Hans och Greta och den elaka häxan i det oljeuppvärmda pepparkakshuset: En saga utan lyckligt slut

Vi söker nog alla efter tröst i en tillvaro som på många sätt är ogripbar och svårförståelig och där vi för det mesta vinglar runt på måfå i hopp om att allting ändå på något sätt ska ordna sig, trots att vi egentligen innerst inne vet att alla våra strävanden är dömda att misslyckas och att våra liv inte är någonting annat än en mycket kort parentes i ett i övrigt oändligt utsträckt mörker. Själv har jag funnit mig bli allt mer entusiastisk varje gång jag möter en hund, efter att under de första decennierna av mitt liv ha varit en smula reserverad, för att inte säga obehaglig till mods, varje gång jag konfronterades med vad som brukar benämnas som ”människans bästa vän”. Det obehaget har lagt sig och ersatts av ett inte ringa mått av förtjusning, något som står i direkt proportion till den ”fånighetsfrekvens” som hunden ifråga visar upp. Med risk för att stöta mig med alla överdrivet känsliga hundägare så måste jag nog konstatera att vad som charmar mig hos en hund är dess överdrivna glädjeyttringar i form av svansviftande i överljudsfart, fåniga glädjeskutt upp och ner och det minst sagt töntiga flin som hunden då ofta visar upp. Glad hundar ser helt enkelt rejält korkade ut i sin närmast patologiska entusiasm för minsta bagatell, och jag kan inte låta bli att beundra deras uppenbarligen nästintill okuvliga förmåga att blunda för tillvarons minusposter och istället fokusera helt och hållet på den glädje som stunden ger. Men det är hundar det. När människor uppvisar samma egenskaper (okej, vi bortser från svansviftandet) blir min reaktion snarare den motsatta, irritation, ilska och ett ibland illa dolt förakt för vad jag uppfattar som en ofta självvald dumhet. Hundar må framstå som korkade utan att därför vara det, människor däremot framstår ofta som allra dummast då de försöker ge sken av att vara klokare än vad de har förmåga till, och få saker gör mig så misstänksam som optimistkonsulter, aktivister och människor som säger sig ha lösningar på problem som är så komplicerade att inte ens en hel stad full med Einsteinkloner skulle kunna hantera dem. Men många låter sig förföras av demagoger och populister som Hans Rosling och Greta Thunberg av samma anledning som jag faller i farstun för första bästa byracka som korsar min väg, de låter sig dras med av den förstnämndes helt ogrundade entusiasm och av den andras orealistiska aktivistiska hållning, inte för att det finns någon substans i vad någon av dessa mediahypade personer säger eller gör, utan för att de, precis som en hund, erbjuder en kort reträtt från en verklighet som de flesta av oss egentligen inte vill konfronteras med på fullt allvar. 

Som tur är så finns det dock en hel del alternativ för den som vill vaccinera sig mot ytlighet, ogrundad optimism och självpåtagen blindhet, och en förgrundsfigur i skaran av mera pessimistiska samtidsobservatörer är den amerikanske miljöfilosofen Roy Scranton, som i Sverige kanske först och främst är känd för sitt konstaterande att Greta Thunberg nog gör bäst i att förbereda sig på att hennes kamp för miljön oundvikligen kommer att misslyckas. Det är givetvis inte vad vi vill höra, då lyssnar vi hellre på herr Roslings fullständigt ogrundade svammel om hur allting blir bättre om vi bara fortsätter på den väg som vi har slagit in på, eller på fröken Thunbergs helt substanslösa profetutgjutelser om att allting kommer att ordna sig om vi bara bättrar oss på den yttersta dagen. Ska vi tro Roy Scranton så är dock den dagen redan för länge sedan passerad, och det enda vi kan göra är att lära oss att dö med åtminstone ett uns av värdighet.

Hans

Greta

Den elaka häxan

Detta kan ju tyckas vara en hårt dragen slutsats och i en värld av floskelbemängd managementretorik där vi får lära oss att allting ordnar sig om vi bara väljer att ”se möjligheter” så är Scranton givetvis en rejäl partypajare. Det innebär därför inte att han är någon domedagsprofet, och det finns inget alarmistiskt i hans hållning. Snarare handlar det om ett avklarnat, nyktert konstaterande om att det här faktiskt inte kommer att fungera längre. Och dessutom underbygger Scranton, till skillnad från Thunberg, sina resonemang med fakta som är ytterst svåra att komma undan, samtidigt som han inte heller, till skillnad från Rosling, blundar för konsekvenserna av ett agerande som kan förefalla rationellt ur ett snävare perspektiv men som holistiskt sett oundvikligen får fatala konsekvenser. Vi tar några exempel från hans lilla pamflett Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization.

Munter läsning?

En av de heliga kor som absolut inte får vidröras, och än mindre slaktas, är vår bisarra drift att föröka oss nästintill bortom alla gränser, ett icke-problem för en person av Roslings ”intellektuella” kaliber, men i praktiken självfallet ett uppenbart nackskott för mänskligheten. Så länge jordens befolkning fortsätter att växa är det helt orealistiskt, konstaterar Scranton, att tro att koldioxidutsläppen ska kunna minskas, och alla tafatta miljöregleringar till trots så visar det sig ju också att utsläppen inte uppvisar den minsta tendens till minskning. När det därför pratas om ökade satsningar på barnfamiljer, som t.ex. den extra semesterveckan som SAP hade som valfläsk och som börjar genomföras inom kort, och när det pratas om ökad invandring till västvärlden för att hålla uppe produktionen, så må det ena vara tacksamt för den som vill föröka sig, och det andra vara något som får oss att känna oss något mera moraliskt förträffliga. Ur miljösynpunkt är det däremot ungefär lika konstruktivt som att ta bort avgasrenaren på bilen.

Nu kan man dock, som Scranton, konstatera att det egentligen inte spelar någon roll eftersom de klimatförändringar som vi redan i nuläget har orsakat är irreversibla och att därför inte ens ett totalt förbud mot koldioxidutsläpp skulle förändra sakernas tillstånd i tillräckligt stor utsträckning. Det finns också en hel del som tyder på att de förändringar vi ser är av direkt exponentiell natur, vilket bl.a. gör att avsmältningen av istäcket och upptiningen av permafrosten i Sibirien (i sig en källa till stora metanutsläpp) kan accelerera i betydligt högre hastighet än vad vi hade förväntat oss ens i våra värsta scenarier. Men så länge världens resurser är ojämlikt fördelade så får man, hävdar Scranton, vara oerhört optimistisk/naiv om man tror att en reglering, eller t.o.m. ett förbud, skulle fungera i praktiken, och, som han mycket riktigt påpekar, internationella förbud mot t.ex. trafficking, kemiska vapen och angreppskrig har ju inte på något sätt eliminerat existensen av dessa företeelser. De försök att genomföra ens en blygsam skatt på koldioxidutsläpp, som det Australien under en kort period funderade på att införa, har också kvävts i sin linda, ett tecken så gott som något på att förändringsviljan inte är överdrivet stor.

Detta har givetvis att göra med den liberala kapitalismens närmast globala seger, en seger som på ett helt annat, och mera brutalt, sätt än vad Francis Fukuyama förutspådde i sin bok med samma titel, faktiskt kommer att innebära just Historiens slut och den sista människan. Kapitalismen har, säger Scranton utan att därför ta till några övertoner, helt enkelt segrat sig till döds. Som system är den nämligen beroende av just den billiga energi som förstör det klot som vi lever på, och så länge det inte finns några trovärdiga alternativ så kommer vi inte, och kan egentligen inte heller, ändra vårt beteende. För skulle vi försöka att lösa miljöproblemen på ett sätt som utmanar den rådande kapitalistiska systemets struktur och hegemoni, så skulle vi oundvikligen kastas in i en ekonomisk lågkonjunktur som får 1929 års depression att framstå som ett smärre växelkursproblem vid en jämförelse. Och den politiker som skulle genomdriva den typen av beslut, och därigenom bädda för extrema samhällsomvälvningar, skulle knappast överleva nästa val. För när det kommer till verkliga uppoffringar för att rädda vår planet, då blir vi helt plötsligt märkbart reserverade. Vi kan skolstrejka, vi kan manifestera vecka ut och vecka in, men vi vill samtidigt kunna skjutsa våra strejkande barn till deras aktiviteter och deras vänner (https://www.expressen.se/dinapengar/konsument/ilskan-efter-nya-beskedet-om-bensinpriset-frustrerande/), och när det visar sig att det kostar oss en och annan krona så blir helt plötsligt ett billigt bensinpris fan så mycket viktigare än en smältande polaris. Konsekvent, nja kanske inte, om vi nu inte tar den allestädes närvarande mänskliga dumheten som riktmärke för den konsekvens som vi efterfrågar. Och nog är Scrantons observation av miljödemonstranternas beteende en intressant illustration av vår nästintill totala oförmåga att placera vårt eget beteende inom ramarna för en större kontext: ”The most common sight at all the events that week was people on their iPhones and Androids, checking email, tweeting, and taking pictures. (s. 68). För trots den kritik mot det rådande samhällssystemet så finns det mer som förenar miljöaktivisternas hårda kärna och kapitalismens mest gynnade företrädare än det som skiljer dem åt., och då inte minst den kolberoende teknik som vi alla använder oss av. Ungefär tio procent av den samlade energiproduktionen går för övrigt till företeelser som är nätbaserade, så den som vill vara trovärdig som miljöaktivist bör kanske dumpa sin mobil på närmaste återvinningsstation.

Men det finns ju alternativa energikällor, säger nu den optimistiske miljövännen, samtidigt som han/hon kramar sina fyra barn och lastar Volvon full inför semestern. Nja, säger Scranton, ryktet om dessa källors förträfflighet är nog betydligt överdrivet. Problemen med alternativa energikällor är nämligen både allvarliga och omfattande. De har för det första lågt energiinnehåll i jämförelse med fossila bränslen, energitillgången fluktuerar och är svår att kontrollera, och möjligheten att transportera energi minskar givetvis radikalt när vi går ifrån de fossila energikällorna. Det tar också åtskilliga år, mycket lågt räknat åtminstone två-tre decennier, att bygga upp en alternativ energistruktur som ens kommer i närheten av den fossilt baserade energiförsörjning som vi nu har, och den tiden har vi i vilket fall som helst inte. Den kolartro (passande nog?) som finns angående solenergi och vindkraft är helt enkelt mera av en from förhoppning än ett realistiskt alternativ till den nuvarande energistrukturen, i varje fall om det är så att vi vill att den förstnämndas implementering ska få en avgörande inverkan på miljöförstöringen. Kärnkraften skulle eventuellt kunna ersätta det fossila bränslet, men den är knappast miljömässigt neutral eller ofarlig, och det skulle, påstår Scranton, krävas att uppemot 12 000 kärnkraftverk byggs under de närmaste decennierna om det energibehov som nu finns skulle ersättas. Och i takt med en ökande befolkning så kommer givetvis behovet av billig och pålitlig energi att öka ytterligare.

