Staten som avelsinstitut - Socialdemokratin och det heliga barnafödandet

NSDAP delade som bekant ut brons- silver och guldkors till kvinnor som födde mer än fyra barn och kom du upp i åtta barn, så fick du den förnämsta varianten i den ädlaste av metaller (Magda Goebbels fick dock guldkorset trots att hon bara födde sju barn, varav ett, det äldsta som hette Harald Quandt - och som alltså inte hade Goebbels som far - överlevde kriget). Den svenska socialdemokratin tar nu upp den tyska 30-talsfanan i sin nya reform och placerar moderskapet och barnafödandet ännu fastare på den piedestal där det så länge har befunnit sig. Det är inte överdrivet begåvat.

Tyskarna hade också så kallade Lebensbornhem, där kvinnor som födde barn till SS-män kunde få extra omvårdnad, och där ogifta mödrar kunde få plats för att föda sina "ariska" barn (det var däremot inte ett slags avelskliniker, vilket de ofta beskrivs som), och faktum var att Norge hade en framträdande roll i det här programmet. En av de bärande anledningarna till att Norge ofta intar en kritisk hållning mot Sveriges roll under andra världskriget är att Norge som land lade sig nästintill fullständigt platt för tyskarna, något som också gick ut över de s.k. "tyskerungarna" som föddes i Norge under kriget (Anni-Frid Lyngstad var för övrigt en av dem). Efter kriget försökte man nämligen från norskt håll deportera de här barnen till Australien, vars regering dock vägrade att ta emot dem. Man ville också sterilisera barnen eftersom de ansågs vara intellektuellt undermåliga, en "rolig" parentes när det kommer till kriget och det rastänkande som tyskarna ägnade sig åt, och en uppenbar form av "självmål" från norrmännens sida, när man försökte distansera sig från sin undfallande hållning mot tyskarna genom att själva bete sig som fullfjädrade nazister efter kriget.

En belöning för svenska mödrar?

Några Lebensbornhem finns väl mig veterligt inte på socialdemokraternas agenda, men de trampar ändå idogt vidare i Hitlers fotspår genom att nu säga sig vilja implementera det valfläskförslag som partiet tog till i slutskedet av det senaste valet och som går ut på att barnafödandet ska premieras mer än vad som redan görs, ett förslag som för övrigt fick mig att aktivt rösta emot SAP, eftersom jag anser att det platsar bland de absolut mest vansinniga förslag som ett svenskt politiskt parti har framlagt i modern tid. Men intressant nog så bedriver alltså den svenska staten en ren avelspolitik, och vi är uppenbarligen på väg att byta ut folkhemmet mot ett folkstuteri.

 
Förslaget (https://www.expressen.se/nyheter/shekarabi-avfardar-interna-kritiken-mot-familjeveckan/) innebär initialt att barnföräldrar får tre extra semesterdagar var, som de ska tillbringa med sina barn, och det ska vara genomfört senast 2022. (Det är givetvis en fullständig tillfällighet att nästa riksdagsval äger rum 2022...) Vi får väl se om denna huvudlösa reform kan minska fusket med vab-dagar (som Försäkringskassan uppskattar uppgår till omkring 15 % av de belopp som betalas ut, och som är en av de inslagen i socialförsäkringarna som det fuskas mest med, helt enkelt eftersom systemet inbjuder till fusk), eller om den bara ytterligare kommer att spä på barnfamiljernas oproportionerligt stora utnyttjande av statens resurser.

Denna extraledighet kommer också att utsträckas till ensamstående föräldrar som då får dubbelt så många dagar som de som ingår i en parkonstellation, dvs. de tre dagar per person som du får i ett parförhållande med barn, blir sex dagar för den ensamstående vårdnadshavaren. Detta ska gälla för barn mellan 4 och 16 år, dvs. under 13 år av barnets liv. Fullt utbyggt ska det dessutom utgöras av en veckas extra semester för barnfamiljen, eller då givetvis två veckor för den ensamstående föräldern. Räknat på 13 år och fullt utbyggt innebär det då att den ensamstående föräldern får sammanlagt 26 extra semesterveckor, vilket alltså motsvarar ett halvårs arbetsliv, och det bara som en enkel belöning för att man har kläckt ut ytterligare en unge till den här världen. Det gäller dessutom bara när du har ett barn, men eftersom många föder mer än ett barn där spridningen åldersmässig kan vara relativt stor så kan vi nog räkna med att det generellt sett handlar om 20 års extra semesterveckor och att slutsumman därför kommer att närma sig ett helt års extra semester för den som ynglar av sig rejält.

Vi räknar lite på hur detta fördelningspolitiska genidrag från SAP:s sida slår mot befolkningen i stort. Årsarbetstiden beräknas till 253 dagar, vilket innebär att en ordinär femveckorssemester utgör rätt exakt 10 % av den möjliga årliga arbetstiden. Den innebär givetvis också att semestern i sig utgör ungefär en tiondel av din årslön. Om vi nu istället ger visa personer 10 extra semesterdagar och räknar på en månadslön på 30 000 kronor (summan spelar egentligen ingen roll, utan ska bara åskådliggöra det bisarra i förslaget) så blir den fördelningspolitiska aspekten av det hela följande: 

360 000 kronor fördelat på 228 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester) ger en dagsinkomst på 1579 kronor eller en timlön på ungefär 197 kronor före skatt. 360 000 kronor fördelat på 218 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester, minus de två extra veckor som du får för att du har fött barn) ger en dagsinkomst på 1651 kronor eller en timlön på drygt 206 kronor före skatt.

Detta innebär ur ett renodlat ekonomiskt perspektiv att barnafödaren får en löneökning på omkring 4,5-5 % i förhållande till den som inte skaffar barn, en höjning rent procentuellt som skulle få vilken arbetsgivarorganisation som helst att bli topp tunnor rasande om den genomfördes för hela arbetskraften och om det skedde via normala löneförhandlingar.

Här får alltså barnföräldrar i princip ett extra barnbidrag, eftersom det här innebär ett ekonomiskt bidrag på omkring 15-20 tusen kronor om året med utgångspunkt från en årslön på 360 000 kronor. Barnbidraget uppgår för närvarande till 1250 skattefria kronor i månaden, vilket dock i praktiken innebär att vi redan subventionerar barnafödarna med ett belopp som uppgår till omkring 20-22 tusen skattade kronor per barn årligen. Har du sex barn så hade du fått ett silverkors av Adolf när den senaste ungen hade krystats ut, av den svenska staten får du istället 11 740 kronor i månaden skattefritt om du är ensam vårdnadshavare. Vi kan nog utgå ifrån att den svenska modern gör en bättre affär...

Vad får det här för konsekvenser? Jo, det uppmuntrar människor att skaffa barn som en form av ekonomisk garanti. Du kanske inte får det så fett, men så länge du har en unge som du kan trycka i ansiktet på kommunens representanter så får du alltid förtur till allting och behöver aldrig egentligen riskera ett totalt ekonomiskt haveri på det sätt som en ensamstående utan barn gör. Är du dessutom invandrare och inte kan (eller kanske av olika skäl inte vill) lära dig språket och ta steget ut på arbetsmarknaden (jag förstår mycket väl att det kan vara jobbigt) så kan du som kvinna nu få ytterligare ett incitament till att föda stora barnkullar eftersom det både rent praktiskt håller dig borta från arbetsmarknaden och rent ekonomiskt kan vara en fördel för dig, inte minst eftersom du som invandrare i ett samhälle där centerpartiets värderingar styr kan få finna dig i att arbeta för en lön som understiger det du får ut som sexbarnsmor bara via barnbidragen. Det här är också helt otvetydigt en uppmuntran till människor att bete sig ansvarslöst och skaffa barn i relationer som vem som helst kan se inte kommer att hålla under någon längre tid, eftersom (i varje fall om vi ska följa det borgerliga sättet att betrakta incitamentsstrukturers sätt att inverka på vårt agerande) ekonomiska faktorer styr det sätt på vilket du hanterar ditt liv på ett ofta dominerande sätt. Kommer du inte in på arbetsmarknaden, är du trött på ditt jobb, är du allmänt vilsen i tillvaron, vad gör du då? Jo du skaffar ett barn och får därigenom både en delförsörjning (eller en hel) och en ursäkt för att du smiter undan från det som alla som inte skaffar barn får finna sig i att göra. Tydligare kan det inte sägas att det här inte är någonting annat än en förklädd avelspolitik, ett återfall i det medeltida merkantilistiska tänkande som också färgades av en illa dold kristen grundton (Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyll jorden - 1 Mosebok 1:28), ett tänkande som jag trodde att vi, inte minst med tanke på vårt "klimatansvar", hade lämnat långt bakom oss.

