När kräver Thunbergkulten sitt första dödsoffer?

Jag är på sätt och vis glad och nöjd att ingen läser det jag skriver och att jag inte har en politisk plattform som når den breda massan av flockdjur som befolkar det här landet. För min kritik av Greta Thunberg får Erika Bjerströms kommentarer (https://www.expressen.se/nyheter/klimat/svt-profilen-pahoppad-efter-orden-om-thunberg/) att framstå som rena smickret vid en jämförelse.
 
Jag har sagt det en miljon gånger förut, men det förtjänar att sägas igen. Det är fascinerande hur de som representerar "den goda saken" inte förmår att inse att deras tolkning av världen också är en partsinlaga, och att de som inte okritiskt stämmer in i hallelujakören inte därför nödvändigtvis behöver vara vare sig mörkermän eller ha fel i allt de säger.
Att Greta är en populist och en demagog, precis som Hans Rosling, går helt enkelt inte att avfärda, för det är exakt vad hon är och vad han var. Att det de säger/sa sedan stryker "den goda brigaden" medhårs förändrar inte detta faktum. Och Gretas kommentar angående det hela att, citat...:

"Jag blir ibland kallad 'politisk'. Men jag har aldrig stöttat något politiskt parti, någon politiker eller ideologi. Jag kommunicerar forskning och riskerna kring att misslyckas med att agera på den. Och faktumet att politiken som behövs i dag inte finns, varken till höger, eller till vänster eller i centern. Om någon tror att det jag och forskningen står för propagerar för en politisk inriktning – då säger det mer om den personen än det gör om mig”

...är bara ytterligare ett bevis för att hon borde sätta sig med en bok i en skolbänk och inte på gatan med ett plakat. Om hon är så okunnig och rent ut sagt dum att hon tror att den här typen av debatt kan existera utanför en politisk och ideologisk diskurs då bevisar det bara att hon är en normal, tämligen obegåvad, och extremt ångestdriven 16-åring, med allt vad det innebär av outvecklade kognitiva förmågor, bristande livserfarenhet och extremt rudimentär allmänbildning. Det bevisar också att hennes anhängare är religiöst färgade fundamentalister, helt i avsaknad av självkritik, filosofisk/idéhistorisk bildning, och totalt oförmögna att se på sig själva med ett kritiskt öga. 

Är det några som vi kan kalla nazister, detta skällsord som med närmast ryggradsmässigt betingad automatik tas till vid minsta tecken på att någon är av motsatt uppfattning, så är det fröken Thunbergs anhängare. Detta självfallet inte för att de delar nazismens ideologiskt präglade världsåskådning, utan först och främst för att de agerar på det sätt som ansågs vara föredömligt när det kom till de "spadsoldater" som utgjorde den stora kader som bar upp ledarskiktet i det Tredje riket, dvs som okritisk boskap som bara följer med strömmen utan att opponera sig det minsta. En ironisk (och i mina sarkastiska ögon rätt rolig) poäng är för övrigt att NSDAP, åtminstone rent lagstiftningsmässigt - implementeringen av lagarna gick däremot trögt, på många sätt var en föregångare när det kom till miljöpolitik, inte minst då det kom till djurskydd och lagar mot vivisektion. Att djurrättsaktivister som Henrik Wig, ännu en person som ingår i den alltmer utbredda krets som naziststämplar allt som inte passar in i den egna världsbilden, sedan försöker blanda bort korten i det avseendet förändrar inte den saken (https://nyheter24.se/debatt/874394-henrik-wig-det-ar-dags-att-krossa-myten-om-djurvanliga-nazister) och är i grund och botten bara ett tecken på att den veganska vänstern, som kan sägas vara ideologiskt nära kopplad till Thunbergrörelsen, själv kännetecknas av de problem som en ideologisk förblindelse närmast helt utan undantag förefaller föra med sig. Det avslöjar också den skriande brist på verklighetsanknytning som veganrörelsen kännetecknas av, då de själva ägnar sig åt speciesism och verkar tro sig kunna existera utan att döda. Vilket i sig givetvis på intet sätt ska ses som något försvar för en brutal djurhantering. Men dåligt underbyggda argument blir inte starkare för att man drar upp det vältummade och nötta nazistkortet ur den vänstra bröstfickan.

Vad som är betydligt mera bekymmersamt är att steget från den här typen av fundamentalistisk och sekteristisk miljöaktivism och militant veganism till ren terrorism är extremt kort, och det är knappast orealistiskt att tro att 70-talets vänsterterrorism inom kort kommer att dammas av och plockas fram av samma medelklassvänster som bar upp den tidigare vågen. Själv hyser jag ingen som helst tvekan om att vi inom kort kommer att få se en ny terrorvåg från den rättroende "vänstern", en våg som har miljöargumenten som fundament och som får det tidigare brännandet av SCAN-bilar att framstå närmast som en oskyldig partyploj. Vi får väl se när Thunberg et consortes paranoia kräver sitt första mordoffer, men det lär nog tyvärr inte dröja särskilt länge...

Vem har flest hästar hemma, norrlänningen eller vargen?

En artikel i Travronden (https://www.travronden.se/nyheter/sport/travare-fick-avlivas-skramd-av-varg-155912) berättar om en olycka i Arbrå, då travhästar förirrade sig ur sin hage med påföljden att en av dem bröt benet och som konsekvens därav måste avlivas. I det här fallet, det handlade om en 18-årig häst med mycket blygsamma tävlingsmeriter, framstår ägarna faktiskt som sympatiska, även om jag givetvis saknar belägg för att så också är fallet. Annars är väl i ärlighetens namn inte travsporten, i varje fall inte den som bedrivs på professionell nivå, direkt känd för att ha något överdrivet hjärtnupet förhållande till våra fyrbenta vänner, och mellan 30-40 % av hästarna slaktas direkt (https://www.atl.nu/hast/det-hander-med-travhastarna/) när karriären är över. Det får tårarna som fälldes och kondoleanserna som sändes när femårige Illuminati nyligen skadade sig så allvarligt i hagen att han blev tvungen att avlivas (https://www.expressen.se/sport/trav/tranarens-sorg-det-ar-fruktansvart-tragiskt/) att framstå som minst sagt hycklande. Hade den stackars hästen varit en 11-åring med bara 87 000 kronor på det insprungna kontot och med bara 114 startpoäng så hade ingen brytt sig, nu handlade det om en talangfull häst som kunde ge sina ägare och sin tränare goda inkomster, och då är det givetvis tragik av högsta rang. Vilket som sagt framstår som minst sagt en smula motsägelsefullt när samma häst löper en uppenbar risk att få en kula i pannan så fort han inte själv kan springa in pengarna till havren.

Så i det fallet är hästägarna i Arbrå ett föredöme. Samtidigt finns det en del andra aspekter av det inträffade som är av ett mera dubiöst slag. För säkerhets skull så bör jag inflika att det självfallet är mycket tråkigt när det sker olyckor, men att lasta vargen för att man själv inte kan se till att den inhägnad man använder fungerar som den ska är ett uttryck för en logik som väl inte tillhör de mest stringenta. Jag hade ingenting sagt om vargen hade gett sig på hästarna när de befann sig i inhägnaden, men nu står det uttryckligen att de var på rymmen, och att de blev dessutom skrämda (att det är vargen som skrämt dem är självfallet ett påstående vars sanningshalt är svår att vidimera) och inte attackerade. Vad är det för övrigt som säger att den förolyckade hästen bröt benet just på grund av vargens närvaro? Det fanns uppenbarligen knappast några mänskliga vittnen till det som skedde.

Nu händer det ju i princip åtminstone någon eller några gånger per år att hästar, däribland travhästar, smiter och förvirrar sig ut i trafiken, där de blir påkörda med ett ibland fatalt resultat. Om den slutsatsen (den är inte överdrivet subtilt framförd i artikeln) som vissa av nu drar av det nyligen inträffade, som alltså berodde på rent slarv från den ansvariges sida, är att man vill skjuta av vargbeståndet så bör man därför, i konsekvensens namn, också förespråka att bilisterna skjuts av. De är ju bevisligen skyldiga till hästarnas död, medan fallet mot vargarna enbart vilar på indicier.

