Subtil ironi eller ett intellektuellt haveri? - Frida Beckman tänker till

I en artikel betitlad "Konspiratorisk retorik sliter vårt samhälle itu" som tydligen har publicerat i både Svenska Dagbladet och Expressen ger litteraturprofessorn Frida Beckman sig in i den hätska debatten om genusteorin, och måltavlorna är givetvis Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författare till boken genusdoktrinen. Nu måste jag väl säga att litteraturvetenskap för mig är något av skämtdisciplin (jag har själv ett oräkneligt antal högskolepoäng i ämnet, poäng som jag givetvis har haft ovärderlig nytta av...), kännetecknad av oräkneliga esoteriska teorier av tvivelaktig, för att inte säga obefintlig, vetenskaplig halt, meningslöst bökande kring den egna naveln, och ständiga försök att förgäves få någon som är verksam utanför disciplinen ifråga att ta den på allvar. Det är med litteraturvetenskap som med ett avsnitt av Mord i paradiset, det är trevligt och lite småmysigt, men man ska kanske inte lägga alltför mycket energi på att få ut något av verklig vikt i någondera av fallen. Och därför kan man kanske också fråga sig om man ägna någon större energi åt Beckmans debattinlägg? Svaret är troligtvis nej, men jag kan ändå inte låta bli eftersom texten för mig framstår som nästintill helt absurdistisk (måhända skrev Beckman sin doktorsavhandling om Eugéne Ionesco...?).

Istället för att hänvisa till artikeln kommer jag nu att citera den ordagrant, eftersom innebörden annars riskerar att gå förlorad och även för att därigenom inte riskera att bli anklagad för att förvränga något. Vi tar ett stycke i taget (en viss redigering har jag dock gjort) och tittar på vad Beckman hävdar. Och så försöker vi läsa mellan raderna...

1) Den konspiratoriska retorikens spöke går runt i vår samtid. Det förefaller inte troligt att spöket på eget initiativ planerar att framlägga sin åskådning, sina mål, sina syften. Dessa är inte enhetliga och ett manifest är således inte att vänta. Det förblir ett spöke och som sådant kräver det en blottläggning och ständig vakenhet.

Kommentar: Detta är ingenting annat än konspirationsteoretisk kritik riktad mot vad som av Beckman påstås vara konspirationsteorier. Anspelningen till den dolda fienden som inte går att identifiera utan förblir ett närmast osynligt spöke är ett traditionellt konspirationsteoretiskt topos. Den assimilerade juden var betydligt farligare än de s.k. "ostjuden" i det nazistiska Tyskland just därför att han/hon var osynlig, därav det upplevda hotet och därav den gula stjärnan som till slut gjorde det osynliga observerbart. Det är just det formlösa, odefinierbara som kännetecknar de hot som konspirationsteoretikern letar efter, vilket givetvis fyller en dubbel funktion. Själva det diffusa i hotet gör att man kan inrangera i princip vem som helst i den hotande gruppen. Samtidigt innebär det faktum att det inte går att nagla fast eller med säkerhet ens identifiera var hotet finns att man inte behöver anstränga sig över hövan för att presentera empiriska bevis. Konspirationen finns där, den är omfattande, den har ingen fast form, men den ska samtidigt bekämpas med alla medel.

2) Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte olika, vi är motståndare. Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte meningsmotståndare, vi är fienden. Enligt den konspiratoriska logiken strävar vi inte mot olika syften och mål utan bedriver ett krig mot varandra.

Kommentar: Detta är också ett vanligt tillvägagångssätt i den typen av retorik som tillgrips inom den konspirationsteoretiska kontexten. Man tillskriver motparten en total oförsonlighet för att därigenom rättfärdiga sitt eget fördömande, för genom att hävda att någon för ett skoningslöst krig mot en själv så blir alla medel tillåtna. Genom den här typen av retoriska gester så förvandlar man sig också automatiskt till ett offer utsatt för angrepp (nazisterna betraktade ju inte helt oväntat - men givetvis helt ogrundat - på allvar judarna som ett hot mot sin egen existens) och då blir nästintill alla medel tillåtna eftersom det bara handlar om att försvara sig. Att offerretoriken bjuder in till och rättfärdigar övergrepp även från offrets sida är en konsekvens som sällan omnämns, men den är inte desto mindre ett faktum.

3) Den konspiratoriska retoriken bygger på en paranoid logik som likställer olikheter och antagonism. Du är antingen med oss eller mot oss. Du är antingen lik oss eller ett hot mot oss. Till den paranoida logiken hör också ett mått av storhetsvansinne. Något måste ju förklara varför andra människor och åsikter inte bara är – tja, andra människor och åsikter – utan aggressiva angripare eller lömska agenter och ideologier ute efter att infiltrera och underminera det vi är och tror på. Den konspiratoriska logiken göder och göds av polarisering och populism.

