Inskolningen av en diktator

Böcker kan man ha mycket nytta av, oavsett om man som Carl Bildt (i ett förtvivlat försök att framstå som intellektuell) använder dem som projektiler gentemot sin partner, om man låter dem staga upp det skeva soffbordet, eller om man är fantasilös nog att använda dem på det gamla vanliga, småtråkiga sättet. Mitt flitiga läsande ger mig i varje fall insikt i fenomen som lätt går vanliga dödliga förbi, som t.ex. hur det går till när våra mest kända diktatorer låter sig utbildas på sin väg genom livet. OBS! Detta är inte en variant av Ira Levins Pojkarna från Brasilien, utan ett utsnitt från två personers tidiga bildningsgång, individer som kanske inte först och främst hade bildningen som sitt signum, och vars vilja att trycka på världen egenkonstruerade läror inte gav några överdrivet positiva resultat.

Den första ynglingen som vi beskådar såg ut så här någon gång i slutet av 1880-talet:

Denne något arrogant poserande gosse föddes den 18 december 1878 i Gori i Georgien i det dåvarande kejsardömet Ryssland och bar vid födseln namnet Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili, men är betydligt mer känd under sitt "artistnamn" Stalin. Huruvida han intog en central position i sin skolklass är något jag är dåligt informerad om, men hans position på klassfotot indikerar att han själv gärna stod i centrum och hade en position där han kunde överblicka (övervaka?) sina klasskamrater, något som hans något dvärgväxta uppenbarelse emellertid måste ha inverkat menligt på:

Så raskt över till nästa klämkäcka gosse, som här avporträtteras omkring ett 10-tal år senare än sin "kollega":

En minst lika arrogant uppsyn kan skönjas på bilden, då denne yngling har hakan lika tydligt framskjuten som hos den tidigare avporträtterade gossen. Den här något dryge spolingen, född i Österrikiska Braunau am Inn den 20 april 1889, är tydligen när bilden togs fortfarande i pre-mustaschstadiet, men hade (i varje fall sedan släkten beslöt sig för att utmönstra det något tungvrickande namnet Schicklgruber) ett betydligt mera lättuttalat namn än sin kollega och gick därmed i graven så som han föddes, dvs under namnet Adolf Hitler. Även han visade sig ha en viss förkärlek för att övervaka sina landsmän och det är kanske därför inte med någon större förvåning som vi beskådar den position som han intar på sitt klassfoto. Som synes så har han i kraft av sin längd (eller med hjälp av ovanligt tjocka hålfotsinlägg) en betydligt bättre överblick över sina kamrater än vad hans ryske vän kunde åstadkomma:

Vad avslöjar nu detta? Kanske ingenting alls, kanske är tillvaron blott en okontrollerbar slump där vi förgäves försöker spåra mönster där det inte finns några och där alla försök att nå en djupare förklaring är dömda att stranda på förvillelsernas blindskär? Eller också finns det en synkronicitet som vi kan nå bara vi är villiga att gå bortom våra ytliga och bekväma betraktelsesätt och om vi låter hermeneutikens vingar föra oss till de sanningens tempel som vi annars är ovärdiga att inträda i. Mönster är i vilket fall som helst roliga att spåra, oavsett om de säger oss något av värde eller ej. Och, om du med det här i åtanke är villig att skärskåda dig själv, vilken position intog du själv på ditt klassfoto...? 

Bilderna är tagna ur:

Kotkin, Stephen, Stalin: Volume 1: Paradoxes of Power 1878-1928 (Penguin, New York, 2014) 
Ullrich, Volker, Hitler: A Biography: Volume 1. Ascent (The Bodley Head, London, 2016)

Hans Rosling och illusionernas lyskraft

Jag läser Anders Sundelins Brevbäraren som försvann, en bok som handlar om den annars tämligen okände Bosse Jansson, en brevbärare som var aktiv i Svensk Albanska föreningen och som försvann spårlöst i april 1976. Ingen vet vad som hände.

Boken är intressant, som alla gåtor utan ett fastställt svar, och Sundelin är en flyhänt skribent, om än med en viss irriterande faiblesse för att eliminera de småord som har som uppgift att göra texter mera flytande. Men det är en bagatellartad invändning, och det här inlägget handlar, vilket rubriken antyder, egentligen om något helt annat.

I förbifarten (s. 134) framgår det nämligen att Hans Rosling var aktiv i föreningen och satt som ordförande för den vid årsmötet 1973, vid en tidpunkt då han var 25 år och förhoppningsvis fullt myndig. Nu kan man hävda att även Jan Myrdal och andra "framstående" personer var aktiva i föreningen, och att det därför inte var något som helst tecken på debilitet eller andra mentala tillkortakommanden att man ägnade sig åt den typen av verksamhet. Men trogen min paranoida läggning så kan jag inte undgå att dra vissa slutsatser av detta inslag i herr Roslings historia.

Hans Rosling med ett kongenialt redskap

För med tanke på den faktiska situationen i dåtidens Albanien, och med tanke på bl.a. Myrdals totala ovilja att erkänna att han tänkte fel ifråga om den rådande kommunismen, vilket i praktiken innebär att han förväxlade/förväxlar sin fantasibild om hur kommunismen borde vara med den faktiska verkligheten som var/är av betydligt dystrare slag, så är det i varje fall inte alltför långsökt att dra den slutsatsen att den där typen av föreningar i första hand lockade till sig "idealister" och "romantiker" som var mer än villiga att bortse från alla obekväma fakta som kunde väcka dem ur den rosenskimrande dröm som de så gärna drömde.

Är det unge herr Rosling vi ser här i ett möte med idolen?

Detta gäller givetvis även för Hans Rosling. Visserligen växer många av oss upp, både fysiskt och intellektuellt, men samtidigt är de trossatser som vi bekänner oss till i våra formbara år de som kanske är svårast att skaka av sig. Den naive drömmaren dör den dag som illusionernas slöja inte längre skyddar honom från verkligheten, och likt precis vilken missbrukare som helst så gör han allt han kan för att bli kvar i en värld där han slipper konfronteras med det faktum att hans egen betydelse är försumbar och att tillvaron i grunden helt saknar mening (frågan om "mening" är nämligen felställd, det är en icke-fråga). Därför skapar han sig ständigt nya drömslott, flyttar in i ständigt nya rum i sitt fiktiva palats, och solar sig i glansen av att vara en apostel för en sanning som få andra förmår att skåda. Han är vad Tove Jansson skulle ha kallat för en "ärlig bedragare". Det må vara en förmildrande omständighet, men att bli mördad för ett ideals skull innebär inte att man därför är mindre död. Och den som ljuger för sig själv som 25-åring, blir han verkligen ett fullständigt pålitligt sanningsvittne några decennier senare?