Hellre Bollstina än Bollkalle - Tennisens snedvridna lönestruktur

John McEnroe, som väl inte direkt är känd för att vara diplomatisk (något som självfallet hedrar honom) fick för en tid sedan frågan om Serena Williams var den bästa tennisspelaren någonsin, och svarade att hon skulle hamna på omkring 700:e plats i herrankingen, något som framgår av nedanstående artikel (https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/oqMzK/serenas-svar--pa-mcenroes-utspel)  där Serena Williams å sin sida anklagar McEnroe för att svänga sig med påstående som inte är "baserade på fakta" och inte "visa respekt”. Det sistnämnda må väl vara en sak, någon välkammad och verserad diplomat har som sagt herr McEnroe aldrig varit, men hur är det egentligen med påståendet om att han inte håller sig till fakta. Låt oss titta på den saken.
 
Vi väljer nu att bortse från den standardrepertoar av verklighetsbeskrivningar och -tolkningar som förs fram i strid ström av det feministiska och genuskorrekta kollektivet, och tittar med en mera ogrumlad blick på vad som egentligen har sagts om saken. Då är det nog ställt utom allt tvivel, åtminstone för den som har en rudimentär förmåga att tänka, att McEnroe i själva verket var snäll. Personligen är jag mycket tveksam till att Williams ens skulle kunna hävda sig på seniornivå bland de av de svenska herrarna som inte tävlar internationellt. Däri ligger ingen värdering i hur tennis spelas eller vad som är att föredra, dam- eller herrtennis. Det är McEnroes påstående som ska skärskådas, och gör man det så inser man (även om det kan vara en smula deprimerande för vissa som vill att världen ska se ut som de vill att den ska vara snarare än så som den faktiskt är beskaffad) att det mesta talar för att hans yttrande må vara plumpt, men i grunden sakligt och korrekt.

Detta av ett antal skäl. Williams har kortare räckvidd, hon är svagare, hon är långsammare, hon slår lösare, m.m., m.m. än herrarna. Hon kan säkert klara sig en stund på ren teknik, för den är det nog inget fel på, men den tekniken räcker inte om hon får bollar som går i högre hastighet än den hon är van vid. Då hinner hon helt enkelt inte med. En jämförelse vad det gäller hastigheten i servarna avslöjar t.ex. att männens servar är ungefär 1,15-1,2 ggr så snabba som kvinnornas. Det kan förefalla lite, men i en precisionssport i hög hastighet gör det oerhört stor skillnad.

Vad Serena Williams och de flesta som betraktar det här ur ett mera "korrekt" än sakligt perspektiv också glömmer är att herrarna spelar fem set, medan damerna bara spelar tre. I t.ex. Wimbledon med 7 spelomgångar så skulle det rent teoretiskt kunna innebära att Williams skulle kunna få spela matcher som var 2,5 gång så långa som de hon är van vid (om vi utgår ifrån att hon vinner alla matcher). Hon kan i damturneringen som den nu är upplagd vinna matcher i två raka set, men kan, om vi utgår ifrån de förhållande som gäller för herrarna, tvingas att spela 5 set i varje match istället. Hon skulle alltså kunna löpa risken att i praktiken få spela 2,5 damturnering för att vinna en turnering mot herrarna, och den som tror att hon skulle ta sig särskilt långt med det upplägget är inte överdrivet realistisk. Nu kan man givetvis vända på det och utgå ifrån att hon skulle vinna alla matcher i damturneringen med 2-1 i set och gå helt utan setförlust om hon spelade mot herrarna, för då skulle setantalet bli exakt det samma. Men det är så långt ifrån realism att den möjligheten inte ens behöver övervägas.

Serena Williams, och antagligen även hennes tennisspelande medsystrar, kan dessutom inte klaga på sin ekonomiska lott, eftersom hon har spelat in sammanlagt 81,7 miljoner dollar under sin karriär, vilket gör att hon är den tredje mest framgångsrika tennisspelaren överhuvudtaget ur den aspekten (se http://www.totalsportek.com/tennis/atp-career-prize-money-leaders/). Jämför vi med Roger Federer som är den som har flest Grand Slam-titlar bland herrarna så har han spelat in sammanlagt 97,8 miljoner dollar. Utgår vi då snällt ifrån att Serena Williams "arbetstid" har varit 60% av Federers så framgår det tydligt att kvinnliga tennisspelare knappast kan klaga på att de är dåligt betalda. Federer har tagit sammanlagt 88 titlar, varav 18 Grand Slam-titlar, han har spelat drygt 1350 matcher med facit 1104-247 vad det gäller segrar respektive förluster (https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Federer). Serena Williams har visserligen mäktat med fler Grand Slam-titlar (23 stycken) men hon har färre titlar totalt (66 stycken) och har spelat betydligt färre matcher under sin karriär, omkring 900 med facit 775-129 vad det gäller segrar och förluster (https://sv.wikipedia.org/wiki/Serena_Williams).

En enkel och något schablonartad beräkning ger då vid handen att Federer för sina 1351 matcher har tjänat 72390 dollar per match, medan Williams har skrapat ihop 90376 dollar per match för de 904 gånger som hon har trampat iväg ut på en tennisbana. Tar vi dessutom då med faktiskt arbetstid i beräkningen så blir siffrorna ännu mera markanta. Vi utgår ifrån maxantalet set i varje match och då har Federer i så fall maximalt kunnat spela 6755 set under sin karriär. För varje set har han då fått 14478 dollar. Williams kan däremot inte komma upp till mer än maximalt 2712 set, vilket ger som resultat att hon har håvat in 30125 dollar per spelat set, dvs mer än dubbelt så mycket som Federer.

Jag missunnar henne inte pengarna mer än jag missunnar Federer hans mycket överdrivna inkomst och den frågan är i vilket fall som helst inte relevant i det här sammanhanget. Jag konstaterar bara att vi nog kan sluta oss till att kvinnor inte nödvändigtvis alltid är negativt särbehandlade och att det ibland rentav kan vara tvärtom. Vi kan också sluta oss till att om vi ska göra jämförelser så ska de givetvis i första hand vara korrekta ur feministisk och genuskorrekt hållning, och vi ska absolut inte vara ofina nog att göra det John McEnroe gör. För alla vet väl hur det går för den som talar om att kejsarinnan är naken...?

Bollen är rund men argumenten är fyrkantiga - Om fotboll och löneanspråk

Den feministiska kampen går ständigt vidare och inget område är för obetydligt för att den inte ska ha en roll att spela. Att skapa en jämlik värld är självfallet något eftersträvansvärt och ingenting som ska negligeras eller sättas på undantag, och det gäller oavsett om det handlar om fotboll eller om mera vardagsnära aspekter av tillvaron. Men jämlikhet och rättvisa är ofta stipulativa begrepp och vad som ryms inom dem och hur de tolkas kan variera avsevärt. Och ibland går en alltför ensidig fokusering på den egna känslan av att man har blivit diskriminerad ut över ens förmåga att resonera på ett sakligt och genomtänkt vis. Känslan må finnas där och ambitionen må vara lovvärd, men plockar man fram skarpladdade argument så ska man nog vara noga med att se till att inte skjuta sig själv i foten.