Det finns också en form av dubbeltänkande i orwellsk anda i det här som är nästintill roande i all sin stupiditet. Barn ses av många som tillvarons absoluta mening, om du inte skaffar barn så är ditt liv helt meningslöst (ett tecken så gott som något på att barnafödande i sig, kongenialt nog, utgör ett återfall in i infantiliteten, eftersom enbart osjälvständiga, omogna och icke-autonoma människor på fullt allvar kan hävda att deras existens kretsar helt och hållet kring en annan individ), ett beteende som inte för inte påminner en hel del om den psykologiska disposition som kännetecknar sektmedlemmar av olika slag, eftersom en sekt nästintill per definition kretsar kring en ledare som utgör den ledstjärna som alla medlemmar ska forma sitt liv kring. Redan från början finns det alltså något infantilt i själva barnanskaffandet, och omogenheten i det beteendet underblåses givetvis av en stat som pumpar in pengar till de personer som försvär sig åt det beteendet. Samtidigt är det så (det är i varje fall svårt att inte få det intrycket) att denna tillvarons mening, själva den grundbult som den mänskliga existensen är uppbyggd kring, helt uppenbart inte ska innebära den minsta uppoffring för den som väljer att ansluta sig till den lyckovandring mot evig frälsning som barnanskaffandet påstås innebära. Skaffar du dig en hund så får du jävlar i mig gå ut med hunden ifråga oavsett om det är 25 grader kallt och snöstorm ute (om du inte vill låta hunden skita på balkongen förstås...), skaffar du dig en träbåt så får du lägga ett stort antal timmar och en ofta mycket omfattande arbetsinsats på att hålla den båten i trim så att du kan njuta av eventuella seglingar under sommarhalvåret. Skaffar du ett barn däremot, då är allting besvärligt, då är ditt livspussel så oerhört svårt att få att gå ihop, då blir du utbränd, då avlöser det ena problemet det andra, och du får absolut inte någon tid för dig själv. Det är oerhört synd om dig helt enkelt, det är som om detta barn, när det väl har fötts, helt plötsligt har förvandlats till ett blytungt och taggigt kors och gjort ditt liv till en enda lång Golgatavandring. Och från denna flagellantiska inställning är steget givetvis inte långt till att du tar för givet att samhället ska stödja dig på både det ena och det andra sättet eftersom du offrat dig och skaffat ett barn som vi alla (fast uppenbarligen inte längre du själv, märkligt nog) ska få glädje och lycka av. Frågan infinner sig med automatik. Vad ända in i helvete hade ni väntat er? Har ni inga som helst hågkomster från er egen barndom och förstod ni överhuvudtaget ingenting av det som skedde då? Trodde ni att barn var som en tv, att ni kunde stänga av dem när ni inte längre var intresserade av att se på programmet?

Dubbeltänkandet slutar dock inte där, utan får även andra intressanta bieffekter. Barn uppfattas som sagt av många som kungsvägen till lycka (i varje fall ända till dess att man inser att de kanske faktiskt innebär reella inskränkningar av ens eget liv, inskränkningar som många barnföräldrar bara verkar vilja göra högst motvilligt) och bör väl därför ses som en bonus i livet, ett litet premium som man får för att man har skött sig bra, är en trevlig typ och har de goda makterna på sin sida (jag pratar inte om den svenska staten nu...). Barn är alltså ett otvetydigt plus, det skulle nog de flesta säga, på ett antingen ärligt, ogenomtänkt eller hycklande vis. Ser man sedan till socialförsäkringssystemet och välfärdsstaten så är själva syftet med den konstruktionen att vi ska utjämna de ödets lotter som faller upp på olika sätt för den enskilde individen, vi ska kompensera för handikapp av olika slag, vi ska understödja de som är olyckligt lottade i samhället. Vi ska kort sagt försöka minimera antalet minusposter för den enskilde individen och se till att vi alla får ungefär samma möjligheter (jag vet att detta är enbart i teorin och att praktiken ser annorlunda ut, men vi bortser från det för tillfället). Då är det väl minst sagt märkligt att de som har haft turen, förmånen, lyckan (kalla det vad du vill...) att skaffa barn ska kompenseras ytterligare för att de har fått åtnjuta det privilegiet, det är onekligen litet grand som att säga att den som har fått tretton rätt på stryktipset också automatiskt bör vara berättigad till att vara ensam vinnare på lotto, medan den som bara prickade in åtta rätt på tipset istället får finna sig i att bidra med en extraslant till den förstnämndes lottovinst. Och inte nog med det, vi tycker att barnafödande är en så essentiell del av det mänskliga varat att vi är villiga att lägga enorma summor för att hjälpa "ofrivilligt barnlösa"och rentav på fullt allvar börjar diskutera surrogatmödrar (som sagt, det här landet förvandlas i alltmer accelererande takt till ett renodlat stuteri). Men vad händer då med den som antingen av egen vilja eller på grund av omständigheter inte får den stora förmånen och lyckan att skaffa barn? Jo han/hon får istället finna sig i att bli tvångsbeskattad för att finansiera andra mer välsignade individer och deras barn. För den som på ett fullt medvetet och genomtänkt sätt väljer att avstå från barn är väl detta faktum möjligtvis enbart surt och irriterande (inte minst på grund av att man samtidigt får stå ut med gnället från barnfamiljerna), för den som har misslyckats relationsmässigt och befinner sig på de överblivnas karta är det ingenting annat än ett rent hån. Sture har alltid velat ha barn, men han har inte träffat någon partner med vilken han har kunnat ta det steget och får därför finna sig i att leva utan det lyckorus som klappret av små, små skor för med sig, något som givetvis inte direkt påverkar hans välbefinnande i rätt riktning. Men inte nog med det, Sture ska som kompensation för att hans barndrömmar har gått i kras finna sig i att han får jobba två veckor längre om året (vilket alltså i praktiken innebär att han får en radikalt lägre lön) än vad hans barnalstrande arbetskamrat Beata gör, och han får samtidigt med största sannolikhet stå ut med att den lilla frögurkan gnäller högljutt om hur besvärlig hennes tillvaro är under då få dagar som hon tvingas arbeta på det sätt som barnlösa alltid får göra. Jag får det inte att gå ihop, men vi ska kanske inte ha överdrivet uppdrivna förhoppningar om människors förmåga att tänka logiskt.

Slutligen finns det givetvis ytterligare en aspekt av barnafödandet, och de incitament till ökat barnafödande som SAP:s "reform" oundvikligen utgör, och det är givetvis klimatfrågan. Kopplingen mellan barnafödande, befolkningsutveckling och miljöförstöring är fortfarande tabu, även om barnbegränsning kanske inte längre är ett noaord på det sätt som det länge har varit. Att det fortfarande väcker en närmast instinktiv ryggradsbetingad ovilja när frågan om vårt ohejdade barnafödandes inverkan på miljön väcks är Malin Wollins minst sagt hysteriska och överspända inlägg i Aftonbladet ett belysande exempel på, både när det handlar om hennes paniska reaktion på förslag om barnbegränsning och hennes minst sagt religiöst färgade väckelsehistorier om barnafödandets närmast magiska dimensioner (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp % https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/opwa3g/jag-fick-se-en-mamma-bli-till). Nu är jag väl i och för sig inte direkt imponerad av Wollins intellektuella register, men ser man hennes inlägg och hennes hållningssätt som representativt för den heliga ko som barnafödandet utgör för alltför många av oss så är det uppenbart att det kommer att bli oerhört svårt att lösa miljöproblemen genom en aktiv befolkningspolitik som går ut på att minska befolkningen istället för att gå den motsatta vägen som socialdemokraterna gör med sina extra semesterveckor för barnföräldrar. Det är också därför vi kan glömma alla former av radikala lösningar på miljöproblemen, eftersom det knappast spelar någon roll att vi minskar miljöpåverkan per capita när jordens befolkning hela tiden ökar. Att ge ytterligare bidrag och stöd till det som otvetydigt utgör det största miljöhotet av alla, barnafödandet, är nämligen som att ta bort flygskatten och subventionera köttindustrin ekonomiskt samtidigt som man ger var och en som plockar på sig en plastpåse i den lokala livsmedelsaffären en femma direkt i handen. Och att befolkningsutvecklingen ska plana ut av sig självt är, åtminstone om vi intar ett längre perspektiv där det åtminstone i nuläget är nästintill lika adekvat att spå i torsklevrar som att förlita sig på befintliga fakta, mera en from förhoppning baserad på ett minst sagt rudimentärt statistiskt underlag än en realistisk bedömning av ett faktiskt troligt skeende. Vi får helt enkelt göra som de som kallas för "klimatförnekare" gör, hoppas att det visar sig att kon inte befinner sig på isen, utan att den inverkan som vi människor oundvikligen har på den miljö vi lever i visserligen kommer att orsaka problem, men att de problemen kommer att vara möjliga att lösa utan alltför radikala ingrepp i vårt sätt att leva. Att det skulle visa sig vara ens i närheten av sannolikt är dock med största sannolikhet ingenting annat än ett mycket tunt grundat hopp. 

Och den allmänt utbredda bristen på konsekvenstänkande och oförmågan att inta ett helhetsperspektiv på de problem som vår värld är belastad med visar sig sällan så tydligt som då det handlar om barnafödande, vilket givetvis har att göra med att det handlar om en dogm av uttalad religiös natur, dvs. en åsikt eller ett beteende som du inte kan ifrågasätta utan att du per automatik skriver ut dig från den gemenskap där den åsikten förfäktas. Och de som försvär sig åt den här övertygelsen gör det också på ett sätt som är helt i enlighet med hur religiösa dogmer eller ideologiska övertygelser är uppbyggda och fungerar, argumenten är av närmast mytisk natur, de är till stora delar oartikulerade och bygger nästintill helt och hållet på försanthållanden som inte bör utsättas för en granskning utifrån renodlat intellektuella/förnuftsmässiga premisser. Att bekämpa den typen av övertygelser går helt enkelt inte, eftersom de bygger på tro och känsla och inte på förnuft. Det enda som kan utrota eller i varje fall utgöra ett allvarligt korrektiv mot den typen av förblindelser bär katastrofens signum, för först när det har gått riktigt åt helvete verkar vi vara villiga att revidera våra grundläggande förvillelser. Det har historien visat med eftertryck vid ett flertal tillfällen. Så vi får väl göra som Eva Braun gjorde när hon inväntade Tredje rikets undergång i bunkern i Berlin, spela lite schlagermusik, dricka lite vin och dansa, medan vi inväntar slutet för den värld som våra liv har utspelat sig i. Och så får vi hoppas att de som kommer efter oss har lärt sig åtminstone något av våra misstag.

