När nationalekonomerna sätter priset är det alltid någon annan som betalar – Finanspolitiska rådet och den fria hyressättningen

Finanspolitiska rådet, en samling akademiska snillen med en uppenbart mörkblå slagsida, har gått ut med att de vill införa fri hyressättning, ett mantra som de ofta återkommer till och försöker trumma in med en dåres envishet (passande nog). Som alltid när det handlar om nationalekonomiska exkursioner i vardagen så är väl verklighetsanknytningen inte överdrivet stor, medan tunnelseendet är desto mera påfallande. Skrivbordslösningar har ju onekligen sin charm, även om den charmen ofta falnar när de omsätts i verkligheten, något som inte minst de som blev offer för Margaret Thatchers religiösa korståg mot det engelska kommunala fastighetsbeståndet kan vittna om. Men, det är med ekonomi som med religion, det praktiska förnuftet får stryka på foten och in kommer det doktrinära vanvettet, med allt vad det innebär. 

Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.

När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:

”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.” 

Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.

Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.

Rådets ordförande Harry Flam bor i en villa på Idunavägen 19 på Lidingö, tillsammans med en person. Villan är faktiskt på tämligen blygsamma 142 kvadrat. Medelinkomsten i området är 49 506 kronor (mer än dubbelt i förhållande till medelinkomsten i Sverige som är 22 500 kronor), men jag tror nog att vi kan sluta oss till att Harry tjänar lite mer än så... Om så inte skulle vara fallet så kan han trösta sig med att det lilla hus som han bor i är värt uppskattningsvis 10,3 miljoner. 

Viceordföranden Kari Lotsberg har blygsamma 103 kvadrat att röra sig på, då hon delar en större villa (207 m²) med en annan person på Västra Banvägen 45 i Enebyberg. Medelinkomsten i det området är 38 847 kronor och jag tror inte att Lotsberg sänker det snittet. Villan beräknas vara värd omkring 12,1 miljoner. Peanuts för en nationalekonom givetvis... 

Peter Englund, nationalekonom (inte att förväxla med akademiledamoten och historikern) bor för sin del i Uppsala, närmare bestämt i ett radhus på Eriksbergsvägen 15 A som han delar med en person. Det radhuset är på 155 m² och medelinkomsten i det området uppgår till 34 716 kronor, och ni vet säkert vad jag tänkte skriva nu... Radhusets värde är rätt exakt 6 miljoner, pengar som en hyresgäst av ordinärt snitt givetvis snyter ur näsan i en handvändning. 

Åsa Hansson är verksam vid den nationalekonomiska Institutionen vid universitetet i Lund, men jag är inte helt säker på att det här verkligen är hennes adress, eftersom jag inte har fått fram något födelsedatum för henne. Det finns dock bara en Åsa Hansson i Lund och den personen bor på Hubertusvägen 9 i ett kedjehus på 173 m². Hon är något mera trångbodd än sina kollegor i rådet, då hon delar detta hem med tre familjemedlemmar. Medelinkomsten i det området är 38 581 kronor och om vi utgår ifrån det genomsnittliga m²-priset i området så är familjen Hanssons kedjehus värt omkring 5,5 miljoner. 

Bertil Holmlund, ännu en teolog (förlåt, nationalekonom...) har gått/går att finna på flera adresser, då han bl.a. varit skriven i en villa på Öselvägen 1 i Enskede Gård. Huset såldes i början av året för 10,5 miljoner, vilket var något under det uppskattade värdet (det framgår dock inte om Holmlund ägde huset vid det tillfället, men oavsett det så ger det här givetvis en tydlig indikation angående den bostadsstatus som vår käre nationalekonom är van vid). Medelinkomsten i just det området är 40 861:-. Bertil har säkert en slant på banken också, om det skulle knipa och fick väl en slant över när huset såldes, då han numera bor på Paketgränd 15 i Enskede i en bostadsrätt som betingade ett pris på mellan 4,2 och 6,2 miljoner om vi ska gå efter de priser jag har hittat på objekt i det huset. Om vi utgår ifrån att Holmlund tycker om att ha lite utrymme så är den dyrare bostadsrätten på 107 m², men det kan ju finnas större än så. Området har dock en viss pöbelaktig prägel, då medelinkomsten är för sammanhanget blygsamma 32 771 kronor, dvs. bara ungefär 50 % mer än riksgenomsnittet. Herr Holmlund ska för övrigt även, och då antagligen vid väl valda tillfällen, gå att finna i en fastighet på Aspeåvägen 2 i Lögdeå, så uppenbarligen tycker han om bostäder, något som dock inte därför nödvändigtvis gör honom till ett orakel när det kommer till hyressättning. 

Den sjätte och siste medlemmen, Ragnar Torvik, är norrman och bor troligtvis i Norge, eftersom han är verksam på universitetet i Trondheim. Det finns en person med det namnet boendes i Trondheim och är det den man vi söker så verkar det som om herr Torvik faktiskt bor i ett flerfamiljshus. Men det huset är beläget i centrala Trondheim nära hamnen, och vi kan nog med viss säkerhet sluta oss till att det inte bor några smutsiga invandrare, några tölpaktiga arbetare eller annat löst pack i det huset. Någon medelinkomst för området har jag inte lyckats få fram. 

Dessa fattiglappar och olycksbarn tycker nu att vi ska rädda den svenska samhällsekonomin genom att de som bor i hyresrätt får bidra ännu mer till försörjningen av överklassen än vad hyresgästerna redan gör (bidragsmodellerna till överklassens fromma är många, rotavdrag, förtäckta extra kommunalskatter i form av vinstuttag via hyror och el, borgensavgifter, m.m., m.m.). Det är väl på sitt sätt fint tänkt av dessa kära nationalekonomer, eftersom de uppenbarligen är av den uppfattningen att hyresgästen i gemen är vad de själva inte är, dvs. en person som ser till samhällets bästa snarare än att i första hand sträva efter egna fördelar. Men jag glömde en sak, det här är ju nationalekonomer, den enda institutionaliserade formen av sociopati som finns inom den akademiska världen. 

Sedan är det roande att se att den här typen av individer är av precis samma skrot och korn som alla grupper som skriker på att vi behöver räddas från det ena eller det andra. SD vill att vi ska rädda Sverige genom att slänga ut invandrarna, miljökämparna vill att vi ska rädda miljön genom att köttätarna och flygturisterna ska sluta med sin konsumtion, nationalekonomerna och den svenska överklassen vill att ekonomin och bostadsmarknaden ska räddas genom att underklassen ska taxeras hårdare. Fascinerande, minst sagt. Säga vad man vill om Jim Jones, ledaren för The Peoples Temple, men när han tubbade sina sektmedlemmar till att tömma giftbägarna i Guyana så var han inte sämre än att även han själv tog en liten slurk ur grytan. Det är kanske synd att säga att han levde som han lärde, men han tog i varje fall själv konsekvenserna av sina åsikter. Det vore trevligt om flera kunde göra det. 

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/finanspolitiskt-rad-foreslar-fri-hyressattning 

https://www.svd.se/finanspolitiska-radet-har-fel-om-hyressattningen 

http://www.finanspolitiskaradet.se/ledamoterochmedarbetare/ledamoter.4.3dc0d3a412bc4ba245f800013906.html 

Den maniske skribenten och den historiska biografins lockelser - Robert William Shields och den "sanna" historien om Vilda Västern

Paul Auster, som den här texten egentligen inte alls ska handla om, laborerar mycket med metafiktion i sina berättelser. Det vimlar av tillfälligheter, slump, kinesiska askar, falska identiteter, apokryfiska skrifter, och mer eller mindre elaborerade fiktioner som blandas samman med det påstått reella ytskikt som utgör romanernas handlingsram. Underminerandet av verkligheten, och det stipulativa draget i den, dvs. att vi för det mesta själva bestämmer vad verkligheten kan sägas vara utan att ta några överdrivna hänsyn till någon/något annan än oss själva, är fundamentala inslag i Austers romankonst. Det är sina bästa stunder både tankeväckande, tilltalande och roande, och när jag nu helt plötsligt stöter på en person i det verkliga livet som förefaller att ha rymt ur Austers litterära menageri kan jag inte låta bli att återge den historien här.

Jag har nu läst ut Rachel Dickinsons bok The Notorious Reno Gang som jag nämnde i ett tidigare inlägg, och boken avslutas med ett kort, men ur vissa avseenden minst sagt intressant kapitel rörande det bibliografiska och historiska underlag som Dickinson har använt sig av. När det kommer till källmaterialet angående Renoligan så finns det nämligen, medger Dickinson, inte många förstahandskällor att tillgå. Pinkertonarkivet gick upp i lågor redan på 1870-talet och i övrigt återstår mest tidningsartiklar från den tid då det hela utspelade sig, med allt vad det innebär av hörsägen, partsinlagor och rena osanningar. Dickinson refererar dock, om än med en del uttryckliga reservationer, till en magisteruppsats framlagd av en Robert Volland vid Indiana University. Och jag hittade faktiskt excerpter ur den avhandlingen på Jackson Countys/Seymour Public Librarys hemsida:

http://www.jacksoncountyhistory.org/items/show/941

Den påstådda magisteruppsatsen förefaller alltså existera, även om de anspråk som den hävdar däremot visar sig vara en smula dubiösa vid en närmare titt. Enligt Dickinson är det nämligen så att Indiana University helt saknar dokumentation som skulle kunna bevisa att de överhuvudtaget har haft någon student vid namn Robert Volland inskriven på sitt universitet, och det finns inte heller några som helst belägg för att den skriften som han påstås vara upphovsman till skulle ha utgjort något underlag för en magisterexamen i historia. Någon historiker med namnet Robert Frederick Volland verkar också vara svår att lokalisera, utöver de få hänvisningar till den påstådda magisteruppsatsen som alltså trots allt går att leta fram på nätet. Hans historieintresse har således antingen svalnat radikalt efter detta inte alltför blygsamma utbrott av skrivklåda (uppsatsen är på närmare 400 sidor), alternativt har något annat (om vad detta skulle kunna vara kan vi bara spekulera) satt hinder i vägen för hans fortsatta karriär som historiker. 

Det framgår inte av framsidan på uppsatsen (som avbildas på den sida som jag hänvisar till ovan), men den ska enligt Dickinson, och enligt en skriftförteckning som jag har snokat fram på nätet, vara redigerad av en Robert William Shields, en man som jag återkommer till inom kort och som allt det här egentligen ska handla om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få någon fullständig uppfattning om den vetenskapliga nivån på Vollands avhandling med ledning av de få excerpter som finns tillgängliga, men den innehåller, enligt Dickinson, bland annat långa citat från en självbiografisk skrift som påstås vara skriven av en Isaac Wilson, en man vars far ska ha mördats av Frank Reno. Detta dåd ska ha skett för att undanröja möjligheterna för att fadern, Grant Wilson, skulle kunna vittna mot Frank Reno angående ett rån mot en livsmedelsbutik och ett postkontor i Jonesville som den sistnämnde skulle ha begått i augusti 1865. Grant Wilson ska vid den tiden själv ha tillhört Renoligan, men bytte i samband med just denna kriminella aktivitet sida och åtog sig att vittna för åklagarens sida i utbyte mot att själv gå fri från alla anklagelser, något som självfallet väcker ont blod hos hela Renoklanen, med redan nämnt resultat som följd. Sonen Isaac Wilson, som också var den som upptäckte sin fars döda kropp, svär på att hämnas för mordet. Men efter att han själv av någon anledning har tagits om hand av familjen Reno genomgår Isaac tämligen kvickt en fullständig metamorfos och förvandlas från en beslutsam hämnare till en lika styvnackad försvarare av familjen Renos alla medlemmar, en utveckling som väl får sägas vara inte helt och hållet trovärdig.