Syndabock - Klassisk modell

Syndabock - Amerikansk modell

Syndabock - Norrländsk modell

Nu får man ju som hund-, får eller renägare ersättning för djur som rivs av varg eller andra rovdjur, även om pengarna givetvis inte är allt och inte till fullo kompenserar för att man blir av med ett djur som man är fäst vid. Men även denna ekonomiska sida av vårt förhållande till djuren kan, precis som när det kommer till travhästars avdagatagande, ge ytterligare lite krydda till diskussionen. Vår relation till våra rovdjur är som bekant inte okomplicerat, och vänder vi oss till vårt grannland i väster så kan vi få ett på sitt sätt tämligen roande exempel på hur vi ändå kan dra nytta av de rovdjur som finns i våra skogar och som vissa av oss helst verkar vilja eliminera helt och hållet. De norska samerna krävde nämligen för ett antal år sedan ersättning för de renar som hade slagits av kungsörn, och de kraven var inte direkt blygsamma. Visserligen har Norge den största stammen av kungsörnar i Norden, men de norska ornitologiska experterna konstaterade med illa dold förtjusning (säkert med den ornitologiska sensationen i åtanke) i varje fall att om de norska kungsörnarna tog så mycket ren som samerna uppgav så var de uppenbarligen i den storleksordningen att de borde ha ett vingspann på 20 meter eller mer. Huruvida samtliga ersättningskrav gick igenom, och huruvida det faktiskt finns en oupptäckt fågelart i Norge som får en struts att framstå som en kolibri med dvärgväxt vid en jämförelse kan jag tyvärr inte upplysa om. Men det norska skogarna och fjordarna rymmer säkert en och annan hemlighet som bara väntar på att bli avslöjad.

Som alltid känns det fint att ha något/någon att skylla på. Den ena skyller på Trump, den andra skyller på invandringen, den tredje skyller på vargen. För aldrig är det mitt eget fel att något går åt helvete. Den hållningen är på sitt sätt förståelig, men personligen tror jag nog att den är tämligen kontraproduktiv om den används på ett alltför frekvent sätt. Och innan du skyller på vargen bör du nog fundera på om det inte är du själv som frivilligt spelar fårskallens roll...

Staten som avelsinstitut - Socialdemokratin och det heliga barnafödandet

NSDAP delade som bekant ut brons- silver och guldkors till kvinnor som födde mer än fyra barn och kom du upp i åtta barn, så fick du den förnämsta varianten i den ädlaste av metaller (Magda Goebbels fick dock guldkorset trots att hon bara födde sju barn, varav ett, det äldsta som hette Harald Quandt - och som alltså inte hade Goebbels som far - överlevde kriget). Den svenska socialdemokratin tar nu upp den tyska 30-talsfanan i sin nya reform och placerar moderskapet och barnafödandet ännu fastare på den piedestal där det så länge har befunnit sig. Det är inte överdrivet begåvat.

Tyskarna hade också så kallade Lebensbornhem, där kvinnor som födde barn till SS-män kunde få extra omvårdnad, och där ogifta mödrar kunde få plats för att föda sina "ariska" barn (det var däremot inte ett slags avelskliniker, vilket de ofta beskrivs som), och faktum var att Norge hade en framträdande roll i det här programmet. En av de bärande anledningarna till att Norge ofta intar en kritisk hållning mot Sveriges roll under andra världskriget är att Norge som land lade sig nästintill fullständigt platt för tyskarna, något som också gick ut över de s.k. "tyskerungarna" som föddes i Norge under kriget (Anni-Frid Lyngstad var för övrigt en av dem). Efter kriget försökte man nämligen från norskt håll deportera de här barnen till Australien, vars regering dock vägrade att ta emot dem. Man ville också sterilisera barnen eftersom de ansågs vara intellektuellt undermåliga, en "rolig" parentes när det kommer till kriget och det rastänkande som tyskarna ägnade sig åt, och en uppenbar form av "självmål" från norrmännens sida, när man försökte distansera sig från sin undfallande hållning mot tyskarna genom att själva bete sig som fullfjädrade nazister efter kriget.

En belöning för svenska mödrar?

Några Lebensbornhem finns väl mig veterligt inte på socialdemokraternas agenda, men de trampar ändå idogt vidare i Hitlers fotspår genom att nu säga sig vilja implementera det valfläskförslag som partiet tog till i slutskedet av det senaste valet och som går ut på att barnafödandet ska premieras mer än vad som redan görs, ett förslag som för övrigt fick mig att aktivt rösta emot SAP, eftersom jag anser att det platsar bland de absolut mest vansinniga förslag som ett svenskt politiskt parti har framlagt i modern tid. Men intressant nog så bedriver alltså den svenska staten en ren avelspolitik, och vi är uppenbarligen på väg att byta ut folkhemmet mot ett folkstuteri.

 
Förslaget (https://www.expressen.se/nyheter/shekarabi-avfardar-interna-kritiken-mot-familjeveckan/) innebär initialt att barnföräldrar får tre extra semesterdagar var, som de ska tillbringa med sina barn, och det ska vara genomfört senast 2022. (Det är givetvis en fullständig tillfällighet att nästa riksdagsval äger rum 2022...) Vi får väl se om denna huvudlösa reform kan minska fusket med vab-dagar (som Försäkringskassan uppskattar uppgår till omkring 15 % av de belopp som betalas ut, och som är en av de inslagen i socialförsäkringarna som det fuskas mest med, helt enkelt eftersom systemet inbjuder till fusk), eller om den bara ytterligare kommer att spä på barnfamiljernas oproportionerligt stora utnyttjande av statens resurser.

Denna extraledighet kommer också att utsträckas till ensamstående föräldrar som då får dubbelt så många dagar som de som ingår i en parkonstellation, dvs. de tre dagar per person som du får i ett parförhållande med barn, blir sex dagar för den ensamstående vårdnadshavaren. Detta ska gälla för barn mellan 4 och 16 år, dvs. under 13 år av barnets liv. Fullt utbyggt ska det dessutom utgöras av en veckas extra semester för barnfamiljen, eller då givetvis två veckor för den ensamstående föräldern. Räknat på 13 år och fullt utbyggt innebär det då att den ensamstående föräldern får sammanlagt 26 extra semesterveckor, vilket alltså motsvarar ett halvårs arbetsliv, och det bara som en enkel belöning för att man har kläckt ut ytterligare en unge till den här världen. Det gäller dessutom bara när du har ett barn, men eftersom många föder mer än ett barn där spridningen åldersmässig kan vara relativt stor så kan vi nog räkna med att det generellt sett handlar om 20 års extra semesterveckor och att slutsumman därför kommer att närma sig ett helt års extra semester för den som ynglar av sig rejält.

Vi räknar lite på hur detta fördelningspolitiska genidrag från SAP:s sida slår mot befolkningen i stort. Årsarbetstiden beräknas till 253 dagar, vilket innebär att en ordinär femveckorssemester utgör rätt exakt 10 % av den möjliga årliga arbetstiden. Den innebär givetvis också att semestern i sig utgör ungefär en tiondel av din årslön. Om vi nu istället ger visa personer 10 extra semesterdagar och räknar på en månadslön på 30 000 kronor (summan spelar egentligen ingen roll, utan ska bara åskådliggöra det bisarra i förslaget) så blir den fördelningspolitiska aspekten av det hela följande: 

360 000 kronor fördelat på 228 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester) ger en dagsinkomst på 1579 kronor eller en timlön på ungefär 197 kronor före skatt. 360 000 kronor fördelat på 218 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester, minus de två extra veckor som du får för att du har fött barn) ger en dagsinkomst på 1651 kronor eller en timlön på drygt 206 kronor före skatt.

Detta innebär ur ett renodlat ekonomiskt perspektiv att barnafödaren får en löneökning på omkring 4,5-5 % i förhållande till den som inte skaffar barn, en höjning rent procentuellt som skulle få vilken arbetsgivarorganisation som helst att bli topp tunnor rasande om den genomfördes för hela arbetskraften och om det skedde via normala löneförhandlingar.

