Konsten att vara ung och dum - Eller centerpartistisk visdom?

En av Centerpartiets unga påläggskalvar har av någon besynnerlig anledning fått en fullständigt stupid artikel publicerad i Expressen. Om jag förefaller något åldersrasistiskt i mina kommentarer så är det helt avsiktligt. Kärringar må kanske inte nödvändigtvis behöva tiga i församlingen, men barn bör ägna sig åt att leka med kottar, rulla tunnband och fläta håret på sina säckvävsdockor och lämna de mera komplicerade resonemangen till de som med ålderns rätt har skaffat sig en åtminstone rudimentär bildning och erfarenhet. Infantiliseringen av det här samhället är visserligen uppenbar, men vi behöver kanske inte spä på den ytterligare genom att ge ökat utrymme åt den här typen av barnsligt joller. Barn ska tas på allvar, men det innebär också att man noga ska tala om för dem när de har fel och inte uppmuntra dem i deras villfarelser, vilket vi tyvärr numera har satt i system. 

Nåväl, raskt över till dagens första (men säkert inte sista) irritationsämne:

https://www.expressen.se/debatt/lat-valfardsstaten-falla-det-ar-det-enda-ratta/

Den här lilla stumpan är alltså politisk aktiv, låt gå för att hon är det i Sveriges i särklass dummaste och mest farliga parti, marknadsfascismens Centerparti. Och låt gå för att hon är så ung att hennes hjärna säkert är under fortsatt utveckling (något annat vore ju närmast skrämmande).

Vi bortser också helt ifrån att resonemanget i artikeln är osammanhängande, fullt av självmotsägelser och antaganden som det inte finns något empiriskt underlag för, och fokuserar istället på det faktum att fröken Pohl (det förefaller tämligen självklart, av skäl som jag nog inte behöver nämna, att hon inte är en f.d. medlem i den Lundabaserade popgruppen Brainpool) inte verkar ha någon som helst koll på hur mycket av hennes vardag och liv som faktiskt är skattefinansierat. Naivitet må till viss del vara ursäktlig, självpåtagen dumhet är det aldrig.

Centerpartiet är dessutom det verkligt konservativa partiet i det här landet, då man i många avseenden vill vrida tillbaka klockan till industrialismens gryning, och detta då inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Ska vi skratta eller gråta åt att vi fortfarande år 2020 har en politisk sekt i det här landet som får Moon-sekten att framstå som ett under av normalitet, eller ska vi känna oss genuint oroliga? Jag väljer det sistnämnda. När nazismen återvänder med full kraft så ser den nämligen inte ut som nazism, det kan vi nog vara säkra på. Det finns dock en uppenbar möjlighet/risk att Annie Lööf är vår tids Karl Lüger och/eller Dietrich Eckart, och att det hon och hennes parti banar väg för inte är det frihetens rike som de tror att de är företrädare för. Vi kan väl därför roa oss med att vända på en av Orwells berömda sentenser i 1984 och konstatera att nästa Centerpartistiska kongress bör ha följande ledord uppsatt på en skylt vid ingången, en devis bestående av tre ord som lyder: "Slaveri är frihet".

Dessutom förnöjde jag mig med att kolla upp den här lilla hoppetossans egna ekonomiska förutsättningar. Hon bor på Sicklaön i Saltsjö-Duvnäs hos sin pappa i en villa som är värderad till närmare 12 miljoner, och i ett område där medelinkomsten är drygt 62 000 kronor i månaden. Jag har konstaterat det förut, och jag konstaterar det igen. Det finns en enda sak som alla dessa rekommendationer om hur vi ska rädda miljön, hur vi ska få invandringen att fungera, och hur vi ska skapa det lyckoparadis som ett perfekt samhälle utgör, har gemensamt. Det måste göras uppoffringar, men alltid bara av någon annan än av de som föreslår uppoffringarna ifråga. Så att den lilla fnuttisnuttan Pohl som bor i ett av Sveriges mera fashionabla områden inte längre vill vara med och betala för packet i Rosengård och Rinkeby kommer knappast som någon överraskning.

Slutligen kan man ju framhålla som förmildrande omständighet att hon bara är 18 år. Men Annie Lööf har också varit arton år, läst kryptofascistens Ayn Rands bisarra och oläsbara romaner - tro mig, jag har försökt - och blivit oerhört inspirerad av de "ideal" som Rand och andra liberala fascister (det är ingen självmotsägelse att vara liberal och samtidigt fascist, om nu någon trodde det) torgför. Annie Lööf är numera 37 år gammal. Hon är fortfarande lika obotligt dum och lika ideologiskt förblindad. Vi får väl hoppas på att Pohl inom en inte alltför avlägsen framtid gör sin alldeles egna Damaskusvandring, men jag befarar att det är att hoppas på alldeles för mycket.

 

Golf, godhet och filantropins dimridåer

Tiger Woods jagar som bekant en liten fånig boll i en sport som är så ointressant att titta på att distriktsmästerskapet i säcklöpning är en ren höjdare vid en jämförelse. Golf kräver dessutom, påstås det, ingen större fysisk ansträngning (det finns rentav de som hävdar att en vanlig promenad ger mer motion än en tur på golfbanan) och det faktum att Woods som 44-åring fortfarande tillhör världstoppen och att Bernhard Langer som 63-åring lyckas kvala in till Masters är en tydlig indikation på vad det handlar om. Dvs en ren gubbsport, eller om man så vill, ett bedagat nöje för överklassen och de delar av samhället som har för mycket pengar och alldeles för mycket tid över för strunt och trams

Och har man inte för mycket pengar så får man det raskt. Woods påstås enligt den här artikeln vara god för omkring 14 miljarder (det är i varje fall vad han påstås ha spelat in och tjänat på reklam och annat) under sin 25-åriga karriär som golfare:

https://www.expressen.se/kvallsposten/sport/blogg/golfbloggen/2020/11/20/tiger-woods-galna-manadslon-sa-sa-spenderar-han-pengarna/?referrer=rotator-item-2 

Bisarrt och äckligt givetvis, men av någon märklig anledning får detta inte bara fortgå utan tillåts även accelerera långt bortom anständighetens alla gränser. Nåja, i ärlighetens namn, så förbaskat märkligt är det givetvis inte, för det här handlar i realiteten om vad jag kallar för Lottosyndromet. Detta syndrom innebär att underklassen invaggas i tron att den också med lite tur, talang och flit kan tillhöra de som blir miljardärer på att jaga en boll (eller via sin Lottokupong), samtidigt som den typen av falska drömmar som det i grund och botten handlar om enbart tjänar till att legitimera ett alltmer segregerat klassamhälle, ett samhälle där samma människor som skördar frukterna av orättvisorna och uppbär den här typen av obscena inkomster säger sig vilja bekämpa alla orättvisor med näbbar och klor. Men, jag har sagt det här förut och säger det igen, hyckleriet har förhoppningsvis aldrig varit mera utbrett än vad det är idag.

Woods med förmiddagens inkomst*

För att visa vilken god och samhällsbärande person han är så har Woods givetvis, precis som de flesta av de individer som har så mycket pengar att han/hon inte vet vad de ska göra med dem, skänkt en liten skärv vidare till de egendomslösa och svältande. I Woods fall handlar det om 100 miljoner (i artikeln beskrivs det med emfas som "hela 100 miljoner", medan det faktum att Woods har lagt ut en halv miljard på ett privatflygplan och en kvarts miljard på en båt av artikelförfattaren bara verkar ses som ett kul inslag i Woods annars tydligen rätt så torftiga och påvra liv).

Denna oerhörda gåva kan ju förefalla vara närmast osannolikt ståtlig, men vi ska väl i rättvisans namn ta och titta lite grand på hur mycket pengar det egentligen handlar om för Woods vidkommande. Jag ska som omväxling vara snäll, så jag bryr mig inte om det faktum att Tiger säkert betalar oerhört lite i skatt, inte minst om vi räknar utifrån de mått på skattetryck som en ordinär svensk arbetare har att röra sig med, och att han som golfare och megakändis säkert får en hel del gratis som av olika skäl inte räknas in i hans angivna inkomst. Vi räknar rakt av, och då kommer vi helt enkelt fram till att Woods har skänkt en 140-del av sin samlade inkomst som professionell golfspelare till välgörenhet.

Och så jämför vi med vad detta innebär för en ordinär svensk löntagare. Medianlönen idag är 31 700 kronor/månad. 1996 var den istället omkring 18 000 (jag hittar bara medellön för olika yrkesområden för det året, men lejonparten av löntagarna hade en ungefärlig inkomsten på den nivån då. Den genomsnittliga lönen har alltså stigit med rätt exakt 6 500 kronor om året under de 25 år som vi nu pratar om, räknat på årslönebasis. Vi gör det enkelt för oss och delar då rakt av mellan 18 000 och 31 000 och får fram en genomsnittlig månadslön för den svenske löntagaren under den här perioden på omkring 24 500 kronor. Det innebär att för den 25-årsperiod (från 1996-2020) då Tiger Woods har varit professionell golfare och tjänat omkring 14 miljarder kronor, så har den genomsnittlige svenske löntagaren burit hem sammanlagt 7 350 000 kronor, enligt följande beräkning - 12 x 24 500 x 25 = 7 350 000 kronor

Nu är vi som sagt snälla och räknar inte med att den svenske arbetaren med största sannolikhet har betalat betydligt mer i skatt än vad Woods har gjort, har betydligt färre förmåner och fringisar, och dessutom (självklart!) betydligt sämre marginaler och en betydligt mycket mindre disponibel inkomst än vad Woods har. Vi jämför rakt av, och är snälla mot den stackars underbetalda och missförstådda, man ack så varmhjärtade och generösa golfaren.

Vi kommer ihåg att Woods hade skänkt 100 miljoner av sina intjänade 14 miljarder till "barn i behov", och så tittar vi på vad en motsvarande generositet hade inneburit för en svensk löntagare med medianlön. Då kommer vi fram till att en 140-del av 7,35 miljoner motsvarar 52 500 kronor, vilket alltså är den sammanlagda summa som en svensk genomsnittlig löntagaree ska skänka till välgörenhet om han vill vara lika "generös" som Tiger Woods. Det kan ju förefalla som en rejäl klumpsumma, och det är utan tvekan en samling slantar som de flesta av oss inte snyter ur näsan, i varje fall inte utan att blöda näsblod på ett närmast ostoppbart vis. Men, märk väl, du behöver inte betala allt på en gång. Det handlar i praktiken om en 25-årsperiod, under vilken de här slantarna ska hystas ut. Då kommer vi till nästa beräkning, där vi tittar på vad detta innebär (och har inneburit) för oss ur ett månatligt perspektiv. Ekvationen ser då ut så här: 52 500 / 25 / 12 = 175 kronor i månaden.