Jag citerar i det följande Kosovare Asllani, som är landslagsspelare i damfotboll (understrykningen är viktig, vilket framgår nedan). Det sammanhang som hon yttrar sig i gäller de danska spelarnas försök att få en högre ersättning för sitt landslagsdeltagande. Det kan man tycka vad man vill om, Asslani har dock sin uppfattning klar:

"– Problemet ligger djupt hos Fifa och Uefa. Det är stenåldersmänniskor som sitter på fel positioner där uppe."

Jag har inga sympatier för Fifa. Dock ska man kanske inte nödvändigtvis skylla på föråldrade strukturer när den produkt som man erbjuder inte har någon attraktionskraft. Det kan var njugghet från Fifa:s sida, det kan också vara en marknadsmässig bedömning med ersättning efter prestation:
 
 "Vi damer spelar nästan gratis i dag och det är inte okej med tanke på hur mycket tid vi lägger ner på det här."

Tid är dock inte det minsta relevant i en marknadsekonomi. En konstnär kan lägga ner i princip hur mycket tid som helst på det han/hon gör och knappt få tillbaka en spänn. Detta om det inte finns någon efterfrågan på det konstverk som han/hon skapar. En liten jämförelse:

Publiken i damallsvenskan var år 2016 i snitt 815 personer per match. Är vi snälla och tar de historiskt sett högsta siffrorna så kommer vi upp på 1127 personer per match (det var 2004, så det är länge sedan). Publikrekordet i damallsvenskan ligger på 9413 personer, och de tio mest besökta matcherna har en publikstorlek som spänner från 6221 till 9413 personer.

Tittar vi på herrfotbollen så har Allsvenskan ett publiksnitt för 2016 på 9127 personer per match, vilket är en bit ifrån rekordåret 1959, då 13369 personer i snitt såg matcherna. Tittar vi på rekordpubliken för en match så slogs det faktiskt i år, då 52194 personer såg matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte på Ullevi den 3 juni. Faktum är att en division 2-match (mellan Gais och IFK Göteborg) är den näst mest besökta fotbollsmatchen i Sverige (50690 åskådare). De tio mest besökta matcherna i herrallsvenskan har ett publikantal som spänner mellan 26178 till 52194 personer, men det bör i rättvisans namn sägas att de flesta av de matcherna spelades för ett avsevärt antal år sedan. Men vi kan för att roa oss extrapolera en smula på dessa siffror och konstatera att damallsvenskan innehåller 132 matcher på en säsong. Med ett aktuellt publiksnitt på 815 personer så är det så att publiken som gick och såg på matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte skulle ha räckt till inte mindre än 64 av de matcher som spelas i damallsvenskan under innevarande säsong, dvs publiken för en enda match i herrallsvenskan räcker till närmare hälften av alla de matcher som spelas i damallsvenskan under en säsong. Nu är det ett extremt exempel, men även om vi bortser från det och tittar enbart på publiksnittet så är det uppenbarligen så att en herrmatch i allsvenskan lockar lite drygt 11 gånger så mycket publik som en match i damallsvenskan. Det är alltså så att en enda match för herrarna lockar lika mycket publik som nästintill två fulla spelomgångar i damallsvenskan gör.
 
Är det då rimligt att kräva samma ersättning för den insats man gör som fotbollsspelare oavsett vilken liga man spelar i? Ska vi betrakta fotbollen som ett marknadsmässigt spektakel eller ska vi se den som en övning i socialistisk planekonomi? Jag är absolut inte främmande för det sistnämnda, men då är mitt förslag att vi istället inför medborgarlön, och att fotbollsspelare (oavsett kön) därför inte får mer betalt än t.ex. konstnärer och olika typer av kulturarbetare och "levnadskonstnärer". Men då tror jag inte att Asllani och hennes medsystrar blir lika entusiastiska, för det här handlar självfallet inte om någon form av rättvisa som ska utsträckas till alla, det handlar om att hon i egenskap av landslagsspelare i fotboll tror att hon har ett marknadsvärde som hon faktiskt inte har. Det kan tyckas hårt, men fotbollen har i ärlighetens namn precis som idrotten i övrigt gått i bräschen för en brutal socialdarwinistisk lönepolitik och att hon tillhör "förlorarna" får hon nog finna sig i. Om hon nu då inte, som jag konstaterade, vill gå över till att förespråka en likalönsprincip som utsträcks till att gälla för alla samhällsmedborgare.

Sedan har vi detta med de sportsliga aspekterna av den fotboll som spelas. Asllani är, precis som de flesta, mycket noga med att det inte är okej att skilja mellan dam- och herrfotboll på det sätt jag gör ovan:

"Det var en som sa till mig: ”Det är inte herr- och damfotboll utan det är fotboll och en sport vi alla älskar”. Det är viktigt att försöka förmedla."

Det är alltså samma sport och vi ska inte göra någon åtskillnad mellan könen. Gott så, det kan jag köpa. Men då får vi också jämföra den fotboll som damer spelar med herrfotbollen och då blir det inte fullt lika smickrande (och i förlängningen givetvis betydligt svårare att få gehör för några löne- och/eller ersättningskrav). Ett damlag i allsvenskan skulle med största sannolikhet få finna sig i att i bästa fall harva i bottenträsket av division 6 om de spelade mot herrar. Det bevisas inte minst av de tillfällen då damlag har ställts mot pojklag. 2013 mötte det dåvarande svenska damlandslaget AIK:s P17-lag och fick då stryk med 3-0 i en match som bara spelades över 2x30 minuter. Till saken hör att AIK då dessutom plockade bort en spelare i backlinjen till andra halvlek.
 
Vid en annan match 2015 mötte damlandslaget ett enligt uppgift inringt pojklag bestående av 15-åringar från Stockholmsområdet. Resultatet blev detsamma, dvs förlust med 0-3. Denna gång bestod matchen (som spelades inomhus) av tre 25-minutersperioder. Och när vi ändå är inne på ersättningsfrågan (vilket är det centrala här) så bör det poängteras att pojkarna för säkerhets skull informerades om att de inte behövde betala något för att delta i matchen och att de rentav skulle bjudas på frukost.

Det svenska damlandslaget har också provats mot internationellt motstånd, men matchen mot brasilianska Botafogos P16-lag gick inte mycket bättre den, snarare tvärtom eftersom förlustsiffrorna då skrevs till 0-8. Den gången innehöll dock pojklaget några spelare som var i 18-årsåldern, även om det handlade om spelare som hade haft skadebekymmer eller var matchotränade. Men då ska det samtidigt sägas att pojklaget spelade andra halvlek med en man mindre, något som givetvis hade haft stor betydelse mot likvärdigt motstånd.

Detta är givetvis en på sitt sätt orättvis jämförelse och jag är fullt införstådd med de fysiska skillnader som finns mellan män och kvinnor. Nu är det dock inte jag som vill att vi inte ska göra någon åtskillnad mellan dam- och herrfotboll, så när jag anför ovanstående exempel så gör jag det helt enkelt eftersom det är det empiriska underlag som finns när det gäller att bedöma hur ett damlag av internationellt sett gott snitt står sig i förhållande till herrlag. Ska saker och ting behandlas på samma sätt så måste de också mätas med samma måttstock, att göra någonting annat är direkt ohederligt.