Här får alltså barnföräldrar i princip ett extra barnbidrag, eftersom det här innebär ett ekonomiskt bidrag på omkring 15-20 tusen kronor om året med utgångspunkt från en årslön på 360 000 kronor. Barnbidraget uppgår för närvarande till 1250 skattefria kronor i månaden, vilket dock i praktiken innebär att vi redan subventionerar barnafödarna med ett belopp som uppgår till omkring 20-22 tusen skattade kronor per barn årligen. Har du sex barn så hade du fått ett silverkors av Adolf när den senaste ungen hade krystats ut, av den svenska staten får du istället 11 740 kronor i månaden skattefritt om du är ensam vårdnadshavare. Vi kan nog utgå ifrån att den svenska modern gör en bättre affär...

Vad får det här för konsekvenser? Jo, det uppmuntrar människor att skaffa barn som en form av ekonomisk garanti. Du kanske inte får det så fett, men så länge du har en unge som du kan trycka i ansiktet på kommunens representanter så får du alltid förtur till allting och behöver aldrig egentligen riskera ett totalt ekonomiskt haveri på det sätt som en ensamstående utan barn gör. Är du dessutom invandrare och inte kan (eller kanske av olika skäl inte vill) lära dig språket och ta steget ut på arbetsmarknaden (jag förstår mycket väl att det kan vara jobbigt) så kan du som kvinna nu få ytterligare ett incitament till att föda stora barnkullar eftersom det både rent praktiskt håller dig borta från arbetsmarknaden och rent ekonomiskt kan vara en fördel för dig, inte minst eftersom du som invandrare i ett samhälle där centerpartiets värderingar styr kan få finna dig i att arbeta för en lön som understiger det du får ut som sexbarnsmor bara via barnbidragen. Det här är också helt otvetydigt en uppmuntran till människor att bete sig ansvarslöst och skaffa barn i relationer som vem som helst kan se inte kommer att hålla under någon längre tid, eftersom (i varje fall om vi ska följa det borgerliga sättet att betrakta incitamentsstrukturers sätt att inverka på vårt agerande) ekonomiska faktorer styr det sätt på vilket du hanterar ditt liv på ett ofta dominerande sätt. Kommer du inte in på arbetsmarknaden, är du trött på ditt jobb, är du allmänt vilsen i tillvaron, vad gör du då? Jo du skaffar ett barn och får därigenom både en delförsörjning (eller en hel) och en ursäkt för att du smiter undan från det som alla som inte skaffar barn får finna sig i att göra. Tydligare kan det inte sägas att det här inte är någonting annat än en förklädd avelspolitik, ett återfall i det medeltida merkantilistiska tänkande som också färgades av en illa dold kristen grundton (Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyll jorden - 1 Mosebok 1:28), ett tänkande som jag trodde att vi, inte minst med tanke på vårt "klimatansvar", hade lämnat långt bakom oss.

Det finns också en form av dubbeltänkande i orwellsk anda i det här som är nästintill roande i all sin stupiditet. Barn ses av många som tillvarons absoluta mening, om du inte skaffar barn så är ditt liv helt meningslöst (ett tecken så gott som något på att barnafödande i sig, kongenialt nog, utgör ett återfall in i infantiliteten, eftersom enbart osjälvständiga, omogna och icke-autonoma människor på fullt allvar kan hävda att deras existens kretsar helt och hållet kring en annan individ), ett beteende som inte för inte påminner en hel del om den psykologiska disposition som kännetecknar sektmedlemmar av olika slag, eftersom en sekt nästintill per definition kretsar kring en ledare som utgör den ledstjärna som alla medlemmar ska forma sitt liv kring. Redan från början finns det alltså något infantilt i själva barnanskaffandet, och omogenheten i det beteendet underblåses givetvis av en stat som pumpar in pengar till de personer som försvär sig åt det beteendet. Samtidigt är det så (det är i varje fall svårt att inte få det intrycket) att denna tillvarons mening, själva den grundbult som den mänskliga existensen är uppbyggd kring, helt uppenbart inte ska innebära den minsta uppoffring för den som väljer att ansluta sig till den lyckovandring mot evig frälsning som barnanskaffandet påstås innebära. Skaffar du dig en hund så får du jävlar i mig gå ut med hunden ifråga oavsett om det är 25 grader kallt och snöstorm ute (om du inte vill låta hunden skita på balkongen förstås...), skaffar du dig en träbåt så får du lägga ett stort antal timmar och en ofta mycket omfattande arbetsinsats på att hålla den båten i trim så att du kan njuta av eventuella seglingar under sommarhalvåret. Skaffar du ett barn däremot, då är allting besvärligt, då är ditt livspussel så oerhört svårt att få att gå ihop, då blir du utbränd, då avlöser det ena problemet det andra, och du får absolut inte någon tid för dig själv. Det är oerhört synd om dig helt enkelt, det är som om detta barn, när det väl har fötts, helt plötsligt har förvandlats till ett blytungt och taggigt kors och gjort ditt liv till en enda lång Golgatavandring. Och från denna flagellantiska inställning är steget givetvis inte långt till att du tar för givet att samhället ska stödja dig på både det ena och det andra sättet eftersom du offrat dig och skaffat ett barn som vi alla (fast uppenbarligen inte längre du själv, märkligt nog) ska få glädje och lycka av. Frågan infinner sig med automatik. Vad ända in i helvete hade ni väntat er? Har ni inga som helst hågkomster från er egen barndom och förstod ni överhuvudtaget ingenting av det som skedde då? Trodde ni att barn var som en tv, att ni kunde stänga av dem när ni inte längre var intresserade av att se på programmet?

Dubbeltänkandet slutar dock inte där, utan får även andra intressanta bieffekter. Barn uppfattas som sagt av många som kungsvägen till lycka (i varje fall ända till dess att man inser att de kanske faktiskt innebär reella inskränkningar av ens eget liv, inskränkningar som många barnföräldrar bara verkar vilja göra högst motvilligt) och bör väl därför ses som en bonus i livet, ett litet premium som man får för att man har skött sig bra, är en trevlig typ och har de goda makterna på sin sida (jag pratar inte om den svenska staten nu...). Barn är alltså ett otvetydigt plus, det skulle nog de flesta säga, på ett antingen ärligt, ogenomtänkt eller hycklande vis. Ser man sedan till socialförsäkringssystemet och välfärdsstaten så är själva syftet med den konstruktionen att vi ska utjämna de ödets lotter som faller upp på olika sätt för den enskilde individen, vi ska kompensera för handikapp av olika slag, vi ska understödja de som är olyckligt lottade i samhället. Vi ska kort sagt försöka minimera antalet minusposter för den enskilde individen och se till att vi alla får ungefär samma möjligheter (jag vet att detta är enbart i teorin och att praktiken ser annorlunda ut, men vi bortser från det för tillfället). Då är det väl minst sagt märkligt att de som har haft turen, förmånen, lyckan (kalla det vad du vill...) att skaffa barn ska kompenseras ytterligare för att de har fått åtnjuta det privilegiet, det är onekligen litet grand som att säga att den som har fått tretton rätt på stryktipset också automatiskt bör vara berättigad till att vara ensam vinnare på lotto, medan den som bara prickade in åtta rätt på tipset istället får finna sig i att bidra med en extraslant till den förstnämndes lottovinst. Och inte nog med det, vi tycker att barnafödande är en så essentiell del av det mänskliga varat att vi är villiga att lägga enorma summor för att hjälpa "ofrivilligt barnlösa"och rentav på fullt allvar börjar diskutera surrogatmödrar (som sagt, det här landet förvandlas i alltmer accelererande takt till ett renodlat stuteri). Men vad händer då med den som antingen av egen vilja eller på grund av omständigheter inte får den stora förmånen och lyckan att skaffa barn? Jo han/hon får istället finna sig i att bli tvångsbeskattad för att finansiera andra mer välsignade individer och deras barn. För den som på ett fullt medvetet och genomtänkt sätt väljer att avstå från barn är väl detta faktum möjligtvis enbart surt och irriterande (inte minst på grund av att man samtidigt får stå ut med gnället från barnfamiljerna), för den som har misslyckats relationsmässigt och befinner sig på de överblivnas karta är det ingenting annat än ett rent hån. Sture har alltid velat ha barn, men han har inte träffat någon partner med vilken han har kunnat ta det steget och får därför finna sig i att leva utan det lyckorus som klappret av små, små skor för med sig, något som givetvis inte direkt påverkar hans välbefinnande i rätt riktning. Men inte nog med det, Sture ska som kompensation för att hans barndrömmar har gått i kras finna sig i att han får jobba två veckor längre om året (vilket alltså i praktiken innebär att han får en radikalt lägre lön) än vad hans barnalstrande arbetskamrat Beata gör, och han får samtidigt med största sannolikhet stå ut med att den lilla frögurkan gnäller högljutt om hur besvärlig hennes tillvaro är under då få dagar som hon tvingas arbeta på det sätt som barnlösa alltid får göra. Jag får det inte att gå ihop, men vi ska kanske inte ha överdrivet uppdrivna förhoppningar om människors förmåga att tänka logiskt.