Nyttoprylar vi kan klara oss utan: 1. Läsbandet

Världen, och då inte minst min egen lilla beskärda del av den, är som bekant full av olika former av objekt. De kan vara skapade av naturen, de kan vara skapade av människan, de kan vara restprodukter från en annan typ av verksamhet av många olika slag, eller rentav biprodukter vid tillverkningen av andra objekt. Här handlar det dock om medvetet tillverkade objekt, och dessutom om föremål som tillverkas med den uttalade avsikten att de ska vara till nytta för oss. Ibland blir det dock helt enkelt bara fel, och den eventuella nyttan av objektet ifråga förbyts till ett enda stor irritationsmoment som förpestar vår tillvaro snarare än förgyller den. Under den här rubriken tänkte jag titta på ett antal objekt som inte på något sätt lyckas leva upp till de förväntningar om ökad bekvämlighet som, hoppas jag, var deras tillverkares avsikt, utan snarare enbart ökar den friktion som till slut bryter ner oss och skickar oss i en för tidig grav. Låt oss därför titta på läsbandet, en försåtlig liten pryl som lyfts fram som ett formgivningsmässigt kvalitetstecken när det kommer till böcker, företrädesvis inbundna sådana, men som i själva verket bara fungerar som något av en fiktionsbrytare (Brecht hade säkert gillat dem...) och får oss att lägga mer tid och koncentration på hur vi läser snarare än på vad vi läser.

Till att börja med kan vi väl konstatera att läsbandet rent estetisk knappast är någon fullträff, även om vissa förlag försöker höja dess attraktionskraft genom att överge det sobert svarta och istället låter banden få en matt gyllene lyster. De verkar för övrigt finnas i alla möjliga färger och material, men det är givetvis ingen merit eftersom exakt samma sak kan sägas om bakterier och seriemördare. Och om det, som en av de ansvariga för eländet på Natur och Kultur säger i ett inlägg på Instagram, är "redaktörens nöje" att välja färgen på läsbandet, så får det mig att undra en smula över vilka andra nöjen som redaktörer i allmänhet ägnar sig åt? Sadomasochistiska orgier, torterande av smådjur och panflöjtsspelande är väl vad som bör ligga närmast till hands.

Men nu är det först och främst funktionen, eller snarare bristen på densamma, som vi ska ägna oss åt. Vi föreställer oss då olika former av läspositioner som du som flitig bokläsare kan tänkas inta. Vi börjar med ryggläge. Det bör sägas att de flesta läsband trots allt i varje fall inte är överdrivet långa, även om det inte på något sätt är ovanligt att de kan hänga ner en decimeter under bokens nedre pärmkant. Vi bortser från det lätt obscena i det dinglande bandet och koncentrerar oss istället på det rent faktiskt störande i att ligga på rygg och försöka koncentrera dig på det du läser (i sig ofta en bedrift av ansenligt mått) samtidigt som det fördömda läsbandet antingen kittlar dig på magen eller fladdrar som en förryckt metronom i nederdelen av ditt blickfält. Vad gör du då? Jo då försöker du lägga upp det fördömda läsbandet över sidor som du antingen redan har läst eller som är så pass långt fram i boken att det kommer att ta ett tag innan du når dit. Och så försöker du nypa fast det eländet med ett krampaktigt tag om de blad med vars hjälp du försöker hålla undan läsbandet från att börja dingla på nytt. Läsning som avkoppling? Glöm det!

En gyllene sabotör av alla ansatser till läsro

Sitter du vid ett bord och läser så kan du välja att lägga ut läsbandet rakt uppåt från boken då det är fäst i inlagans överkant, och får då försöka bortse dess existens så gott det nu går. Är det så att du gärna äter eller dricker någonting samtidigt som du läser gäller det dock att se upp. Att doppa boken i tekoppen eller i smörgåsen är något som enbart klantar ägnar sig åt, att undvika att doppa det eländiga läsbandet i olika former av föda är däremot nästintill lika omöjligt som att få fjorton rätt på stryktipset. För att i görligaste mån kunna undvika det så får du därför göra en variant av det du försökte dig på när du låg på rygg och läste, dvs. du får försöka "gömma" läsbandet i någon avdelning av boken som du antingen redan har läst eller som det dröjer ett bra tag innan du kommer att läsa. Då inställer sig det problemet att en del av läsbanden (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks utgivning utmärker sig särskilt i det avseendet, men de använder väl någon form av pansarplåt i sina läsband...) är väldigt styva, vilket gör att sidorna i boken inte ligger plant när läsbandet läggs under dem. Samma sak gäller för övrig läsband av mera mjuk sort, eftersom det på intet sätt är ovanligt (det är snarare en regel) att de viker sig dubbelt eller tredubbelt och åstadkommer en liten bula i den text som du ska läsa. Försöker du ta den enkla vägen och släta ut sidorna genom att pressa dem neråt så är risken att de veckas uppenbar. Och är du dum nog att stoppa in läsbandet bara ett fåtal sidor från där du befinner dig i din läsning så får du ägna nästan lika mycket tid på att flytta det framåt i boken under ideliga svordomar över detta minst sagt onödiga arbete.

När du sedan har läst boken och ska ställa tillbaka den där du tog den, vad händer då? Jo det fördömda läsbandet visar sig vara oerhört benäget till att vilja se sig omkring i världen, med påföljd att det hänger ut i underkant av boken även när den står på sin plats i hyllan. Har du begåvats med en boksamling där samtliga volymer innehåller läsband får dina hyllor därför lätt ett utseende som mest påminner om trasmattor, med en enda lång rad av fransar som hänger ner och förstör alla former av estetisk njutning som ett välsorterat bibliotek kan ge. Det ser helt enkelt sjaskigt ut, på, och ibland över, gränsen till det rent snuskiga. Inte blir det bättre av att läsbanden, eftersom de hänger ut ur böckerna och nästintill med en missils målmedvetenhet verkar söka sig till damm och allsköns orenligheter, med tiden förvandlas till gråbrunfläckiga, fransiga rester som inte ens en mindre nogräknad lumphandlare skulle vilja befatta sig med.

Vad gör man då åt detta problem? Det finns egentligen bara en lösning, och det är att tillämpa den taktik som Rickard Fuchs hävdar att den arketypiske kirurgen använder sig av: "Det gamla uttrycket ´´knivgalen´´ stämmer ofta. En kirurg är kirurg, för att han tycker om att operera. Mindre prat och mera handling, är kirurgens paroll." (Rickard Fuchs, Visst är ni sjuk, s. 47). På samma sätt får man inte vara blödig när det kommer till avlägsnandet av läsbanden (och återfinnandet av sinnesfriden). Själv brukar jag använda en sax, medan en av mina mera puristiska vänner med mikroskopisk precision tillgriper ett rakblad för att medelst detta verktyg kunna avlägsna varenda spår av den förhatliga textilien från boken ifråga. Men det är en smaksak, på samma sätt som vissa föredrar Round Up medan andra river upp maskrosorna för hand. Efter väl utförd operation fattar jag sedan läsbandet (ni får själva föreställa er min äcklade grimas) mellan tumme och pekfinger och bär det med rakt utsträckt arm till soppåsen, dit jag förpassar det med en suck av välbehag. Det är med ett visst beklagande som jag samtidigt konstaterar att bandet ifråga är på tok för skört och tunt för att man ska kunna göra en snara och hänga den ansvarige för dess existens i det, men kampen går oförtröttligt vidare för en läsbandsbefriad värld.

Miljö, tro och ubåtar - om varför vi hellre sjunker än överger våra övertygelser

Jag läste i Expressen apropå Greta Thunberg (jag tillägger att det är den uppmärksamhet som riktas mot detta kvasifenomen som stör mig, inte fenomenet i sig, alla har rätt att vara barn, med allt vad det innebär av trosvisshet och förenklingar, även Greta) att nu skulle journalisterna göra sitt i miljöfrågan, dvs. de skulle vara kritiska på rätt sätt (det är som alltid jag som läser mellan raderna). Någon verklig kritik som kan vara saklig, välgrundad och ha ett perspektiv som inte är direkt tunnelseende ska vi nog inte räkna med. För varför förstöra partyt genom att tala om att drinkarna är utspädda, gräddtårtan sur och gästerna ditkommenderade. Då är det bättre att vi alla sjunger med i allsången och låtsas om att vår värld är en otvetydigt vacker plats. 