Men om vi återgår till publiksiffror och istället tittar på större mästerskap så finns det positiva publiksiffror att visa upp för damfotbollens vidkommande. Vid VM i Kanada 2015 sågs matcherna på plats av inte mindre än 1,3 miljoner åskådare. Det är visserligen en bit ifrån de 3,4 miljoner åskådare som fanns på plats vid herr-VM i Brasilien 2014, men tittar vi på publiksnittet så drog herrmatcherna i snitt bara dubbelt så många åskådare som dammatcherna (53592/match för herrar, 26029/match för damer). Detta kan dock ha att göra med att hemmanationen Kanada klarade sig förbi gruppspelet och att grannlandet USA till slut vann turneringen, då de lagens publiksnitt skiljer sig avsevärt från övriga lag. Men oavsett den förklaringen (som självfallet även kan gälla för herrturneringar) så är det med alla mått mätt förhållandevis bra siffror.

TV-mässigt har dock damfotbollen en lång väg att vandra innan den kommer ens i närheten av herrarnas attraktionskraft. VM i damfotboll i Kanada 2015 slog tittarrekord då inte mindre än 328 miljoner tv-tittare tittade på någon av matcherna. Detta kan låta mycket, men tar vi VM för herrar i Sydafrika 2010 så hade den turneringen en tv-publik på 712 miljoner åskådare. Men märk väl, denna siffra inbegriper enbart de som såg den turneringen på tv i Spanien (som för övrigt vann turneringen). Globalt uppgick tittarskaran under detta VM (2010) till någonstans mellan 3,5 till 4 miljarder tittare, dvs drygt 11-12 gånger så många som tittade på damernas VM i Kanada fem år senare. Förhållandena vad det gäller publiksiffror förefaller således vara ungefär de samma oavsett om det handlar om internationella mästerskap eller allsvensk serielunk.

Vad är då argumenten för den löneökning och den ersättning som damspelare i fotboll vill ha, och vad grundas de anspråken på? Grundargumentet är att kvinnor ska behandlas på samma sätt som män. Det är fullständigt självklart och ingenting att ens diskutera, i det fallet är jag helt överens med Asllani. Därefter glider dock våra tolkningar isär. Sport bygger på prestation. Den som springer snabbast, hoppar högst, kastar längst, eller vinner flest fotbollsmatcher är också automatiskt den som presterar bäst. Inte heller detta kan väl betraktas som något annat än ett tämligen okontroversiellt påstående, i varje fall så länge de regler som finns för de olika sporterna följs åtminstone hyfsat slaviskt. Nu kommer vi dock till det svåra problemet med att jämföra prestationer. Asllani vill inte se någon skillnad mellan herr- och damfotboll. Då bör de också kunna jämföras med varandra, det är väl inte mer än rätt och rimligt. Då konstaterar vi att damfotboll på elitnivå håller en klass som hör hemma i de allra lägsta serierna bland herrarna, och knappt det. Jag vet inte vad en division 6-spelare i herrfotboll har i ersättning (pojkarna i det lag som damlandslaget mötte i en match fick ju gratis frukost), men jag utgår ifrån att de ägnar sig åt sin älskade fotboll på ideell basis. Ska då en damfotbollsspelare som presterar på samma nivå, om ens det, rent sportsligt ha en betydligt högre ersättning? Det kan i varje fall diskuteras. Asllani tycker uppenbarligen inte det, men då faller också hennes argument angående likabehandling, åtminstone om vi grundar det argumentet på den sportsliga prestationen. Alternativet är att göra åtskillnad mellan könen, men då är det inte längre så att damfotboll är liktydigt med herrfotboll. Det går inte, vilket det sällan eller aldrig gör, att både äta kakan och ha den kvar, eller, för att använda mera passande termer, att både skjuta utanför och samtidigt göra mål. Det rent sportsliga argumentet för högre ersättning kan därför inte betraktas som relevant.

Tittar vi då på publiksiffrorna med åtföljande reklamintäkter och andra "biinkomster" så står det vid en jämförelse klart att damfotbollen i genomsnitt genererar en knapp tiondel av det publikintresse som tillkommer herrfotbollen. Det är givetvis så att den svenska damfotbollen på toppnivå har betydligt högre publiksiffror än division 6-matcher för herrar, men det finns en hel del lag i division 1 (som alltså inte är den näst högsta utan den tredje högsta divisionen)  bland herrarna som har avsevärt mycket högre publiksnitt än damallsvenskans matcher. Den relevanta jämförelsen bör dock vara att de allsvenska lagen jämförs med varandra och att landslagen utsätts för samma behandling. Ska vi då rent krasst använda publiksnittet som värdemätare när vi gör en bedömning om vilken ersättning som ska utgå till den spelare som tas ut till ett landslagsuppdrag så framgår det med all tydlighet att en spelare i herrlandslaget bör ha omkring 11 gånger så mycket betalt som en spelare som tas ut till damlandslaget. Nu tänker jag inte argumentera för det, utan konstaterar bara att sett till publikintresse och det ekonomiska utfall som det intresset kan generera så är argumentet för någon form av likalönessystem inte det mest slagkraftiga jag har hört.

Vad finns då kvar? Jo, rätt och slätt ett argument från kvinnligt håll att de ska behandlas på  samma sätt som män, men utan att det ställs någonstans i närheten av samma krav på dem. Det finns väl exempel på att "affirmative action" och andra former av positiv särbehandling kan leda till bra resultat, och det är i grunden den typen av bemötande som de kvinnliga fotbollsspelarna kräver. Det må vara hur det vill med den saken och jag är inte främmande för att det kanske måste genomföras. Men det ska i så fall inte göras under en täckmantel där man påstår sig förespråka en likabehandling som man sedan själv gör grova avsteg ifrån. Och ska vi uppnå en verkligt jämlik värld så mår vi nog bäst av att också försöka lära oss att se hur den verkligen ser ut. Även om det innebär att vi får tillbringa resten av livet på avbytarbänken...




(https://www.expressen.se/gt/sport/stenaldersmanniskor-som-ar-pa-fel-positioner/)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Allsvenskan_(fotboll)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Damallsvenskan
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article16074610.ab
http://svenskfotboll.se/arkiv/landslag/2016/07/damerna-moter-botafogo-p16/
http://sportrutan.tvmatchen.nu/ovrigt/varldens-10-mest-sedda-tvsportevent/
https://www.metro.se/artikel/nya-siffror-damfotbollen-v%C3%A4xer-s%C3%A5-det-knakar
https://www.expressen.se/sport/fotboll/sa-manga-sag-vm-finalen-i-fotboll/
http://ecst.se/fotboll/world/news/publikliga_norden.php

Att springa ifrån sig själv – Tomas Espedal och autofiktionen som dimridå

Det förefaller finnas gott om intressanta författare från vårt västra grannland och det var med en viss förväntan som jag gav mig i kast med Tomas Espedals böcker Bergensare och Gå, båda utgivna av det lilla Göteborgsförlaget Lindelöws. Även om båda böckerna betitlas romaner på skyddsomslagets framsida så handlar det, som så många gånger förr när det handlar om nutida författarskap, om autofiktiva historier, dvs en prosaform där spelet mellan den dokumentära bakgrunden till det som utspelas mellan pärmarna och författarens mer eller mindre tydliga omdiktande av samma händelser är det som driver mycket av berättandet framåt.