Dickinson har inte lyckats lokalisera något exemplar av Wilsons bok, betitlad Four Years in a Home-Made Hell och är väl inte överdrivet övertygad om att den överhuvudtaget existerar. Hon använder den dock som källa, men bara i andra hand, då hon citerar ur den från Vollands återgivande av texten i den ovan nämnda magisteruppsatsen. Ramon Fredrick Adams, en aficionado när det kommer till Vilda Västerns historia, har emellertid tagit med Wilsons lilla bok i sin extensiva förteckning över skrifter om den amerikanska västerns historia, Six-Guns and Saddle Leather: A Bibliography of Books and Pamphlets on Western Outlaws and Gunmen, men påstår sig bara känna till ett enda faktiskt existerande exemplar av den. Frågan är om detta exemplar är den kopia som Volland säger sig citera ur, eller om det är andrahandsuppgifter med Volland som ursprungskälla som även Adams använder sig av? Adams förteckning innehåller visserligen mera detaljerade uppgifter om bokens utgivningsår och -ort, samt om tryckeri, bokstorlek och sidantal, men de uppgifterna kan ju självfallet även de vara hämtade från Volland. Eventuella fysiska exemplar av Wilsons skrift verkar dock vara ungefär lika lätta att hitta som en katolsk nunna på en mässa för sexleksaker.

Så var det då dags att återgå till Robert William Shields, mannen som var sin namne Vollands trogne medhjälpare. Det visar sig då att herr Shields själv också har haft en uttalad faiblesse för Renoligans eskapader och själv skrivit några mindre böcker om deras aktiviteter. Den boken, vars titel Seymour, Indiana and the Famous Story of the Reno Gang: Who Terrorized America with the First Train Robberies in World History är minst lika prunkande som den titel som Dickinson har begåvat sitt eget alster med, går däremot att snoka fram, och en kopia som även går att söka i finns hos Googlebooks: 

https://books.google.se/books/about/Seymour_Indiana_and_the_Famous_Story_of.html?id=3HBPAQAAMAAJ&redir_esc=y 

Shields andra skrift om Renoligan, med den mera modesta titeln Illustrations for Mules Crossing,: A history of the Reno era; the story of the Reno brothers verkar dock vara mera svårhittad, men vi kan väl, med tanke på att hans andra opus faktiskt går att leta fram, som omväxling tolka det hela i välvillig anda och tro att något exemplar av den ändå finns därute någonstans och kanske eventuellt också kan tänkas dyka upp vid något lämpligt tillfälle. Och så kan vi trösta oss med att en annan bok av Shields, eller vem det nu är som kan tänkas vara upphovsman till just den skriften, faktiskt går att hämta hem som Kindle-utgåva. Det handlar om ännu en ”självbiografi”, och denna gång är det John Reno, den enda aktiva medlem av Renoligan som överlevde de lynchningar som skedde i Seymour 1868 och då i första hand tack vare att han själv satt inspärrad i Missouri under den här tiden, som är föremål för de självbiografiska utgjutelser som ryms mellan pärmarna i denna lilla skrift.

Kindleversionen av John Renos självbiografi

Boken, som i tryckt form bär titeln The Life of John Reno: The World’s First Train Robber written by himself, sägs vara skriven redan 1879, året efter att John Reno frigavs från fängelset, men den enda utgåva som finns att tillgå verkar av någon anledning inte ha blivit utgiven förrän 1940, vilket är rätt exakt 45 år efter biografiföremålets död. Någon tidigare upplaga verkar inte existera i amerikanska bibliotek, men självfallet kan samtliga exemplar ha skattat åt förgängelsen av en eller annan orsak. Men av en händelse som ser ut som en tanke så visar det sig att även den här boken, eller i varje fall 1940 års utgåva som alltså är den som finns att tillgå, har redigerats av en man vid namn Robert William Shields. Vi kan väl försiktigtvis nöja oss med att antyda att det av förklarliga skäl därför kan resas en del dubier angående autenticiteten även när det kommer till John Renos påstådda självbiografi.

Det faktum att Shields själv har skrivit om bröderna Reno kan givetvis ses som en förklaring till hans intresse för Vollands arbete och hans medhjälp vid redigerandet av John Renos memoarer, och det intresset kan självfallet också göra hans beredvillighet att hjälpa till fullt förståelig. Men jag vet inte, någonting verkar vara en smula ruttet i den här affären, och det är som omväxling inte någon av Renobröderna som misstankarna faller på. En avhandling som inte är en avhandling, som skrivs av en Robert och redigeras av en annan Robert, och som anger källor som ingen kan hitta, källor som backas upp av andra källor vars ursprung är höljt i dunkel, är det inte som om hela historien vore kalkylerad ur en av Paul Austers romaner, om det nu inte vore för att Paul Austers verksamhet som författare ligger långt efter den här tiden? Hade det varit Auster som hade varit upphovsman till den här berättelsen så skulle det givetvis också finnas en uttalat symbolisk dimension i valet av namnet Volland som pseudonym (om vi nu förutsätter att det är Shields själv som har skrivit även den påstådda avhandlingen), men den enda klocka som ringer hos mig i det avseendet är en vag association till Sophie Volland, Diderots älskarinna och brevförtrogna. Och det är kanske långsökt (och ”austerskt” skulle den magsure säga) att tro att det har någon som helst relevans i det här fallet? Fast i och för sig, ett antal av Diderots brev till Volland har bevarats till eftervärlden, medan ingenting av Sophies egen penna finns kvar, och kanske skulle det här kunna ses som ett, visserligen fiktivt men ändå, sätt för alla ”Vollandare” runtomkring i världen att få sin revansch och det röstutrymme som de så länge har saknat. Men det är, som sagt, så långsökt att jag tror att vi lämnar det ämnet omgående.

Vi är dock långt ifrån färdiga med Robert William Shields, för om vi nu ändå är inne på att det är han som är upphovsman till i princip samtliga skrifter om Renoligan som vi här har diskuterat, så bör vi kanske, åtminstone ur ett rudimentärt perspektiv, teckna någon form av psykologiskt porträtt av honom för att se om den teorin är det minsta plausibel. Och det visar sig vid en närmare titt av hans liv och gärning att en man av Shields verbala kaliber utan tvekan skulle kunna snyta en avhandling ur näsan åtminstone ett par gånger om dagen. Shields, som i sitt yrkesliv var verksam både som präst och som lärare i engelska, visar sig nämligen själv vara en karaktär som vore som klippt och skuren för rollen som protagonist i Paul Austers nästa roman, med allt vad det innebär av besynnerliga tics och dålig förankring i verkligheten. Det visar sig inte minst när vi tar en titt på den senare delen av hans liv

Historien förtäljer inte om Shields hade lämnat sitt intresse för Vilda Västern bakom sig när han tog itu med det projekt som skulle sysselsätta honom under 25 år av hans liv och vars gigantiska proportioner får det mesta i ”litterär” väg, inklusive Karl Ove Knausgårds expansiva romansvit. att förvandlas till muslortar vid en jämförelse. Shields bestämde sig nämligen 1972 för att han skulle börja skriva dagbok, en syssla som han ägnade sig åt fram till 1997 då en stroke gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Under den här tiden producerade den gode Shields inte text av den diminutiva art som kännetecknar den ordinära tonårsflickans små romantiska utgjutelser, som alla ryms med marginal inom de röda sammetsklädda pärmarna på en dagbok av ordinärt format, långt därifrån. Vad Shields lyckades åstadkomma under dessa år är istället en dagbok av ett sådant mastodontformat att det är svårt att överhuvudtaget behandla ämnet utan att man själv drabbas av skrivkramp vid blotta tanken. För när Shields av medicinska skäl tvingades fälla ner locket över sina skrivmaskiner så hade han producerat en dagbok som uppskattningsvis innehåller 37,5 miljoner ord (ja, du läste rätt…).

Vi roar oss självfallet med lite beräkningar för att åskådliggöra omfattningen av Shields maniska beteende (han har inte för inte blivit diagnosticerad som lidande av hypergrafi, dvs. ett tvångsmässigt behov att skriva som påstås ha en nära koppling till epilepsi). En normal roman består av omkring 150 000 ord, vilket gör att Shields under sina 25 år som självbiografisk skribent kan sägas ha producerat en textmassa motsvarande ungefär 250 romaner av lite mer än ordinär storlek, något som skulle få t.o.m. Georges Simenon att rodna av avund (Simenon skrev omkring 300 romaner, men han tog närmare 50 år på sig för att åstadkomma den verkkatalogen och de flesta av hans böcker är dessutom tämligen tunna och inrymmer knappast 150 000 ord). I hyllmeter, om vi räknar med en genomsnittlig ryggbredd per inbunden bok på 3 centimeter, så innebär det att Shields hade behövt köpa en 60-centimeters och en 80-centimeters Billybokhylla för att få plats med sina självbiografiska alster i sitt hem, men då hade han i gengäld haft cirka 40 centimeters hyllutrymme kvar, där han kunde ha placerat Bibeln, taxeringskalendern och kanske ett alldeles eget exemplar av någon lämplig diagnosmanual för abnorma psykiska tillstånd.

Räknar vi sedan antalet ord och försöker bilda oss en uppfattning om frekvensen på den skrivklåda som Shields uppenbarligen led av så framgår det att han skrev ungefär 4107 ord om dagen, varje dag, i ur och skur, vardag som helgdag. Som en jämförelse kan sägas att Stephen King, en annan individ som inte direkt är känd för att vara kortfattad, i sin lilla, och faktiskt rätt informativa bok om skrivandet, passande nog kallad Att skriva, rekommenderar att den författaren in spe sätter sig ner och skriver 2000 ord om dagen, innan han/hon får ledigt för andra aktiviteter. Shields hade således varit en säker ytterst omhuldad mönsterelev om King hade fått för sig att arrangera skrivarkurser (en företeelse som den gode skräckmästaren dock uppvisar en hälsosam skepsis mot). När Shields därför donerade sitt livsverk till Washington State University får man väl förutsätta att universitets representanter, efter att först ha skakat misstroget på sina huvuden under några dagar och nypt sig i armarna tills de blev blå, beslutade sig för att hyra en lastbil vid avhämtandet av dagboken. Det är dock något som jag inte kan hitta några uppgifter om, och inte heller huruvida de som tvingades bära de 94 lådor som Shields hade lagrat sitt självbiografiska storverk i drabbades av allvarliga ryggproblem.

