Mansgrisar ska inte ha roligt – När politiken får komiken att träda tillbaka

Något som har bekymrat mig länge och fått mig att undra om jag helt har förlorat mitt sinne för humor är att jag tycker att det mesta som produceras nu är ren skit, så pass dåligt att jag t.o.m. har gett upp försöken att leta efter komedier som kan tänkas fungera. Det kan säkert ha att göra med att jag har blivit gammal och inte längre hänger med i vad som allmänt sett betraktas som roligt. Det har kanske skett någon form av paradigmskifte inom komedin, där det vi nu förväntas skratta åt inte är i överensstämmelse med det paradigm som jag fortfarande försvär mig åt? Jorden har helt enkelt fortsatt att snurra på ett som alltid festligt sätt, men jag har klivit av.

Men jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det helt enkelt så att vi har fått en form av "Der Stürmer-komedi" (om man ska vara riktigt elak) i det här landet, en humor som är så politiskt vinklad att man måste dela det ideologiska filter som "humoristerna" har för att kunna tillgodogöra sig skämten. Jag blev i varje fall en smula beklämd när jag fastnade framför programmet "Blott Sverige svenska komedienner har" på SVT2, ett programmet där en samling kvinnliga komiker fick redogöra för sin vardag och hur de uppfattade sin yrkesroll.

I princip samtliga var överens om att de som kvinnor hade det mycket tuffare än män, behövde vara tre gånger så roliga för att någon skulle skratta, och att de just i egenskap av kvinnor hade en undanskymd position i det patriarkala samhälle vi lever i. De föreföll betrakta manliga komiker som en enda homogen grupp, allt i enlighet med den nya svenska manikeismen som säger att allt annat än en svartvit världsbild är fel, och såg humorn som ett vapen för samhällsförändringar. Några av dem hoppades t.o.m. att de skulle bli ihågkomna om 500 år just eftersom deras humor hade betytt så mycket för de samhällsförändringar som de, utan någon överdriven blygsamhet, ansåg sig ha bidragit till på ett uppenbarligen inte alltför perifert sätt. Samtliga såg sig som sanningssägare, modiga förkämpar för en förtryckt minoritet och samtidigt i besittning av ett förhållningssätt till världen som det motsatta könet var oförmöget att dela (något som givetvis är en ståndpunkt som är av uttalad särartsfeministisk art, med allt vad det innebär av vidare komplikationer som särartsfeminismens företrädare dock sällan visar någon större beredvillighet att vare sig observera eller vilja hantera). Det var med andra ord synd om dem på alla sätt, men de kämpade vidare, tappra och okuvliga som de är.

Det här förklarar givetvis bara varför svenska kvinnliga komiker inte är speciellt roliga, men samma förklaringsmönster går säkert att applicera även på deras manliga kollegor, för vad blir resultatet av denna tydligt politiserade humor? Jo, det blir en humor som är helt befriad från självironi och självdistans, det blir en humor fylld av ressentiment eftersom du som komiker intar en offerposition och därför egentligen inte ska skrattas åt (för man skrattar inte åt offer), det blir en humor där du tittar på en särskild grupp med vad du själv betraktar som en demaskerande blick, (en grupp som du – detta är essentiellt - själv inte tillhör), och pekar ut den gruppens brister som det som vi alla ska skratta åt. Det blir en form av humor för mobbare, där du själv sätter dig till doms över andra människor, en humor som är grundad på din egen vinklade världsbild (som du tyvärr är för självupptagen för att ifrågasätta) och som har ett illa dolt pejorativt syfte. För det den kretsar kring är att du gör andra människor (så gott som alltid sådana som du från ditt von oben-perspektiv redan har dömt ut som obildade och fördomsfulla) som inte har förstått att din världsbild är den enda rätta, eller velat dela den, till föremål för gyckel och spe. Jag har svårt att se någon skillnad på den typen av humor och renodlade antisemitiska skämt. Grundstrukturen är i varje fall densamma.

Den övergripande förklaringen till det här fenomenet är givetvis att det här är människor (inte alla, men skrämmande många) som drivs av en gemensam ideologisk övertygelse av närmast religiöst slag, och är det något som de flesta religioner inte ger överdrivet mycket utrymme åt så är det väl i så fall just humor och komedi. För som Robyn Hitchcock så klämkäckt formulerade det "There are no jokes in the Bible, Keith, and it's a crying shame..." Och på samma sätt som kristendomen länge upprätthöll sitt tolkningsföreträde även i det här landet så verkar de här komikerna inte förstå att det faktiskt är deras omvärldstolkning  som är normen, och att de därför i själva verket agerar ur en maktposition. Vem, förutom knäppskallar på högerkanten, medelålders män med incel-böjelser och landsbygdstroll (placera mig i valfri grupp) skulle överhuvudtaget komma på tanken att ifrågasätta den konsensus som råder angående den patriarkala dominansen i det här landet, genusproblematikens relevans och alla andra liknande kvasifilosofiska och pseudointellektuella restprodukter av det havererade postmoderna tankeklustret? Gör du det på allvar så är du nämligen själv ingenting annat än just ett bevis för den tes som du förkastar, eftersom endast den som tjänar på det patriarkala samhället kan tänkas vilja förneka dess existens. (En Freud vs Adler-argumentation således, försåtligt effektiv till sin uppbyggnad, men givetvis ur epistemologiskt perspektiv helt irrelevant som underlag för att förkasta en motsatt ståndpunkt.) Och en humor som riktas från ovan mot den som redan från början har avskrivits som oupplyst, ignorant, tölpaktig och dum nästintill bortom alla hjälp, hur rolig är egentligen den? Särskilt inte när så gott som allt fokus ligger just på den individens brister och när syftet är att vi alla ska stämma in i ett gemensamt skratt inför hur obotligt korkad och fördomsfull den utpekade är. Den typen av skratt får oundvikligen något hyenaaktigt över sig och anstår kanske inte människor som tycker sig vara förkämpar för sanning och rättvisa.

De som företräder den här varianten av humor verkar också ha bommat något ytterst väsentligt när det kommer till humor (i varje fall enligt mig, men jag kan ha fel) och det är att rikta skrattet antingen inåt mot sig själv, eller utåt mot rent allmänmänskliga personlighetsdrag som vi alla kan känna igen oss i och till viss eller stor del även själva ge uttryck för. En kvinnlig komiker som drev med den gängse föreställningen om det patriarkala samhället, med genusdebattens många bisarra inslag, med ”tokfeminister”, och med alla dessa olika kön som numera med rätt eller orätt påstås existera (detta ”könsperspektiv” var givetvis också på tapeten bland dessa komiker) och som gjorde det utifrån ett stiliserat perspektiv skulle med största sannolikhet vara betydligt roligare än den typen av komiker som bara fikar efter instämmande skratt från de som redan delar nämnda komikers världsbild. Och jag är inte helt säker på att det inte skulle vara ett betydligt vassare vapen om nu humorn skulle vara avsedd att användas politiskt på det sätt som tydligen många av våra kvinnliga komiker anser. Detta inte minst eftersom självdistans är ett tydligt tecken inte bara på intelligens, utan även något som antyder att man faktiskt vet var man står utan att man därför behöver förfalla till den dogmatism som ligger i botten för alla förenklade och schabloniserade världsförklaringar. Självdistansen, och den åtminstone antydda självkritiken, gör också ambivalensen till ett betydligt mera markant inslag i den komik som man vill förmedla, och komiken handlar ofta om just gränsöverskridande eller gränsutsuddande, där tolkningen inte sker utifrån fastlagda partilinjer utan lämnas i händerna på den enskilde åskådaren. En humor som slår tillbaka mot den som själv förmedlar den gör helt enkelt ett mera sympatiskt intryck än en humor där någon annan hela tiden får inta rollen av driftkucku. Och den parodi som saknar medkänsla med den som den driver med, oavsett hur vedervärdig den personen är i den verkliga världen, blir bara ett tomt hån där man som komiker löper en uppenbar risk att sympatin landar hos fel adressat. Ett mycket talande exempel på den typen av totalt felriktad satir är Filip och Fredriks intervju med Emma Andersson där de gör sig roliga över att hon inte känner igen diverse referenser till Tredje riket (https://www.youtube.com/watch?v=37KlJilcvbw). Ett bättre sätt att få sig själv att framstå som en dryg stropp med en uttalad översittarnatur måste vara svårt att hitta.

Och tittar jag på humor som jag fortfarande tycker fungerar så är det uppenbart att driften med det snobbiga, uppblåsta och självcentrerade är just det som väldigt ofta gör att komiken fungerar. Först och främst handlar det givetvis om Monty Python, en samling engelsmän som är så fullständigt överlägsna allt annat som har gjorts i komediväg att det går att använda Salvador Dali’s beskrivning av sig själv, när han konstaterade att ”när jag målar stormar havet, de andra plaskar i badkaret”, som en parameter för att bedöma deras storhet. Det finns ett FP (Före Python) och det finns ett EP (Efter Python), men det är inte många gudar i övrigt som får plats på det panteon där de sitter. Och till skillnad från sina nutida svenska kollegor så drev Monty Python sällan med underdogen, förloraren, den nätbrynjeklädda arbetaren, utan istället med den engelska överklassen, med den snobbiga byråkraten, med den pseudointellektuella akademikern, och därför också i grunden med den osäkerhet som gör att vi gärna ikläder oss den typen av roller för att göra oss breda på andras bekostnad. De drev med våra övertygelser, de drev med vår inneboende drift att tro att vi betyder mer än vi faktiskt gör, de drev med vårt blinda behov av att hitta förklaringar som skulle göra att vi slapp tänka, de drev helt enkelt med vår osvikliga förmåga att bete oss närmast osannolikt korkat och samtidigt vara helt oförmögna att inse det stupida i vårt agerande. Det är kanske inte så konstigt att den typen av humor är helt inaktuell idag, när det har blivit så oerhört mycket viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. För i dagens Sverige är ironin i Graham Chapmans/Brians tafatta försök att prata sina anhängare till rätta (https://www.youtube.com/watch?v=KHbzSif78qQ) mera aktuell än någonsin, samtidigt som de som verkligen borde ta till sig den troligtvis är helt oförmögna att ens uppfatta den.