Kommentar: Genom att förstora och förgrova kritiken behöver man inte gå in på sakargument, och slipper överhuvudtaget ifrån mödan med att skärskåda sin egen position. Eftersom man själv (läs Beckman) är en fullödig representant för den toleranta Sanningen så måste ju den som inte försvär sig åt samma sanning närmast per definition vara behäftad med en psykologisk disposition som ligger mycket nära, eller kanske rentav över, gränsen till allvarliga mentala störningar. Den som i det här fallet inte delar Beckmans tolkningar är (hon säger faktiskt detta mer eller mindre i klartext) storhetsvansinnig, paranoid och konfrontationslysten och frånerkänner dessutom motparten dess mänsklighet. Det är inga direkt blygsamma anklagelser av en person som ser sig själv som representant för en icke-polariserad diskussion. Men det där är också just ett kännetecken för den typ av paranoid retorik som Beckman försvär sig åt. Så fort någon kritiserar din tolkning så är den personen fientlig och strävar efter att polarisera diskussionen. Att använda just den typen av psykologisk projektion genom att tillskriva motståndarsidan egenskaper som man själv bär så vinner man återigen fördelen att inte behöva nagelfara sig själv och kan lägga all skuld på motparten.

4) I ett amerikanskt sammanhang är det förstås president Trump som är den konspiratoriska retorikens ohöljda mästare. Det finns ett flöde av exempel – för att ta ett aktuellt ser vi det i hans Fourth of July-tal, där samtliga i den senare tidens demonstrationer mot systematisk rasism står för en radikal och våldsam ideologi och driver ”en skoningslös kampanj” med syftet att ”radera vår historia” och ”utplåna våra värderingar och indoktrinera våra barn” (se DN 6/7). Både i USA och i Europa och Sverige har vi fått vänja oss vid denna retorik och dess centrala roll i populistiska och nationalistiska grupper och sammanhang.

Kommentar: "Guilt by association" är visserligen ett väl beprövat retoriskt knep, men det gör det inte trevligare. Vad Trump överhuvudtaget har att göra med den svenska genusdebatten är fullständigt obegripligt? Men det här argumentet fyller inte bara den positionen att den får Arpi och Wyndhamn att framstå som Trumpanhängare, något som i den imbecilla svenska politiska debatten är nästintill liktydigt med att vara både pedofil och koprofag på en och samma gång, den tjänstgör också som en minst lika tydlig positionering av Beckman. Jag vet inte hur mycket hon vet om amerikansk politik (jag skulle tippa att den kunskapen är ytterst begränsad, men jag kan ha fel...) men det spelar ju ingen som helst roll i det svenska debattklimatet. Kan du klämma åt Trump, även om det är i en diskussion om huruvida vi ska äta kanelbullar eller wienerbröd under fikapausen, så har du genast en samling likasinnade som är villiga att nicka instämmande och klappa dig på ryggen. Det är vad jag brukar kalla för lössplockning, dvs ett primatbeteende som först och främst tjänstgör för att visa att du vet din plats i flocken och kan klappa händerna i takt.

5) Inte sällan är det ”den vänsterliberala eliten” som ställs mot ”folket,” ibland en ”gaylobby” som hotar att krossa familjen och sexualisera barn eller en ”pk-maffia” som arbetar för att underminera yttrandefriheten. Ingenting av detta är nytt. Det är inte ens längre förvånande. Vi blinkar knappt när den polariserande retoriken river och sliter i våra allt mer tilltygade känslor av samhörighet och medmänsklighet. Men vad som är förvånande, och inte bara förvånande utan också märkligt och inte så lite skrämmande är hur den konspiratoriska retorikens spöke allt oftare letar sig in på ledarplats i Sveriges största dagstidningar. [---] Artikelserien och boken har desto mer att säga oss om hur den konspiratoriska retoriken bygger broar mellan de populistiska träsken och den borgerliga offentlighetens gamla högborgar. På bästa ledarplats utnyttjas och förstärks ett växande förakt mot politiska processer och institutioner med hjälp av en självpåtagen underdogposition.

Kommentar: Jag vet inte om Ivar Arpi någonsin har betraktat sig själv som en underdog? Han har måhända betraktat sig, och betraktar sig, som en kritisk sanningssägare, men det är en helt annan sak. Återigen vänder Beckman argumenten på huvudet och hävdar att det är Arpi som är underdogen, samtidigt som hon själv argumenterar inom ramarna för en uppenbar offerretorik där hon själv säger sig försvara ett antal missgynnade grupper. Men syftet med Beckmans argumentation är återigen inte överdrivet svårt att lista ut, dels förminskar hon Arpis argumentation genom att iklädda honom en påstådd offerroll, dels svär hon sig fri från att själv inta den rollen och blir istället en okuvlig representant för det öppna och toleranta debattklimat som hon påstår sig vara en anhängare av. Den toleransen för dock i ärlighetens namn en mycket undanskymd roll i den här debattartikeln.

6) Ivar Arpis artikelserie i Svenska Dagbladet under 2017 och den bok – ”Genusdoktrinen” – som nyligen utgivits med Anna-Karin Wyndhamn som medförfattare, utgör bra exempel. Detta är texter som inte tjänar på att läsas för sina fakta. Som flertalet recensenter och debattörer noterar används och återanvänds här en ”bevisföring” som är minst sagt bristfällig (se Ebba Witt-Brattström  i SvD(31/5), Olle Folke i Aftonbladet (8/6), Nina Björk i DN (15/6), Mats Benner i Sydsvenskan (11/6), Victor Malm i denna tidning (1/6)).