För att vi vanliga dödliga ska vara lika generösa som filantropins flaggskepp Tiger Woods är (vilket dessutom är något som han uppenbarligen skryter med, vilket i mina ögon gör det om möjligt ännu mera anstötligt) så behöver vi alltså månadsvis under de senaste 25 åren ha skänkt omkring 175 kronor till valfritt välgörande ändamål (Rädda Barnen, Röda Korset, Gula Fläcken eller Lingonplockarnas Riksförbund - valet är ditt...). Och visst, det är väl på sitt sätt en utgift som inte ska föraktas.

För att föra resonemanget ett steg vidare och titta ännu mera ingående på nivån på Woods givmildhet så har jag därför jämfört med den kommun som för närvarande har det största skattetrycket i Sverige nämligen Dorotea kommun i Lappland, där kommunalskatten för närvarande ligger på 35,15 % (vilket med största sannolikhet är åtminstone dubbelt så mycket som Woods betalar i inkomstskatt, om inte rentav betydligt mer än så). Jag har också tagit med kyrkoskatt o.s.v., för att få ett så högt skatteuttag som möjligt. Med jobbskatteavdraget inräknat så betalar en invånare i Dorotea Kommun som har en lön som motsvarar medianlönen i Sverige (31 700 kronor) 8 508 kronor i skatt, vilket innebär att det i disponibel inkomst finns kvar 23 192 kronor i månaden att lägga på annat än att göda skattmasen. Detta är dock i nuläget. 1996 existerade inget jobbskatteavdrag och det genomsnittliga skatteuttaget var då omkring 31,65 %, vilket innebär att du som genomsnittlig löntagare då hade en disponibel inkomst på omkring 12 300 kronor, detta enligt beräkningen 18 000 x 0,6835 = 12 303.

Tar vi då en sista beräkning (jag lovar att det är den sista) och därigenom också tittar på hur stor del av den disponibla inkomsten som 175 kronor i månaden har utgjort och utgör för vad vi i brist på annat får kalla för medianlönetagaren i Dorotea Kommun, så kommer vi fram till att den 1996 utgjorde omkring 1,4 % av den disponibla inkomsten, medan samma 175 kronor i dagsläget bara tullar din plånok på cirka 7,5‰ av dess innehåll, dvs du behöver inte ens skänka en procent av din disponibla inkomst till välgörenhet för att vara lika "givmild" som Tiger Woods. Och om vi återigen gör en beräkning av den andel av din inkomst som du rent generellt sett hade behövt skänka bort för att vara lika "god" som en mångmiljardär till golfspelare så handlar det rätt exkat om en hundradel av de pengar som du får i handen när du har fullgjort ditt arbete (vad du nu sysslar med?). Gott i sig, men kanske ingenting att slå sig på bröstet för. Om man nu inte heter Tiger Woods, är mångmiljardär, och ägnar sitt liv åt att slå jaga fåninga bollar.

Så ser alltså välgörenhetens ut när man tittar bakom den flak av propaganda som åtföljer den. Är det någon som tycker att det är vackert? Den personen bör nog i så fall omedelbart skaffa glasögon...

* Bilden är hämtad från Daily Mail

 

Kamala Harris verkliga ansikte eller när progressiviteten är köpt av kapitalet

Det är väl bara att konstatera att politiken verkligen har havererat. Vad som åtminstone rent idealt sett förut handlade om saklighet, seriös debatt, fungerande administration och beslut fattade på ett noga övervägt underlag av empirisk art, har numera förvandlats till ett identitetspolitiskt träsk där alla ansatser till vett och sans, och inte minst en reflekterande och kritisk hållning, har ersatts av floskler och tanketomhet. Det viktiga är nu inte längre vad du faktiskt gör som politiker, vi har istället fått en mobbningskultur där det i särklass mest viktiga är att du tillhör rätt gruppering. Då kan du tillåta dig i princip vad som helst.

Kamala Harris är numera vald som vicepresident i USA, och panegyriken har inga gränser. En färsk artikel i Expressen ger tydliga bevis för det:

https://www.expressen.se/nyheter/hon-kan-bli-usas-forsta-kvinnliga-president/

 Vi tar ett par citat för säkerhets skull:

"Flera glastak har krossats i dag.
   Den 20 januari får USA sin första kvinnliga vicepresident. Sin första svarta. Sin första sydasiatiska."

Det viktiga är alltså vilket kön du tillhör (när kommer den första transsexuella statsledaren?), den hudfärg du har (trots att vi i antirasistisk anda påstår att det inte ska spela någon roll) och den etnicitet som du tillhör (något som det annars inte heller ska tas hänsyn till när det gäller t.ex. rekryteringar).

Föga förvånande dyker kommentarerna upp från några av de mest lågbegåvade blindskären i den svenska politiken:

Centerledaren Annie Lööf hyllade den kommande vicepresidenten på Twitter.
    ”Älskar att höra ljudet när glastak krossas”, skrev hon.

Socialdemokraternas bidrag till DHF (De Hjärndödas Förening) kan inte heller hon hålla sig borta från floskelrapandet:

Socialdemokraten Annika Strandhäll stämde också in i hyllningskören.
   ”Första kvinnan som vice president i USA. Efter fyra mörka år någon form av stabilitet i amerikansk politik. Viktigt inte minst för världens alla kvinnor”, skrev hon.

Personligen trodde jag att det var viktigt för världens alla kvinnor att det förs en politik som gagnar så många som möjligt, oavsett könet på den som verkställer den politiken.

Sedan har vi ännu ett exemplar av en art som tyvärr inte verkar vara utrotningshotad, även om vi nog, om än inte av den egentliga orsaken, kan kalla den för "rödlistad". Det handlar om ett exemplar av de djupt politiserade "professorer" som verkar växa fram närmast som ett mögelangrepp hos våra universitet, inte bara i det här landet utan även internationellt (och mycket av de dumheter av den här arten som pågår på de svenska universiteten är i och för sig hämtade från USA):

Så här skriver Tera W. Hunter, professor i historia och afroamerikanska studier, i Politico om Joe Biden och Kamala Harris.
   ”Hon kommer att vara en ständig påminnelse om att inte försumma den glömda basen, icke-vita, särskilt de svarta kvinnorna och männen, som bidrog till att han blev vald, när den vita majoriteten vände åt andra hållet”.

Vi kommer till den här saken senare, men om mandarinen Hunter är så naiv att hon tror att Kamala Harris i första hand representerar underklassen så föreslår jag att hon tar sig en titt på vem Harris är köpt av. Den som är intresserad hittar en förteckning över hennes största ekonomiska donatorer nederst.

För att ytterligare understryka att Harris på intet sätt representerar de fattiga svarta (och vita) som bor i s.k. underprivilegierade områden i USA så kan vi ju titta på hennes ursprung och familjesituation, vilket det faktiskt,något förvånande, redogörs för i artikeln:

Hennes mamma är cancerforskare från Indien, hennes pappa ekonomiprofessor från Jamaica.

Hon är alltså, precis som Barack Obama, en produkt av en överklassmiljö. I den typen av miljö spelar faktiskt inte hudfärg och andra indikationer av liknande art någon större stor roll, eftersom makt bygger på pengar. Har du bara pengar så kan du som bekant göra nästintill precis vad du vill, oavsett hur du ser ut och var du kommer ifrån. Den som tror att Harris har "kämpat sig till" sin position bör nog därför tänka ett varv till. Precis som i Obamas fall så tillhör hon i grund och botten överklassen, och personligen hävdar jag att samtliga politiska problem i första hand är klassrelaterade, och har inte annat än som underordnade faktorer så mycket med ras, etnicitet eller kön att göra. Men användandet av ras- och rasismdiskursen fyller den funktionen att det cementerar makten hos de som redan äger den, eftersom vi kan skylla alla samhälleliga misslyckanden på faktorer som bara är symptom på sjukdomen och inte sjukdomen själv. Därigenom fungerar t.ex. tesen om "strukturell rasism" faktiskt alldeles utmärkt som en maktbevarande retorik, snarare än tvärtom, vilket den däremot ofta presenteras som.

2 miljoner skäl att gnugga händerna?

Om vi verkligen vill veta hur progressiv Kamala Harris är och vilka grupper hon kommer att representera och verka för i sin roll som vicepresident så bör vi istället titta på vem som har betalat hennes kampanj (roande nog så var ju demokraternas kampanj den här gången tre gånger så dyr som Trumps, medan Hillary Clinton i sin kampanj bara lade ut dubbelt så mycket pengar som Trump gjorde - i sig en indikation på vem som representerar de dominerande finansiella intressena i USA). Så vi gör helt enkelt som så att vi tittar på hur Kamala Harris har finansierat sin politiska kampanj och vem som betalar för hennes kampanjarbete. Vi ska ju nämligen inte förvänta oss att de ger henne pengar bara för att de är snälla och allmänt medmänskliga, för någon måtta på vår naivitet får det väl ändå vara.

Detta är en förteckning över de donatorer som har gett mer än 50 000 dollar till Harris. Dessa 20 donatorer (samtliga storföretag av multinationell omfattning, med undantag för några amerikanska politiska entiteter) har gemensamt pytsat in 2 071 088 dollar eller lite drygt 18 miljoner svenska kronor på Harris konto. Hur mycket tror vi att den färgade underklassen eller de fattiga kvinnorna har gett till Harris? Vem tror vi att Harris i första hand kommer att främja i sin politiska gärning, de som ser till att hon kan behålla makten, eller de som inte har mer än en ynklig röst att ge henne, en röst som hon lättast kan få genom att med understöd av de nedan förtecknade företagen göra kampanjer där hon framställs som en progressiv förkämpe för överklassen och inte som den betalade lyxprostituerade som hon (precis som i princip alla amerikanska politiker - och för den delen en hel del svenska kollegor) är? Detta är givetvis ett cyniskt och rått perspektiv, men jag har min uppfattning klar. Jag tror inte heller att jag kommer att få någon större anledning att göra några omfattande revideringar av den uppfattningen.