Det är märkligt hur stort vårt behov av väckelse är, och hur vår längtan efter enkla förklaringar och lösningar genomsyrar alla, oavsett bildningsgrad, social position eller intelligens. Jag läser nu Mattias Göranssons bok Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag och det är knappast så att våra makthavare framstår som något undantag från regeln om att vi alla lever i högre grad i den värld som vi vill leva i, inte i den faktiska världen. Vi söker alla i första hand efter att få våra fördomar bekräftade, oavsett om de fördomarna är av "positiv" eller "negativ" natur. Flyktinginvandringen är ju bara det senaste exemplet på hur människor som mer än allt annat vill framstå som "goda" bortser från allt faktamässigt underlag som kan tänkas underminera deras idylliska bild av hur världen borde se ut, om den bara fogade sig efter deras drömmar och inte var så förbannat grå och verklig. 

I Björnen kommer citerar Göransson bland annat Palme i samband med IB-affären, då Palme, som alltså försvarar det faktum att socialdemokraterna har upprättat en illegal spionorganisation som har övervakat svenska medborgare och begått ett antal brott av mer eller mindre grov natur under det "arbetet", ett arbete som till inte ringa del syftat till att hjälpa socialdemokraterna att behålla makten inte minst inom fackföreningsrörelsen genom att trakassera kommunister, säger så här om en bok av Peter Bratt där IB:s verksamhet beskrivs: "Boken och artiklarna visar på en enorm misstro mot demokratin. Det är främst inte öppenhet de är ute efter, fienden är vårt demokratiska reformistiska samhälle, och det får attackeras med vilka medel som helst" (s. 133). Och så jämför Palme Bratt och Guillou med stalinister. Detta alltså sagt av en statsminister som upprätthållit en hemlig (och för den delen extremt inkompetent) spionorganisation som har spionerat på medborgarna i det "demokratiska och reformistiska samhälle" som Palme påstår sig värna. Ytterligare kommentarer är överflödiga. 

Och så kommer vi till moderaternas kanske mest lysande stjärna (i sig ett tecken på att det partiet knappast är något begåvningsreserv), allas vår älskling Carl Bildt. Hanif Bali, som väl själv inte heller direkt imponerar som "tänkare", fick ju nyligen göra avbön för sin kritik av Bildt där han konstaterade att Bildt aldrig någonsin överhuvudtaget hade haft rätt i en enda utrikespolitisk fråga. Och det var väl antagligen det faktum att Bali har haft rätt i den bedömningen som gjorde att han fick löpa gatlopp för sitt yttrande, hade verkligheten varit en annan så hade hans påstående avfärdats med en axelryckning. Carl Bildt är för övrigt ett intressant avvikande exempel på Peters princip, den princip som säger att alla blir befordrade till dess att de når sin inkompetensnivå. Carl Bildt har nämligen lyckats dra det hela ett varv till och tagit flera steg över den nivå där hans brist på kompetens borde ha torpederat hans karriär. Den förklaring jag har till det är just den som jag är inne på ovan, Bildt är nämligen en messiansk figur, en frälsare som är helt övertygad om sin egen storhet, och den typen av lätt sociopatiska mytomaner (eller vad man nu ska kalla dem?) är oerhört svåra att stå emot, inte minst när de som Bildt har sociala kontakter som gör att deras karriär kan fortgå trots deras uppenbara brist på formell kompetens. Bildt gick ju "sängvägen" till sin post som moderatledare då han passande nog var gift med den gamle moderatledaren Gösta Bomans dotter, ett äktenskap som strategiskt nog ingicks två år innan han blev partiledare. 

Carl Bildt är ett ypperligt exempel på att en offentlig position inte implicerar att du på något sätt har fog för det du säger, eller att du ens kommer i närheten av att ha några kunskaper inom de områden som du yttrar dig tvärsäkert om. Hans uppblåsthet är helt i paritet med hans närmast totala inkompetens och Bildt ska vara väldigt glad för att den politiska sfären existerar, för hade inte den funnits hade han varit tvungen att försörja sig genom att leta tomburkar och rensa sly som beredskapsarbetare. Bland Bildts väckelsebetingade käpphästar (de är

Ubåtshaveri - dock inte av intellektuell art... (bild från Daily Mail)

många) tar vi upp den s.k. "ubåtsfrågan", vår egen lilla svenska variant av Loch Ness-odjuret, med den skillnaden att det i varje fall finns några suddiga fotografier på Nessie, medan det i ubåtarnas fall helt saknas sådana. Jag bortser från U137, för det var otvetydigt en ren felnavigering av en full rysk ubåtskapten, för bara ett fyllo skulle försöka köra en ubåt på ett "hemligt uppdrag" på en plats där vattendjupet är så lågt att den måste gå i ytläge hela tiden och där det till slut finns så lite vatten att ubåten obönhörligen går på grund, särskilt om man dammar på i en hastighet som gör att grundstötningen blir så total att det blir som att slå i en spik i en murken träbit.
 
Nåväl, åter till Bildt, väckelsetron i ubåtsfrågan tog sig bland annat följande uttryck. Jag citerar återigen från Göransson, Björnen kommer:

"Den 4 december samma år [1990] intog Carl Bildt talarpodiet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Detta anrika sällskap hade nu valt in honom som medlem. I sitt inträdesanförande talade Bildt om sitt favoritämne: de ständiga undervattensintrången på svenskt vatten.
   Anförandet var snarlikt de olika sammanställningar Marina analysgruppen levererat till ÖB under åren, med skillnaden att Carl Bildt gick ända tillbaka till andra världskriget i den långa indiciekedja han målade upp. Utan att nämna att han själv medverkat i Ubåtsskyddskommissionen berömde han särskilt dess insatser efter Hårsfjärden och menade att man idag måste ´´konstatera att kommissionen träffade anmärkningsvärt rätt i sin analys och sina slutsatser´´. Det av kommissionen utmålade mönstret av jättelika och samordnade operationer hade nämligen ´´till fullo bekräftats´´ av senare händelser. Bildt visade sig fortfarande tro att en sovjetisk ubåt befunnit sig mitt inne i Stockholms centrum, och spekulerade om att det fanns en hemlig Östersjöarmada bestående av åtta miniubåtar som var cirka 30 meter långa med 14 tillhörande dykfarkoster av mindre slag. Dessa hade genomför två-tre större operationer i Sverige om året, "på stor bredd och mot helt olika delar av landet samtidigt". Avslutningsvis argumenterade Bildt för att Sovjetunionens sammanbrott alls inte garanterade ett förändrat beteende, istället kunde förändringarna ´´snarast skärpa de sovjetiska kraven på kontroll av Östersjön och dess luftrum.´´ (s. 258f.) 

Om inte Bildts imbecillitet och kolartro framgår tillräckligt tydligt av det så infogar jag för säkerhets skulle kommentarerna från sovjetisk sida:
 
´´Där fick Olofson [journalist på SvD] veta att ryssarna hade satt fyra man på att noggrant studera Bildts anförande. ´´Ju mer vi läste desto mer förvånade blev vis´´´, sade en officer. ´´´Trots att talet framfördes i en vetenskaplig miljö saknar vi dokumentära bekräftelser och fakta.´´ Marinkommandots chef skrädde inte orden: ´´Möjligen är Carl Bildt en god politiker, men på det här speciella området är han inkompetent", sade Vitalij Ivanov. ´´Om man offentligt vill gå ut med så allvarliga anklagelser måste man också komma med bevis, men det gör inte Carl Bildt. Istället presenterar han lögnaktiga påstående som varken kan bekräftas med dokument eller mänskligt förstånd.´´ Olofson bad honom då att kommentera de larvförsedda miniubåtar som svenskarna ansåg sig ha bevisat förekomsten av med olika bottenspår. Ivanov: ´´Jag meddelar kategoriskt att vi varken har miniubåtar eller bandgående ubåtar i drift inom Östersjöflottan. Varje intelligent människa och officer inom flottan vet att man inte kan förflytta en ubåt på det viset." (s. 259f.) 

I förhållande till ubåtsfrågan framstår flyktingfrågan som oerhört substantiell vid en jämförelse, eftersom de som vill ha ett empiriskt underlag för att invandringen leder till utbredd kriminalitet och ett samhälle i förfall utan problem kan hitta det, medan de som ser invandringen som ett positivt tillskott till landet och som ett sätt att få hit välfungerande och strävsamma individer (samtidigt som vi hjälper dem) lika tveklöst kan hitta ett underlag för den tesen. Det gäller även miljöfrågan, där de som vill kan hänge sig åt tron på att allt kommer att ordna sig och hitta fog för det, medan andra kan hitta ett minst lika vederhäftigt underlag för tesen om vi oundvikligen kommer att sabotera den här planeten långt bortom all räddning. 