Kommentar: Det räcker egentligen med att upprepar orden "inte tjänar på att läsas för sina fakta" för att inse att man inte vill ha Beckman med i sitt fotbollslag, eftersom hon med största sannolikhet skulle hinna med att göra åtminstone ett halvt dussin självmål redan i den första halvleken. Om det nu är så att Arpis och Wyndhamns påstående saknar empirisk grund, vilket är vad Beckman hävdar, varför ger hon oss då inte några exempel på just det? Det förefaller ju inte vara alltför svårt att åstadkomma. Och varför skriver hon en egen känslomässigt dominerad text helt utan saklighet för att bemöta en andra personers påstådda osaklighet? Är det för att hon vill slå Arpi med hans egna vapen? Det kan ju förefalla gentilt på sitt sätt om så är fallet, så värst övertygande är det dock inte.

7) Positionen nyttjas med fördel till att identifiera konspirationer, undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvande. Avsiktligt eller ej kommer den också att elda under en drev- och hatmentalitet som begränsar forskares och politikers handlingsutrymme.

Kommentar: Att kritisera en vetenskaplig hållning eller doktrin är alltså liktydigt med att "undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvan". Det är en mycket anmärkningsvärd åsikt. En fungerande vetenskaplig verksamhet delar åtminstone en bärande egenskap med det politiska samtalet, nämligen att kritik ska kunna framföras och hanteras utan att de som blir kritiserade reagerar med blinda oresonliga ryggmärgsreflexer på det sätt som Beckman gör. Det är inte utan att man blir lite misstänksam om det inte i själva verket är så att det vetenskapliga underlaget för genusteorier i själva verket är extremt tunt, eftersom all kritik av den typen av forskning/vetenskap uppenbarligen gör att företrädarna känner sig extremt hotade. Nu får man ju inte glömma att genusforskningen precis som många andra akademiska discipliner är en mjölkko för den som har lyckats komma in i stugvärmen och som får sin forskning finansierad genom att försvära sig åt rätt åsikter. Genom att avfärda alla kritik som drev- eller hatmentalitet förminskar Beckman återigen (för vilken gång i ordningen har jag glömt) de som inte delar hennes ideologiska hemvist och desavouerar grundligt alla möjligheter till ett anständigt vetenskapligt samtal. Det är vare sig direkt trevligt eller överdrivet konstruktivt.

8) Det är symptomatiskt och djupt oroande att ingen av de i övrigt skeptiskt hållna recensionerna av ”Genusdoktrinen” tycks ha hickat till ordentligt över de ”genusagenter” eller den ”maskerade” ”radikala ideologi” som Arpi och Wyndhamn säger sig identifiera. Malm har rätt i att en del av den dramatiska retoriken från Arpis artikelserie rensats bort i boken, den som talade om ”genusideologiska överkyrkor” och ”tysta revolutioner.” Men kvar finns ändå historiskt snurriga konspirationsteorier och, som Per Andersson noterar (SVT 1/6), den tendentiösa, känslobaserade och hånfulla tonen.

Kommentar: "Snurriga" konspirationsteorier och "tendentiös, känslobaserad och hånfull ton". Är det boken "Genusdoktrinen som beskrivs på det sättet, eller är det i själva verket Beckmans egna artikel? Boken har jag inte läst (jag gör det väl någon gång vid tillfälle, när lusten faller på) men det är fullt möjligt att det finns fog för den kategoriseringen, även om jag tror att det nog är en onyanserad bedömning som kanske bör revideras en smula. Genom att plocka ut enstaka värdeladdade ord ur recensioner kan man ju som bekant få fram nästintill precis vad som helst. "Det var en fantastiskt bra pjäs när jag såg den i den förra uppsättningen" kan ju lätt förvandlas till ett entydigt positivt omdöme om vi kapar meningen efter ordet "pjäs", så jag ger inte mycket för Beckmans snuttifierade argumentation i stycket ovan. Argumentationsmässig hederlighet verkar dock inte vara något direkt framträdande drag hos henne.

9) Recensenter och andra läsare gör naturligtvis rätt i att i första hand identifiera bristen på substantiella argument. Det är stärkande att se att det faktiskt inte går att åberopa en tveksam bevisföring gång på gång utan att någon sätter ner foten. Men vikten av att belysa argumentets retoriska natur och dess kopplingar till en bredare konspiratorisk samtid bör inte underskattas.

Kommentar: Nej, men uppenbarligen går det att åberopa ingen bevisföring alls så länge man har rätt åsikter. Och jag måste säga att jag drabbas av någon form av kognitiv dissonans när jag försöker förstå hur Beckman kan hävda att Arpi och Wyndhamn använder sig av retoriska knep och konspirationsteoretisk argumentation när hela hennes artikel är full av exempel på exakt samma sak. Antingen är hon helt befriad från självdistans och/eller självkritik eller också är hon nykorad svensk mästarinna i ironi.

10) Inte heller Lena Andersson, som brukar framställa sig själv som en försvarare av rationaliteten och den fria tanken, tycks reflektera kring retorikens konspiratoriska effekter. I stället präglas hennes artikel om Arpi och Wyndhams bok i Dagens Nyheter (4/6) av felaktigheter uppklädda i en uppeldad och uppeldande språkanvändning där ”forskningsområden beordras att införliva genusfilosofi.”

