Nyttoprylar vi kan klara oss utan: 1. Läsbandet

Världen, och då inte minst min egen lilla beskärda del av den, är som bekant full av olika former av objekt. De kan vara skapade av naturen, de kan vara skapade av människan, de kan vara restprodukter från en annan typ av verksamhet av många olika slag, eller rentav biprodukter vid tillverkningen av andra objekt. Här handlar det dock om medvetet tillverkade objekt, och dessutom om föremål som tillverkas med den uttalade avsikten att de ska vara till nytta för oss. Ibland blir det dock helt enkelt bara fel, och den eventuella nyttan av objektet ifråga förbyts till ett enda stor irritationsmoment som förpestar vår tillvaro snarare än förgyller den. Under den här rubriken tänkte jag titta på ett antal objekt som inte på något sätt lyckas leva upp till de förväntningar om ökad bekvämlighet som, hoppas jag, var deras tillverkares avsikt, utan snarare enbart ökar den friktion som till slut bryter ner oss och skickar oss i en för tidig grav. Låt oss därför titta på läsbandet, en försåtlig liten pryl som lyfts fram som ett formgivningsmässigt kvalitetstecken när det kommer till böcker, företrädesvis inbundna sådana, men som i själva verket bara fungerar som något av en fiktionsbrytare (Brecht hade säkert gillat dem...) och får oss att lägga mer tid och koncentration på hur vi läser snarare än på vad vi läser.

Till att börja med kan vi väl konstatera att läsbandet rent estetisk knappast är någon fullträff, även om vissa förlag försöker höja dess attraktionskraft genom att överge det sobert svarta och istället låter banden få en matt gyllene lyster. De verkar för övrigt finnas i alla möjliga färger och material, men det är givetvis ingen merit eftersom exakt samma sak kan sägas om bakterier och seriemördare. Och om det, som en av de ansvariga för eländet på Natur och Kultur säger i ett inlägg på Instagram, är "redaktörens nöje" att välja färgen på läsbandet, så får det mig att undra en smula över vilka andra nöjen som redaktörer i allmänhet ägnar sig åt? Sadomasochistiska orgier, torterande av smådjur och panflöjtsspelande är väl vad som bör ligga närmast till hands.

Men nu är det först och främst funktionen, eller snarare bristen på densamma, som vi ska ägna oss åt. Vi föreställer oss då olika former av läspositioner som du som flitig bokläsare kan tänkas inta. Vi börjar med ryggläge. Det bör sägas att de flesta läsband trots allt i varje fall inte är överdrivet långa, även om det inte på något sätt är ovanligt att de kan hänga ner en decimeter under bokens nedre pärmkant. Vi bortser från det lätt obscena i det dinglande bandet och koncentrerar oss istället på det rent faktiskt störande i att ligga på rygg och försöka koncentrera dig på det du läser (i sig ofta en bedrift av ansenligt mått) samtidigt som det fördömda läsbandet antingen kittlar dig på magen eller fladdrar som en förryckt metronom i nederdelen av ditt blickfält. Vad gör du då? Jo då försöker du lägga upp det fördömda läsbandet över sidor som du antingen redan har läst eller som är så pass långt fram i boken att det kommer att ta ett tag innan du når dit. Och så försöker du nypa fast det eländet med ett krampaktigt tag om de blad med vars hjälp du försöker hålla undan läsbandet från att börja dingla på nytt. Läsning som avkoppling? Glöm det!

En gyllene sabotör av alla ansatser till läsro

Sitter du vid ett bord och läser så kan du välja att lägga ut läsbandet rakt uppåt från boken då det är fäst i inlagans överkant, och får då försöka bortse dess existens så gott det nu går. Är det så att du gärna äter eller dricker någonting samtidigt som du läser gäller det dock att se upp. Att doppa boken i tekoppen eller i smörgåsen är något som enbart klantar ägnar sig åt, att undvika att doppa det eländiga läsbandet i olika former av föda är däremot nästintill lika omöjligt som att få fjorton rätt på stryktipset. För att i görligaste mån kunna undvika det så får du därför göra en variant av det du försökte dig på när du låg på rygg och läste, dvs. du får försöka "gömma" läsbandet i någon avdelning av boken som du antingen redan har läst eller som det dröjer ett bra tag innan du kommer att läsa. Då inställer sig det problemet att en del av läsbanden (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks utgivning utmärker sig särskilt i det avseendet, men de använder väl någon form av pansarplåt i sina läsband...) är väldigt styva, vilket gör att sidorna i boken inte ligger plant när läsbandet läggs under dem. Samma sak gäller för övrig läsband av mera mjuk sort, eftersom det på intet sätt är ovanligt (det är snarare en regel) att de viker sig dubbelt eller tredubbelt och åstadkommer en liten bula i den text som du ska läsa. Försöker du ta den enkla vägen och släta ut sidorna genom att pressa dem neråt så är risken att de veckas uppenbar. Och är du dum nog att stoppa in läsbandet bara ett fåtal sidor från där du befinner dig i din läsning så får du ägna nästan lika mycket tid på att flytta det framåt i boken under ideliga svordomar över detta minst sagt onödiga arbete.

När du sedan har läst boken och ska ställa tillbaka den där du tog den, vad händer då? Jo det fördömda läsbandet visar sig vara oerhört benäget till att vilja se sig omkring i världen, med påföljd att det hänger ut i underkant av boken även när den står på sin plats i hyllan. Har du begåvats med en boksamling där samtliga volymer innehåller läsband får dina hyllor därför lätt ett utseende som mest påminner om trasmattor, med en enda lång rad av fransar som hänger ner och förstör alla former av estetisk njutning som ett välsorterat bibliotek kan ge. Det ser helt enkelt sjaskigt ut, på, och ibland över, gränsen till det rent snuskiga. Inte blir det bättre av att läsbanden, eftersom de hänger ut ur böckerna och nästintill med en missils målmedvetenhet verkar söka sig till damm och allsköns orenligheter, med tiden förvandlas till gråbrunfläckiga, fransiga rester som inte ens en mindre nogräknad lumphandlare skulle vilja befatta sig med.

Vad gör man då åt detta problem? Det finns egentligen bara en lösning, och det är att tillämpa den taktik som Rickard Fuchs hävdar att den arketypiske kirurgen använder sig av: "Det gamla uttrycket ´´knivgalen´´ stämmer ofta. En kirurg är kirurg, för att han tycker om att operera. Mindre prat och mera handling, är kirurgens paroll." (Rickard Fuchs, Visst är ni sjuk, s. 47). På samma sätt får man inte vara blödig när det kommer till avlägsnandet av läsbanden (och återfinnandet av sinnesfriden). Själv brukar jag använda en sax, medan en av mina mera puristiska vänner med mikroskopisk precision tillgriper ett rakblad för att medelst detta verktyg kunna avlägsna varenda spår av den förhatliga textilien från boken ifråga. Men det är en smaksak, på samma sätt som vissa föredrar Round Up medan andra river upp maskrosorna för hand. Efter väl utförd operation fattar jag sedan läsbandet (ni får själva föreställa er min äcklade grimas) mellan tumme och pekfinger och bär det med rakt utsträckt arm till soppåsen, dit jag förpassar det med en suck av välbehag. Det är med ett visst beklagande som jag samtidigt konstaterar att bandet ifråga är på tok för skört och tunt för att man ska kunna göra en snara och hänga den ansvarige för dess existens i det, men kampen går oförtröttligt vidare för en läsbandsbefriad värld.

Miljö, tro och ubåtar - om varför vi hellre sjunker än överger våra övertygelser

Jag läste i Expressen apropå Greta Thunberg (jag tillägger att det är den uppmärksamhet som riktas mot detta kvasifenomen som stör mig, inte fenomenet i sig, alla har rätt att vara barn, med allt vad det innebär av trosvisshet och förenklingar, även Greta) att nu skulle journalisterna göra sitt i miljöfrågan, dvs. de skulle vara kritiska på rätt sätt (det är som alltid jag som läser mellan raderna). Någon verklig kritik som kan vara saklig, välgrundad och ha ett perspektiv som inte är direkt tunnelseende ska vi nog inte räkna med. För varför förstöra partyt genom att tala om att drinkarna är utspädda, gräddtårtan sur och gästerna ditkommenderade. Då är det bättre att vi alla sjunger med i allsången och låtsas om att vår värld är en otvetydigt vacker plats. 

Det är märkligt hur stort vårt behov av väckelse är, och hur vår längtan efter enkla förklaringar och lösningar genomsyrar alla, oavsett bildningsgrad, social position eller intelligens. Jag läser nu Mattias Göranssons bok Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag och det är knappast så att våra makthavare framstår som något undantag från regeln om att vi alla lever i högre grad i den värld som vi vill leva i, inte i den faktiska världen. Vi söker alla i första hand efter att få våra fördomar bekräftade, oavsett om de fördomarna är av "positiv" eller "negativ" natur. Flyktinginvandringen är ju bara det senaste exemplet på hur människor som mer än allt annat vill framstå som "goda" bortser från allt faktamässigt underlag som kan tänkas underminera deras idylliska bild av hur världen borde se ut, om den bara fogade sig efter deras drömmar och inte var så förbannat grå och verklig. 