Detta gör givetvis (vilket den både hätska och stundtals extremt onyanserade diskussionen om Knausgårds verk är ett tydligt exempel på) att det finns tydliga sprickor och glidningar i texten, och att författarens alter ego i berättelserna, både avsiktligt och oavsiktligt, lätt kan förväxlas med sin upphovsman. Så är givetvis inte fallet och det är en reservation som bör hållas levande i medvetandet vid läsningen av den här typen av litteratur. Själv väljer jag att behandla det autofiktiva jaget så som det presenteras i böckerna, väl medveten om att den gestalt som där framträder långtifrån behöver vara ens i närheten av den verklige Espedal, och lika väl medveten om att litteraturen är en spegelsal där det du ser beror på vilken vinkel du väljer att betrakta det ur.

Vad som först och främst slår mig är att det finns vad som kanske kan kallas för en ”konstruktivistisk” ton i Espedals texter, och då menar jag deskriptivt snarare än stilistiskt. Jag vill inte dra det så långt som till att säga att tonen är sökt och att skruvarna som håller ihop den person som presenteras är synliga, men det finns ett glapp mellan den roll som Espedal (den fiktiva varianten) intar och hans ofta uttalade vilja att inta den. Det finns många författare som har resonerat om skrivande och om författarrollen som sådan, däribland t.ex. Paul Auster och Jenny Diski, och det är absolut inget ointressant tema, snarare tvärtom. Men för Auster och Diski verkar det handla om driften att skriva, medan det för Espedal snarare handlar om viljan att vara Författare (versalen är avsiktlig…) med allt vad det innebär. Det är inte helt övertygande, så som det sällan blir när en troende som själv tvivlar på sin utvaldhet försöker värva nya proselyter, och det ger intryck av att vara av en sorts besvärjelseritual, som om tvivlet på att man verkligen är den man utger sig för att vara kan undanröjas genom att samma mantra rabblas om och om och om igen. Fullt så illa är det givetvis inte, men den fiktive Espedal gör, avsiktligt eller omedvetet, intryck av att inte riktigt vara säker på om han verkligen är den han utger sig för att vara, och den osäkerheten skiner igenom även stilistiskt, även om Gå är en betydligt mera stilistiskt homogen bok än Bergensare. Det har inte så mycket att göra med att Espedal envisas med att spränga in lyrik och andra ”stilbrott” i den sistnämnda boken, något som i varje fall inte gör den starkare, utan snarare med att hans röst inte riktigt bär, vilket ibland får honom att låta som Auster, eller som Thomas Bernhard, eller som någon annan, vem det nu kan vara? Espedal själv, förhoppningsvis. Man kan givetvis välja att göra som förlaget gör på skyddsomslagets bakflik och presentera detta faktum som att Espedal ”utmanar berättarkonsten och experimenterar med språket”, men det är nog anspråk som trots allt bör tonas ner en smula. Det känns mera som en osäkerhet, som ett sökande efter en identitet vars konturer bara kan skymtas. Och visst kan det ses som en styrka att kunna växla mellan olika röster i sitt skrivande, men en uppträder författaren som en vilsen kameleont så blir det kanske i varje fall inte lättare att hitta hjärtpunkten i texterna.

Och, hur märkligt det än kan låta, det verkar som om Espedal i första hand använder autofiktionen som ett sätt att dölja sig själv, och den recensent som beskrev hans texter som självutlämnande har uppenbarligen läst dem med ett annat raster för ögonen än det jag gör bruk av. För mig gör Espedal ett opersonligt intryck. Han ser inte sig själv, och gör han det så blir det på ett demonstrativt sätt, antingen i scener som ska betona honom själv i egenskap av författare, eller i direkt demonstrativa ögonblick som när han i Gå väljer att fjällvandra i kostym. Det är ibland något nästan schablonartat manligt över den fiktive Espedal, som då och då framstår som något av en Hemingway-wannabe, inklusive de obligatoriska fyllorna. Det finns ett undflyende drag hos den karaktär som mejslas fram, och även om han påstår sig ha lärt sig se naturen genom att gå främst när han vandrar med andra så har han uppenbarligen haft betydligt svårare att lära sig se både sig själv och sin mänskliga omgivning. Personerna runt omkring honom, inklusive hans trogne vandringskamrat Narve, förblir märkbart osynliga, och kanske är de, precis som naturen, egentligen bara en kuliss mot vilken han själv ska framträda desto tydligare. Det finns en slående skillnad mellan Espedal och t.ex. Jenny Diski, som ju också i stor utsträckning ägnat den senare delen av sitt författarskap åt autofiktion. Diski har enligt egen uppgift en inte helt stabil bakgrund mentalt och hon är (märk väl, enligt sitt fiktiva jag) utpräglat asocial och obekväm i de flesta sociala sammanhang, något som den fiktive Espedal verkar vara befriad ifrån. Detta hindrar dock inte Diski från att verkligen observera sin omgivning och hennes porträtt av människorna som omger henne är både genomskådande och nyanserade, oavsett om det handlar om ”fostermodern” Doris Lessing eller om några ytliga bekantskaper som hon träffar vid en polarkryssning. Kanske är det just Diskis känslighet som gör att hon tar in sin omgivning, mellan man i Espedals fall får ett intryck av att han klampar rakt fram genom tillvaron, oavsett om han omges av människor eller av fjällbjörkar.

Denna distans genomsyrar också den förlust som Espedal (den fiktive alltså, det är bäst att påpeka detta på nytt) har gjort, då han säger sig ha förlorat en kvinna som han verkligen älskar. Detta nämns dock bara i förbifarten och inte på något överdrivet subtilt sätt, vilket givetvis kan tolkas välvilligt som finkänslighet, hänsyn, eller, ur ett mera kritiskt perspektiv, helt enkelt som en brist på närvaro och som en oförmåga att bearbeta det hela på ett mera genomgripande vis. Nu är det väl visserligen så att blödande sår kanske först och främst bör plåstras om innan man bryr sig om nysta i vad som har orsakat dem, men de försök som Espedal ändå gör att förhålla sig till det som skett mynnar ut i trötta romantiska troper, som bilden av förlusten som det enda som i grunden kan permanenta ett kärleksförhållande, eftersom just förlusten är det enda som kan vara för evigt. Det är visserligen en vacker bild, men den är sepiafärgad numera och det är knappast första gången man som läsare stöter på den. Egentligen är det först och främst vid berättande i Gå om en avancerad erotisk lek som Espedal och en jämnårig flicka ägnade sig åt på ett hotell i Paris som texten bränner till, inte så mycket för innehållet som för att Espedal släpper garden en smula, eller i varje fall håller upp den på ett annat sätt. Men någonting i den delen av den texten, och det faktum att det som utspelades skulle ha iscensatts av två 16-åringar på sin första utlandsresa utan föräldrarna, får mig att tro att det här handlar om ren fiktion, om en dröm, eller i varje fall om en rätt ordentlig extrapolering av vad som verkligen inträffade. Eller är det kanske den misstänksamhet som jag släpar med mig från övriga delar av boken som leder till den tolkningen? Jag vet inte, men någonting skorrar och skaver i Espedals texter, och jag litar inte riktigt på det jag läser.

