Monstruöst tråkigt! – Bo Eriksson visar att en historiker inte alltid är en historieberättare

Bo Erikssons ger sig i sin bok Monster – En världshistoria om det skrämmande, utgiven 2016 på Natur och Kulturs förlag, i kast med ett ämne som har alla förutsättningar att kunna generera en intressant, stimulerande och märgfull studie, full av roande exempel från kulturhistoriens annaler. Resultatet blir dock ett praktfull platt fall och förvandlar en potentiell bladvändare till en bok som man bokstavligen måste tröska sig igenom, ord för ord, mening för mening. Och det var väl ändå inte meningen?

Att verket havererar har nog först och främst att göra med högt ställda anspråk från Erikssons sida. Avgränsningar verkar inte vara hans starka sida, och när han nu ger sig i kast med ett ämne där det i princip saknas svenska föregångare så får boken en närmast encyklopedisk karaktär, där allt ska täckas in, oavsett om det egentligen passar inom ramen för ”monster” som fenomen eller ej. Religiösa gestalter, seriemördare, snömän, fåglar som löper amok i Hitchcockfilmer, m.m., m.m., alla får plats i Erikssons monstervärld, med påföljd att begreppsdefinitionen blir minst sagt glidande. För även om undertiteln antyder att Eriksson har breddat sitt ämnesområde utöver monstret som fenomen, så finns det en uppsjö av saker som skrämmer oss i det mänskliga varat, men som Eriksson uppenbarligen inte tycker hör hemma bland det monstruösa. Det hela blir godtyckligt, och boken hade nog varit betjänt av en annan indelning än den kronologiska och geografiska som Eriksson använder sig av. En uppdelning av monster utifrån olika kategorier, som t.ex. vampyrer, skräcködlor och rymdvarelser, hade gjort det betydligt lättare att spåra överensstämmelser, familjelikheter och historisk utveckling hos de olika varelser som Eriksson ägnar sig åt. Boken blir som en flora från tiden innan Linné och andra systematiker gjorde sin entré, och vill läsaren se de övergripande sammanhangen så får han/hon i mångt och mycket gräva fram dem själv.

Att boken saknar notapparat är självfallet en smula penibelt när det är en historiker som för pennan, men det blir inte bättre av att Eriksson, med understöd av diverse ”teoretiker”, ägnar sig åt ett rätt friskt spekulerande när det kommer till att förklara monstrens existens i den mänskliga tillvaron. Boken vimlar av teorier av evolutionär, religiös, psykologisk, socialpsykologisk och ekonomisk art, och det de teorierna, åtminstone så som Eriksson väljer att behandla dem, har gemensamt är att de verkar blanda det banalt truistiska och det direkt löjeväckande, samtidigt som de så gott som alltid är extremt reduktionistiska. Det är givetvis inte fel att säga att de skräckfilmer om invasioner från rymden som gjordes i USA under 50-talet fick en ideologisk slagsida av det kalla kriget, men det gäller i stort sett alla filmer som gjordes under den epoken (om man nu bara vill leta efter de ”rätta” markörerna) och det är långtifrån hela förklaringen till just den subgenrens framväxt. Det är givetvis också möjligt att den ekonomiska depressionen var en bidragande faktor till den våg av monsterfilmer som gjordes på 1930-talet, men då kan man ju samtidigt inte låta bli att undra varför vampyrfilmer har fått en så uppenbar renässans i vår tid, som i varje fall inte för närvarande kännetecknas av några allvarliga ekonomiska konvulsioner?

Eriksson visar sig dessutom, föga förvånande, vara en standardprodukt av den svenska akademiska modellen, och han tar givetvis tillfället i akt att slänga in de obligatoriska troperna om kvinnoförakt, patriarkat och genus i sin text. Hade han inte gjort det så hade väl den framtida karriären varit i riskzonen. Man kan tycka vad man vill om det, själv tycker jag mest att det är tröttande, och eftersom det som alltid handlar i första hand om retorik och först möjligtvis i fjärde hand om analys i ordets rätta bemärkelse, så påminner det mest av allt om hur kineser vräkte ur sig kommunistiska floskler under kulturrevolutionen. Det är en markör för att man vet vad som är rätt, det är däremot inte något som helst bevis för att man också själv faktiskt har reflekterat över de åsikter som man så tjänstvilligt ansluter sig till.

Nähä, det här var väl inte så kul...

När Eriksson rabblar upp de kvinnliga monster som porträtteras på film så ser han den gestaltningen som entydigt negativ, som ett tecken på förakt och äckel för kvinnan och kvinnokroppen. Att männen, både i myter, i film och i litteratur, i ännu högre grad presenteras som sociopater, brutala slaktare och allmänt asociala typer, ja rentav som monster, är uppenbarligen ingenting som på något sätt kan kopplas till en snedvriden bild av hur mannen kan tänkas vara. Och om nu Eriksson är så pigg på att hitta sociala och ideologiska förklaringar till de roller som monstren spelat och spelar i vårt samhälle så borde han kanske också åtminstone antydningsvis vända blicken inåt och titta bortom de litteraturvetenskapliga stereotyperna? Det hade i varje fall utan tvekan gjort boken intressantare. Nu blir den istället en konstig blandform mellan uppslagsverk och ytlig kulturanalys, och det, tillsammans med Erikssons tämligen träaktiga prosa, gör boken betydligt sämre än vad den borde ha kunnat bli. Kanske hade den rentav tjänat på om Eriksson helt hade skippat de analyserande utläggningarna och istället ägnat sig enbart åt att rakt upp och ner berätta historien om alla dessa bisarra varelser som befolkar mänsklighetens fiktiva universum. För ibland är det nog trots allt så att ett monster bara är ett monster. 

”Mångfald” – När de kränkta minoriteterna får bestämma

När den i eftervärldens ögon illa beryktade Wisconsinsenatorn Joseph McCarthy gick till storms mot kommunister av äkta eller påstådd art i det amerikanska etablissemanget så gjorde han det givetvis inte på grund av någon form av inneboende ondska och småaktighet, han gjorde det med den övertygelsen att han därigenom värnade ”friheten” och ”demokratin” och samtidigt bekämpade de ”mörkermän” som hotade dessa båda företeelser. De utrensningar som skedde i kölvattnet av McCarthys häxjakt drabbade även Hollywood, där bland annat författaren Dalton Trumbo blev ett av offren för den svartlistning som följde. Steget från den tidens utbredda paranoia till dagens filmvärld kan synas vara långt, men tendensen att kväva friheten i just frihetens namn verkar vara svår att utrota. Och som alltid handlar det om människor som tror att de gör omvärlden en tjänst när de ersätter en hållning som de ser som skev och ojämlik med en vision av en stundande verklighet som är minst lika partikulär. Dispositionen att förväxla sina egna preferenser och sin egen ideologiskt styrda verklighet med någon form av icke ifrågasättningsmöjlig allmänvilja är densamma, och även om resultatet ännu inte har blivit fullt så beklämmande som under 50-talet så finns tendenserna där, för den som är villig att se.