Slutligen finns det givetvis ytterligare en aspekt av barnafödandet, och de incitament till ökat barnafödande som SAP:s "reform" oundvikligen utgör, och det är givetvis klimatfrågan. Kopplingen mellan barnafödande, befolkningsutveckling och miljöförstöring är fortfarande tabu, även om barnbegränsning kanske inte längre är ett noaord på det sätt som det länge har varit. Att det fortfarande väcker en närmast instinktiv ryggradsbetingad ovilja när frågan om vårt ohejdade barnafödandes inverkan på miljön väcks är Malin Wollins minst sagt hysteriska och överspända inlägg i Aftonbladet ett belysande exempel på, både när det handlar om hennes paniska reaktion på förslag om barnbegränsning och hennes minst sagt religiöst färgade väckelsehistorier om barnafödandets närmast magiska dimensioner (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp % https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/opwa3g/jag-fick-se-en-mamma-bli-till). Nu är jag väl i och för sig inte direkt imponerad av Wollins intellektuella register, men ser man hennes inlägg och hennes hållningssätt som representativt för den heliga ko som barnafödandet utgör för alltför många av oss så är det uppenbart att det kommer att bli oerhört svårt att lösa miljöproblemen genom en aktiv befolkningspolitik som går ut på att minska befolkningen istället för att gå den motsatta vägen som socialdemokraterna gör med sina extra semesterveckor för barnföräldrar. Det är också därför vi kan glömma alla former av radikala lösningar på miljöproblemen, eftersom det knappast spelar någon roll att vi minskar miljöpåverkan per capita när jordens befolkning hela tiden ökar. Att ge ytterligare bidrag och stöd till det som otvetydigt utgör det största miljöhotet av alla, barnafödandet, är nämligen som att ta bort flygskatten och subventionera köttindustrin ekonomiskt samtidigt som man ger var och en som plockar på sig en plastpåse i den lokala livsmedelsaffären en femma direkt i handen. Och att befolkningsutvecklingen ska plana ut av sig självt är, åtminstone om vi intar ett längre perspektiv där det åtminstone i nuläget är nästintill lika adekvat att spå i torsklevrar som att förlita sig på befintliga fakta, mera en from förhoppning baserad på ett minst sagt rudimentärt statistiskt underlag än en realistisk bedömning av ett faktiskt troligt skeende. Vi får helt enkelt göra som de som kallas för "klimatförnekare" gör, hoppas att det visar sig att kon inte befinner sig på isen, utan att den inverkan som vi människor oundvikligen har på den miljö vi lever i visserligen kommer att orsaka problem, men att de problemen kommer att vara möjliga att lösa utan alltför radikala ingrepp i vårt sätt att leva. Att det skulle visa sig vara ens i närheten av sannolikt är dock med största sannolikhet ingenting annat än ett mycket tunt grundat hopp. 

Och den allmänt utbredda bristen på konsekvenstänkande och oförmågan att inta ett helhetsperspektiv på de problem som vår värld är belastad med visar sig sällan så tydligt som då det handlar om barnafödande, vilket givetvis har att göra med att det handlar om en dogm av uttalad religiös natur, dvs. en åsikt eller ett beteende som du inte kan ifrågasätta utan att du per automatik skriver ut dig från den gemenskap där den åsikten förfäktas. Och de som försvär sig åt den här övertygelsen gör det också på ett sätt som är helt i enlighet med hur religiösa dogmer eller ideologiska övertygelser är uppbyggda och fungerar, argumenten är av närmast mytisk natur, de är till stora delar oartikulerade och bygger nästintill helt och hållet på försanthållanden som inte bör utsättas för en granskning utifrån renodlat intellektuella/förnuftsmässiga premisser. Att bekämpa den typen av övertygelser går helt enkelt inte, eftersom de bygger på tro och känsla och inte på förnuft. Det enda som kan utrota eller i varje fall utgöra ett allvarligt korrektiv mot den typen av förblindelser bär katastrofens signum, för först när det har gått riktigt åt helvete verkar vi vara villiga att revidera våra grundläggande förvillelser. Det har historien visat med eftertryck vid ett flertal tillfällen. Så vi får väl göra som Eva Braun gjorde när hon inväntade Tredje rikets undergång i bunkern i Berlin, spela lite schlagermusik, dricka lite vin och dansa, medan vi inväntar slutet för den värld som våra liv har utspelat sig i. Och så får vi hoppas att de som kommer efter oss har lärt sig åtminstone något av våra misstag.

Nyttoprylar vi kan klara oss utan: 1. Läsbandet

Världen, och då inte minst min egen lilla beskärda del av den, är som bekant full av olika former av objekt. De kan vara skapade av naturen, de kan vara skapade av människan, de kan vara restprodukter från en annan typ av verksamhet av många olika slag, eller rentav biprodukter vid tillverkningen av andra objekt. Här handlar det dock om medvetet tillverkade objekt, och dessutom om föremål som tillverkas med den uttalade avsikten att de ska vara till nytta för oss. Ibland blir det dock helt enkelt bara fel, och den eventuella nyttan av objektet ifråga förbyts till ett enda stor irritationsmoment som förpestar vår tillvaro snarare än förgyller den. Under den här rubriken tänkte jag titta på ett antal objekt som inte på något sätt lyckas leva upp till de förväntningar om ökad bekvämlighet som, hoppas jag, var deras tillverkares avsikt, utan snarare enbart ökar den friktion som till slut bryter ner oss och skickar oss i en för tidig grav. Låt oss därför titta på läsbandet, en försåtlig liten pryl som lyfts fram som ett formgivningsmässigt kvalitetstecken när det kommer till böcker, företrädesvis inbundna sådana, men som i själva verket bara fungerar som något av en fiktionsbrytare (Brecht hade säkert gillat dem...) och får oss att lägga mer tid och koncentration på hur vi läser snarare än på vad vi läser.

Till att börja med kan vi väl konstatera att läsbandet rent estetisk knappast är någon fullträff, även om vissa förlag försöker höja dess attraktionskraft genom att överge det sobert svarta och istället låter banden få en matt gyllene lyster. De verkar för övrigt finnas i alla möjliga färger och material, men det är givetvis ingen merit eftersom exakt samma sak kan sägas om bakterier och seriemördare. Och om det, som en av de ansvariga för eländet på Natur och Kultur säger i ett inlägg på Instagram, är "redaktörens nöje" att välja färgen på läsbandet, så får det mig att undra en smula över vilka andra nöjen som redaktörer i allmänhet ägnar sig åt? Sadomasochistiska orgier, torterande av smådjur och panflöjtsspelande är väl vad som bör ligga närmast till hands.

Men nu är det först och främst funktionen, eller snarare bristen på densamma, som vi ska ägna oss åt. Vi föreställer oss då olika former av läspositioner som du som flitig bokläsare kan tänkas inta. Vi börjar med ryggläge. Det bör sägas att de flesta läsband trots allt i varje fall inte är överdrivet långa, även om det inte på något sätt är ovanligt att de kan hänga ner en decimeter under bokens nedre pärmkant. Vi bortser från det lätt obscena i det dinglande bandet och koncentrerar oss istället på det rent faktiskt störande i att ligga på rygg och försöka koncentrera dig på det du läser (i sig ofta en bedrift av ansenligt mått) samtidigt som det fördömda läsbandet antingen kittlar dig på magen eller fladdrar som en förryckt metronom i nederdelen av ditt blickfält. Vad gör du då? Jo då försöker du lägga upp det fördömda läsbandet över sidor som du antingen redan har läst eller som är så pass långt fram i boken att det kommer att ta ett tag innan du når dit. Och så försöker du nypa fast det eländet med ett krampaktigt tag om de blad med vars hjälp du försöker hålla undan läsbandet från att börja dingla på nytt. Läsning som avkoppling? Glöm det!