DESSA FÖRETAG FINANSIERAR KAMALA HARRIS POLITISKA LIV:

University of California $210 022$ - Jag hittar inte ägarstrukturen till universitetet.

Paul, Weiss et al $179 459 - En advokatfirma som bland annat har representerat ett större kinesiskt medicintekniskt företag som hade sitt säte i skatteparadiset Caymanöarna och som numera är likviderat efter grova anklagelser om bedrägeri, ett ärende som alltså den här advokatbyrån hanterade som ombud för detta numera icke existerande företag.

Kirkland & Ellis $164 436 - Ytterligare en juristbyrå, och faktiskt den största i hela världen med en omsättning på dryg 4 miljarder dollar 2019. Kirkland & Ellis har representerat BP i samband med Deepwater-skandalen, de har representerat traffickinganklagade Jeffrey Epstein, som ägnade sig åt att handla med barn när det kom till sexuella tjänster, och roande nog så har den här firman även täta kontakter med ledande republikaner och många av deras advokater är nära lierade med djupkonservativa skikt.

AT&T Inc - $139 328 - Det här är världens största telefonbolag, och alltså en storspelare inom den kapitalistiska världen. De betalade båda sidorna ungefär lika mycket i kampanjbidrag, och förväntar sig givetvis att Kamala Harris ska tillgodose deras intressen i sin roll som vicepresident. Som den här typen av företag så har de givetvis var involverade i mängder av tveksamheter vad det gäller informationsutlämning, personlig integritet o.s.v., o.s.v., men det är ju vanligt hos den här typen av bolag och ingenting som vi behöver gå in närmare på här.

Vad som är mera problematiskt är att AT&T också äger Warner, dvs ett av USA:s större mediebolag, vilket gör att de också äger HBO, CNN (vilket kanske kan förklara att CNN har blivit en alltmer politiserad kanal). En av Kamala Harris största bidragsgivare äger alltså den press som ska bl.a. granska hennes roll som politiker.

Alphabet Inc $138 723 - Detta är moderbolaget för Google, och mer behöver kanske inte sägas.

Walt Disney Co $135 429 - Disney äger bland mycket annat hälften i A&E Networks, men bolaget förefaller inte vara överdrivet involverat i nyhetsrapportering och samhällsjournalistisk. Man gör mycket dokumentärer och äger bland annat History Network.

Womencount PAC $121 665 - Detta är en kvinnoorganisation som startades av Hillary Clinton 2008, vilket alltså innebär att det här är en organisation som i sin tur bygger sin finansiella verksamhet på donationer. Vem/vilka som ligger bakom de donationerna har jag inte hittat, men det är väl ingen vild gissning att det handlar om samma "småföretag" som ger Kamala Harris miljonbelopp direkt i handen.

Kaiser Permanente $110 412 - Detta är ett privat vårdföretag, som omsatte runt 85 miljarder dollar 2019, således inte något litet familjeägt vårdkooperativ. De har blivit anklagade för att ta ut överpris för sin verksamhet, för att vara fackföreningsfientliga och för att på alla sätt försöka undvika att stå till svars för de felbehandlingar som görs i deras verksamhet (detta dock utan att det finns något som talar för att antalet felbehandlingar överstiger den "normala" för vårdsektorn rent generellt).

DLA Piper $102 680 - Detta är ännu en advokatbyrå/juristfirma, och den tredje största av den typen i USA. Även den omsätter miljardbelopp (2,48 miljarder dollar i omsättning 2014). Bland styrelsemedlemmarna finns gott om representanter för "vanligt folk" som senatorer, guvernörer, en förutvarande premiärminister för Spanien och mängder av andra toppolitiker. Staten och kapitalet var det visst några som sjöng om...

Comcast Corp $97 107 - Detta är världens näst största tv-bolag och ägare till bland annat NBC. De försökte köpa Warner, vilket alltså AT&T gjorde istället, vilket givetvis hade gjort dem ännu större inom media. Men Kamala Harris kan säkert räkna med att få mer välvilligt stöd av ännu ett stort nyhetsbolag, i varje fall om hon lyder deras order.

State of California $88 851 - Detta kan ju förefalla märkligt att delstaten Kalifornien, där Kamala Harris är/var senator, ger henne kampanjbidrag. Jag kan dock inte lista ut varför det är så och om det här är en spridd praxis. Men med tanke på att vi har fått en politisk värld där marknadsföring och floskler betyder mer än faktisk handling så är det kanske ett led i Kaliforniens marknadsföring av sig själv som stat att de ger Harris pengar?

National Amusement Inc $77 503 - Detta är ett ännu ett film- och mediabolag, i det här fallet ägare av bland annat Viacom/CBS. Harris verkar alltså noga se till att hon kan köpas av alla de stora nyhetsbolagen (förutom möjligtvis Fox)

Stanford University - $72 878 - Ytterligare ett välkänt universitet i Kalifornien, den här gången dessutom privatägt. En rolig poäng är att det tydligen grundades av tyskar, och att universitetets motto därför är tyskt. Det är inte "Arbeit Macht Frei", men inte så långt därifrån, då det lyder "Die Luft der Freiheit Weht", så tyskarna verkar vara pigga på att prata om frihet, i varje fall verkar de åtminstone historiskt sett ha föredragit att prata om den framför att också praktisera den.

Wells Fargo - $72 678 - Wells Fargo må ha börjat som ett transportföretag med häst och mula i den amerikanska västern, nu är det ett multinationellt finans- och bankkonglomerat och den fjärde största banken i USA. Anklagelserna mot bolaget är för många för att jag ska orka gå in på det här, men det handlar ju om en bank och inte om någon form av ärlig verksamhet av icke kriminell natur, så det är väl en högst normal "meritlista" som de visar upp i det avseendet.

Microsoft Corp - $69 603 - Kommentarer överflödiga.

Apple Inc - $67 249 - Kommentarer överflödiga.

Amazon - $60 950 - Kommentarer överflödiga.

City of New York - $56 125 - Här går det att ställa samma fråga som vid bidraget från delstaten Kalifornien. Jag vet inte varför Kamala Harris får sin verksamhet finansierad av staden New York, men det kan tyckas vara en smula märkligt.

Creative Artists Agency - $55 094 - Detta är en agentur för artister och idrottsstjärnor och alla har väl sett det här namnet dyka upp i t.ex. eftertexterna till en film. CAA har bl.a. anklagats för att försöka mörklägga skandalen med de sexuella trakasserier m.m. som Harvey Weinstein ägnade sig åt.

Sony Corp - $50 896 - Detta är som bekant ett elektronik- och tv-/media-bolag, och som sådant ett av världens största.

Källa: https://www.opensecrets.org/2020-presidential-race/kamala-harris/contributors?id=N00036915

När den politiskt korrekta överklassen får integrationen rakt i ansiktet

Att vara antirasist och fördomsfri är ju något som enbart har positiva konnotationer och det är väl något som t.o.m. jag har svårt att invända mot. Men läpparnas bekännelse och de stora gesternas retorik hamnar rätt ofta i konflikt med en verklighet som kanske inte till fullo, eller ens till dels, lever upp till den drömtillvaro som alla dessa blödande hjärtan så gärna vill leva i och säger sig kämpa för. För när det börjar hetta till och när du riskerar att mötas av inskränkningar i det liv som du är van vid att föra, då sätts toleransen och fördomsfriheten helt plötsligt på undantag. Detta fenomen är knappast vare sig nytt eller särskilt förvånande för det har varit stora protester förut när man har velat lägga vårdboende för narkomaner eller boende för förståndshandikappade i överklassområden. Så att vår över- och högre medelklass lever efter devisen "hellre tio invandrare i Rosengård än en på Djursholm" är knappast något som vi ska tappa hakan inför, men vi kan ju i varje fall roa oss med att titta på hur det låter när samhällets stöttepelare tycker sig löpa risken att få in termiter i sina punschverandor.

Det artiklar som jag refererar till är därför bara att betrakta som två, tyvärr troligtvis rätt typiska, exempel på hur överklassen tycker att de ska köpa sig fria från samhällets skuggsidor (vilket de sällan gör via skattsedeln, för stora delar av den här gruppen betalar med största sannolikhet mindre i skatt än vad genomsnittet av arbetar- och underklassen gör, om vi räknar in alla former av subventioner och avdrag och andra typer av "fringisar").

Nåväl, de fina människor som residerar i Limhamn har i varje fall uttryckt oro för att man har haft mage att bygga hyresrätter mitt bland noblessen, hyresrätter som låter svartingar, socialbidragstagare och annat oknytt beblanda sig med den finare vita delen av befolkningen:

https://www.expressen.se/kvallsposten/oron-vaxer-hyresgaster-flyttar-in-i-rika-stadsdelen/ 

Vi tar några citat:

"Många av oss betalar dyrt för att bo här och så flyttar det in en granne med sociala komplikationer. Det känns inte så kul, säger Mia Lindroth, som har en bostadsrätt i det nybyggda området."

Och varför kan Lindroth betala dyrt för sin bostadsrätt? Jo, för att egendomsförhållandena är så skeva i det här landet och för att de ekonomiska klyftorna ökar. Hon är en del av problemet, men det är hon uppenbarligen helt inkapabel att förstå.

"Det här är inte rätt sätt att integrera människor. Jag vet inte vilket sätt man ska göra det på, men att trycka in dem i en stadsdel som de mer eller mindre förstör och sänker värdet på är fel, säger Camilla Marinus."

Rätt sätt att integrera människor på är givetvis att låta dem bo kvar i slumghetton och få dem att nöja sig med att arbeta som vård- och hemtjänstpersonal för överklassen. Observera också Marinus oro för att värdet på hennes bostad sjunker. För vi kan ju inte gärna begära att vi fortsätter att ta in invandrare och/eller ömma för socialfall om det samtidigt innebär att socialgrupp 1:s privilegier börjar nötas i kanten. Det är ju direkt horribelt att den typen av människor som verkligen har förtjänat sin rikedom också måste börja dela med sig.

"Vi sparade intensivt i flera år för att kunna köpa oss till ett område där det känns tryggare och där vi bor med människor i samma livssituation som vi."

Jag är rätt säker på att den här personen tillhör den grupp som gärna går ut och demonstrerar mot segregationen och för Black Lives Matters och MeToo och andra viktiga sociala problem. För visst är det ett problem att det svenska samhället är segregerat, men inte f-n vill jag att det ska bo blattar i mitt fina bostadsområde. Och det faktum att jag själv vill bo med "människor i samma livssituation" är givetvis inte alls segregation, det är ett fritt val.