Den senaste utrensningen i korrekthetens namn drabbar Scarlett Johansson, som visserligen ”frivilligt” har avsagt sig sin roll i den kommande filmen Rub & Tug, men som har utsatts för en massiv kritik av den transsexuella lobbyn att hon till slut inte har kunnat stå emot. Det är nämligen ytterst kränkande att hon som tillhörande ett kön (vilket lämnar jag öppet, jag har mina teorier men lämnar detta känsliga ämne omedelbart…) som uppenbarligen inte passar in i den transsexuella mallen har fått rollen som en transsexuell man. Denna roll bör självfallet, hävdar de påstått toleranta förespråkarna för transrörelsen, spelas av en person som själv är transsexuell. Konsekvenserna av detta påstående blir minst sagt intressanta, om vi, som alltid med en liten elak glimt i ögonen, drar dem ett varv till.

Snart arbetslös?

En transsexuell roll kan alltså inte spelas av en person som inte har drabbats av dubier angående sitt ”biologiska kön” och känt sig vara i behov av att korrigera detta misstag från naturens sida, antingen via operation eller via någon annan form av behandling. Gott nog, det kan jag köpa. Men då uppreser sig en del problem. Andelen transsexuella av befolkningen uppskattas (med hänsyn tagen till variationer för det kön som man är född med) till omkring 1 person av 25 000, d.v.s. ungefär 0,04 ‰ av befolkningen tillhör den här gruppen. Jag tror att vi därför kan utgå ifrån att de personer som ägnar sig åt casting kommer att få en del problem att hitta skådespelare med lämpliga kvalifikationer av mera yrkesmässig karaktär. USA:s samlade befolkning uppgår i nuläget till omkring 326 miljoner individer, vilket bör innebära att den transsexuella delen av amerikanerna utgörs av sammanlagt omkring 13000 individer. Vi kan väl, utan att vara alltför orättvisa, sluta oss till att andelen skådespelare i den här gruppen bör vara tämligen försumbar. Detta inte minst om vi jämför med det totala antalet registrerade skådespelare i USA, som uppgår till någonstans mellan 34 000 – 43 000 personer beroende på vilken källa man förlitar sig på. Rent statistiskt bör det därför finnas en eller två transsexuella skådespelare i hela USA. Om det stämmer kan vi väl i varje fall konstatera att det sannerligen är en liten men högljudd minoritet.

Men vi lämnar de formella invändningarna och går över till konsekvenser av betydligt mera allvarlig art. För om det nu är så att en person som inte själv är transsexuell, med allt vad det innebär, inte kan gestalta en karaktär med den dispositionen, då bör det med automatik innebära att en transsexuell person i lika liten grad kan spela en person som inte har genomgått könskorrigeringar eller för den delen ens funderat i de banorna. För om det nu är så, vilket vi får förutsätta, att en roll i första hand bör tillsättas med en skådespelare som har personlig erfarenhet av de problem och förutsättningar som rollkaraktären implicerar, så är det givetvis orimligt att transpersoner spelar karaktärer som har en helt annan historia än de själva. Detsamma gäller givetvis andra dispositioner, vilket jag återkommer till nedan. Jag tänkte bara för säkerhets skull poängtera att det självfallet går att tolka den här kampanjen som ett slag i rättvisans namn för att transsexuella inte ska diskrimineras som skådespelare, något som givetvis är helt omöjligt att invända mot. Men det blir något egenartat om den transsexuelle ska ha ensamrätt till gestaltningar av personer med samma disposition, vilket också får följder som är diametralt motsatta mot vad som säkert är avsett. Och om vi tittar rent statistiskt på den numerära förekomsten av transsexuella så återstår frågan vem det är som man egentligen driver denna kampanj för? Trace Lysette, som själv är transsexuell och skådespelerska, anser sig vara förfördelad av den ordning som råder i Hollywood och konstaterar att: ”Jag skulle inte vara lika upprörd om jag fick samma roller som Jennifer Lawrence och Scarlett, men vi vet att det inte kommer hända.” Men om detta faktum beror på att hon är transsexuell eller på att hon är en usel skådis kan i varje fall jag inte yttra mig om, lika lite som jag kan svara på om det är i hennes, och enbart hennes, namn som den här debatten förs? Vi får väl hoppas att så inte är fallet, för då har det personliga blivit politiskt på ett alltför flagrant sätt. Men det är tyvärr något som ofta kännetecknar de debatter där minoriteter känner sig kränkta och alltför lätt förväxlar jämställdhet med vad som i själva verket är positiv särbehandling.

Men om vi nu tar fasta på det minst lika vanliga som uttjatade argumentet att vi nästintill bokstavligen måste ha gått åtskilliga mil i någons skor för att kunna yttra oss om någonting (paradexemplet är att du inte har någon rätt att ha åsikter om barn och barnuppfostran om du inte själv har barn), ett argument som i praktiken syftar till att döda diskussionen snarare än att göra den konstruktiv, och som i förlängningen innebär en total segmentering av hela det mänskliga varat, så är det svårt att inte dra följande slutsatser i anslutning till den aktuella frågan. En transsexuell kan och bör alltså bara spelas av en transsexuell. Innebär det också att en färgad amerikan omöjligen kan spela en afrikan, att en läskunnig kvinna omöjligen kan spela en analfabet, eller att en fysiskt fullt frisk person omöjligen kan spela rollen som handikappad? När filmen My Left Foot gick upp på biograferna för närmare trettio år sedan fick Daniel Day-Lewis, som spelade huvudrollen som den av cerebral pares drabbade författaren och konstnären Christy Brown, Bafta-priset som bästa skådespelare för sin insats. Hade filmen gjorts idag så hade Day-Lewis med största sannolikhet blivit medialt lynchad av påstådda företrädare för de handikappades rättigheter och i bästa fall belönats med en bussbiljett till Huddersfield, och i så fall då givetvis enbart en enkel resa.

Bara i början av sin karriär?