I Björnen kommer citerar Göransson bland annat Palme i samband med IB-affären, då Palme, som alltså försvarar det faktum att socialdemokraterna har upprättat en illegal spionorganisation som har övervakat svenska medborgare och begått ett antal brott av mer eller mindre grov natur under det "arbetet", ett arbete som till inte ringa del syftat till att hjälpa socialdemokraterna att behålla makten inte minst inom fackföreningsrörelsen genom att trakassera kommunister, säger så här om en bok av Peter Bratt där IB:s verksamhet beskrivs: "Boken och artiklarna visar på en enorm misstro mot demokratin. Det är främst inte öppenhet de är ute efter, fienden är vårt demokratiska reformistiska samhälle, och det får attackeras med vilka medel som helst" (s. 133). Och så jämför Palme Bratt och Guillou med stalinister. Detta alltså sagt av en statsminister som upprätthållit en hemlig (och för den delen extremt inkompetent) spionorganisation som har spionerat på medborgarna i det "demokratiska och reformistiska samhälle" som Palme påstår sig värna. Ytterligare kommentarer är överflödiga. 

Och så kommer vi till moderaternas kanske mest lysande stjärna (i sig ett tecken på att det partiet knappast är något begåvningsreserv), allas vår älskling Carl Bildt. Hanif Bali, som väl själv inte heller direkt imponerar som "tänkare", fick ju nyligen göra avbön för sin kritik av Bildt där han konstaterade att Bildt aldrig någonsin överhuvudtaget hade haft rätt i en enda utrikespolitisk fråga. Och det var väl antagligen det faktum att Bali har haft rätt i den bedömningen som gjorde att han fick löpa gatlopp för sitt yttrande, hade verkligheten varit en annan så hade hans påstående avfärdats med en axelryckning. Carl Bildt är för övrigt ett intressant avvikande exempel på Peters princip, den princip som säger att alla blir befordrade till dess att de når sin inkompetensnivå. Carl Bildt har nämligen lyckats dra det hela ett varv till och tagit flera steg över den nivå där hans brist på kompetens borde ha torpederat hans karriär. Den förklaring jag har till det är just den som jag är inne på ovan, Bildt är nämligen en messiansk figur, en frälsare som är helt övertygad om sin egen storhet, och den typen av lätt sociopatiska mytomaner (eller vad man nu ska kalla dem?) är oerhört svåra att stå emot, inte minst när de som Bildt har sociala kontakter som gör att deras karriär kan fortgå trots deras uppenbara brist på formell kompetens. Bildt gick ju "sängvägen" till sin post som moderatledare då han passande nog var gift med den gamle moderatledaren Gösta Bomans dotter, ett äktenskap som strategiskt nog ingicks två år innan han blev partiledare. 

Carl Bildt är ett ypperligt exempel på att en offentlig position inte implicerar att du på något sätt har fog för det du säger, eller att du ens kommer i närheten av att ha några kunskaper inom de områden som du yttrar dig tvärsäkert om. Hans uppblåsthet är helt i paritet med hans närmast totala inkompetens och Bildt ska vara väldigt glad för att den politiska sfären existerar, för hade inte den funnits hade han varit tvungen att försörja sig genom att leta tomburkar och rensa sly som beredskapsarbetare. Bland Bildts väckelsebetingade käpphästar (de är

Ubåtshaveri - dock inte av intellektuell art... (bild från Daily Mail)

många) tar vi upp den s.k. "ubåtsfrågan", vår egen lilla svenska variant av Loch Ness-odjuret, med den skillnaden att det i varje fall finns några suddiga fotografier på Nessie, medan det i ubåtarnas fall helt saknas sådana. Jag bortser från U137, för det var otvetydigt en ren felnavigering av en full rysk ubåtskapten, för bara ett fyllo skulle försöka köra en ubåt på ett "hemligt uppdrag" på en plats där vattendjupet är så lågt att den måste gå i ytläge hela tiden och där det till slut finns så lite vatten att ubåten obönhörligen går på grund, särskilt om man dammar på i en hastighet som gör att grundstötningen blir så total att det blir som att slå i en spik i en murken träbit.
 
Nåväl, åter till Bildt, väckelsetron i ubåtsfrågan tog sig bland annat följande uttryck. Jag citerar återigen från Göransson, Björnen kommer:

"Den 4 december samma år [1990] intog Carl Bildt talarpodiet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Detta anrika sällskap hade nu valt in honom som medlem. I sitt inträdesanförande talade Bildt om sitt favoritämne: de ständiga undervattensintrången på svenskt vatten.
   Anförandet var snarlikt de olika sammanställningar Marina analysgruppen levererat till ÖB under åren, med skillnaden att Carl Bildt gick ända tillbaka till andra världskriget i den långa indiciekedja han målade upp. Utan att nämna att han själv medverkat i Ubåtsskyddskommissionen berömde han särskilt dess insatser efter Hårsfjärden och menade att man idag måste ´´konstatera att kommissionen träffade anmärkningsvärt rätt i sin analys och sina slutsatser´´. Det av kommissionen utmålade mönstret av jättelika och samordnade operationer hade nämligen ´´till fullo bekräftats´´ av senare händelser. Bildt visade sig fortfarande tro att en sovjetisk ubåt befunnit sig mitt inne i Stockholms centrum, och spekulerade om att det fanns en hemlig Östersjöarmada bestående av åtta miniubåtar som var cirka 30 meter långa med 14 tillhörande dykfarkoster av mindre slag. Dessa hade genomför två-tre större operationer i Sverige om året, "på stor bredd och mot helt olika delar av landet samtidigt". Avslutningsvis argumenterade Bildt för att Sovjetunionens sammanbrott alls inte garanterade ett förändrat beteende, istället kunde förändringarna ´´snarast skärpa de sovjetiska kraven på kontroll av Östersjön och dess luftrum.´´ (s. 258f.) 

Om inte Bildts imbecillitet och kolartro framgår tillräckligt tydligt av det så infogar jag för säkerhets skulle kommentarerna från sovjetisk sida:
 
´´Där fick Olofson [journalist på SvD] veta att ryssarna hade satt fyra man på att noggrant studera Bildts anförande. ´´Ju mer vi läste desto mer förvånade blev vis´´´, sade en officer. ´´´Trots att talet framfördes i en vetenskaplig miljö saknar vi dokumentära bekräftelser och fakta.´´ Marinkommandots chef skrädde inte orden: ´´Möjligen är Carl Bildt en god politiker, men på det här speciella området är han inkompetent", sade Vitalij Ivanov. ´´Om man offentligt vill gå ut med så allvarliga anklagelser måste man också komma med bevis, men det gör inte Carl Bildt. Istället presenterar han lögnaktiga påstående som varken kan bekräftas med dokument eller mänskligt förstånd.´´ Olofson bad honom då att kommentera de larvförsedda miniubåtar som svenskarna ansåg sig ha bevisat förekomsten av med olika bottenspår. Ivanov: ´´Jag meddelar kategoriskt att vi varken har miniubåtar eller bandgående ubåtar i drift inom Östersjöflottan. Varje intelligent människa och officer inom flottan vet att man inte kan förflytta en ubåt på det viset." (s. 259f.) 

I förhållande till ubåtsfrågan framstår flyktingfrågan som oerhört substantiell vid en jämförelse, eftersom de som vill ha ett empiriskt underlag för att invandringen leder till utbredd kriminalitet och ett samhälle i förfall utan problem kan hitta det, medan de som ser invandringen som ett positivt tillskott till landet och som ett sätt att få hit välfungerande och strävsamma individer (samtidigt som vi hjälper dem) lika tveklöst kan hitta ett underlag för den tesen. Det gäller även miljöfrågan, där de som vill kan hänge sig åt tron på att allt kommer att ordna sig och hitta fog för det, medan andra kan hitta ett minst lika vederhäftigt underlag för tesen om vi oundvikligen kommer att sabotera den här planeten långt bortom all räddning. 

Göransson hänvisar givetvis till Festinger, Riecken och Schachters socialpsykologiska studie When Prophecy Fails, en av de bättre böcker som jag har läst efter millennieskiftet (givetvis för att den stryker mig medhårs). Det går givetvis att rikta bärande invändningar mot Festingers och hans kollegors metodologiska förhållningssätt då det antropologiska dilemmat (att observatören påverkar skeendet) alltid finns närvarande i den här typen av studier, men det är samtidigt oundvikligt och det sekteristiska tankemönstret finns där likafullt. Och ubåtsfrågan är närmast ett paradexempel på hur allting tolkas utifrån en redan fastslagen föreställning, där alla fakta läggs på en prokrustesbädd och allt som eventuellt kan motsäga den slutsats som man redan är övertygad av huggs av med förödande precision. Finns det inga bevis för att Sovjet har några miniubåtar, så är det i grund och botten bara en otvetydig indikation på att sovjetryssarna är/var så sluga att de har lyckats utveckla den typen av vapen utan att någon information om dess förekomst har spridits vidare. Den där typen av bisarra tankemönster är för övrigt på intet sätt begränsade till att gälla ubåtar när det kommer till våra ryska vänner. Heidi Avellan, en tämligen blygsamt begåvad ledarskribent i Sydsvenskan, hävdade i en artikel apropå påstådd rysk påverkan på det svenska valet och spridandet av bluffnyheter, att om vi fann några bevis för att något sådant förekom så var det självklart just bevis (i sig en truism), men om vi inte hittade några bevis så var det ingenting annat än en tydlig indikation på hur skickliga ryssarna var på att manipulera oss. Så finns det entydiga fakta så är tesen bevisad, saknas fakta så är tesen i vilket fall som helst oomkullrunkeligt sann. Joseph Heller skrockar kanske förtjust i sin himmel när han hör den typen av resonemang, själv tycker jag att "Moment 22-argument" är direkt ovärdiga människor som gör anspråk på att bli tagna på allvar.