Nu återstår givetvis den centrala frågan. Vad fyllde egentligen Shields sina dagböcker med? Tja, i princip allting av intresse (och en hel del som måste sägas helt sakna intresse…). Han ägnade sig inte bara åt mental introspektion, han ägnade sig med minutiös omsorg åt att registrera sina kroppsrelaterade tillstånd, alltifrån de mediciner han åt till den avföring som plumsade ner i toan vid varje besök. Han lyckades också (om vi ska tro nekrologen i New York Times (https://www.nytimes.com/2007/10/29/us/29shields.html) utveckla tre dussin olika sätt att beskriva hur hans urineringar fungerade, samtliga, enligt Times skribent, helt utan obscena övertoner (det, passande nog, anala i den sysslan behöver man kanske inte vara alltför freudianskt influerad för att kunna spåra). Shields noterade också noga priserna på samtliga inköp som hushållet gjorde, kommenterade den post han fick och de tidningar han läste, och ägnade sig i sin dagbok enligt Douglas Martin (nekrologens författare) åt allt från bytandet av glödlampor till begrundadet av Gud till att dokumentera sina besök i badrummet.

Ovanstående besvärliga arbetssituation, hämtat från den oefterhärmlige Jan Stenmarks fatabur, bör ha varit vardagsmat för Robert William Shields

 
Om Djävulen finns i detaljerna så måste herr Shields med andra ord ha stått öga mot öga med Hin Håle vid otaliga tillfällen, vilket dock inte förefaller ha hindrat honom från att fortsätta med sitt flitiga värv. Hur dessa eventuella möten påverkade Djävulen förtäljer i så fall inte heller historien, men vi får väl utgå ifrån att även han tvingades kapitulera inför Shields envetenhet. Och flitig var Shields onekligen, på ett både överflödande och samtidigt strikt och organiserat sätt. Han skrev nämligen på sex skrivmaskiner i tur och ordning, maskiner som stod utplacerade bredvid varandra på ett hästskoformat bord, och påstås ha brutit ner sitt liv i femminutersintervaller som var och en dokumenterades noga. Han gick t.o.m. så långt att han avbröt sin sömn varannan timme för att även kunna infoga sina drömmar i dagboken, (https://www.dailymail.co.uk/news/article-490674/Discovered-The-worlds-longest-diary—3-75-million-words-it.html), så det var väl inte för inte som han hade Emanuel Swedenborgs samlade skrifter stående i närheten av sitt skrivbord. Men allting har sitt pris, och det är väl ingen vild gissning att det rubbade sovmönstret inte bara tillät honom att fånga drömmar som annars hade glidit honom ur näven, utan också i varje fall inte gjorde honom mindre disponerad för den stroke som satte stopp för hans skrivarmödor.

Huruvida Shields också själv fabricerade de böcker som handlar om Renoligan och som vi har behandlat ovan, och om han i så fall avslöjar det i sin dagbok får vi ännu så länge leva i ovisshet om, då dagböckerna inte blir tillgängliga för offentligheten förrän 50 år efter det att de lämnades in 1999, vilket alltså gör att de inte går att läsa förrän i mitten av det här seklet. Det råder väl dock ingen som helst tvekan, med tanke på hans övriga produktionstakt, att han skulle ha kunnat författa samtliga dessa böcker under en kafferast och ändå haft tid över till att ta en påtår i godan ro. Men några säkra bevis får vi kanske aldrig. Det är i vilket fall som helst kanske inte helt lätt att ta den gode Shields på fullt allvar, och samtidigt minst lika svårt att inte kreditera honom för att vara i besittning av en tämligen stor portion av självdistans och humor. När han påstår att Elvisfilmen Love Me Tender är baserad på en av hans böcker om Renogänget så får vi nog ta det påståendet med en rätt rejäl nypa salt, men när han i nästa andetag säger att han säkert har skrivit åtminstone 1200 dikter, varav fem-sex stycken faktiskt också var bra, så är det spjuvern och den självdistanserade Shields som blinkar åt oss. Och kanske passar det bäst att avsluta den här exkursionen i det shieldska territoriet med samma ord som mr Pickwick bemötte mr Winkle i Charles Dickens roman Pickwickklubben: ”You are a humbug, Sir!” Men då med i den bemärkelsen som en annan amerikansk ”helig dåre” använde det om sig själv. För när den beryktade Freak Show-direktören P. T. Barnum kallade sig själv för en ”humbug” så var det i den meningen att han visserligen lurade oss åskådare lite grand, men samtidigt också roade oss i betydligt större utsträckning. Och säga vad man vill om herr Shields liv och leverne, helt utan underhållningsvärde är det sannerligen inte.

Kan vi verkligen lära oss något av Vilda Västern? - Renogängets öden och äventyr

Det var ju detta med att läsa flitigt och vad man eventuellt kan lära sig av det. Nu läser jag The Notorious Reno Gang: The Wild Story of the West's First Brotherhood of Thieves, Assassins, and Train Robbers av Rachel Dickinson (det prunkande titeln är givetvis en anspelning på s.k. Dime Novels, massproducerad skräplitteratur med den typen av titlar som ofta behandlade den här typen av ämnen och som trycktes i USA vid den här tiden och några decennier in på 1900-talet). Renogänget var bl.a. ansvariga för några av de allra första tågrånen som skedde i USA, och har nått notorisk status, och detta då inte minst på grund av hur deras karriär som laglösa "avslutades".

Den här tiden är närmare bestämt åren efter det amerikanska inbördeskriget, en period som kännetecknades av oro, kriminalitet och social misär i stora delar av USA, och då inte minst i den amerikanska södern, då sydstaterna som bekant tillhörde den förlorande sidan. Det gjorde inte delstaten Indiana, som de

här händelserna utspelade sig i, men det var en stat som, även om den anslöt sig till unionen, befann sig någonstans mitt emellan nord- och sydsidan, och vars invånare slogs på båda sidor under kriget, med allt vad det innebar av efterföljande trauman då kriget var över. I vilket fall som helst så var ett av resultaten av inbördeskriget skapandet av en "trashanksarmé" bestående av stora mängder av unga män som inte kunde acklimatisera sig till ett normalt liv efter att kriget hade tagit slut, utan istället ägnade sig åt diverse ofog av mer eller mindre allvarlig art. Så här kunde det låta i en insändare från den tiden, tagen från Seymour Times, den tidning som gavs ut i staden Seymour, Indiana, hemvist för Renogänget:

"We are very frequently annoyed by small boys standing around the railroad station, especially during train time - they annoy not only the employees, but also the passengers getting off and on the train. Boys, we wish to treat you kindly, therefore we ask you to keep away. We also ask parents to keep their children away from the station. Their being there results in no good for them, but may result greatly to their injury. One boy has lost his arm here and who knows but your boy may be the next one, not only to lose his arm, but his very life. Parents, we warn you in time, will you heed our warning? But there is a class of larger boys with whom we have no patience - boys old enough to know what is required and expected of them - boys whos mustaches are beginning to sprout, and who begin to ´´ape the airs of men,´´ these young gentlemen (?) both annoy and disgust us and all decent people, by hanging around the sitting room of the Depot, and insulting every female passenger that gets off the train. Young men, if you don't wish to have your names exposed to become reproach to all respectable people this must be stopped." (Dickinson, The Notorious Reno Gang, s. 65)

Alla likheter med de trakasserier som flickor/kvinnor har utsatts för i det här landet av pojkar/män med liknande bakgrund är givetvis helt avsiktliga. Det har ju som bekant varit en del rabalder kring Kajsa Normans bok Sweden's Dark Soul: The Unravelling of a Utopia, där hon beskriver den tystnadskultur som rådde kring det som hände på festivalen We are Sthlm 2015, händelser som uppenbarligen lika gärna kunde ha utspelat sig på en tågstation i Indiana för närmare 150 år sedan. Inget nytt under solen således. Mer än möjligtvis att pressen i USA, åtminstone under den här tiden, var mera frispråkig än vad nutidens svenska massmediamodell är (den svenska pressen har även i förhållande till sig själv blivit betydligt mera återhållsam i jämförelse med hur den var under den första hälften av 1900-talet, vilket givetvis har både för- och nackdelar).

Och oavsett om vi använder oss av en genetisk förklaring (dvs. den förklaring som säger att de här personerna är "onda" av naturen) eller om vi använder oss av en förklaring där den sociala kontexten anses styra individens beteende (dvs. förklaringen som utgår ifrån att "de trasiga leksakerna" förklarar vissa personers avfall från den "rätta" vägen) så var det så att en hel del av de individer som den här insändaren handlade om gick vidare till betydligt mera extrema former av kriminell verksamhet, och däribland fanns bl.a. bröderna Reno och deras kumpaner. Det var för övrigt inte bara tågrån som ligan ägnade sig åt. Bland andra lukrativa men illegala sysselsättningar som ligan ägnade sig åt fanns bedrägerier, sedelförfalskning och bankrån, vilket således gör gänget till något av en diversehandel i brott. Deras verksamhet underlättades av att det, precis som i det här landet, där det dock i första hand handlar om att strafflagen gör undantag för minderåriga, var svårt att fälla någon för de brott som begicks. För det mesta betalade Renobröderna och deras anhang helt enkelt de borgenssummor som krävdes (summor som ofta sattes lågt av ett inte alltför nogräknat rättsväsende), avvek från sin häktning och återupptog sedan omedelbart sin kriminella bana. Det var också så på den tiden i USA att rättsprocesser ofta desavouerades genom rena teknikaliteter, i grunden obetydliga småsaker som utnyttjades av skrupelfria advokater och som gjorde att rättegången ogiltigförklarades och ledde till att den åtalade blev frikänd.

Vad riskerar då att hända i ett samhälle där kriminaliteten frodas och där myndigheterna verkar vara helt handfallna eller korrumperade (eller båda delarna), när det kommer till hur förövarna ska straffas? Befolkningen i Indiana tröttnade i varje fall på de här individernas totala förakt för lag och rättvisa och när tre av ligamedlemmarna, efter att ha gripits under ett misslyckat tågrån den 9 juli 1868, fraktades med ett annat tåg för att föras till häktet i Seymour så stoppades det tåget av en lynchmobb, varpå rånarna plockades av tåget och hängdes i ett träd som stod i nära anslutning till spåret. Strax därefter fångandes ytterligare tre medlemmar av bandet in, och även den trion "omhändertogs" omedelbart av vad som troligtvis var samma lynchmobb, och hängdes i samma träd där den första gruppen mötte sitt öde. Platsen där trädet var beläget kallas för övrigt numera, passande nog, för Hangmans Crossing. Epilogen till den här sedelärande historien kom i december samma år (1868), då tre av bröderna Reno häktades i Kanada och fördes till New Albany, Indiana, för att ställas inför rätta. Förtroendet för rättvisan var uppenbarligen inte alltför stort bland befolkningen i Indiana, för det dröjde inte alltför länge innan lynchmobben nådde även New Albany, där de bröt sig in i det federala fängelset, släpade ut Renobröderna och ytterligare en gängmedlem (Charlie Anderson) ur deras celler och lät även dem dingla några decimeter ovanför marken.