Om vi sedan fortsätter på denna snart väl intrampade stig så blir det givetvis i princip helt omöjligt att gestalta olika yrkesgrupper på film, eftersom den person som spelar de rollerna själv bör ha varit yrkesverksam inom det området under åtminstone ett flertal år. Mammor bör inte spelas av barnlösa, kommunister bör inte spelas av personer på högerkanten, och ouppfostrade hundar bör inte spelas av hundar som är alltför väl dresserade. En ytterligare följd blir att vi tvingas till att överge alla former av biografiska porträtt på film, åtminstone så länge den person som porträtteras är död och därför inte kan övertalas till att spela sig själv. Det kan nämligen bli oerhört svårt att hitta en person med t.ex. Winston Churchills habitus, för var hittar man en skådespelare som har varit marinminister, förespråkat misslyckade landstigningsoperationer, hävdat att infödingar bör bombas med giftgas, varit full på konjak och bolmat på cigarrer under en stor del av sitt vakna liv, och slutligen på ett framgångsrikt sätt lett ett land i krig och skrivit otaliga böcker i diverse ämnen? Det faller på sin egen orimlighet, och det är givetvis är ett flagrant övergrepp om Winston Churchill skulle spelas av en person som inte är han själv, med allt vad det innebär.
Det blir kort sagt mycket problematiskt att göra film. Fantasyälskarna lär dock jubla, eftersom det mig veterligt inte bör finnas en enda kränkt alv eller orch som kommer att protestera om Peter Jackson får för sig att göra ytterligare ett sömnpiller till mastodontfilm baserad på ett med full rätt bortglömt novellutkast av Tolkien. Men jag ger mig f-n på att det i så fall skulle dyka upp oanade mängder med kränkta lajvare som skulle hävda att Legolas absolut inte sprang omkring i gröna trikåer i just den nyansen och att orcherna minsann hade ett djupgående själsliv som den tondöve Jackson fullständigt hade misslyckats med att gestalta.

Den mest oroande konsekvensen av den lynchjustis och den hetsjakt som de förment goda grupperingarna bedriver i alltmer accelererande takt är dock att de, uppenbarligen utan att själva vara det minsta medvetna om det, gör självmål av närmast flagrant pinsam art. För när de hävdar att de förespråkar allas lika rättigheter men samtidigt, som i det här fallet, kräver vad som kanske kan kallas för en extrem typecasting, så innebär det att hela diskussionen handlar om att sätta upp gränser, snarare än om att riva ner dem. Scarlett Johansson säger själv att hon ”hyser stor beundran och kärlek för transgemenskapen” (vad ska hon säga..?), men det är helt uppenbart en gemenskap som hon själv är totalt utestängd ifrån. Blotta tanken att hon genom att spela en transsexuell person kan vara just gränsöverskridande, att hon därigenom kan vidga både sin egen förståelse för vad det innebär att vara en sådan person och genom sin gestaltning samtidigt bidra till en ökad tolerans i samhället, är som bortblåst när de politiskt korrekta stalinisterna drar igång sina talkörer. Hade den gruppen verkligen slagits för alla individers okränkbara jämlikhet och rättigheter, däribland transsexuellas rätt att behandlas som alla andra av filmbranschen och spela alla roller som finns oavsett könsbundna parametrar, så hade jag inte haft någonting alls att invända. Nu slåss de istället för att en grupp ska särbehandlas. Och förlåt mig, gör de det så har de tagit ett rätt stort steg bort ifrån den demokrati, den frihet och den jämställdhet som de säkert med övertygelse tror sig företräda.

https://www.expressen.se/noje/scarlett-johansson-hoppar-av-filmroll-efter-hard-kritik/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Transsexualism

https://datausa.io/profile/soc/272011/

https://www.bls.gov/oes/current/oes272011.htm

Ishockeyspelare bliv vid din klubba - Mikael Backlund, Kanada och den villkorade toleransen

Mikael Backlund, som lever som mångmiljonär i Kanada eftersom han kan åka rakt fram på skridskor och fösa en gummibit framför sig på ett övertygande sätt, har yttrat sig om påhoppet på Jimmy Durmaz, som blev utsatt för rasistiskt präglad kritik när han orsakade frisparken som Tyskland gjorde mål på i matchen mot Sverige i fotbolls-VM. Det är imbecillt (gnället på Durmaz alltså) och bara fårskallar med IQ kokosboll kan ägna sig åt något sådant. Backlund visar dock prov på ungefär lika stort omdöme när han i samband med Durmaz-historien hävdar att det är "sjukt att folk röstar på SD" och sedan går vidare till att lovprisa det land som han själv har invandrat till.

Men det där är så vanligt numera att det nästan har blivit en ryggmärgsreflex. Därför är det intressant att allmän respekterade K-G Bergström, i samband med Alliansens utspel om ordförandeposter för SD, gör följande reflektioner: "Det är i sig diskutabelt att fortsätta mobbningen av SD. Att ge partiet proportionell utdelning i utskotten innebär ingen legitimitet till dess politik. Bara ett accepterande av och respekt för väljarnas utslag. [---] S och M har hittills förgäves försökt bekämpa SD genom att skärpa migrationspolitiken. Det har hittills misslyckats. Etablissemangets fortsatta mobbning av SD, trots dess popularitet hos väljarna, är garanterat en misslyckad strategi. Ingen gillar mobbare." Texten har mildrats i förhållande till den version som publicerades i krönikeform av Bergström sent igår, för då var han ännu rakare i sin kritik av övriga partier, och skrev då följande: "Att i det läget förneka SD en rimlig utdelning i  fördelningen av de eftertraktade ordförandeposterna vore utmanande gentemot var femte väljare. Men förhoppningsvis också för fler, som tycker att det politiska etablissemanget i större utsträckning  bör respektera folkviljan." Vad en av Sveriges mest välrenommerade politiska kommentatorer säger utgör alltså i praktiken en närmast förödande kritik av hur de svenska riksdagspartierna hanterar den parlamentariska demokratin. Det Bergström påpekar är på intet sätt förvånande med tanke på sakernas faktiskt tillstånd, men kan givetvis tolkas som ett tydligt tecken på att demokratins förfall inte enbart står att söka i SD:s framväxt. Att förfäkta demokratiska ideal och sedan göra i princip allt i sin makt för att slippa leva upp till de utfästelser som görs är kanske inte riktigt lika allvarligt som att torgföra uppenbart demokratifientliga och inhumana åsikter, men det handlar om en "kapplöpning mot botten" och oavsett vem som vinner den så är vi alla förlorare.

Men om vi efter detta lilla mellanspel återgår till Mikael Backlund så utgår han alltså ifrån att de som gjorde påhoppet på Durmaz också var SD-sympatisörer, något som vad jag vet inte är bevisat. Han gör också en jämförelse mellan Sverige och Kanada, och påstår sig aldrig ha upplevt något liknande i det landet. Jag ignorerar det faktum att han med största sannolikhet bor i en vit överklassenklav där det knappast finns några fattiga invandrare och konstaterar att det till att börja med finns en ytterst radikal skillnad mellan Kanadas invandringspolitik och den svenska varianten.