Så vad gör vi då, går ut ett varv till med ett plakat eller passar på och tar ännu en dag ledigt från skolan, visar oss som de engagerade och goda samhällsmedborgare som vi så gärna vill framstå som, om inte annat så för oss själva? Nja, säger Scranton, dessa klimatdemonstrationer fyller knappast någon konstruktiv funktion, utan bör snarare ses som en känslomässigt betingad social aktivitet som i grund och botten är närmast kontraproduktiv: ”In truth, the People’s Climate March was little more than an orgy of democratic emotion, an activist-themed street fair, a real-world analogue to Twitter hashtag campaigns: something that gives you a nice feeling, says you belong in a certain group, and is completely divorced from actual legislation and governance. Given the march’s tremendous built-in weaknesses, the best we might have hoped for is that it accomplished nothing. What’s more likely, though, is that it siphoned off organizing energy that could have been more useful elsewhere, made a public display of climate activism’s political impotence, and soothet hundreds of thousands of people with a false sense of hope.” (s. 62) Aktivismen är också, säger Scranton med uppenbart fog, något som ersätter tanke med handling och byter ut eftertanke mot känslomässigt betingade ryggmärgsreflexer, ett beteende som vi definitivt inte brukar tilltalas av när ”fel” personer ägnar sig åt det: [T]he more we pass on or react to social vibrations, the more we strengthen our habits of channeling and the less we practice autonomous reflection or independent critical thought. With every protest chant, retweet, and Facebook post, we become stronger resonators and weaker thinkers.” (s 84f.) 

Istället bör vi, hävdar Scranton ägna oss åt ihågkommelser, begrunda vår existens som människor, vår plats i historien, och inte minst vårt oundvikliga förpassande ifrån den. Det stråk av förnekelse som Scranton tycker sig spåra hos människan är också det som har lett oss till den punkt där vi nu befinner oss, stående på randen till en avgrund som oundvikligen kommer att sluka oss inte bara som individer, utan även den civilisation som vi tillhör. Det enda motgift som finns mot den förnekelsen är att komma ihåg våra döda, snarare än att tänka på de som inte kommer och som vi ändå inte känner eller kan dra lärdom av. Inte för att vi kände alla våra döda, men de finns där och har ibland (åtminstone om de härrör från de senaste århundradena) ett ansikte och en röst som ännu inte har tystnat helt, och genom de röster som de lämnat efter sig kan vi reflektera över vår egen position och få ett perspektiv där vår egen betydelse får rätt proportioner. Det är det som skiljer Scranton från utvecklingsoptimister som Thunberg och Rosling, och det är där de sistnämnda tar fel. För det är i minnet av det som har varit, snarare än i räddandet av det som ska komma, som vår framtid ligger. För när klimataktivisterna, eller för den delen Stefan Löfven eller någon annan av tillväxtekonomins apologeter, talar om vikten av att rädda framtiden och om hur vi ska se till att vår existens kan fortvara och hur våra hänsyn i första hand ska riktas mot kommande generationer, då har vi egentligen redan prisgivit dem åt förintelsen. Detta är inte en plädering för att vi ska lära av historien, det har vi visat oss vara helt inkapabla till vid ett oräkneligt antal tillfällen, utan för att vi ska överge de förhoppningar som ledde till de katastrofer som vi redan har genomlidit, för att kanske därigenom undvika ännu en katastrof, och den här gången en förödande sådan, denna gång ultimata katastrofen, det sista steget ut i intigheten.

När klasstillhörigheten skymmer blicken – Qaisar Mahmood och jakten på den undflyende svenskheten

Mänskligheten är egentligen inte särskilt svårgripbar, den är snarare extremt förutsägbar och följer nästintill helt slaviskt vissa etablerade grundläggande mönster som den bara rent temporärt gör några avsteg ifrån. Någonstans djupt inom oss, det må ha genetiska förklaringsgrunder eller bero på något helt annat, finns trots det övertygelsen om att vi som individer är originella, att vi som personer är ett unikum som saknar motsvarighet, både i den värld som nu omger oss och i den historia som föregick vår existens. Med risk för att göra någon besviken så måste jag avslöja att jag inte direkt delar den uppfattningen. Den som låter sig överraskas av sig själv måste antingen lida att en allvarlig form av schizofreni, vara extremt drabbad av alzheimers eller ha en stark inneboende drift till självförnekelse. För egen del måste jag konstatera att det enda som möjligtvis överraskar mig när det kommer till mig själv är min totala oförmåga att just överraska mig själv. Jag reagerar i princip alltid på samma sätt, nästintill oavsett vad det gäller. Ett av de beteendemönster som uppenbarligen är fast förankrat djupt inuti mitt psyke är att jag tenderar att läsa böcker/texter på ett och samma sätt. Det sättet kännetecknas av en från början välvillig inställning, där jag ibland t.o.m. (om än motvilligt) kan finna mig nicka instämmande till det författaren skriver. Den inställningen brukar dock för det mesta mattas radikalt allt eftersom jag fortsätter att vända blad, för att till slut mynna ut i ett aktivt ”felfinnande” med rödpennan i högsta hugg. Det senaste offret för den hanteringen är Qaisar Mahmood, vars bok Jakten på svenskheten vi nu ska titta närmare på.

Boken är kanske inte direkt något mästerverk rent stilistiskt sett, och jag stör mig en del på den staccatoprosa som Mahmood använder. Men det är en mindre invändning och boken saknar inte intressanta reflektioner, även om den kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan av det den säger sig vilja beskriva. Nu är berättelsen i och för sig uppbyggd som en form av roadtripp, och det ligger som bekant inom den genrens ramar att det därför handlar om rapsodiska överblickar där objekten flimrar förbi nästintill utan att överhuvudtaget fastna på näthinnan. Det skulle därför kunna sägas att det boken förlorar i djup det vinner den i bredd, men det personliga perspektivet är så dominerande att det vidgade synfältet oundvikligen domineras av författarens egna idiosynkrasier. Det må vara förklarligt och kan utan tvekan ses som en tydlig manifestation av författarens personlighet, men en reportagebok där det saknas vilja att gå i clinch med de företeelser som ska beskrivas har kanske inga större utsikter till att lyckas med sin uppgift.

Vem är då Qaisar Mahmood? Hans föräldrar invandrade från Pakistan, men Qaisar själv är om inte född så i varje fall uppväxt här, närmare bestämt i Tensta. Han säger sig inte känna sig hemma någonstans, vare sig i Sverige eller i Pakistan, men verkar samtidigt inte uppvisa några av de mera tydliga tecken på det ”utanförskap” som ingår i den gängse bilden. Han har t.ex. jobbat med integrationsfrågor och varit anställd både på Riksrevisionen och i Regeringskansliet, så han är således knappast någon pizzabagare från förorten. Han beskriver sig visserligen som en klassresenär, men ska man döma efter hans sociala kontaktnät så verkar han vara minst sagt väletablerad inom den övre medelklassen och den urbana eliten. Det är inte bara så att hans vänner till stora delar förefaller vara välutbildade akademiker som bor centralt i Stockholm, även under den roadtripp som han gör så välkomnas han runtomkring i landet av vänner ur samma sociala skikt, människor som har sommarhus på Österlen, som åker på konferenser runtomkring i världen och som uppvisar alla tecken på att tillhöra den akademiska elit där Mahmood själv ingår. Han är således, trots sitt uttalade utanförskap, knappast i avsaknad av ett välfungerande och stort socialt nätverk (ett begrepp som jag för övrigt hatar). Han förefaller att vara nöjd med den situationen och är inte direkt villig att kliva över gränserna för sin sociala kontext och lämna sin privilegierade tillvaro, och påstår sig dessutom ur ett perspektiv som inbegriper både erfaren främlingsfientlighet och invandrares position i Sverige göra större nytta på Östermalm än i Tensta. Detta samtidigt som han beklagar sig över att han betraktas som en Onkel Tom på sin arbetsplats, dvs. som en färgad person som tjänstgör som ursäkt för vad som i grunden är rasistiska strukturer. Han är alltså hellre ett självvalt alibi för överklassen, akademikerskrået och den övre medelklassen, snarare än en förebild för under- och arbetarklassen i förorten. Tydligare exempel på kooptering, och en mera uppenbar förväxling av egennytta med allmännytta, får man väl ägna lite tid för att snoka reda på. Därmed inte sagt att jag kräver, eller ens förväntar mig, att han ska göra något avsteg från det liv som han har skaffat sig och verkar uppenbart nöjd med, men det är oundvikligen något inkonsekvent att klaga på vad man uppfattar som särbehandling när den är negativ och samtidigt vara fullt beredd att urskulda den när den verkar till ens egen fördel.

För trots sin sociala situation är Mahmood snabb på att måla upp bilden av sig själv som en outsider, som mannen som på sant vilda västernmanér kliver av tåget för att ställa allting till rätta, ensamvargen som visserligen umgås i flock, men som samtidigt sätter en ära i att distansera sig ifrån den. Som alltid handlar det väl i det här fallet mera om personens självbild än om en faktisk beskrivning av sakernas tillstånd, även om vi givetvis inte därför ska undervärdera kraften hos de tolkningsraster av mera självförhärligande typ som vi alla håller oss med. Men allt detta prat om utanförskap och identitetsförlust som är så oerhört trendigt, inte minst bland människor som tillhör eliten, gör mig något konfunderad. Jag kan inte låta bli att inrangera detta tankekluster bland begrepp som "utbrändhet" och liknande, dvs. ord/beskrivningar som i första hand tjänstgör som en statusmarkör för den individ som brukar dem och knappt ens i andra hand beskrivet ett faktiskt tillstånd. Det säger kanske mer om dessa personers narcissistiska läggning än om någonting annat, för vem känner sig egentligen inte malplacerad i tillvaron? Är det någon som tror att det överhuvudtaget existerar människor som inte känner sig främmande under stora delar av sitt liv? De som tror att andra ingår i en stor gemenskap har för det första dålig koll på hur gruppsykologi fungerar, och för det andra en något nedlåtande hållning som lyfter fram deras egen utkorade position som ett ensamt skär i en stor och strömmande fors, medan resten av oss är smågrus som villigt låter oss dras med av strömmen.

Nu är jag själv en person som tycker om att generalisera. Jag dömer fort, jag dömer hårt, och jag ändrar mig mycket sällan. Den person som har fallit ur nåden för mitt vidkommande får kämpa väldigt hårt för att återigen kunna gå igenom nålsögat, men jag är inte så säker på att jag i det avseendet skiljer mig nämnvärt från större delen av befolkningen. Det påstås av vissa (den kände arkitekten Mies van der Rohe sägs tillhöra dem som har sagt det) att ”Gud bor i detaljerna”, och jag väljer att tolka det begreppet som en indikation på att det går alldeles utmärkt att dra slutsatser om en större helhet utifrån de byggstenar som den helheten består av. Freudianska felsägningar är en sak, enskilda avvikande tolkningar gör vi alla, men när det kommer till beteenden som är en integrerad del av personligheten så är i varje fall jag benägen att tro att det avslöjar fundamentala sanningar om den vi är även ur ett helhetsperspektiv. Så kanske kan Mahmoods motorcykelåkande säga oss mer om vilken typ av person han är än vad han själv förefaller vara medveten om. Det är nämligen på motorcykel som Mahmood gör sin roadtripp, och även om klichéerna om motorcykelåkandets fröjder är lika legio som banala (frihet, ensamhet, gemenskap med andra motorcykelåkare o.s.v., du har hört dem förut...) och avslöjar att han åtminstone i det avseendet är ett lika stort flockdjur som de flesta av oss, så är det i första hand då han beskriver sitt körsätt som han avslöjar sig. Det beteendet förtjänar ett utförligt citat:

"För att jag ska kunna köra lite snabbare än vad som är påbjudet har jag utvecklat en speciell körteknik. Dessutom behöver jag få utlopp för sådant som jag inte kan leva ut under arbetstid. Höga halter av adrenalin. Jag väntar in någon bilist som kör lite snabbare än andra och låter honom, oftast är det en han, köra om mig. Därefter lägger jag mig bakom bilen och försöker minska avståndet. Detta skapar en stress hos föraren framför mig som ändå har en benägenhet att köra lite snabbare än andra. Vips kör både han och jag lite snabbare. De flesta brukar efter några kilometer försöka kyla ned farten genom att lägga sig i den högra, lite långsammare, filen. Rädslan för att bli av med körkortet övermannar fartdjävulen. Jag kör om dem snabbt och lägger mig sedan också i den högra filen och saktar ned farten så att avståndet mellan oss är mindre än det rekommenderade tre-bils-avståndet. Efter någon kilometer brukar 90 procent av förarna köra om mig och så fortsätter samma procedur ända tills någon av oss svänger av.
[---] Sedan finns det andra mer professionella fortkörare som man inte lika enkelt kan hetsa. De kör fort för att de är vana eller vill komma fram snabbare. Med dessa får man turas om att leka hare. Man får ge dem draghjälp för att få samma hjälp tillbaka. En ligger bakom och drar på den andre. Har man tur kan man få med sig några ytterligare bilister och vips kan man vara tre till fyra fordon som leker karavan. Det känns på något sätt säkrare och mindre sannolikt att man skulle åka fast för fortkörning om man är fler som kör alldeles för snabbt.
[---] I vårt fall handlar det om att fördela riskerna med att förlora körkortet." (s. 230ff.)