 

Fuktskadad prosa – Marilynne Robinson drunknar i sin egen symbolism

Jag tyckte om Gilead, även om det var länge sedan jag läste den och jag därför inte längre riktigt kan säga vad det var med den boken som tilltalade mig. När jag nu plockade upp Marilynne Robinsons debutroman, Två par systrar (Housekeeping) så var kanske förväntningarna därför överdrivet uppskruvade, något som inte direkt underblåstes av att romanen har lovordats och prisbelönats inte minst i USA. Läsupplevelsen blev dock något tveeggad. 

Robinson skriver inte illa rent stilistiskt, det skulle vara direkt orättvist att konstatera något sådant, och när hon låter sin prosa vara avskalad, tom på övertoner, och mer energiskt framåtdrivande är även Två par systrar en bra bok. Men det är tyvärr alltför sällan som hon tillåter sig att släppa det närmast allegoriska perspektiv som hänger som ett Damoklessvärd över den historia som berättas och får i varje fall mig att skruva oroligt på mig och kastas ur fiktionens grepp. Jag vet inte i vilken mån Robinson själv är religiös, men berättelsen känns nästintill kalkerad på bibliska parabler och är överladdad med en symbolik som knappast är överdrivet subtil utan snarare slår läsaren i huvudet med full kraft, på det sätt som kännetecknar den sämre sortens didaktik.

I boken väver Robin samman två bibliska teman, historierna om syndafloden och berättelsen om Kain och Abel, och anspelningarna är knappast diskreta. Staden Fingerbone, där de två systrarna Ruthie och Lucille som berättelsen kretsar kring växer upp, verkar nästintill vara genomdränkt av fukt, översvämningarna kommer årligen och är ibland så allvarliga att de riskerar att skölja bort stadens hus från deras grundvalar. Allt är fuktigt, lerigt och nästan på väg att dränkas, soffan droppar av fukt, båten som mostern Sylvie använder för utflykter är otät, ingenting verkar kort sagt kunna hålla vattnet borta. Vattnet har också redan tagit sin tribut av familjen, då både morfadern och systrarnas mor svalts av den sjö som staden är belägen vid, morfadern vid en tågolycka, modern genom ett troligt självmord. Vattnet har överhuvudtaget en bärande roll i romanen, det regnar ofta, huvudpersonerna är ofta blöta, de har dåliga skor som tar in vatten hela tiden, allting i huset är insvept i fukt, som om naturen var det våta och civilisationen det torra, som en kamp mellan naturens livgivande fuktighet och den ofruktbara torrhet som civilisationen för med sig.

Det innebär dock inte att vattnet ska ses som ett hot, det är snarare en väg bort från allt det alltför konforma och prudentliga liv som Ruthie och mostern Sylvie, som beskrivs som en vagabond, med all kraft värjer sig emot. När den yngre systern Lucille visar sig vara mera mottaglig för stadens, bekvämlighetens och modernitetens lockelse och därför överger familjen, byter ut den bylsiga klänningen mot jeans med pressveck och börjar leva ett ”normalt” liv, fäster sig Ruthie ännu starkare vid mostern och stannar kvar i civilisationens utmarker, befäst i den övertygelsen av en båttur tillsammans med mostern som väl bör betraktas som en initiationsrit, ett sätt att via floden undfly normalitetens bojor och skala av sig de förpliktelser som ett ordnat och konventionellt liv oundvikligen medför. När paret därför låter båten vila under järnvägsbron under hemfärden, för att kunna lyssna på det lockande dunket från skenskarvarna när tåget kör över bron, så är det en tydlig indikation, om än i form av den produkt av civilisationen som ett tåg trots allt utgör, på att naturen har fått dem i sitt grepp, och att de nu i praktiken redan har bestämt sig för att överge det hus där de aldrig egentligen har känt sig riktigt hemma.

Det är alltså ingen direkt subtil symbolik som Robinson använder sig av, och när Ruthie ur ett retrospektivt perspektiv kommer fram till att det avgörande ögonblicket var när hon och mostern lämnade staden gående över järnvägsbron så är klichévarningen uppenbar. Bildspråket i romanen är ofta överlastat och får ibland direkt avsiktliga bibliska övertoner, vilket blandas upp med längre naturskildringar av klassiskt romantiskt mönster, där naturen blir en katedral där själarna, om de är av den dispositionen att de är kapabla till det, kan uppgå i ett större sammanhang. Jag brukar hävda att det finns tre företeelser som är svåra att skildra i skönlitteratur utan att resultatet blir direkt trist, och det är skildringar av fylla, samlag och natur. Robinson undviker inte heller hon den fällan, och jag finner mig snegla översiktligt på texten i hopp om att naturskildringen ska nå sitt slut, läsa slarvigt och bläddra framåt snabbt för att komma förbi de passagerna. Det är självfallet inget bra betyg. Två par systrar är ingen dålig bok, men den känns en smula billig, en sorts skrivarkursprodukt av bättre snitt, en form av idéroman där idéerna riskerar att, och ibland också lyckas, kväva berättelsens kraft. Som litterär debut är den onekligen en imponerande prestation, men den lämnar mitt bibliotek nu, och precis som Ruthie och Sylvie aldrig återvänder till Fingerbone så kommer romanen som beskriver deras öden aldrig att återvända till min bokhylla.

Att städa framför egen dörr - Johan Hakelius och det illa dolda klassföraktet

Eftersom jag utan tvekan framstår som en sur, kverulantisk och cynisk misantrop (vilket för övrigt är en fullt adekvat beskrivning av min personlighet) för den som läser det jag skriver så är det kanske redan från början bäst att jag noga understryker att jag för det mesta med nöje låter mig både engageras och roas av de texter som Johan Hakelius skriver. Jag skulle rentav vilja gå långt som till att säga att hans trilogi om den engelska överklassen utan tvekan hör hemma bland det som Frans G. Bengtsson skulle ha kallat för ”literature of pure delight”. Hakelius är kvick, vass och inte minst en god stilist, och även om de historier som han berättar kanske bara rent undantagsvis behandlar de verkligt ”stora” frågorna så utgör ändå de små utsnitt av det mänskliga varat som han förser oss med roande parabler som i det lilla kan ge oss insikter både i världen bortanför vår egen horisont och i våra egna tillkortakommanden och svagheter. Ibland blir det dock bara så fel, som när Hakelius i sin senaste krönika, och det säkert i all välmening, tar Elton John i försvar. 

Inledningsvis bör det poängteras att jag skiter fullständigt i vad Elton John gör med sina pengar, så om han vill köpa en jumbojet och såga itu den med en motorsåg så är det honom väl unt. Att han rent objektivt sett har för mycket pengar är något som i första hand ska ses som ett tecken på ett dysfunktionellt samhälle, och att anklaga honom för vad han gör med de pengarna blir därför som att lägga allt ansvar för sjukdomen på de symptom som den sjuke uppvisar. Det är också lite konstigt att Hakelius ( https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/darfor-retade-elton-john-den-svenska-moralpolisen/) drar upp vad som med alla mått mätt, och inte bara i det snabbt förbiilande mediabrus som nu är ett så tydligt inslag i vår tillvaro, måste betraktas som gammal skåpmat, då den här historien nu har närmare 20 år på nacken. Men den gode Hakelius har väl drabbats av idétorka alternativt skrivkramp, och jagat reda på en gammal kria som han kan utfordra sin läsekrets med. Det kunde ha varit ett lyckat drag, om krönikan hade varit genomtänkt eller roande. Nu är den mestadels plump och ignorant, och det är kanske inte vad jag har förväntat mig av Hakelius, hans ibland något överdrivet snobbiga hållning till trots.

Till att börja med raljerar Hakelius, på det sätt som överklassen ofta gör, över att människor som inte har det fullt så gott ställt som Elton John ställer sig kritiska till det närmast ostentativa slöseri som den gamle popstjärnan ägnar sig åt. För Hakelius, som så lätt låter sig charmas av överklassen, utan att han därför ägnar så överdrivet mycket tankemöda åt att fundera över hur de rikedomar som den överklassen förslösar har skrapats ihop, är det givetvis impertinent att ens påpeka det absurda i att en person ägnar sig åt vad som nästintill kan kategoriseras som potlacher, ett demonstrativt brännande av pengar som en statusmarkör, snarare än en konsumtion som håller sig inom ramarna för vad som är meningsfullt ens för konsumenten själv. Frosseri är som bekant en av dödssynderna och någonstans finns det kanske trots allt en gräns för vad som kan anses smakfullt i det avseendet. Men Hakelius överser gärna med de excesser som överklassen ägnar sig åt, medan hans domar inte är fullt lika välvilliga när det kommer till andra segment av samhället, i den mån han överhuvudtaget nedlåter sig till att observera skikten under socialgrupp 1.