Kanada tar visserligen emot mängder med invandrare och har ett uttalat mål på en invandring som uppgår till 1% av befolkningen årligen. Men, det finns en uppenbar skevhet i den "generositeten". Kanada tar nämligen i princip enbart emot arbetskraftsinvandring och har förts under senare år börjat ta emot flyktingar. För närvarande är kvoten flyktinginvandrare omkring 20% av den sammanlagda invandringen, medan det för Sveriges vidkommande är tvärtom, dvs omkring 20% av invandringen består av arbetskraftsinvandring.
Kanada kvoterar också de flyktingar som de tar emot, väljer noga ut vilka som får förmånen att komma dit, och ratar besvärliga och problemrelaterade grupper. När de tog emot flyktingar från Syrien så riktade de därför in sig på familjer och ensamstående kvinnor med barn, och vägrade att ta emot unga män. Kanade har också tidigare handplockat sina invandrare för att därigenom kunna tillgodogöra sig de individer som har varit lättast att integrera i det kanadensiska samhället. Man har också valt invandrare som har störst yrkeskunskaper, högst utbildning och som har haft goda kunskaper i franska och engelska. Den kanadensiska lovordade invandringen har alltså varit uppenbart segregerande, och inte alls så tolerant som man vill göra gällande, snarare tvärtom.

Kritiken mot invandringen växer också i landet och Kanada möter i allt högre grad samma problem som drabbat andra länder som tagit emot flyktingar, dvs längre inkörningstider till arbetsmarknaden och social segregering och ökad fattigdom. Invandringskritiken har också ökat under senare år och närmare 40% av befolkningen är kritiskt mot det sätt på vilket den bedrivs i nuläget.

Det sistnämnda är givetvis ingen positiv utveckling och ingenting som jag på något sätt tycker är bra. Men poängen med den här sura uppstötningen är densamma som ni har hört några gånger nu. Jag är extremt less på hur de i särklass dummaste representanterna för överklassen går ut och mästrar resten av befolkningen. Backlund kan spela ishockey, det tänker jag inte ta ifrån honom. I övrigt vore det bra om han tonade ner sitt storvulna och floskelbemängda patos en aning, eller som omväxling åtminstone pratade om någonting som han begrepp sig på. Låt gå för att svammel om ishockey inte är det mest intressanta man kan ägna sig åt. Men i Backlunds fall vore det onekligen ett lyft...

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/J1yGzj/mikael-backlund-stottar-durmaz-sjukt-att-folk-rostar-pa-sd

https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/vilket-sjalvmal-av-centerledaren/

https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/det-verkar-markligt-men-det-ar-uppenbart/

http://www.utrikesmagasinet.se/analyser/2017/juni/kanada-150-ar/

Linsens tyranni - Kan kameran förklara vår tids dumhet?

I min febrila jakt på teorier som kan förklara vår omvärld och människors beteende så kommer nästa reflektion. Som alltid så är den halvt på allvar, halvt på skämt, men jag tror att det ligger en del i det här, mer än vad man kanske kan tro. Jag undrar nämligen om det inte är kameran som är den huvudsakliga orsaken till att människor blir allt dummare och att deras beteende blir allt mer oempatiskt?

 En bild påstås ju säga mer än tusen ord, men om detta är sant så innebär också varje bild som du tar att du tappar 1000 ord, både i ditt eget reflekterande omdöme och i ditt förhållande till världen. I takt med att vi fotograferar allt mer (en teknik som dessutom är förledande enkel i förhållande till att formulera sig skriftligt) så urholkar vi inte bara vårt språkliga register, vi får dessutom en distanserad hållning till omvärlden, eftersom vi betraktar den genom ögat på en lins och inte genom våra egna ögon. Det finns ju gott om undersökningar som på ett övertygande sätt understryker hur distanserande och avpersonifierande den moderna soldatens verksamhet gestaltar sig, eftersom han/hon i stor utsträckning ser på världen via en bildskärm eller någon annan form av elektronisk apparat. När detta sedan kopplas till ett liv som i stor utsträckning levs via ett kameraöga (oavsett om det handlar om film eller fotografier) blir andra individer inte bara rollfigurer i vårt eget skådespel, vi förvandlar hela vår omvärld till en pjäs där vi tycker oss kunna flytta omkring karaktärerna precis som vi vill, och där vårt eget regisserande absolut inte får låta sig störas av det i vår omgivning som inte vill låta sig dompteras med hjälp av en kamera.

Världen så som den ser ut

Nu kan man invända mot det här resonemanget genom att hävda att kameran under en längre tid har varit ett naturligt inslag i vårt mänskliga vara. Men det är först på sistone som den har blivit ett redskap som inte tydligt manifesterar sig som just varande ett redskap, utan som en förlängning av vår egen person, en extra lem som ännu så länge inte har opererats in i oss, något som väl i och för sig bara en tidsfråga innan det blir verklighet. Forna tiders kameraanvändning var demonstrativ, det var nästan alltid arrangerade situationer eller medvetet valda motiv av mer eller mindre banal karaktär, och ingen som var involverad i skeendet kunde undvika att notera att kameran var där. Den var ett brott mot verkligheten/vardagen, och dess förmåga att bryta loss utsnitt ur våra liv gjorde dessa tillfällen sällsynta och markerade att det fanns en blick som var riktade mot oss, en blick som vi var extremt medvetna om och som givetvis gjorde de flesta avbildningar "falska", i den mån en avbildning någonsin kan ha absoluta sanningsanspråk. Så ser det inte ut längre, kameran har blivit ungefär som en av våra kroppsdelar, den finns där utan att vi egentligen noterar den, och vi använder den med samma förströdda och halvt omedvetna inställning som vi kliar oss i nacken med pekfingret. Samtidigt styr den vårt förhållande till världen på ett sätt som få andra materiella föremål någonsin har gjort.  
 

Världen så som den kanske borde se ut

Vi fotograferar allt det vi "upplever", oavsett hur banalt motivet är, och numera verkar det viktiga vid ett restaurangbesök inte vara att njuta av maten och en förhoppningsvis trevlig omgivning, utan istället att fotografera den mat som ligger framför en på tallriken och omgående lägga ut bilden på Instagram. Kameran har inte bara underminerat vårt förhållande till språket, eftersom vi inte längre bryr oss om att beskriva det vi ser och upplever utan ersätter detta med en tre meningar lång text och 14 bilder, den har också underminerat vår minneskapacitet, dels eftersom den distanserar oss från det vi upplever (både på grund av linsens "frikoppling" från verkligheten, och genom att jakten på motiv blir viktigare än det vi möts av spontant, något som gör att vi ofta noga arrangerar våra liv med den potentiella bilden som riktmärke), dels eftersom vi med kamerans hjälp har skaffat oss själva en ”extern hårddisk” där vi lagrar det som vi annars hade varit tvungna att förvara innanför vårt skallben. Därigenom distanserar vi oss ytterligare, eftersom bilden (som fortfarande är en falsk representation av verkligheten) får företräde framför vårt faktiska minne. Och ju mer informella de bilder som vi tar kan förefalla vara, desto svårare blir det också att frigöra sig från dem och låta de minnesprocesser som har en mera verbal slagsida bokstavligen få komma till tals. När bilderna var arrangerade och inte minst när de som avporträtterades på dem nästan utan undantag fångades i formella situationer (bröllop, födelsedagar och andra ”högtider”), eller i varje fall i en kontext där kameran tillfördes via ett för alla närvarande medvetet och nästintill demonstrativt beslut så blev bilderna måhända för det mesta stela och opersonliga. Men en formell och stereotyp bild gör just det som bilder annars påstås eliminera, den skapar ett behov av en berättelse och en tolkning som inte bara kräver tusen ord, utan som också vidgar reflektionsramen för den som betraktar den och väcker associationer som en mera innehållsrik och spontan bild snarare kväver. Genom att hela tiden fotografera allting som vi har omkring oss lämnar vi inga lakuner i vår vardag, med en närmast kirurgisk precision plockar vi sönder våra liv i bilder som visserligen fyller våra hårddiskar men som samtidigt dränerar oss på det språk som vi annars hade tvingats använda för att möta den värld som vi lever i. Kamerans totalitära anspråk tillåter inga blottor och gör Gunnar Ekelöfs konstaterande att ”Vad jag har skrivit, är skrivet mellan raderna” till ett mycket daterat påstående. Inte bara för att bilden har kvävt ordet, utan för att den har skapat en värld där allt är dokumenterat, katalogiserat och där inga mellanrum längre tillåts existera. En värld där ytan och representationen har vunnit på bekostnad av djupet och reflektionen. Då är det kanske inte så konstigt att dumheten firar ständigt nya triumfer?