I Trollhättan är överklassen i sin tur upprörda över att man ska bussa invandrade elever till en finare skola där deras välartade vita barn går:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/lEAMeL/foraldrarnas-ilska-mot-bussning-av-elever-statssocialistisk-ide

Vi tar några citat igen, citat som bevisar att ekonomiskt sett är nog de här människorna välbärgade, när det kommer till intelligens och förmåga att inta ett vidare perspektiv så förefaller de däremot tillhöra de sämst lottade i samhället.

Hela förslaget är en statssocialistisk idé, säger pappan Johan Svensson.

Observera att "statssocialism" går alldeles utmärkt när den mynnar ut i Rot- och Rutavdrag, borttagen förmögenhets- och arvsskatt, räntesubventioner, låga amorteringskrav, sänkt skatt för företagande, m.m., m.m. När staten däremot ställer lite krav på medborgarna och förväntar sig att de ska ha förståelse för att ett samhälle kräver allas deltagande på åtminstone hyggligt jämlika villkor, då tar det hus i helvete och då dammas t.o.m. det gamla kommunistspöket av.

På skolan Kronan i östra delen av staden, går endast 35 procent av eleverna ut nian med gymnasiebehörighet. Majoriteten har utländsk bakgrund. Medan närapå alla av Strömslundsskolans elever har svenska som modersmål och bra betyg. Här i ett av Trollhättans mest attraktiva områden finns ”bykänsla” och historia.

Bland de som upprörs över den eventuella bussningen av elever finns Rita Svensson, som har varit aktiv som liberal politiker i Trollhättan. Tydligare än så behöver det väl inte sägas att liberalers, centerpartisters och miljöpartisters påstådda invandringsvänlighet inte är någonting annat än en ytlig fernissa som lätt flagnar när de själva börjar mötas av de problem som en stor invandring av outbildade människor oundvikligen för med sig. Och, återigen, segregationen är inget egentligt problem, så länge jag själv tillhör vinnarna.

Men pappan Johan Svensson tror inte att integration kan uppnås genom att bussa hit elever och tvinga fram blandade klasser. Det hade varit bättre att låta dem som vill frivilligt att söka sig till skolor på andra sidan stan, menar han. [---] Men så fort det finns en frivillighet, då väljer man utifrån egna premisser, var man vill bosätta sig och låta sina barn växa upp.

Observera överklassens "verklighetsförankring". Tror Johan Svensson på fullt allvar att en person som har en genomsnittlig inkomst på lite drygt 10 000 kronor (medelinkomsten i vissa områden i Rosengård) har möjlighet att "välja" någonting i sin tillvaro, mer än vilket fabrikat av krossade tomater som han/hon ska köpa? Det enda herr Svensson bevisar med det yttrandet är att han utan tvekan måste vara ett offer för det jag kallar för "talkbristen på barnavårdscentralen", dvs han gled som nyfödd ur barnmorskans grepp och landade med huvudet före på barnavårdscentralens betonggolv.

Jag kan inte låta bli att tänka att man lägger det här förslaget för att gömma de svagpresterande eleverna, genom att sprida ut dem. Då försvinner de ju i statistiken och resultatet kommer se bra ut, säger Henrik, en pappa på Hälltorpsskolan, en annan skola i villaområdet på den västra sidan, som också kan läggas ned.

Hur man ska kunna "gömma" svagpresterande elever på det sätt som Henrik (tydligen heter han bara så) antyder går i varje fall över min i och för sig låga horisont. Du får ju fortfarande ett individuellt betyg, och för att ta en enkel liknelse, om du har 30 duvor samlade på ett ställe eller väljer att sprida ut dem bland kråkpopulationen, så upphör de ju därför inte med att vara duvor. Och om det är så att "resultatet ändå kommer att se bra ut", vilket alltså i praktiken innebär att svagpresterande invandrade elever automatiskt kommer att få bra betyg om de hamnar på andra skolor, så kan vi ju tolka det på tre sätt. Antingen A) att det är ett alldeles lysande förslag att bussa de här eleverna, eftersom de kommer att prestera oerhört mycket högre, B) Henrik är livrädd för att hans egna barn ska få sänkta betyg på grund av det här, eller slutligen C) den skola som Henriks barn går på ägnar sig åt avancerad betygsinflation, dvs de barn som tillhör den vita ariska härskarrasen får fina betyg oavsett om de är förtjänta av det eller ej, och den praktiken riskerar att bli avslöjad när det kommer elever som inte tillhör den rätta etniska överklassgruppen.

Det här är ju Nazityskland återigen. Överklassen tyckte illa om Hitler för att han var plump och vulgär och inte hade riktigt rätt manér. På samma sätt vill den svenska överklassen gärna distansera sig från SD och Trump och hovera sig över sin egen fördomsfrihet och tolerans. Men när de börjar känna sig hotade, ja då visar sig deras rätta jag i all sin skröplighet. Men som en av mina bekanta sa, man behöver inte skrapa särskilt hårt på den blåa ytan för att det bruna ska komma fram...

Subtil ironi eller ett intellektuellt haveri? - Frida Beckman tänker till

I en artikel betitlad "Konspiratorisk retorik sliter vårt samhälle itu" som tydligen har publicerat i både Svenska Dagbladet och Expressen ger litteraturprofessorn Frida Beckman sig in i den hätska debatten om genusteorin, och måltavlorna är givetvis Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författare till boken genusdoktrinen. Nu måste jag väl säga att litteraturvetenskap för mig är något av skämtdisciplin (jag har själv ett oräkneligt antal högskolepoäng i ämnet, poäng som jag givetvis har haft ovärderlig nytta av...), kännetecknad av oräkneliga esoteriska teorier av tvivelaktig, för att inte säga obefintlig, vetenskaplig halt, meningslöst bökande kring den egna naveln, och ständiga försök att förgäves få någon som är verksam utanför disciplinen ifråga att ta den på allvar. Det är med litteraturvetenskap som med ett avsnitt av Mord i paradiset, det är trevligt och lite småmysigt, men man ska kanske inte lägga alltför mycket energi på att få ut något av verklig vikt i någondera av fallen. Och därför kan man kanske också fråga sig om man ägna någon större energi åt Beckmans debattinlägg? Svaret är troligtvis nej, men jag kan ändå inte låta bli eftersom texten för mig framstår som nästintill helt absurdistisk (måhända skrev Beckman sin doktorsavhandling om Eugéne Ionesco...?).

Istället för att hänvisa till artikeln kommer jag nu att citera den ordagrant, eftersom innebörden annars riskerar att gå förlorad och även för att därigenom inte riskera att bli anklagad för att förvränga något. Vi tar ett stycke i taget (en viss redigering har jag dock gjort) och tittar på vad Beckman hävdar. Och så försöker vi läsa mellan raderna...

1) Den konspiratoriska retorikens spöke går runt i vår samtid. Det förefaller inte troligt att spöket på eget initiativ planerar att framlägga sin åskådning, sina mål, sina syften. Dessa är inte enhetliga och ett manifest är således inte att vänta. Det förblir ett spöke och som sådant kräver det en blottläggning och ständig vakenhet.

Kommentar: Detta är ingenting annat än konspirationsteoretisk kritik riktad mot vad som av Beckman påstås vara konspirationsteorier. Anspelningen till den dolda fienden som inte går att identifiera utan förblir ett närmast osynligt spöke är ett traditionellt konspirationsteoretiskt topos. Den assimilerade juden var betydligt farligare än de s.k. "ostjuden" i det nazistiska Tyskland just därför att han/hon var osynlig, därav det upplevda hotet och därav den gula stjärnan som till slut gjorde det osynliga observerbart. Det är just det formlösa, odefinierbara som kännetecknar de hot som konspirationsteoretikern letar efter, vilket givetvis fyller en dubbel funktion. Själva det diffusa i hotet gör att man kan inrangera i princip vem som helst i den hotande gruppen. Samtidigt innebär det faktum att det inte går att nagla fast eller med säkerhet ens identifiera var hotet finns att man inte behöver anstränga sig över hövan för att presentera empiriska bevis. Konspirationen finns där, den är omfattande, den har ingen fast form, men den ska samtidigt bekämpas med alla medel.

2) Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte olika, vi är motståndare. Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte meningsmotståndare, vi är fienden. Enligt den konspiratoriska logiken strävar vi inte mot olika syften och mål utan bedriver ett krig mot varandra.

Kommentar: Detta är också ett vanligt tillvägagångssätt i den typen av retorik som tillgrips inom den konspirationsteoretiska kontexten. Man tillskriver motparten en total oförsonlighet för att därigenom rättfärdiga sitt eget fördömande, för genom att hävda att någon för ett skoningslöst krig mot en själv så blir alla medel tillåtna. Genom den här typen av retoriska gester så förvandlar man sig också automatiskt till ett offer utsatt för angrepp (nazisterna betraktade ju inte helt oväntat - men givetvis helt ogrundat - på allvar judarna som ett hot mot sin egen existens) och då blir nästintill alla medel tillåtna eftersom det bara handlar om att försvara sig. Att offerretoriken bjuder in till och rättfärdigar övergrepp även från offrets sida är en konsekvens som sällan omnämns, men den är inte desto mindre ett faktum.

3) Den konspiratoriska retoriken bygger på en paranoid logik som likställer olikheter och antagonism. Du är antingen med oss eller mot oss. Du är antingen lik oss eller ett hot mot oss. Till den paranoida logiken hör också ett mått av storhetsvansinne. Något måste ju förklara varför andra människor och åsikter inte bara är – tja, andra människor och åsikter – utan aggressiva angripare eller lömska agenter och ideologier ute efter att infiltrera och underminera det vi är och tror på. Den konspiratoriska logiken göder och göds av polarisering och populism.

Kommentar: Genom att förstora och förgrova kritiken behöver man inte gå in på sakargument, och slipper överhuvudtaget ifrån mödan med att skärskåda sin egen position. Eftersom man själv (läs Beckman) är en fullödig representant för den toleranta Sanningen så måste ju den som inte försvär sig åt samma sanning närmast per definition vara behäftad med en psykologisk disposition som ligger mycket nära, eller kanske rentav över, gränsen till allvarliga mentala störningar. Den som i det här fallet inte delar Beckmans tolkningar är (hon säger faktiskt detta mer eller mindre i klartext) storhetsvansinnig, paranoid och konfrontationslysten och frånerkänner dessutom motparten dess mänsklighet. Det är inga direkt blygsamma anklagelser av en person som ser sig själv som representant för en icke-polariserad diskussion. Men det där är också just ett kännetecken för den typ av paranoid retorik som Beckman försvär sig åt. Så fort någon kritiserar din tolkning så är den personen fientlig och strävar efter att polarisera diskussionen. Att använda just den typen av psykologisk projektion genom att tillskriva motståndarsidan egenskaper som man själv bär så vinner man återigen fördelen att inte behöva nagelfara sig själv och kan lägga all skuld på motparten.