Men pudelns kärna är vår obändiga vilja att anpassa världen efter hur vi vill att den ska vara, inte efter hur den i själva verket är. Det finns givetvis mängder av förklaringar till av vi beter oss på det sättet, men friktions- eller förenklingshypotesen är kanske den tyngst vägande av dem. Vi klarar inte av en tvetydig värld, trots alla våra bedyranden om hur spännande och intressant det är med allt det som är annorlunda, det som får oss att tänka ett varv till, det som får oss att ifrågasätta det vi tror på och det vi är bergfast övertygade om. Då vrider vi hellre alla obekväma fakta så att de kan tvingas in i den världsbild som vi upprätthåller, eller väljer helt att bortse ifrån eller förtiga dem, som när det visar sig att de spår av larvfötter som marinens ubåtsjägare hittade inte alls gick parallellt med varandra utan istället divergerade ifrån varandra, något som för den mest hängivne "ubåtssupportern" säkert kan tolkas som en indikation på att ryssarna har byggt miniubåtar som antingen kan ändra storlek eller som kan ta sig fram på endast ett larvband. Och kan vi lyssna till Carl Bildts svammel om fiktiva ubåtar så är det självfallet inget som hindrar oss ifrån att förlita oss på en skolstrejkande 16-åring som ledstjärna i frågor som är betydligt mera komplicerade än vad som rör sig under ytan i våra farvatten. För så länge de säger det vi helst av allt vill höra så stänger vi så gärna av alla former av kritiskt och mera substantiellt tänkande. Orakel, upphäv din röst och folket ska följa dig! För, som Gunnar Ekelöf så träffsäkert formulerade det, "det som är boskap i andra är boskap också i dig"

Essäer om ingenting – Karl Ove Knausgård går vilse i sin egen labyrint

Karl Ove Knausgård är en mycket begåvad romanförfattare, som tyvärr har förletts att tro att hans förmåga att rekapitulera den egna uppväxten och även i övrigt komponera skönlitteratur av hygglig bärighet också med automatik gör honom till en begåvad tänkare. Så är inte fallet. Det framgår med obönhörlig tydlighet när man läser hans essäsamling Om hösten, ett enda långt bevis för att det faktum att man skriver litteratur inte nödvändigtvis innebär att man har någonting av vikt som kan vara värt att berätta om.

Det är just det banala som är Knausgårds signum, det bleka, det förutsägbara, det rutinmässiga tänkandet som egentligen aldrig vare sig gräver ner sig på djupet eller svingar sig upp mot höjderna. Det är just hans förmåga att göra den träaktiga och fadda verkligheten till centrum för hans litterära universum som gör att hans romaner fungerar, men det är också det som gör att hans essäer havererar. Knausgård har helt enkelt inget intressant att berätta när han kliver utanför sitt eget synfält, han är i grund och botten en solipsistisk författare, en individ som inte egentligen tar in världen, och som just på grund av avsaknaden av kapaciteten att kommunicera med omgivningen blir hänvisad till att återge den i stumma, sepiabruna färger, där bristen på liv får det som beskrivs att förbli ett främmande objekt, en rekvisita för funderingar som har tänkts miljoner gånger förut. Och när historien uteblir, för historieberättandet är trots allt Knausgårds styrka, så blir världen en pappkuliss, en tom teater betraktad genom en tubkikare av en individ som inte egentligen är intresserad av det han ser, även om han själv har låtit sig förledas till att tro att han är det.

Det här är helt enkelt ingen angelägen litteratur, och om den, som Knausgård hävdar, är skriven för hans nyfödda dotter så kan jag inte tänka mig annat än att hon blir djupt besviken över det litterära arv som hon förärats. För vad hon får är pladder. Visst, någon enstaka formulering sticker ut, någon enstaka bild fastnar i några sekunder innan den dränks av nästa mening, men för det mesta är det enda Knausgård förmedlar en form av vitt brus, ett torrt sprakande knaster som saknar egentligt innehåll. Han är som ett barn som ser sin första biofilm och inte kan låta bli att kommentera allt han ser med en manisk svada, men det verkar inte vara förundran inför det han ser som verkar driva honom, utan mera en form av panisk rädsla för tystnaden, som om han tror sig kunna prata sig bort från det faktum att han för det mesta inte har någonting att säga. Det är en besvärjelse som är dömd att misslyckas.

Det hela mynnar ut i en form av litterär Wikipedia, där anspråken är encyklopediska, men där Knausgård i själva verket bara tummar på ytan av det han beskriver, bilderna är fadda och intetsägande, och kunskaperna om det som beskrivs inte större än de man kan googla sig fram till på några minuter. Det är därför intressant att han säger att livet finns i det som vi inte minns, och att vi inte förmår att uppskatta det som livet verkligen är, de stunder som vi verkligen lever, något som Knausgård på ett klichémässigt sätt verkar förbinda i första hand med sin roll som far, i en apoteos över barnet, en trop som är ett minst sagt uttjatat och tröttande inslag i vår kultur men som han ändå verkar ansluta sig till utan minsta distans. För om formen, som Knausgård hävdar, ska vara osynlig i litteraturen så krävs det att den ska låta sig skymmas av det innehåll som texten förmedlar. När detta innehåll då utgörs av de händelser som vi glömmer så fort vi har upplevt dem, inte för att de var så eteriska att vi inte lyckades fånga dem, utan enbart för att de var så ointressanta att vi knappt noterade dem när de ägde rum, så faller texten ner i ett hål där den formmässiga ramen blir som ett pepparkaksmått, en tunn vass kant som omsluter vad som i praktiken är ingenting annat än ett tomrum. Därmed inte sagt att resultatet blir fullständigt ointressant, men det spänningsfält som ändå uppstår i texten har inte så mycket med dess innehåll att göra som med den bild av Karl Ove Knausgård själv som går att mejsla fram när man läser mellan raderna. Fram tonar ett porträtt av en människa som frenetiskt försöker skriva sig in i en delaktighet i världen som han i själva verket inte förmår att känna, en människa som lägger texten som ett skyddande filter mellan sig och världen och som noga undviker alla sprickor som skulle kunna ge ens en skymt av hans rätta ansikte. Autofiktionen brukar ibland presenteras, och inte minst tolkas, som en nästintill naken sanning, som något som för oss närmare den person som den litterära texten kretsar kring, men det är givetvis en chimär, för det handlar om en litterär fiktion som inte skiljer sig nämnvärt från alla de övriga varianter av den typen av fabuleringar som existerar. Vad autofiktionen istället bygger upp är en spegelsal, en rad mer eller mindre förvrängda illusioner som lätt får både läsaren och författaren att gå vilse. Men medan läsaren har en annan värld att återvända till när fiktionen har släppt sitt grepp, även om givetvis inte heller den världen kan ställa upp några exakta sanningsanspråk, så är författaren dömd att för evigt irra runt i sin självskapade labyrint. Och någon Ariadne som kan leda Knausgård ut ur den labyrinten verkar det inte gå att hitta. Dold bakom otaliga spegelbilder som egentligen inte visar någonting alls irrar han vidare, en hypergrafiker som, ironiskt nog, skriver sig bort från världen i sin önskan att närma sig den.

Ett grundläggande problem med Knausgård är dessutom att han tar sig själv på djupaste allvar, för även om han koketterar med att han inte förstår Heidegger (Vem gör förresten det? Knappt ens Heidgger själv troligtvis…) så är en av de få litterära referenserna i boken Rüdiger Safranskis biografi om den snårige tyske filosofen. Hänvisningen blir därför snarare någon form av ironisk blinkning, som om Knausgård vill säga oss att visst förstår han mycket mer än vad han vill erkänna, men att lite klädsam blygsamhet aldrig är i vägen. Det är något pubertalt, närmast gymnasieintellektuellt över den hållningen, man visar upp fjäderdräkten men är samtidigt noga med att markera att man vet att den kanske inte är så välputsad som den borde vara. Anspråken är höga, men förmågan att leva upp till dem sviker och det är också de essäistiska inslagen i romansviten Min Kamp som saggar ner berättartempot i böckerna, jagar ur mig ur fiktionen, och får mig att irriterad treva efter rödpennan och undra över om lektören hade kisspaus när manuset släpptes igenom. Jag brukar sällan anteckna eller klottra i mina böcker, men i den sjätte delen av Min Kamp drog jag stora kryss över sidorna 221 till 227 och konstaterade att det var länge sedan jag läste något som var så pretentiöst och samtidigt så svamligt förutsägbart och helt i avsaknad av originalitet. Strax därefter slutade jag att läsa boken eftersom jag utgick ifrån att jag skulle drabbas av en oemotståndlig lust att kasta den i väggen när jag kom till Knausgårds långa essä om Hitler. Detta av ett mycket enkelt skäl. Jag har läst bokstavligen allt det som Knausgård stödjer sig på för sin Hitleressä och oerhört mycket mer än så om ämnet. Tror jag därför att jag kan skriva en fyrahundrasidig essä om Hitler som har det minsta av intresse att säga som inte har sagts ett otal gånger förut, och dessutom på ett mycket mer välformulerat och genomtänkt sätt? Svar nej! Knausgård borde ha ställt sig själv samma fråga och kommit fram till samma slutsats. Att han inte gör det säger mer om honom än någonting annat i hela hans produktion. Och det är väl där vi får söka anledningen till att Om hösten är ett havererat verk, ett slöseri med papper och tid som med fördel kan ersättas med i princip vilken syssla som helst. Och det var väl förhoppningsvis inte Knausgårds avsikt...