Göransson hänvisar givetvis till Festinger, Riecken och Schachters socialpsykologiska studie When Prophecy Fails, en av de bättre böcker som jag har läst efter millennieskiftet (givetvis för att den stryker mig medhårs). Det går givetvis att rikta bärande invändningar mot Festingers och hans kollegors metodologiska förhållningssätt då det antropologiska dilemmat (att observatören påverkar skeendet) alltid finns närvarande i den här typen av studier, men det är samtidigt oundvikligt och det sekteristiska tankemönstret finns där likafullt. Och ubåtsfrågan är närmast ett paradexempel på hur allting tolkas utifrån en redan fastslagen föreställning, där alla fakta läggs på en prokrustesbädd och allt som eventuellt kan motsäga den slutsats som man redan är övertygad av huggs av med förödande precision. Finns det inga bevis för att Sovjet har några miniubåtar, så är det i grund och botten bara en otvetydig indikation på att sovjetryssarna är/var så sluga att de har lyckats utveckla den typen av vapen utan att någon information om dess förekomst har spridits vidare. Den där typen av bisarra tankemönster är för övrigt på intet sätt begränsade till att gälla ubåtar när det kommer till våra ryska vänner. Heidi Avellan, en tämligen blygsamt begåvad ledarskribent i Sydsvenskan, hävdade i en artikel apropå påstådd rysk påverkan på det svenska valet och spridandet av bluffnyheter, att om vi fann några bevis för att något sådant förekom så var det självklart just bevis (i sig en truism), men om vi inte hittade några bevis så var det ingenting annat än en tydlig indikation på hur skickliga ryssarna var på att manipulera oss. Så finns det entydiga fakta så är tesen bevisad, saknas fakta så är tesen i vilket fall som helst oomkullrunkeligt sann. Joseph Heller skrockar kanske förtjust i sin himmel när han hör den typen av resonemang, själv tycker jag att "Moment 22-argument" är direkt ovärdiga människor som gör anspråk på att bli tagna på allvar.

Men pudelns kärna är vår obändiga vilja att anpassa världen efter hur vi vill att den ska vara, inte efter hur den i själva verket är. Det finns givetvis mängder av förklaringar till av vi beter oss på det sättet, men friktions- eller förenklingshypotesen är kanske den tyngst vägande av dem. Vi klarar inte av en tvetydig värld, trots alla våra bedyranden om hur spännande och intressant det är med allt det som är annorlunda, det som får oss att tänka ett varv till, det som får oss att ifrågasätta det vi tror på och det vi är bergfast övertygade om. Då vrider vi hellre alla obekväma fakta så att de kan tvingas in i den världsbild som vi upprätthåller, eller väljer helt att bortse ifrån eller förtiga dem, som när det visar sig att de spår av larvfötter som marinens ubåtsjägare hittade inte alls gick parallellt med varandra utan istället divergerade ifrån varandra, något som för den mest hängivne "ubåtssupportern" säkert kan tolkas som en indikation på att ryssarna har byggt miniubåtar som antingen kan ändra storlek eller som kan ta sig fram på endast ett larvband. Och kan vi lyssna till Carl Bildts svammel om fiktiva ubåtar så är det självfallet inget som hindrar oss ifrån att förlita oss på en skolstrejkande 16-åring som ledstjärna i frågor som är betydligt mera komplicerade än vad som rör sig under ytan i våra farvatten. För så länge de säger det vi helst av allt vill höra så stänger vi så gärna av alla former av kritiskt och mera substantiellt tänkande. Orakel, upphäv din röst och folket ska följa dig! För, som Gunnar Ekelöf så träffsäkert formulerade det, "det som är boskap i andra är boskap också i dig"

Essäer om ingenting – Karl Ove Knausgård går vilse i sin egen labyrint

Karl Ove Knausgård är en mycket begåvad romanförfattare, som tyvärr har förletts att tro att hans förmåga att rekapitulera den egna uppväxten och även i övrigt komponera skönlitteratur av hygglig bärighet också med automatik gör honom till en begåvad tänkare. Så är inte fallet. Det framgår med obönhörlig tydlighet när man läser hans essäsamling Om hösten, ett enda långt bevis för att det faktum att man skriver litteratur inte nödvändigtvis innebär att man har någonting av vikt som kan vara värt att berätta om.

Det är just det banala som är Knausgårds signum, det bleka, det förutsägbara, det rutinmässiga tänkandet som egentligen aldrig vare sig gräver ner sig på djupet eller svingar sig upp mot höjderna. Det är just hans förmåga att göra den träaktiga och fadda verkligheten till centrum för hans litterära universum som gör att hans romaner fungerar, men det är också det som gör att hans essäer havererar. Knausgård har helt enkelt inget intressant att berätta när han kliver utanför sitt eget synfält, han är i grund och botten en solipsistisk författare, en individ som inte egentligen tar in världen, och som just på grund av avsaknaden av kapaciteten att kommunicera med omgivningen blir hänvisad till att återge den i stumma, sepiabruna färger, där bristen på liv får det som beskrivs att förbli ett främmande objekt, en rekvisita för funderingar som har tänkts miljoner gånger förut. Och när historien uteblir, för historieberättandet är trots allt Knausgårds styrka, så blir världen en pappkuliss, en tom teater betraktad genom en tubkikare av en individ som inte egentligen är intresserad av det han ser, även om han själv har låtit sig förledas till att tro att han är det.

Det här är helt enkelt ingen angelägen litteratur, och om den, som Knausgård hävdar, är skriven för hans nyfödda dotter så kan jag inte tänka mig annat än att hon blir djupt besviken över det litterära arv som hon förärats. För vad hon får är pladder. Visst, någon enstaka formulering sticker ut, någon enstaka bild fastnar i några sekunder innan den dränks av nästa mening, men för det mesta är det enda Knausgård förmedlar en form av vitt brus, ett torrt sprakande knaster som saknar egentligt innehåll. Han är som ett barn som ser sin första biofilm och inte kan låta bli att kommentera allt han ser med en manisk svada, men det verkar inte vara förundran inför det han ser som verkar driva honom, utan mera en form av panisk rädsla för tystnaden, som om han tror sig kunna prata sig bort från det faktum att han för det mesta inte har någonting att säga. Det är en besvärjelse som är dömd att misslyckas.

Det hela mynnar ut i en form av litterär Wikipedia, där anspråken är encyklopediska, men där Knausgård i själva verket bara tummar på ytan av det han beskriver, bilderna är fadda och intetsägande, och kunskaperna om det som beskrivs inte större än de man kan googla sig fram till på några minuter. Det är därför intressant att han säger att livet finns i det som vi inte minns, och att vi inte förmår att uppskatta det som livet verkligen är, de stunder som vi verkligen lever, något som Knausgård på ett klichémässigt sätt verkar förbinda i första hand med sin roll som far, i en apoteos över barnet, en trop som är ett minst sagt uttjatat och tröttande inslag i vår kultur men som han ändå verkar ansluta sig till utan minsta distans. För om formen, som Knausgård hävdar, ska vara osynlig i litteraturen så krävs det att den ska låta sig skymmas av det innehåll som texten förmedlar. När detta innehåll då utgörs av de händelser som vi glömmer så fort vi har upplevt dem, inte för att de var så eteriska att vi inte lyckades fånga dem, utan enbart för att de var så ointressanta att vi knappt noterade dem när de ägde rum, så faller texten ner i ett hål där den formmässiga ramen blir som ett pepparkaksmått, en tunn vass kant som omsluter vad som i praktiken är ingenting annat än ett tomrum. Därmed inte sagt att resultatet blir fullständigt ointressant, men det spänningsfält som ändå uppstår i texten har inte så mycket med dess innehåll att göra som med den bild av Karl Ove Knausgård själv som går att mejsla fram när man läser mellan raderna. Fram tonar ett porträtt av en människa som frenetiskt försöker skriva sig in i en delaktighet i världen som han i själva verket inte förmår att känna, en människa som lägger texten som ett skyddande filter mellan sig och världen och som noga undviker alla sprickor som skulle kunna ge ens en skymt av hans rätta ansikte. Autofiktionen brukar ibland presenteras, och inte minst tolkas, som en nästintill naken sanning, som något som för oss närmare den person som den litterära texten kretsar kring, men det är givetvis en chimär, för det handlar om en litterär fiktion som inte skiljer sig nämnvärt från alla de övriga varianter av den typen av fabuleringar som existerar. Vad autofiktionen istället bygger upp är en spegelsal, en rad mer eller mindre förvrängda illusioner som lätt får både läsaren och författaren att gå vilse. Men medan läsaren har en annan värld att återvända till när fiktionen har släppt sitt grepp, även om givetvis inte heller den världen kan ställa upp några exakta sanningsanspråk, så är författaren dömd att för evigt irra runt i sin självskapade labyrint. Och någon Ariadne som kan leda Knausgård ut ur den labyrinten verkar det inte gå att hitta. Dold bakom otaliga spegelbilder som egentligen inte visar någonting alls irrar han vidare, en hypergrafiker som, ironiskt nog, skriver sig bort från världen i sin önskan att närma sig den.