Kommentar: "Uppeldande språkanvändning". Jaha, det kan man ju kanske tycka, men om kritiken är inriktad på just det så bör man kanske också ägna åtminstone ett par minuter till att granska sitt eget språkbruk. Jag nöjer mig med följande ordlista hämtad från Beckmans artikel: "konspiratorisk retorik", "paranoid logik", "storhetsvansinne", "polarisering", "populism", "växande förakt", "drev- och hatmentalitet", "historiskt snurriga", "tendentiösa", "känslobaserade", "hånfulla", "förryckta", "spektakel", "uppviglande". Men dessa ord bör kanske betraktas som verbal olja på vattnet i den polariserade diskussionen, eftersom Beckman påstår att hon själv står på den sansade och måttfulla sidan. Det är väl ett påstående som inte är helt lätt att ta på allvar.

11) Det finns ingen sådan ”order”. Och ingen sådan ”filosofi”. Kanske är även detta symptomatiskt – som om bristen på välgrundade argument tvingar oss att surfa på talarkonstens yta – ta vara på det som sannerligen låter mycket allvarligt. Orden. Hoten. Vi. Dem. Det finns genusagenter mitt ibland oss. Snacka om ett ”samtidens förryckta spektakel”.

Kommentar: Kännetecknande för verkligt välfungerande ideologier är att de som är bärare av dem inte uppfattar att de är ideologiskt styrda. Beckman ser sig själv och sina medsystrar och -bröder som objektiva sanningssägare, som självständiga tänkare som kan förhålla sig objektivt till verkligheten, medan de som inte delar hennes åsiktsregister avfärdas som mer eller mindre förryckta. Samtidigt är det ju lite roande att den vänster som Beckman tillhör pratar vitt och brett om strukturer av patriarkal och rasistisk art, m.m., m.m., samtidigt som de själva på intet sätt förefaller vara bundna av den typen av sociala hierarkier som strukturerna utgör. Balansgången mellan en struktur som gynnar de som inte delar deras politiska uppfattningar och inte tillhör deras sociala grupp, och den oberoende och strukturellt obetingade position som vänsterintelligentian intar måste vara oerhört svår att upprätthålla och kräver givetvis en begåvning av Beckmans typ för att den ska kunna hanteras. Eller en nästintill total självblindhet. Nog för att den här typen av stipulativa tanke- och betraktelsesätt på sitt sätt kan vara fascinerande, men de bygger knappast på en uttalad vilja att se världen bortom de egna skygglapparna.

12) Vi vill nog gärna tänka att den konspiratoriska retoriken är förbehållen de grupperingar vi redan identifierat som polariserande, populistiska, nationalistiska. Så länge den finns någon annanstans än där vi är kan vi fortsätta förlita oss på att det är de andra – de outbildade, de missgynnade, de åsidosatta, de arbetslösa, de vita männen i den amerikanska mellanvästern – som låter sig duperas och agiteras av denna uppviglande talarkonst.

Kommentar: Notera hur det illa dolda klassföraktet som sipprar fram när Beckman ska förklara hur det kommer sig att människor tänker "fel". Jag vet inte om hon är ironisk ett varv till och på ett subtilt sätt hävdar att vi gör oss skyldiga till fördomar när vi beskyller de ovan nämnda grupperna för att inta en konspirationsteoretisk hållning. Är så inte fallet så är Beckmans von Oben-position faktiskt rätt osmaklig och inte så lite fördomsfull. Utan att tveka minsta sekund så dömer hon ut de outbildade (en grupp som hon uppenbarligen inte själv anser sig tillhöra - om hon därför trots allt ändå tillhör de obildade kan vi lämna öppet), de missgynnade (jaha, så det finns en revanschism implicit i konspirationstänkandet, gäller i så fall det även de personer som bär upp feministiska och antirasistiska diskuser, för där florerar också en dominerande känsla av att vara missgynnad), de åsidosatta (vad som skiljer dem från de missgynnade är oklart, men det är i ärlighetens namn långtifrån det enda i den här artikeln som är det), och slutligen givetvis - det är närmast ett obligatorium i den här typen av texter - de vita amerikanska arbetarklassmännen (märk väl, de vita kvinnorna som tillhör amerikansk arbetarklass räknas inte in i den ekvationen, trots att fler av dem röstade på Trump än på Clinton). Intressant är också att Beckman, med reservation för att hon kanske trots allt är ironisk, pratar om de här grupperna som "de andra", samtidigt som hon säger sig vara emot polarisering. Det borde inte vara överdrivet svårt att från den slutsatsen ta ett steg till och konstatera att Beckman själv och hennes ideologiska fränder är just "de andra" för de som inte delar deras åsikter. Men då glömmer vi givetvis en viktig skillnad. Den obegåvade och ressentimentfyllda del av mänskligheten som tror på vad Beckman kallar för konspirationsteorier har fastnat för en lögn, medan Beckman och hennes vänner däremot har skådat ljuset.

13) För inte skulle väl vi som håller fast vid vår övertygelse om betydelsen av bildning, en obunden offentlighet, på liberal humanism, på omdöme, på demokrati, låta oss påverkas av politisk demagogi? Spöken kan, som bekant, gå genom väggar och murar vare sig de är gjorda av cement eller ideologier. Vi borde vara mörkrädda. Tänd ljuset! Vi har en värld att vinna.