När nationalekonomerna sätter priset är det alltid någon annan som betalar – Finanspolitiska rådet och den fria hyressättningen

Finanspolitiska rådet, en samling akademiska snillen med en uppenbart mörkblå slagsida, har gått ut med att de vill införa fri hyressättning, ett mantra som de ofta återkommer till och försöker trumma in med en dåres envishet (passande nog). Som alltid när det handlar om nationalekonomiska exkursioner i vardagen så är väl verklighetsanknytningen inte överdrivet stor, medan tunnelseendet är desto mera påfallande. Skrivbordslösningar har ju onekligen sin charm, även om den charmen ofta falnar när de omsätts i verkligheten, något som inte minst de som blev offer för Margaret Thatchers religiösa korståg mot det engelska kommunala fastighetsbeståndet kan vittna om. Men, det är med ekonomi som med religion, det praktiska förnuftet får stryka på foten och in kommer det doktrinära vanvettet, med allt vad det innebär. 

Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.

När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:

”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.” 

Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.

Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.

Rådets ordförande Harry Flam bor i en villa på Idunavägen 19 på Lidingö, tillsammans med en person. Villan är faktiskt på tämligen blygsamma 142 kvadrat. Medelinkomsten i området är 49 506 kronor (mer än dubbelt i förhållande till medelinkomsten i Sverige som är 22 500 kronor), men jag tror nog att vi kan sluta oss till att Harry tjänar lite mer än så... Om så inte skulle vara fallet så kan han trösta sig med att det lilla hus som han bor i är värt uppskattningsvis 10,3 miljoner. 

Viceordföranden Kari Lotsberg har blygsamma 103 kvadrat att röra sig på, då hon delar en större villa (207 m²) med en annan person på Västra Banvägen 45 i Enebyberg. Medelinkomsten i det området är 38 847 kronor och jag tror inte att Lotsberg sänker det snittet. Villan beräknas vara värd omkring 12,1 miljoner. Peanuts för en nationalekonom givetvis... 

Peter Englund, nationalekonom (inte att förväxla med akademiledamoten och historikern) bor för sin del i Uppsala, närmare bestämt i ett radhus på Eriksbergsvägen 15 A som han delar med en person. Det radhuset är på 155 m² och medelinkomsten i det området uppgår till 34 716 kronor, och ni vet säkert vad jag tänkte skriva nu... Radhusets värde är rätt exakt 6 miljoner, pengar som en hyresgäst av ordinärt snitt givetvis snyter ur näsan i en handvändning. 

Åsa Hansson är verksam vid den nationalekonomiska Institutionen vid universitetet i Lund, men jag är inte helt säker på att det här verkligen är hennes adress, eftersom jag inte har fått fram något födelsedatum för henne. Det finns dock bara en Åsa Hansson i Lund och den personen bor på Hubertusvägen 9 i ett kedjehus på 173 m². Hon är något mera trångbodd än sina kollegor i rådet, då hon delar detta hem med tre familjemedlemmar. Medelinkomsten i det området är 38 581 kronor och om vi utgår ifrån det genomsnittliga m²-priset i området så är familjen Hanssons kedjehus värt omkring 5,5 miljoner. 

Bertil Holmlund, ännu en teolog (förlåt, nationalekonom...) har gått/går att finna på flera adresser, då han bl.a. varit skriven i en villa på Öselvägen 1 i Enskede Gård. Huset såldes i början av året för 10,5 miljoner, vilket var något under det uppskattade värdet (det framgår dock inte om Holmlund ägde huset vid det tillfället, men oavsett det så ger det här givetvis en tydlig indikation angående den bostadsstatus som vår käre nationalekonom är van vid). Medelinkomsten i just det området är 40 861:-. Bertil har säkert en slant på banken också, om det skulle knipa och fick väl en slant över när huset såldes, då han numera bor på Paketgränd 15 i Enskede i en bostadsrätt som betingade ett pris på mellan 4,2 och 6,2 miljoner om vi ska gå efter de priser jag har hittat på objekt i det huset. Om vi utgår ifrån att Holmlund tycker om att ha lite utrymme så är den dyrare bostadsrätten på 107 m², men det kan ju finnas större än så. Området har dock en viss pöbelaktig prägel, då medelinkomsten är för sammanhanget blygsamma 32 771 kronor, dvs. bara ungefär 50 % mer än riksgenomsnittet. Herr Holmlund ska för övrigt även, och då antagligen vid väl valda tillfällen, gå att finna i en fastighet på Aspeåvägen 2 i Lögdeå, så uppenbarligen tycker han om bostäder, något som dock inte därför nödvändigtvis gör honom till ett orakel när det kommer till hyressättning. 

Den sjätte och siste medlemmen, Ragnar Torvik, är norrman och bor troligtvis i Norge, eftersom han är verksam på universitetet i Trondheim. Det finns en person med det namnet boendes i Trondheim och är det den man vi söker så verkar det som om herr Torvik faktiskt bor i ett flerfamiljshus. Men det huset är beläget i centrala Trondheim nära hamnen, och vi kan nog med viss säkerhet sluta oss till att det inte bor några smutsiga invandrare, några tölpaktiga arbetare eller annat löst pack i det huset. Någon medelinkomst för området har jag inte lyckats få fram. 

Dessa fattiglappar och olycksbarn tycker nu att vi ska rädda den svenska samhällsekonomin genom att de som bor i hyresrätt får bidra ännu mer till försörjningen av överklassen än vad hyresgästerna redan gör (bidragsmodellerna till överklassens fromma är många, rotavdrag, förtäckta extra kommunalskatter i form av vinstuttag via hyror och el, borgensavgifter, m.m., m.m.). Det är väl på sitt sätt fint tänkt av dessa kära nationalekonomer, eftersom de uppenbarligen är av den uppfattningen att hyresgästen i gemen är vad de själva inte är, dvs. en person som ser till samhällets bästa snarare än att i första hand sträva efter egna fördelar. Men jag glömde en sak, det här är ju nationalekonomer, den enda institutionaliserade formen av sociopati som finns inom den akademiska världen. 

Sedan är det roande att se att den här typen av individer är av precis samma skrot och korn som alla grupper som skriker på att vi behöver räddas från det ena eller det andra. SD vill att vi ska rädda Sverige genom att slänga ut invandrarna, miljökämparna vill att vi ska rädda miljön genom att köttätarna och flygturisterna ska sluta med sin konsumtion, nationalekonomerna och den svenska överklassen vill att ekonomin och bostadsmarknaden ska räddas genom att underklassen ska taxeras hårdare. Fascinerande, minst sagt. Säga vad man vill om Jim Jones, ledaren för The Peoples Temple, men när han tubbade sina sektmedlemmar till att tömma giftbägarna i Guyana så var han inte sämre än att även han själv tog en liten slurk ur grytan. Det är kanske synd att säga att han levde som han lärde, men han tog i varje fall själv konsekvenserna av sina åsikter. Det vore trevligt om flera kunde göra det. 

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/finanspolitiskt-rad-foreslar-fri-hyressattning 

https://www.svd.se/finanspolitiska-radet-har-fel-om-hyressattningen 

http://www.finanspolitiskaradet.se/ledamoterochmedarbetare/ledamoter.4.3dc0d3a412bc4ba245f800013906.html 

Den maniske skribenten och den historiska biografins lockelser - Robert William Shields och den "sanna" historien om Vilda Västern

Paul Auster, som den här texten egentligen inte alls ska handla om, laborerar mycket med metafiktion i sina berättelser. Det vimlar av tillfälligheter, slump, kinesiska askar, falska identiteter, apokryfiska skrifter, och mer eller mindre elaborerade fiktioner som blandas samman med det påstått reella ytskikt som utgör romanernas handlingsram. Underminerandet av verkligheten, och det stipulativa draget i den, dvs. att vi för det mesta själva bestämmer vad verkligheten kan sägas vara utan att ta några överdrivna hänsyn till någon/något annan än oss själva, är fundamentala inslag i Austers romankonst. Det är sina bästa stunder både tankeväckande, tilltalande och roande, och när jag nu helt plötsligt stöter på en person i det verkliga livet som förefaller att ha rymt ur Austers litterära menageri kan jag inte låta bli att återge den historien här.