4) I ett amerikanskt sammanhang är det förstås president Trump som är den konspiratoriska retorikens ohöljda mästare. Det finns ett flöde av exempel – för att ta ett aktuellt ser vi det i hans Fourth of July-tal, där samtliga i den senare tidens demonstrationer mot systematisk rasism står för en radikal och våldsam ideologi och driver ”en skoningslös kampanj” med syftet att ”radera vår historia” och ”utplåna våra värderingar och indoktrinera våra barn” (se DN 6/7). Både i USA och i Europa och Sverige har vi fått vänja oss vid denna retorik och dess centrala roll i populistiska och nationalistiska grupper och sammanhang.

Kommentar: "Guilt by association" är visserligen ett väl beprövat retoriskt knep, men det gör det inte trevligare. Vad Trump överhuvudtaget har att göra med den svenska genusdebatten är fullständigt obegripligt? Men det här argumentet fyller inte bara den positionen att den får Arpi och Wyndhamn att framstå som Trumpanhängare, något som i den imbecilla svenska politiska debatten är nästintill liktydigt med att vara både pedofil och koprofag på en och samma gång, den tjänstgör också som en minst lika tydlig positionering av Beckman. Jag vet inte hur mycket hon vet om amerikansk politik (jag skulle tippa att den kunskapen är ytterst begränsad, men jag kan ha fel...) men det spelar ju ingen som helst roll i det svenska debattklimatet. Kan du klämma åt Trump, även om det är i en diskussion om huruvida vi ska äta kanelbullar eller wienerbröd under fikapausen, så har du genast en samling likasinnade som är villiga att nicka instämmande och klappa dig på ryggen. Det är vad jag brukar kalla för lössplockning, dvs ett primatbeteende som först och främst tjänstgör för att visa att du vet din plats i flocken och kan klappa händerna i takt.

5) Inte sällan är det ”den vänsterliberala eliten” som ställs mot ”folket,” ibland en ”gaylobby” som hotar att krossa familjen och sexualisera barn eller en ”pk-maffia” som arbetar för att underminera yttrandefriheten. Ingenting av detta är nytt. Det är inte ens längre förvånande. Vi blinkar knappt när den polariserande retoriken river och sliter i våra allt mer tilltygade känslor av samhörighet och medmänsklighet. Men vad som är förvånande, och inte bara förvånande utan också märkligt och inte så lite skrämmande är hur den konspiratoriska retorikens spöke allt oftare letar sig in på ledarplats i Sveriges största dagstidningar. [---] Artikelserien och boken har desto mer att säga oss om hur den konspiratoriska retoriken bygger broar mellan de populistiska träsken och den borgerliga offentlighetens gamla högborgar. På bästa ledarplats utnyttjas och förstärks ett växande förakt mot politiska processer och institutioner med hjälp av en självpåtagen underdogposition.

Kommentar: Jag vet inte om Ivar Arpi någonsin har betraktat sig själv som en underdog? Han har måhända betraktat sig, och betraktar sig, som en kritisk sanningssägare, men det är en helt annan sak. Återigen vänder Beckman argumenten på huvudet och hävdar att det är Arpi som är underdogen, samtidigt som hon själv argumenterar inom ramarna för en uppenbar offerretorik där hon själv säger sig försvara ett antal missgynnade grupper. Men syftet med Beckmans argumentation är återigen inte överdrivet svårt att lista ut, dels förminskar hon Arpis argumentation genom att iklädda honom en påstådd offerroll, dels svär hon sig fri från att själv inta den rollen och blir istället en okuvlig representant för det öppna och toleranta debattklimat som hon påstår sig vara en anhängare av. Den toleransen för dock i ärlighetens namn en mycket undanskymd roll i den här debattartikeln.

6) Ivar Arpis artikelserie i Svenska Dagbladet under 2017 och den bok – ”Genusdoktrinen” – som nyligen utgivits med Anna-Karin Wyndhamn som medförfattare, utgör bra exempel. Detta är texter som inte tjänar på att läsas för sina fakta. Som flertalet recensenter och debattörer noterar används och återanvänds här en ”bevisföring” som är minst sagt bristfällig (se Ebba Witt-Brattström  i SvD(31/5), Olle Folke i Aftonbladet (8/6), Nina Björk i DN (15/6), Mats Benner i Sydsvenskan (11/6), Victor Malm i denna tidning (1/6)).

Kommentar: Det räcker egentligen med att upprepar orden "inte tjänar på att läsas för sina fakta" för att inse att man inte vill ha Beckman med i sitt fotbollslag, eftersom hon med största sannolikhet skulle hinna med att göra åtminstone ett halvt dussin självmål redan i den första halvleken. Om det nu är så att Arpis och Wyndhamns påstående saknar empirisk grund, vilket är vad Beckman hävdar, varför ger hon oss då inte några exempel på just det? Det förefaller ju inte vara alltför svårt att åstadkomma. Och varför skriver hon en egen känslomässigt dominerad text helt utan saklighet för att bemöta en andra personers påstådda osaklighet? Är det för att hon vill slå Arpi med hans egna vapen? Det kan ju förefalla gentilt på sitt sätt om så är fallet, så värst övertygande är det dock inte.

7) Positionen nyttjas med fördel till att identifiera konspirationer, undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvande. Avsiktligt eller ej kommer den också att elda under en drev- och hatmentalitet som begränsar forskares och politikers handlingsutrymme.

Kommentar: Att kritisera en vetenskaplig hållning eller doktrin är alltså liktydigt med att "undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvan". Det är en mycket anmärkningsvärd åsikt. En fungerande vetenskaplig verksamhet delar åtminstone en bärande egenskap med det politiska samtalet, nämligen att kritik ska kunna framföras och hanteras utan att de som blir kritiserade reagerar med blinda oresonliga ryggmärgsreflexer på det sätt som Beckman gör. Det är inte utan att man blir lite misstänksam om det inte i själva verket är så att det vetenskapliga underlaget för genusteorier i själva verket är extremt tunt, eftersom all kritik av den typen av forskning/vetenskap uppenbarligen gör att företrädarna känner sig extremt hotade. Nu får man ju inte glömma att genusforskningen precis som många andra akademiska discipliner är en mjölkko för den som har lyckats komma in i stugvärmen och som får sin forskning finansierad genom att försvära sig åt rätt åsikter. Genom att avfärda alla kritik som drev- eller hatmentalitet förminskar Beckman återigen (för vilken gång i ordningen har jag glömt) de som inte delar hennes ideologiska hemvist och desavouerar grundligt alla möjligheter till ett anständigt vetenskapligt samtal. Det är vare sig direkt trevligt eller överdrivet konstruktivt.

8) Det är symptomatiskt och djupt oroande att ingen av de i övrigt skeptiskt hållna recensionerna av ”Genusdoktrinen” tycks ha hickat till ordentligt över de ”genusagenter” eller den ”maskerade” ”radikala ideologi” som Arpi och Wyndhamn säger sig identifiera. Malm har rätt i att en del av den dramatiska retoriken från Arpis artikelserie rensats bort i boken, den som talade om ”genusideologiska överkyrkor” och ”tysta revolutioner.” Men kvar finns ändå historiskt snurriga konspirationsteorier och, som Per Andersson noterar (SVT 1/6), den tendentiösa, känslobaserade och hånfulla tonen.

Kommentar: "Snurriga" konspirationsteorier och "tendentiös, känslobaserad och hånfull ton". Är det boken "Genusdoktrinen som beskrivs på det sättet, eller är det i själva verket Beckmans egna artikel? Boken har jag inte läst (jag gör det väl någon gång vid tillfälle, när lusten faller på) men det är fullt möjligt att det finns fog för den kategoriseringen, även om jag tror att det nog är en onyanserad bedömning som kanske bör revideras en smula. Genom att plocka ut enstaka värdeladdade ord ur recensioner kan man ju som bekant få fram nästintill precis vad som helst. "Det var en fantastiskt bra pjäs när jag såg den i den förra uppsättningen" kan ju lätt förvandlas till ett entydigt positivt omdöme om vi kapar meningen efter ordet "pjäs", så jag ger inte mycket för Beckmans snuttifierade argumentation i stycket ovan. Argumentationsmässig hederlighet verkar dock inte vara något direkt framträdande drag hos henne.

9) Recensenter och andra läsare gör naturligtvis rätt i att i första hand identifiera bristen på substantiella argument. Det är stärkande att se att det faktiskt inte går att åberopa en tveksam bevisföring gång på gång utan att någon sätter ner foten. Men vikten av att belysa argumentets retoriska natur och dess kopplingar till en bredare konspiratorisk samtid bör inte underskattas.

Kommentar: Nej, men uppenbarligen går det att åberopa ingen bevisföring alls så länge man har rätt åsikter. Och jag måste säga att jag drabbas av någon form av kognitiv dissonans när jag försöker förstå hur Beckman kan hävda att Arpi och Wyndhamn använder sig av retoriska knep och konspirationsteoretisk argumentation när hela hennes artikel är full av exempel på exakt samma sak. Antingen är hon helt befriad från självdistans och/eller självkritik eller också är hon nykorad svensk mästarinna i ironi.

10) Inte heller Lena Andersson, som brukar framställa sig själv som en försvarare av rationaliteten och den fria tanken, tycks reflektera kring retorikens konspiratoriska effekter. I stället präglas hennes artikel om Arpi och Wyndhams bok i Dagens Nyheter (4/6) av felaktigheter uppklädda i en uppeldad och uppeldande språkanvändning där ”forskningsområden beordras att införliva genusfilosofi.”