Kommentar: Återigen uppstår frågan om Beckman driver med läsaren och om hela den här artikeln är ett mycket välskrivet sarkastiskt och ironiskt inlägg, menat att säga raka motsatsen mot det man är benägen att tolka in i det skrivna när man läser det ytligt? Menar Beckman på fullt allvar att det går att göra en strikt åtskillnad mellan två typer av bildade personer (Beckman uppfattar sig uppenbarligen som bildad, så glöm det jag skrev ovan) och att bara en grupp, och då givetvis inte den som hon själv tillhör, låter sig duperas av de konspirationsteorier och andra ideologiska och retoriska fällor som lurar på oss alla? Är hon i så total avsaknad av självkritik att hon, dessutom återigen helt stick i stäv med hennes kritik av polariseringen, tror sig vara helt opåverkad av de faktorer och tankemönster som hon hävdar hämmar och förvränger motståndarsidans omdömen. Det är en självpåtagen ignorans som är så egenartad att t.o.m. jag blir närmast mållös. Finns det kanske någonting i den litteraturhistoriska utbildningen som gör att man går vilse i en spegelsal och tappar bort sig själv, sin analytiska kapacitet, och sin förmåga att se åtminstone hjälpligt objektivt på sitt eget beteende (detta är en hemsk tanke för övrigt, för om den är sann så kan ju även jag vara drabbad) eller är detta ännu ett resultat av en fullständigt havererad och totalt politiserad universitetsvärld? Jag vet inte, jag vet bara att det här var en av de mest bisarra texter som jag har läst på mycket länge, och jag har definitivt läst mycket vansinnigheter i mina dar.

"Det bidde en tummetott"- David Graeber fuskar bort ett intressant ämne

Lagen om förväntningar är lika grym och obönhörlig som vilken naturlag som helst och i de flesta fall lika omöjlig att slinka förbi eller ens negligera. Utan att skälva det minsta på rösten talar den om för oss att vi oundvikligen kommer att bli besvikna om vi är naiva nog att ha positiva förväntningar inför någonting som vi står i begrepp att göra, eftersom våra alltför uppskruvade förväntningar aldrig kommer att kunna hålla jämn takt med en betydligt mera dyster verklighet. I nästa andetag talar den om för oss att även negativa förväntningar kommer att ge ett likartat utfall, eftersom vi då redan har bestämt oss för att bli besvikna, och även om tillfredsställelsen att få rätt onekligen har vissa poänger så är det trots allt något av en Pyrrhusseger, för vem vill gå genom livet och vara ständigt besviken? Bäst klarar man sig om man intar vad som kanske kan beskrivas som en pseudobuddhistisk hållning och intalar sig att man inte har några förväntningar alls, för då kan man i vissa fall, om de nu bygger på ett medvetet självbedrägeri eller ej kan vi lämna därhän, nå en punkt där man för sig själv faktiskt konstaterar att "det här var ju inte så tokigt", eller rentav - i undantagsfall - "det här var ju riktigt bra!". Det tillhör dock, eftersom det här handlar om en naturlag av mycket genomgripande slag, de rena undantagen. För det mesta får vi finna oss i att muttra misslynt, och det har väl också sin charm, precis som vilka andra vanor som helst.

Det bor dock en obotligt förväntansfull optimist någonstans djupt nere i oss alla och alldeles oavsett hur många gånger vi försöker dränka kräket i närmaste regnvattentunna, och då och då gör han sig påmind och visar upp sitt glada flin. För mitt vidkommande dök han senast upp när jag tog tag i David Graebers omskrivna bok Bullshit Jobs: A Theory, för jag måste medge att jag hyste goda förhoppningar om den boken. Ämnet är intressant och fullt befogat att studera och Graeber har blivit mycket omskriven för sin behandling av det och är även i övrigt en högt respekterad akademiker. Och därmed var fällan gillrad, förväntningarna fanns på plats, och kvar återstod bara den oundvikliga besvikelsen. Och den kom, och då tyvärr med full kraft.

Ämnet är intressant, men Graeber fuskar bort det och tyvärr måste jag säga att jag tycker att boken faktiskt var rätt dålig. Graeber har en tydlig vänsterhållning och utgår därför för det första ifrån att alla arbetstagare strävar efter att göra ett gott arbete. Det tror jag är nonsens. Inte så att människor i gemen anstränger sig för att sabotera eller försöka undfly sitt arbete, utan för att de är inkompetenta, lata och dessutom ofta har hamnat på fel plats, och därför vantrivs av andra skäl. Han är överhuvudtaget rätt naiv och onyanserad i sin politiska analys, teorierna är grunda och dåligt förankrade och bygger i första hand, i varje fall enligt mig, mer på Graebers egen förståelsehorisont för hur saker och ting borde vara, inte hur de i själva verket är.

Dessutom intervjuar Graeber, av förklarliga skäl, enbart de som opponerar sig mot "systemet", vilket gör att resonemanget får en slagsida och dessutom bommar det som gör detta fenomen riktigt intressant. Det som egentligen borde vara mest befogat att studera är inte de anomalier som de som opponerar sig mot förekomsten av de här jobben utgör, utan snarare mentaliteten hos de som sväljer det här utan att invända. Frekvensen av bullshit ligger dessutom i mina ögon inte enbart i arten av de jobb som bedrivs, utan om möjligt ännu mera i hur dessa jobbs innehåll beskrivs och den floskelkatalog som upprätthåller och legitimerar fenomenet bullshitjobb. Graeber är inne på det området, men tangerar det bara ytligt, och det hade varit intressantare om han hade riktat bullshitradarn mot ett vidare område, där även skitsnacket och uppblåstheten hade belysts utan att de arbeten som det då handlar om i sig därför kan betraktas som helt meningslösa.