En gyllene sabotör av alla ansatser till läsro

Sitter du vid ett bord och läser så kan du välja att lägga ut läsbandet rakt uppåt från boken då det är fäst i inlagans överkant, och får då försöka bortse dess existens så gott det nu går. Är det så att du gärna äter eller dricker någonting samtidigt som du läser gäller det dock att se upp. Att doppa boken i tekoppen eller i smörgåsen är något som enbart klantar ägnar sig åt, att undvika att doppa det eländiga läsbandet i olika former av föda är däremot nästintill lika omöjligt som att få fjorton rätt på stryktipset. För att i görligaste mån kunna undvika det så får du därför göra en variant av det du försökte dig på när du låg på rygg och läste, dvs. du får försöka "gömma" läsbandet i någon avdelning av boken som du antingen redan har läst eller som det dröjer ett bra tag innan du kommer att läsa. Då inställer sig det problemet att en del av läsbanden (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks utgivning utmärker sig särskilt i det avseendet, men de använder väl någon form av pansarplåt i sina läsband...) är väldigt styva, vilket gör att sidorna i boken inte ligger plant när läsbandet läggs under dem. Samma sak gäller för övrig läsband av mera mjuk sort, eftersom det på intet sätt är ovanligt (det är snarare en regel) att de viker sig dubbelt eller tredubbelt och åstadkommer en liten bula i den text som du ska läsa. Försöker du ta den enkla vägen och släta ut sidorna genom att pressa dem neråt så är risken att de veckas uppenbar. Och är du dum nog att stoppa in läsbandet bara ett fåtal sidor från där du befinner dig i din läsning så får du ägna nästan lika mycket tid på att flytta det framåt i boken under ideliga svordomar över detta minst sagt onödiga arbete.

När du sedan har läst boken och ska ställa tillbaka den där du tog den, vad händer då? Jo det fördömda läsbandet visar sig vara oerhört benäget till att vilja se sig omkring i världen, med påföljd att det hänger ut i underkant av boken även när den står på sin plats i hyllan. Har du begåvats med en boksamling där samtliga volymer innehåller läsband får dina hyllor därför lätt ett utseende som mest påminner om trasmattor, med en enda lång rad av fransar som hänger ner och förstör alla former av estetisk njutning som ett välsorterat bibliotek kan ge. Det ser helt enkelt sjaskigt ut, på, och ibland över, gränsen till det rent snuskiga. Inte blir det bättre av att läsbanden, eftersom de hänger ut ur böckerna och nästintill med en missils målmedvetenhet verkar söka sig till damm och allsköns orenligheter, med tiden förvandlas till gråbrunfläckiga, fransiga rester som inte ens en mindre nogräknad lumphandlare skulle vilja befatta sig med.

Vad gör man då åt detta problem? Det finns egentligen bara en lösning, och det är att tillämpa den taktik som Rickard Fuchs hävdar att den arketypiske kirurgen använder sig av: "Det gamla uttrycket ´´knivgalen´´ stämmer ofta. En kirurg är kirurg, för att han tycker om att operera. Mindre prat och mera handling, är kirurgens paroll." (Rickard Fuchs, Visst är ni sjuk, s. 47). På samma sätt får man inte vara blödig när det kommer till avlägsnandet av läsbanden (och återfinnandet av sinnesfriden). Själv brukar jag använda en sax, medan en av mina mera puristiska vänner med mikroskopisk precision tillgriper ett rakblad för att medelst detta verktyg kunna avlägsna varenda spår av den förhatliga textilien från boken ifråga. Men det är en smaksak, på samma sätt som vissa föredrar Round Up medan andra river upp maskrosorna för hand. Efter väl utförd operation fattar jag sedan läsbandet (ni får själva föreställa er min äcklade grimas) mellan tumme och pekfinger och bär det med rakt utsträckt arm till soppåsen, dit jag förpassar det med en suck av välbehag. Det är med ett visst beklagande som jag samtidigt konstaterar att bandet ifråga är på tok för skört och tunt för att man ska kunna göra en snara och hänga den ansvarige för dess existens i det, men kampen går oförtröttligt vidare för en läsbandsbefriad värld.

Miljö, tro och ubåtar - om varför vi hellre sjunker än överger våra övertygelser

Jag läste i Expressen apropå Greta Thunberg (jag tillägger att det är den uppmärksamhet som riktas mot detta kvasifenomen som stör mig, inte fenomenet i sig, alla har rätt att vara barn, med allt vad det innebär av trosvisshet och förenklingar, även Greta) att nu skulle journalisterna göra sitt i miljöfrågan, dvs. de skulle vara kritiska på rätt sätt (det är som alltid jag som läser mellan raderna). Någon verklig kritik som kan vara saklig, välgrundad och ha ett perspektiv som inte är direkt tunnelseende ska vi nog inte räkna med. För varför förstöra partyt genom att tala om att drinkarna är utspädda, gräddtårtan sur och gästerna ditkommenderade. Då är det bättre att vi alla sjunger med i allsången och låtsas om att vår värld är en otvetydigt vacker plats. 

Det är märkligt hur stort vårt behov av väckelse är, och hur vår längtan efter enkla förklaringar och lösningar genomsyrar alla, oavsett bildningsgrad, social position eller intelligens. Jag läser nu Mattias Göranssons bok Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag och det är knappast så att våra makthavare framstår som något undantag från regeln om att vi alla lever i högre grad i den värld som vi vill leva i, inte i den faktiska världen. Vi söker alla i första hand efter att få våra fördomar bekräftade, oavsett om de fördomarna är av "positiv" eller "negativ" natur. Flyktinginvandringen är ju bara det senaste exemplet på hur människor som mer än allt annat vill framstå som "goda" bortser från allt faktamässigt underlag som kan tänkas underminera deras idylliska bild av hur världen borde se ut, om den bara fogade sig efter deras drömmar och inte var så förbannat grå och verklig. 

I Björnen kommer citerar Göransson bland annat Palme i samband med IB-affären, då Palme, som alltså försvarar det faktum att socialdemokraterna har upprättat en illegal spionorganisation som har övervakat svenska medborgare och begått ett antal brott av mer eller mindre grov natur under det "arbetet", ett arbete som till inte ringa del syftat till att hjälpa socialdemokraterna att behålla makten inte minst inom fackföreningsrörelsen genom att trakassera kommunister, säger så här om en bok av Peter Bratt där IB:s verksamhet beskrivs: "Boken och artiklarna visar på en enorm misstro mot demokratin. Det är främst inte öppenhet de är ute efter, fienden är vårt demokratiska reformistiska samhälle, och det får attackeras med vilka medel som helst" (s. 133). Och så jämför Palme Bratt och Guillou med stalinister. Detta alltså sagt av en statsminister som upprätthållit en hemlig (och för den delen extremt inkompetent) spionorganisation som har spionerat på medborgarna i det "demokratiska och reformistiska samhälle" som Palme påstår sig värna. Ytterligare kommentarer är överflödiga. 

Och så kommer vi till moderaternas kanske mest lysande stjärna (i sig ett tecken på att det partiet knappast är något begåvningsreserv), allas vår älskling Carl Bildt. Hanif Bali, som väl själv inte heller direkt imponerar som "tänkare", fick ju nyligen göra avbön för sin kritik av Bildt där han konstaterade att Bildt aldrig någonsin överhuvudtaget hade haft rätt i en enda utrikespolitisk fråga. Och det var väl antagligen det faktum att Bali har haft rätt i den bedömningen som gjorde att han fick löpa gatlopp för sitt yttrande, hade verkligheten varit en annan så hade hans påstående avfärdats med en axelryckning. Carl Bildt är för övrigt ett intressant avvikande exempel på Peters princip, den princip som säger att alla blir befordrade till dess att de når sin inkompetensnivå. Carl Bildt har nämligen lyckats dra det hela ett varv till och tagit flera steg över den nivå där hans brist på kompetens borde ha torpederat hans karriär. Den förklaring jag har till det är just den som jag är inne på ovan, Bildt är nämligen en messiansk figur, en frälsare som är helt övertygad om sin egen storhet, och den typen av lätt sociopatiska mytomaner (eller vad man nu ska kalla dem?) är oerhört svåra att stå emot, inte minst när de som Bildt har sociala kontakter som gör att deras karriär kan fortgå trots deras uppenbara brist på formell kompetens. Bildt gick ju "sängvägen" till sin post som moderatledare då han passande nog var gift med den gamle moderatledaren Gösta Bomans dotter, ett äktenskap som strategiskt nog ingicks två år innan han blev partiledare. 