Jag har nu läst ut Rachel Dickinsons bok The Notorious Reno Gang som jag nämnde i ett tidigare inlägg, och boken avslutas med ett kort, men ur vissa avseenden minst sagt intressant kapitel rörande det bibliografiska och historiska underlag som Dickinson har använt sig av. När det kommer till källmaterialet angående Renoligan så finns det nämligen, medger Dickinson, inte många förstahandskällor att tillgå. Pinkertonarkivet gick upp i lågor redan på 1870-talet och i övrigt återstår mest tidningsartiklar från den tid då det hela utspelade sig, med allt vad det innebär av hörsägen, partsinlagor och rena osanningar. Dickinson refererar dock, om än med en del uttryckliga reservationer, till en magisteruppsats framlagd av en Robert Volland vid Indiana University. Och jag hittade faktiskt excerpter ur den avhandlingen på Jackson Countys/Seymour Public Librarys hemsida:

http://www.jacksoncountyhistory.org/items/show/941

Den påstådda magisteruppsatsen förefaller alltså existera, även om de anspråk som den hävdar däremot visar sig vara en smula dubiösa vid en närmare titt. Enligt Dickinson är det nämligen så att Indiana University helt saknar dokumentation som skulle kunna bevisa att de överhuvudtaget har haft någon student vid namn Robert Volland inskriven på sitt universitet, och det finns inte heller några som helst belägg för att den skriften som han påstås vara upphovsman till skulle ha utgjort något underlag för en magisterexamen i historia. Någon historiker med namnet Robert Frederick Volland verkar också vara svår att lokalisera, utöver de få hänvisningar till den påstådda magisteruppsatsen som alltså trots allt går att leta fram på nätet. Hans historieintresse har således antingen svalnat radikalt efter detta inte alltför blygsamma utbrott av skrivklåda (uppsatsen är på närmare 400 sidor), alternativt har något annat (om vad detta skulle kunna vara kan vi bara spekulera) satt hinder i vägen för hans fortsatta karriär som historiker. 

Det framgår inte av framsidan på uppsatsen (som avbildas på den sida som jag hänvisar till ovan), men den ska enligt Dickinson, och enligt en skriftförteckning som jag har snokat fram på nätet, vara redigerad av en Robert William Shields, en man som jag återkommer till inom kort och som allt det här egentligen ska handla om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få någon fullständig uppfattning om den vetenskapliga nivån på Vollands avhandling med ledning av de få excerpter som finns tillgängliga, men den innehåller, enligt Dickinson, bland annat långa citat från en självbiografisk skrift som påstås vara skriven av en Isaac Wilson, en man vars far ska ha mördats av Frank Reno. Detta dåd ska ha skett för att undanröja möjligheterna för att fadern, Grant Wilson, skulle kunna vittna mot Frank Reno angående ett rån mot en livsmedelsbutik och ett postkontor i Jonesville som den sistnämnde skulle ha begått i augusti 1865. Grant Wilson ska vid den tiden själv ha tillhört Renoligan, men bytte i samband med just denna kriminella aktivitet sida och åtog sig att vittna för åklagarens sida i utbyte mot att själv gå fri från alla anklagelser, något som självfallet väcker ont blod hos hela Renoklanen, med redan nämnt resultat som följd. Sonen Isaac Wilson, som också var den som upptäckte sin fars döda kropp, svär på att hämnas för mordet. Men efter att han själv av någon anledning har tagits om hand av familjen Reno genomgår Isaac tämligen kvickt en fullständig metamorfos och förvandlas från en beslutsam hämnare till en lika styvnackad försvarare av familjen Renos alla medlemmar, en utveckling som väl får sägas vara inte helt och hållet trovärdig.

Dickinson har inte lyckats lokalisera något exemplar av Wilsons bok, betitlad Four Years in a Home-Made Hell och är väl inte överdrivet övertygad om att den överhuvudtaget existerar. Hon använder den dock som källa, men bara i andra hand, då hon citerar ur den från Vollands återgivande av texten i den ovan nämnda magisteruppsatsen. Ramon Fredrick Adams, en aficionado när det kommer till Vilda Västerns historia, har emellertid tagit med Wilsons lilla bok i sin extensiva förteckning över skrifter om den amerikanska västerns historia, Six-Guns and Saddle Leather: A Bibliography of Books and Pamphlets on Western Outlaws and Gunmen, men påstår sig bara känna till ett enda faktiskt existerande exemplar av den. Frågan är om detta exemplar är den kopia som Volland säger sig citera ur, eller om det är andrahandsuppgifter med Volland som ursprungskälla som även Adams använder sig av? Adams förteckning innehåller visserligen mera detaljerade uppgifter om bokens utgivningsår och -ort, samt om tryckeri, bokstorlek och sidantal, men de uppgifterna kan ju självfallet även de vara hämtade från Volland. Eventuella fysiska exemplar av Wilsons skrift verkar dock vara ungefär lika lätta att hitta som en katolsk nunna på en mässa för sexleksaker.

Så var det då dags att återgå till Robert William Shields, mannen som var sin namne Vollands trogne medhjälpare. Det visar sig då att herr Shields själv också har haft en uttalad faiblesse för Renoligans eskapader och själv skrivit några mindre böcker om deras aktiviteter. Den boken, vars titel Seymour, Indiana and the Famous Story of the Reno Gang: Who Terrorized America with the First Train Robberies in World History är minst lika prunkande som den titel som Dickinson har begåvat sitt eget alster med, går däremot att snoka fram, och en kopia som även går att söka i finns hos Googlebooks: 

https://books.google.se/books/about/Seymour_Indiana_and_the_Famous_Story_of.html?id=3HBPAQAAMAAJ&redir_esc=y 

Shields andra skrift om Renoligan, med den mera modesta titeln Illustrations for Mules Crossing,: A history of the Reno era; the story of the Reno brothers verkar dock vara mera svårhittad, men vi kan väl, med tanke på att hans andra opus faktiskt går att leta fram, som omväxling tolka det hela i välvillig anda och tro att något exemplar av den ändå finns därute någonstans och kanske eventuellt också kan tänkas dyka upp vid något lämpligt tillfälle. Och så kan vi trösta oss med att en annan bok av Shields, eller vem det nu är som kan tänkas vara upphovsman till just den skriften, faktiskt går att hämta hem som Kindle-utgåva. Det handlar om ännu en ”självbiografi”, och denna gång är det John Reno, den enda aktiva medlem av Renoligan som överlevde de lynchningar som skedde i Seymour 1868 och då i första hand tack vare att han själv satt inspärrad i Missouri under den här tiden, som är föremål för de självbiografiska utgjutelser som ryms mellan pärmarna i denna lilla skrift.

Kindleversionen av John Renos självbiografi

Boken, som i tryckt form bär titeln The Life of John Reno: The World’s First Train Robber written by himself, sägs vara skriven redan 1879, året efter att John Reno frigavs från fängelset, men den enda utgåva som finns att tillgå verkar av någon anledning inte ha blivit utgiven förrän 1940, vilket är rätt exakt 45 år efter biografiföremålets död. Någon tidigare upplaga verkar inte existera i amerikanska bibliotek, men självfallet kan samtliga exemplar ha skattat åt förgängelsen av en eller annan orsak. Men av en händelse som ser ut som en tanke så visar det sig att även den här boken, eller i varje fall 1940 års utgåva som alltså är den som finns att tillgå, har redigerats av en man vid namn Robert William Shields. Vi kan väl försiktigtvis nöja oss med att antyda att det av förklarliga skäl därför kan resas en del dubier angående autenticiteten även när det kommer till John Renos påstådda självbiografi.

Det faktum att Shields själv har skrivit om bröderna Reno kan givetvis ses som en förklaring till hans intresse för Vollands arbete och hans medhjälp vid redigerandet av John Renos memoarer, och det intresset kan självfallet också göra hans beredvillighet att hjälpa till fullt förståelig. Men jag vet inte, någonting verkar vara en smula ruttet i den här affären, och det är som omväxling inte någon av Renobröderna som misstankarna faller på. En avhandling som inte är en avhandling, som skrivs av en Robert och redigeras av en annan Robert, och som anger källor som ingen kan hitta, källor som backas upp av andra källor vars ursprung är höljt i dunkel, är det inte som om hela historien vore kalkylerad ur en av Paul Austers romaner, om det nu inte vore för att Paul Austers verksamhet som författare ligger långt efter den här tiden? Hade det varit Auster som hade varit upphovsman till den här berättelsen så skulle det givetvis också finnas en uttalat symbolisk dimension i valet av namnet Volland som pseudonym (om vi nu förutsätter att det är Shields själv som har skrivit även den påstådda avhandlingen), men den enda klocka som ringer hos mig i det avseendet är en vag association till Sophie Volland, Diderots älskarinna och brevförtrogna. Och det är kanske långsökt (och ”austerskt” skulle den magsure säga) att tro att det har någon som helst relevans i det här fallet? Fast i och för sig, ett antal av Diderots brev till Volland har bevarats till eftervärlden, medan ingenting av Sophies egen penna finns kvar, och kanske skulle det här kunna ses som ett, visserligen fiktivt men ändå, sätt för alla ”Vollandare” runtomkring i världen att få sin revansch och det röstutrymme som de så länge har saknat. Men det är, som sagt, så långsökt att jag tror att vi lämnar det ämnet omgående.