Sedan vill Hakelius ha det till att det är just Elton Johns faiblesse för blommor som har retat upp populasen, för i ”Drängsverige” (en mycket tydlig klassmarkör som placerar Eltons kritiker i den rännsten, eller snarare svinstia, där de så välförtjänt hör hemma) anses blommor vara ”bögigt”. Jag vet inte vad Hakelius har fått det ifrån, och han verkar helt förbise det faktum att ursprungskällan till den här nyheten utgörs av engelska och inte svenska media, och att det således är hans högt älskade engelsmän (låt gå för att pressens medlemmar kanske bara undantagsvis sitter i överhuset) som gjort det nyhetsurval som vi svenskar sedan har fått ta del av. Nu är det givetvis en dödssynd att låta källkritiken ta udden ur en bra historia, men när historien blir lite unken så hade den kanske i varje fall inte mått sämre av en mera varsam hantering av ”fakta”. När Hakelius på det här sättet anklagar underklassen för ett illa dolt klassförakt så verkar han helt omedveten om att hans eget förakt för ”packet” knappat är direkt svårlokaliserat i den text han skriver, för drängarna är inte bara homofober av bästa (eller kanske rättare sagt, värsta) märke, de är också snåla, moraliserande och missunnsamma. De är kort sagt ett jävla pack, och som sådant fullständigt ovärdigt att ens komma i närheten av att tafsa på Elton John, och ännu mindre på hans blommor.

Kanske är det Hakelius ofta manifesterade kärlek till den engelska noblessen, och gärna då den excentriska delen av den, som styr hans omdöme även i det här fallet. Elton John må ha börjat sitt liv som Reginald Kenneth Dwight, men efter att ha mottagit den nådiga nicken av Elizabeth II kan han sedan 1998 titulera sig Sir Elton John, och det är givetvis inte direkt kattlort. Han må vara en parveny som har börjat sitt liv i kommunala hyreshus i Harrow, hans blod må ha den ordinära röda färgen, men han är nu en av de utvalda, och om inte hans härkomst kan övertyga oss i det fallet så bör väl åtminstone hans idiosynkrasier göra det. Eltons sentimentalt sliskiga hyllning till prinsessan Diana efter hennes död stärkte dessutom givetvis bara hans aktier bland överklassen och dess supportrar, en indikation såg god som någon på att god smak faktiskt inte är direkt klassrelaterat. Men gränsen mellan excentricitet och social inkompetens är kanske inte alltid direkt glasklar, och den gode Elton har gett åtskilliga prov på att han i varje fall är i besittning ett rätt stort mått av det sistnämnda. Hakelius kanske tycker att det är charmigt med en person som gör upp med sina gamla älskare i domstol, som anklagar sin revisionsfirma för oegentligheter när den egna ekonomin inte går ihop, och som inte ens kan dra jämnt med sin gamla mor, eftersom modern vägrar att rätta sig efter sonens nycker, men personligen blir jag kanske inte direkt imponerad. Nu bör det givetvis sägas att engelsk skvallerpress mestadels har ungefär samma tillförlitlighet som ett armbandsur gjort av wellpapp, men vad som är ovedersägligt är att Elton John har stämt både sin revisionsfirma och sin manager för ekonomisk misskötsel och förlorat de målen, och att hans försök att överklaga av den domen föll på hälleberget med en lika markerad duns. Han må vara en trevlig prick privat, det kan jag inte yttra mig om, men hans offentliga beteende lämnar en del i övrigt att önska.

Det förefaller vila något av förnekelse över sir Eltons beteende (i varje fall så som det manifesterade sig vid tiden för ”blomskandalen”) som det så ofta gör när det handlar om missbruk. Det har, tvärtemot vad Hakelius antyder, ingenting som helst att göra med hans sexuella läggning, det har ingenting med hans inkomster att göra, det handlar helt enkelt om att han med all tydlighet är en sällsynt omogen individ, helt ur stånd att ta ansvar för sitt eget handlande och överdrivet benägen, även det på ett sätt som kännetecknar missbrukare, att skylla sina misstag på andra. Detta beteende kan ju förefalla ursäktligt och ses som ett paradexempel på den pojkaktiga charm som överklassen så ofta förknippas med, en egenskap som givetvis har sin upprinnelse i just det faktum att den klassens representanter aldrig egentligen har behövt bekymra sig om finansieringen av sina liv och därför i vissa avseenden knappast lämnat barndomen. Men om vi nu ska prata om klass och klassförakt så kan det kanske vara på sin plats att påminna om att det finns ett svenskt tv-program där representanter för underklassen, utan några som helst förmildrande omständigheter, ställs till svars för sin brist på ansvar. Jag talar givetvis om Lyxfällan, det program som hänger ut ”ordinära” svenskar på bästa sändningstid så att vi kan gotta oss åt deras oförmåga att hålla i pengarna. Även där handlar det om excesser, även där går köpgalenskap överstyr och resulterar i en havererad budget, även där uppvisas ett beteende som fördöms inte bara av de ekonomer som sätts in för att ställa allting till rätta, utan inte minst av den publik som tittar på programmet. Hakelius nämner bara i förbifarten i ingressen till sin krönika att Elton John har haft exakt samma problem, den gode Elton har helt enkelt handlat tvångsmässigt långt utöver det som t.o.m. hans mycket omfångsrika budget tillåter. Vad är det då som gör att hans beteende inte ska skärskådas med samma kritiska öga som det vi förväntas rikta mot Kalle och Berit när de har köpt cigaretter istället för att betala sina räkningar? Är det att Elton är engelsman, är det att han är lord, är det att han är en charmig excentriker medan hans mindre bemedlade svenska motsvarigheter bara är lågstående representanter för en klass som saknar både bildning, hyfs och anständighet, som uppvisar ett ”drängbeteende” och som dessutom uppenbarligen inte vet sin plats? Vad det än är som gör att Hakelius låter den ena kamelen passera genom nålsögat medan den andra inte ens anses vara värdig ett försök, så säger det kanske mer om hans egna fördomar än om de som han så gärna vill tillskriva andra. Borgerligheten och överklassen må vara i besittning av en diskret charm, men ibland är den charmen så diskret att man inte ens lyckas notera den. Hakelius krönika är ett exempel på det sistnämnda, ett tafatt försök att ta billiga poäng som bara avslöjar hans egna idiosynkrasier och hans egen ignorans. Detta gör på intet sätt hans böcker sämre eller mindre värda att läsa, det är bara en tydlig illustration på den banala sanningen att man inte ska förväxla en författare och hans verk. Och på det faktum att det vi egentligen tycker ofta framkommer som allra tydligast när vi med eftertryck beskyller andra för de karaktärsfel som vi själva är belastade med.

När barnafödandet blir religion – Isobel Hadley-Kamptz och vår fåfänga jakt efter mening

Isobel Hadley-Kamptz har tydligen varit med i På spåret, om det nu kan sägas betyda något mer än att hon tycker om att få sin självbild förstärkt genom officiell exponering. Hon är i varje fall, trots att hon nog på intet sätt är vare sig helt obeläst eller ointelligent, en inte överdrivet intressant person, såtillvida att hennes tankemönster, trots breda svängar och stora penseldrag, i princip helt saknar originalitet. Ska man positionera henne politiskt (om nu det ska vara nödvändigt ) så är hon väl att betrakta som någon form av högerfeminist, en lydig liberal hund som säkert gärna tror sig själv vara progressiv och vass, men som i själva verket är lika trubbig som en nött blyertspenna. Att hon uppenbarligen (jag ser inte programmet så det här är en uppgift som googlats fram) ställde upp i SVT:s populära frågeprogram tillsammans med den lika förutsägbare och erbarmligt korrekte Kalle Lind förefaller därför närmast kongenialt, i varje fall om man försvär sig åt tesen att lika barn leka bäst.

Förutsägbar som hon är så har hon i en intervju i Amalia (https://www.amelia.se/senaste-numret/jag-har-upplevt-tva-mirakel/) beskrivit en av sina egna graviditeter som ett mirakel, vilket väl, om vi betänker att jorden fram till dagens datum nog har sett åtminstone 10 miljarder människor födas, kraftigt måste sägas kraftigt devalvera de krav som man, inte minst från en religiös position, kan/bör ställa för att någonting ska kunna beskrivas som "mirakulöst". Att betrakta barnafödande som ett mirakel, att betrakta varje nyutkläckt individ som ett unikum är i och för sig ett vanligt tankefel, eller i varje fall en antropocentrisk hållning som knappast håller streck om vi vidgar perspektivet och tittar bortanför vår egen navel(sträng). Det är givetvis ett helt korrekt påstående att varje individ är unik, om nu unicitet i sig kan sägas utgöra en tillräcklig grund för de stora ord som Hadley-Kamptz på intet sätt är ensam om att vilja använda i det här sammanhanget. I så fall bör vi i konsekvensens namn också betrakta ett snöfall som ett helt universum fyllt av mirakel, eftersom det som bekant är så, i varje fall om vi ska tro ett påstående som är omöjligt att verifiera, att det inte finns en snöflinga som är den andra lik. Detsamma gäller givetvis även för gruskorn, och för övrigt allt annat som existerar i vår vidunderliga värld. Allt är unikt, men om allt är unikt så kan det knappast samtidigt vara ett mirakel, eftersom det mirakulösa i sig förutsätter en avvikelse från normen. Och om normen är unicitet så skulle i så fall den perfekta kopian/klonen vara ett mirakel, något som väl, på ett lätt pikant sätt, bör leda till vissa intressanta bieffekter, inte minst när det kommer till den mänskliga artens reproduktion och vår envisa drift att se oss själva som särfall.