Kommentar: "Uppeldande språkanvändning". Jaha, det kan man ju kanske tycka, men om kritiken är inriktad på just det så bör man kanske också ägna åtminstone ett par minuter till att granska sitt eget språkbruk. Jag nöjer mig med följande ordlista hämtad från Beckmans artikel: "konspiratorisk retorik", "paranoid logik", "storhetsvansinne", "polarisering", "populism", "växande förakt", "drev- och hatmentalitet", "historiskt snurriga", "tendentiösa", "känslobaserade", "hånfulla", "förryckta", "spektakel", "uppviglande". Men dessa ord bör kanske betraktas som verbal olja på vattnet i den polariserade diskussionen, eftersom Beckman påstår att hon själv står på den sansade och måttfulla sidan. Det är väl ett påstående som inte är helt lätt att ta på allvar.

11) Det finns ingen sådan ”order”. Och ingen sådan ”filosofi”. Kanske är även detta symptomatiskt – som om bristen på välgrundade argument tvingar oss att surfa på talarkonstens yta – ta vara på det som sannerligen låter mycket allvarligt. Orden. Hoten. Vi. Dem. Det finns genusagenter mitt ibland oss. Snacka om ett ”samtidens förryckta spektakel”.

Kommentar: Kännetecknande för verkligt välfungerande ideologier är att de som är bärare av dem inte uppfattar att de är ideologiskt styrda. Beckman ser sig själv och sina medsystrar och -bröder som objektiva sanningssägare, som självständiga tänkare som kan förhålla sig objektivt till verkligheten, medan de som inte delar hennes åsiktsregister avfärdas som mer eller mindre förryckta. Samtidigt är det ju lite roande att den vänster som Beckman tillhör pratar vitt och brett om strukturer av patriarkal och rasistisk art, m.m., m.m., samtidigt som de själva på intet sätt förefaller vara bundna av den typen av sociala hierarkier som strukturerna utgör. Balansgången mellan en struktur som gynnar de som inte delar deras politiska uppfattningar och inte tillhör deras sociala grupp, och den oberoende och strukturellt obetingade position som vänsterintelligentian intar måste vara oerhört svår att upprätthålla och kräver givetvis en begåvning av Beckmans typ för att den ska kunna hanteras. Eller en nästintill total självblindhet. Nog för att den här typen av stipulativa tanke- och betraktelsesätt på sitt sätt kan vara fascinerande, men de bygger knappast på en uttalad vilja att se världen bortom de egna skygglapparna.

12) Vi vill nog gärna tänka att den konspiratoriska retoriken är förbehållen de grupperingar vi redan identifierat som polariserande, populistiska, nationalistiska. Så länge den finns någon annanstans än där vi är kan vi fortsätta förlita oss på att det är de andra – de outbildade, de missgynnade, de åsidosatta, de arbetslösa, de vita männen i den amerikanska mellanvästern – som låter sig duperas och agiteras av denna uppviglande talarkonst.

Kommentar: Notera hur det illa dolda klassföraktet som sipprar fram när Beckman ska förklara hur det kommer sig att människor tänker "fel". Jag vet inte om hon är ironisk ett varv till och på ett subtilt sätt hävdar att vi gör oss skyldiga till fördomar när vi beskyller de ovan nämnda grupperna för att inta en konspirationsteoretisk hållning. Är så inte fallet så är Beckmans von Oben-position faktiskt rätt osmaklig och inte så lite fördomsfull. Utan att tveka minsta sekund så dömer hon ut de outbildade (en grupp som hon uppenbarligen inte själv anser sig tillhöra - om hon därför trots allt ändå tillhör de obildade kan vi lämna öppet), de missgynnade (jaha, så det finns en revanschism implicit i konspirationstänkandet, gäller i så fall det även de personer som bär upp feministiska och antirasistiska diskuser, för där florerar också en dominerande känsla av att vara missgynnad), de åsidosatta (vad som skiljer dem från de missgynnade är oklart, men det är i ärlighetens namn långtifrån det enda i den här artikeln som är det), och slutligen givetvis - det är närmast ett obligatorium i den här typen av texter - de vita amerikanska arbetarklassmännen (märk väl, de vita kvinnorna som tillhör amerikansk arbetarklass räknas inte in i den ekvationen, trots att fler av dem röstade på Trump än på Clinton). Intressant är också att Beckman, med reservation för att hon kanske trots allt är ironisk, pratar om de här grupperna som "de andra", samtidigt som hon säger sig vara emot polarisering. Det borde inte vara överdrivet svårt att från den slutsatsen ta ett steg till och konstatera att Beckman själv och hennes ideologiska fränder är just "de andra" för de som inte delar deras åsikter. Men då glömmer vi givetvis en viktig skillnad. Den obegåvade och ressentimentfyllda del av mänskligheten som tror på vad Beckman kallar för konspirationsteorier har fastnat för en lögn, medan Beckman och hennes vänner däremot har skådat ljuset.

13) För inte skulle väl vi som håller fast vid vår övertygelse om betydelsen av bildning, en obunden offentlighet, på liberal humanism, på omdöme, på demokrati, låta oss påverkas av politisk demagogi? Spöken kan, som bekant, gå genom väggar och murar vare sig de är gjorda av cement eller ideologier. Vi borde vara mörkrädda. Tänd ljuset! Vi har en värld att vinna.

Kommentar: Återigen uppstår frågan om Beckman driver med läsaren och om hela den här artikeln är ett mycket välskrivet sarkastiskt och ironiskt inlägg, menat att säga raka motsatsen mot det man är benägen att tolka in i det skrivna när man läser det ytligt? Menar Beckman på fullt allvar att det går att göra en strikt åtskillnad mellan två typer av bildade personer (Beckman uppfattar sig uppenbarligen som bildad, så glöm det jag skrev ovan) och att bara en grupp, och då givetvis inte den som hon själv tillhör, låter sig duperas av de konspirationsteorier och andra ideologiska och retoriska fällor som lurar på oss alla? Är hon i så total avsaknad av självkritik att hon, dessutom återigen helt stick i stäv med hennes kritik av polariseringen, tror sig vara helt opåverkad av de faktorer och tankemönster som hon hävdar hämmar och förvränger motståndarsidans omdömen. Det är en självpåtagen ignorans som är så egenartad att t.o.m. jag blir närmast mållös. Finns det kanske någonting i den litteraturhistoriska utbildningen som gör att man går vilse i en spegelsal och tappar bort sig själv, sin analytiska kapacitet, och sin förmåga att se åtminstone hjälpligt objektivt på sitt eget beteende (detta är en hemsk tanke för övrigt, för om den är sann så kan ju även jag vara drabbad) eller är detta ännu ett resultat av en fullständigt havererad och totalt politiserad universitetsvärld? Jag vet inte, jag vet bara att det här var en av de mest bisarra texter som jag har läst på mycket länge, och jag har definitivt läst mycket vansinnigheter i mina dar.

"Det bidde en tummetott"- David Graeber fuskar bort ett intressant ämne

Lagen om förväntningar är lika grym och obönhörlig som vilken naturlag som helst och i de flesta fall lika omöjlig att slinka förbi eller ens negligera. Utan att skälva det minsta på rösten talar den om för oss att vi oundvikligen kommer att bli besvikna om vi är naiva nog att ha positiva förväntningar inför någonting som vi står i begrepp att göra, eftersom våra alltför uppskruvade förväntningar aldrig kommer att kunna hålla jämn takt med en betydligt mera dyster verklighet. I nästa andetag talar den om för oss att även negativa förväntningar kommer att ge ett likartat utfall, eftersom vi då redan har bestämt oss för att bli besvikna, och även om tillfredsställelsen att få rätt onekligen har vissa poänger så är det trots allt något av en Pyrrhusseger, för vem vill gå genom livet och vara ständigt besviken? Bäst klarar man sig om man intar vad som kanske kan beskrivas som en pseudobuddhistisk hållning och intalar sig att man inte har några förväntningar alls, för då kan man i vissa fall, om de nu bygger på ett medvetet självbedrägeri eller ej kan vi lämna därhän, nå en punkt där man för sig själv faktiskt konstaterar att "det här var ju inte så tokigt", eller rentav - i undantagsfall - "det här var ju riktigt bra!". Det tillhör dock, eftersom det här handlar om en naturlag av mycket genomgripande slag, de rena undantagen. För det mesta får vi finna oss i att muttra misslynt, och det har väl också sin charm, precis som vilka andra vanor som helst.

Det bor dock en obotligt förväntansfull optimist någonstans djupt nere i oss alla och alldeles oavsett hur många gånger vi försöker dränka kräket i närmaste regnvattentunna, och då och då gör han sig påmind och visar upp sitt glada flin. För mitt vidkommande dök han senast upp när jag tog tag i David Graebers omskrivna bok Bullshit Jobs: A Theory, för jag måste medge att jag hyste goda förhoppningar om den boken. Ämnet är intressant och fullt befogat att studera och Graeber har blivit mycket omskriven för sin behandling av det och är även i övrigt en högt respekterad akademiker. Och därmed var fällan gillrad, förväntningarna fanns på plats, och kvar återstod bara den oundvikliga besvikelsen. Och den kom, och då tyvärr med full kraft.

Ämnet är intressant, men Graeber fuskar bort det och tyvärr måste jag säga att jag tycker att boken faktiskt var rätt dålig. Graeber har en tydlig vänsterhållning och utgår därför för det första ifrån att alla arbetstagare strävar efter att göra ett gott arbete. Det tror jag är nonsens. Inte så att människor i gemen anstränger sig för att sabotera eller försöka undfly sitt arbete, utan för att de är inkompetenta, lata och dessutom ofta har hamnat på fel plats, och därför vantrivs av andra skäl. Han är överhuvudtaget rätt naiv och onyanserad i sin politiska analys, teorierna är grunda och dåligt förankrade och bygger i första hand, i varje fall enligt mig, mer på Graebers egen förståelsehorisont för hur saker och ting borde vara, inte hur de i själva verket är.

Dessutom intervjuar Graeber, av förklarliga skäl, enbart de som opponerar sig mot "systemet", vilket gör att resonemanget får en slagsida och dessutom bommar det som gör detta fenomen riktigt intressant. Det som egentligen borde vara mest befogat att studera är inte de anomalier som de som opponerar sig mot förekomsten av de här jobben utgör, utan snarare mentaliteten hos de som sväljer det här utan att invända. Frekvensen av bullshit ligger dessutom i mina ögon inte enbart i arten av de jobb som bedrivs, utan om möjligt ännu mera i hur dessa jobbs innehåll beskrivs och den floskelkatalog som upprätthåller och legitimerar fenomenet bullshitjobb. Graeber är inne på det området, men tangerar det bara ytligt, och det hade varit intressantare om han hade riktat bullshitradarn mot ett vidare område, där även skitsnacket och uppblåstheten hade belysts utan att de arbeten som det då handlar om i sig därför kan betraktas som helt meningslösa.