Det här talar väl egentligen för sig självt, men jag måste ändå säga att även om jag har läst många direkta dumheter i mina dar så hamnar det här trots allt mycket högt på listan över uppvisningar av total stupiditet. Qaisar Mahmood är välutbildad, han har haft flera statliga toppjobb, och gör på intet sätt intryck av att vara en ointelligent person. Samtidigt är han helt uppenbart ett fullständigt praktarsel i trafiken, en person som skiter fullständigt i att han riskerar andra människors liv genom ett beteende som är så ansvarslöst att det nästintill framstår som absurt. Märk väl, han var 39 år när boken gavs ut, men uppvisar samtidig ett beteende som knappt ens går att beskriva som pubertalt, en ren rövhålsmentalitet som är så sanslöst imbecill att det får mig att tro att hans hjärnceller har tagit permanent semester. Det går inte att diagnosticera honom som något annat än en fullblodsnarcissist, en fullständigt omogen person som tillerkänner sig rätten att göra som han vill och vars eget väl och ve är det absolut centrala, oavsett vilka följder det kan få för omgivningen. Att han inte själv förstår hur bottenlöst idiotiskt hans beteende är, utan snarare skryter med hur han utsätter omgivningen för risker som de på intet sätt har bett om, får mig att tro att han är helt oförmögen att ta in någonting annat än sig själv i sin världsbild. Det finns en hel del i övrigt i hans bok som säger att bedömningen har fog för sig.

Eftersom han inte verkar förstå något så elementärt som att hans sätt att förvandla våra vägar till lekplatser för hans sårade manliga ego är direkt olämpligt (för att uttrycka det mycket milt) så får det mig att undra om han överhuvudtaget är kapabel att se kritiskt på sig själv? Det finns ingenting i boken som talar för det, för han skärskådar aldrig sitt eget beteende det minsta, utan ägnar sig enbart åt att fundera kring hur omgivningen behandlar honom, och då givetvis mestadels på ett negativt och oförstående sätt, vilket givetvis är ytterligare ett tydligt uttryck för narcissism. Denna tendens att ha det egna jaget som norm för vad en människa kan sägas vara avspeglar sig också i hans förhållningssätt till hur vi ska tolka den värld som vi lever i och de individer vi är. Föga förvånande är det även i det fallet ett osjälvständig anammande av trötta postmoderna stereotyper som utgör bärande inslag i hans resonemang. Mahmood pratar om globaliseringen, han pratar om hur vi nu själva väljer och skapar vår identitet, han pratar om hur vi växlar identiteter beroende på den kontext vi vistas i, han gör således den tolkning av världen som man ska göra om man är initierad på rätt sätt, dvs. om man tillhör just den  liberala överklass som han faktiskt tillhör. Den världen/verkligheten är uppenbarligen, enligt både honom och en hel del andra ”trosfränder”, inte bara förbehållen den överklass som ena veckan är på konferens i London, och andra veckan besöker vänner bosatta i de "finare" orterna i Sverige, utan utsträcks till att gälla alla, även den arbetslösa undersköterska i Karlstad (för att ta ett exempel) som inte har haft råd eller möjlighet att göra det som Mahmood och hans vänner däremot gör utan att ens reflektera över det. Att han anser att han själv och hans medelklassvänner utgör normen för det som kan sägas vara en genuin människa är inte heller något som han gör någon hemlighet av, och hans utdömande av alternativa liv är total, som när han påstår att ”[i] globaliseringens kölvatten finns det gott om förlorare: individer som varken rör sig socialt, geografiskt eller ekonomiskt" (s. 261.). Om vi gör bruk av samma typ av tolkningsramar som det brukar vara populärt att använda när det handlar om genus- och rasismdiskurser så krävs det ingen större ansträngning för att konstatera att Mahmood därigenom gör sig skyldig till vad som kanske kan kallas för ”det liberala felslutet”. Det är nämligen inte överdrivet svårt att notera hur det liberala idealet implicit görs till norm för hur vi alla bör inrikta våra liv i det citat som anges. Den som är nöjd och trivs bra med att bo kvar i sitt lilla samhälle, som jobbar på ortens snickerifabrik för ungefär samma lönenivå som han/hon alltid har haft, och som gillar att umgås med de vänner som han/hon har växt upp med, den personen är en "förlorare". Och det enbart för att han/hon inte vill leva sitt liv på det sätt som Mahmood och hans polare uppfattar att deras liv är beskaffade. Jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan det här sättet att resonera och de rasistiska åsikter som många (jag säger inte att Qaisar Mahmood tillhör dem) närmast med automatik tillskriver just de personer som väljer ovanstående livsstil.

Det finns överhuvudtaget ett uppenbart von oben-perspektiv i de betraktelser som Mahmood gör. Den arbetarklass som han kontrasterar mot den upplysa medelklass som han själv tillhör (en klass som enligt honom själv är drivande i alla förändringar som sker, medan landsortsbefolkningen bara är trög och odynamisk) är bara något som han ser på avstånd, i backspegeln på den motorcykel som han kör. För även om han säger att vare sig svenskheten eller den svenska befolkningen är ett enhetligt fenomen som det är enkelt att definiera så är det oundvikligen så att han gör på samma sätt som vi alla gör, betraktar världen ur en lins som är grumlad av de sanningar som vi själva försvär oss åt. Det är givetvis oerhört svårt att undvika, en form av antropologiskt dilemma som knappast går att undvika, och som dessutom oundvikligen underminerar det sökande efter ”svenskheten” som han bedriver, eftersom ett sökande efter en delaktighet aldrig kan bedrivas utifrån. Det är olyckligt, men knappast något som han ska lastas för, mer än möjligtvis såtillvida att det går att ifrågasätta om inte den fråga som vägleder hans undersökning i själva verket är felställd och konstruerad på ett sätt som gör att ett svar aldrig kan erhållas?

Samtidigt pratar han översiktligt om klass och socioekonomiska förhållanden, i första hand när det kommer till invandrare, men även rent generellt vad det gäller samtliga medborgare i det här landet. Han verkar dock vara helt oförmögen att ta in att det faktiskt finns tolkningsraster som inte ligger i linje med det liberala ideologiska paket som han själv har köpt, och att han inte hittar någon typisk "svenskhet" på sin rundtur kan kanske också ses som en tydlig indikation på att han själv är så fast förankrad i sitt ideologiskt präglade tolkningsraster att han överhuvudtaget inte förmår att förstå vad han ser. När han nämner Edward Saids Orientalism, så är det med den underförstådda utgångspunkten att Saids perspektiv, där västvärldens fördomar och schabloner demaskeras, är det allena saliggörande, något som åtminstone för mig framstår som en något stympande inställning. Saids bok må ha varit banbrytande, men det går i grund och botten alldeles utmärkt att skriva in i den inte bara i den postkolonial kontext där den så gärna placeras, utan även i en kolonial diskurs, eftersom den beskriver förhållandet mellan västvärlden och de kolonialiserade områdena ur ett maktperspektiv där det enbart är västvärldens fördomar som skärskådas. Genom att därigenom framställa den ena parten som offer och den andra som förövare, och helt bortse från de uppenbart dialektiska aspekterna av all mänsklig interaktion, undermineras också möjligheten för en genuin diskussion som kan åtminstone göra ansatser till att överbrygga de skillnader som existerar. Och om Mahmood ändå säger sig vara medveten om existensen av ett ”vi och dem-tänkande” så verkar han inte helt villig att inse att han själv, precis som vi alla, ger tydliga uttryck för samma typ av tolkningsraster. Han skulle säkert trivas alldeles utmärkt i en på ytan heterogen grupp av karriärmässigt framgångsrika akademiker precis som han själv och tro att den gruppen är ett konglomerat av olika folkgrupper, religiösa övertygelser, politiska åskådningar o.s.v., när det vid en närmare titt visar sig att den gruppens medlemmar i själva verket är karbonkopior på varandra. Och skulle den gruppen helt plötsligt inte ha någon annan grupp att definiera sig emot (det må vara landsortsbefolkning, arbetarklass, SD eller starkt religiösa invandrare som vägrar att anpassa sig till det liberala idealet) så skulle Mahmood och hans kompisar säkert känna sig om möjligt ännu mera alienerade än vad de nu gör, eftersom ramverket för deras världsbild och inte minst för deras självbild inte längre skulle finnas där. Problemet är nämligen att alla grupperingars viktigaste funktion är att avgränsa sig mot andra, konkurrerande grupper, något som gör tron på att vi ska kunna skapa en fungerande gemenskap som inrymmer många olika etniciteter, religioner, kulturella mönster, m.m., m.m., är naiv på gränsen till det rent aningslösa. Och det är nog ingen långsökt gissning om jag framför hypotesen att det värsta som skulle kunna hända Mahmood och de som tillhör hans grupp vore att de verkligen hittade den gemenskap som de så lätt förfaller till att tro att alla andra deltar i och därmed inte längre kan vara kvar i den grupp (gruppen för den självständige, kritiske och upplyste liberale akademikern) som har som sitt allra främsta kännetecken att den förnekar själva grundbulten i sin identitet, något som den gör via den närmast totala konformitet som ryms inom klichéerna om identitetslöshet, globalisering, det självvalda livet m.m., m.m.
Den rädsla för gruppidentitetens upplösning och det gränsöverskridande som kan bli fallet av det tar sig också tydliga uttryck i hur ”främlingsfientlighet” och ”rasism” presenteras av Mahmood. ”Främlingsfientligheten” handlar alltid bara om rädslor, aldrig om sakligt grundade argument. Företrädaren för den typen av åsikter är per definition lågutbildad, socialt i bakvattnet, arbetslös eller inte delaktig i arbetslivets högre sociala skikt, okunnig och rädd för förändringar. Om dessa stackars obildade och underprivilegierade personer sedan försöker få en faktiskt saklig grund till sin skepsis mot invandringen, som t.ex. i fallet med BRÅ:s nyligen aviserade nya undersökning om förhållandet mellan brott och etnicitet, då avfärdas detta ”faktasökande” som ett resultat av just fördomar. Du anses vara okunnig om du är ”främlingsfientlig”, men gör du några ansatser att ersätta den okunnigheten med ett empiriskt faktaunderlag, då kritiseras du ännu en gång för att vara fördomsfull. Så du ska alltså hållas kvar på din okunniga nivå, så att de som nu avfärdar dig som rasistisk, lågutbildad, socialt misslyckad och inte så lite korkad, kan nåla fast dig i den schablonbild som de själva målar upp, utan att de någonsin skulle komma på tanken att de själva är fördomsfulla. Gör du ett försök att ”höja dig”, att bredda din kunskapsbas från det som från de ”icke fördomsfulla” sida anses vara en känslostyrd och ogrundad argumentation, då blir du helt plötsligt ett hot, eftersom en faktisk empirisk grund till det du hävdar innebär att det helt plötsligt är deras världsbild som måste ruckas. Frågan är således, vem är mest rädd för förändringar, den ”främlingsfientlige” lågutbildade SD:aren, eller den högutbildade ”fördomsfrie” liberalen? Ingen av dem är det minsta villig att släppa in den andre på dennes egna villkor, och jag har svårt att urskilja på vilket sätt de tankestrukturerna kan sägas skilja sig från varandra. Det är båda två ett belysande exempel på vad jag kallar för en ”T-ford-argumentation”, dvs. du får vara som du vill för att bli insläppt av oss, så länge du är som oss.