        Slutstationen för tågrånare. Bröderna Renos gravar på kyrkogården i Seymour, Indiana.           Bild hämtad från Jackson County Visitor Center

Nu får vi väl hoppas att det svenska samhället inte urartar i riktigt lika hög grad, inte minst eftersom lynchmobbar inte alltid är så noga med vem de hänger och inte bryr sig överdrivet mycket om att med säkerhet fastslå någons egentliga skuld. Men jag tycker att det är intressant med paralleller, och då först och främst den parallell i den här historien som indikerar att det kanske inte alltid är så att individer som kommer från samhällen som slitits sönder av inbördeskrig, som tillhör kulturer som är förankrade i förlegade mönster (som sydstatskulturen) och vars medlemmar därför känner sig alienerade, och som kommer från en tillvaro där de flesta problem har lösts med våld, nödvändigtvis blir välfungerande samhällsmedlemmar. De grundläggande orsakerna till detta fenomen kan vi tvista om, men vi ska kanske inte blunda för de problem som faktiskt föreligger och som, vilket den här lilla historiska exkursionen är en indikation på, riskerar att upprepas i all oändlighet så länge vi, av olika skäl, inte riktigt tar dem på allvar.

Inget nytt under solen – Några nedslag i berättelsen om människans dumhet och naturens kollaps

En av mina trista egenheter är att jag läser såväl vitt och brett som mycket, något som gör mig om möjligt ännu odrägligare än vad jag annars hade varit. Fördelarna med ett flitigt läsande är i och för sig många, man blir åtminstone rudimentärt allmänbildad, ens språkbruk blir i varje fall inte sämre och mera fantasilöst, och man gör självfallet inte överdrivet mycket ofog när man sitter försjunken över en bok, om nu inte kliande i naveln och petande i näsan ska räknas in i den kategorin? Nackdelarna är dock minst lika många. Illusionerna, i den mån man hade några innan läskunnighetens förbannelse trädde i kraft, för en alltmer tynande tillvaro och ersätts med tiden av en sällan outtalad cynism. Man tenderar också att utveckla en obetvinglig drift att paja de flesta historier som personer i ens omgivning berättar genom att på ett förnumstigt sätt tala om för dem att just den historien har jag läst om, och i själva verket är det så att… Produkten av det besatta bokslukandet blir helt enkelt en tråkig besserwisser, eller man blir i varje fall tråkig för omgivningen, själv har man ju för det mesta rätt kul, elak och okänslig som man är. Det finns väl ett antal sätt att råda bot på, eller i varje fall lindra, dessa karaktärsbrister, men eftersom blygsamhet inte anstår en patologisk läsare så blir de kurer som återstår mera handfasta till sin natur. Eremittillvaron har dock aldrig riktigt lockat mig, i varje fall inte i dess hardcorevariant, och att göra som Thomas Effing gör i Paul Austers roman Månpalatset, dvs. dela ut pengar till främmande människor som man möter på gator och torg, känns något oprecist och är dessutom förknippat med vissa risker, något som Effing och hans ledsagare också fick erfara. Så det är väl lika bra att ge upp och lära sig leva med sina brister, vilket dessutom gör det fullt legitimt att fortsätta med att trycka ner resultatet av dem i halsen på sin omgivning. Vi gör därför ett kort nedslag bland några färska läsefrukter, av vilka man kanske eventuellt kan lära sig ett och annat.

Vi ger först ordet till Torsten Ehrenmark, den numera antagligen nästintill totalt bortglömde journalisten/kåsören som för det mesta höll en ironisk distans både till tillvaron i stort och inte minst till sina egna tillkortakommanden. Det innebär dock inte att Herr Ehrenmark (som han själv kallade sig) saknade kvaliteter som seriös journalist, och flera exempel på det finns att hämta i hans bok Instängd på norra halvklotet. Där berättar han bland annat om en resa som han gjorde till Haiti, en resa som bland mycket annat inrymde ett fullständigt misslyckat försök att få inresevisum till grannlandet Dominikanska Republiken. Essän är försedd med årtalet 1959, vilket bör indikera att den är skriven ungefär vid den tiden medan boken kom ut 1983. Vid sin vistelse på Haiti, ett besök som inte saknar humoristiska inslag av modellen ”turistens klagan” träffar herr Ehrenmark bl.a. en amerikansk sociolog vid namn J. M. Stycos. Det är den sistnämndes ord, så som Ehrenmark återger dem, som vi hör här:

"- Det är mycket möjligt, sa han, att om sonen hade besökt fadern på det där andra stället, så hade han mött faderns andra familj, en styvmor och några halvsyskon. Man vet inte mycket om familjeförhållandena på Haiti med det förekommer tämligen allmänt att en man har ett par familjer. Månggifte är förbjudet. Han är gift med den ena kvinnan eller också är han inte gift med någondera. Förhållandena tycks vara mycket lösliga. Om en kvinna tröttnar på sin man, tar hon barnen och flyttar ihop med en annan man. Och det nya paret sätter ännu en barnkull till världen.
   Det är förmodligen en vana som har spritt sig från landsbygden, fortsatte professorn. Skifte har aldrig förekommit på Haiti. Jorden har gått i arv och delats upp mellan barnen i generation efter generation, så att varje bonde numera har ett oändligt antal små åkerlappar spridda över stora områden. För att få en effektiv bevakning mot tjuvar bygger han två hyddor så långt från varandra som möjligt inom det område där han har sin jord. I varje hydda har han en kvinna som bevakar hans odlingar. Han betraktar båda kvinnorna som hustrur och ambulerar mellan hyddorna med två barnkullar som följd. I städerna har dubbelfamiljen ingen praktisk betydelse men det är en behaglig omväxling för mannen att ha två kvinnor att besöka. Men även kvinnan tycks alltså ha full frihet att söka en annan man. Kvinnorna fungerar hela tiden som barnafödande automater och enda uppehållet mellan havandeskapen blir den tid, som det för henne att finna en ny man, sedan hon gått ifrån den förra. Det är den enda barnbegränsningsmetod som de känner till i Haiti.
   - Men med dessa stora och till på köpet dubbla barnkullar måste väl Haitis befolkning öka snabbare än någon annan i världen, procentuellt sett, sa jag.
   - Det gör den förmodligen också, sa professorn. Och dessutom kommer DDT in i bilden och rubbar naturens balans. För det enklaste som finns är att sänka dödlighetsprocenten i ett sånt här land. Man behöver bara spruta DDT, så har man på ett à två år sänkt dödstalet med 35 procent. Det betyder i sin tur att man om tio år kan konstatera en folkökning med 50 procent. Skolorna räcker inte till, analfabeterna blir fler och fler och de är redan nu nio av tio. Haiti saknar naturtillgångar och industri. Jordbruket ger lägre avkastning för varje år beroende på jorderosionen. Följden blir att svälten blir ännu fruktansvärdare och sen kommer CARE (en amerikansk hjälporganisation) och matar dom och ser till att dom lever ännu lite längre och sätter ännu fler barn till världen. Det är en ohygglig trollcirkel. Det finns bara ett sätt att bryta den. Födelsetalet och dödstalet måste nedbringas samtidigt. Preventivmedel och DDT, det är formeln. Men då kommer katolska kyrkan stickande med sitt pekfinger. Jag är katolik...eller har varit. Det var oförenligt med mitt arbete som sociolog." (s. 190f.)

Och för att vidga perspektivet till utanför Tredje världen (ett begrepp som man numera - precis som en hel del andra ord som vi inte behöver gå in närmare på här - inte bör använda, eftersom det betraktas som nedsättande - men i brist på annat...) så hoppar vi raskt över till Jonathan Rabans bok Bad Land: Ett amerikanskt äventyr. Boken kom i svensk översättning 2000, men utgavs i USA 1996, och behandlar en resa som Raban gör till Montana, där han botaniserar kring resterna av det misslyckade försök som under de första decennierna på 1900-talet gjordes för att förvandla präriemarken i den delstaten till ett blomstrande jordbruksområde:

"När Percy satt hemma i Klippiga bergen på sjuttiotalet och tänkte tillbaka på prärien insåg han att hans barndoms hela samhälle vilade på denna bräckliga grund: en dryg centimetertjock skorpa av förmultnande växtdelar och döda insekter. I det ögonblick då den första plogen bröt sönder skorpan började nybyggarna omedvetet ödeläggelsen av fundamentet deras nya liv var byggt på, och inom några få år var det bördiga översta lagret borta - utsuget, utspritt, bortblåst med torra sommarvindar." (s. 155)

"Av ranchägarna har jag fått veta att tumregeln nu för tiden är att går åt mellan tjugo och tjugofem acres betesmark till en enda ko. Nybyggarna hade besättningar på femtio sextio djur på hundra eller hundrafemtio acres. Korna betade ner gräset till rötterna. Rötterna dog i torkan. Vintern 1919 var stora områden på prärien lika kala, grå och sterila som slagg. När tjälen gick ur jorden våren 1920 utlöstes en stank av ruttnande kött. Kranier från det som hade varit prisbelönta ungtjurar låg i solen och blektes vita." (s. 239)

"I mars 1917 fanns det åtta barn i familjen Faus - fyra pojkar, fyra flickor, alla hungriga, i åldrarna från spädbarn till sjundeklassare. Då ställde Bill Faus - klädd i finaste söndagskostymen, och oförskräckt blänkande i håret - till med auktion. Han sålde jordbruksmaskinerna och boskapen och flyttade in till Ismay, där han arbetade som expedit i Earlingberts affär.[---] Emanuel Falkenstern - en av många tysktalande flyktingar från byar i Vitryssland och Bessarabien - hade varit smed innan han prövade lyckan som bonde i Amerika. Han var en mycket kyrksam man och berömd för sin sångröst. Falkenstern bodde med sin fru och deras åtta barn (prärien kryllade av de optimistiska emigranternas små barn) på en nybyggargård nära Duck Creek och hoppades, mot alla odds, på en vändning till det bättre. När vändningen äntligen kom föll priserna på vete och nötkreatur katastrofalt, och Falkensterns hade det lika fattigt 1922 som 1919. " (s. 240ff.)