Vi är dock långt ifrån färdiga med Robert William Shields, för om vi nu ändå är inne på att det är han som är upphovsman till i princip samtliga skrifter om Renoligan som vi här har diskuterat, så bör vi kanske, åtminstone ur ett rudimentärt perspektiv, teckna någon form av psykologiskt porträtt av honom för att se om den teorin är det minsta plausibel. Och det visar sig vid en närmare titt av hans liv och gärning att en man av Shields verbala kaliber utan tvekan skulle kunna snyta en avhandling ur näsan åtminstone ett par gånger om dagen. Shields, som i sitt yrkesliv var verksam både som präst och som lärare i engelska, visar sig nämligen själv vara en karaktär som vore som klippt och skuren för rollen som protagonist i Paul Austers nästa roman, med allt vad det innebär av besynnerliga tics och dålig förankring i verkligheten. Det visar sig inte minst när vi tar en titt på den senare delen av hans liv

Historien förtäljer inte om Shields hade lämnat sitt intresse för Vilda Västern bakom sig när han tog itu med det projekt som skulle sysselsätta honom under 25 år av hans liv och vars gigantiska proportioner får det mesta i ”litterär” väg, inklusive Karl Ove Knausgårds expansiva romansvit. att förvandlas till muslortar vid en jämförelse. Shields bestämde sig nämligen 1972 för att han skulle börja skriva dagbok, en syssla som han ägnade sig åt fram till 1997 då en stroke gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Under den här tiden producerade den gode Shields inte text av den diminutiva art som kännetecknar den ordinära tonårsflickans små romantiska utgjutelser, som alla ryms med marginal inom de röda sammetsklädda pärmarna på en dagbok av ordinärt format, långt därifrån. Vad Shields lyckades åstadkomma under dessa år är istället en dagbok av ett sådant mastodontformat att det är svårt att överhuvudtaget behandla ämnet utan att man själv drabbas av skrivkramp vid blotta tanken. För när Shields av medicinska skäl tvingades fälla ner locket över sina skrivmaskiner så hade han producerat en dagbok som uppskattningsvis innehåller 37,5 miljoner ord (ja, du läste rätt…).

Vi roar oss självfallet med lite beräkningar för att åskådliggöra omfattningen av Shields maniska beteende (han har inte för inte blivit diagnosticerad som lidande av hypergrafi, dvs. ett tvångsmässigt behov att skriva som påstås ha en nära koppling till epilepsi). En normal roman består av omkring 150 000 ord, vilket gör att Shields under sina 25 år som självbiografisk skribent kan sägas ha producerat en textmassa motsvarande ungefär 250 romaner av lite mer än ordinär storlek, något som skulle få t.o.m. Georges Simenon att rodna av avund (Simenon skrev omkring 300 romaner, men han tog närmare 50 år på sig för att åstadkomma den verkkatalogen och de flesta av hans böcker är dessutom tämligen tunna och inrymmer knappast 150 000 ord). I hyllmeter, om vi räknar med en genomsnittlig ryggbredd per inbunden bok på 3 centimeter, så innebär det att Shields hade behövt köpa en 60-centimeters och en 80-centimeters Billybokhylla för att få plats med sina självbiografiska alster i sitt hem, men då hade han i gengäld haft cirka 40 centimeters hyllutrymme kvar, där han kunde ha placerat Bibeln, taxeringskalendern och kanske ett alldeles eget exemplar av någon lämplig diagnosmanual för abnorma psykiska tillstånd.

Räknar vi sedan antalet ord och försöker bilda oss en uppfattning om frekvensen på den skrivklåda som Shields uppenbarligen led av så framgår det att han skrev ungefär 4107 ord om dagen, varje dag, i ur och skur, vardag som helgdag. Som en jämförelse kan sägas att Stephen King, en annan individ som inte direkt är känd för att vara kortfattad, i sin lilla, och faktiskt rätt informativa bok om skrivandet, passande nog kallad Att skriva, rekommenderar att den författaren in spe sätter sig ner och skriver 2000 ord om dagen, innan han/hon får ledigt för andra aktiviteter. Shields hade således varit en säker ytterst omhuldad mönsterelev om King hade fått för sig att arrangera skrivarkurser (en företeelse som den gode skräckmästaren dock uppvisar en hälsosam skepsis mot). När Shields därför donerade sitt livsverk till Washington State University får man väl förutsätta att universitets representanter, efter att först ha skakat misstroget på sina huvuden under några dagar och nypt sig i armarna tills de blev blå, beslutade sig för att hyra en lastbil vid avhämtandet av dagboken. Det är dock något som jag inte kan hitta några uppgifter om, och inte heller huruvida de som tvingades bära de 94 lådor som Shields hade lagrat sitt självbiografiska storverk i drabbades av allvarliga ryggproblem.

Nu återstår givetvis den centrala frågan. Vad fyllde egentligen Shields sina dagböcker med? Tja, i princip allting av intresse (och en hel del som måste sägas helt sakna intresse…). Han ägnade sig inte bara åt mental introspektion, han ägnade sig med minutiös omsorg åt att registrera sina kroppsrelaterade tillstånd, alltifrån de mediciner han åt till den avföring som plumsade ner i toan vid varje besök. Han lyckades också (om vi ska tro nekrologen i New York Times (https://www.nytimes.com/2007/10/29/us/29shields.html) utveckla tre dussin olika sätt att beskriva hur hans urineringar fungerade, samtliga, enligt Times skribent, helt utan obscena övertoner (det, passande nog, anala i den sysslan behöver man kanske inte vara alltför freudianskt influerad för att kunna spåra). Shields noterade också noga priserna på samtliga inköp som hushållet gjorde, kommenterade den post han fick och de tidningar han läste, och ägnade sig i sin dagbok enligt Douglas Martin (nekrologens författare) åt allt från bytandet av glödlampor till begrundadet av Gud till att dokumentera sina besök i badrummet.

Ovanstående besvärliga arbetssituation, hämtat från den oefterhärmlige Jan Stenmarks fatabur, bör ha varit vardagsmat för Robert William Shields

 
Om Djävulen finns i detaljerna så måste herr Shields med andra ord ha stått öga mot öga med Hin Håle vid otaliga tillfällen, vilket dock inte förefaller ha hindrat honom från att fortsätta med sitt flitiga värv. Hur dessa eventuella möten påverkade Djävulen förtäljer i så fall inte heller historien, men vi får väl utgå ifrån att även han tvingades kapitulera inför Shields envetenhet. Och flitig var Shields onekligen, på ett både överflödande och samtidigt strikt och organiserat sätt. Han skrev nämligen på sex skrivmaskiner i tur och ordning, maskiner som stod utplacerade bredvid varandra på ett hästskoformat bord, och påstås ha brutit ner sitt liv i femminutersintervaller som var och en dokumenterades noga. Han gick t.o.m. så långt att han avbröt sin sömn varannan timme för att även kunna infoga sina drömmar i dagboken, (https://www.dailymail.co.uk/news/article-490674/Discovered-The-worlds-longest-diary—3-75-million-words-it.html), så det var väl inte för inte som han hade Emanuel Swedenborgs samlade skrifter stående i närheten av sitt skrivbord. Men allting har sitt pris, och det är väl ingen vild gissning att det rubbade sovmönstret inte bara tillät honom att fånga drömmar som annars hade glidit honom ur näven, utan också i varje fall inte gjorde honom mindre disponerad för den stroke som satte stopp för hans skrivarmödor.

Huruvida Shields också själv fabricerade de böcker som handlar om Renoligan och som vi har behandlat ovan, och om han i så fall avslöjar det i sin dagbok får vi ännu så länge leva i ovisshet om, då dagböckerna inte blir tillgängliga för offentligheten förrän 50 år efter det att de lämnades in 1999, vilket alltså gör att de inte går att läsa förrän i mitten av det här seklet. Det råder väl dock ingen som helst tvekan, med tanke på hans övriga produktionstakt, att han skulle ha kunnat författa samtliga dessa böcker under en kafferast och ändå haft tid över till att ta en påtår i godan ro. Men några säkra bevis får vi kanske aldrig. Det är i vilket fall som helst kanske inte helt lätt att ta den gode Shields på fullt allvar, och samtidigt minst lika svårt att inte kreditera honom för att vara i besittning av en tämligen stor portion av självdistans och humor. När han påstår att Elvisfilmen Love Me Tender är baserad på en av hans böcker om Renogänget så får vi nog ta det påståendet med en rätt rejäl nypa salt, men när han i nästa andetag säger att han säkert har skrivit åtminstone 1200 dikter, varav fem-sex stycken faktiskt också var bra, så är det spjuvern och den självdistanserade Shields som blinkar åt oss. Och kanske passar det bäst att avsluta den här exkursionen i det shieldska territoriet med samma ord som mr Pickwick bemötte mr Winkle i Charles Dickens roman Pickwickklubben: ”You are a humbug, Sir!” Men då med i den bemärkelsen som en annan amerikansk ”helig dåre” använde det om sig själv. För när den beryktade Freak Show-direktören P. T. Barnum kallade sig själv för en ”humbug” så var det i den meningen att han visserligen lurade oss åskådare lite grand, men samtidigt också roade oss i betydligt större utsträckning. Och säga vad man vill om herr Shields liv och leverne, helt utan underhållningsvärde är det sannerligen inte.

Kan vi verkligen lära oss något av Vilda Västern? - Renogängets öden och äventyr

Det var ju detta med att läsa flitigt och vad man eventuellt kan lära sig av det. Nu läser jag The Notorious Reno Gang: The Wild Story of the West's First Brotherhood of Thieves, Assassins, and Train Robbers av Rachel Dickinson (det prunkande titeln är givetvis en anspelning på s.k. Dime Novels, massproducerad skräplitteratur med den typen av titlar som ofta behandlade den här typen av ämnen och som trycktes i USA vid den här tiden och några decennier in på 1900-talet). Renogänget var bl.a. ansvariga för några av de allra första tågrånen som skedde i USA, och har nått notorisk status, och detta då inte minst på grund av hur deras karriär som laglösa "avslutades".