Ett grundläggande problem med Knausgård är dessutom att han tar sig själv på djupaste allvar, för även om han koketterar med att han inte förstår Heidegger (Vem gör förresten det? Knappt ens Heidgger själv troligtvis…) så är en av de få litterära referenserna i boken Rüdiger Safranskis biografi om den snårige tyske filosofen. Hänvisningen blir därför snarare någon form av ironisk blinkning, som om Knausgård vill säga oss att visst förstår han mycket mer än vad han vill erkänna, men att lite klädsam blygsamhet aldrig är i vägen. Det är något pubertalt, närmast gymnasieintellektuellt över den hållningen, man visar upp fjäderdräkten men är samtidigt noga med att markera att man vet att den kanske inte är så välputsad som den borde vara. Anspråken är höga, men förmågan att leva upp till dem sviker och det är också de essäistiska inslagen i romansviten Min Kamp som saggar ner berättartempot i böckerna, jagar ur mig ur fiktionen, och får mig att irriterad treva efter rödpennan och undra över om lektören hade kisspaus när manuset släpptes igenom. Jag brukar sällan anteckna eller klottra i mina böcker, men i den sjätte delen av Min Kamp drog jag stora kryss över sidorna 221 till 227 och konstaterade att det var länge sedan jag läste något som var så pretentiöst och samtidigt så svamligt förutsägbart och helt i avsaknad av originalitet. Strax därefter slutade jag att läsa boken eftersom jag utgick ifrån att jag skulle drabbas av en oemotståndlig lust att kasta den i väggen när jag kom till Knausgårds långa essä om Hitler. Detta av ett mycket enkelt skäl. Jag har läst bokstavligen allt det som Knausgård stödjer sig på för sin Hitleressä och oerhört mycket mer än så om ämnet. Tror jag därför att jag kan skriva en fyrahundrasidig essä om Hitler som har det minsta av intresse att säga som inte har sagts ett otal gånger förut, och dessutom på ett mycket mer välformulerat och genomtänkt sätt? Svar nej! Knausgård borde ha ställt sig själv samma fråga och kommit fram till samma slutsats. Att han inte gör det säger mer om honom än någonting annat i hela hans produktion. Och det är väl där vi får söka anledningen till att Om hösten är ett havererat verk, ett slöseri med papper och tid som med fördel kan ersättas med i princip vilken syssla som helst. Och det var väl förhoppningsvis inte Knausgårds avsikt...

När nationalekonomerna sätter priset är det alltid någon annan som betalar – Finanspolitiska rådet och den fria hyressättningen

Finanspolitiska rådet, en samling akademiska snillen med en uppenbart mörkblå slagsida, har gått ut med att de vill införa fri hyressättning, ett mantra som de ofta återkommer till och försöker trumma in med en dåres envishet (passande nog). Som alltid när det handlar om nationalekonomiska exkursioner i vardagen så är väl verklighetsanknytningen inte överdrivet stor, medan tunnelseendet är desto mera påfallande. Skrivbordslösningar har ju onekligen sin charm, även om den charmen ofta falnar när de omsätts i verkligheten, något som inte minst de som blev offer för Margaret Thatchers religiösa korståg mot det engelska kommunala fastighetsbeståndet kan vittna om. Men, det är med ekonomi som med religion, det praktiska förnuftet får stryka på foten och in kommer det doktrinära vanvettet, med allt vad det innebär. 

Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.

När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:

”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.” 

Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.

Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.

Rådets ordförande Harry Flam bor i en villa på Idunavägen 19 på Lidingö, tillsammans med en person. Villan är faktiskt på tämligen blygsamma 142 kvadrat. Medelinkomsten i området är 49 506 kronor (mer än dubbelt i förhållande till medelinkomsten i Sverige som är 22 500 kronor), men jag tror nog att vi kan sluta oss till att Harry tjänar lite mer än så... Om så inte skulle vara fallet så kan han trösta sig med att det lilla hus som han bor i är värt uppskattningsvis 10,3 miljoner. 

Viceordföranden Kari Lotsberg har blygsamma 103 kvadrat att röra sig på, då hon delar en större villa (207 m²) med en annan person på Västra Banvägen 45 i Enebyberg. Medelinkomsten i det området är 38 847 kronor och jag tror inte att Lotsberg sänker det snittet. Villan beräknas vara värd omkring 12,1 miljoner. Peanuts för en nationalekonom givetvis... 

Peter Englund, nationalekonom (inte att förväxla med akademiledamoten och historikern) bor för sin del i Uppsala, närmare bestämt i ett radhus på Eriksbergsvägen 15 A som han delar med en person. Det radhuset är på 155 m² och medelinkomsten i det området uppgår till 34 716 kronor, och ni vet säkert vad jag tänkte skriva nu... Radhusets värde är rätt exakt 6 miljoner, pengar som en hyresgäst av ordinärt snitt givetvis snyter ur näsan i en handvändning. 

Åsa Hansson är verksam vid den nationalekonomiska Institutionen vid universitetet i Lund, men jag är inte helt säker på att det här verkligen är hennes adress, eftersom jag inte har fått fram något födelsedatum för henne. Det finns dock bara en Åsa Hansson i Lund och den personen bor på Hubertusvägen 9 i ett kedjehus på 173 m². Hon är något mera trångbodd än sina kollegor i rådet, då hon delar detta hem med tre familjemedlemmar. Medelinkomsten i det området är 38 581 kronor och om vi utgår ifrån det genomsnittliga m²-priset i området så är familjen Hanssons kedjehus värt omkring 5,5 miljoner. 

Bertil Holmlund, ännu en teolog (förlåt, nationalekonom...) har gått/går att finna på flera adresser, då han bl.a. varit skriven i en villa på Öselvägen 1 i Enskede Gård. Huset såldes i början av året för 10,5 miljoner, vilket var något under det uppskattade värdet (det framgår dock inte om Holmlund ägde huset vid det tillfället, men oavsett det så ger det här givetvis en tydlig indikation angående den bostadsstatus som vår käre nationalekonom är van vid). Medelinkomsten i just det området är 40 861:-. Bertil har säkert en slant på banken också, om det skulle knipa och fick väl en slant över när huset såldes, då han numera bor på Paketgränd 15 i Enskede i en bostadsrätt som betingade ett pris på mellan 4,2 och 6,2 miljoner om vi ska gå efter de priser jag har hittat på objekt i det huset. Om vi utgår ifrån att Holmlund tycker om att ha lite utrymme så är den dyrare bostadsrätten på 107 m², men det kan ju finnas större än så. Området har dock en viss pöbelaktig prägel, då medelinkomsten är för sammanhanget blygsamma 32 771 kronor, dvs. bara ungefär 50 % mer än riksgenomsnittet. Herr Holmlund ska för övrigt även, och då antagligen vid väl valda tillfällen, gå att finna i en fastighet på Aspeåvägen 2 i Lögdeå, så uppenbarligen tycker han om bostäder, något som dock inte därför nödvändigtvis gör honom till ett orakel när det kommer till hyressättning. 

Den sjätte och siste medlemmen, Ragnar Torvik, är norrman och bor troligtvis i Norge, eftersom han är verksam på universitetet i Trondheim. Det finns en person med det namnet boendes i Trondheim och är det den man vi söker så verkar det som om herr Torvik faktiskt bor i ett flerfamiljshus. Men det huset är beläget i centrala Trondheim nära hamnen, och vi kan nog med viss säkerhet sluta oss till att det inte bor några smutsiga invandrare, några tölpaktiga arbetare eller annat löst pack i det huset. Någon medelinkomst för området har jag inte lyckats få fram. 

Dessa fattiglappar och olycksbarn tycker nu att vi ska rädda den svenska samhällsekonomin genom att de som bor i hyresrätt får bidra ännu mer till försörjningen av överklassen än vad hyresgästerna redan gör (bidragsmodellerna till överklassens fromma är många, rotavdrag, förtäckta extra kommunalskatter i form av vinstuttag via hyror och el, borgensavgifter, m.m., m.m.). Det är väl på sitt sätt fint tänkt av dessa kära nationalekonomer, eftersom de uppenbarligen är av den uppfattningen att hyresgästen i gemen är vad de själva inte är, dvs. en person som ser till samhällets bästa snarare än att i första hand sträva efter egna fördelar. Men jag glömde en sak, det här är ju nationalekonomer, den enda institutionaliserade formen av sociopati som finns inom den akademiska världen. 

Sedan är det roande att se att den här typen av individer är av precis samma skrot och korn som alla grupper som skriker på att vi behöver räddas från det ena eller det andra. SD vill att vi ska rädda Sverige genom att slänga ut invandrarna, miljökämparna vill att vi ska rädda miljön genom att köttätarna och flygturisterna ska sluta med sin konsumtion, nationalekonomerna och den svenska överklassen vill att ekonomin och bostadsmarknaden ska räddas genom att underklassen ska taxeras hårdare. Fascinerande, minst sagt. Säga vad man vill om Jim Jones, ledaren för The Peoples Temple, men när han tubbade sina sektmedlemmar till att tömma giftbägarna i Guyana så var han inte sämre än att även han själv tog en liten slurk ur grytan. Det är kanske synd att säga att han levde som han lärde, men han tog i varje fall själv konsekvenserna av sina åsikter. Det vore trevligt om flera kunde göra det. 

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/finanspolitiskt-rad-foreslar-fri-hyressattning 

https://www.svd.se/finanspolitiska-radet-har-fel-om-hyressattningen 

http://www.finanspolitiskaradet.se/ledamoterochmedarbetare/ledamoter.4.3dc0d3a412bc4ba245f800013906.html 

Den maniske skribenten och den historiska biografins lockelser - Robert William Shields och den "sanna" historien om Vilda Västern

Paul Auster, som den här texten egentligen inte alls ska handla om, laborerar mycket med metafiktion i sina berättelser. Det vimlar av tillfälligheter, slump, kinesiska askar, falska identiteter, apokryfiska skrifter, och mer eller mindre elaborerade fiktioner som blandas samman med det påstått reella ytskikt som utgör romanernas handlingsram. Underminerandet av verkligheten, och det stipulativa draget i den, dvs. att vi för det mesta själva bestämmer vad verkligheten kan sägas vara utan att ta några överdrivna hänsyn till någon/något annan än oss själva, är fundamentala inslag i Austers romankonst. Det är sina bästa stunder både tankeväckande, tilltalande och roande, och när jag nu helt plötsligt stöter på en person i det verkliga livet som förefaller att ha rymt ur Austers litterära menageri kan jag inte låta bli att återge den historien här.