Efter de inledande kapitlen ägnar sig Graeber dessutom åt historiska exposéer över hur arbetet gestaltade sig och hur den arbetsetik som vi påstås försvära oss åt uppstod. Det är kanske eventuellt intressant, men inte i just det här fallet. En hårdhänt lektör hade reducerat ner den här boken till en 80-sidig essä, för efter de inledande kapitlen har resten av boken bara ytterst perifert med fenomenet "Bullshit Jobs" att göra, så Graebers analys är på sätt och vis ett om inte havererat så i varje fall illa uppstyrt projekt. De teoretiska exkurser som Graeber ägnar sig åt är för det första inte överdrivet relevanta i sammanhanget och för det andra dessutom närmast mördande tråkiga, och jag fick bokstavligen plåga mig igenom delar av boken. Det hade kunnat gått alldeles utmärkt att skriva en underhållande bok om ämnet, men det har Graeber uppenbarligen ingen fallenhet för. Men så tillhör han också den politiskt korrekta delen av den akademiska eliten (han är roande nog verksam vid London School of Economics, en skola som reproducerar den elit som han själv kritiserar i boken) och som dogmatisk vänsteranhängare är uppenbarligen utrymmet för det som kan uppfattas som underhållande tyvärr ytterst begränsat, trots att det ämne som Graber har valt att belysa verkligen inbjuder till en kombination av svart humor och samhällskritik som ofta är mycket verksam om man vill driva igenom sin argumentation.

Hans sociala patos gör också att Graeber betraktar de människor som är sysselsatta med byråkratiskt arbete inom den sociala sektorn som personer som utför ett bullshitarbete när de vräker människor som är fattiga och socialt utsatta. Det är möjligtvis ett moraliskt tveksamt arbete (det går att diskutera det också, för det beror på omfånget och innehållet i det sociala kontraktet), och vi kan säga att det kanske rentav är ett "ont" arbete. Men utifrån arbetsgivarens perspektiv (om det är som Graeber åtminstone implicit hävdar, att kommuner och liknande organisationer strävar efter att skära ner sina utgifter genom att ge sig på svagare grupper) så är det här knappast ett meningslös arbete. Om du som socialsekreterare kan minska utgifterna för olika former av understöd så har du gjort ett bra arbete från din arbetsgivares perspektiv. Det kan knappast sägas passa in i definitionen av ett bullshitarbete.

Graeber går för övrigt vilse i sina ideologiska gränder rätt ofta och hävdar bland annat att han (han är född 1961) tillhör en generation som alltid har fått höra att de är lata och inte vill arbeta. Det är möjligt att det är så i USA, men eftersom jag själv tillhör samma generation så kan jag säga att jag aldrig har uppfattat den kritiken för eget eller för mina svenska generationskamrater vidkommande. När Graeber dessutom hävdar att vår föräldrageneration i princip kom till ett dukat bord med ett välutvecklat välfärdssamhälle som tog hand om dem fullt ut, så vet jag inte riktigt vad han svamlar om. 20-, 30- och 40-talisterna må ha fått det bättre än sina föräldrar, men det var samtidigt de som byggde upp välfärdssamhället. Att det senare har raserats av inte minst representanter för min generation är en helt annan sak och knappast något som vi i överdrivet hög grad kan lasta våra föräldrar för.

Graeber har också svårt, och påstår att det är ett problem som sysselsatt många sociologer, att förstå den kombination som säger att människor finner en stor del av sitt människovärde i sitt arbete, samtidigt som de påstår sig hata det arbete de gör. Jag har löst det problemet sedan länge, men ingen av de akademiker som pratar om det här har uppenbarligen haft ett "riktigt" jobb (Graeber nämner i och för sig ett köksjobb som han hade som ung, men det förefaller vara så länge sedan att det nog var stampat jordgolv i det köket...). Förklaringen till det uppfattade problemet är snarast mycket enkel. Vi tycker alla att vi är värda något mer än det vi har fått, vi känner oss alla lite lurade på livet. Detta är för övrigt vad jag kallar för "servicehussyndromet". Genom att markera att du avskyr ditt jobb, eller i varje fall tycker illa om det, så indikerar du samtidigt att du egentligen var ämnad för någonting mer, någonting större, någonting som mer ligger i linje med den du verkligen är. Skulle du istället erkänna att du tycker om ditt arbete så har du visat upp dina begränsningar och din ovilja att röra dig framåt i livet, vilket i sig är förenat med betydligt större sociala kostnader än ett artikulerat missnöje som kanske egentligen inte har så stor reell grund. Du gör dig själv större genom att gnälla på ditt arbete, medan du förminskar dig själv och förvandlar dig till en person som existerar på ett närmast vegetativt sätt om du inte gnäller. Svårare än så är det inte.

Slutligen presenterar Graeber sin lösning för problemet med bullshitjobb och det arbetssamhälle som han kritiserar, och den lösningen heter medborgarlön. Det kan man ju tycka vad man vill om, men när Graeber förenar det förespråkandet med att uttalat definiera sig själv som anarkist så havererar hans tänkande rejält. Trogen Graebers naiva hållning till verkligheten så tror han uppenbarligen på någon form av laissez faire (det kan förefalla motsägelsefullt att en anarkist försvär sig åt dogmatiska marknadslösningar, men libertarianer har ju som bekant tydliga drag av både anarkism och laissez faire-kapitalism), såtillvida att allt ska ordna sig av sig självt bara folk får göra som de själva vill och slipper bekymra sig om sin försörjning. Vad Graeber då glömmer, negligerar, eller inte låtsas om är bl.a. A) Det finns ett antal arbeten som måste göras, och vi kan inte förlita oss på att de blir gjorda om inte detta organiseras på ett eller annat sätt, vilket kräver en myndighetsutövning på statlig nivå, B) detta kräver i sin tur att jobben som måste göras fördelas rättvist, annars kommer vi att få en medborgarjustis där dominerande grupperingar brännmärker de som väljer att lägga sig på soffan eller ägna sig åt att måla akvareller istället för att vårda sjuka pensionärer, C) Om de jobb som görs ska ge en extra slant utöver medborgarlönen - något som Graeber hävdar - så kommer samhället ändå att bli skiktat mellan olika medborgare, lönestrukturerna kommer att var fortsatt orättvisa/ojämlika och den enda skillnaden är att vi har en basal generell socialförsäkringsinkomst som till utformingen påminner om ett barnbidrag, vi flyttar helt enkelt "upp" problemen en nivå, D) Om detta ska ge arbetstagaren makt och hindra trakasserier på arbetet eftersom det ger den enskilde makt att säga upp sig och lämna sitt jobb i princip när som helst så kommer de flesta verksamheter att haverera. Med tanke på kränkningskänsligheten i den här världen så kommer vissa människor att hitta minsta ursäkt för att ideligen lämna sina arbeten, och man behöver inte vara överdrivet slug för att inse att det är få verksamheter som fungerar om människor får komma och gå precis som de vill.

Det går utan tvekan, och utan någon större ansträning, att hitta ännu ett stort antal invändningar, men vi bryr oss inte om det för tillfället. Den fundamentala invändningen är att du helt enkelt inte kan förena medborgarlön med ett samhälle där staten inte existerar, det faller på sin egen orimlighet, om man inte likt den utopiske socialistien Fourier tror att vi kan skapa en värld där lejon och lamm betar i frid sida vid sida på samma gröna äng. Vi kan alltid diskutera medborgarlön, men att koppla det till ett kravlöst samhälle utan en fungerande stat är så urbota korkat att inte ens en rättssociolog på Lunds universitet skulle ha mage att lägga fram det förslaget på fullt allvar.

Jag vet inte om jag har förändrats eller om vänstern har förändrats, men det är tyvärr en väldig låg intellektuell nivå på mycket av det som presenteras av representanter för den socialistiska intelligentian (eller vad vi nu ska kalla dem). Graebers bok (övriga delar av hans produktion kan ju hålla högre klass, därom vet jag för närvarande inget) är desvärre inget undantag, vilket faktiskt både förvånade mig och gjorde mig rejält besviken. Det kan som sagt vara mina värderingar som har förändrats, men det kan också vara så att representanterna för den akademiska vänstern envetet vägrar att släppa sin naiva världsbild och sin lika blåögda människosyn för att därigenom slippa att växa upp och verkligen inse att de problem som de tror sig kunna lösa med ett yxhugg kräver betydligt mer sofistikerade och mångfacetterade åtgärder än så. Kanske kan vi skylla även det här på den offerretorik som av någon anledning har intagit en nästintill helt dominerande roll den nutida vänsterns retorik. Själv citerar jag med nöje Frank Baude (före detta partiledare för KPML(r)), som i en intervju i Proletären konstaterar följande (http://proletaren.se/inrikes-politik/frank-baude-80-ar-klassfragan-maste-sta-framst):

"Man kan tycka synd om varenda jävel som har det svårt, men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma."

Genom att betrakta hela tillvaron genom offerrollens glasögon så sväljer man från vänsterns sida underdogsperspektivet i så hög grad att man helt har upphört att ägna sig åt att verkligen betrakta samhället och människan utan rosenröda skygglappar. Därför vägrar man också konsekvent att inse att problemen är komplicerade och att ondskan inte nödvändigtvis bara hör hemma på en planhalva. Det är bekymmersamt, som så mycket annat, och det verkar inte finnas några större utsikter att vi ser i en ljusning i det här avseendet under överskådlig tid. I det fallet gör vi nog därför bäst i att skruva ner förväntningarna rejält.