Det är också intressant (och något som säkert bör sättas på meningsskapandets konto – ett konto som för övrigt börjar bli rejält övertrasserat vid det här laget) att många människor väljer att ge vad som i själva verket är en blind naturprocess religiösa dimensioner och tar till överord för att beskriva någonting som är ungefär lika kausalt betingat som att den sten som du kastar upp i luften oundvikligen lär ramla ner igen (och då förhoppningsvis inte i skallen på dig). Jag vet att jag är krass och cynisk bortom all hjälp, behäftad med en svart aura som lägger det mesta i skugga, men det handlar också inte minst om ord och ords värde. De finns en form av besvärjelse i Hadley-Kamptz och hennes trosfränders förhållningssätt, en ovilja att se att vi som individer är ofullständiga, ofullkomliga och temporalt betingade existenser, dömda till att strutta runt och fjanta oss under en livstid som i förhållande till universums existens är så kort att den inte inte ens utgör en blinkning. I detta förgudande av oss själva och vår avkomma finns också en uppenbar blindhet, en faktaresistens som sällan visar sig så tydligt som när våra, i praktiken för det mesta ogrundade, förhoppningar förvandlas till bittra realiteter och när våra drömmar går i kras. Vi vill så gärna tro att vi är utvalda, att vi är speciella, och när Hadley-Kamptz beskriver även sin kärleksrelation med sin förre partner som ett mirakel så är hon på intet sätt originell. Men om det nu är så att den relationen var mirakulös, på samma sätt som hennes graviditet och hennes barn var/är det, hur kom det sig då att den relationen tog slut? Detta är inte sagt i avsikt att skadeglatt frossa i andras olycka, utan ska bara ses som ett led i mina försök att förstå hur Hadley-Kamptz et consortes tänker. Om vi nu ansluter oss till Hadley-Kamptz beskrivning och betraktar hennes relation på det sätt som hon gör så är det uppenbarligen så att mirakel kan upphöra, vilket förefaller något besynnerligt. Trampar vi sedan vidare på den inte överdrivet fördolda religiösa väg som vi befinner oss på så inställer sig då nästintill oundvikligen frågan om den katolska kyrkan också ägnar sig åt att revidera sin uppfattning om det mirakulösa och därför också med lika stor nödvändighet får sysselsätta sig med att avkanonisera sina helgon? Jag måste erkänna att jag inte har någon koll på huruvida detta överhuvudtaget förekommer, och i vilken omfattning det i så fall sker. Vad som däremot, om man applicerar strikt logiska tankemönster på ett religiöst normsystem, förefaller vara tämligen självklart är att ett mirakel som förkastas inte längre är ett mirakel och dessutom aldrig ens har varit det. Ett mirakel är antingen giltigt bortom tid och rum eller inte alls, och om det upphör att vara det som det har utgett sig för att vara så är det istället ett fuskverk, en bluff, ja närmast att betrakta som ett rent bedrägeri. De må vara ett självbedrägeri i många fall, men det förtar inte falskheten.

När Hadley-Kamptz i en krönika i Expressen (https://www.expressen.se/kultur/ide/att-sluta-foda-barn-av-klimatskal-ar-poanglost/) låter sig uppröras över att barnalstrandet tas med i den ekvation som behöver lösas för att den här världen ska förbli beboelig så är det därför inte direkt förvånande att de handlar mera om en trosbekännelse än om sakliga argument. Det finns också gott om logiska luckor i resonemanget, något som brukar känneteckna texter skrivna i den upprördhet som vi alla känner när något av det vi håller heligt angrips. Hadley-Kamptz påstår att de klimatkostnader som våra barn åsamkar jorden är framräknade på ett tveksamt sätt, och ser ett uppenbart problem med att den kostnaden läggs på oss idag, ett resonemang som givetvis skulle få fatala följder om vi utsträckte det till att gälla även andra miljöpåverkande faktorer, men som i sig är ett belysande exempel på den brist som jag personligen anser vara den mest destruktiva i det mänskliga psyket, nämligen vår oförmåga/ovilja att inta ett konsekvensialistiskt perspektiv. För om det nu är så att vi bara ska räkna med den miljöpåverkan som sker i nuet så är givetvis den flygresa som vi kommer att göra om en vecka helt oväsentlig, då den, precis som varje nyfödd individs framtida klimatavtryck, ligger i en framtid som vi ännu inte vet något om. Den hållning som Hadley-Kamptz intar i det här avseendet kan kanske ses som ”anti-holistisk”, som vore delarna i ett större helt nästintill oväsentliga i förhållande till helheten, något som givetvis är exakt det argument som de flesta använder sig av när de urskuldar sin egen miljöförstöring som ett så litet inslag i helheten att det är i princip oväsentligt. Köper du en stadsjeep så är den givetvis miljömässigt neutral så länge du inte kör den, men vi får väl förutsätta att du har köpt den för att använda den och att du därför på sätt och vis har intecknat en del av din framtida miljöpåverkan redan vid köpet. Och samma sak gäller givetvis barn, att hävda något annat är dels att inta ett antropocentriskt perspektiv, dels att göra sitt eget liv och de val man har gjort till en norm som andra ska rätta sig efter. Det sistnämnda är en ”synd” som de flesta av oss ägnar sig åt, och Hadley-Kamptz är knappast något undantag.

Utan att vara alltför malthusianskt inspirerade bör vi kanske också betrakta den miljöpåverkan som vi oundvikligen gör ur ett exponentiellt perspektiv, i varje fall i förhållande till en värld som otvetydigt går mot ett alltmera uppenbart miljömässigt haveri. Använder vi det betraktelsesättet så kan vi faktiskt snarare med viss rätt hävda att de som vill överföra barnens framtida miljökostnader till dagens ”balansräkning” i praktiken ägnar sig åt en form av skönmålning. I en alltmer nedsmutsad värld så betyder kanske det ton koldioxid som det nyss födda barnet släpper ut om 50 år betydligt mer än vad samma ton gör i nuläget, och det råder väl knappast någon tvekan om (fysikens lagar kan vi inte överskrida, även om många verkar tro det) att den rena numerären faktiskt begränsar varje individs utrymme, och att det barn som i en värld befolkad av 7 miljarder människor kan bete sig på ett visst sätt har betydligt sämre förutsättningar att göra det i en värld med en befolkning som närmar sig det dubbla. Den här ekvationen löser dock Hadley-Kamptz med ett gordiskt hugg av klassiskt snitt, då hon trosvisst påstår att vi i framtiden inte kommer att konsumera på det sätt som vi gör nu och att ”hela poängen är att vi måste ställa om livet och ekonomin så att det inte blir så”. Vi bortser från det extremt naiva i den fromma förhoppning som hon här ger uttryck för, även om det som alltid är ytterst beklämmande och inte minst tröttande att ständigt höra dessa utfästelser om framtida försakelser och begränsningar från individer som helt uppenbart inte lever som de lär och som dessutom noga undviker att presentera ens en embryoartad skiss av hur den typen av radikala och världsomspännande beteendeförändringar ska implementeras och fås att fungera utan friktion. Vi tittar istället på det rent koloniserande i Hadley-Kamptz föreskrifter för hur kommande generationer ska bete sig. De barn som vi nu föder ska inte konsumera på det sätt som vi själva gör, de ska ändra sitt liv och det samhälle som de bebor på ett sätt som vi själva uppenbarligen inte är beredda att göra, de ska kort sagt bli betydligt bättre människor än vad vi själva är. Vi struntar i det faktum att det kanske krävs någon form av närmast magisk transcendens för att detta ska kunna förverkligas, då denna radikala förändring kräver ett i princip totalt avståndstagande från den kultur som vi nu lever i, en spricka som är så stor att den får alla tidigare generationskonflikter att framstå som nästintill icke-existerande. Vi struntar också i att denna radikala förändring bör ske inom ett ur den mänskliga civilisationens perspektiv väldigt kort tidsspann, så kort att det troligtvis i vilket fall som helst inte låter sig göras. Vi tittar istället på vad Hadley-Kamptz säger ur ett rent ansvarsperspektiv, och vad det avslöjar om henne som person. När hon avfärdar barnafödandet från miljödiskussionen så intar hon ett perspektiv som brukar känneteckna mycket av företagssfären (hon är inte för inte liberal…). Företag, och inte minst multinationella sådana, agerar i enlighet med sitt egenintresse på så sätt att de internaliserar vinsterna och externaliserar kostnaderna, d.v.s. någon annan får betala för den åverkan/resursförbrukning som de gör, vilket är exakt vad Hadley-Kamptz ägnar sig åt när hon tycker att kommande generationer ska avvika från det livsmönster som vi själva försvär oss åt, bara för att kompensera de excesser som hon själv ägnar sig åt. Det är kanske ett allmänmänskligt beteende, men det gör det därför inte vare sig så värst mycket smakfullare eller försvarbart ur ett rent logiskt perspektiv. Hadley-Kamptz är en fripassagerare på de kommande generationernas fartyg, men hon verkar inte inse det och verkar dessutom tro att det fartyget rymmer i princip obegränsade mängder med passagerare.