Och att avfärda allt som inte är totalt inkluderande som rasistiskt är en smula tröttande och föga konstruktivt. När Mahmood påstår att ”svenskheten” som begrepp är uppbyggd kring en rasistisk kärna, där blondheten är den gemensamma nämnare som förenar alla, så är det ingenting annat än nonsens. Det handlar snarare om en kulturell identitet med ett inpräglat beteendemönster, där varje avvikelse betraktas som just en avvikelse. Sedan må den automatiska föreställningen som möter den som ser annorlunda ut och som förutsätter att han/hon inte förmår att tillgodogöra sig beteendemönstret vara en irriterande och oönskad företeelse, men det skiljer inte det förhållningssättet från det som försiggår inom ramarna för vilken gruppidentitet som helst, oavsett vilken gruppering vi pratar om. Att tro att en person som är iklädd en skinnväst med Hells Angels-emblem skulle välkomnas med öppna armar om han klev innanför dörrarna till ett frikyrkomöte är naivt. Det handlar om skillnader, det handlar om vår inbyggda tendens att schematisera och kategorisera det vi möter omedelbart. Det är inte nödvändigtvis rasism. Det kan vara det, men det behöver inte vara det, och det är det absolut inte med automatik. Och på samma sätt som Hells Angels-medlemmen kan bli en fullvärdig medlem i frikyrkoförsamlingen så kan invandraren också få tillträde till ”det svenska”, vad nu det kan sägas utgöra? Men det kräver att man anpassar sig till de normer som gäller. Inte helt och fullt, för det är det ingen som gör och knappast heller någon som kräver att man ska göra, men i så pass stor utsträckning att ens närvaro inte alltid skaver för de andra som är närvarande. Och detta för gäller alla sociala sammanslutningar, oavsett hur stora de är och vad de är uppbyggda kring. Om du vill vara medlem men tycker att du själv ska sätta upp reglerna för vad det medlemskapet ska innebära, så bör du nog fundera ett varv till på om det där är en gemenskap som du egentligen vill och och inte minst bör tillhöra. Men för en person som har egna regler för hur man ska bete sig i trafiken så är det givetvis helt otänkbart att han ska bli tvingad att anpassa sig till någon annan i de övriga sfärerna i vår sociala vardag. Andra uttrycker motstånd mot att förändra sig, det gör inte Mahmood (åtminstone inte enligt sin egen självbild), dvs. under förutsättning att han kan få omgivningen att tolerera det sätt som han beter sig på. Han verkar inte förstå att vi som människor faktiskt i de flesta fall är nästintill fullständigt likgiltiga för vår omgivning så länge den inte ”stör oss”. Vi vägrar att förändra oss inte för att vi nödvändigtvis hyser någon ovilja mot förändringen i sig, utan för att den helt enkelt orsakar en onödig friktion som inte ger oss något och som vi kan klara oss utan. Och när föreställningen om gemenskapen innebär att de som utgör den från början är de som ska rucka på det som håller den samman, oavsett hur oartikulerade de sammanhållande faktorerna är, så ska man kanske inte bli allt för förvånad om man möter motstånd. Om jag är vegetarian så går jag kanske inte nödvändigtvis med i ortens jaktlag, och gör jag det så får jag kanske finna mig i att det finns förväntningar på mig att jag ska följa det mönster som kännetecknar den gruppen. Bilden av grupper som inkluderande är helt enkelt felkonstruerad, och om man som Mahmood vill låta ”svenskheten”, den svenska kulturen och de svenska traditionerna inrymma i princip vad som helst (Obs! Jag lägger inga som helst värderingar i de enskilda elementen, vare sig de som redan existerar eller de som eventuellt kan komma att tillföras.) så innebär det att man inte ens förstår begreppens egentliga betydelse. En kultur är exkluderande, den är inte inkluderande, eftersom en kultur som inrymmer allt saknar en faktisk kärna (oavsett hur diffus den är) och inte minst den sammanhållande kraft som en kultur trots allt utgör. Vad skulle den nationella identifikationen som Mahmood efterlyser innehålla om den inte inrymde en kulturell dimension? En delaktighet enbart grundad på de uppgifter som står i ditt pass? Om ”svenskheten” eller den ”nationella identifikationen” ska vara en tom behållare som var och en kan fylla med det som ligger dem själva närmast så blir begreppet helt urholkat och tömt på mening. Att kulturella identiteter, precis som t.ex. språk, förändras är en självklarhet, men det är i stor utsträckning en organisk förändring och inte ett resultat av en medveten planering. Och det sistnämnda handlar mera om en form usurpation än om förändringar som sker inifrån, och säger nog egentligen mer om det ideologiska filtret hos den som är drivande i förändringsarbetet än om det som han/hon tänker förändra. Om du t.ex. går med i en fotbollsförening och förväntar dig att lagen ska bestå av 23 spelare, att bollen ska ersättas av en frisbee, att målburarna ska bytas ut mot cricketgrindar och att alla deltagare ska tvingas att hoppa på ett ben, då är du visserligen med i en fotbollsförening, men den föreningen ägnar sig inte längre åt att spela fotboll. Och någonstans är detta vad jag uppfattar som pudelns kärna, det faktum att många verkar tro att en gemenskap eller en gruppering är en företeelse, där jag, precis som Mahmood gör i trafiken, ska få göra som jag vill, annars är jag förtryckt. Vi byter därigenom ut det kollektiva förtrycket mot individens despoti, och tycker att det sistnämnda är att föredra. Det är en form av kolonialisering med förment liberala förtecken, där det som är ”inskränkt”, ”bakåtsträvande” och ”slutet” ska tvingas att kapitulera för en tolerans som i själva verket inte är någonting annat än en förklädd självisk repression, utövad i moralens namn och med gott samvete, på det sätt som kännetecknar i princip alla ”projekt” av det här slaget. Och så länge vi förväxlar våra egna önskningar med en norm som alla bör försvära sig åt, och så länge vi inte förmår att inse att vårt perspektiv kanske inte nödvändigtvis är mera vidsynt och öppet än de som vi kritiserar för motsatsen, då ska vi nog inte heller förvänta oss att vi vare sig kan se eller förstå den omgivning som vi existerar i, sedan må den omgivningen kännetecknas av ”svenskhet” eller av vilket som helst av andra minst lika luddiga och svårdefinierade begrepp.

Åhh, nu får fröken Thunberg till och med stöd av Leonardo!

Allas vår lilla affischflicka för miljön, Greta Thunberg, får ju som bekant våra ögon att tåras, våra manifestationsrelaterade gener att dansa rumba av ren upphetsning, och oss alla att förenas i ett varmt famntag, så varmt att man börjar tvivla på att vi egentligen behöver några bränslen (fossila eller ej) för att utvinna energi. Denna miljökampens Jeanne d’Arc är ett lysande bloss för alla oss som verkligen vill göra en insats, som har bestämt oss för att nu är det nog, och som tycker att det nu äntligen är dags att göra något radikalt. Den tråkige besserwissern bland oss är kanske ofin nog att invända att Thunberg och de som står bakom henne inte erbjuder några som helst praktiska lösningar på de problem som föreligger, att fokuseringen är något ensidig och att den på intet sätt tar hänsyn till komplexiteten i samspelet mellan t.ex. det mänskliga tillväxtsamhället och naturen. Den magsure påpekar kanske också att de som ansluter sig till Greta Thunbergs variant av Moon-sekten först och främst verkar sträva efter att upprätthålla status quo under ändrade former och att dessa, säkert välmenande, troende samtidigt står blinda för att de som säger sig företräda lösningen på problemet i själva verket utgör en ytterst bidragande orsak till detsamma. Men den typen av tråkmånsar och kverulanter bör givetvis avfärdas för vad de är, personer av vad Goebbels skulle ha kallat för ”kritikastertyp”, dvs. pedantiska tråkmånsar som av ren tjurighet bara försöker förstöra stämningen för de som är verkligt engagerade och gör skillnad. 

Då är det tur att det finns människor som ställer upp för fröken Thunberg, som ger henne sitt stöd i olika demonstrationer, och kanske t.o.m. postar ett uppmuntrande inlägg på Instagram, detta fantastiska redskap för oss som vill förvandla världen till en bättre plats att leva i. En sådan person är Leonardo, som nu äntligen har tagit bladet från munnen, tagit steget ut ur den nedsmutsade garderoben, och klivit fram som en rättroende Thunbergian (https://www.expressen.se/nyheter/klimat/dicaprios-nya-hyllning-av-greta-thunberg-/). Innan vi går vidare och tittar lite närmare på den gode Leonardos starka miljöpatos så är det kanske bäst att förtydliga det hela en smula och upplysa om att det alltså inte är Leonardo da Vinci som det handlar om. Dels är han död, och troligtvis återvunnen, sedan ett antal hundra år tillbaka, dels framstår han ju, åtminstone i ett retrospektivt perspektiv, som en både intelligent och förutsättningslöst tänkande person, egenskaper som i det här sammanhanget inte kan uppfattas som annat än besvärande. Den Leonardo som har anslutit sig till Thunbergklanen är istället den berömde skådespelaren Leonardo DiCaprio, och det är ju inte kattlort direkt. Att få stöd av en så pass radikal miljöförkämpe måste värma Gretas lilla hjärta och ge en helt annan tyngd till den kampanj som hon för.

Nu är det kanske för den oinvigde inte helt lätt att spåra tecken på herr DiCaprios miljöengagemang, och det skulle föra alldeles för långt att gå in på det i detalj. Men för att bara ta ett exempel på det uppenbara miljöpatos som är en så stark ledstjärna för den glamouromsusade skådespelaren så kan vi kanske ta och titta på hans fastighetsbestånd, egendomar som han självfallet har skaffat sig enbart i syfte att ingen annan ska bo där och smutsa ner närmiljön.