Efter de inledande kapitlen ägnar sig Graeber dessutom åt historiska exposéer över hur arbetet gestaltade sig och hur den arbetsetik som vi påstås försvära oss åt uppstod. Det är kanske eventuellt intressant, men inte i just det här fallet. En hårdhänt lektör hade reducerat ner den här boken till en 80-sidig essä, för efter de inledande kapitlen har resten av boken bara ytterst perifert med fenomenet "Bullshit Jobs" att göra, så Graebers analys är på sätt och vis ett om inte havererat så i varje fall illa uppstyrt projekt. De teoretiska exkurser som Graeber ägnar sig åt är för det första inte överdrivet relevanta i sammanhanget och för det andra dessutom närmast mördande tråkiga, och jag fick bokstavligen plåga mig igenom delar av boken. Det hade kunnat gått alldeles utmärkt att skriva en underhållande bok om ämnet, men det har Graeber uppenbarligen ingen fallenhet för. Men så tillhör han också den politiskt korrekta delen av den akademiska eliten (han är roande nog verksam vid London School of Economics, en skola som reproducerar den elit som han själv kritiserar i boken) och som dogmatisk vänsteranhängare är uppenbarligen utrymmet för det som kan uppfattas som underhållande tyvärr ytterst begränsat, trots att det ämne som Graber har valt att belysa verkligen inbjuder till en kombination av svart humor och samhällskritik som ofta är mycket verksam om man vill driva igenom sin argumentation.

Hans sociala patos gör också att Graeber betraktar de människor som är sysselsatta med byråkratiskt arbete inom den sociala sektorn som personer som utför ett bullshitarbete när de vräker människor som är fattiga och socialt utsatta. Det är möjligtvis ett moraliskt tveksamt arbete (det går att diskutera det också, för det beror på omfånget och innehållet i det sociala kontraktet), och vi kan säga att det kanske rentav är ett "ont" arbete. Men utifrån arbetsgivarens perspektiv (om det är som Graeber åtminstone implicit hävdar, att kommuner och liknande organisationer strävar efter att skära ner sina utgifter genom att ge sig på svagare grupper) så är det här knappast ett meningslös arbete. Om du som socialsekreterare kan minska utgifterna för olika former av understöd så har du gjort ett bra arbete från din arbetsgivares perspektiv. Det kan knappast sägas passa in i definitionen av ett bullshitarbete.

Graeber går för övrigt vilse i sina ideologiska gränder rätt ofta och hävdar bland annat att han (han är född 1961) tillhör en generation som alltid har fått höra att de är lata och inte vill arbeta. Det är möjligt att det är så i USA, men eftersom jag själv tillhör samma generation så kan jag säga att jag aldrig har uppfattat den kritiken för eget eller för mina svenska generationskamrater vidkommande. När Graeber dessutom hävdar att vår föräldrageneration i princip kom till ett dukat bord med ett välutvecklat välfärdssamhälle som tog hand om dem fullt ut, så vet jag inte riktigt vad han svamlar om. 20-, 30- och 40-talisterna må ha fått det bättre än sina föräldrar, men det var samtidigt de som byggde upp välfärdssamhället. Att det senare har raserats av inte minst representanter för min generation är en helt annan sak och knappast något som vi i överdrivet hög grad kan lasta våra föräldrar för.

Graeber har också svårt, och påstår att det är ett problem som sysselsatt många sociologer, att förstå den kombination som säger att människor finner en stor del av sitt människovärde i sitt arbete, samtidigt som de påstår sig hata det arbete de gör. Jag har löst det problemet sedan länge, men ingen av de akademiker som pratar om det här har uppenbarligen haft ett "riktigt" jobb (Graeber nämner i och för sig ett köksjobb som han hade som ung, men det förefaller vara så länge sedan att det nog var stampat jordgolv i det köket...). Förklaringen till det uppfattade problemet är snarast mycket enkel. Vi tycker alla att vi är värda något mer än det vi har fått, vi känner oss alla lite lurade på livet. Detta är för övrigt vad jag kallar för "servicehussyndromet". Genom att markera att du avskyr ditt jobb, eller i varje fall tycker illa om det, så indikerar du samtidigt att du egentligen var ämnad för någonting mer, någonting större, någonting som mer ligger i linje med den du verkligen är. Skulle du istället erkänna att du tycker om ditt arbete så har du visat upp dina begränsningar och din ovilja att röra dig framåt i livet, vilket i sig är förenat med betydligt större sociala kostnader än ett artikulerat missnöje som kanske egentligen inte har så stor reell grund. Du gör dig själv större genom att gnälla på ditt arbete, medan du förminskar dig själv och förvandlar dig till en person som existerar på ett närmast vegetativt sätt om du inte gnäller. Svårare än så är det inte.