Trogen en hållning som hade betraktats som renodlat fascistisk om den hade varit riktad mot andra människor så frågar sig Hadley-Kamptz om vi överhuvudtaget ska bry oss om att försöka stoppa klimatkrisen? För henne är det i princip oväsentligt att vi förstör allting som omger oss, under förutsättning att mänskligheten överlever som art, en hållning som får mig att konstatera att när Arthur Schopenhauer beskrev livet på jordklotet som ett ytligt mögeltäcke så syftade han nog i första hand på mänskligheten. Sedan må mögel vara livgivande på sitt sätt, så överdrivet många positiva konnotationer i övrigt till det begreppet är det dock svårt att krysta fram. Att arter dör, att ekosystem förstörs, att delar av jorden blir obeboeliga är bara små störningar i det hela, i princip helt oväsentligt så länge mänskligheten kan fortsätta sin existens. Detta är speciesism, ingenting annat, och att medvetet propagera för det är både aningslöst och något som kan få fatala följder även för mänskligheten, eftersom ett uttalat hierarkiskt tänkande lätt koloniserar hela vår livsvärld. Hadley-Kamptz verkar vara fullständigt renons på förståelse för att ekosystem handlar om samverkan, och hon verkar se hotet mot mänskligheten som i princip helt löskopplat från allt övrigt liv på jordklotet, ett minst sagt besynnerligt resonemang. Hennes oförmåga att ta in verkligheten är på sitt sätt skrämmande, eftersom hon knappast kan avfärdas som en ignorant analfabet levandes ett fullständigt isolerat liv bortom allt vad vetenskaplig kunskap heter. Hon tar upp krig, missväxt och sjukdomar som ett alltmer accelererande fenomen i vår värld, men verkar samtidigt helt omedveten om den befolkningsexplosion som har ägt rum i de delar av världen som nu drabbas av den ena krisen efter den andra, och hon verkar vägra att inse ens ett så elementärt faktum som att vattenbrist faktiskt med nödvändighet uppstår om det finns fler förbrukare av vattnet än vad resurserna tillåter. Jag antar att hon har tänkt sig att kommande generationer ska lägga om även den delen av sitt konsumtionsmönster, och att hon, för att travestera en formulering som kanske något orättvist tillskrivs Marie Antoinette, hävdar att det här inte är något problem, för de kan ju alltid dricka Coca Cola istället. Det är nästan så att jag tror att hon anstränger sig för att framstå som korkad och ignorant. Det lyckas hon i så fall onekligen rätt bra med.

Om vi återgår till det heliga barnafödandet så gör dock Hadley-Kamptz en form av läpparnas bekännelse och påstår att det visst inte är så att vår obändiga vilja att reproducera oss ska ses som ett sätt att skapa mening i vår tillvaro, som ett rent existentiellt behov. Några meningar längre ner verkar hon dock ha ändrat sig på den punkten för då är helt plötsligt barnanskaffandet själva grundvillkoret för den mänskliga existensen. Samtidigt säger sig Hadley-Kamptz vara ”tveksam till själlös konsumtion”, ett billigt retoriskt påstående som vi väl alla med en glatt leende och en varm hand är beredda skriva under på. Problemet är bara det uppenbart stipulativa i begreppet ”själlös”. Hadley-Kamptz tycker uppenbarligen att barnskaffande är själfullt och höjt över den ordinära trista konsumtion som många ägnar sig åt, Kalle Svensson däremot kan för sin del tycka att barn är det mest själlösa som finns, en ren belastning på hans liv som han gör allt för att undvika. Hans nya Porsche däremot har ett motorljud och en väghållning som får Kalle att känna sig förverkligad på ett sätt som inte ens ett par tjog barn skulle kunna åstadkomma. Vem har rätt? Personligen vill jag inte ha något av dessa tingestar i mitt liv, men jag kan inte heller gradera dem inbördes. Och sett i ett längre miljöperspektiv så är nog Kalle Svenssons Porsche tveklöst en mindre belastning än Hadley-Kamptz barn, om vi nu ska använda den variabeln i vår bedömning, något som dock den övergripande miljödiskussionen inbjuder till.

Tolkar vi sedan det existentiella resonemang som förs mera krasst så kan vi givetvis konstatera att om det inte föds några barn så kommer det inte heller att existera någon mänsklighet, det är mycket enkel matematik. Men sammanblandningen av två existentiellt betingade termer, den rent empiriska och den psykologiskt behovsbetingade, är givetvis förrädiskt till sin natur och syftar nog först och främst till att, på ett undermedvetet plan, friskriva Hadley-Kamptz från ett beteende som är blint och naturbetingat och få henne att för sig själv framstå som en person som kan höja sig från de bojor som naturen lägger på oss och bete sig autonomt. Den hållningen är knappast trovärdig om vi sätter den i relief till vad som har framkommit tidigare i hennes krönika, då hon snarare framstår som en person som verkar tämligen oförmögen att inta ett kritiskt förhållningssätt till sig själv, och vars hela argumentation på ett närmast infantilt sätt går ut på att rättfärdiga ett beteende som hon inte har den minsta avsikt att ändra på. Det står henne givetvis fritt att propagera för i princip vilken åsikt som helst, men diskrepansen mellan hennes eget beteende, det beteende som hon förväntar sig från andra, och det normativa mål (d.v.s. den mänskliga artens överlevnad) som hon sätter upp är så extrem att hennes trovärdighet förångas lika snabbt som en vattendroppe på en het motorhuv. Men något annat är givetvis inte att vänta. Det går helt enkelt inte att resonera med människor som baserar sina ståndpunkter på grundvalar av religiös natur, eftersom faktaresistensen är nästintill total. Ett religiöst präglat tänkande kan, precis som ett mirakel, sägas pendla mellan existens och icke-existens, och när det väl har upphört att existera är det som om det aldrig har funnits överhuvudtaget. Och det är först då som en meningsfull kommunikation kan inledas.

Det extremistiska i Hadley-Kamptz hållning visar sig slutligen som allra tydligast i det faktum att hon själv tillskriver sina meningsmotståndare en extremistisk hållning. Det är en vanlig enkel försvarsmekanism (som givetvis kan vändas tillbaka även mot mig) som blivit alltmer vanlig i det manikeistiska debattklimat som präglar vårt samhälle. Diskussionen, i varje fall den sansade delen av den, handlar ju inte om att människor inte ska skaffa barn, det handlar bara om att vi bör beakta samtliga faktorer som otvetydigt har en påverkan på vår miljö om vi vill komma till rätta med de problem som vår värld lider av. Ska vi överhuvudtaget göra en seriös ansträngning (som givetvis redan nu är helt meningslös, men vi kan ju alltid ”göra momenten”) att lösa miljöproblemen så kan vi inte låta någon del av vår konsumtion få ett frikort, det gäller barn likaväl som lustjakter. Sätter man barnen, och i förlängningen därför också mänskligheten i stort, på undantagets piedestal så återstår till slut ingenting annat än en from förhoppning på att ännu ett ”mirakel” ska ske som kan göra det vi själva inte förmår. Då återstår bara att att göra som Hadley-Kamptz, att fortsätta det liv vi lever utan inskränkningar och inta den voluntaristiska hållning som hävdar att ”det räcker att vilja ge sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn chansen till ett bra liv”. Men det är givetvis trams. Viljan kan säkert förflytta berg, men den kan knappast förflytta sopberg. Och det lär vi nog snart få full visshet om.

Löfven, Fridolin och vår ständiga rädsla för döden – Eller hur tekniken banar väg för totalitarismen

Det finns en utbredd rädsla i det här landet för att vara "konservativ", att inte hänga med, att bli betraktad som motvillig, som en person som inte säger ett okritiskt JA till det mesta. Nej är uppenbarligen det fulaste ord som det svenska språket innehåller, i varje fall om vi ska utgå ifrån den samhällsbärande ideologin. Den frälsningsretorik som ligger implicit i det förhållningssättet avspeglar sig i det mesta vi gör, något som kan få obehagliga konsekvenser för den som ställer sig kritisk till väckelserörelser och det mått av okritiskt "slavtänkande" som kännetecknar den typen av fenomen.

Denna faiblesse för nyhetens behag gäller i princip allt, men blir extra tydligt i vårt förhållande till ny teknik (något som får mig att undra om inte våra politiker är betalade på eller under bordet av våra teknikleverantörer, antingen i form av pengar, eller i form av andra icke-pekuniära tillgångar som kontakter, nätverk, arbeten efter att sejouren som politiker har upphört, m.m., m.m.). Vi avskaffar kontanter och ersätter det med ett system som är så fullt av säkerhetshål och så osmidigt och känsligt att det måste vara det sämsta betalningssätt som har införts efter de mynt som vägde 30 kilo styck, vi koloniserar vår omgivning med den teknik som vi bär med oss samtidigt som vi avlägsnar oss från den fysiska världen, vilket ger begreppet "avskärmad" en dimension som verkar närmast kongenial (någon verklig "avskärmning" i betydelsen att ställa sig fri från skärmberoendet ägnar vi oss däremot rakt inte åt), vi är totalt okritiska när det kommer till DNA-tester och övervakning via kameror och på nätet, och vi blottar gladeligen vårt erbarmligt ointressanta "privatliv" (numera ett begrepp alltmer liknar en oxymoron) för alla som vill titta (och en hel del andra) både på tv och inte minst i sociala medier. Vi experimenterar kort sagt på och med oss själva, och det är kanske inte så konstigt att identitetspolitiken har kommit i ropet i takt med att våra identiteter har blivit alltmer självskapade och flytande.

Den tyske litteraturvetaren/filosofen Rüdiger Safranski påstår att vi lever i nuet på ett sätt som vi aldrig har gjort förut, och om detta förhållningssätt är applicerbart på det tyska samhället så är det nog det i ännu högre grad på extremistlandet Sverige. Det finns en utbredd rädsla för allt som är gammalt (något som givetvis föder åldersrasism och en närmast total beröringsskräck för allt som kan uppfattas som "konservativt"), troligtvis för att det påminner oss om att vi är förankrade i tillvaron på ett sätt som vi inte vill vara. Det förflutna, och allt som inte står öppet mot en odefinierad framtid, talar om för oss att vi kanske är inte de individer vill vara, den form av individer som ständigt står redo för att prova det nya och, inte minst, förkasta det gamla, och som ständigt ser nya möjligheter där vi kan byta ut våra misslyckanden mot nya presumtiva framgångar och ständigt omskapa oss själva. Att detta ständiga omskapande i praktiken givetvis är en omöjlighet, och att resultatet av det blir människor som i allt högre grad saknar en inre kärna och substans, är en konsekvens som våra teknikonanister helst blundar för.