Det är inte helt lätt att få full insyn i DiCaprios fastighetsimperium, och den artikelförfattare som jag stödjer mig på (https://www.realtor.com/news/celebrity-real-estate/leonardo-dicaprio-homes-real-estate/) reserverar sig också för att hon kan ha bommat en och annan mindre villa. Men det är petitesser i sammanhanget, och de fakta som föreligger är fullt tillräckliga för att ge en övertygande bild av hur en brinnande miljöaktivist lever och verkar.
Det senaste förvärvet i bostadsväg som herr DiCaprio har införskaffat är en liten lya i Kalifornien på drygt 430 m². Eftersom Kalifornien under ett stort antal år har kännetecknats av grava miljöproblem i form av bl.a. torka, vattenbrist, skogsbränder och stora naturgasläckor, så kan vi nog vara säkra på att Leonardo noga har föreläst för sina fastighetsskötare att de absolut inte under några villkor får vattna gräsmattorna, att de bör handskas varsamt med elden, och att de helst bör undvika en bönbaserad kost för att inte själva bidra till gasutsläppen.

Samma förutsättningar/krav gäller givetvis för den dubbellägenhet som DiCaprio håller sig med i Hollywood Hills, även det i Kalifornien, en fastighet som bland en hel del små finesser även är försedd med en egen basketplan. Storleken på det här komplexet är okänt, men eftersom basketplanen omgärdas av husen så är de i varje fall inte små. Vi kan nog utgå ifrån att de tillsammans hamnar på minst 450 m². 

Till hans fastighetsbestånd i Kalifornien hör dessutom en "liten", dvs. bara drygt 160 m² stor, strandbungalow vid Carbon Beach, vilket alltså är en strandfastighet med allt vad det innebär för miljön. Men jag är övertygad om att DiCaprio tillbringar varje ledig stund han har när han befinner sig där med att gå längs strandkanten och samla ihop ilandflutna plastföremål.

Det blygsammaste objektet i DiCaprios bostadskonglomerat i Kalifornien utgörs av ett litet plutthus i Malibu Beach, ett hus som är ungefär lika stort som en ordinär tvåa, dvs. knappt 60 m². Det huset ligger dock på en tomt på ungefär 7000 m² i kändistäta och rika Malibu och det finns tydligen planer på att smäcka upp ett mera ståndsmässigt boende där så lille Leonardo slipper odla sina anlag för klaustrofobi. Men det nybygge som planeras kommer givetvis att helt och hållet byggas av återvunnet material, och då kanske rentav med bidrag från ett eller annat av de ”strandfynd” som herr DiCaprio bör ha gjort under sina miljöexkursioner på Carbon Beach.

DiCaprio verkar dock inte riktigt finna sig till rätta i Kalifornien och man får väl förstå att han behöver lite extra tillgång till den natur som han värnar så starkt för, och då självfallet även den miljö som finns i andra delstater. Så för att få lite omväxling, och då självfallet i första hand miljömässigt, har han också skaffa sig en liten och mysig lägenhet i Palm Beach, en fastighet som bl.a. inrymmer blygsamma sex sovrum, några tennisbanor och lite annat smått och gott. Storleken på den egendomen uppgår till drygt 650 m².

Då vår käre skådespelare, givetvis av miljöskäl, uppenbarligen inte vill slita alltför mycket på inredningen i de hem som han bebor, något som oundvikligen skulle medföra behov av reparationer, renoveringar och kanske t.o.m. byten av delar av inredningen, så har han varit förnuftigt nog att köpa två lägenheter i samma fastighet vid flera tillfällen. Detta gäller inte bara husen i Hollywood Hills utan även den dubbellägenhet han har köpt i New York, en lägenhet där boytan, inklusive stora terrasser med utsikt över Hudsonfloden (och, naturligtvis, över den kringliggande ”miljön”), uppgår till drygt 620 m².

Och även om ingen människa påstås vara en ö så gör i varje fall DiCaprio en viss ansats för att uppnå just det tillståndet. Och kan man inte vara en ö själv så får man väl istället köpa en. Det är också precis vad den gode Leonardo har gjort, då han äger en egen ö nära Belize. Den ön säger sig den alltid engagerade och ansvarsfulle Leonardo vilja rädda miljömässigt. Han ligger också, som den progressiva individ han är, långt före det konventionella miljötänkandet, för tydligen går den räddningen ut på att bygga pooler och göra om ön till ett semestermål för ekoturister. För som alla vet så är ju ekoturism rena hälsokuren för miljön.

Nu framgår det inte hur stora tomterna är när det kommer till hans övriga fastigheter, och inte heller hur stor ön är som han äger, men eftersom Malibu Beach knappast är det allra billigaste stället att bo på i USA så kan vi kanske utgå ifrån att tomter på 7000 m² inte är något ovanligt för herr Leonardo.
I vilket fall som helst så ger det här vid handen att man för att vara miljövän på ett genuint och radikalt sätt bör äga en egen ö, samt åtminstone åtta lägenheter/hus med en sammanlagd boyta på närmare 2500 m² och med en tillhörande tomtmark som uppskattningsvis uppgår till omkring 45 000 m². Jag antar att det är vad vi alla kommer att tilldelas när miljön väl har räddats av Thunberg och DiCaprio? Jag kan knappt vänta...

Den ohämmade reproduktionens apologeter – När förnuftet får träda tillbaka för driften

Det går att diskutera om i vilken utsträckning våra identiteter är något som vi föds med, något som präglas in i oss av vår omgivning eller något som vi själva skapar genom medvetna beslut och handlingar. De flesta av oss hänger dock upp vår identitet på ett fåtal bärande element, drag och idiosynkrasier som gör oss till de individer vi är, både i våra egna ögon och inför omgivningens blickar. De essentiella inslagen i våra personligheter kan vara av många olika slag, och de val vi gör utifrån dem får oundvikligen olika konsekvenser beroende inte bara på den vi är utan även på den kontext som vi befinner oss i. Få saker är så besvärande som när någon på allvar ifrågasätter det som vi håller för heligt, det som vi anser vara en så bärande del av vår identitet att vi knappt ens själva vågar ta risken att släppa ut den ande som gömmer sig i vår inre flaska. Vissa saker är helt enkelt så heliga att de inte under några som helst förutsättningar får ifrågasättas eller profaneras. En central roll bland alla dessa heliga kor som vi håller oss med intas av barnafödandet, något som allt mer kommit att kollidera med bilden av ett allvarligt hotat globalt ekosystem som riskerar att kollapsa under trycket av en befolkning som växer i explosiv hastighet. Men frågan om barnbegränsning är fortfarande tabu och väcker närmast paniska reaktioner hos de som känner sig hotade av att även barnen räknas in i miljöekvationen. En av dem som låtit sig uppröras av blotta tanken på barnbegränsning är fembarnsmamman Malin Wollin, och hennes försvarstal för ett obegränsat barnafödande är, i all sin enfald, ett mycket belysande exempel på hur irrationaliteten och osakligheten får träda in när förnuftet inte räcker till. Låt oss titta på vad hon skriver i sin senaste krönika i Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp). För enkelhetens skull har jag saxat några citat ur hennes text och bemöter hennes påstående i tur och ordning.  

 Citat nr 1:

"Jag läser om Gurgîn Bakircioglu, en man som väljer bort barn, för miljöns skull. Och det är väl gott. För honom. Varsågod, för all del. Men han, och andra, tycker att vi alla ska se över vår fortplantning, för jordens skull. När jag nu äntligen lagt mig tillrätta i min egen kropp och kommit på en himla fin sak jag kan göra med den, då ska det heta att jag borde låta bli. Av en man. Som inte är min man." 

Till att börja med bör vi observera den påklistrat feministiska hållningen, något som ofta per automatik, och definitivt i det här fallet, innebär att man tillgriper vad som inte kan kallas för något annat än ett ad hominem-argument. Det faktum att Bakircioglu är man är givetvis helt irrelevant för de åsikter som han framför, inte minst eftersom han på intet sätt kan sägas vilja begränsa Wollins agerande utifrån grundpremissen att hon är kvinna. Hennes kön är helt oväsentligt för Bakircioglus ståndpunkt, men genom att presentera det åsikter han framför som en form av manlig konspiration, som ännu ett försök från patriarkatet att kontrollera och begränsa kvinnan, får Wollin det att framstå som att hennes barnanskaffande är ett viktigt bidrag till den feministiska kampen. Det är en minst sagt smutsig argumentation. Men för Wollin, som med all tydlighet bygger mycket av sin identitet på sin reproduktionsförmåga, är blotta tanken på att en man nedlåter sig att kritisera hennes beteende, vilket uppenbarligen är just vad hon anser att Bakircioglu nästintill redan genom sin blotta existens och sitt personliga exempel, något som får henne att gå i taket. Jag tror dock att vi kan utesluta att Bakircioglu uttryckligen har sagt åt fröken/fru Wollin vad hon ska göra, och även om jag inte har hittat det textmässiga underlag som gör Wollin så upprörd så ger ett lyssnade av den podcast där Bakircioglu intervjuas angående sin självvalda barnlöshet (https://podcasts.nu/avsnitt/barnfrihet/gurgin-ar-barnfri-av-miljoskal) inget som helst stöd för Wollins påstående om att han skulle komma ens i närheten av att ställa upp några diktat vare sig för hennes eller för någon annans beteende. Han framstår istället som tämligen oartikulerad och inte överdrivet genomtänkt och intar snarare en prövande reflexiv hållning i den aktuella frågan, långt ifrån någon form av plakatpolitiska uttalanden av tvärsäker natur. Det enda Wollin avslöjar är därför att hon är helt oförmögen att förhålla sig till världen på ett icke-narcissistiskt vis, eftersom hon uppenbarligen tar alla åsikter som går stick i stäv med hennes egna som en personlig förolämpning och som en direkt anmodan till henne att hon ska ändra sitt beteende radikalt. Om vi trampar in en smula i kvasipsykologins träsk så är det svårt att inte spåra åtminstone ett uns av dåligt samvete i den reaktion som Wollin ger uttryck för, som om hon innerst inne vet att hennes förhållningssätt i grund och botten är osunt, men att hon samtidigt är helt oförmögen att ändra på det. En form av missbrukspersonlighet träder fram, en person som hänger upp sitt liv på en tes om vad som gör honom/henne lycklig, och som reagerar med fasa så fort någon kommer med ens en antydan om att även den kejsaren verkar ha ett väldigt lågt klädkonto. Att hon sedan försöker blanda bort det hela med en trött hänvisning till en könsordning som i det här fallet existerar mera i hennes fantasi än i verkligheten är bara pinsamt, i varje fall om vi förutsätter att vi ägnar oss åt seriöst meningsutbyte och inte rent trams.

Citat nr 2:

"Jag tycker om min kropp och det är min frihet att skaffa barn. Hur många jag vill. Mitt reproduktiva svängrum, om ni vill. Om jag så vill ha dem vandrande ut ur mig som tomtarnas vaktparad på julafton så är det mitt val." 