Precis som i Knausgårds fall spränger Espedal in mindre essäistiska inslag i sina texter och det är också i de partierna som Espedals prosa åtminstone stundtals börjar lyfta, till skillnad från Knausgård, vars texter om inte havererar så i varje fall får en betänklig slagsida så fort den sistnämnde ger sig ut på sina inte sällan malande och bedövande banala tankemässiga utflykter. Därmed inte sagt att Espedal har något överdrivet originellt att säga och föremålen för hans utvikningar är de gängse kanoniska figurerna, en Borges här, en Rousseau där, o.s.v., men det är inte störande på samma sätt som hos Knausgård och Espedals något tillbakalutade berättarstil är mera tillåtande för den typen av avbrott än Knausgårds direkta skrivsätt. Att berättandet i Gå, som är en betydligt mera sammanhållen text än Bergensare, är tillbakalutat innebär dock på intet sätt att prosan också är det, snarare tvärtom. Om detta ska ses som ett uttryck för Espedals egen röst så framträder en bild där han närmast stormar fram över fjällen och genom gator och torg, utan att slå av på takten för en sekund. Till slut blir det nästan som att se kapten Haddock, som i Solens tempel i fullt raseri springer nerför en brant bergssluttning utan att kunna hejda sig och till slut förvandlas till en gigantisk snöboll som rullar i allt högre hastighet. I Haddocks fall räddas han från att ramla ner i avgrunden av ett uppskjutande klippblock, i Espedals fall så fortsätter språngmarschen rakt igenom hela boken. Som läsare blir man till slut andfådd och att texten till slut nästan börjar flimra förbi framför ögonen gör självfallet inte att den fastnar bättre i ens medvetande. Bisatser är inget självändamål, men staplandet av ett stort antal korta meningar efter varandra är på intet sätt något som förhöjer njutbarheten vid läsandet (Nina Bouraouis Pojkflickan är ett skräckexempel, en bok som blir nästintill oläsbar på grund av staccatoprosa). Men kanske är det i själva verket kongenialt, kanske är den bild av sitt fiktiva jag som Espedal vill förmedla just bilden av en aktiv, verksam man som går framåt med raska kliv och tar för sig av livet utan att titta sig omkring? I så fall har han lyckats, men det han har vunnit i fart har han i så fall förlorat i observationsförmåga. Och det är en förlust inte bara för honom själv utan i lika hög grad för läsaren.

Detta till trots bör jag tillfoga att jag på intet sätt är besviken, och att en annan läsare naturligtvis kan läsa ut något helt annat ur de här böckerna än vad jag gör. Dock är jag inte heller övertygad, och när/om jag läser något mer av Espedal så kommer jag att göra det med mera nedskruvade förväntningar. Och kanske hittar jag något helt annat då…

En tältpredikant på turné – Alex Schulman åker tåg

Vi påstås numera leva i en meritokrati, något som framhålls inte minst av de som själva anser sig vara representanter för den elit som, åtminstone i teorin, skapas i den typen av samhälle. Men självuppskattning är en sak och en korrekt självuppfattning är något helt annat och personligen vill jag nog påstå att vi snarare har ersatt ett samhälle där faktiska meriter och hårt arbete i åtminstone vissa fall kunde få någon form av ”belöning” med vad som med en lite finare terminologi brukar kallas för ett ”nätverkssamhälle” I praktiken innebär det att nutidens Sverige bara på ett ytligt sätt skiljer sig från de mera renodlade patron/klient-kulturer som t.ex. finns i vissa Medelhavsländer. Det är väl ingen direkt önskvärd utveckling, och de frukter som vi skördar av den förändringen är både små, sura och ibland tämligen illasmakande.

En aktiv ”nätverkare” ser naturligtvis till att odla alla kontakter som han/hon kan dra nytta av (vilket kanske kan förklara den flockmentalitet som florerar i allt högre grad i vårt samhälle) och det gäller att börja i tid. En som verkligen har sett till att göra det är Expressenkrönikören och ”podcastaren” Alex Schulman, som var så försigkommen att han t.o.m. såg till att födas i rätt livmoder. Om det här ska ses som ett osvikligt bevis för Richard Dawkins tes om ”den själviska genen” kan vi kanske lämna därhän, men det är svårt att tro att en person med Schulmans begåvning hade nått den status han hade gjort om han inte hade fötts in i den publicistiska aristokratin. Men, som sagt, det gäller att välja vad man vill satsa på. Vissa väljer utifrån gammaldags kriterier och riktar in sig på kunskap och kompetens, andra drar istället nytta av kontakter och känningar. Och de sistnämnda gör för det mesta en betydligt mera friktionsfri och framgångsrik karriär. Vi kan ju, när vi nu ändå har tangerat det biologiska stickspåret, betrakta det hela som en framgångsrik selektiv process av evolutionärt snitt, där de som är bäst anpassade till den nisch de vill existera i också har störst chans till överlevnad. Men märk väl, evolutionen är blind och de resultat den genererar bygger mera på ett makt är rätt-tänkande än på någon form av förment kvalitet. I den evolutionära processen är således Jan Guillou en vinnare medan Thomas Bernhard är en förlorare, på samma sätt som Schulman (åtminstone i den nisch som vi nu befinner oss i) är en vinnare medan den seriösa journalistiken tillhör förlorarskaran.

Elakt? Ja det är möjligt, men låt oss titta på ett inlägg från Schulmans penna. Vi hoppar över det senaste inlägget (https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/vi-lever-i-postnord-samhallet-en-tid-dar-ingen-langre-kan-lita-pa-nagot/) där Schulman, som vanligt mer än villig att yla med hyenorna i den flock han tillhör, ondgör sig över Postnord på det numera slentrianmässiga sätt som tillhör slaskjournalistikens klaninsignier (en form av kollegial ryggdunk?), men noterar i förbifarten ändå ett ofta förekommande inslag i Schulmans prosa. Det finns ett underliggande närmast religiöst raseri som ofta bubblar under ytan i hans texter och som då och då släpper ifrån sig ett litet giftgrönt gasmoln. Det pratas om ”biblisk vrede”, en ilska (som Schulman gör sig till talesman för) av historiska proportioner, en folklig vrede på gränsen till galenskap, ett hat, ett ursinne, ja det är nästan så att man förväntar sig att Gud ska kliva in från kulisserna och låta både Sodom (SJ) och Gomorra (Postnord) brännas till aska på nytt. Kanske tycker sig Schulman förvalta en familjetradition när han tar till den här typen av brösttoner, för hans morfar Sven Stolpe var som bekant både troende katolik (i mina ögon en tämligen stor fläck på ett i övrigt kritiskt sinne) och dessutom inte direkt känd för att lägga fingrarna emellan i debatter och diskussioner. Men Schulman saknar trots allt det schvung som Hosea, Amos och övriga gammaltestamentliga förebilder, för att inte säga hans morfar, visade upp (även om Schulmans ständiga gnällande givetvis kan liknas vid jeremiader) och påminner kanske i första hand mera om en frikyrklig tältpredikant. Det får mig osvikligt att tänka på Rust Cohle (Matthew McConaugheys rollfigur i första säsongen av True Detectives) och hans kommentar angående deltagarna när han och hans partner bevistade ett tältmöte i den amerikanska södern: ”I think it's safe to say that nobody here is gonna be splitting the atom”. Nivån är kort sagt låg, det faktamässiga underlaget är skralt för att inte säga obefintligt, och poängerna som tas är billiga och personrelaterade, dvs Schulmans öde är i hans egna ögon av allmänmänskligt intresse. Han verkar se sig själv som en nutida Job, men det är en futtig Job i miniatyr, en person som tycker sig vara straffad av Gud när kaffet är kallt och när brevet blir en dag försenat. Vi kan väl utgå ifrån att Job själv hade hånskrattat åt den typen av problem…