De teknikfrälsta verkar också vara helt omedvetna om att de karaktärer som skapas genom det här förhållningssättet riskerar att bana väg för nästa totalitära samhälle, eftersom denna "nya" typ av människor är vana att hantera sina problem genom att zappa sig vidare genom tillvaron och i allt högre grad saknar förmåga att etablera varaktiga relationer där tuggmotståndet riskerar att bli alltför uppenbart. Genom vårt okritiska sväljande av produkter vars trollkraft hade fått den beryktade råttfångarens flöjtspel att framstå som platt och intetsägande vid en jämförelse skapar vi självcentrerade solipsistiska surfare som måste roas hela tiden för att deras uppmärksamhet ska hållas fången, och som lätt kan avledas av vad som i praktiken är rätt billiga och bondfångaraktiga stimuli, samtidigt som dessa individer, medvetet eller utan egen förskyllan, har avhänt sig redskapen för att kunna förhålla sig till världen på ett mera avvägt, koncentrerat och moget sätt. Och en omogen publik faller lätt för demagoger och opinionsstormar, då dess uppmärksamhetsspann är kort, och då den i stor utsträckning saknar den underbyggnad som krävs för att en medveten och åtminstone hyggligt konsekvent hållning ska kunna upprätthållas. Detta skapar en utpräglat manikeistisk personlighetstyp, en form av kappvändare som lätt låter sig ryckas med av det som nu är i ropet, för att strax vända på en femöring och gå i helt motsatt riktning. Vårt förhållningssätt till tiggare och flyktingar är paradexempel på den typen av beteende, och i sig ett bevis för att vi bara är kapabla att hantera världen när den inte tränger sig på och riskerar att punktera den virtuella bubbla som allt för många av oss verkar vilja leva hela våra liv i.

Så när våra politiker vill göra boskap av våra barn (https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/lofven-tar-mobilerna-men-dranker-barnen-i-paddor/ & https://www.expressen.se/ledare/gor-inte-forskolebarn-till-digitala-forsokskaniner/) så ska vi kanske inte i första hand se det som att de vill göra barnen en tjänst (även om de säkert för egen del är övertygade om att de gör just det), utan snarare betrakta det som ett bevis för att även våra beslutsfattare är fångna av den skräck för att inte "hänga med" och vara "öppen" som numera förefaller vara den mest obehagliga och stigmatiserande känsla som vi kan uppfyllas av. Det faktum att Löfven och Fridolin beredvilligt leker Mengele och experimenterar med våra barn är kanske därför inte i första hand ett tecken på en djupgående optimism och en framtidsanda från deras sida, utan snarare som ett bevis för att den påtagliga dödsskräck som rider oss och får oss att vilja försvinna in i en värld där tiden är utplånad, där ingenting är varaktigt och där allt ständigt skapas på nytt, också har drabbat våra beslutsfattare med full kraft. Och frågan som då med automatik infinner sig är om de epitafier som kommer att skrivas om vår tids politiker kommer att bli så värst mycket mer smickrande än det eftermäle som historien har försett Mengele med?

Ibland är det inte så svårt att hålla sig för skratt – Schabloner och stereotyper i seriernas värld

Det finns många olika typer av sociala stigman i den värld vi lever i. Du kan missköta din kropp och vara för fet, du kan vara rasistisk och fördomsfull, du kan vägra att anpassa dig till den omfattande teknikdyrkan som råder, du kan ställa dig utanför spelet i de sociala medierna, du kan kort sagt göra dig omöjlig på en mängd olika sätt. Det där går väl ändå att leva med, du kan hitta en liten personlig enklav befolkad av likasinnade, även om de personerna i omgivningens dömande öga betraktas som fläskiga, homofoba, asociala bakåtsträvare. Det är ändå bara mänskligt, och om någon kritiserar dig och dina gelikar för era tillkortakommanden så kan du säkert rikta den kritiken tillbaka med lika stor kraft mot den som tycker att ni inte håller måttet, för alla har vi väl någon form av fläck på våra personliga baner, och ingen är väl egentligen felfri? Det finns dock vissa brister som ingen vill erkänna, vissa karaktärsdrag som för alltid förpassar den som har blivit utrustad med dem till förlorarens skara och som är förknippade med en skamkänsla av närmast flagellantisk art. Till dessa brister hör anklagelsen att man saknar humor, en i mina ögon rätt vanlig egenskap som dock ingen vill kännas vid. Det är egentligen fullt förklarligt. Det är inte bara så att man framstår som en tråkmåns, en konventionell byråkrattyp som vandrar genom livet i en rak linje och vars strumplåda är sorterad efter både mönster och slitningsgrad, det är också en egenskap som gör att man, med rätt eller orätt, gör intryck av att vara en smula ogenerös, för en person som är snål med sina skratt kniper på något sätt inte bara igen munnen, han/hon stänger också hjärtat och plånboken mot omvärlden, är sig själv nog och håller övriga på avstånd. Dessutom framstår den som saknar humor som om inte direkt korkad, så i varje fall inte överdrivet intelligent, och är man ändå det sistnämnda så är man det på ett kallt, opersonligt vis och har lika nära till skratt som ett brofundament av betong. Med risk för att framstå som just en sådan trist och otrevlig prick tänker jag ändå ställa mig lite frågande till en av kometerna på den svenska seriehimlen, Ellen Ekman och hennes serie Lilla Berlin. Det återstår väl att se om det är jag eller Ekman som saknar humor.

I den typen av ”anklagelseakt” som det här oundvikligen kan tolkas som, ett problem som kännetecknar de flesta ifrågasättanden av konsensus, hör det väl till god ton att ge den ”åtalade” hennes ombud en chans att försvara sig. Jag börjar därför med att ge ordet till Hanna Jedvik, frilandsjournalist och författare, som i Göteborgsposten (http://www.gp.se/kultur/ellen-ekman-lilla-berlin-3-1.98993) beskriver Lilla Berlin på följande sätt:

”Få har lyckas driva så hejdlöst med sin egen generation av hipsters som Ellen Ekman. [---] Ofta drivs karaktärerna av en hög politisk medvetenhet och håller gärna brandtal om klimatfrågor, jämställdhet eller syn på relationer. Inte sällan för att bita sig själva i baken när personliga tillkortakommanden blottas.”

Det är utan tvekan ett positivt omdöme, och Ekman hävdar själv i en intervju (http://www.qanda.nu/ellen-ekman-37359950) angående seriens innehåll att ”mycket är självupplevt” och hon säger sig också ”ömma[...] mycket för [s]ina karaktärer. De försöker ganska hårt, men når sällan fram hela vägen. Den här tiden som tjugo och trettioåring kan vara så jobbig, man har noll erfarenhet men vill så mycket, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara som missar målet med flera meter.”

Ekman jämför sig också med Martin Kellerman, som i numera avsomnade Rocky hämtar sitt material från sitt eget liv. Likheterna kan förefalla uppenbara, för här har vi två serietecknare som använder sig av en form av autofiktion i sina verk, och som använder de egna bristerna och fadäserna som material för sina humoristiska betraktelser av världen och det liv som de lever. Vi får alltså ett intryck av att det här handlar om en humor som i första hand är riktad inåt, en sorts ironisk distans till den egna personen och de försök att hantera världen, och de misslyckanden som oundvikligen blir fallet, som seriens skapare har gjort i det ”verkliga” livet. I Martin Kellermans fall kan det säkert stämma, Rocky är full av personliga haverier och Kellermans ”hjälte”, d.v.s. han själv, framstår som minst lika tafatt och misslyckad som de övriga karaktärerna i serien. Nu förefaller inte Ekman använda sig av ett lika uttalat alter ego som Kellerman gör, och det gör det, med reservation för alla de labyrinter som fiktionen kan föra in oss i, svårare att se om självdistansen har en lika central roll i Lilla Berlin som den har i Rocky. Jag reserverar mig också för att serien kan förändrats under de dryga fem år som den har existerat, men när Ekman och hennes fans gör gällande att hon i första hand driver med hipsterkulturen, som hon själv säger sig tillhöra, så blir i varje fall jag en smula konfunderad. Vi tittar därför på tre tämligen aktuella, och på många sätt typiska, strippar av Lilla Berlin:

Det här är egentligen ett rätt beskedligt exempel på den ”humor” som presenteras i Lilla Berlins. Schablonbilden av mannen som prylbög är starkt förankrad i den gemensamma fördomsdiskursen i vårt land och i sig ett tämligen oförargligt exempel på stereotyper av könsmässig natur. Att det i det här fallet är så att de genuspräglade fördomarna riktas mot mannen och hans beteende gör givetvis strippen betydligt roligare än om motsvarande sak hade gjorts gentemot den kvinnliga karaktären. I varje fall om man vill skratta på det korrekta sättet. I den mån serien ska leva upp till anspråken på att vara självbespeglande kan man dessutom fråga sig om vilken av karaktärerna som Ekman själv identifierar sig med, den omogne och ständigt stimulanssökande mannen som mest av allt påminner om en liten oansvarig pojke helt inkapabel att motstå sina drifter, eller den ansvarsfulla kvinnan som genomskådar tillvaron och partnerns beteende och framstår som själva inkarnationen av förnuft och mognad? Även om vi bortser från det underliggande fördomsrastret som finns i serien så framstår skämtet som platt och intetsägande, vilket stereotypa skämt så ofta gör.