Om man vill vara elak (och den lusten är ofta tämligen oemotståndlig, det måste medges) kan vi till att börja med konstatera att Wollin hade varit en alldeles utmärkt kvinnlig förebild i Tredje riket, eftersom kvinnans huvudsakliga uppgift enligt den nazistiska världsbilden är just att inta rollen som barnaföderska. Något egenvärde hade hon egentligen inte, det är bara som reproduktionsbehållare eller avelsdjur (om man uttrycker det en smula rått men rakt på sak) som kvinnan till fullo fyller sin samhällsuppgift och lever upp till sitt existensberättigande. Det står givetvis Wollin fritt att göra de val som hon har gjort, och det är inte livsvalet i sig som egentligen är pudelns kärna i den här frågan, det är de konsekvenser som det valet får, och då inte minst om Wollins beteende blir normerande. Det huvudsakliga motivet som Wollin anför är också intressant. Hon ska få göra som hon vill, allt annat är oväsentligt. Man behöver inte vara överdrivet begåvad för att inse att hennes agerande i grund och botten förutsätter att andra avstår från att göra de val som hon gör, eftersom ett samhälle där samtliga skaffar fem barn inte bara utgör en extrem miljöbelastning utan även förutsätter genomgripande förändringar av vårt sätt att leva och verka. Wollin kan därför utan tvekan sägas vara en form av extremt egotrippad parasit, eftersom hennes beteende inte kan utsträckas till en universell nivå utan att allvarliga komplikationer uppstår. Att hon trots det inte bara framhärdar i sitt beteende utan också förefaller helt oemottaglig för skäl som påvisar bräckligheten i hennes hållning är också det ett osvikligt tecken på en narcissistisk och omogen personlighetstyp. Frågan är också hur man, om man använder sig av hennes sätt att argumentera kan undvika att dra slutsatsen att alla får göra vad de vill, oavsett vad det handlar om? Varför ska Wollin ha ett frikort? Är den tillfredsställelse som hon uppenbarligen får av att sätta barn till världen något som är mera berömvärt och ädlare än vad andra individer som kanske väljer en barnlös tillvaro beslutar sig för att fylla sina liv med? Om man betänker att studier visar att anskaffandet barn är den i särklass mest avgörande faktorn när det kommer till miljöpåverkan, vida mycket större än köttätande och flygresor (för att ta två uttjatade exempel), så får man nog ha en stor portion strutsgener i sitt dna för att blunda för de konsekvenser som ett ohejdat barnafödande oundvikligen för med sig. Det blir i varje fall i mina ögon mycket svårt att med utgångspunkt från det agerande som Wollin försvarar förhålla sig kritiskt till de personer som vill flyga jorden runt åtminstone fyra gånger om året, som kör stadsjeepar, äter rött kött varje dag och som ger blanka fan i att sopsortera eftersom de tycker att det är någonting som de absolut inte vill göra. Det är svårt att undvika misstanken att det åtminstone implicit i Wollins resonemang finns en illa dold gradering av de olika objekt som vi fyller våra liv med, och att barn är någonting som spelar i en alldeles egen division. Är det heliga barnet något som vi alla ska vara beredda att dö för, medan resten av oss ska stå tillbaka för att den lika heliga barnamodern ska få göra som hon vill? Är det Wollin säger i praktiken det att vi ska göra undantag för henne och hennes uppenbarligen tämligen blinda drift, medan vi däremot ska sätta hämsko för alla andras beteende. Ska andra individer ge upp delar av sina liv för att hon har ett reproduktionsbehov som vida överstiger det som är miljömässigt hållbart? Och om hon vill att vi ska ha ett samhälle där alla får göra som de vill, hur har hon då tänkt att det ska fungera? Att sätta den renodlade egotrippen som allmänmänskligt ideal är knappast en vare sig hållbar eller rekommenderbar väg för att skapa ett fungerande samhälle, men Wollin är som sagt en uppenbar narcissist, och som sådan nätt och jämnt kapabel att ställa upp på ens rent elementära demokratiska spelregler. För när hon säger att hon ska få göra som hon vill så har hon i realiteten förkastat grundläggande, nästintill axiomatiska förutsättningar för hur ett samhälle ska kunna fås att fungera. Hur trist det än kan låta, inte minst för inpiskade liberaler, så kan ingen individ i ett samhälle tillåtas göra helt och hållet som han/hon vill, för då faller samhällsbygget samman fortare än en korthus i en orkan.

Citat nr 3: 

"Och om det är bra för klimatet att vi låter bli att föda barn, att inte bli fler, så måste det absolut bästa vara om vi alla la oss ner och dog." 

Den här typen av argument hör inte hemma i en meningsfull diskussion, det är helt enkelt larvigt i ordets rätta bemärkelse. Nu har jag väl inga överdrivna föreställningar om Wollins intellektuella kapacitet (det är i vilket fall som helst omöjligt att ha det efter att ha läst hennes inlägg) men det renodlat barnsliga i hennes fåfänga försök att försvara sitt agerande är så uppenbart att jag får ytterligare belägg för min tes att barnanskaffande i varje fall inte gör dig vuxnare som person, utan snarare håller dig kvar på en extremt infantil nivå som kretsar kring bajs, joller och andra närmast imbecilla aktiviteter. Det gäller givetvis inte alla föräldrar, och barnhanterande kan säkert vara både givande och utvecklande på sitt sätt. Det gör det dock inte mindre intelligensbefriat. Och det Wollin i praktiken säger, med en sjuårings hela trotsiga uppenbarelse, är att om inte hon får göra som hon vill så tänker hon hålla andan tills hon blir alldeles blå i ansiktet. Formuleringen är enbart pinsam och avslöjar obarmhärtigt det faktum att hon egentligen inte har några bärande argument för att försvara sin position, eftersom hon ideligen förfaller till den här typen av snömos. På ett barns sätt så verkar också Wollin vara fast förankrad i en värld där det inte finns några gråzoner, inga mellanlägen mellan svart och vit. Det finns inget utrymme för kompromisser, det finns ingenting att egentligen diskutera så länge resultatet av den diskussionen inte stryker henne medhårs. Vem har för det första överhuvudtaget sagt att vi helt ska upphöra med att föda barn, och är det någon som överhuvudtaget tror att det är realistiskt? Vad som däremot är fullständigt självklart är att barn har en starkt negativ inverkan på miljön, vilket givetvis inte särskiljer dem från andra mänskliga individer. Wollin verkar nästintill vilja tro att barn är miljömässigt neutrala, eller att deras existens har någon form av magisk dimension som gör att de både syns och finns men däremot inte påverkar omgivningen. En grundkurs i elementär fysik skulle kanske kunna plocka ur henne den villfarelsen, men med tanke på den nivå som hennes argumentation håller så finner jag det i ärlighetens namn nästintill osannolikt att hon skulle vara öppen för att tillgodogöra som skulle riskera att kullkasta hennes trosvissa övertygelse om att hennes handlande är helt tadelfritt.

Citat nr 4: 

"Jag menar, jättebra med rent vatten, ren luft, intakta isar och läkta ozonöppningar. Men vem ska njuta frukterna av det? Om ett träd faller i skogen och ingen får det i huvudet, får jag föda ett barn då?" 

Att Wollin är uppenbart antropocentrisk i sitt förhållningssätt är knappast ägnat att förvåna. Den här hållningen delar hon t.ex. med vissa extrema kristna grupper. Schartauanerna i Göteborg använder bl.a. Bibeln som ett argument mot miljövårdande insatser och hävdar då att det i den heliga skrift står att "jorden ska nötas ut som en klädnad", dvs. det kiliastiska slutmålet för den religiösa tron övertrumfar alla strävan att skapa en hållbar situation nu, eftersom allt ändå ligger i Guds händer och eftersom jorden är skapad för människan allena. Allt annat är utfyllnad. Det är ju, med tanke på grundtemat i hennes övriga "argumentation" inte ägnat att förvåna att Wollin för in en hedonistisk aspekt i sitt förhållningssätt till världen och miljön. Ingenting är uppenbarligen gott i sig, det är bara gott så länge någon kan förbruka det och dra nytta av det, som om det vore blicken och/eller tillägnandet som ger saker och ting dess värde och att något egenvärde bortom den rena lust-/nyttoaspekten egentligen inte existerar. Det är en mycket obehaglig, rentav fascistoid, tanke om vi för över den på det mellanmänskliga planet, för det innebär att den människa som saknar socialt kontaktnät eller som inte ger omgivningen anledning att "njuta" är utan egentligt värde och existensberättigande. Och om det visar sig att någon, av en outgrundlig anledning, finner större njutning i att gasa den ensamme pensionären eller den föräldralösa barnet så är det svårt att opponera sig mot det beslutet, inte minst eftersom var och en ska få göra som han/hon vill i Wollins värld. Ett objekt som ingen kan njuta av, som inte har någon nyttoaspekt, och som därför inte kan försvaras på de grunder som Wollin hänvisar till saknar helt enkelt värde. Ett mer flagrant exempel på narcissistisk egocentricitet är det nog svårt att hitta. Men det problemet ligger givetvis immanent i den utilitaristiska grundsyn som verkar prägla Wollin, nyttan är kvantifierbar, ju fler vi är desto större nytta, och om den nyttan kan förmeras genom att vi utplånar de som hindrar oss från att få full tillgång till den så är det smällar vi (eller rättare sagt någon annan) får ta. 15 miljarder individer som njuter av en förödd värld är bättre än 4 miljarder människor som njuter av en värld som fortfarande blomstrar. Det är existens som blind drift, ingenting annat, och knappast någon paradväg till skapandet av ett hållbart samhälle.

Citat nr 5: 

"Kanske är det den bebisen som ska mata honom med sked när han är 87. Kanske är det den bebisen som utvecklar teknik som kan lagra solenergi. Jag tycker inte att vi ska chansa." 

Det här är ju ett mycket vanligt men samtidigt rent empiriskt sett extremt ihåligt argument. Wollin verkar, som de flesta som förökar sig ohejdat, tro att just hennes genbank utgör en frälsning för mänskligheten och utan tvekan är det nog så att hon, precis som många föräldrar, verkar förutsätta att just hennes barn är utkorat till att göra storverk. Om vi skulle utgå ifrån hur ofta just det här argumentet framförs så skulle det nog födas åtminstone fyratusen Einstein, tretusen Mahatma Gandhi, sextusen Moder Teresa och tvåtusen Marie Curie varje dag året om, år efter år efter år efter år. Så är det inte. De flesta barn blir sorgliga medelmåttor som inte ens kommer i avlägsen närhet av att påverka mänskligheten i positiv riktning på ett avgörande sätt. Andelen knarklangare, tjuvar, rånare, våldtäktsmän, bedragare, miljöbovar m.m., m.m. är av någon outgrundlig anledning alltid betydligt större än de hyperbegåvade helgon som de flesta föräldrar verkar tro att de kommer att föda fram. Och man behöver inte vara malthusian för att inse att om vi tar vilken grupp människor som helst så är det så att de problem som de för med sig är betydligt fler till antalet än de lösningar som samma grupp erbjuder. Det är inget märkligt med det, vi är (trots uppenbara tecken på hybris hos många av oss) högst ofullkomliga varelser som fumlar oss fram i tillvaron och gör misstag på misstag på misstag. Och om vi, i Malthus anda, konstaterar att problemen växer exponentiellt i takt med mänsklighetens ökade numerär medan lösningarna bara växer aritmetiskt så är det nog en betydlig mera adekvat bild av verkligheten än det fantasifoster som Wollin försvär sig åt. Det går att likna hennes och hennes gelikars ursäkter för ett obegränsat barnanskaffande med personer som försöker fiska med hjälp av dynamit. Visst, effekten är påtaglig och resultat kan det ju alltid bli, men för att få upp din lunchgädda så förstör du mycket mer än vad du hade gjort om du hade varit återhållsam och tänkt ett varv till innan du plockade fram din dynamitgubbe ur källarförrådet. 