De nya stalinisterna trummar på – Gunilla Brodrej och den enögda journalistiken

Tester under ledning av den nyzeeländske statsvetaren James Flynn har visat en oavbruten ökning av den genomsnittliga intelligensen under en längre period, Nu verkar dock trenden vara bruten, för från och med slutet av 1990-talet och framåt uppvisar de nordiska ländernas befolkning istället en minskad IQ. Det finns dock anledning att tro att det inte handlar om ett klart urskiljbart brott i utvecklingen mot allt mer intelligenta människor, utan att förfallet i själva verket har skett åtminstone punktvis redan under en betydligt längre tid än de senaste decennierna. Låt oss titta på ett exempel från det tidiga 60-talet, och låt oss samtidigt spekulera lite kring varför denna alltmer påtagliga dumhet har kommit att breda ut sig i vårt samhälle och hur den tar sig uttryck i en mycket omskriven kampanj.

Exemplet hämtar vi från Expressens kulturredaktion i form av Gunilla Brodrej, född 1962, vilket i sig borde vara en indikation på att hon är i besittning av en samling tämligen välfungerande hjärnceller. Hennes senaste artikel antyder dock något helt annat, för det var förhoppningsvis länge sedan en så pass enfaldig artikel publicerades i en av Sveriges största tidningar. Eller, rättare sagt, artikeln är inte enfaldig, den är snarare ett mycket försåtligt sätt att argumentera för en sak utan att det finns det minsta fog för de teser som drivs, en form av journalistik som vanligtvis brukar bedrivas i enpartistater eller i kotterier där varje avvikande åsikt brännmärks som ett oförlåtligt svek. Det är där dumheten kommer in, och den är fundamental och inte så lite skrämmande. Vi tar det från början.

Brodrej påstår att Uppdrag Gransknings ”journalistik helt enkelt inte fungerar längre” och hävdar att de ”körde ner i diket när de granskade mediernas Metoo-rapportering. Vi får väl försöka låta bli att spekulera i huruvida Brodrejs utspel är ett sätt för henne att positionera sig gentemot sin egen tidnings ledning, då Expressens chefredaktör Thomas Mattson nekade att medverka i programmet, en indikation så god som någon på att Expressen inte är överdrivet säker på att deras journalistik uppfyllde ens de elementära kriterier som man kan kräva om epitetet ”god” ska förekomma i det sammanhanget. Det är också intressant att se att Brodrej inte lämnar något som helst underlag för sin bedömning, vilket väl kan sägas vara närmast kongenialt i sammanhanget, med tanke på att Expressens underlag för skriverierna angående Fredrik Virtanen förefaller ha ungefär lika liten substans. Att hon sedan samtidigt skjuter etablerad journalistik, däribland givetvis även Expressen (något som hon dock verkar vara helt omedveten om), i sank när hon tar ställning för Cissi Wallins del av ”medielandskapet” gentemot ordentligt finansierad journalistik med allt vad det innebär av ansvariga utgivare o.s.v. är ett magplask som skickar svallvågor som får tsunamin att framstå som en liten krusning vid en jämförelse. Menar Brodrej alltså att det moderna medielandskapets alla skapelser är att föredra framför traditionella medier, och att Flashback och Avpixlat har betydligt högre trovärdighet än t.ex. SVT? Jag skulle inte tro det, eftersom de säger ”fel” saker. Cissi Wallin däremot, hon säger det Brodrej vill höra, och då försvinner alla former av källkritik fortare än en moderat på en skattehöjarkonferens.

I övrigt ägnar sig Brodrej mest åt någon form av guilt by association-resonemang, och det är intressant att se hur hon har varit tvungen att gräva hela 25 år tillbaka i arkiven för att hitta belägg för sina teser. Dessutom använder hon sig av ett radioprogram gjort av journalister som mig veterligt inte har någonting som helst att göra med Uppdrag Granskning, vare sig då det kommer till programmet om Virtanen eller i övrigt. Det kan väl kanske betraktas som typiskt för en journalist av normalbegåvad Expressenmodell att använda 850 av artikelns sammanlagt 1000 ord till att behandla någonting som inte alls har med saken att göra, samtidigt som hon anklagar Uppdrag Granskning för att ”fokusera på fel saker”, ett påstående som i det här sammanhanget egentligen borde vara renodlat komiskt, men som blir direkt obehagligt om man börjar spekulera i vad Brodrej egentligen vill att Uppdrag Granskning ska ägna sig åt. Uppenbarligen ska programmet inte granska pressen, uppenbarligen ska det inte heller granska metoo-rörelsen, och slutligen ska det uppenbarligen inte heller försöka ge en person som har utsatts för anonyma hatkampanjer en möjlighet att tala för sin sak och kanske nyansera det hela en smula. Vad värre är, genom att göra den koppling som Brodrej gör så insinuerar hon dessutom på ett inte överdrivet subtilt sätt att Virtanen, precis som ridläraren, är skyldig. Det är ett direkt osmakligt sätt att argumentera, eftersom hon därigenom kan slingra sig fri från sina förtäckta anklagelser, ett agerande som bara kan beskrivas som både fegt och hycklande. Samtidigt är Brodrej inte ensam om att på närmast Goebbelskt manér vilja dirigera den press som hon själv är del av, det gäller även Cissi Wallin, som i en intervju i ETC säger följande: ” Jag är helt för att man kan granska publiceringar och hur medier hanterar saker. I definition finns det inget dåligt med det, och man kan göra ett program om metoo, men inte med den här vinkeln. Där man helt uppenbart ställer frågor som är ignoranta, kränkande, okunniga.”