Carl Bildt är ett ypperligt exempel på att en offentlig position inte implicerar att du på något sätt har fog för det du säger, eller att du ens kommer i närheten av att ha några kunskaper inom de områden som du yttrar dig tvärsäkert om. Hans uppblåsthet är helt i paritet med hans närmast totala inkompetens och Bildt ska vara väldigt glad för att den politiska sfären existerar, för hade inte den funnits hade han varit tvungen att försörja sig genom att leta tomburkar och rensa sly som beredskapsarbetare. Bland Bildts väckelsebetingade käpphästar (de är

Ubåtshaveri - dock inte av intellektuell art... (bild från Daily Mail)

många) tar vi upp den s.k. "ubåtsfrågan", vår egen lilla svenska variant av Loch Ness-odjuret, med den skillnaden att det i varje fall finns några suddiga fotografier på Nessie, medan det i ubåtarnas fall helt saknas sådana. Jag bortser från U137, för det var otvetydigt en ren felnavigering av en full rysk ubåtskapten, för bara ett fyllo skulle försöka köra en ubåt på ett "hemligt uppdrag" på en plats där vattendjupet är så lågt att den måste gå i ytläge hela tiden och där det till slut finns så lite vatten att ubåten obönhörligen går på grund, särskilt om man dammar på i en hastighet som gör att grundstötningen blir så total att det blir som att slå i en spik i en murken träbit.
 
Nåväl, åter till Bildt, väckelsetron i ubåtsfrågan tog sig bland annat följande uttryck. Jag citerar återigen från Göransson, Björnen kommer:

"Den 4 december samma år [1990] intog Carl Bildt talarpodiet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Detta anrika sällskap hade nu valt in honom som medlem. I sitt inträdesanförande talade Bildt om sitt favoritämne: de ständiga undervattensintrången på svenskt vatten.
   Anförandet var snarlikt de olika sammanställningar Marina analysgruppen levererat till ÖB under åren, med skillnaden att Carl Bildt gick ända tillbaka till andra världskriget i den långa indiciekedja han målade upp. Utan att nämna att han själv medverkat i Ubåtsskyddskommissionen berömde han särskilt dess insatser efter Hårsfjärden och menade att man idag måste ´´konstatera att kommissionen träffade anmärkningsvärt rätt i sin analys och sina slutsatser´´. Det av kommissionen utmålade mönstret av jättelika och samordnade operationer hade nämligen ´´till fullo bekräftats´´ av senare händelser. Bildt visade sig fortfarande tro att en sovjetisk ubåt befunnit sig mitt inne i Stockholms centrum, och spekulerade om att det fanns en hemlig Östersjöarmada bestående av åtta miniubåtar som var cirka 30 meter långa med 14 tillhörande dykfarkoster av mindre slag. Dessa hade genomför två-tre större operationer i Sverige om året, "på stor bredd och mot helt olika delar av landet samtidigt". Avslutningsvis argumenterade Bildt för att Sovjetunionens sammanbrott alls inte garanterade ett förändrat beteende, istället kunde förändringarna ´´snarast skärpa de sovjetiska kraven på kontroll av Östersjön och dess luftrum.´´ (s. 258f.) 

Om inte Bildts imbecillitet och kolartro framgår tillräckligt tydligt av det så infogar jag för säkerhets skulle kommentarerna från sovjetisk sida:
 
´´Där fick Olofson [journalist på SvD] veta att ryssarna hade satt fyra man på att noggrant studera Bildts anförande. ´´Ju mer vi läste desto mer förvånade blev vis´´´, sade en officer. ´´´Trots att talet framfördes i en vetenskaplig miljö saknar vi dokumentära bekräftelser och fakta.´´ Marinkommandots chef skrädde inte orden: ´´Möjligen är Carl Bildt en god politiker, men på det här speciella området är han inkompetent", sade Vitalij Ivanov. ´´Om man offentligt vill gå ut med så allvarliga anklagelser måste man också komma med bevis, men det gör inte Carl Bildt. Istället presenterar han lögnaktiga påstående som varken kan bekräftas med dokument eller mänskligt förstånd.´´ Olofson bad honom då att kommentera de larvförsedda miniubåtar som svenskarna ansåg sig ha bevisat förekomsten av med olika bottenspår. Ivanov: ´´Jag meddelar kategoriskt att vi varken har miniubåtar eller bandgående ubåtar i drift inom Östersjöflottan. Varje intelligent människa och officer inom flottan vet att man inte kan förflytta en ubåt på det viset." (s. 259f.) 

I förhållande till ubåtsfrågan framstår flyktingfrågan som oerhört substantiell vid en jämförelse, eftersom de som vill ha ett empiriskt underlag för att invandringen leder till utbredd kriminalitet och ett samhälle i förfall utan problem kan hitta det, medan de som ser invandringen som ett positivt tillskott till landet och som ett sätt att få hit välfungerande och strävsamma individer (samtidigt som vi hjälper dem) lika tveklöst kan hitta ett underlag för den tesen. Det gäller även miljöfrågan, där de som vill kan hänge sig åt tron på att allt kommer att ordna sig och hitta fog för det, medan andra kan hitta ett minst lika vederhäftigt underlag för tesen om vi oundvikligen kommer att sabotera den här planeten långt bortom all räddning. 

Göransson hänvisar givetvis till Festinger, Riecken och Schachters socialpsykologiska studie When Prophecy Fails, en av de bättre böcker som jag har läst efter millennieskiftet (givetvis för att den stryker mig medhårs). Det går givetvis att rikta bärande invändningar mot Festingers och hans kollegors metodologiska förhållningssätt då det antropologiska dilemmat (att observatören påverkar skeendet) alltid finns närvarande i den här typen av studier, men det är samtidigt oundvikligt och det sekteristiska tankemönstret finns där likafullt. Och ubåtsfrågan är närmast ett paradexempel på hur allting tolkas utifrån en redan fastslagen föreställning, där alla fakta läggs på en prokrustesbädd och allt som eventuellt kan motsäga den slutsats som man redan är övertygad av huggs av med förödande precision. Finns det inga bevis för att Sovjet har några miniubåtar, så är det i grund och botten bara en otvetydig indikation på att sovjetryssarna är/var så sluga att de har lyckats utveckla den typen av vapen utan att någon information om dess förekomst har spridits vidare. Den där typen av bisarra tankemönster är för övrigt på intet sätt begränsade till att gälla ubåtar när det kommer till våra ryska vänner. Heidi Avellan, en tämligen blygsamt begåvad ledarskribent i Sydsvenskan, hävdade i en artikel apropå påstådd rysk påverkan på det svenska valet och spridandet av bluffnyheter, att om vi fann några bevis för att något sådant förekom så var det självklart just bevis (i sig en truism), men om vi inte hittade några bevis så var det ingenting annat än en tydlig indikation på hur skickliga ryssarna var på att manipulera oss. Så finns det entydiga fakta så är tesen bevisad, saknas fakta så är tesen i vilket fall som helst oomkullrunkeligt sann. Joseph Heller skrockar kanske förtjust i sin himmel när han hör den typen av resonemang, själv tycker jag att "Moment 22-argument" är direkt ovärdiga människor som gör anspråk på att bli tagna på allvar.