"Om det som nu hände kan man läsa hos Malthus. Med befolkningsminskningen följde en glädjande förbättring av försörjningens kvalitet. Plöjda åkrar som fick ligga i träda började till sist återhämta sig från amatörböndernas rovdrift, och gräset på de kala, överarbetade markerna växte så sakteliga grönt och tätt igen. Överlevarna, Wollastons, Dockens, Zehms och Householders flyttade sina kor från det ena övergivna nybyggarstället till det andra, så att deras egna marker fick en chans att vila och tillfriskna." (s. 248)

Det krävs givetvis ingen Einstein för att inse att de här texterna påvisar att de problem som nu överskuggar i princip allting i vårt mänskliga vara på intet sätt är något unikt för just den tid som vi lever i, utan snarare en process med närmast konstanta ingredienser som har varit i funktion under en längre tid. Att därför säga att vi inte sedan länge har kunnat sluta oss till vad som nu oundvikligen kommer att ske i ett betydligt större perspektiv än det som de här enskilda exemplen beskriver är helt uppenbart en lögn. De fakta som vi nu brottas med har funnits där under en längre tid, för den som har varit villig att ta till fullo ta in det han/hon ser. Men att enbart se och att se och samtidigt också vilja veta/förstå är två skilda ting. Och vår uppenbara oförmåga och lika tydligt manifesterade ovilja att dra slutsatser från de enskilda fallen till den större helheten verkar vara nästintill pandemisk. Det kommer dessutom inte direkt som någon överraskning, i varje fall inte för en fullfjädrad cyniker, att det som så många gånger förr i historien är det optimistiska/idealistiska draget hos mänskligheten som ställer till det för oss, det inslag i vår personlighet som får oss att tro att allting ordnar sig, och gör det inte det den första gången, så är det bara att försöka på nytt. De ord som tillskrivs Blaise Pascal, att "all människans olycka kommer sig av detta enda, att hon inte förmår att sitta tyst och stilla på sitt rum", har knappast blivit mindre sanna eller aktuella så här drygt 350 år efter deras upphovsmans död. Det verkar oundvikligen vara med människans driftighet som med Malthus befolkningsteorier och som med de påstådda "landvinningar" och "framsteg" som naturvetenskapen förser oss med, att lösningarna visserligen ökar i geometrisk takt men att problemantalet samtidigt växer exponentiellt. Och den ekvationen kommer aldrig, alla floskelartade utfästelser till trots, gå att lösa annat än på det sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten. Men att ens komma med antydningar om det hugg som nödvändigtvis måste ske är en blasfemi av en art som skulle få de försyndelser som beskrivs av inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer i den beryktade Häxhammaren att framstå som bagatellartade pojkstreck vid en jämförelse. Så det är väl lika bra att hålla käften och låta dumheten och historien ha sin gång. Nu har jag ju dessutom ändå fått tala om att jag redan har hört den historia som du trodde var ny och så gärna ville berätta för mig...

Hans och Greta och den elaka häxan i det oljeuppvärmda pepparkakshuset: En saga utan lyckligt slut

Vi söker nog alla efter tröst i en tillvaro som på många sätt är ogripbar och svårförståelig och där vi för det mesta vinglar runt på måfå i hopp om att allting ändå på något sätt ska ordna sig, trots att vi egentligen innerst inne vet att alla våra strävanden är dömda att misslyckas och att våra liv inte är någonting annat än en mycket kort parentes i ett i övrigt oändligt utsträckt mörker. Själv har jag funnit mig bli allt mer entusiastisk varje gång jag möter en hund, efter att under de första decennierna av mitt liv ha varit en smula reserverad, för att inte säga obehaglig till mods, varje gång jag konfronterades med vad som brukar benämnas som ”människans bästa vän”. Det obehaget har lagt sig och ersatts av ett inte ringa mått av förtjusning, något som står i direkt proportion till den ”fånighetsfrekvens” som hunden ifråga visar upp. Med risk för att stöta mig med alla överdrivet känsliga hundägare så måste jag nog konstatera att vad som charmar mig hos en hund är dess överdrivna glädjeyttringar i form av svansviftande i överljudsfart, fåniga glädjeskutt upp och ner och det minst sagt töntiga flin som hunden då ofta visar upp. Glad hundar ser helt enkelt rejält korkade ut i sin närmast patologiska entusiasm för minsta bagatell, och jag kan inte låta bli att beundra deras uppenbarligen nästintill okuvliga förmåga att blunda för tillvarons minusposter och istället fokusera helt och hållet på den glädje som stunden ger. Men det är hundar det. När människor uppvisar samma egenskaper (okej, vi bortser från svansviftandet) blir min reaktion snarare den motsatta, irritation, ilska och ett ibland illa dolt förakt för vad jag uppfattar som en ofta självvald dumhet. Hundar må framstå som korkade utan att därför vara det, människor däremot framstår ofta som allra dummast då de försöker ge sken av att vara klokare än vad de har förmåga till, och få saker gör mig så misstänksam som optimistkonsulter, aktivister och människor som säger sig ha lösningar på problem som är så komplicerade att inte ens en hel stad full med Einsteinkloner skulle kunna hantera dem. Men många låter sig förföras av demagoger och populister som Hans Rosling och Greta Thunberg av samma anledning som jag faller i farstun för första bästa byracka som korsar min väg, de låter sig dras med av den förstnämndes helt ogrundade entusiasm och av den andras orealistiska aktivistiska hållning, inte för att det finns någon substans i vad någon av dessa mediahypade personer säger eller gör, utan för att de, precis som en hund, erbjuder en kort reträtt från en verklighet som de flesta av oss egentligen inte vill konfronteras med på fullt allvar. 

Som tur är så finns det dock en hel del alternativ för den som vill vaccinera sig mot ytlighet, ogrundad optimism och självpåtagen blindhet, och en förgrundsfigur i skaran av mera pessimistiska samtidsobservatörer är den amerikanske miljöfilosofen Roy Scranton, som i Sverige kanske först och främst är känd för sitt konstaterande att Greta Thunberg nog gör bäst i att förbereda sig på att hennes kamp för miljön oundvikligen kommer att misslyckas. Det är givetvis inte vad vi vill höra, då lyssnar vi hellre på herr Roslings fullständigt ogrundade svammel om hur allting blir bättre om vi bara fortsätter på den väg som vi har slagit in på, eller på fröken Thunbergs helt substanslösa profetutgjutelser om att allting kommer att ordna sig om vi bara bättrar oss på den yttersta dagen. Ska vi tro Roy Scranton så är dock den dagen redan för länge sedan passerad, och det enda vi kan göra är att lära oss att dö med åtminstone ett uns av värdighet.

Hans

Greta

Den elaka häxan

Detta kan ju tyckas vara en hårt dragen slutsats och i en värld av floskelbemängd managementretorik där vi får lära oss att allting ordnar sig om vi bara väljer att ”se möjligheter” så är Scranton givetvis en rejäl partypajare. Det innebär därför inte att han är någon domedagsprofet, och det finns inget alarmistiskt i hans hållning. Snarare handlar det om ett avklarnat, nyktert konstaterande om att det här faktiskt inte kommer att fungera längre. Och dessutom underbygger Scranton, till skillnad från Thunberg, sina resonemang med fakta som är ytterst svåra att komma undan, samtidigt som han inte heller, till skillnad från Rosling, blundar för konsekvenserna av ett agerande som kan förefalla rationellt ur ett snävare perspektiv men som holistiskt sett oundvikligen får fatala konsekvenser. Vi tar några exempel från hans lilla pamflett Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization.

Munter läsning?

En av de heliga kor som absolut inte får vidröras, och än mindre slaktas, är vår bisarra drift att föröka oss nästintill bortom alla gränser, ett icke-problem för en person av Roslings ”intellektuella” kaliber, men i praktiken självfallet ett uppenbart nackskott för mänskligheten. Så länge jordens befolkning fortsätter att växa är det helt orealistiskt, konstaterar Scranton, att tro att koldioxidutsläppen ska kunna minskas, och alla tafatta miljöregleringar till trots så visar det sig ju också att utsläppen inte uppvisar den minsta tendens till minskning. När det därför pratas om ökade satsningar på barnfamiljer, som t.ex. den extra semesterveckan som SAP hade som valfläsk och som börjar genomföras inom kort, och när det pratas om ökad invandring till västvärlden för att hålla uppe produktionen, så må det ena vara tacksamt för den som vill föröka sig, och det andra vara något som får oss att känna oss något mera moraliskt förträffliga. Ur miljösynpunkt är det däremot ungefär lika konstruktivt som att ta bort avgasrenaren på bilen.

Nu kan man dock, som Scranton, konstatera att det egentligen inte spelar någon roll eftersom de klimatförändringar som vi redan i nuläget har orsakat är irreversibla och att därför inte ens ett totalt förbud mot koldioxidutsläpp skulle förändra sakernas tillstånd i tillräckligt stor utsträckning. Det finns också en hel del som tyder på att de förändringar vi ser är av direkt exponentiell natur, vilket bl.a. gör att avsmältningen av istäcket och upptiningen av permafrosten i Sibirien (i sig en källa till stora metanutsläpp) kan accelerera i betydligt högre hastighet än vad vi hade förväntat oss ens i våra värsta scenarier. Men så länge världens resurser är ojämlikt fördelade så får man, hävdar Scranton, vara oerhört optimistisk/naiv om man tror att en reglering, eller t.o.m. ett förbud, skulle fungera i praktiken, och, som han mycket riktigt påpekar, internationella förbud mot t.ex. trafficking, kemiska vapen och angreppskrig har ju inte på något sätt eliminerat existensen av dessa företeelser. De försök att genomföra ens en blygsam skatt på koldioxidutsläpp, som det Australien under en kort period funderade på att införa, har också kvävts i sin linda, ett tecken så gott som något på att förändringsviljan inte är överdrivet stor.

Detta har givetvis att göra med den liberala kapitalismens närmast globala seger, en seger som på ett helt annat, och mera brutalt, sätt än vad Francis Fukuyama förutspådde i sin bok med samma titel, faktiskt kommer att innebära just Historiens slut och den sista människan. Kapitalismen har, säger Scranton utan att därför ta till några övertoner, helt enkelt segrat sig till döds. Som system är den nämligen beroende av just den billiga energi som förstör det klot som vi lever på, och så länge det inte finns några trovärdiga alternativ så kommer vi inte, och kan egentligen inte heller, ändra vårt beteende. För skulle vi försöka att lösa miljöproblemen på ett sätt som utmanar den rådande kapitalistiska systemets struktur och hegemoni, så skulle vi oundvikligen kastas in i en ekonomisk lågkonjunktur som får 1929 års depression att framstå som ett smärre växelkursproblem vid en jämförelse. Och den politiker som skulle genomdriva den typen av beslut, och därigenom bädda för extrema samhällsomvälvningar, skulle knappast överleva nästa val. För när det kommer till verkliga uppoffringar för att rädda vår planet, då blir vi helt plötsligt märkbart reserverade. Vi kan skolstrejka, vi kan manifestera vecka ut och vecka in, men vi vill samtidigt kunna skjutsa våra strejkande barn till deras aktiviteter och deras vänner (https://www.expressen.se/dinapengar/konsument/ilskan-efter-nya-beskedet-om-bensinpriset-frustrerande/), och när det visar sig att det kostar oss en och annan krona så blir helt plötsligt ett billigt bensinpris fan så mycket viktigare än en smältande polaris. Konsekvent, nja kanske inte, om vi nu inte tar den allestädes närvarande mänskliga dumheten som riktmärke för den konsekvens som vi efterfrågar. Och nog är Scrantons observation av miljödemonstranternas beteende en intressant illustration av vår nästintill totala oförmåga att placera vårt eget beteende inom ramarna för en större kontext: ”The most common sight at all the events that week was people on their iPhones and Androids, checking email, tweeting, and taking pictures. (s. 68). För trots den kritik mot det rådande samhällssystemet så finns det mer som förenar miljöaktivisternas hårda kärna och kapitalismens mest gynnade företrädare än det som skiljer dem åt., och då inte minst den kolberoende teknik som vi alla använder oss av. Ungefär tio procent av den samlade energiproduktionen går för övrigt till företeelser som är nätbaserade, så den som vill vara trovärdig som miljöaktivist bör kanske dumpa sin mobil på närmaste återvinningsstation.