Vad Uppdrag Granskning ska göra är alltså att trampa in på de stigar som metoo-kotteriet redan har stakat ut, och gör de någonting annat eller börjar ifrågasätta vad som egentligen har skett så är de helt plötsligt oseriösa och representerar en ”enögd” journalistik. Enögda är däremot inte de tidningar som har behandlat Virtanens fall och som i det fallet har använt sig av anonyma uppgiftslämnare, av rena ryktesspridningar, och vars journalister inte ens har orkat bry sig om att läsa in sig på det material som kanske hade gett dem en åtminstone något mera nyanserad bild. Jag försöker förstå hur Brodrej (och givetvis även Wallin) resonerar, jag försöker förstå hur en förhoppningsvis mentalt sett normalt fungerande individ kan vara så totalt omedveten om sitt eget ideologiska tolkningsraster, men jag måste säga att jag går helt bet på den uppgiften. Att läsa Brodrejs text är som att läsa referat från Moskvarättegångarna, hon förefaller vistas i en parallell verklighet som bara undantagsvis tangerar den värld som de som inte delar hennes övertygelser bebor. Jag kan urskilja ramarna i hennes tankestruktur, men jag inte för mitt liv förstå hur hon på fullt allvar kan applicera den på verkligheten på det fullständigt okritiska och nästan robotartade sätt som hon gör. Ett ideologiskt raster ska tjänstgöra som ram för hur vi sorterar i de företeelser som möter oss i den värld vi lever i, men låter man den statiska modellen ta överhanden på bekostnad av en ständigt pågående och levande tolkning så gör man sig skyldig till att förväxla kartan med det den avbildar. Då är det kanske inte heller så konstigt att man går vilse.  

Jag har inga anspråk på att sitta inne med facit i fallet Wallin-Virtanen, och jag tänker inte ta någon ställning i en eventuell skulddiskussion. Det finns dock, som alltid, utrymme för några reflektioner kring händelseförloppet och vi börjar väl med ett par av de saker som Brodrej tycker har ”ältats till leda” (det samma gäller tydligen inte 25 år gamla radioprogram…). Cissi Wallins fniss, som hon gav ifrån sig i ett samtal med en väninna strax efter mötet med Virtanen, är en av de saker som är oväsentliga enligt Brodrej. Så kan tyckas, men det gör uppenbarligen inte Wallin själv, som tolkar det hela som ett tecken på ett upplevt trauma. Så kan givetvis vara fallet, men man behöver inte vara någon psykologisk expert för att inse att bevisbördan för motparten kan bli något besvärlig om till och med den typen av yttringar tolkas som ett tecken på någon form av övergrepp. Det är väl inte långsökt att tolka gråt som ett tecken på trauma, det är väl inte långsökt att tolka tystnad som ett tecken på ett trauma av katatonisk natur, och det är väl slutligen inte svårt att tolka ovanlig pratsamhet som ett tecken på trauma. Listan kan givetvis göras betydligt längre än så, men vi stannar där. Vad jag vill säga med det här är att vi enbart har Wallins ord för att hennes fnissande har just den orsak som hon hävdar att det har, och om t.o.m. ett beteende som normalt ett brukar ses som ett tecken på glädje ges en negativ tolkning ur Virtanens perspektiv så har han egentligen inte mycket till chans i just det avseendet. Jag tycker därför att det inte alls är vare sig ”fel” eller oväsentligt att Uppdrag Granskning tar upp just den saken, eftersom den om inte annat är ett tydligt exempel på vad Virtanen har att slåss emot om han vill bedyra sin oskuld.

Brodrej tycker också att påtalandet av att det finns en radikal skillnad mellan de som utövar ”samtalsterapi” och legitimerade psykologer är oväsentligt, något som utan tvekan kan sättas in i den kontext där hon tycker att lösa spekulationer på nätet och i Facebookforum är mer värda än det arbete som bedrivs av utbildade journalister. Kompetens verkar inte direkt vara något honnörsord för henne, åtminstone inte så länge den okvalificerade person som hon stödjer sig på kommer fram till ”rätt” resultat. Det är väl en nåd att stilla bedja om att hon håller sig till journalistiken och inte går vidare till någon form av myndighetsutövande där man handhar certifieringskrav för olika yrkesgrupper, för då skulle väl representanter för lysenkoismen och övriga former av kvasivetenskap börja vädra morgonluft. Därmed på intet sätt sagt att den samtalsterapeut som Wallin använde sig av var inkompetent, men skillnaden är faktiskt inte så negligerbar som Brodrej och hennes åsiktsfränder vill göra gällande.

Brodrej uppreser sig också mot att man ”misstänkliggör offret”, en vanlig argumentation i den här typen av brott. Där har hon givetvis en poäng, men att inte misstänkliggöra någon innebär därför inte att man istället bör svälja allting som någon säger med hull och hår. Det skulle vara fullständigt förödande för vårt rättssystem om det förfarandet blev den praxis som polisen och domstolarna förväntades agera utifrån. Själv tänker jag dessutom misstänkliggöra offret, dock återigen utan att ta ställning till vad som faktiskt har hänt. Det här kan förefalla som en okänslig och orättvis tolkning, åtminstone om man utgår ifrån att Wallins anklagelser är korrekta, och jag säger på intet sätt att det här är hela sanningen eller ens en större del av den. Men jag kan ändå inte låta bli att undra en smula. Cissi Wallin går under beteckningen ”medieprofil”, vad som nu kan tänkas rymmas inom det begreppet? Det handlar väl om bloggande och annan form av journalistisk verksamhet, och som frilans är hon säkert extremt beroende av att väcka uppmärksamhet kring det hon skriver. En stor del av hennes tid går med andra ord åt till marknadsföring av henne som person, och det kan väl därför ses som en händelse som ser ut som en tanke att hon i samband med metoo-uppropet passar på att profilera sig genom att återlansera de anklagelser som hon redan förut har riktat mot Virtanen. Hon får en möjlighet att ge igen för en påstådd eller verklig oförrätt och lyckas samtidigt hamna i centrum för en mediestorm som ger henne tusentals och åter tusentals nya läsare. Att tillkännagivandet av Virtanens namn sker vid just det här tillfället och först efter att medievärlden har fyllts av rapporter om sexuella övergrepp kan självfallet ses som ett tecken på att Wallin behöver det stöd som hon kan få av den stora grupp kvinnor som engagerar sig i metoo. Men hennes beskrivning av sig själv som en Lisbeth Salander (ett tecken om något på en minst sagt uppblåst självbild) går inte överdrivet bra ihop med en person som inte kan agerar förrän omgivningen stöttar henne, och det hon kommer med är egentligen gammal skåpmat, anklagelser som redan har behandlats av polis utan att några åtgärder har vidtagits. Men det är anklagelser som givetvis passar bra om man vill positionera sig i ett medieklimat där den typen av händelser är förstasidesstoff. Är man delaktig i en rörelse där sexuella övergrepp är den enda förenande länken är det givetvis också en merit om man själv kan inta en framträdande roll som offer, då man därigenom både utgör ett levande bevis för att gruppens tes håller streck och kan få erforderlig sympati från övriga gruppmedlemmar. Jag säger på intet sätt, det bör understrykas igen, att det här är hela förklaringen, men jag tror däremot att vi kan vara tämligen säkra på att det här är faktorer som i varje fall inte helt saknar betydelse om man ska bedöma Wallins agerande. Hon kan vara ett offer, men även om så är fallet så innebär det därför inte att hon har ett fribrev som säger att hon kan göra och säga precis vad som faller henne in utan att någon får möjlighet att gå i svaromål. Och kan vi ifrågasätta Virtanens beteende, vilket vi givetvis bör göra, så är det därför inte så att Wallins agerande inte ska skärskådas lika noggrant.