Men pudelns kärna är vår obändiga vilja att anpassa världen efter hur vi vill att den ska vara, inte efter hur den i själva verket är. Det finns givetvis mängder av förklaringar till av vi beter oss på det sättet, men friktions- eller förenklingshypotesen är kanske den tyngst vägande av dem. Vi klarar inte av en tvetydig värld, trots alla våra bedyranden om hur spännande och intressant det är med allt det som är annorlunda, det som får oss att tänka ett varv till, det som får oss att ifrågasätta det vi tror på och det vi är bergfast övertygade om. Då vrider vi hellre alla obekväma fakta så att de kan tvingas in i den världsbild som vi upprätthåller, eller väljer helt att bortse ifrån eller förtiga dem, som när det visar sig att de spår av larvfötter som marinens ubåtsjägare hittade inte alls gick parallellt med varandra utan istället divergerade ifrån varandra, något som för den mest hängivne "ubåtssupportern" säkert kan tolkas som en indikation på att ryssarna har byggt miniubåtar som antingen kan ändra storlek eller som kan ta sig fram på endast ett larvband. Och kan vi lyssna till Carl Bildts svammel om fiktiva ubåtar så är det självfallet inget som hindrar oss ifrån att förlita oss på en skolstrejkande 16-åring som ledstjärna i frågor som är betydligt mera komplicerade än vad som rör sig under ytan i våra farvatten. För så länge de säger det vi helst av allt vill höra så stänger vi så gärna av alla former av kritiskt och mera substantiellt tänkande. Orakel, upphäv din röst och folket ska följa dig! För, som Gunnar Ekelöf så träffsäkert formulerade det, "det som är boskap i andra är boskap också i dig"

Essäer om ingenting – Karl Ove Knausgård går vilse i sin egen labyrint

Karl Ove Knausgård är en mycket begåvad romanförfattare, som tyvärr har förletts att tro att hans förmåga att rekapitulera den egna uppväxten och även i övrigt komponera skönlitteratur av hygglig bärighet också med automatik gör honom till en begåvad tänkare. Så är inte fallet. Det framgår med obönhörlig tydlighet när man läser hans essäsamling Om hösten, ett enda långt bevis för att det faktum att man skriver litteratur inte nödvändigtvis innebär att man har någonting av vikt som kan vara värt att berätta om.

Det är just det banala som är Knausgårds signum, det bleka, det förutsägbara, det rutinmässiga tänkandet som egentligen aldrig vare sig gräver ner sig på djupet eller svingar sig upp mot höjderna. Det är just hans förmåga att göra den träaktiga och fadda verkligheten till centrum för hans litterära universum som gör att hans romaner fungerar, men det är också det som gör att hans essäer havererar. Knausgård har helt enkelt inget intressant att berätta när han kliver utanför sitt eget synfält, han är i grund och botten en solipsistisk författare, en individ som inte egentligen tar in världen, och som just på grund av avsaknaden av kapaciteten att kommunicera med omgivningen blir hänvisad till att återge den i stumma, sepiabruna färger, där bristen på liv får det som beskrivs att förbli ett främmande objekt, en rekvisita för funderingar som har tänkts miljoner gånger förut. Och när historien uteblir, för historieberättandet är trots allt Knausgårds styrka, så blir världen en pappkuliss, en tom teater betraktad genom en tubkikare av en individ som inte egentligen är intresserad av det han ser, även om han själv har låtit sig förledas till att tro att han är det.

Det här är helt enkelt ingen angelägen litteratur, och om den, som Knausgård hävdar, är skriven för hans nyfödda dotter så kan jag inte tänka mig annat än att hon blir djupt besviken över det litterära arv som hon förärats. För vad hon får är pladder. Visst, någon enstaka formulering sticker ut, någon enstaka bild fastnar i några sekunder innan den dränks av nästa mening, men för det mesta är det enda Knausgård förmedlar en form av vitt brus, ett torrt sprakande knaster som saknar egentligt innehåll. Han är som ett barn som ser sin första biofilm och inte kan låta bli att kommentera allt han ser med en manisk svada, men det verkar inte vara förundran inför det han ser som verkar driva honom, utan mera en form av panisk rädsla för tystnaden, som om han tror sig kunna prata sig bort från det faktum att han för det mesta inte har någonting att säga. Det är en besvärjelse som är dömd att misslyckas.

Det hela mynnar ut i en form av litterär Wikipedia, där anspråken är encyklopediska, men där Knausgård i själva verket bara tummar på ytan av det han beskriver, bilderna är fadda och intetsägande, och kunskaperna om det som beskrivs inte större än de man kan googla sig fram till på några minuter. Det är därför intressant att han säger att livet finns i det som vi inte minns, och att vi inte förmår att uppskatta det som livet verkligen är, de stunder som vi verkligen lever, något som Knausgård på ett klichémässigt sätt verkar förbinda i första hand med sin roll som far, i en apoteos över barnet, en trop som är ett minst sagt uttjatat och tröttande inslag i vår kultur men som han ändå verkar ansluta sig till utan minsta distans. För om formen, som Knausgård hävdar, ska vara osynlig i litteraturen så krävs det att den ska låta sig skymmas av det innehåll som texten förmedlar. När detta innehåll då utgörs av de händelser som vi glömmer så fort vi har upplevt dem, inte för att de var så eteriska att vi inte lyckades fånga dem, utan enbart för att de var så ointressanta att vi knappt noterade dem när de ägde rum, så faller texten ner i ett hål där den formmässiga ramen blir som ett pepparkaksmått, en tunn vass kant som omsluter vad som i praktiken är ingenting annat än ett tomrum. Därmed inte sagt att resultatet blir fullständigt ointressant, men det spänningsfält som ändå uppstår i texten har inte så mycket med dess innehåll att göra som med den bild av Karl Ove Knausgård själv som går att mejsla fram när man läser mellan raderna. Fram tonar ett porträtt av en människa som frenetiskt försöker skriva sig in i en delaktighet i världen som han i själva verket inte förmår att känna, en människa som lägger texten som ett skyddande filter mellan sig och världen och som noga undviker alla sprickor som skulle kunna ge ens en skymt av hans rätta ansikte. Autofiktionen brukar ibland presenteras, och inte minst tolkas, som en nästintill naken sanning, som något som för oss närmare den person som den litterära texten kretsar kring, men det är givetvis en chimär, för det handlar om en litterär fiktion som inte skiljer sig nämnvärt från alla de övriga varianter av den typen av fabuleringar som existerar. Vad autofiktionen istället bygger upp är en spegelsal, en rad mer eller mindre förvrängda illusioner som lätt får både läsaren och författaren att gå vilse. Men medan läsaren har en annan värld att återvända till när fiktionen har släppt sitt grepp, även om givetvis inte heller den världen kan ställa upp några exakta sanningsanspråk, så är författaren dömd att för evigt irra runt i sin självskapade labyrint. Och någon Ariadne som kan leda Knausgård ut ur den labyrinten verkar det inte gå att hitta. Dold bakom otaliga spegelbilder som egentligen inte visar någonting alls irrar han vidare, en hypergrafiker som, ironiskt nog, skriver sig bort från världen i sin önskan att närma sig den.

Ett grundläggande problem med Knausgård är dessutom att han tar sig själv på djupaste allvar, för även om han koketterar med att han inte förstår Heidegger (Vem gör förresten det? Knappt ens Heidgger själv troligtvis…) så är en av de få litterära referenserna i boken Rüdiger Safranskis biografi om den snårige tyske filosofen. Hänvisningen blir därför snarare någon form av ironisk blinkning, som om Knausgård vill säga oss att visst förstår han mycket mer än vad han vill erkänna, men att lite klädsam blygsamhet aldrig är i vägen. Det är något pubertalt, närmast gymnasieintellektuellt över den hållningen, man visar upp fjäderdräkten men är samtidigt noga med att markera att man vet att den kanske inte är så välputsad som den borde vara. Anspråken är höga, men förmågan att leva upp till dem sviker och det är också de essäistiska inslagen i romansviten Min Kamp som saggar ner berättartempot i böckerna, jagar ur mig ur fiktionen, och får mig att irriterad treva efter rödpennan och undra över om lektören hade kisspaus när manuset släpptes igenom. Jag brukar sällan anteckna eller klottra i mina böcker, men i den sjätte delen av Min Kamp drog jag stora kryss över sidorna 221 till 227 och konstaterade att det var länge sedan jag läste något som var så pretentiöst och samtidigt så svamligt förutsägbart och helt i avsaknad av originalitet. Strax därefter slutade jag att läsa boken eftersom jag utgick ifrån att jag skulle drabbas av en oemotståndlig lust att kasta den i väggen när jag kom till Knausgårds långa essä om Hitler. Detta av ett mycket enkelt skäl. Jag har läst bokstavligen allt det som Knausgård stödjer sig på för sin Hitleressä och oerhört mycket mer än så om ämnet. Tror jag därför att jag kan skriva en fyrahundrasidig essä om Hitler som har det minsta av intresse att säga som inte har sagts ett otal gånger förut, och dessutom på ett mycket mer välformulerat och genomtänkt sätt? Svar nej! Knausgård borde ha ställt sig själv samma fråga och kommit fram till samma slutsats. Att han inte gör det säger mer om honom än någonting annat i hela hans produktion. Och det är väl där vi får söka anledningen till att Om hösten är ett havererat verk, ett slöseri med papper och tid som med fördel kan ersättas med i princip vilken syssla som helst. Och det var väl förhoppningsvis inte Knausgårds avsikt...