Men det finns ju alternativa energikällor, säger nu den optimistiske miljövännen, samtidigt som han/hon kramar sina fyra barn och lastar Volvon full inför semestern. Nja, säger Scranton, ryktet om dessa källors förträfflighet är nog betydligt överdrivet. Problemen med alternativa energikällor är nämligen både allvarliga och omfattande. De har för det första lågt energiinnehåll i jämförelse med fossila bränslen, energitillgången fluktuerar och är svår att kontrollera, och möjligheten att transportera energi minskar givetvis radikalt när vi går ifrån de fossila energikällorna. Det tar också åtskilliga år, mycket lågt räknat åtminstone två-tre decennier, att bygga upp en alternativ energistruktur som ens kommer i närheten av den fossilt baserade energiförsörjning som vi nu har, och den tiden har vi i vilket fall som helst inte. Den kolartro (passande nog?) som finns angående solenergi och vindkraft är helt enkelt mera av en from förhoppning än ett realistiskt alternativ till den nuvarande energistrukturen, i varje fall om det är så att vi vill att den förstnämndas implementering ska få en avgörande inverkan på miljöförstöringen. Kärnkraften skulle eventuellt kunna ersätta det fossila bränslet, men den är knappast miljömässigt neutral eller ofarlig, och det skulle, påstår Scranton, krävas att uppemot 12 000 kärnkraftverk byggs under de närmaste decennierna om det energibehov som nu finns skulle ersättas. Och i takt med en ökande befolkning så kommer givetvis behovet av billig och pålitlig energi att öka ytterligare.

Så vad gör vi då, går ut ett varv till med ett plakat eller passar på och tar ännu en dag ledigt från skolan, visar oss som de engagerade och goda samhällsmedborgare som vi så gärna vill framstå som, om inte annat så för oss själva? Nja, säger Scranton, dessa klimatdemonstrationer fyller knappast någon konstruktiv funktion, utan bör snarare ses som en känslomässigt betingad social aktivitet som i grund och botten är närmast kontraproduktiv: ”In truth, the People’s Climate March was little more than an orgy of democratic emotion, an activist-themed street fair, a real-world analogue to Twitter hashtag campaigns: something that gives you a nice feeling, says you belong in a certain group, and is completely divorced from actual legislation and governance. Given the march’s tremendous built-in weaknesses, the best we might have hoped for is that it accomplished nothing. What’s more likely, though, is that it siphoned off organizing energy that could have been more useful elsewhere, made a public display of climate activism’s political impotence, and soothet hundreds of thousands of people with a false sense of hope.” (s. 62) Aktivismen är också, säger Scranton med uppenbart fog, något som ersätter tanke med handling och byter ut eftertanke mot känslomässigt betingade ryggmärgsreflexer, ett beteende som vi definitivt inte brukar tilltalas av när ”fel” personer ägnar sig åt det: [T]he more we pass on or react to social vibrations, the more we strengthen our habits of channeling and the less we practice autonomous reflection or independent critical thought. With every protest chant, retweet, and Facebook post, we become stronger resonators and weaker thinkers.” (s 84f.) 

Istället bör vi, hävdar Scranton ägna oss åt ihågkommelser, begrunda vår existens som människor, vår plats i historien, och inte minst vårt oundvikliga förpassande ifrån den. Det stråk av förnekelse som Scranton tycker sig spåra hos människan är också det som har lett oss till den punkt där vi nu befinner oss, stående på randen till en avgrund som oundvikligen kommer att sluka oss inte bara som individer, utan även den civilisation som vi tillhör. Det enda motgift som finns mot den förnekelsen är att komma ihåg våra döda, snarare än att tänka på de som inte kommer och som vi ändå inte känner eller kan dra lärdom av. Inte för att vi kände alla våra döda, men de finns där och har ibland (åtminstone om de härrör från de senaste århundradena) ett ansikte och en röst som ännu inte har tystnat helt, och genom de röster som de lämnat efter sig kan vi reflektera över vår egen position och få ett perspektiv där vår egen betydelse får rätt proportioner. Det är det som skiljer Scranton från utvecklingsoptimister som Thunberg och Rosling, och det är där de sistnämnda tar fel. För det är i minnet av det som har varit, snarare än i räddandet av det som ska komma, som vår framtid ligger. För när klimataktivisterna, eller för den delen Stefan Löfven eller någon annan av tillväxtekonomins apologeter, talar om vikten av att rädda framtiden och om hur vi ska se till att vår existens kan fortvara och hur våra hänsyn i första hand ska riktas mot kommande generationer, då har vi egentligen redan prisgivit dem åt förintelsen. Detta är inte en plädering för att vi ska lära av historien, det har vi visat oss vara helt inkapabla till vid ett oräkneligt antal tillfällen, utan för att vi ska överge de förhoppningar som ledde till de katastrofer som vi redan har genomlidit, för att kanske därigenom undvika ännu en katastrof, och den här gången en förödande sådan, denna gång ultimata katastrofen, det sista steget ut i intigheten.

När klasstillhörigheten skymmer blicken – Qaisar Mahmood och jakten på den undflyende svenskheten

Mänskligheten är egentligen inte särskilt svårgripbar, den är snarare extremt förutsägbar och följer nästintill helt slaviskt vissa etablerade grundläggande mönster som den bara rent temporärt gör några avsteg ifrån. Någonstans djupt inom oss, det må ha genetiska förklaringsgrunder eller bero på något helt annat, finns trots det övertygelsen om att vi som individer är originella, att vi som personer är ett unikum som saknar motsvarighet, både i den värld som nu omger oss och i den historia som föregick vår existens. Med risk för att göra någon besviken så måste jag avslöja att jag inte direkt delar den uppfattningen. Den som låter sig överraskas av sig själv måste antingen lida att en allvarlig form av schizofreni, vara extremt drabbad av alzheimers eller ha en stark inneboende drift till självförnekelse. För egen del måste jag konstatera att det enda som möjligtvis överraskar mig när det kommer till mig själv är min totala oförmåga att just överraska mig själv. Jag reagerar i princip alltid på samma sätt, nästintill oavsett vad det gäller. Ett av de beteendemönster som uppenbarligen är fast förankrat djupt inuti mitt psyke är att jag tenderar att läsa böcker/texter på ett och samma sätt. Det sättet kännetecknas av en från början välvillig inställning, där jag ibland t.o.m. (om än motvilligt) kan finna mig nicka instämmande till det författaren skriver. Den inställningen brukar dock för det mesta mattas radikalt allt eftersom jag fortsätter att vända blad, för att till slut mynna ut i ett aktivt ”felfinnande” med rödpennan i högsta hugg. Det senaste offret för den hanteringen är Qaisar Mahmood, vars bok Jakten på svenskheten vi nu ska titta närmare på.

Boken är kanske inte direkt något mästerverk rent stilistiskt sett, och jag stör mig en del på den staccatoprosa som Mahmood använder. Men det är en mindre invändning och boken saknar inte intressanta reflektioner, även om den kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan av det den säger sig vilja beskriva. Nu är berättelsen i och för sig uppbyggd som en form av roadtripp, och det ligger som bekant inom den genrens ramar att det därför handlar om rapsodiska överblickar där objekten flimrar förbi nästintill utan att överhuvudtaget fastna på näthinnan. Det skulle därför kunna sägas att det boken förlorar i djup det vinner den i bredd, men det personliga perspektivet är så dominerande att det vidgade synfältet oundvikligen domineras av författarens egna idiosynkrasier. Det må vara förklarligt och kan utan tvekan ses som en tydlig manifestation av författarens personlighet, men en reportagebok där det saknas vilja att gå i clinch med de företeelser som ska beskrivas har kanske inga större utsikter till att lyckas med sin uppgift.

Vem är då Qaisar Mahmood? Hans föräldrar invandrade från Pakistan, men Qaisar själv är om inte född så i varje fall uppväxt här, närmare bestämt i Tensta. Han säger sig inte känna sig hemma någonstans, vare sig i Sverige eller i Pakistan, men verkar samtidigt inte uppvisa några av de mera tydliga tecken på det ”utanförskap” som ingår i den gängse bilden. Han har t.ex. jobbat med integrationsfrågor och varit anställd både på Riksrevisionen och i Regeringskansliet, så han är således knappast någon pizzabagare från förorten. Han beskriver sig visserligen som en klassresenär, men ska man döma efter hans sociala kontaktnät så verkar han vara minst sagt väletablerad inom den övre medelklassen och den urbana eliten. Det är inte bara så att hans vänner till stora delar förefaller vara välutbildade akademiker som bor centralt i Stockholm, även under den roadtripp som han gör så välkomnas han runtomkring i landet av vänner ur samma sociala skikt, människor som har sommarhus på Österlen, som åker på konferenser runtomkring i världen och som uppvisar alla tecken på att tillhöra den akademiska elit där Mahmood själv ingår. Han är således, trots sitt uttalade utanförskap, knappast i avsaknad av ett välfungerande och stort socialt nätverk (ett begrepp som jag för övrigt hatar). Han förefaller att vara nöjd med den situationen och är inte direkt villig att kliva över gränserna för sin sociala kontext och lämna sin privilegierade tillvaro, och påstår sig dessutom ur ett perspektiv som inbegriper både erfaren främlingsfientlighet och invandrares position i Sverige göra större nytta på Östermalm än i Tensta. Detta samtidigt som han beklagar sig över att han betraktas som en Onkel Tom på sin arbetsplats, dvs. som en färgad person som tjänstgör som ursäkt för vad som i grunden är rasistiska strukturer. Han är alltså hellre ett självvalt alibi för överklassen, akademikerskrået och den övre medelklassen, snarare än en förebild för under- och arbetarklassen i förorten. Tydligare exempel på kooptering, och en mera uppenbar förväxling av egennytta med allmännytta, får man väl ägna lite tid för att snoka reda på. Därmed inte sagt att jag kräver, eller ens förväntar mig, att han ska göra något avsteg från det liv som han har skaffat sig och verkar uppenbart nöjd med, men det är oundvikligen något inkonsekvent att klaga på vad man uppfattar som särbehandling när den är negativ och samtidigt vara fullt beredd att urskulda den när den verkar till ens egen fördel.