Den här tiden är närmare bestämt åren efter det amerikanska inbördeskriget, en period som kännetecknades av oro, kriminalitet och social misär i stora delar av USA, och då inte minst i den amerikanska södern, då sydstaterna som bekant tillhörde den förlorande sidan. Det gjorde inte delstaten Indiana, som de

här händelserna utspelade sig i, men det var en stat som, även om den anslöt sig till unionen, befann sig någonstans mitt emellan nord- och sydsidan, och vars invånare slogs på båda sidor under kriget, med allt vad det innebar av efterföljande trauman då kriget var över. I vilket fall som helst så var ett av resultaten av inbördeskriget skapandet av en "trashanksarmé" bestående av stora mängder av unga män som inte kunde acklimatisera sig till ett normalt liv efter att kriget hade tagit slut, utan istället ägnade sig åt diverse ofog av mer eller mindre allvarlig art. Så här kunde det låta i en insändare från den tiden, tagen från Seymour Times, den tidning som gavs ut i staden Seymour, Indiana, hemvist för Renogänget:

"We are very frequently annoyed by small boys standing around the railroad station, especially during train time - they annoy not only the employees, but also the passengers getting off and on the train. Boys, we wish to treat you kindly, therefore we ask you to keep away. We also ask parents to keep their children away from the station. Their being there results in no good for them, but may result greatly to their injury. One boy has lost his arm here and who knows but your boy may be the next one, not only to lose his arm, but his very life. Parents, we warn you in time, will you heed our warning? But there is a class of larger boys with whom we have no patience - boys old enough to know what is required and expected of them - boys whos mustaches are beginning to sprout, and who begin to ´´ape the airs of men,´´ these young gentlemen (?) both annoy and disgust us and all decent people, by hanging around the sitting room of the Depot, and insulting every female passenger that gets off the train. Young men, if you don't wish to have your names exposed to become reproach to all respectable people this must be stopped." (Dickinson, The Notorious Reno Gang, s. 65)

Alla likheter med de trakasserier som flickor/kvinnor har utsatts för i det här landet av pojkar/män med liknande bakgrund är givetvis helt avsiktliga. Det har ju som bekant varit en del rabalder kring Kajsa Normans bok Sweden's Dark Soul: The Unravelling of a Utopia, där hon beskriver den tystnadskultur som rådde kring det som hände på festivalen We are Sthlm 2015, händelser som uppenbarligen lika gärna kunde ha utspelat sig på en tågstation i Indiana för närmare 150 år sedan. Inget nytt under solen således. Mer än möjligtvis att pressen i USA, åtminstone under den här tiden, var mera frispråkig än vad nutidens svenska massmediamodell är (den svenska pressen har även i förhållande till sig själv blivit betydligt mera återhållsam i jämförelse med hur den var under den första hälften av 1900-talet, vilket givetvis har både för- och nackdelar).

Och oavsett om vi använder oss av en genetisk förklaring (dvs. den förklaring som säger att de här personerna är "onda" av naturen) eller om vi använder oss av en förklaring där den sociala kontexten anses styra individens beteende (dvs. förklaringen som utgår ifrån att "de trasiga leksakerna" förklarar vissa personers avfall från den "rätta" vägen) så var det så att en hel del av de individer som den här insändaren handlade om gick vidare till betydligt mera extrema former av kriminell verksamhet, och däribland fanns bl.a. bröderna Reno och deras kumpaner. Det var för övrigt inte bara tågrån som ligan ägnade sig åt. Bland andra lukrativa men illegala sysselsättningar som ligan ägnade sig åt fanns bedrägerier, sedelförfalskning och bankrån, vilket således gör gänget till något av en diversehandel i brott. Deras verksamhet underlättades av att det, precis som i det här landet, där det dock i första hand handlar om att strafflagen gör undantag för minderåriga, var svårt att fälla någon för de brott som begicks. För det mesta betalade Renobröderna och deras anhang helt enkelt de borgenssummor som krävdes (summor som ofta sattes lågt av ett inte alltför nogräknat rättsväsende), avvek från sin häktning och återupptog sedan omedelbart sin kriminella bana. Det var också så på den tiden i USA att rättsprocesser ofta desavouerades genom rena teknikaliteter, i grunden obetydliga småsaker som utnyttjades av skrupelfria advokater och som gjorde att rättegången ogiltigförklarades och ledde till att den åtalade blev frikänd.

Vad riskerar då att hända i ett samhälle där kriminaliteten frodas och där myndigheterna verkar vara helt handfallna eller korrumperade (eller båda delarna), när det kommer till hur förövarna ska straffas? Befolkningen i Indiana tröttnade i varje fall på de här individernas totala förakt för lag och rättvisa och när tre av ligamedlemmarna, efter att ha gripits under ett misslyckat tågrån den 9 juli 1868, fraktades med ett annat tåg för att föras till häktet i Seymour så stoppades det tåget av en lynchmobb, varpå rånarna plockades av tåget och hängdes i ett träd som stod i nära anslutning till spåret. Strax därefter fångandes ytterligare tre medlemmar av bandet in, och även den trion "omhändertogs" omedelbart av vad som troligtvis var samma lynchmobb, och hängdes i samma träd där den första gruppen mötte sitt öde. Platsen där trädet var beläget kallas för övrigt numera, passande nog, för Hangmans Crossing. Epilogen till den här sedelärande historien kom i december samma år (1868), då tre av bröderna Reno häktades i Kanada och fördes till New Albany, Indiana, för att ställas inför rätta. Förtroendet för rättvisan var uppenbarligen inte alltför stort bland befolkningen i Indiana, för det dröjde inte alltför länge innan lynchmobben nådde även New Albany, där de bröt sig in i det federala fängelset, släpade ut Renobröderna och ytterligare en gängmedlem (Charlie Anderson) ur deras celler och lät även dem dingla några decimeter ovanför marken.

        Slutstationen för tågrånare. Bröderna Renos gravar på kyrkogården i Seymour, Indiana.           Bild hämtad från Jackson County Visitor Center

Nu får vi väl hoppas att det svenska samhället inte urartar i riktigt lika hög grad, inte minst eftersom lynchmobbar inte alltid är så noga med vem de hänger och inte bryr sig överdrivet mycket om att med säkerhet fastslå någons egentliga skuld. Men jag tycker att det är intressant med paralleller, och då först och främst den parallell i den här historien som indikerar att det kanske inte alltid är så att individer som kommer från samhällen som slitits sönder av inbördeskrig, som tillhör kulturer som är förankrade i förlegade mönster (som sydstatskulturen) och vars medlemmar därför känner sig alienerade, och som kommer från en tillvaro där de flesta problem har lösts med våld, nödvändigtvis blir välfungerande samhällsmedlemmar. De grundläggande orsakerna till detta fenomen kan vi tvista om, men vi ska kanske inte blunda för de problem som faktiskt föreligger och som, vilket den här lilla historiska exkursionen är en indikation på, riskerar att upprepas i all oändlighet så länge vi, av olika skäl, inte riktigt tar dem på allvar.

Inget nytt under solen – Några nedslag i berättelsen om människans dumhet och naturens kollaps

En av mina trista egenheter är att jag läser såväl vitt och brett som mycket, något som gör mig om möjligt ännu odrägligare än vad jag annars hade varit. Fördelarna med ett flitigt läsande är i och för sig många, man blir åtminstone rudimentärt allmänbildad, ens språkbruk blir i varje fall inte sämre och mera fantasilöst, och man gör självfallet inte överdrivet mycket ofog när man sitter försjunken över en bok, om nu inte kliande i naveln och petande i näsan ska räknas in i den kategorin? Nackdelarna är dock minst lika många. Illusionerna, i den mån man hade några innan läskunnighetens förbannelse trädde i kraft, för en alltmer tynande tillvaro och ersätts med tiden av en sällan outtalad cynism. Man tenderar också att utveckla en obetvinglig drift att paja de flesta historier som personer i ens omgivning berättar genom att på ett förnumstigt sätt tala om för dem att just den historien har jag läst om, och i själva verket är det så att… Produkten av det besatta bokslukandet blir helt enkelt en tråkig besserwisser, eller man blir i varje fall tråkig för omgivningen, själv har man ju för det mesta rätt kul, elak och okänslig som man är. Det finns väl ett antal sätt att råda bot på, eller i varje fall lindra, dessa karaktärsbrister, men eftersom blygsamhet inte anstår en patologisk läsare så blir de kurer som återstår mera handfasta till sin natur. Eremittillvaron har dock aldrig riktigt lockat mig, i varje fall inte i dess hardcorevariant, och att göra som Thomas Effing gör i Paul Austers roman Månpalatset, dvs. dela ut pengar till främmande människor som man möter på gator och torg, känns något oprecist och är dessutom förknippat med vissa risker, något som Effing och hans ledsagare också fick erfara. Så det är väl lika bra att ge upp och lära sig leva med sina brister, vilket dessutom gör det fullt legitimt att fortsätta med att trycka ner resultatet av dem i halsen på sin omgivning. Vi gör därför ett kort nedslag bland några färska läsefrukter, av vilka man kanske eventuellt kan lära sig ett och annat.