När nationalekonomerna sätter priset är det alltid någon annan som betalar – Finanspolitiska rådet och den fria hyressättningen

Finanspolitiska rådet, en samling akademiska snillen med en uppenbart mörkblå slagsida, har gått ut med att de vill införa fri hyressättning, ett mantra som de ofta återkommer till och försöker trumma in med en dåres envishet (passande nog). Som alltid när det handlar om nationalekonomiska exkursioner i vardagen så är väl verklighetsanknytningen inte överdrivet stor, medan tunnelseendet är desto mera påfallande. Skrivbordslösningar har ju onekligen sin charm, även om den charmen ofta falnar när de omsätts i verkligheten, något som inte minst de som blev offer för Margaret Thatchers religiösa korståg mot det engelska kommunala fastighetsbeståndet kan vittna om. Men, det är med ekonomi som med religion, det praktiska förnuftet får stryka på foten och in kommer det doktrinära vanvettet, med allt vad det innebär. 

Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.

När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:

”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.” 

Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.

Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.

Rådets ordförande Harry Flam bor i en villa på Idunavägen 19 på Lidingö, tillsammans med en person. Villan är faktiskt på tämligen blygsamma 142 kvadrat. Medelinkomsten i området är 49 506 kronor (mer än dubbelt i förhållande till medelinkomsten i Sverige som är 22 500 kronor), men jag tror nog att vi kan sluta oss till att Harry tjänar lite mer än så... Om så inte skulle vara fallet så kan han trösta sig med att det lilla hus som han bor i är värt uppskattningsvis 10,3 miljoner. 

Viceordföranden Kari Lotsberg har blygsamma 103 kvadrat att röra sig på, då hon delar en större villa (207 m²) med en annan person på Västra Banvägen 45 i Enebyberg. Medelinkomsten i det området är 38 847 kronor och jag tror inte att Lotsberg sänker det snittet. Villan beräknas vara värd omkring 12,1 miljoner. Peanuts för en nationalekonom givetvis... 

Peter Englund, nationalekonom (inte att förväxla med akademiledamoten och historikern) bor för sin del i Uppsala, närmare bestämt i ett radhus på Eriksbergsvägen 15 A som han delar med en person. Det radhuset är på 155 m² och medelinkomsten i det området uppgår till 34 716 kronor, och ni vet säkert vad jag tänkte skriva nu... Radhusets värde är rätt exakt 6 miljoner, pengar som en hyresgäst av ordinärt snitt givetvis snyter ur näsan i en handvändning. 

Åsa Hansson är verksam vid den nationalekonomiska Institutionen vid universitetet i Lund, men jag är inte helt säker på att det här verkligen är hennes adress, eftersom jag inte har fått fram något födelsedatum för henne. Det finns dock bara en Åsa Hansson i Lund och den personen bor på Hubertusvägen 9 i ett kedjehus på 173 m². Hon är något mera trångbodd än sina kollegor i rådet, då hon delar detta hem med tre familjemedlemmar. Medelinkomsten i det området är 38 581 kronor och om vi utgår ifrån det genomsnittliga m²-priset i området så är familjen Hanssons kedjehus värt omkring 5,5 miljoner. 

Bertil Holmlund, ännu en teolog (förlåt, nationalekonom...) har gått/går att finna på flera adresser, då han bl.a. varit skriven i en villa på Öselvägen 1 i Enskede Gård. Huset såldes i början av året för 10,5 miljoner, vilket var något under det uppskattade värdet (det framgår dock inte om Holmlund ägde huset vid det tillfället, men oavsett det så ger det här givetvis en tydlig indikation angående den bostadsstatus som vår käre nationalekonom är van vid). Medelinkomsten i just det området är 40 861:-. Bertil har säkert en slant på banken också, om det skulle knipa och fick väl en slant över när huset såldes, då han numera bor på Paketgränd 15 i Enskede i en bostadsrätt som betingade ett pris på mellan 4,2 och 6,2 miljoner om vi ska gå efter de priser jag har hittat på objekt i det huset. Om vi utgår ifrån att Holmlund tycker om att ha lite utrymme så är den dyrare bostadsrätten på 107 m², men det kan ju finnas större än så. Området har dock en viss pöbelaktig prägel, då medelinkomsten är för sammanhanget blygsamma 32 771 kronor, dvs. bara ungefär 50 % mer än riksgenomsnittet. Herr Holmlund ska för övrigt även, och då antagligen vid väl valda tillfällen, gå att finna i en fastighet på Aspeåvägen 2 i Lögdeå, så uppenbarligen tycker han om bostäder, något som dock inte därför nödvändigtvis gör honom till ett orakel när det kommer till hyressättning. 

Den sjätte och siste medlemmen, Ragnar Torvik, är norrman och bor troligtvis i Norge, eftersom han är verksam på universitetet i Trondheim. Det finns en person med det namnet boendes i Trondheim och är det den man vi söker så verkar det som om herr Torvik faktiskt bor i ett flerfamiljshus. Men det huset är beläget i centrala Trondheim nära hamnen, och vi kan nog med viss säkerhet sluta oss till att det inte bor några smutsiga invandrare, några tölpaktiga arbetare eller annat löst pack i det huset. Någon medelinkomst för området har jag inte lyckats få fram. 

Dessa fattiglappar och olycksbarn tycker nu att vi ska rädda den svenska samhällsekonomin genom att de som bor i hyresrätt får bidra ännu mer till försörjningen av överklassen än vad hyresgästerna redan gör (bidragsmodellerna till överklassens fromma är många, rotavdrag, förtäckta extra kommunalskatter i form av vinstuttag via hyror och el, borgensavgifter, m.m., m.m.). Det är väl på sitt sätt fint tänkt av dessa kära nationalekonomer, eftersom de uppenbarligen är av den uppfattningen att hyresgästen i gemen är vad de själva inte är, dvs. en person som ser till samhällets bästa snarare än att i första hand sträva efter egna fördelar. Men jag glömde en sak, det här är ju nationalekonomer, den enda institutionaliserade formen av sociopati som finns inom den akademiska världen. 

Sedan är det roande att se att den här typen av individer är av precis samma skrot och korn som alla grupper som skriker på att vi behöver räddas från det ena eller det andra. SD vill att vi ska rädda Sverige genom att slänga ut invandrarna, miljökämparna vill att vi ska rädda miljön genom att köttätarna och flygturisterna ska sluta med sin konsumtion, nationalekonomerna och den svenska överklassen vill att ekonomin och bostadsmarknaden ska räddas genom att underklassen ska taxeras hårdare. Fascinerande, minst sagt. Säga vad man vill om Jim Jones, ledaren för The Peoples Temple, men när han tubbade sina sektmedlemmar till att tömma giftbägarna i Guyana så var han inte sämre än att även han själv tog en liten slurk ur grytan. Det är kanske synd att säga att han levde som han lärde, men han tog i varje fall själv konsekvenserna av sina åsikter. Det vore trevligt om flera kunde göra det. 

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/finanspolitiskt-rad-foreslar-fri-hyressattning 

https://www.svd.se/finanspolitiska-radet-har-fel-om-hyressattningen 

http://www.finanspolitiskaradet.se/ledamoterochmedarbetare/ledamoter.4.3dc0d3a412bc4ba245f800013906.html