Men när Schulman åker tåg i Sverige (https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/jag-blir-ursinnig-pa-sj-en-biblisk-vrede/ ) då är det en eländestripp som, för att fortsätta med bibelallusionerna, får en Golgatavandring att framstå som en weekend på Bahamas. Och jag vet inte vad som är värst? Det faktum att tåget går långsamt, att det blir försenat, eller att Schulman får vänta på sitt kaffe, som dessutom visar sig vara svagt och ha för lite mjölk i sig (det får man ju i och för sig förstå att en sådan upplevelse kan ge upphov till livslånga trauman). Men när Schulman däremot åker tåg i Italien, då händer det grejor. Tåget är snabbt, det är tyst, det är svalt, och, vilket givetvis är det absolut viktigaste av allt, Schulman kan beställa en espresso, och får äntligen njuta av ”riktigt kaffe” i ett tåg. Så säga vad man vill om den svenske ”stjärnkrönikören”, ett väl utvecklat limbiskt belöningssystem verkar han i varje fall vara utrustad med, och kanske är det där vi ska söka förklaringen till varför hans skriverier ser ut som de gör. Så om bara Jimmie Åkesson kan bjuda på en rejäl skvätt espresso så kan säkert han och Schulman bli bästa vänner.

Men låt oss nu titta på bakgrunden till de upplevelser som Schulman har haft som tågresenär i Italien respektive Sverige. Till att börja med konstaterar vi då att det Schulman presenterar som en norm för den italienska järnvägen, dvs höghastighetståg som går i 300 km i timmen, utgör en försvinnande liten del av det italienska järnvägsnätet. I skrivande stund (med reservation för eventuella felaktigheter) så körs höghastighetståg enbart mellan de större städerna i norra Italien och den sammanlagda spårlängden för den typen av trafik är knappt 93 mil. Detta av ett järnvägsnät som sammanlagt omfattar inte mindre än 1672 mil. Det är alltså på lite drygt 5% av den italienska järnvägen som du kan färdas på det sätt som Schulman gjorde. Det han, mer eller mindre uttalat, vill få oss att tro är regeln för det italienska järnvägsnätet är i själva verket ett undantag, ingenting annat.

Vi tittar också på passagerarunderlaget för trafiken. 2012 var det sammanlagda antalet passagerarkilometer för Italien 39,7 miljarder, vilket ska jämföras med 6,1 miljarder för Sveriges del. Se till befolkningsunderlaget (vi tar aktuella siffror) så blir då antalet åkta kilometer per person för Italiens del 640 km (39,7 miljarder / 62 miljoner), medan vi för Sveriges del får siffran 607 km (6,1 miljarder / 10,04 miljoner). Det är alltså så att det italienska järnvägsnätet mäktar med något fler passagerarkilometer per person än vad det svenska gör, men skillnaden är inte överdrivet stor.

Och återgår vi då till höghastighetståg och elektrifieringen av järnvägsnätet så är ungefär 79% av den italienska järnvägstrafiken elektrifierad (1320 av 1672 mil), medan motsvarande siffra för Sverige enligt Trafikverket är 80% (vilket bör motsvara omkring 1120 av 1400 mil), dvs fullt jämförbara siffror. Med i beräkningen är dock inte de linjer som inte står under Trafikverkets ansvar, vilket motsvarar omkring 200 mil ytterligare.

Tittar vi sedan på subventionerna som betalas ut till järnvägen från det italienska respektive den svenska staten så uppgick de till 7,6 miljarder Euro för Italiens del år 2012, medan Sverige under samma tid subventionerade sin järnvägstrafik med 1,6 miljarder. Det innebär en viss övervikt för svenskt vidkommande om vi tittar på subventionskostnaden per capita. I Sverige uppgår den till 160 kronor per person/år, medan motsvarande siffra för Italien är 123 kronor per person/år. För en italiensk Euro i subventioner kunde du då dessutom åka 5,2 km (39,7/7,6) medan du i Sverige för motsvarande summa kunde åka 3,8 km (6,1/1,6). Således en liten pluspoäng till Italien i det här avseendet.

Tittar vi på längden av det totala järnvägsnätet så är skillnaden inte så stor. I Italien uppgår den, som redan nämnts, till 1672 mil, medan det i Sverige finns omkring 1650 mil järnvägsnät. Men tittar vi på det som verkligen utgör en skillnad mellan länderna, nämligen geografiska och demografiska faktorer, så framträder en bild där Sverige oundvikligen har helt andra förutsättningar än vad Italien har. Sverige är till att börja med extremt glesbefolkat i förhållande till Italien. Med en yta som är rätt exakt 1½ gånger så stor som Italien så bor det omkring 22 personer per kvadratkilometer i Sverige. Motsvarande siffra i Italien är 205, dvs nästintill en tiodubbling av befolkningstätheten. Skillnader i spårlängd per kvadratkilometer blir inte fullt så remarkabel, men ändå anmärkningsvärd. I Italien uppgår den totala spårlängden per kvadratkilometer till 55 meter per kvadratkilometer, medan motsvarande siffror för Sverige blir 37 meter järnvägsspår per kvadratkilometer och då har jag räknat in även den delen av järnvägsnätet som Trafikverket inte ansvarar för.

Det italienska järnvägsnätet är alltså betydligt tätare än det svenska, passagerarunderlaget är oerhört mycket större, och de trafikerade sträckorna generellt sett betydligt kortare. Subventionerna är visserligen något lägre men konkurrensutsattheten för det statliga bolaget Trenitalia är samtidigt avsevärt mindre än den som SJ har utsatts för. Den italienska järnvägen har nämligen inte alls följt samma marknadsfundamentalistiska riktning som den svenska, utan drivs fortfarande i väldigt stor utsträckning av den italienska staten. Den enda konkurrenten på huvudnätet är tämligen nystartade Nuovo Trasporto Viaggiatori (NTV), som är ett Rombaserat privat bolag som enbart trafikerar de större linjerna med höghastighetståg. Med detta i åtanke, och med hänsyn till beskrivningen av trafiksituationen i de italienska städerna som mardrömslik, är det egentligen märkligt att den italienska järnvägen inte har större passagerarunderlag än vad den faktiskt har. Det finns åtminstone ytligt sett mycket som talar för att det borde vara betydligt enklare och mera attraktivt att ta tåget i Italien än i Sverige (vilket Schulman också antyder), men uppenbarligen är det inte så.  Är det ett tecken på att vi är lutheranska flagellanter som tycker om att gissla oss själva, eller är det ett bevis för att Schulmans utsnitt av ”verkligheten” kretsar mera kring hans egen navel än kring verkliga förhållanden. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, men jag kan ha fel…

http://www.trafikverket.se/resa-och-trafik/jarnvag/Sveriges-jarnvagsnat/

https://en.wikipedia.org/wiki/Rail_transport_in_Sweden

https://en.wikipedia.org/wiki/Rail_subsidies

https://en.wikipedia.org/wiki/Rail_transport_in_Italy

 

 

Skjut inte på brevbäraren! - Om Britta Svensson och drevjournalistikens ansikte

Jag vet inte om Expressenkrönikören Britta Svensson hade haft en mera problematisk relation till sin far om hon hade växt upp i dagens Sverige, men hennes lamentationer över Postnord får mig i varje fall att undra över den saken. Hennes far var nämligen "postis", vilket i det här fallet bör uttydas som postmästare. På den gamla goda tiden (läs under Britta Svenssons fars tid) var det visserligen inte helt okomplicerat att göra sina postärenden och det tog sin rundliga tid, men plikttrogenheten och pålitligheten var hundraprocentig och allt gick uppenbarligen "som ett brev på posten".