Stripp nummer två vänder också på könsrollsmönstren och återigen står kvinnan som segrare, medan mannen kläs av som den driftsorienterade (något som på ett inte överdrivet subtilt sätt antyds av det lätt liderliga leende som den manliga karaktären har försetts med i strippens första ruta) och primitiva varelse som han i grunden är. Genom att framställa honom som en slipprig typ av direkt motbjudande slag, som en person som knappt ens hans mamma kan tänkas älska, blir den kvinnliga karaktärens ”slagfärdighet” inte bara ”fyndig” och ”skojig” utan också fullt befogad. Det som hade framstått som ett extremt plumpt beteende om rollerna hade varit ombytta kan nu istället presenteras som ett befogat krossande av någon form av illa fördold manlig hegemoni och kan säkert tolkas som en form av könsrollsöverskridande beteende. Det går självfallet att invända och säga att ironin kan vara riktad mot kvinnans beteende och inte mot mannens, och att strippen beskriver ett ärligt menat raggnings-/kontaktförsök som går snett på grund av att kvinnan är socialt inkompetent. Den tolkningen motsägs dock av det sätt på vilket mannen presenteras initialt, och intrycket kvarstår att det handlar om ett mycket medvetet porträtt av ännu en omogen man, som framstår som en skrävlande i grunden osäker typ, vars självhävdelsebehov sätts på plats av en kvinna som är både smartare och mera slagfärdig än vad han själv någonsin kan bli.

Vill man vara snäll går det att tolka den här strippen, som utgör ett extremt bottennapp även mätt med de mått som bör användas för Lilla Berlin, på två diametralt motsatta sätt. Vi börjar med att utgå ifrån att Ekman, som hon själv påstår sig göra, i första hand driver med sig själv och den hipsterattityd som förefaller vara ett så vanligt inslag i hennes vardag. Då kan vi betrakta de banala floskler och plattityder som karaktärerna framför i de två första rutorna av strippen som en ironisk grimas riktad mot den typen av manifesterade välmenande åsikter utan verklig grund. Ekman framstår då verkligen som en självironisk betraktare, som någon som med en närmast skalpellvass blick nagelfar alla de högstående moraliskt präglade utfästelser som så många av oss gör, utan att överhuvudtaget bry oss om att förankra dessa åsikter i någon form av reellt fungerande kontext, med allt vad det innebär av livsförändringar och samhällsomvälvningar. Man får dock läsa serien som Fan läser Bibeln om man ska kunna underbygga den tolkningen på ett åtminstone något så när trovärdigt sätt, vilket de två sista rutorna i serien visar med eftertryck. Vi hoppar tillbaka till ruta ett och tittar på karaktärerna. Där finns två vita kvinnor, varav en har en Venussymbol runt halsen, något som kan, men inte nödvändigtvis bör, implicera en uttalat feministisk hållning. Vi ser också en färgad man som verkar vara fullt inkorporerad med sina två vita medsystrar, något som inte minst antyds av hans position mitt emellan de två kvinnorna. Dessa tre individer verkar också vara helt ense i sin tolkning av de miljöproblem som vårt jordklot dignar under. I ruta tre dyker så boven i dramat upp, och inte helt oväntat handlar det om en vit man, som för det första framställs som i princip helt ignorant i sin attityd till miljöproblemen, och som också framställs som betydligt mera exalterad än de sansade och upplysta miljökämparna. Inte nog med att mannen förnekar alla problem, han verkar också helt ovillig att förändra sitt livsmönster, något som vi dock får förutsätta de tre övriga karaktärerna redan har gjort. Han är kort sagt allt det som är fel i den här världen, han är vit, han är man och han är medelålders (något som antyds av utseende och mustasch). Det hade kanske varit något mera tankeväckande eller tvetydigt om den färgade mannen eller rentav en av kvinnorna hade framställs som den onde i den lilla saga som Ellen Ekman vill berätta för oss, men det hade givetvis fallit helt utanför hennes uppenbarligen mycket snäva fördomsfilter.

Nu är det här inget nytt när det kommer till serier och satir, och vi kan för jämförelsens skull titta på några andra ”humoristiska” bidrag i serieform, som publicerades för rätt exakt 100 år sedan och vars implicita världstolkning inte ligger fullt så långt ifrån Ekmans och Lilla Berlins som man kanske kan tro. Vi vänder oss till tidningen Söndags-Nisse, som i nummer 15/1909 publicerade följande satiriska kommentar om bostadsbristen i Stockholm:

Tecknare Eigil Schwad, Söndags-Nisse 15/1909. Tagen ur Andersson, En jude, är en jude, är en jude... s. 314

Den här serien kan ju för ett okritisk öga framstå som en kraftfull protest mot de politiska missförhållanden som rådde under den här tiden, riktad mot överheten och dess okänslighet inför de mindre bemedlade i samhället. Tittar man närmare på figurerna, det bästa exemplet är kanske mannen längst fram i bild i den kvartett som avbildas i profil i den femte rutan, så framgår emellertid en tydlig detalj i teckningen som man kanske inte observerar om man inte letar särskilt efter den. Personen ifråga är nämligen försedd med en mycket stor och tydlig ”judesexa”, d.v.s. näsan är ritad i form av en sexa, något som var mycket vanligt i antisemitiska teckningar. Det här är alltså ett exempel på de underliggande fördomar som presenterades i en skämtpress som för den tidens läsare ofta framstod som radikal, politiskt medveten och ifrågasättande. Med de ögon som vi nu betraktar den med framstår den som direkt osmaklig, och får man lust att skratta när man ser den så är det väl i så fall ett beklagande skratt över den närmast totala enfald som tecknaren förefaller ha varit begåvad med. (s. 314)

Nästa stripp är hämtad från tidningen Kasper, närmare bestämt nummer 42/1926:

Tecknare Axel Bäckman, Kasper 43/1924. Tagen ur Andersson, En jude är en jude är en jude..., s. 141

 Även här handlar det om antisemitiska schabloner och stereotyper, den här 
gången med den ”näriga” juden i centrum, en tyvärr alltför spridd stereotyp som fortfarande verkar vara svår att utrota. Fysionomierna är som alltid karikerade, brytningen är omisskännlig och till och med barnen har den lilla böjen på näsan som så tydligt avslöjar var de hör hemma. Vi kan nog vara överens om att den här typen av teckningar inte skulle publiceras i etablerad press nuförtiden, och vi kan kanske vara lika överens om att den eventuella humorn i den här serien lyser med sin frånvaro.

Att på det här sättet jämföra direkt antisemitiska skämtteckningar med en nutida svensk serie som har prisbelönats vid flera tillfällen och som verkar vara allmänt omtyckt, i varje fall av de som delar de värderingar som framförs i den, kan ju förefalla barockt och nästintill över gränsen för det anständiga. Men ska inte fördomar bekämpas oavsett i vilket sammanhang de framförs, och är det egentligen någon skillnad mellan schablonbilden av den girige och samvetslöse juden och presentationen av den vite mannen som omogen, driftsstyrd och obildad? Och om man ursäktar de stereotyper som riktas mot just den vite mannen med att man slår mot en person som tillhör det härskande skiktet bör man inte i så fall vara medveten om att man i så fall trampar in på exakt samma spår som antisemitismens anhängare gjorde till sitt? För när man förväxlar en position med den som uppbär den, så är det ingenting annat än ett paradexempel på just hur rasistiska och fördomsfulla diskurser fungerar, och då är målet för ”satiren” ovidkommande.

Ekman reserverar sig själv för att hennes serie inte alltid är direkt slagkraftigt, då hon säger att ” det kan inte vara punchline-smash varje gång”. Problemet är väl att det väldigt sällan, för att inte säga aldrig, är det. Om det nu är ironin som inte fungerar på mig, om det är Ekmans oförmåga att vara genuint självkritisk eller introspektiv på det sätt som t.ex. Martin Kellerman är, eller om det här helt enkelt handlar om billig plakatkonst förpackad i serieform är kanske inte helt lätt att svara på. Men för mig framstår Lilla Berlin, i varje fall i nuläget, som en i grunden direkt osmaklig serie. Den är full av revanschlystnad och ressentiment, den innehåller stora mått av besserwissermentalitet och ett illa dolt förakt mot de som inte lever upp till Ekmans krav på ett korrekt beteende, och den är helt i avsaknad av värme eller förståelse för de som inte delar Ekmans ideologiska övertygelser. Lilla Berlin är en serie där det alltid är ”den andre” som står för de misstag och brister som ska locka oss att skratta, en form av lyteskomik som gör att serien nästintill verkar vara ritad av en mobbare, av en person som letar efter svagheter hos andra och exponerar dem så att de som tillhör innegänget kan skratta åt den stackare som står utanför. Det är inte trevligt, och, framför allt, det är inte roligt.

När statsvetenskapen blir pejorativ – GAL/TAN-skalans förföriska spegel

Företrädare för den akademiska disciplinen statsvetenskap säger sig studera politik och politiska system på ett vetenskapligt sätt, och de vill gärna framstå som opartiska bedömare av det politiska spektrat, som en yttersta referenspunkt som gemene man kan vända sig till när politikens irrvägar verkar vara mera snåriga än vanligt, och då frågorna är många men svaren få. Att disciplinen som sådan ofta sammankopplas med den utpräglat politiserade nationalekonomin är väl ett kors som de flesta statsvetare får finna sig i att bära, men när den ideologiska förblindning som kännetecknar många nationalekonomer också börjar spridas inom det statsvetenskapliga fältet så blir de forskningsresultat som presenteras inte bara dubiösa rent empiriskt utan också stående i närmast radikal motsatsställning till de vetenskapliga ideal som man säger sig företräda. Kvar blir en ideologiskt betingad partsinlaga, en omvärldstolkning som säger mer om den som tolkar än om det objekt som studeras, och vars eventuella sammanblandning med den verklighet som ”forskaren” påstår sig beskriva nog är mera tillfällig än direkt avsiktlig. Ett alldeles utmärkt exempel på den typen av ideologiproduktion är den s.k. GAL/TAN-skalan, som av någon outgrundlig(om man nu inte vill vara konspiratorisk – vilket man givetvis vill, mer om det senare…) anledning har lanserats som ett alternativ till den traditionella uppdelningen av det politiska fältet utifrån ett vänster/höger-perspektiv.