För trots sin sociala situation är Mahmood snabb på att måla upp bilden av sig själv som en outsider, som mannen som på sant vilda västernmanér kliver av tåget för att ställa allting till rätta, ensamvargen som visserligen umgås i flock, men som samtidigt sätter en ära i att distansera sig ifrån den. Som alltid handlar det väl i det här fallet mera om personens självbild än om en faktisk beskrivning av sakernas tillstånd, även om vi givetvis inte därför ska undervärdera kraften hos de tolkningsraster av mera självförhärligande typ som vi alla håller oss med. Men allt detta prat om utanförskap och identitetsförlust som är så oerhört trendigt, inte minst bland människor som tillhör eliten, gör mig något konfunderad. Jag kan inte låta bli att inrangera detta tankekluster bland begrepp som "utbrändhet" och liknande, dvs. ord/beskrivningar som i första hand tjänstgör som en statusmarkör för den individ som brukar dem och knappt ens i andra hand beskrivet ett faktiskt tillstånd. Det säger kanske mer om dessa personers narcissistiska läggning än om någonting annat, för vem känner sig egentligen inte malplacerad i tillvaron? Är det någon som tror att det överhuvudtaget existerar människor som inte känner sig främmande under stora delar av sitt liv? De som tror att andra ingår i en stor gemenskap har för det första dålig koll på hur gruppsykologi fungerar, och för det andra en något nedlåtande hållning som lyfter fram deras egen utkorade position som ett ensamt skär i en stor och strömmande fors, medan resten av oss är smågrus som villigt låter oss dras med av strömmen.

Nu är jag själv en person som tycker om att generalisera. Jag dömer fort, jag dömer hårt, och jag ändrar mig mycket sällan. Den person som har fallit ur nåden för mitt vidkommande får kämpa väldigt hårt för att återigen kunna gå igenom nålsögat, men jag är inte så säker på att jag i det avseendet skiljer mig nämnvärt från större delen av befolkningen. Det påstås av vissa (den kände arkitekten Mies van der Rohe sägs tillhöra dem som har sagt det) att ”Gud bor i detaljerna”, och jag väljer att tolka det begreppet som en indikation på att det går alldeles utmärkt att dra slutsatser om en större helhet utifrån de byggstenar som den helheten består av. Freudianska felsägningar är en sak, enskilda avvikande tolkningar gör vi alla, men när det kommer till beteenden som är en integrerad del av personligheten så är i varje fall jag benägen att tro att det avslöjar fundamentala sanningar om den vi är även ur ett helhetsperspektiv. Så kanske kan Mahmoods motorcykelåkande säga oss mer om vilken typ av person han är än vad han själv förefaller vara medveten om. Det är nämligen på motorcykel som Mahmood gör sin roadtripp, och även om klichéerna om motorcykelåkandets fröjder är lika legio som banala (frihet, ensamhet, gemenskap med andra motorcykelåkare o.s.v., du har hört dem förut...) och avslöjar att han åtminstone i det avseendet är ett lika stort flockdjur som de flesta av oss, så är det i första hand då han beskriver sitt körsätt som han avslöjar sig. Det beteendet förtjänar ett utförligt citat:

"För att jag ska kunna köra lite snabbare än vad som är påbjudet har jag utvecklat en speciell körteknik. Dessutom behöver jag få utlopp för sådant som jag inte kan leva ut under arbetstid. Höga halter av adrenalin. Jag väntar in någon bilist som kör lite snabbare än andra och låter honom, oftast är det en han, köra om mig. Därefter lägger jag mig bakom bilen och försöker minska avståndet. Detta skapar en stress hos föraren framför mig som ändå har en benägenhet att köra lite snabbare än andra. Vips kör både han och jag lite snabbare. De flesta brukar efter några kilometer försöka kyla ned farten genom att lägga sig i den högra, lite långsammare, filen. Rädslan för att bli av med körkortet övermannar fartdjävulen. Jag kör om dem snabbt och lägger mig sedan också i den högra filen och saktar ned farten så att avståndet mellan oss är mindre än det rekommenderade tre-bils-avståndet. Efter någon kilometer brukar 90 procent av förarna köra om mig och så fortsätter samma procedur ända tills någon av oss svänger av.
[---] Sedan finns det andra mer professionella fortkörare som man inte lika enkelt kan hetsa. De kör fort för att de är vana eller vill komma fram snabbare. Med dessa får man turas om att leka hare. Man får ge dem draghjälp för att få samma hjälp tillbaka. En ligger bakom och drar på den andre. Har man tur kan man få med sig några ytterligare bilister och vips kan man vara tre till fyra fordon som leker karavan. Det känns på något sätt säkrare och mindre sannolikt att man skulle åka fast för fortkörning om man är fler som kör alldeles för snabbt.
[---] I vårt fall handlar det om att fördela riskerna med att förlora körkortet." (s. 230ff.)

Det här talar väl egentligen för sig självt, men jag måste ändå säga att även om jag har läst många direkta dumheter i mina dar så hamnar det här trots allt mycket högt på listan över uppvisningar av total stupiditet. Qaisar Mahmood är välutbildad, han har haft flera statliga toppjobb, och gör på intet sätt intryck av att vara en ointelligent person. Samtidigt är han helt uppenbart ett fullständigt praktarsel i trafiken, en person som skiter fullständigt i att han riskerar andra människors liv genom ett beteende som är så ansvarslöst att det nästintill framstår som absurt. Märk väl, han var 39 år när boken gavs ut, men uppvisar samtidig ett beteende som knappt ens går att beskriva som pubertalt, en ren rövhålsmentalitet som är så sanslöst imbecill att det får mig att tro att hans hjärnceller har tagit permanent semester. Det går inte att diagnosticera honom som något annat än en fullblodsnarcissist, en fullständigt omogen person som tillerkänner sig rätten att göra som han vill och vars eget väl och ve är det absolut centrala, oavsett vilka följder det kan få för omgivningen. Att han inte själv förstår hur bottenlöst idiotiskt hans beteende är, utan snarare skryter med hur han utsätter omgivningen för risker som de på intet sätt har bett om, får mig att tro att han är helt oförmögen att ta in någonting annat än sig själv i sin världsbild. Det finns en hel del i övrigt i hans bok som säger att bedömningen har fog för sig.

Eftersom han inte verkar förstå något så elementärt som att hans sätt att förvandla våra vägar till lekplatser för hans sårade manliga ego är direkt olämpligt (för att uttrycka det mycket milt) så får det mig att undra om han överhuvudtaget är kapabel att se kritiskt på sig själv? Det finns ingenting i boken som talar för det, för han skärskådar aldrig sitt eget beteende det minsta, utan ägnar sig enbart åt att fundera kring hur omgivningen behandlar honom, och då givetvis mestadels på ett negativt och oförstående sätt, vilket givetvis är ytterligare ett tydligt uttryck för narcissism. Denna tendens att ha det egna jaget som norm för vad en människa kan sägas vara avspeglar sig också i hans förhållningssätt till hur vi ska tolka den värld som vi lever i och de individer vi är. Föga förvånande är det även i det fallet ett osjälvständig anammande av trötta postmoderna stereotyper som utgör bärande inslag i hans resonemang. Mahmood pratar om globaliseringen, han pratar om hur vi nu själva väljer och skapar vår identitet, han pratar om hur vi växlar identiteter beroende på den kontext vi vistas i, han gör således den tolkning av världen som man ska göra om man är initierad på rätt sätt, dvs. om man tillhör just den  liberala överklass som han faktiskt tillhör. Den världen/verkligheten är uppenbarligen, enligt både honom och en hel del andra ”trosfränder”, inte bara förbehållen den överklass som ena veckan är på konferens i London, och andra veckan besöker vänner bosatta i de "finare" orterna i Sverige, utan utsträcks till att gälla alla, även den arbetslösa undersköterska i Karlstad (för att ta ett exempel) som inte har haft råd eller möjlighet att göra det som Mahmood och hans vänner däremot gör utan att ens reflektera över det. Att han anser att han själv och hans medelklassvänner utgör normen för det som kan sägas vara en genuin människa är inte heller något som han gör någon hemlighet av, och hans utdömande av alternativa liv är total, som när han påstår att ”[i] globaliseringens kölvatten finns det gott om förlorare: individer som varken rör sig socialt, geografiskt eller ekonomiskt" (s. 261.). Om vi gör bruk av samma typ av tolkningsramar som det brukar vara populärt att använda när det handlar om genus- och rasismdiskurser så krävs det ingen större ansträngning för att konstatera att Mahmood därigenom gör sig skyldig till vad som kanske kan kallas för ”det liberala felslutet”. Det är nämligen inte överdrivet svårt att notera hur det liberala idealet implicit görs till norm för hur vi alla bör inrikta våra liv i det citat som anges. Den som är nöjd och trivs bra med att bo kvar i sitt lilla samhälle, som jobbar på ortens snickerifabrik för ungefär samma lönenivå som han/hon alltid har haft, och som gillar att umgås med de vänner som han/hon har växt upp med, den personen är en "förlorare". Och det enbart för att han/hon inte vill leva sitt liv på det sätt som Mahmood och hans polare uppfattar att deras liv är beskaffade. Jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan det här sättet att resonera och de rasistiska åsikter som många (jag säger inte att Qaisar Mahmood tillhör dem) närmast med automatik tillskriver just de personer som väljer ovanstående livsstil.

Det finns överhuvudtaget ett uppenbart von oben-perspektiv i de betraktelser som Mahmood gör. Den arbetarklass som han kontrasterar mot den upplysa medelklass som han själv tillhör (en klass som enligt honom själv är drivande i alla förändringar som sker, medan landsortsbefolkningen bara är trög och odynamisk) är bara något som han ser på avstånd, i backspegeln på den motorcykel som han kör. För även om han säger att vare sig svenskheten eller den svenska befolkningen är ett enhetligt fenomen som det är enkelt att definiera så är det oundvikligen så att han gör på samma sätt som vi alla gör, betraktar världen ur en lins som är grumlad av de sanningar som vi själva försvär oss åt. Det är givetvis oerhört svårt att undvika, en form av antropologiskt dilemma som knappast går att undvika, och som dessutom oundvikligen underminerar det sökande efter ”svenskheten” som han bedriver, eftersom ett sökande efter en delaktighet aldrig kan bedrivas utifrån. Det är olyckligt, men knappast något som han ska lastas för, mer än möjligtvis såtillvida att det går att ifrågasätta om inte den fråga som vägleder hans undersökning i själva verket är felställd och konstruerad på ett sätt som gör att ett svar aldrig kan erhållas?