Att tänka rätt om att tänka ont - En lovsång till moralen som inte saknar disharmoni

Jag har "roat mig"med att läsa Tänka ont, en moralfilosofisk "exkurs" signerad den tyska filosofen Bettina Stangneth. Den är absolut inte ointressant, och hon är långtifrån någon ointelligent person, men som alltid hittar jag invändningar. Boken har presenterats som en essäsamling och det kan nog vara en korrekt beskrivning, för den är inte fri från självmotsägelser och tankegångarna känns väl inte alltid fullt utvecklade, utan stannar ibland på en embryo-/hugskottsnivå. Ola Nilsson, som har översatt boken, har fått beröm för sitt arbete (frågan om de som berömmer honom också har läst originaltexten bör nog som vanligt lämnas obesvarad för anständighetens skull...) men det är helt uppenbart att han inte har haft någon lätt uppgift. Texten snirklar sig fram, oklarheterna och den tyska meningsbyggnaden är om inte legio så i varje fall frekvent förekommande, och stringensen i Stangneths tänkande får en tuff resa när den konfronteras med hennes inte direkt smidiga språkbehandling. När Stagneth i slutkapitlen kommer till det hon förfasar sig över så brister också hennes filosofiska distans och argumentationen får en tydlig känslomässig slagsida, något som självfallet inte ökar argumentens slagkraft. Kravet att säga det rätta får ibland Stangneth att överge den tankemässiga stringens som hon annars förefaller besitta och hon ägnar sig istället åt truistiska påståenden som definitivt (åtminstone i mina ögon) inte är så självklara som man kan förledas att tro. Så här låter det till exempel när hon predikar det mångkulturella samhällets välsignelser:

"Den historiska erfarenheten har lärt oss att mötet med andra kulturer inte med nödvändighet måste vara våldsamt. Vore det så skulle vi inte spendera så mycket pengar på att besöka och lära känna så många olika delar av världen. Att inte bara uthärda värderingarnas mångfald, utan även uppfatta den som något berikande och ibland till och med som ett korrektiv, är ett av de högsta uttrycken för civilisation. [---] Min stamtavla rymmer fler identiteter än en rasfanatiker skulle kunna uthärda. Och om min svaghet för andra kulturers kokkonst, helgfiranden och annat ska vi helst inte tala. Varför skulle jag ur denna mångfald av olika ursprung och bruk, en lista som kan göras längre, välja ut något och hävda att just det skulle vara min identitet?" (s. 160ff.)

Det är faktiskt med en känsla av besvikelse som jag ser en annars uppenbart intelligent människa gå vilse i korrekthetens träsk och ansluta sig till en schablonbild som hör mera hemma i en veckotidningsvärld än på den filosofiska parnassen (som dock inte enbart innehåller kloka tankar, det måste medges...). Vad Stangneth gör är vad som nästan kan kallas för ett "kategorimisstag". Detta samtidigt som det går att tolka hennes inställning som ett vidmakthållande av den "exotiserande" hållning som alltid har kännetecknat västerlandets förhållande till den övriga världens kulturer (ett perspektiv som givetvis är ömsesidigt). Att hon sedan följer den gängse dikotomin mellan offer för statens negligéns och frånvaro (vilket i praktiken frånkänner de individerna kapaciteten att inta en roll som ett självständigt subjekt) och förövare i statens tjänst, som uppenbarligen däremot har en handlingsautonomi som den första gruppen saknar, är knappast förenligt med hennes förespråkande av att förmågan att tänka i ordets rätta bemärkelse är något som vi alla har gemensamt. För genom att försvära sig åt den offerdiskurs som genomsyrar så mycket av vår nuvarande samhällsdebatt så reducerar Stangneth i praktiken vissa grupper till rollen som enbart lekbollar för maktstrukturer som de individerna inte själva har någon kontroll över. För är du, jag har sagt det förut och jag säger det igen, ett passivt offer för omständigheterna, har du då egentligen någon autentisk förmåga att tänka? Du kan inte reducera en individ till passivitet och samtidigt förvänta dig att de ska vara fullständigt fungerande samhälleliga subjekt. Det hela blir ett schackspel där någon flyttar pjäserna utan att de har minsta möjlighet att opponera sig, och där bondeoffren är anonyma och helt utan egen vilja.

Vad Stangneth ägnar sig åt när det kommer till frågan om det "främmande"/"olika" är ett mycket utbrett misstag, då hon, som så många andra, blandar ihop det undantagstillstånd som semestern utgör med de förhållanden som råder inom vardagens rutinartade skepnad och av någon anledning tror att vi skulle tilltalas av "det olika" om vi ständigt mötte det, vilket givetvis också skulle vara en omöjlighet, eftersom "det olika" bara förblir olikt så länge en fungerande gränsdimension kan bibehållas. Det är just avbrottet från vår vardagliga tillvaro som får oss att åka på solsemester utanför Europa och/eller äta falafel istället för falukorv. Det handlar om utflykter, pauser i tillvaron, snarare än om varaktiga inslag i våra liv, och att hävda att den typen av "distraktioner" har avgörande betydelse för vem vi är är som att säga att den veckolånga förkylning som vi genomlider en gång om året är vårt normaltillstånd, trots att vi är befriade från den under årets övriga 51 veckor.

Intressant nog pratar Stangneth även om vår faiblesse för att se och läsa deckarhistorier och om hur mord och ond bråd död utövar en djup fascination för oss. Vad hon inte verkar förstå är att den kittlande känsla och den spänning som den välregisserade mordhistorien ger oss i princip är identisk med den känsla som tar oss i besittning när vi på våra egna villkor (våra semestrar och vår kosthållning bestämmer vi nämligen själva över, till skillnad från en del andra inslag i vår tillvaro) väljer att "möta det främmande". Men att vi låter oss förföras av en spännande deckarhistoria gör oss inte till mördare, lika lite som det faktum att vi tillbringar någon dag av vår semester på en marknad i Marrakesh gör oss till marockaner. Det är inte införlivandet av det okända som lockar, det är inte heller utsikten att ständigt få det rakt i ansiktet som tilltalar oss, det är istället den möjlighet vi har att temporärt glida över gränsen mellan det som utgör oss själva och det som är annorlunda som drar oss till den typen av företeelser, oavsett om det annorlunda/främmande är fiktivt eller reellt.

Ett ständigt avbrott/ett ständigt undantagstillstånd skulle om det uppfattades på det sättet (vilket det också gör när det främmande tränger in på allvar i vår livsvärld) leda till en påtaglig friktion och en extrem utmattning av det jag som Stangneth påstår inte existerar eller i varje fall har betydligt mera flytande gränser än vad jag är villig att tillerkänna det (jag är ingen postmodernist). Hon tror sig säkert vara kosmopolitisk och öppen, men kan samtidigt utan några större bekymmer tveklöst identifieras som en mellaneuropeisk intellektuell med alla de idiosynkrasier som kännetecknar den gruppen. Sedan må hon presentera sig som innehavare av några kosmetiska tillägg på det ytliga planet av hennes personlighet, tillägg som först och främst syftar till att förse henne med en självbild av mera smickrande slag (intressant nog diskuterar hon just detta med självuppfattning, och inte minst vår förmåga att vara blinda eller välja att bortse från den vi i själva verket är), men som på intet sätt intar någon bärande position i hennes personlighet. Kulturvänlighet och tolerans som förskönande accessoarer må vara ett tecken som går hem i vissa kretsar, för mig klingar det bara ihåligt och underminerar de anspråk som personen ifråga har på att bli tagen på fullt allvar.

Stangneth riktar också en närmast bedövande kritik mot den mobbing- och ängslighetskultur som sprider sig både på våra universitet och på internet, en kritik som givetvis är befogad. Men om predikandet av tolerans och mångfald är ett mynt vars andra sida rymmer visionen av ett samhälle där ingen får komma ens i närheten av att bli kränkt så är självmotsägelsen uppenbar. För Stangneth är problemet att den hatkultur som frodas på nätet begränsar och saboterar kommunikationen och förvandlar diskussionerna till en maktkamp vars medel inte sällan är direkt osmakliga. Men i lika hög grad som detta sker i inskränkningens namn, då åsikter som är obehagliga, kontroversiella eller bara ur takt med den offentliga agendan utsätts för en massiv spärreld av påhopp av mer eller mindre anstötlig natur, så sker det också i just mångkulturens och toleransens namn, då försvaret för "de utsatta minoriteterna" inte sällan mynnar ut i ett hatiskt förkastande av åsiktsparadigm som kan tolkas som kränkande för representanterna för den typen av grupperingar. Och ofta framförs då kritiken inte i första hand av den som påstås ha anledning att vara kränkt, utan av någon som beredvilligt gör sig till talesman för den goda saken utan att han/hon därför nödvändigtvis själv tillhör de drabbade. En ställföreträdande godhet är sällan helt okomplicerad och det paternalistiska draget i den hållningen är uppenbart. Att förlita sig på fakta och kunskaper, vilket är vad Stangneth förespråkar, är givetvis ett sätt att försöka bryta sig ur det här dödläget där den fria diskussionen desavoueras inte bara av de onda krafterna utan även av godhetens företrädare, men det skulle innebära att vi lyckades etablera ett tillstånd där emotionerna får stå tillbaka för det sansade samtalet, och det har väl sällan visat sig vara ett genomförbart projekt annat än inom vissa skyddade enklaver. Ansatsen är god, och troligtvis oundviklig om ett totalt haveri ska kunna undvikas, men i ett alltmer politiserat samtalsklimat förblir det nog tyvärr en nästintill helt ouppnåelig utopi.

Och ska vi lyckas skapa ett forum där vi kan etablera en lågmäld och saklig samtalspraxis, så bör vi nog även, hur tråkigt det än kan låta, försöka hålla ihop våra identiteter så att vi kan gå ut och in i det rollspel som en fungerande diskussion utgör, utan att vi därför tappar bort oss själva. En fungerande diskussion måste ju i vilket fall som helst bygga på olikheter, eftersom den annars inte skulle vara någonting annat än ett instämmande nickande, och även om vi får förutsätta att grundförutsättningarna för kommunikationen bör föreligga så bör vi kanske inte sträcka vårt krav på den gemensamma identiteten så mycket längre än så. Vi kan givetvis alltid diskutera hur våra jag är konstituerade, vi kan alltid försöka eliminera de fasta kulturella kärnor som numera är så allmänt kritiserade och svartmålade, men ett flytande jag som bara består av de impulser som vi får temporärt via det vi ser och det vi äter är knappast ett skydd mot totalitarism (en uppgift som nog Stangneth säger sig utföra i.o.m. denna bok). Är vi bara passiva slavar inför de stimuli som framträder som ovanliga, exotiska eller spännande så skulle i varje fall inte jag hysa någon större tilltro till vår förmåga att kontrollera vårt beteende och hålla det inom anständighetens ramar. Och viljan att vara en annan (vilket är just det vi ägnar oss åt när vi närmar oss "det främmande") kan aldrig vara någonting annat än en lek eller ett spel med identiteter. Den som förväxlar det med ett mera varaktigt jag är ute och ror över mycket mörka vatten.