Vi ger först ordet till Torsten Ehrenmark, den numera antagligen nästintill totalt bortglömde journalisten/kåsören som för det mesta höll en ironisk distans både till tillvaron i stort och inte minst till sina egna tillkortakommanden. Det innebär dock inte att Herr Ehrenmark (som han själv kallade sig) saknade kvaliteter som seriös journalist, och flera exempel på det finns att hämta i hans bok Instängd på norra halvklotet. Där berättar han bland annat om en resa som han gjorde till Haiti, en resa som bland mycket annat inrymde ett fullständigt misslyckat försök att få inresevisum till grannlandet Dominikanska Republiken. Essän är försedd med årtalet 1959, vilket bör indikera att den är skriven ungefär vid den tiden medan boken kom ut 1983. Vid sin vistelse på Haiti, ett besök som inte saknar humoristiska inslag av modellen ”turistens klagan” träffar herr Ehrenmark bl.a. en amerikansk sociolog vid namn J. M. Stycos. Det är den sistnämndes ord, så som Ehrenmark återger dem, som vi hör här:

"- Det är mycket möjligt, sa han, att om sonen hade besökt fadern på det där andra stället, så hade han mött faderns andra familj, en styvmor och några halvsyskon. Man vet inte mycket om familjeförhållandena på Haiti med det förekommer tämligen allmänt att en man har ett par familjer. Månggifte är förbjudet. Han är gift med den ena kvinnan eller också är han inte gift med någondera. Förhållandena tycks vara mycket lösliga. Om en kvinna tröttnar på sin man, tar hon barnen och flyttar ihop med en annan man. Och det nya paret sätter ännu en barnkull till världen.
   Det är förmodligen en vana som har spritt sig från landsbygden, fortsatte professorn. Skifte har aldrig förekommit på Haiti. Jorden har gått i arv och delats upp mellan barnen i generation efter generation, så att varje bonde numera har ett oändligt antal små åkerlappar spridda över stora områden. För att få en effektiv bevakning mot tjuvar bygger han två hyddor så långt från varandra som möjligt inom det område där han har sin jord. I varje hydda har han en kvinna som bevakar hans odlingar. Han betraktar båda kvinnorna som hustrur och ambulerar mellan hyddorna med två barnkullar som följd. I städerna har dubbelfamiljen ingen praktisk betydelse men det är en behaglig omväxling för mannen att ha två kvinnor att besöka. Men även kvinnan tycks alltså ha full frihet att söka en annan man. Kvinnorna fungerar hela tiden som barnafödande automater och enda uppehållet mellan havandeskapen blir den tid, som det för henne att finna en ny man, sedan hon gått ifrån den förra. Det är den enda barnbegränsningsmetod som de känner till i Haiti.
   - Men med dessa stora och till på köpet dubbla barnkullar måste väl Haitis befolkning öka snabbare än någon annan i världen, procentuellt sett, sa jag.
   - Det gör den förmodligen också, sa professorn. Och dessutom kommer DDT in i bilden och rubbar naturens balans. För det enklaste som finns är att sänka dödlighetsprocenten i ett sånt här land. Man behöver bara spruta DDT, så har man på ett à två år sänkt dödstalet med 35 procent. Det betyder i sin tur att man om tio år kan konstatera en folkökning med 50 procent. Skolorna räcker inte till, analfabeterna blir fler och fler och de är redan nu nio av tio. Haiti saknar naturtillgångar och industri. Jordbruket ger lägre avkastning för varje år beroende på jorderosionen. Följden blir att svälten blir ännu fruktansvärdare och sen kommer CARE (en amerikansk hjälporganisation) och matar dom och ser till att dom lever ännu lite längre och sätter ännu fler barn till världen. Det är en ohygglig trollcirkel. Det finns bara ett sätt att bryta den. Födelsetalet och dödstalet måste nedbringas samtidigt. Preventivmedel och DDT, det är formeln. Men då kommer katolska kyrkan stickande med sitt pekfinger. Jag är katolik...eller har varit. Det var oförenligt med mitt arbete som sociolog." (s. 190f.)

Och för att vidga perspektivet till utanför Tredje världen (ett begrepp som man numera - precis som en hel del andra ord som vi inte behöver gå in närmare på här - inte bör använda, eftersom det betraktas som nedsättande - men i brist på annat...) så hoppar vi raskt över till Jonathan Rabans bok Bad Land: Ett amerikanskt äventyr. Boken kom i svensk översättning 2000, men utgavs i USA 1996, och behandlar en resa som Raban gör till Montana, där han botaniserar kring resterna av det misslyckade försök som under de första decennierna på 1900-talet gjordes för att förvandla präriemarken i den delstaten till ett blomstrande jordbruksområde:

"När Percy satt hemma i Klippiga bergen på sjuttiotalet och tänkte tillbaka på prärien insåg han att hans barndoms hela samhälle vilade på denna bräckliga grund: en dryg centimetertjock skorpa av förmultnande växtdelar och döda insekter. I det ögonblick då den första plogen bröt sönder skorpan började nybyggarna omedvetet ödeläggelsen av fundamentet deras nya liv var byggt på, och inom några få år var det bördiga översta lagret borta - utsuget, utspritt, bortblåst med torra sommarvindar." (s. 155)

"Av ranchägarna har jag fått veta att tumregeln nu för tiden är att går åt mellan tjugo och tjugofem acres betesmark till en enda ko. Nybyggarna hade besättningar på femtio sextio djur på hundra eller hundrafemtio acres. Korna betade ner gräset till rötterna. Rötterna dog i torkan. Vintern 1919 var stora områden på prärien lika kala, grå och sterila som slagg. När tjälen gick ur jorden våren 1920 utlöstes en stank av ruttnande kött. Kranier från det som hade varit prisbelönta ungtjurar låg i solen och blektes vita." (s. 239)

"I mars 1917 fanns det åtta barn i familjen Faus - fyra pojkar, fyra flickor, alla hungriga, i åldrarna från spädbarn till sjundeklassare. Då ställde Bill Faus - klädd i finaste söndagskostymen, och oförskräckt blänkande i håret - till med auktion. Han sålde jordbruksmaskinerna och boskapen och flyttade in till Ismay, där han arbetade som expedit i Earlingberts affär.[---] Emanuel Falkenstern - en av många tysktalande flyktingar från byar i Vitryssland och Bessarabien - hade varit smed innan han prövade lyckan som bonde i Amerika. Han var en mycket kyrksam man och berömd för sin sångröst. Falkenstern bodde med sin fru och deras åtta barn (prärien kryllade av de optimistiska emigranternas små barn) på en nybyggargård nära Duck Creek och hoppades, mot alla odds, på en vändning till det bättre. När vändningen äntligen kom föll priserna på vete och nötkreatur katastrofalt, och Falkensterns hade det lika fattigt 1922 som 1919. " (s. 240ff.)

"Om det som nu hände kan man läsa hos Malthus. Med befolkningsminskningen följde en glädjande förbättring av försörjningens kvalitet. Plöjda åkrar som fick ligga i träda började till sist återhämta sig från amatörböndernas rovdrift, och gräset på de kala, överarbetade markerna växte så sakteliga grönt och tätt igen. Överlevarna, Wollastons, Dockens, Zehms och Householders flyttade sina kor från det ena övergivna nybyggarstället till det andra, så att deras egna marker fick en chans att vila och tillfriskna." (s. 248)

Det krävs givetvis ingen Einstein för att inse att de här texterna påvisar att de problem som nu överskuggar i princip allting i vårt mänskliga vara på intet sätt är något unikt för just den tid som vi lever i, utan snarare en process med närmast konstanta ingredienser som har varit i funktion under en längre tid. Att därför säga att vi inte sedan länge har kunnat sluta oss till vad som nu oundvikligen kommer att ske i ett betydligt större perspektiv än det som de här enskilda exemplen beskriver är helt uppenbart en lögn. De fakta som vi nu brottas med har funnits där under en längre tid, för den som har varit villig att ta till fullo ta in det han/hon ser. Men att enbart se och att se och samtidigt också vilja veta/förstå är två skilda ting. Och vår uppenbara oförmåga och lika tydligt manifesterade ovilja att dra slutsatser från de enskilda fallen till den större helheten verkar vara nästintill pandemisk. Det kommer dessutom inte direkt som någon överraskning, i varje fall inte för en fullfjädrad cyniker, att det som så många gånger förr i historien är det optimistiska/idealistiska draget hos mänskligheten som ställer till det för oss, det inslag i vår personlighet som får oss att tro att allting ordnar sig, och gör det inte det den första gången, så är det bara att försöka på nytt. De ord som tillskrivs Blaise Pascal, att "all människans olycka kommer sig av detta enda, att hon inte förmår att sitta tyst och stilla på sitt rum", har knappast blivit mindre sanna eller aktuella så här drygt 350 år efter deras upphovsmans död. Det verkar oundvikligen vara med människans driftighet som med Malthus befolkningsteorier och som med de påstådda "landvinningar" och "framsteg" som naturvetenskapen förser oss med, att lösningarna visserligen ökar i geometrisk takt men att problemantalet samtidigt växer exponentiellt. Och den ekvationen kommer aldrig, alla floskelartade utfästelser till trots, gå att lösa annat än på det sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten. Men att ens komma med antydningar om det hugg som nödvändigtvis måste ske är en blasfemi av en art som skulle få de försyndelser som beskrivs av inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer i den beryktade Häxhammaren att framstå som bagatellartade pojkstreck vid en jämförelse. Så det är väl lika bra att hålla käften och låta dumheten och historien ha sin gång. Nu har jag ju dessutom ändå fått tala om att jag redan har hört den historia som du trodde var ny och så gärna ville berätta för mig...