Samtidigt pratar han översiktligt om klass och socioekonomiska förhållanden, i första hand när det kommer till invandrare, men även rent generellt vad det gäller samtliga medborgare i det här landet. Han verkar dock vara helt oförmögen att ta in att det faktiskt finns tolkningsraster som inte ligger i linje med det liberala ideologiska paket som han själv har köpt, och att han inte hittar någon typisk "svenskhet" på sin rundtur kan kanske också ses som en tydlig indikation på att han själv är så fast förankrad i sitt ideologiskt präglade tolkningsraster att han överhuvudtaget inte förmår att förstå vad han ser. När han nämner Edward Saids Orientalism, så är det med den underförstådda utgångspunkten att Saids perspektiv, där västvärldens fördomar och schabloner demaskeras, är det allena saliggörande, något som åtminstone för mig framstår som en något stympande inställning. Saids bok må ha varit banbrytande, men det går i grund och botten alldeles utmärkt att skriva in i den inte bara i den postkolonial kontext där den så gärna placeras, utan även i en kolonial diskurs, eftersom den beskriver förhållandet mellan västvärlden och de kolonialiserade områdena ur ett maktperspektiv där det enbart är västvärldens fördomar som skärskådas. Genom att därigenom framställa den ena parten som offer och den andra som förövare, och helt bortse från de uppenbart dialektiska aspekterna av all mänsklig interaktion, undermineras också möjligheten för en genuin diskussion som kan åtminstone göra ansatser till att överbrygga de skillnader som existerar. Och om Mahmood ändå säger sig vara medveten om existensen av ett ”vi och dem-tänkande” så verkar han inte helt villig att inse att han själv, precis som vi alla, ger tydliga uttryck för samma typ av tolkningsraster. Han skulle säkert trivas alldeles utmärkt i en på ytan heterogen grupp av karriärmässigt framgångsrika akademiker precis som han själv och tro att den gruppen är ett konglomerat av olika folkgrupper, religiösa övertygelser, politiska åskådningar o.s.v., när det vid en närmare titt visar sig att den gruppens medlemmar i själva verket är karbonkopior på varandra. Och skulle den gruppen helt plötsligt inte ha någon annan grupp att definiera sig emot (det må vara landsortsbefolkning, arbetarklass, SD eller starkt religiösa invandrare som vägrar att anpassa sig till det liberala idealet) så skulle Mahmood och hans kompisar säkert känna sig om möjligt ännu mera alienerade än vad de nu gör, eftersom ramverket för deras världsbild och inte minst för deras självbild inte längre skulle finnas där. Problemet är nämligen att alla grupperingars viktigaste funktion är att avgränsa sig mot andra, konkurrerande grupper, något som gör tron på att vi ska kunna skapa en fungerande gemenskap som inrymmer många olika etniciteter, religioner, kulturella mönster, m.m., m.m., är naiv på gränsen till det rent aningslösa. Och det är nog ingen långsökt gissning om jag framför hypotesen att det värsta som skulle kunna hända Mahmood och de som tillhör hans grupp vore att de verkligen hittade den gemenskap som de så lätt förfaller till att tro att alla andra deltar i och därmed inte längre kan vara kvar i den grupp (gruppen för den självständige, kritiske och upplyste liberale akademikern) som har som sitt allra främsta kännetecken att den förnekar själva grundbulten i sin identitet, något som den gör via den närmast totala konformitet som ryms inom klichéerna om identitetslöshet, globalisering, det självvalda livet m.m., m.m.
Den rädsla för gruppidentitetens upplösning och det gränsöverskridande som kan bli fallet av det tar sig också tydliga uttryck i hur ”främlingsfientlighet” och ”rasism” presenteras av Mahmood. ”Främlingsfientligheten” handlar alltid bara om rädslor, aldrig om sakligt grundade argument. Företrädaren för den typen av åsikter är per definition lågutbildad, socialt i bakvattnet, arbetslös eller inte delaktig i arbetslivets högre sociala skikt, okunnig och rädd för förändringar. Om dessa stackars obildade och underprivilegierade personer sedan försöker få en faktiskt saklig grund till sin skepsis mot invandringen, som t.ex. i fallet med BRÅ:s nyligen aviserade nya undersökning om förhållandet mellan brott och etnicitet, då avfärdas detta ”faktasökande” som ett resultat av just fördomar. Du anses vara okunnig om du är ”främlingsfientlig”, men gör du några ansatser att ersätta den okunnigheten med ett empiriskt faktaunderlag, då kritiseras du ännu en gång för att vara fördomsfull. Så du ska alltså hållas kvar på din okunniga nivå, så att de som nu avfärdar dig som rasistisk, lågutbildad, socialt misslyckad och inte så lite korkad, kan nåla fast dig i den schablonbild som de själva målar upp, utan att de någonsin skulle komma på tanken att de själva är fördomsfulla. Gör du ett försök att ”höja dig”, att bredda din kunskapsbas från det som från de ”icke fördomsfulla” sida anses vara en känslostyrd och ogrundad argumentation, då blir du helt plötsligt ett hot, eftersom en faktisk empirisk grund till det du hävdar innebär att det helt plötsligt är deras världsbild som måste ruckas. Frågan är således, vem är mest rädd för förändringar, den ”främlingsfientlige” lågutbildade SD:aren, eller den högutbildade ”fördomsfrie” liberalen? Ingen av dem är det minsta villig att släppa in den andre på dennes egna villkor, och jag har svårt att urskilja på vilket sätt de tankestrukturerna kan sägas skilja sig från varandra. Det är båda två ett belysande exempel på vad jag kallar för en ”T-ford-argumentation”, dvs. du får vara som du vill för att bli insläppt av oss, så länge du är som oss.

Och att avfärda allt som inte är totalt inkluderande som rasistiskt är en smula tröttande och föga konstruktivt. När Mahmood påstår att ”svenskheten” som begrepp är uppbyggd kring en rasistisk kärna, där blondheten är den gemensamma nämnare som förenar alla, så är det ingenting annat än nonsens. Det handlar snarare om en kulturell identitet med ett inpräglat beteendemönster, där varje avvikelse betraktas som just en avvikelse. Sedan må den automatiska föreställningen som möter den som ser annorlunda ut och som förutsätter att han/hon inte förmår att tillgodogöra sig beteendemönstret vara en irriterande och oönskad företeelse, men det skiljer inte det förhållningssättet från det som försiggår inom ramarna för vilken gruppidentitet som helst, oavsett vilken gruppering vi pratar om. Att tro att en person som är iklädd en skinnväst med Hells Angels-emblem skulle välkomnas med öppna armar om han klev innanför dörrarna till ett frikyrkomöte är naivt. Det handlar om skillnader, det handlar om vår inbyggda tendens att schematisera och kategorisera det vi möter omedelbart. Det är inte nödvändigtvis rasism. Det kan vara det, men det behöver inte vara det, och det är det absolut inte med automatik. Och på samma sätt som Hells Angels-medlemmen kan bli en fullvärdig medlem i frikyrkoförsamlingen så kan invandraren också få tillträde till ”det svenska”, vad nu det kan sägas utgöra? Men det kräver att man anpassar sig till de normer som gäller. Inte helt och fullt, för det är det ingen som gör och knappast heller någon som kräver att man ska göra, men i så pass stor utsträckning att ens närvaro inte alltid skaver för de andra som är närvarande. Och detta för gäller alla sociala sammanslutningar, oavsett hur stora de är och vad de är uppbyggda kring. Om du vill vara medlem men tycker att du själv ska sätta upp reglerna för vad det medlemskapet ska innebära, så bör du nog fundera ett varv till på om det där är en gemenskap som du egentligen vill och och inte minst bör tillhöra. Men för en person som har egna regler för hur man ska bete sig i trafiken så är det givetvis helt otänkbart att han ska bli tvingad att anpassa sig till någon annan i de övriga sfärerna i vår sociala vardag. Andra uttrycker motstånd mot att förändra sig, det gör inte Mahmood (åtminstone inte enligt sin egen självbild), dvs. under förutsättning att han kan få omgivningen att tolerera det sätt som han beter sig på. Han verkar inte förstå att vi som människor faktiskt i de flesta fall är nästintill fullständigt likgiltiga för vår omgivning så länge den inte ”stör oss”. Vi vägrar att förändra oss inte för att vi nödvändigtvis hyser någon ovilja mot förändringen i sig, utan för att den helt enkelt orsakar en onödig friktion som inte ger oss något och som vi kan klara oss utan. Och när föreställningen om gemenskapen innebär att de som utgör den från början är de som ska rucka på det som håller den samman, oavsett hur oartikulerade de sammanhållande faktorerna är, så ska man kanske inte bli allt för förvånad om man möter motstånd. Om jag är vegetarian så går jag kanske inte nödvändigtvis med i ortens jaktlag, och gör jag det så får jag kanske finna mig i att det finns förväntningar på mig att jag ska följa det mönster som kännetecknar den gruppen. Bilden av grupper som inkluderande är helt enkelt felkonstruerad, och om man som Mahmood vill låta ”svenskheten”, den svenska kulturen och de svenska traditionerna inrymma i princip vad som helst (Obs! Jag lägger inga som helst värderingar i de enskilda elementen, vare sig de som redan existerar eller de som eventuellt kan komma att tillföras.) så innebär det att man inte ens förstår begreppens egentliga betydelse. En kultur är exkluderande, den är inte inkluderande, eftersom en kultur som inrymmer allt saknar en faktisk kärna (oavsett hur diffus den är) och inte minst den sammanhållande kraft som en kultur trots allt utgör. Vad skulle den nationella identifikationen som Mahmood efterlyser innehålla om den inte inrymde en kulturell dimension? En delaktighet enbart grundad på de uppgifter som står i ditt pass? Om ”svenskheten” eller den ”nationella identifikationen” ska vara en tom behållare som var och en kan fylla med det som ligger dem själva närmast så blir begreppet helt urholkat och tömt på mening. Att kulturella identiteter, precis som t.ex. språk, förändras är en självklarhet, men det är i stor utsträckning en organisk förändring och inte ett resultat av en medveten planering. Och det sistnämnda handlar mera om en form usurpation än om förändringar som sker inifrån, och säger nog egentligen mer om det ideologiska filtret hos den som är drivande i förändringsarbetet än om det som han/hon tänker förändra. Om du t.ex. går med i en fotbollsförening och förväntar dig att lagen ska bestå av 23 spelare, att bollen ska ersättas av en frisbee, att målburarna ska bytas ut mot cricketgrindar och att alla deltagare ska tvingas att hoppa på ett ben, då är du visserligen med i en fotbollsförening, men den föreningen ägnar sig inte längre åt att spela fotboll. Och någonstans är detta vad jag uppfattar som pudelns kärna, det faktum att många verkar tro att en gemenskap eller en gruppering är en företeelse, där jag, precis som Mahmood gör i trafiken, ska få göra som jag vill, annars är jag förtryckt. Vi byter därigenom ut det kollektiva förtrycket mot individens despoti, och tycker att det sistnämnda är att föredra. Det är en form av kolonialisering med förment liberala förtecken, där det som är ”inskränkt”, ”bakåtsträvande” och ”slutet” ska tvingas att kapitulera för en tolerans som i själva verket inte är någonting annat än en förklädd självisk repression, utövad i moralens namn och med gott samvete, på det sätt som kännetecknar i princip alla ”projekt” av det här slaget. Och så länge vi förväxlar våra egna önskningar med en norm som alla bör försvära sig åt, och så länge vi inte förmår att inse att vårt perspektiv kanske inte nödvändigtvis är mera vidsynt och öppet än de som vi kritiserar för motsatsen, då ska vi nog inte heller förvänta oss att vi vare sig kan se eller förstå den omgivning som vi existerar i, sedan må den omgivningen kännetecknas av ”svenskhet” eller av vilket som helst av andra minst lika luddiga och svårdefinierade begrepp.