Detta krav på granskning gäller naturligtvis Gunilla Brodrej, som i sin artikel huvudsakligen ägnar sig åt en obehaglig form av smutskastning utan att det finns någon reell substans i det hon säger. Hon är med all tydlighet så övertygad om att hon har rätt att hon egentligen inte tycker sig behöva tala för sin sak. Istället ägnar hon sig åt en mycket tveksam form av jämförelser som knappast hör hemma i en saklig diskussion, men det är inte något som förvånar, eftersom det sätt på vilket hon argumenterar är typiskt för människor som filtrerar världen genom ett ideologiskt/religiöst tolkningsraster. Har man redan från början sopat bort minst tanke på att verkligheten kan vara mera komplicerad än det svartvita schema som man har gjort till sin livsluft så blir allting, precis som i traumadiskussionen ovan, ett tecken på att man har rätt, och alla som inte delar den egna tron behandlas med förakt och avfärdas som ”enögda” och ”omoderna”. Därmed inte sagt metoo-kampanjen inte också fyller ett behov och kan ha positiva effekter, men sätter man den i händerna på människor som saknar intellektuella förutsättningar för att kunna hantera alla dess implikationer så kan resultatet bli förödande. Revolutioner brukar som bekant ha en tendens att äta sina egna barn. Metoo-revolutionen har ännu så länge bara slukat Virtanen och andra skyldiga eller oskyldiga män, men det är väl bara en tidsfråga innan den börjar tugga vilt omkring sig även bland kvinnor som inte följer den fastslagna linjen. För den som inte ylar med flocken väntar inget förbarmande.

https://www.expressen.se/kultur/ide/ridledaren-domdes-i-ratten-men-friades-i-svt/

https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen?start=auto&tab=2018

https://www.metro.se/artikel/cissi-wallin-jag-var-n%C3%A4ra-att-bli-lisbeth-salander-p%C3%A5-film-xr

https://www.etc.se/inrikes/cissi-wallin-precis-sant-har-som-kvinnor-alltid-fatt-hora

Den ”breda smakens” diktatur – Hur vår ovilja att se oss själva hindrar oss från att se andra

Ordfront har beslutat sig för att stoppa utgivningen av Lionel Shrivers' The Mandibles på grund av att den är påstått rasistisk gentemot muslimer. Det är inget att låta sig förvånas över och något som bör tolkas som ännu ett tecken på att en stalinistisk form av historieskrivning och -revisionism breder ut sig allt mer i det här landet. Vi kan väl i varje fall vara tämligen säkra på att Salman Rushdies Satansverserna aldrig hade getts ut under de omständigheter som nu råder, och att vi därmed också hade sluppit den långdragna historien med fatwor och annat som redan för trettio år sedan gjorde stora hål i skrovet på den svenska akademi som därefter har ägnat sig med om möjligt ännu större omsorg åt att sänka sig själv.

Men vi bryr oss för tillfället inte så mycket om det, utan ägnar oss åt en grundläggande och vida spridd missuppfattning som även Hynek Pallas, som kritiserar Ordfronts agerande, gör sig till talesman för. Han konstaterar nämligen att: "Få samtidsfrågor är i dag lika viktiga att förstå som varför stora grupper omfamnar politik som är invandrarkritisk eller rasistisk."

Denna fråga, som verkar vara ett stort bekymmer för lejonparten av den rättänkande delen av befolkningen, kan givetvis inte besvaras under de premisser som frågeställningens själva kontext begränsar den till. Svaret är dessutom underförstått, de som argumenterar utifrån invandrarkritiska och/eller rasistiska grundförutsättningar har tänkt fel och nu måste vi upplysa dem om den rätta vägen så att de kan kliva in på den och vandra med oss övriga till det toleranta paradis som ligger framför oss om bara vi alla skådar ljuset. Det må vara hur det är med den saken, själv konstaterar jag att frågan är felställd, eftersom den utgår från en axiomatisk bild av människan som inte överensstämmer med verkligheten. Tittar man på hur mänskligheten har betett sig ur ett historiskt perspektiv, tittar man på hur gruppdynamik fungerar, och tittar man på de psykiska grunddispositioner som de flesta av oss är försedda med så är svaret på frågan fullständigt självskrivet. Det svaret låter så här (skrivet med versaler för att budskapet ska gå fram även till den trögare delen av befolkningen):

MÄNNISKOR TYCKER INTE OM DEM/DET SOM ÄR OLIKA DEM SJÄLVA!

Det är därför att börja från helt fel vinkel om vi ska försöka förstå ett fenomen utifrån dess normalläge. Vi behöver istället titta på de människor som verkligen är toleranta och fördomsfria, men de är en så sällsynt grupp att det nästintill är lättare att hitta en levande dront. Däremot finns det mängder av människor som tror att de är toleranta, fördomsfria och allmänt präktiga, men den uppfattningen beror i första hand på att de riktar sina fördomar mot ett mera legitimt mål, och inte minst på grund av att de riktar sin kritik utåt och inte bryr sig om att skärskåda sina egna försanthållanden. Det hela är ett exempel på vad jag brukar kalla för "skivsamlingssyndromet". Frågar du människor som är engagerade musiklyssnare så säger i princip alla att de har en "bred musiksmak". Lyssnar du på deras skivsamling däremot, då framgår det tämligen omedelbart att det mesta låter ungefär likadant. Men det anses "fint" att vara öppen för olika musikriktningar, på samma sätt som vi tycker oss vara lite bättre om vi påstår oss uppskatta människor som lever sina liv på ett annat sätt än vi själva gör. Men det är tomma ord, floskler som vi häver ur oss för att framstå som bättre än vad vi är, både för oss själva och inte minst för omgivningen. Inser man inte det så lär det aldrig gå att råda verklig bot på rasism och andra former av fördomsfullhet. Om vi nu inte ska låta klona fram de kommande generationerna så att vi alla kan bli exakt lika varandra? Men då skulle vi säkert raskt hitta nya skillnader som vi kunde slå ner på. I verklighetens rike för de blinda blir nämligen inte den enögde kung, han blir snart ostraciserad och får vara glad om han inte stenas på kuppen.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/det-ar-inte-rasism-att-vilja-forsta/

Den liberala vänstern är de nya viktorianerna - Trump och föraktet för den otämjda massan

Frida Stranne är i mina ögon relativt sansad som journalist och hon är i varje fall inte onyanserat kritisk till Trump. I sitt senaste inlägg är det t.o.m. så att man kan skönja en viss respekt för Trumps politiska agerande. Det återstår att se om det är ett tillfälligt undantag i den massiva kampanj mot USA:s nuvarande president som bedrivs i svensk media och svensk offentlig debatt, men kanske finns det trots allt ett hopp om att vi även i det här fallet kan sansa oss en smula. Det vore i varje fall inte ovälkommet.