Jag har nu läst ut Rachel Dickinsons bok The Notorious Reno Gang som jag nämnde i ett tidigare inlägg, och boken avslutas med ett kort, men ur vissa avseenden minst sagt intressant kapitel rörande det bibliografiska och historiska underlag som Dickinson har använt sig av. När det kommer till källmaterialet angående Renoligan så finns det nämligen, medger Dickinson, inte många förstahandskällor att tillgå. Pinkertonarkivet gick upp i lågor redan på 1870-talet och i övrigt återstår mest tidningsartiklar från den tid då det hela utspelade sig, med allt vad det innebär av hörsägen, partsinlagor och rena osanningar. Dickinson refererar dock, om än med en del uttryckliga reservationer, till en magisteruppsats framlagd av en Robert Volland vid Indiana University. Och jag hittade faktiskt excerpter ur den avhandlingen på Jackson Countys/Seymour Public Librarys hemsida:

http://www.jacksoncountyhistory.org/items/show/941

Den påstådda magisteruppsatsen förefaller alltså existera, även om de anspråk som den hävdar däremot visar sig vara en smula dubiösa vid en närmare titt. Enligt Dickinson är det nämligen så att Indiana University helt saknar dokumentation som skulle kunna bevisa att de överhuvudtaget har haft någon student vid namn Robert Volland inskriven på sitt universitet, och det finns inte heller några som helst belägg för att den skriften som han påstås vara upphovsman till skulle ha utgjort något underlag för en magisterexamen i historia. Någon historiker med namnet Robert Frederick Volland verkar också vara svår att lokalisera, utöver de få hänvisningar till den påstådda magisteruppsatsen som alltså trots allt går att leta fram på nätet. Hans historieintresse har således antingen svalnat radikalt efter detta inte alltför blygsamma utbrott av skrivklåda (uppsatsen är på närmare 400 sidor), alternativt har något annat (om vad detta skulle kunna vara kan vi bara spekulera) satt hinder i vägen för hans fortsatta karriär som historiker. 

Det framgår inte av framsidan på uppsatsen (som avbildas på den sida som jag hänvisar till ovan), men den ska enligt Dickinson, och enligt en skriftförteckning som jag har snokat fram på nätet, vara redigerad av en Robert William Shields, en man som jag återkommer till inom kort och som allt det här egentligen ska handla om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få någon fullständig uppfattning om den vetenskapliga nivån på Vollands avhandling med ledning av de få excerpter som finns tillgängliga, men den innehåller, enligt Dickinson, bland annat långa citat från en självbiografisk skrift som påstås vara skriven av en Isaac Wilson, en man vars far ska ha mördats av Frank Reno. Detta dåd ska ha skett för att undanröja möjligheterna för att fadern, Grant Wilson, skulle kunna vittna mot Frank Reno angående ett rån mot en livsmedelsbutik och ett postkontor i Jonesville som den sistnämnde skulle ha begått i augusti 1865. Grant Wilson ska vid den tiden själv ha tillhört Renoligan, men bytte i samband med just denna kriminella aktivitet sida och åtog sig att vittna för åklagarens sida i utbyte mot att själv gå fri från alla anklagelser, något som självfallet väcker ont blod hos hela Renoklanen, med redan nämnt resultat som följd. Sonen Isaac Wilson, som också var den som upptäckte sin fars döda kropp, svär på att hämnas för mordet. Men efter att han själv av någon anledning har tagits om hand av familjen Reno genomgår Isaac tämligen kvickt en fullständig metamorfos och förvandlas från en beslutsam hämnare till en lika styvnackad försvarare av familjen Renos alla medlemmar, en utveckling som väl får sägas vara inte helt och hållet trovärdig.

Dickinson har inte lyckats lokalisera något exemplar av Wilsons bok, betitlad Four Years in a Home-Made Hell och är väl inte överdrivet övertygad om att den överhuvudtaget existerar. Hon använder den dock som källa, men bara i andra hand, då hon citerar ur den från Vollands återgivande av texten i den ovan nämnda magisteruppsatsen. Ramon Fredrick Adams, en aficionado när det kommer till Vilda Västerns historia, har emellertid tagit med Wilsons lilla bok i sin extensiva förteckning över skrifter om den amerikanska västerns historia, Six-Guns and Saddle Leather: A Bibliography of Books and Pamphlets on Western Outlaws and Gunmen, men påstår sig bara känna till ett enda faktiskt existerande exemplar av den. Frågan är om detta exemplar är den kopia som Volland säger sig citera ur, eller om det är andrahandsuppgifter med Volland som ursprungskälla som även Adams använder sig av? Adams förteckning innehåller visserligen mera detaljerade uppgifter om bokens utgivningsår och -ort, samt om tryckeri, bokstorlek och sidantal, men de uppgifterna kan ju självfallet även de vara hämtade från Volland. Eventuella fysiska exemplar av Wilsons skrift verkar dock vara ungefär lika lätta att hitta som en katolsk nunna på en mässa för sexleksaker.

Så var det då dags att återgå till Robert William Shields, mannen som var sin namne Vollands trogne medhjälpare. Det visar sig då att herr Shields själv också har haft en uttalad faiblesse för Renoligans eskapader och själv skrivit några mindre böcker om deras aktiviteter. Den boken, vars titel Seymour, Indiana and the Famous Story of the Reno Gang: Who Terrorized America with the First Train Robberies in World History är minst lika prunkande som den titel som Dickinson har begåvat sitt eget alster med, går däremot att snoka fram, och en kopia som även går att söka i finns hos Googlebooks: 

https://books.google.se/books/about/Seymour_Indiana_and_the_Famous_Story_of.html?id=3HBPAQAAMAAJ&redir_esc=y 

Shields andra skrift om Renoligan, med den mera modesta titeln Illustrations for Mules Crossing,: A history of the Reno era; the story of the Reno brothers verkar dock vara mera svårhittad, men vi kan väl, med tanke på att hans andra opus faktiskt går att leta fram, som omväxling tolka det hela i välvillig anda och tro att något exemplar av den ändå finns därute någonstans och kanske eventuellt också kan tänkas dyka upp vid något lämpligt tillfälle. Och så kan vi trösta oss med att en annan bok av Shields, eller vem det nu är som kan tänkas vara upphovsman till just den skriften, faktiskt går att hämta hem som Kindle-utgåva. Det handlar om ännu en ”självbiografi”, och denna gång är det John Reno, den enda aktiva medlem av Renoligan som överlevde de lynchningar som skedde i Seymour 1868 och då i första hand tack vare att han själv satt inspärrad i Missouri under den här tiden, som är föremål för de självbiografiska utgjutelser som ryms mellan pärmarna i denna lilla skrift.

Kindleversionen av John Renos självbiografi

Boken, som i tryckt form bär titeln The Life of John Reno: The World’s First Train Robber written by himself, sägs vara skriven redan 1879, året efter att John Reno frigavs från fängelset, men den enda utgåva som finns att tillgå verkar av någon anledning inte ha blivit utgiven förrän 1940, vilket är rätt exakt 45 år efter biografiföremålets död. Någon tidigare upplaga verkar inte existera i amerikanska bibliotek, men självfallet kan samtliga exemplar ha skattat åt förgängelsen av en eller annan orsak. Men av en händelse som ser ut som en tanke så visar det sig att även den här boken, eller i varje fall 1940 års utgåva som alltså är den som finns att tillgå, har redigerats av en man vid namn Robert William Shields. Vi kan väl försiktigtvis nöja oss med att antyda att det av förklarliga skäl därför kan resas en del dubier angående autenticiteten även när det kommer till John Renos påstådda självbiografi.

Det faktum att Shields själv har skrivit om bröderna Reno kan givetvis ses som en förklaring till hans intresse för Vollands arbete och hans medhjälp vid redigerandet av John Renos memoarer, och det intresset kan självfallet också göra hans beredvillighet att hjälpa till fullt förståelig. Men jag vet inte, någonting verkar vara en smula ruttet i den här affären, och det är som omväxling inte någon av Renobröderna som misstankarna faller på. En avhandling som inte är en avhandling, som skrivs av en Robert och redigeras av en annan Robert, och som anger källor som ingen kan hitta, källor som backas upp av andra källor vars ursprung är höljt i dunkel, är det inte som om hela historien vore kalkylerad ur en av Paul Austers romaner, om det nu inte vore för att Paul Austers verksamhet som författare ligger långt efter den här tiden? Hade det varit Auster som hade varit upphovsman till den här berättelsen så skulle det givetvis också finnas en uttalat symbolisk dimension i valet av namnet Volland som pseudonym (om vi nu förutsätter att det är Shields själv som har skrivit även den påstådda avhandlingen), men den enda klocka som ringer hos mig i det avseendet är en vag association till Sophie Volland, Diderots älskarinna och brevförtrogna. Och det är kanske långsökt (och ”austerskt” skulle den magsure säga) att tro att det har någon som helst relevans i det här fallet? Fast i och för sig, ett antal av Diderots brev till Volland har bevarats till eftervärlden, medan ingenting av Sophies egen penna finns kvar, och kanske skulle det här kunna ses som ett, visserligen fiktivt men ändå, sätt för alla ”Vollandare” runtomkring i världen att få sin revansch och det röstutrymme som de så länge har saknat. Men det är, som sagt, så långsökt att jag tror att vi lämnar det ämnet omgående.