Så är det inte längre enligt Britta, som sällar sig till den kör av missnöjesapostlar, som under sedvanlig, närmast slentrianmässig, ledning av Aftonbladets sällan överdrivet pålästa journalister brister ut i ständiga jeremiader över hur posten sköter sina åtaganden nuförtiden. För Britta är ett möte med Postnord uppenbarligen värre än en helg tillbringad framför tv:n tittandes på The Night of the Living Dead, Scream, The Texas Chainsaw Massacre och andra mer eller mindre njutbara filmiska alster, för den skräck hon upplever när posten har henne i sina klor förefaller vara långt värre än vad Jason och andra cineastiska monster kan frambringa. Det är väl på så sätt att beklaga att nyinspelningen av Stephen Kings Det följer boken och återigen använder sig av en clown som den personifierade ondskan (något som för övrigt har fått clownfacket att opponera sig mot vad de anser vara ett smutskastande av en hel yrkeskår) och inte istället använder sig av en medelålders man i postuniform med tillhörande somriga kortbyxor. Men det är klart, i så fall skulle väl skräcken bli fullständigt omöjlig att bära... 

Detta Britta säger är inget nytt och kan väl se som ett bevis (om nu det skulle behövas) för att journalistikens representanter i mångt och mycket inte längre är att betrakta som upptäcktsresande utan snarare som turister. Istället för att bana sig en väg genom okänd mark följer de sedan länge intrampade stigar, och verkar vare sig ha ork, tid eller lust att någon gång kliva utanför den trånga fållan och börja agera på ett mera självständig och kritiskt sätt, dvs på det sätt som journalister (åtminstone enligt den gängse bilden och inte minst utifrån deras egen självbild) traditionellt sett bör bedriva sin profession. Det finns säkert skäl till varför det är så, men vi lämnar den frågan tillsvidare. Dock kan jag inte låta bli att undra hur mediadrev uppstår? På grund av okunskap, brist på självkritik, en vilja att yla med flocken, eller bara på grund av att man känner sig uttråkad?

I vilket fall som helst så konstaterar jag att jag under de senaste åren har skickat omkring 15000 försändelser med posten. Av dessa har två försvunnit på ett sätt som inte går att få klarhet i. Det troliga är dock att den som har beställt det jag har sålt har fått paketet och inte velat betala. Det är en felprocent på en sjundedels promille, och jag vill gärna se någon annan verksamhet som kan uppvisa den typen av resultat.

Jag vet också av erfarenhet att människor i vissa fall inte verkar veta var de bor (märkligt nog), i varje fall inte så pass att de kan uppge en exakt adress, jag vet att många slarvar med C/O-adresser, jag vet att saker och ting skickas slarvigt, packas nonchalant och beställs på lösa boliner från säljare som befinner sig på andra sidan jordklotet, jag vet att många ägnar sig åt direkta bedrägerier där de säger sig inte ha fått det de beställt och skyller på posten, m.m., m.m. Antalet felkällor som inte är postens ansvar är oräkneliga. Jag minns med viss förtjusning ett reportage i någon av SVT:s nyhetssändningar där de hade besökt postens avdelning för "borttappade effekter". Märk väl, det här var långt innan bolagiseringen av posten och Postnords uppkomst, så det går inte att skylla det jag då såg på den postverksamhet som nu bedrivs. Bland alla dessa feladresserade, klantigt förpackade och slarvigt hanterade försändelser kommer jag särskilt ihåg ett kuvert av ordinär storlek som någon hade försökt skicka en nyckelknippa i. Det gick sådär, och frågan är väl om de nycklarna någonsin har hittat tillbaka till det lås som de tillhör? Det är väl knappast troligt, men jag utgår ifrån att den som skickade dem i sedvanlig ordning lade allt ansvar på posten. Själv är jag för övrigt extremt noga, och det kan givetvis också förklara den låga felprocenten.

Sedan önskar jag också, precis som Britta, att vi vore tillbaka på den tid när det fanns ett postkontor i varje liten håla och när brevbäraren kände alla och därför lätt kunde lista ut vem som skulle ha paketet som var adresserat till "Kenta i den gula tvåvåningsvillan". Men den förändring/försämring som har skett är inte enbart postens fel, det beror på ett samhälle som huvudsakligen drivs av någon form av förment marknadsmässig tänkande, där det ekonomiskt rationella får sitta i förarsätet och där allt annat i bästa fall tillåts springa efter bilen. Det är det stora problemet. Vill vi ändra på det och kanske börja betala (antingen via skattsedeln eller via pris/avgifter) vad saker och ting verkligen kostar, då kan vi också börja ställa krav. Men när vi låter snålheten råda så får vi också det vi betalar för. Jag beklagar de försämringar som sker i lika hög grad som Britta Svensson, men jag har en vag (och givetvis ogrundad) förhoppning om att kritiken någon gång kan riktas gentemot det som orsakar problemen och inte bara mot de symptom som sjukdomen för med sig.

Britta Svensson hänvisar slutligen till en förtroendeundersökning angående Postnord som Aftonbladet har gjort. Näsvis som jag är så kan jag givetvis inte låta bli att undra över hur stort förtroendet för Aftonbladet är? Själv skulle jag gissa att tidningsledningen drömmer våta drömmar om att uppnå det förtroendekapital som Postnord trots allt fortfarande åtnjuter...

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/bara-namnet-postnord-fyller-mig-med-fasa/

Bondfångeriets nya högteknologiska ansikte

Jag måste erkänna att jag verkligen avskyr Apple. Det är ett företag som står för det mesta som jag föraktar, även om man givetvis kan beundra deras sätt att presentera rovdrift, exploatering, monopolisering och andra vidrigheter som hipsteranpassade trevligheter. Personligen tycker jag nog att företaget mest av allt liknar något som har rymt ur en SF-rulle, även om jag inte riktigt kan bestämma mig för om det påminner om de varelser som Sigourney Weaver har brottats med i ett stort antal filmer, eller om det snarare är frökapslarna i The Invasion of the Body Snatchers som Steve Jobs och hans efterföljare har låtit sig inspireras av. Förmågan att infektera värddjur verkar Apple i varje fall ha gemensamt med sina fiktiva förebilder, och koloniseringssträvandena sträcker sig om inte ut i universum så i varje fall in på i princip alla områden inom det mänskliga samhället. Bankerna är givetvis ett tidigt offer för "Appleiseringen" och jag antar att svenska banker redan har den här typen av avtal, eller åtminstone står i begrepp att inom kort teckna dem.

http://feber.se/mobil/art/339092/apple_pay_till_kina_nsta_r/

Det handlar alltså om Applepay och 0,15% i provision och 0,50 cent per transaktion kan förefalla lite.

http://nordic.businessinsider.com/apple-pay-adoption-underwhelming-goldman-sachs-2017-8?r=US&IR=T

Och att bara 8% använder tjänsten varje vecka kan också förefalla lite. Vilket dock bör sättas i relief till att det finns omkring 238 miljoner mobilanvändare i USA

https://www.statista.com/statistics/231612/number-of-cell-phone-users-usa/

Av dem var år 2015 82,5 miljon Iphone-användare, vilket vi kan extrapolera till omkring 90 miljoner vid dagens datum.