Ett aktuellt exempel på hur denna smitta sprider sig bland okunniga och okritiska ledarskribenter (d.v.s., de bör betraktas som okunniga och okritiska enbart om man inte vill tillskriva dem den agenda som jag inom kort kommer att hävda att de vill genomdriva) är ett ledarstick från Sydsvenskan den 18 februari innevarande år. Passande nog beskriver tidningen sin egen politiska position som ”oberoende liberal”, och det känns väl därför närmast oundvikligt att dess skribenter tar till sig GAL/TAN-skalan, med allt vad den innebär. Till att börja med gör dock skribenten ifråga ett misstag som inte är helt ovanligt i den svenska debatten, eftersom han/hon blandar ihop begreppen ”liberal” och libertarian. Tvärtemot vad Sydsvenskans ledarskribent påstår så står nämligen inte GAL för grön, alternativ och liberal, utan för ”Green, Alternative, Libertarian”. En libertarian eller en klassisk liberal (om man nu vill använda en eufemism) är inte vad vi i Sverige skulle förknippa med en traditionell folkpartistisk hållning, en libertarian är snarare en centerpartist av Annie Lööfs & Fredrik Federleys tappning, d.v.s. en extremt marknadsorienterad, statsfientlig och socialdarwinistiskt präglad variant av liberalen, där ekonomin och äganderätten (och den påstådda frihet som förutsätts för att den sistnämnda ska kunna vidmakthållas) tillåts överskugga och dominera alla andra frågor. Det handlar alltså inte om en socialliberal hållning, snarare om en sociopatliberal dito. Det är en uppenbar skillnad, och att hävda något annat är att blanda bort korten, inte minst eftersom den libertarianska hållningen går stick i stäv med mycket av det som bör anses prägla en politisk hållning som är ”grön” och ”alternativ”. Att vara miljömedveten och samtidigt förespråka en laissez-faire-inriktad ekonomisk politik är knappast en kombination som kan fås att fungera utan användande av en mycket brutal prokrustesbädd. Och när vänstern förespråkar en stark välfärdsstat och ett utbyggt socialförsäkringssystem så roterar samtliga döda (och säkert en hel del levande) libertarianer i expressfart i sina gravar, för de ståndpunkterna skulle tveklöst förpassas till den konservativa fåran av den uttalade marknadsdyrkaren. GAL/TAN-definitionerna är såldes luddiga på gränsen till rena snömoset, oprecisa på ett sätt som får vilken miljöpartist som helst att framstå som ett under av ideologisk och tankemässig stringens, och behäftade med så många svagheter att den som försöker orientera eller placera sig efter den skalan snart blir lika vilsen som en orienterare som har tappat både kartan, kompassen och pannlampan.

Spåkula för statsvetare? Se nedan...

Varför har då den här skalan överhuvudtaget fått något genomslag i den politiska debatten? Jag måste erkänna att alla politiskt relaterade frågor inte är så lätta att svara på, och många är direkt knepiga och har varit föremål för vidlyftiga diskussioner under en längre tid. Det gäller dock inte den här frågan. Den är mycket enkel att besvara. Vi har redan konstaterat att GAL står för grön, alternativ och liberal (åtminstone i den svenska tappningen). Tittar vi sedan på den andra sidan av denna dikotomi så finner vi att TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk. Har man någon som helst förmåga att tänka kritiskt (en disposition som våra skolor dock förefaller vara väldigt noga med att inte förmedla till sina elever) så inser man rätt fort att det inte verkar vara överdrivet festligt att befinna sig på TAN-delen av skalan, för vem vill egentligen vara traditionell? Det känns ju minst sagt småtråkigt, som om man vore en äldre lätt inskränkt person som satt närmast fastgjuten i sin dammiga fåtölj med slitna antimakasser och nötta armstöd, förfasande sig över att tiden har sprungit ifrån en. Och auktoritär? Det låter ju som om man ville återinföra agan, skrota du-reformen och gärna marscherade i takt så fort tillfälle gavs. Nationalistisk ska vi bara inte prata om, nuförtiden så är det väl nästintill mera socialt acceptabelt att vara styckmördare än att vara nationalist, om vi nu bortser från alla dessa fåniga sportevenemang då vi fortfarande förväntas samlas under fanan och hylla nationens hjältar. Bortsett från det är nationalismen ungefär som gonorré, du kan vara bärare av den, men det kanske inte är något lämpligt samtalsämne vid middagsbjudningen.

Till skillnad från den traditionella höger/vänster-skalan (som också innehåller två tydliga antipoder, i kamp med varandra om makten och tolkningsföreträdet) så har GAL/TAN-skalan en tydlig normativ dimension, med en uppenbar moralistisk slagsida. Det har kanske aldrig varit så att vare sig högerns eller vänsterns anhängare har tillskrivit motparten vare sig sans eller förnuft, men det har varit en hyggligt jämn kamp (åtminstone på idéplanet) där respekten för den andres människovärde ändå har funnits, i varje fall så länge debatten inte har ägt rum i rena diktaturer. Man har kanske tyckt att meningsmotståndaren har haft åsikter som är horribla, man har kanske ställt sig fullständigt frågande till den position som den andre har intagit, men man har ändå tagit debatten på allvar, och inte tillskrivit den andra personen egenskaper som gör honom/henne till en andra klassens medborgare. Så är det inte med GAL/TAN-skalan. Den är ingenting annat än ett försåtlig sätt för de som säger/tror sig tillhöra den progressiva och upplysta delen av mänskligheten att avfärda den politiska meningsmotståndaren som en sorts troglodyt, som en sorgligt misslyckad kopia av en människa, en rännstensprodukt utan vare sig hyfs eller förnuft. I Sverige är det, om vi ska tro Sydsvenskans skribent, givetvis så att Sverigedemokraterna är det parti som lutar mest åt TAN-hållet, och det vet man ju hur Sverigedemokrater är. En mera trångsynt samling människor får man leta länge efter. Sedan är det givetvis så att Moderaterna och KD också lutar över åt TAN-hållet, för det är klart, flirtar man med SD så måste det ju vara någon form av moralisk kollaps som ligger bakom. Övriga partier är dock stadig förankrade på den finare halvan av skalan, då de är ypperliga exempel på GAL-präglade organisationer, med allt vad det innebär av förträfflighet och rättrådighet. Är det någon som är förvånad? Var inte det i så fall.

För att ge det hela en mera rättvisande terminologi kan vi till att börja med försöka uttyda förkortningarna GAL/TAN på det sätt som de bör läsas, och inte på det förment neutrala sätt som de presenteras. En lämplig version vore därför t.ex. (många varianter kan vara tänkbara) om GAL istället utlästes som Godhjärtad, Ansvarstagande och Lyhörd, medan TAN då givetvis ska tolkas som Trångsynt, Aggressiv och Negativ. Då förstår vi också varför de som använder sig av den här skalan, som t.ex. Sydsvenskans ledarskribent, är noga med att positionera sig själva på GAL-delen av skalan, samtidigt som man på ett minst lika omsorgsfullt sätt pressar in samtliga meningsmotståndare på TAN-sidan. Genom att göra det har man skaffat sig ett moraliskt övertag i den politiska debatten, man har redan från början desavouerat de anspråk som kan ställas från den andra sidan, och, inte minst, vridit vad som bör vara en politisk debatt fokuserad på sakfrågor och praktisk politik till en moralistisk diskurs som har mera gemensamt med en söndagsskolemoral än med genomgripande politiska diskussioner förda av individer präglade av integritet, ifrågasättande och en uttalad vilja till kompromisser. Genom att på det här sättet i praktiken underkänna motparten moraliska halt så lyckas man helt enkelt eliminera en diskussion som kanske skulle kunna innebära att man själv riskerar att behöva rucka på sina principer och ifrågasätta de ståndpunkter som man grundar sitt politiska tänkande på. Samtidigt kan man spegla sig i bilden av sig själv som en uttalat positiv kraft i det politiska varat, och om den spegelbilden råkar avslöja att man har en gloria hängande över pannan, vad gör egentligen det? Man vet ju att man tillhör den rätta sidan, så vem kan egentligen invända mot den typen av bekräftelse?

GAL/TAN-distinktionerna är alltså i praktiken ingenting annat än ett ideologiskt filter som inte förtjänar den minsta uppmärksamhet, ett trubbigt och onyanserat verktyg som enbart lämpar sig för den som vill stärka sin självbild utan att därför vara tvingad att skärskåda sig själv närmare. Att användandet av den här skalan också i praktiken innebär ett aktivt propagerande för en libertariansk hållning och att den därför är ett tydligt slagträ i den politiska debatten, med det underförstådda syftet att underminera den traditionella vänsterhållningen, är dessutom ytterst allvarligt, i varje fall om man är en av de individer som fortfarande tror att övergripande kollektiva lösningar krävs för att åtgärda de fundamentala problem som verkar vara ett alltför påtagligt inslag i vår värld. Att den forskning som den här skalan bygger på, en forskning som roande nog har bedrivits av en institution som går under namnet Chapel Hill Expert Survey (vilket kan få vem som helst att undra hur djupt dessa ”forskare” har tittat i flaskan efter insikter), är finansierad av diverse EU-organ och Riksbankens Jubileumsfond gör väl den ideologiska slagsidan om möjligt ännu tydligare. Så om det här analysredskapet överhuvudtaget kan sägas avslöja någonting alls, förutom det som dess förespråkare vill att det ska avslöja, så är det kanske i första hand det faktum att även den statsvetenskapliga forskningen helt uppenbart inte lever upp till ens elementära former av vetenskaplig akribi. Så nästa gång du ser någon av dess företrädare göra anspråk på att förklara världen, ta inte det som sägs som något annat än en mycket vinklad partsinlaga.