Sedan är det självfallet mycket glädjande att alla barn utan undantag kommer att jobba i äldreomsorgen framöver. Det ska bli en sann fröjd att bli pensionär eftersom jag förväntar mig att bli uppassad av minst ett dussin raska och tjänstvilliga gossar och flickor i arbetsför ålder. Det är onekligen fantastiskt med alla dessa altruistiska barnföräldrar som skaffar barn till världen enbart för att tillgodose den åldrade befolkningens behov (att barnet till skillnad från Wollin själv inte verkar få göra vad hon/han vill utan är predestinerad till ett liv i äldreomsorgen får vi väl överse med, och detta då givetvis samtidigt som vi torkar en tacksamhetens tår ur ögonvrån). Det enda problem som kommer att möta mig som pensionär är givetvis att jag får tillbringa all min vakna tid med att försöka värja mig mot dessa oräkneliga horder av oerhört tjänstvilliga ätteläggar som i princip står i kö för att trycka ner en sked i käften på mig. Men det får jag väl försöka stå ut med. Jag måste väl ta Wollin i försvar och säga att det här argumentet faktiskt inte är mer tramsigt än någon av hennes övriga stolligheter, men om det gör saker och ting bättre är en helt annan sak. Vad Wollin och de som försvär sig åt det här argumentet tenderar att förbise, troligtvis på grund av att de har ägnat en så oproportionerligt stor tid av sitt liv åt att stå lutade över en barnsäng med ett fånigt flin på läpparna att de helt har förträngt verkligheten, är att barndomen faktiskt är en övergående fas och inte ett permanent tillstånd (låt gå för att en stor del av mänskligheten rent intellektuellt verkar leva kvar på barnstadiet). Det innebär att den lilla telningen efter att ha vuxit upp och arbetat flitigt i äldreomsorgen under hela sitt liv oundvikligen själv kommer att bli gammal, grå och böjd och vara i behov av att matas med sked. Att tro att man kan undanröja ett problem genom att vidmakthålla det som är själva grundorsaken till att problemet föreligger är så obetalbart korkat att klockorna stannar, men eftersom det för Wollin et consortes bara handlar om behovstillfredsställelse för stunden (ännu en indikation på att barnafödande gör dig infantil) så är blotta tanken på någon form av ens rudimentär konsekvensanalys helt bannlyst ur det primitiva ”tänkande” som den här typen av individer ägnar sig åt. Det faktum att vi någon gång måste sätta stopp, att tillväxten har sina naturliga gränser även när det kommer till mänsklig förökning, må vara en obehaglig tanke, men det är trots allt en sanning som inte går att undfly. Om det sedan innebär att vi förr eller senare hamnar i den situationen att den kontraktion som är nödvändig också oundvikligen för med sig ett temporärt lidande för de individer som kommer i kläm så är det i vilket fall som helst något som måste ske. Och om vi ska vara trogna Wollins utilitaristiska grundhållning så är det kanske bättre att stämma i bäcken i ett tidigt skede än att vänta på den rent kvantitativa ökning av lidande som med naturnödvändighet blir följden av en mänsklighet som har växt långt utöver hållbarhetens alla gränser.

Slutligen kan jag i vanlig ordning inte låta bli att roa mig med lite räkneövningar. Vi utgår ifrån givetvis från Wollin som norm och säger då att fertilitetsnivån i Sverige därför blir 5 barn per kvinna istället för den aktuella siffran som har varit gällande under den senaste 10-årsperioden, nämligen 1,9 barn per kvinna. Nu är det givetvis svårt att med den utgångspunkten dra några säkerställda slutsatser om befolkningsutvecklingen i det här landet eftersom det finns en mängd andra faktorer (som t.ex. in- och utvandring) som bör tas med i beräkningen. Vi utgår dock ifrån att de faktorerna proportionellt sett är konstanta och kommer då fram till följande.

Med nuvarande fertilitetsnivå (1,9 barn per kvinna) har Sveriges befolkning växt från 9,39 miljoner människor 2010 till 10,03 miljoner i nuläget. Det är en befolkningsökning på ungefär 7 %. Skulle vi istället utgå ifrån Wollin som norm (dvs. 5 barn per kvinna) så skulle den svenska befolkningen istället ha ökat med omkring 18 % och i nuläget uppgå till 11,07 miljoner. Vi skulle alltså bara under en tioårsperiod få hantera en befolkningsökning på drygt en miljon individer utöver den ökning som redan har skett. I takt med att befolkningen blir yngre, något som är oundvikligt med den typen av höga födelsetal kommer också antalet individer i reproduktiv ålder att öka, vilket, återigen under förutsättning att vi använder Wollin som norm, med största sannolikhet kommer att leda till att befolkningsökningen accelererar i ett ännu högre tempo. Med en genomsnittlig befolkningsökning på uppemot 20 % under de kommande decennierna så går det att sluta sig till att den svenska befolkningen bör ha passerat 16-miljonersstrecket redan vid mitten av 00-talet. Det är givetvis mycket spekulativa siffror och det finns ingenting som talar för att de förutsättningar som jag utgår ifrån kommer att bli verklighet. Vad jag vill påvisa är bara det totalt ansvarslösa i Wollins beteende, graden av hennes egoism, och hur det skulle se ut om alla följde hennes exempel. Att hon själv väljer att helt förneka konsekvenserna av sitt handlande är knappast förvånande, för ett tydligt kännetecken på en missbrukspersonlighet är en uppenbar ovilja att hantera verkligheten och ett reflexmässigt betingat försvar som lägger skulden inte på missbrukaren själv utan på den som påtalar de problem som finns. Allt för att illusionen ska kunna upprätthållas, även om det slutgiltiga resultatet blir nederlag och död.

Populism utan sammanhållande kraft – Chantal Mouffe och vänsterns förtvivlade sökande efter alternativ

Att vänstern har bekymmer är helt uppenbart. Problemformuleringsprerogativet (fint ord…) har tagits ifrån dess företrädare, kapaciteten att organisera någonting annat än rent temporära manifestationer för tämligen perifera frågor verkar helt lysa med sin frånvaro, och förmågan att tala till bönder på bönders vis (något som väl i ärlighetens namn aldrig har varit vänsterns starka sida) verkar vara fullständigt bortblåst. Det finns dock de som försöker, däribland Chantal Mouffe, belgisk politisk filosof och ”post-marxist”, som t.o.m. säger sig vilja tala sig varm för en ”vänsterpopulism”. Låt oss titta lite närmare på hur hon lyckas med den saken i sin lilla skrift Till vänsterpopulismens försvar. 

Mouffe säger sig vilja bana vägen för en form av radikal demokrati av vänstersnitt, där dock arbetarklassen som bärande skikt har ersatts av en heterogen samling subgrupper som, enligt vad det förefaller, först och främst verkar förenas av en gemensam drift att skapa en bättre och mera välfungerande demokrati och av ett aktivt ställningstagande mot en gemensam fiende i form av nyliberalismen. Hur denna transformation ska gå till i praktiken intar Mouffe dock en klädsam tystnad inför, och hon nöjer sig med att konstatera att den liberala demokratins grundläggande former ska bevaras. Problemet med den typ av reformering ”från insidan” som Mouffe förespråkar är dock uppenbara, vilket inte minst dagens politiska verklighet ger talrika exempel på. En förändring ”inifrån” innebär alltid en uppenbar risk att ”reformatorerna” koopteras av den struktur som de säger sig vilja förvandla, gör strukturens inneboende etos till sitt eget, och förtränger de ideologiska riktlinjer som de hade för avsikt att stödja sig på vid förändringsarbetet. Ett uppenbart exempel på den typen av beteenden är den svenska socialdemokratins företrädare, som fortfarande försöker uppbära illusionen av att de representerar arbetarklassen samtidigt som deras politiska karriär, som bedrivs inom ramen för en liberal demokrati, i första hand verkar tjänstgöra som en språngbräda för deras vidare karriär inom näringslivet. Att den utvecklingen ska kunna motarbetas av nästa grupp som träder in i de redan etablerade politiska strukturerna förefaller minst sagt naivt, även om det givetvis bör påpekas att det ligger i demokratins natur att förändringsprocesserna ska vara långsamma och övervägda, något som dock har både för- och nackdelar.

Mouffe ansluter sig också till en form av idealbild av den liberala staten, då vare sig rösträtt, maktfördelning, flerpartisystem eller mänskliga rättigheter nödvändigtvis är essentiella för en stat av marknadsliberal modell, snarare tvärtom. Liberalismen har dessutom blivit alltmer amorf till sin utformning och att därför hävda att den med nödvändighet är en bägare som måste innehålla allt det vi anser bör känneteckna en sann demokrati är vare sig helt trovärdigt eller förenligt med den faktiskt existerande verkligheten. Det förefaller också som att Mouffe verkar vara av den åsikten att transformeringen ska ske utanför det etablerade parlamentariska systemet, för att sedan transplanteras in i detsamma och där åstadkomma den förändring som hon anser vara önskvärd. Resultatet blir någon form av diskursivt ideal där vi ska göra en ”hegemonisk omvandling” för att sedan via en ”agonistisk debatt” komma fram till ramarna för hur den nya demokratimodellen ska utformas. Det kan givetvis invändas mot den nutida formen av parlamentarisk demokrati att den inte längre ger något större utrymme för de åsiktsbrytningar som ger alla en möjlighet att göra sin röst hörd, och att den marknadsliberala konsensus som råder inte minst i Sverige har paralyserat det fria meningsutbytet och förpassat alternativa tolkningar till politikens bakgård. Samtidigt har detta skett helt inom ramarna för den liberala version av demokratin som Mouffe säger sig vilja försvara. Det svenska paradexemplet på den typen av agerande är Annie Lööfs fördömande, utifrån en visserligen falsk med ändå påklistrat demonstrativ liberal hållning, av andra partier som extremister, något som knappast kan sägas vara förenligt med faktiska demokratiska ideal, utan snarare är en argumentationsstruktur som hämtar sina förebilder från mera totalitära samhällen. Liberalismen, och särskilt dess marknadspräglade variant, har aldrig varit en fullständigt tät skyddsvall mot totalitarism och diktatur av traditionellt högersnitt, inte minst eftersom den i princip alltid har varit sammankopplad med ett konkurrens- och utvecklingstänkande av direkt socialdarwinistiskt snitt.

