fest? För säkerhets skull kan vi väl också slänga upp lite taggtrådsstängsel och några vakttorn runt det festivalområdet, så att vi kan se till att "besökarna" verkligen sköter sig den här gången. Det finns gott om intressanta historiska förebilder vad det gäller den typen av "festivaler", så rent organisationsmässigt bör det inte vara några större problem att få det att fungera. Sedan får vi väl låta Eagles framträda på den stora scenen med jämna mellanrum, så att budskapet från Hotel California kan trummas in med emfas, för visst är det så att vi bör poängtera för dem som har löst entré till dessa evenemang att "you can check out, but you can never leave..."

https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/hoppas-pa-en-underbar-och-fantastisk-mansfri-festival/

https://fof.se/tidning/2013/7/artikel/asikter-i-den-muslimska-varlden

https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A5valla_festival

https://www.svd.se/bravallafestivalen-stalls-in-nasta-ar

http://www.stockholmpride.org/stockholm-pride-genomfor-omfattande-atgarder/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EK5Ko/pride-chef-domd-for-valdtakt-mot-barn--tas-ur-tjanst

http://www.petraostergren.com/News.aspx?r_id=9361

https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800012697/2005_17_brottslighet_bland_personer_fodda_sverige_och_utlandet.pdf