Vi är dock långt ifrån färdiga med Robert William Shields, för om vi nu ändå är inne på att det är han som är upphovsman till i princip samtliga skrifter om Renoligan som vi här har diskuterat, så bör vi kanske, åtminstone ur ett rudimentärt perspektiv, teckna någon form av psykologiskt porträtt av honom för att se om den teorin är det minsta plausibel. Och det visar sig vid en närmare titt av hans liv och gärning att en man av Shields verbala kaliber utan tvekan skulle kunna snyta en avhandling ur näsan åtminstone ett par gånger om dagen. Shields, som i sitt yrkesliv var verksam både som präst och som lärare i engelska, visar sig nämligen själv vara en karaktär som vore som klippt och skuren för rollen som protagonist i Paul Austers nästa roman, med allt vad det innebär av besynnerliga tics och dålig förankring i verkligheten. Det visar sig inte minst när vi tar en titt på den senare delen av hans liv

Historien förtäljer inte om Shields hade lämnat sitt intresse för Vilda Västern bakom sig när han tog itu med det projekt som skulle sysselsätta honom under 25 år av hans liv och vars gigantiska proportioner får det mesta i ”litterär” väg, inklusive Karl Ove Knausgårds expansiva romansvit. att förvandlas till muslortar vid en jämförelse. Shields bestämde sig nämligen 1972 för att han skulle börja skriva dagbok, en syssla som han ägnade sig åt fram till 1997 då en stroke gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Under den här tiden producerade den gode Shields inte text av den diminutiva art som kännetecknar den ordinära tonårsflickans små romantiska utgjutelser, som alla ryms med marginal inom de röda sammetsklädda pärmarna på en dagbok av ordinärt format, långt därifrån. Vad Shields lyckades åstadkomma under dessa år är istället en dagbok av ett sådant mastodontformat att det är svårt att överhuvudtaget behandla ämnet utan att man själv drabbas av skrivkramp vid blotta tanken. För när Shields av medicinska skäl tvingades fälla ner locket över sina skrivmaskiner så hade han producerat en dagbok som uppskattningsvis innehåller 37,5 miljoner ord (ja, du läste rätt…).

Vi roar oss självfallet med lite beräkningar för att åskådliggöra omfattningen av Shields maniska beteende (han har inte för inte blivit diagnosticerad som lidande av hypergrafi, dvs. ett tvångsmässigt behov att skriva som påstås ha en nära koppling till epilepsi). En normal roman består av omkring 150 000 ord, vilket gör att Shields under sina 25 år som självbiografisk skribent kan sägas ha producerat en textmassa motsvarande ungefär 250 romaner av lite mer än ordinär storlek, något som skulle få t.o.m. Georges Simenon att rodna av avund (Simenon skrev omkring 300 romaner, men han tog närmare 50 år på sig för att åstadkomma den verkkatalogen och de flesta av hans böcker är dessutom tämligen tunna och inrymmer knappast 150 000 ord). I hyllmeter, om vi räknar med en genomsnittlig ryggbredd per inbunden bok på 3 centimeter, så innebär det att Shields hade behövt köpa en 60-centimeters och en 80-centimeters Billybokhylla för att få plats med sina självbiografiska alster i sitt hem, men då hade han i gengäld haft cirka 40 centimeters hyllutrymme kvar, där han kunde ha placerat Bibeln, taxeringskalendern och kanske ett alldeles eget exemplar av någon lämplig diagnosmanual för abnorma psykiska tillstånd.

Räknar vi sedan antalet ord och försöker bilda oss en uppfattning om frekvensen på den skrivklåda som Shields uppenbarligen led av så framgår det att han skrev ungefär 4107 ord om dagen, varje dag, i ur och skur, vardag som helgdag. Som en jämförelse kan sägas att Stephen King, en annan individ som inte direkt är känd för att vara kortfattad, i sin lilla, och faktiskt rätt informativa bok om skrivandet, passande nog kallad Att skriva, rekommenderar att den författaren in spe sätter sig ner och skriver 2000 ord om dagen, innan han/hon får ledigt för andra aktiviteter. Shields hade således varit en säker ytterst omhuldad mönsterelev om King hade fått för sig att arrangera skrivarkurser (en företeelse som den gode skräckmästaren dock uppvisar en hälsosam skepsis mot). När Shields därför donerade sitt livsverk till Washington State University får man väl förutsätta att universitets representanter, efter att först ha skakat misstroget på sina huvuden under några dagar och nypt sig i armarna tills de blev blå, beslutade sig för att hyra en lastbil vid avhämtandet av dagboken. Det är dock något som jag inte kan hitta några uppgifter om, och inte heller huruvida de som tvingades bära de 94 lådor som Shields hade lagrat sitt självbiografiska storverk i drabbades av allvarliga ryggproblem.

Nu återstår givetvis den centrala frågan. Vad fyllde egentligen Shields sina dagböcker med? Tja, i princip allting av intresse (och en hel del som måste sägas helt sakna intresse…). Han ägnade sig inte bara åt mental introspektion, han ägnade sig med minutiös omsorg åt att registrera sina kroppsrelaterade tillstånd, alltifrån de mediciner han åt till den avföring som plumsade ner i toan vid varje besök. Han lyckades också (om vi ska tro nekrologen i New York Times (https://www.nytimes.com/2007/10/29/us/29shields.html) utveckla tre dussin olika sätt att beskriva hur hans urineringar fungerade, samtliga, enligt Times skribent, helt utan obscena övertoner (det, passande nog, anala i den sysslan behöver man kanske inte vara alltför freudianskt influerad för att kunna spåra). Shields noterade också noga priserna på samtliga inköp som hushållet gjorde, kommenterade den post han fick och de tidningar han läste, och ägnade sig i sin dagbok enligt Douglas Martin (nekrologens författare) åt allt från bytandet av glödlampor till begrundadet av Gud till att dokumentera sina besök i badrummet.

Ovanstående besvärliga arbetssituation, hämtat från den oefterhärmlige Jan Stenmarks fatabur, bör ha varit vardagsmat för Robert William Shields

 
Om Djävulen finns i detaljerna så måste herr Shields med andra ord ha stått öga mot öga med Hin Håle vid otaliga tillfällen, vilket dock inte förefaller ha hindrat honom från att fortsätta med sitt flitiga värv. Hur dessa eventuella möten påverkade Djävulen förtäljer i så fall inte heller historien, men vi får väl utgå ifrån att även han tvingades kapitulera inför Shields envetenhet. Och flitig var Shields onekligen, på ett både överflödande och samtidigt strikt och organiserat sätt. Han skrev nämligen på sex skrivmaskiner i tur och ordning, maskiner som stod utplacerade bredvid varandra på ett hästskoformat bord, och påstås ha brutit ner sitt liv i femminutersintervaller som var och en dokumenterades noga. Han gick t.o.m. så långt att han avbröt sin sömn varannan timme för att även kunna infoga sina drömmar i dagboken, (https://www.dailymail.co.uk/news/article-490674/Discovered-The-worlds-longest-diary—3-75-million-words-it.html), så det var väl inte för inte som han hade Emanuel Swedenborgs samlade skrifter stående i närheten av sitt skrivbord. Men allting har sitt pris, och det är väl ingen vild gissning att det rubbade sovmönstret inte bara tillät honom att fånga drömmar som annars hade glidit honom ur näven, utan också i varje fall inte gjorde honom mindre disponerad för den stroke som satte stopp för hans skrivarmödor.

Huruvida Shields också själv fabricerade de böcker som handlar om Renoligan och som vi har behandlat ovan, och om han i så fall avslöjar det i sin dagbok får vi ännu så länge leva i ovisshet om, då dagböckerna inte blir tillgängliga för offentligheten förrän 50 år efter det att de lämnades in 1999, vilket alltså gör att de inte går att läsa förrän i mitten av det här seklet. Det råder väl dock ingen som helst tvekan, med tanke på hans övriga produktionstakt, att han skulle ha kunnat författa samtliga dessa böcker under en kafferast och ändå haft tid över till att ta en påtår i godan ro. Men några säkra bevis får vi kanske aldrig. Det är i vilket fall som helst kanske inte helt lätt att ta den gode Shields på fullt allvar, och samtidigt minst lika svårt att inte kreditera honom för att vara i besittning av en tämligen stor portion av självdistans och humor. När han påstår att Elvisfilmen Love Me Tender är baserad på en av hans böcker om Renogänget så får vi nog ta det påståendet med en rätt rejäl nypa salt, men när han i nästa andetag säger att han säkert har skrivit åtminstone 1200 dikter, varav fem-sex stycken faktiskt också var bra, så är det spjuvern och den självdistanserade Shields som blinkar åt oss. Och kanske passar det bäst att avsluta den här exkursionen i det shieldska territoriet med samma ord som mr Pickwick bemötte mr Winkle i Charles Dickens roman Pickwickklubben: ”You are a humbug, Sir!” Men då med i den bemärkelsen som en annan amerikansk ”helig dåre” använde det om sig själv. För när den beryktade Freak Show-direktören P. T. Barnum kallade sig själv för en ”humbug” så var det i den meningen att han visserligen lurade oss åskådare lite grand, men samtidigt också roade oss i betydligt större utsträckning. Och säga vad man vill om herr Shields liv och leverne, helt utan underhållningsvärde är det sannerligen inte.