Uppenbarligen har herr Trump trots allt lyckats genomföra en del saker redan under de första åren av sin mandatperiod, vilket osvikligt får i varje fall mig att försiktigt undra vad Obama egentligen gjorde under sina åtta år vid makten (mer än att göda Wall Street trots att han sa att han inte skulle göra det, slå amerikanskt rekord i avvisandet av illegala emigranter, och öka den elektroniska övervakningen av den genomsnittlige amerikanen). Demokratiska presidenter brukar dock ha en nästan automatisk goodwill i det här landet som kanske inte har så mycket att göra med vad de ägnar sig åt under sin tid på presidentposten, medan republikaner fördöms med samma svartvita automatik utan hänsyn till de större politiska sammanhangen. Nixon är väl ett bra exempel på det senaste fenomenet, och det återstår att se om Trump kommer att gå samma demonisering till mötes i den svenska historieskrivningen av amerikansk politik. Uteslutet är det i varje fall inte.

Trump har ju bl.a. blivit anklagad för att vilja uppvigla Nordkorea till ett kärnvapenkrig, anklagelser som är märkligt frånvarande nu efter det att relationen mellan Nord- och Sydkorea helt plötsligt verkar vara bättre än vad den har varit på många år. Ska man tro Stranne så har även Trumps handelspolitik haft framgång, och kanske vara något för frihandelsonanisterna i resten av världen att ta efter. Det är i varje fall en smula magstarkt från den klicken att sjunga frihandelns lov samtidigt som mycket av den handeln sker med ett extremt aggressivt Kina som är en hårt statskontrollerad ekonomi, där handeln är noga koordinerad med utrikespolitiska och geografiskt strategiska överväganden. Och jämför vi Kina och USA ur ett demokratiskt perspektiv så är det ingen som helst tvekan om vilket land som bäst uppfyller de grundläggande kriterierna i det avseendet.

Men, och nu kommer huvudpoängen i det här "lilla" inlägget, vad som slår mig i behandlingen av Trump från stora delar av den svenska och europeiska eliten är hur väl den överensstämmer med ett rasistiskt/fördomsfull tankekomplex. Trump är bufflig, obildad, oberäknelig, lågintelligent, ohyfsad m.m., m.m., på samma sätt som den ordinäre SD-sympatisören är det. Det är väldigt intressant att se hur människor som säger sig vara fördomsfria, toleranta, öppna och välutbildade agerar på ett sätt som inte nämnvärt skiljer dem från den genomsnittlige läsaren av Det Stürmer (okej, det var en liten överdrift, men jag kunde inte låta bli....).

Jag kan inte undvika att göra en jämförelse mellan den liberala/vänstersinnade "intelligentian" (eller i varje fall den delen av den som utgör en oreflekterande flock, vilket som i alla grupperingar innebär lejonparten) och schablonbilden av den viktorianska överklassen i England under imperiets storhetstid. Det handlar om människor som vet att de tillhör eliten, som vet att de är upplysta till skillnad från den stora massan, och som tror sig ha skådat en sanning som går vanliga dödliga förbi. Det är en självgodhet uppblandad med ett stort mått av förakt, ett förakt som inte riktas mot de som villigt låter sig sorteras in i de fack där denna intelligentias välvilja kan få fritt spelrum (flyktingar, minoriteter och andra "svaga" grupper), utan mot de som vägrar att låta sig definieras av denna koloniserande grupp. För det är en form av kolonisering som pågår, ironiskt nog av en grupp som själva påstår sig vara ytterst kritiska mot den typen av projekt. Jag kan inte låta bli att få intrycket av att den politiskt medvetne liberalen/vänsteranhängaren har övertagit den viktorianske gentlemannens paternalistiska roll, och att de personer som de säger sig värna om i första hand motsvarar den stora kader av tjänstefolk som fanns i 1800-talets och det tidiga 1900-talets England. Tjänstefolk kan man behandla vänligt men samtidigt lite nedlåtande, eftersom de sociala skillnader är fastslagna och uppenbara, något som märks både ekonomiskt och bildningsmässigt. De innebär att det också blir socialt sett "riskfritt" att hjälpa dessa personer, eftersom deras status är noga definierad och aldrig egentligen hotar ens egen position. Det är därför kongenialt och helt i linje med denna paternalistiska välvilja att samma människor som påstår sig brinna för invandrares integration i samhället samtidig är ivriga förespråkare för låglönejobb som cementerar fast samma invandrare i en underordnad roll. Man kan sola sig i glansen av sin egen välvilja, motta tacksamheten som strömmar emot en från de stackars hjälplösa och utsatta krakar som man har förbarmat sig över, och samtidigt vara fullt belåten med att det inte finns någon större risk för att de "hjälpta" individerna kommer att göra anspråk på ens egna privilegier.

De som däremot inte passar in i mallen avfärdas som obildade, tölpaktiga och närmast efterblivna, inte minst eftersom de inte delar denna självutkorade elits värderingar och världsbild. Stereotypa och klichéartade uppfattningar finns givetvis överallt, så det är knappast något anmärkningsvärt att inte ens den del av befolkning som uppfattar sig själv som bildad och fördomsfri går fri i det avseendet. Men när den typen av ofta rätt ogrundade och onyanserade uppfattningar existerar tillsammans med en uttalad faktaresistens och en orubblig övertygelse om att man har rätt bortom alla tvivel, då blir resultatet om inte farligt så i varje fall inte överdrivet trevligt. Jag säger absolut inte att man inte ska kritisera Trump, lika lite som man utan reservationer ska acceptera någonting annat överhuvudtaget, åtminstone inte så länge det är skapat av människan. Men när det kritiska tänkandet ersätts av dreglande automatiska reflexer av pavlovsk modell så blir i varje fall jag skeptisk till om den "upplysta eliten" verkligen lever upp till åtminstone den första delen av det epitetet. Ska man ha åtminstone en rudimentär form av intellektuell hederlighet så krävs det att man riktar sökarljuset i lika hög grad mot sina egna oreflekterade övertygelser som mot det som strider emot dem. Det kan man i varje fall begära, men det är väl en begäran som tyvärr mycket sällan infrias.

https://www.expressen.se/kronikorer/frida-stranne/trump-ar-pa-vag-att-bli-oantastlig/