Av dem använder alltså omkring 7,2 miljoner Applepay åtminstone en gång i veckan. Vi extrapolerar lite på de siffrorna också, eftersom 27% har använt Applepay åtminstone någon gång, och vi får förutsätta att de som använder den tjänsten minst en gång i veckan också gör det vid flera tillfällen under den veckan Så säg för enkelhetens skull 20 miljoner transaktioner i veckan bara inom USA. Detta inte minst då, om vi ska tro Apple själva, tjänsten är i extrem expansion vad det gäller användandet (de hävdar att ökningen är 450% på ett år):

http://fortune.com/2017/05/02/apple-pay-volume-up/

Jag vet inte vad som är genomsnittsvärdet för varje transaktion, men vi utgår för enkelhetens skull från en 50-lapp. 0,15% av 50 kronor är 7,5 öre. Till det kommer den halva centen som i nuläget med ett dollarvärde på rätt exakt 8 kronor således utgörs av 4 öre. Apple tar alltså i snitt 11,5 öre per transaktion. Tramspengar säger då de som inte kan räkna, men detta ger, med största sannolikhet mycket lågt räknat, bara i USA intäkter på 2,3 miljoner kronor i veckan till Apple. Och detta för en lufttjänst som knappast kan kosta dem något alls att hålla i drift, men som de på sedvanligt manipulativt sätt, troget understödda av sina lakejer i pressen, presenterar som en ny gudagåva till mänskligheten. Det finns en historia, som jag dock inte vet om den är sann, om en bedragare som arbetade på någon av de större internationella bankerna och som såg till att det "skummades av" en osynlig "avgift" på alla transaktioner som flöt genom banken överhuvudtaget, pengarna som sedan förpassades till ett särskilt konto som tillhörde honom. Den kriminella avgiften var betydligt lägre än Apples påslag, det handlade om bråkdelar av ören, men såg ändå till att den personen inom kort hade många miljoner på kontot. Apple har alltså, med alla bankinspektioners goda minne, uppenbarligen lyckats med konststycket att legalisera vad som förut har ansetts vara kriminellt. Det säger kanske en del om den värld som vi lever i och hur lätt vi fortfarande låter oss duperas av ett skapat behov som i grund och botten bara går ut på att lura oss på pengar, och dessutom på ett sätt där vi förväntas att vara tacksamma för att vi låter oss skinnas. Det kan få vem som helst, och inte bara Slas, att längta tillbaka till den tid när de enda bedragare som fanns var de steppdansöser som sålde liniment till trumsjuka kor på diverse bondmarknader...

Omskriven och uppskriven, men välskriven…?

Sällan har väl en författare haussats så unisont som neapolitanskan Elena Ferrante, vars autofiktiva romansvit om uppväxten i Neapel har hyllats av både kritiker och publik i en enighet som inte direkt tillhör det vanligt förekommande. Det här är, sägs det i kör, ”stor”, ”drabbande” och ”mästerlig” litteratur som inte förväntas lämna någon oberörd, och lovorden och de positiva omdömena radas upp i recensioner och på sociala forum.

Men vad är det egentligen som lovordas? När jag läser den första delen i sviten, Min fantastiska väninna, så gör jag det fullt medveten om att den ska vara det svagaste kortet bland de fyra romanerna, men trots det blir jag mindre imponerad än vad jag hade förväntat mig.

Det är väl bäst att för säkerhets skull börja med att poängtera att det här inte är någon dåligt bok, även om det betyget dock bör sättas in i sitt rätta sammanhang. För ska man vara ärlig så är det här en dussinroman, visserligen en hyggligt välskriven sådan, men inte desto mindre en ordinär litterär produkt, utan någon överdrivet personlig ton, och utan den nerv som skiljer riktigt bra litteratur från huvudfåran i romanfloden. Texten lyckas aldrig vare sig fängsla, engagera eller riktigt beröra mig, snarare gör den mig oengagerad och en smula uttråkad och känslan av att jag har läst det här förut, och då inte en eller två utan dussintals gånger, är svår att skaka bort. Den här typen av ”etnochica” romaner har skrivits mängder med gånger förut, även om handlingen då har varit förlagt till Asien, till Latinamerika, eller till andra förment mera ”exotiska” platser. Men mönstret är detsamma med den främmande, men samtidigt inte alls skrämmande, kulturen som en ”färgstark” bakgrund till en historia vars banalitet hade avslöjats betydligt lättare om historien hade varit förankrad i en plats närmare den läsaren själv befinner sig på. För den historia som Ferrante har bestämt sig för att förmedla är betydligt mera ordinär än vad ryktet vill göra gällande, och samma sak gäller den prosa på vilken den berättas. Språket är enkelt, vilket absolut inte är någon nackdel, men det är samtidigt fyllt av klichéer och utnötta uttryck, något som är betydligt mera besvärande. Tonen är naiv, på gränsen till det barnsliga, på ett sätt som påminner om Fogelström, även om Ferrante trots allt, det måste medges, höjer sig en bra bit från sin svenske författarkollegas språkliga nivå. Nu utspelar sig visserligen historien under huvudpersonernas barn- och ungdomstid, och det skulle självfallet vara en fullgod ursäkt för en omogen språkdräkt. Men det narrativa perspektivet är retrospektivt och berättarrösten tillhör en äldre kvinna, vilket, om man vill vara snäll, gör frågan om vem det är som egentligen berättar historien, Elena som barn eller Elena som vuxen, till en intrikat gissningslek. Men det konstaterandet ska kanske inte tolkas som en styrka, utan snarare som en svaghet och en osäkerhet.


Frågan är då varför den här romanen har fått ett så översvallande mottagande? Det finns säkert flera förklaringar till det, men jag kan inte låta bli att undra om det till inte ringa del beror på att texten är lättflytande som ett välfungerande laxermedel, medan den samtidigt innehåller ett förment "djup" för den läsare som vill känna sig en smula insiktsfull trots att det han/hon läser i själva verket är banalt och föga djuplodande. I texten finns också en didaktisk ton, där Ferrante för säkerhets skull förklarar både en och två gånger vad karaktärerna känner. Det kan kanske vara en fördel för en oerfaren läsare, men det gör ett valhänt intryck och fram träder en bild av en författare som inte riktigt behärskar sina stilmedel och som inte litar på det hon skriver. Det återstår att se om övriga delar i sviten håller högre klass, men det här är ordinär brukslitteratur och knappast mer. Väninnan må vara hur fantastisk som helst, romanen är det inte.