Det finns också uppenbara problem när man som Mouffe och den nya tidens identitetspolitiskt färgade vänster förkastar klassperspektivet, samtidigt som man säger sig vilja skapa en ny form av ”kollektiv vilja”. Det är inte längre aktuellt, påstår Mouffe, att ge arbetarklassen en prioriterad position i den politiska kampen, men frågan är om det beror på att arbetarklassen som sådan har spelat ut sin roll? Det finns egentligen inte mycket som talar för det, snarare finns det tydliga indikationer på att arbetarklassens existens fortfarande är ytterst påtaglig, och det faktum att den i stigande utsträckning omvandlas till ett prekariat är i grund och botten ingenting annat än en återgång till den situation som rådde innan de genomgripande fackliga striderna och reformerna ägde rum för omkring ett sekel sedan och knappast någon indikation på arbetarklassens icke-existens. När Mouffe vill ersätta det traditionella klassbegreppet med identitetspolitiskt betingade subgrupper så går hon inte bara den liberala högerns ärende, då klassperspektivets död sedan länge varit en bärande ideologisk komponent inom den postmoderna nyliberalismen, hon gör sig också samtidigt själv till en närmast arketypisk representant för de härskande partiernas okritiska sväljande av tankegods kommande från den mycket begränsade sfär som den akademiska medelklassen besitter. Att hon sedan enbart gör valhänta försök, som t.ex. genom en ytlig hänvisning till miljöfrågan, att lansera ett sammanhållande kitt som ska kunna konkurrera med högerns nationalistiskt präglade diskurs gör hennes kritik av klassbegreppet minst sagt ihålig. Det blir som en upptäcktsresa där var och en får bestämma vilken väg han/hon vill ta, men där det krävs ett mirakel för att ens en minoritet av deltagarna ska nå samma ändpunkt. Och anledningen till det är givetvis att det är helt omöjligt att ena alla dessa undergrupper och ge dem en gemensam meningsbärande tolkning av den politiska strid som förestår, vilket egentligen är fullständigt självklart eftersom identitetspolitiken och enfrågerörelsernas ultimata rasion d’etre är att slå bort möjligheten för genomgripande förändringar och i huvudsak behålla status quo, dvs. de klassrelationer vars existens Mouffe förnekar.

Helt i linje med Mouffes i grunden vänsterliberala hållning så överger hon också den traditionella vänster-högerskalan, då den enligt henne tappat i relevans i vårt ”heterogena” samhälle. Även det här är givetvis ett tydligt tecken på hur handlingsförlamad vänstern är, och då inte minst när det kommer till de tolkningar av verkligheten som görs. Som jag redan har varit inne på i ett tidigare inlägg så är de alternativa värderingsscheman som skisserats, varav det mest bemärkta är GAL/TAN-skalan, knappast mindre ideologiskt färgade än det traditionella förfäktandet av klasstrukturernas dominerande inverkan, snarare tvärtom. Om det överhuvudtaget går att säga att skillnaden mellan höger och vänster har suddats ut, vilket Mouffe hävdar, så är det i så fall i form av den politiska praxis som dominerar de politiska diskussionerna i de västerländska demokratierna, idémässigt är rågångarna mellan höger och vänster lika klara, eller oklara (välj själv), som de alltid har varit. Att påstå att de skillnaderna har upphört att vara giltiga är som att säga att den högra trottoaren har slutat att existera bara för att samtliga fotgängare går på vänster sida. Det är också lite märkligt att Mouffe överger vänster/höger-skalan då hon uttryckligen förespråkar en agonistisk diskurs när det kommer till hur hon förväntar sig att en radikal demokrati ska fungera. Genom att överge de övergripande sammanhållande idéstrukturerna som kan generera ett kollektivt agerande som sträcker sig utöver det partikulära underminerar hon i praktiken det hon själv säger sig vilja skapa, en grogrund för en radikal demokrati som kan åstadkomma genomgripande samhällsförändringar. Resultatet blir istället ofrånkomligen en polsk riksdag, där olika subgrupper käbblar med varandra om tolkningsföreträdet i enskilda frågor, samtidig som helhetsperspektivet helt lämnas därhän. Det sättet att resonera har oundvikligen likheter med Adam Smiths beryktade ”osynliga hand” och är ytterligare en indikation på att Mouffe i grunden är en filosof av liberalt snitt, då detta i mångt och mycket påminner om ett renodlat laissez faire-tänkande. 

Det finns dessutom en påtaglig fara med den agonistiska struktur som Mouffe har som ideal. Den förutsätter att det finns både en möjlighet och en vilja från de deltagande parterna att låta den demokratiska dialogen fungera utan inskränkningar, något som är problematiskt av flera skäl. Jag är långtifrån någon anhängare av den konsensuskultur som präglar den svenska demokratin på ett både medvetet och inte minst underförstått sätt, men om vi ska kunna skapa en gemensam plattform för ett fortsatt politiskt och demokratiskt agerande är kanske inte alla dessa disparata subgrupper det mest lämpade underlaget? Mouffe säger sig vilja bygga upp en relation ”där olikheterna fortfarande är aktiva”, och det är givetvis rent teoretiskt sett en lovvärd position. Men om det övergripande samförståndet saknas, och om det saknas en gemensam nämnare för alla de grupper som ska bära upp den här formen av kommunikativ demokrati så kan det lätt resultera i att graden av friktion i det politiska systemet blir extremt hög, och att bygget därför riskerar att implodera på grund av inneboende motsättningar. De sekteristiska dimensioner som ligger implicit i den här typen av ideal är tyvärr ingen bra grund för att skapa en kollektiv gemenskap med förmågan att handla utifrån ett gemensamt intresse, åtminstone inte i ett nationellt eller övernationellt perspektiv. En välfungerande bygemenskap kan kanske eventuellt skapas efter de här riktlinjerna, men en modern demokratisk stat ska inte förväxlas med en sockenstämma. Jag är fullt medveten om att Mouffe ritar upp ett ideal, en bild av hur demokratin ska kunna fungera på ett för henne optimalt sett, men hur lovvärt det initiativet än är så liknar resultatet mest av allt en produkt av en kammarlärd som tappat kontakten med världen utanför rummets fyra väggar. Mouffe ser den ideala demokratin som en kamp mellan motståndare, och inte mellan vän och fiende, men en politisk kamp är inte ett pokerparti där du sopar bort korten efter varje giv och får en ny hand utan snarare ett whistparti där du får straff för dina tidigare misslyckanden. Att hålla liv i en kamp mellan motståndare innebär en maktbalans som är så finkalibrerad att den aldrig tillåts slå över åt vare sig den ena eller den andra sidan, för i så fall kommer skillnaderna bara att öka och leda till att man får omformulera den relationen i just termen av ”vän och fiende”. Det är naivt att tro att en politisk diskurs går att förväxla med ett sällskapsspel. Det handlar om makt, ingenting annat. 

Det grundläggande problemet med Mouffes teorier är kanske inte i första hand att den faktiska substansen är om inte obefintlig så i varje fall inte direkt framträdande, det ligger i vilket fall som helst i ämnets natur att politisk filosofi väldigt sällan ägnar sig åt att framlägga rent praktiskt konstruktiva förslag. Men den grundläggande motsättning som finns mellan Mouffes självpåtagna roll som vänstertänkare och hennes okritiska anammande av tankegods som är fast förankrade i den liberala myllan, och rentav i den nyliberala varianten av den, gör att hennes kritik av samma företeelser blir trubbig och inte överdrivet trovärdig. Förfäktandet av tesen om arbetarklassen upplösning hör tveklöst intimt samman med det postmoderna tankekluster där ”de stora berättelserna” anses ha spelat ut sin roll. När Mouffe därför ger upp alla tankar på en sammanhållande ideologisk kontext där den politiska kampen kan föras, och när hon väljer att tolka världen som fragmentariserad så ansluter hon sig i praktiken till den världstolkning som hon samtidigt säger sig kritisera, eftersom postmodernismen inte är någonting annat än en kuschad knähund åt nyliberalismen. Betonandet av fragmentering, en bild som det ingår i nyliberalismens agenda att sprida, innebär redan från början en uppgivenhet från vänsterns sida. Istället för att titta på det som förenar oss så ska vi fokusera vid att allas egenart ska tillgodoses. Resultatet blir ett inbördes käbbel, en splittring och en politisk impotens. Sekterism har i och för sig alltid varit ett starkt och stabilt kort hos vänstern, men man bör kanske därför inte underblåsa den driften ytterligare. När hon dessutom hävdar att begreppet folk är inte av essentialistisk natur, vilket givetvis ska ses som en markering mot högernationalistiska och rasistiska positioneringar, utan något som skapas i diskursiva praktiker så innebär det att världen blir ständigt flytande och därför också betydligt mera svårgreppbar än vad som är funktionellt för en politisk och demokratisk praxis som syftar till genomgripande förändringar. Rädslan för att fastna i definitioner, en postmodern smitta, gör oundvikligen att vänstern saknar skärpa när det kommer till att hantera den politiska vardagen och istället hamnar i ett moras av revirstrider, särartsdiskurser och maktkamper. Det är det i särklass bästa sättet att garantera att vänstern aldrig kommer att få makten, och något som bara gagnar dess politiska opponenter.

Helt i linje med postmodernismens ideologiska käpphästar gör sig Mouffe till taleskvinna för subjektets död, hänvisar till Freud, och talar om flytande identiteter. Hon hävdar också, och det med en beklagande ton, att vänstern har betonat rationaliteten på bekostnad av affekterna och hon hänvisar i det fallet även till massteorier, ett teorikluster som knappast har genererat de allra trevligaste resultaten i den politiska historien och som i mångt och mycket är fast förankrat hos utkantshögern. Jag är inte så säker på vad hon egentligen vill uppnå med sitt avsteg från rationaliteten, men den upplysningskritik som ligger immanent i den ståndpunkten är knappast förenlig med en traditionell vänsterhållning. Och ett kollektivt rus är inte trevligare om det är socialistiskt än om det är nationalsocialistiskt, det är samma blinda drift. Det ”schrödingersubjekt” som detta resulterar i skapar bilden av en mänsklig individ som aldrig är någonting annat än sina spatialt och temporalt fixerade affekter. Det finns inte heller, påstår Mouffe någon social identitet som kan bli fullständigt etablerad, vilket bör innebära att även våra familjerelationer är något flyktigt och ytterst temporärt. Att hon dessutom, vilket numera känns en smula uttjatat, stödjer sig på Wittgensteins språkspel och hävdar att du som individ kan bli delaktig i demokratin som en levnadsform och att den inte behöver något intellektuellt fundament känns inte direkt förenligt med vare sig en traditionell vänsterhållning eller de formella strukturer som en fungerande demokrati trots allt kräver. Intressant nog så hämtar Mouffe exemplet från Wittgensteins reflektioner över religiositet, vilket knappast är invändningsfritt då en religiöst grundad politisk praxis i princip är nästintill så långt ifrån demokrati man kan komma, och det på ett närmast ontologiskt plan. En affektbaserad demokrati utan ett intellektuellt fundament är en oartikulerad demokrati, och som sådan i princip en oxymoron. En demokrati av den oreflekterade art som blir följden av detta blir givetvis också lätt en lekboll för de som går in i spelet och ändrar dess regler inifrån. Att frånerkänna förnuftet en dominerande position i demokratidiskursen, vilket är vad Mouffe gör i det här fallet, och att samtidigt koppla det till ett individbegrepp som betonar särart, flyktighet, fragmentarisering och ett beteende grundat på affekter bådar knappast gott om de förutsättningarna samtidigt ska ges plats i en politisk kontext där konflikten och kampen står i förgrunden. De ställer i vilket fall som helst hårda krav på deltagarna i den demokrati som Mouffe ser som ett ideal, krav som jag tror är svåra, för att inte säga omöjliga, att leva upp till. Det är väl antagligen därför som Mouffe är så försiktig när det kommer till att ge några konkreta exempel på hur hennes demokratimodell ska se ut och fungera i praktiken, hon vet helt enkelt att det hon ägnar sig åt är en meningslös tankeexercis, ännu en impotent skapelse av en alltmer handfallen vänster. En populism som betonar det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss kan aldrig utgöra något allvarligt hot mot den nyliberalism som Mouffe positionerar sig emot, den banar snarare vägen för en alltmer påtaglig högerhegemoni och kapitulerar för en världsbild där vänstern får finna sig i att spela en undanskymd roll eller gå liberalismens ärenden. Och det var kanske inte meningen.