Slutligen presenterar Graeber sin lösning för problemet med bullshitjobb och det arbetssamhälle som han kritiserar, och den lösningen heter medborgarlön. Det kan man ju tycka vad man vill om, men när Graeber förenar det förespråkandet med att uttalat definiera sig själv som anarkist så havererar hans tänkande rejält. Trogen Graebers naiva hållning till verkligheten så tror han uppenbarligen på någon form av laissez faire (det kan förefalla motsägelsefullt att en anarkist försvär sig åt dogmatiska marknadslösningar, men libertarianer har ju som bekant tydliga drag av både anarkism och laissez faire-kapitalism), såtillvida att allt ska ordna sig av sig självt bara folk får göra som de själva vill och slipper bekymra sig om sin försörjning. Vad Graeber då glömmer, negligerar, eller inte låtsas om är bl.a. A) Det finns ett antal arbeten som måste göras, och vi kan inte förlita oss på att de blir gjorda om inte detta organiseras på ett eller annat sätt, vilket kräver en myndighetsutövning på statlig nivå, B) detta kräver i sin tur att jobben som måste göras fördelas rättvist, annars kommer vi att få en medborgarjustis där dominerande grupperingar brännmärker de som väljer att lägga sig på soffan eller ägna sig åt att måla akvareller istället för att vårda sjuka pensionärer, C) Om de jobb som görs ska ge en extra slant utöver medborgarlönen - något som Graeber hävdar - så kommer samhället ändå att bli skiktat mellan olika medborgare, lönestrukturerna kommer att var fortsatt orättvisa/ojämlika och den enda skillnaden är att vi har en basal generell socialförsäkringsinkomst som till utformingen påminner om ett barnbidrag, vi flyttar helt enkelt "upp" problemen en nivå, D) Om detta ska ge arbetstagaren makt och hindra trakasserier på arbetet eftersom det ger den enskilde makt att säga upp sig och lämna sitt jobb i princip när som helst så kommer de flesta verksamheter att haverera. Med tanke på kränkningskänsligheten i den här världen så kommer vissa människor att hitta minsta ursäkt för att ideligen lämna sina arbeten, och man behöver inte vara överdrivet slug för att inse att det är få verksamheter som fungerar om människor får komma och gå precis som de vill.

Det går utan tvekan, och utan någon större ansträning, att hitta ännu ett stort antal invändningar, men vi bryr oss inte om det för tillfället. Den fundamentala invändningen är att du helt enkelt inte kan förena medborgarlön med ett samhälle där staten inte existerar, det faller på sin egen orimlighet, om man inte likt den utopiske socialistien Fourier tror att vi kan skapa en värld där lejon och lamm betar i frid sida vid sida på samma gröna äng. Vi kan alltid diskutera medborgarlön, men att koppla det till ett kravlöst samhälle utan en fungerande stat är så urbota korkat att inte ens en rättssociolog på Lunds universitet skulle ha mage att lägga fram det förslaget på fullt allvar.

Jag vet inte om jag har förändrats eller om vänstern har förändrats, men det är tyvärr en väldig låg intellektuell nivå på mycket av det som presenteras av representanter för den socialistiska intelligentian (eller vad vi nu ska kalla dem). Graebers bok (övriga delar av hans produktion kan ju hålla högre klass, därom vet jag för närvarande inget) är desvärre inget undantag, vilket faktiskt både förvånade mig och gjorde mig rejält besviken. Det kan som sagt vara mina värderingar som har förändrats, men det kan också vara så att representanterna för den akademiska vänstern envetet vägrar att släppa sin naiva världsbild och sin lika blåögda människosyn för att därigenom slippa att växa upp och verkligen inse att de problem som de tror sig kunna lösa med ett yxhugg kräver betydligt mer sofistikerade och mångfacetterade åtgärder än så. Kanske kan vi skylla även det här på den offerretorik som av någon anledning har intagit en nästintill helt dominerande roll den nutida vänsterns retorik. Själv citerar jag med nöje Frank Baude (före detta partiledare för KPML(r)), som i en intervju i Proletären konstaterar följande (http://proletaren.se/inrikes-politik/frank-baude-80-ar-klassfragan-maste-sta-framst):

"Man kan tycka synd om varenda jävel som har det svårt, men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma."

Genom att betrakta hela tillvaron genom offerrollens glasögon så sväljer man från vänsterns sida underdogsperspektivet i så hög grad att man helt har upphört att ägna sig åt att verkligen betrakta samhället och människan utan rosenröda skygglappar. Därför vägrar man också konsekvent att inse att problemen är komplicerade och att ondskan inte nödvändigtvis bara hör hemma på en planhalva. Det är bekymmersamt, som så mycket annat, och det verkar inte finnas några större utsikter att vi ser i en ljusning i det här avseendet under överskådlig tid. I det fallet gör vi nog därför bäst i att skruva ner förväntningarna rejält.

Att tänka rätt om att tänka ont - En lovsång till moralen som inte saknar disharmoni

Jag har "roat mig"med att läsa Tänka ont, en moralfilosofisk "exkurs" signerad den tyska filosofen Bettina Stangneth. Den är absolut inte ointressant, och hon är långtifrån någon ointelligent person, men som alltid hittar jag invändningar. Boken har presenterats som en essäsamling och det kan nog vara en korrekt beskrivning, för den är inte fri från självmotsägelser och tankegångarna känns väl inte alltid fullt utvecklade, utan stannar ibland på en embryo-/hugskottsnivå. Ola Nilsson, som har översatt boken, har fått beröm för sitt arbete (frågan om de som berömmer honom också har läst originaltexten bör nog som vanligt lämnas obesvarad för anständighetens skull...) men det är helt uppenbart att han inte har haft någon lätt uppgift. Texten snirklar sig fram, oklarheterna och den tyska meningsbyggnaden är om inte legio så i varje fall frekvent förekommande, och stringensen i Stangneths tänkande får en tuff resa när den konfronteras med hennes inte direkt smidiga språkbehandling. När Stagneth i slutkapitlen kommer till det hon förfasar sig över så brister också hennes filosofiska distans och argumentationen får en tydlig känslomässig slagsida, något som självfallet inte ökar argumentens slagkraft. Kravet att säga det rätta får ibland Stangneth att överge den tankemässiga stringens som hon annars förefaller besitta och hon ägnar sig istället åt truistiska påståenden som definitivt (åtminstone i mina ögon) inte är så självklara som man kan förledas att tro. Så här låter det till exempel när hon predikar det mångkulturella samhällets välsignelser:

"Den historiska erfarenheten har lärt oss att mötet med andra kulturer inte med nödvändighet måste vara våldsamt. Vore det så skulle vi inte spendera så mycket pengar på att besöka och lära känna så många olika delar av världen. Att inte bara uthärda värderingarnas mångfald, utan även uppfatta den som något berikande och ibland till och med som ett korrektiv, är ett av de högsta uttrycken för civilisation. [---] Min stamtavla rymmer fler identiteter än en rasfanatiker skulle kunna uthärda. Och om min svaghet för andra kulturers kokkonst, helgfiranden och annat ska vi helst inte tala. Varför skulle jag ur denna mångfald av olika ursprung och bruk, en lista som kan göras längre, välja ut något och hävda att just det skulle vara min identitet?" (s. 160ff.)

Det är faktiskt med en känsla av besvikelse som jag ser en annars uppenbart intelligent människa gå vilse i korrekthetens träsk och ansluta sig till en schablonbild som hör mera hemma i en veckotidningsvärld än på den filosofiska parnassen (som dock inte enbart innehåller kloka tankar, det måste medges...). Vad Stangneth gör är vad som nästan kan kallas för ett "kategorimisstag". Detta samtidigt som det går att tolka hennes inställning som ett vidmakthållande av den "exotiserande" hållning som alltid har kännetecknat västerlandets förhållande till den övriga världens kulturer (ett perspektiv som givetvis är ömsesidigt). Att hon sedan följer den gängse dikotomin mellan offer för statens negligéns och frånvaro (vilket i praktiken frånkänner de individerna kapaciteten att inta en roll som ett självständigt subjekt) och förövare i statens tjänst, som uppenbarligen däremot har en handlingsautonomi som den första gruppen saknar, är knappast förenligt med hennes förespråkande av att förmågan att tänka i ordets rätta bemärkelse är något som vi alla har gemensamt. För genom att försvära sig åt den offerdiskurs som genomsyrar så mycket av vår nuvarande samhällsdebatt så reducerar Stangneth i praktiken vissa grupper till rollen som enbart lekbollar för maktstrukturer som de individerna inte själva har någon kontroll över. För är du, jag har sagt det förut och jag säger det igen, ett passivt offer för omständigheterna, har du då egentligen någon autentisk förmåga att tänka? Du kan inte reducera en individ till passivitet och samtidigt förvänta dig att de ska vara fullständigt fungerande samhälleliga subjekt. Det hela blir ett schackspel där någon flyttar pjäserna utan att de har minsta möjlighet att opponera sig, och där bondeoffren är anonyma och helt utan egen vilja.

Vad Stangneth ägnar sig åt när det kommer till frågan om det "främmande"/"olika" är ett mycket utbrett misstag, då hon, som så många andra, blandar ihop det undantagstillstånd som semestern utgör med de förhållanden som råder inom vardagens rutinartade skepnad och av någon anledning tror att vi skulle tilltalas av "det olika" om vi ständigt mötte det, vilket givetvis också skulle vara en omöjlighet, eftersom "det olika" bara förblir olikt så länge en fungerande gränsdimension kan bibehållas. Det är just avbrottet från vår vardagliga tillvaro som får oss att åka på solsemester utanför Europa och/eller äta falafel istället för falukorv. Det handlar om utflykter, pauser i tillvaron, snarare än om varaktiga inslag i våra liv, och att hävda att den typen av "distraktioner" har avgörande betydelse för vem vi är är som att säga att den veckolånga förkylning som vi genomlider en gång om året är vårt normaltillstånd, trots att vi är befriade från den under årets övriga 51 veckor.

Intressant nog pratar Stangneth även om vår faiblesse för att se och läsa deckarhistorier och om hur mord och ond bråd död utövar en djup fascination för oss. Vad hon inte verkar förstå är att den kittlande känsla och den spänning som den välregisserade mordhistorien ger oss i princip är identisk med den känsla som tar oss i besittning när vi på våra egna villkor (våra semestrar och vår kosthållning bestämmer vi nämligen själva över, till skillnad från en del andra inslag i vår tillvaro) väljer att "möta det främmande". Men att vi låter oss förföras av en spännande deckarhistoria gör oss inte till mördare, lika lite som det faktum att vi tillbringar någon dag av vår semester på en marknad i Marrakesh gör oss till marockaner. Det är inte införlivandet av det okända som lockar, det är inte heller utsikten att ständigt få det rakt i ansiktet som tilltalar oss, det är istället den möjlighet vi har att temporärt glida över gränsen mellan det som utgör oss själva och det som är annorlunda som drar oss till den typen av företeelser, oavsett om det annorlunda/främmande är fiktivt eller reellt.

Ett ständigt avbrott/ett ständigt undantagstillstånd skulle om det uppfattades på det sättet (vilket det också gör när det främmande tränger in på allvar i vår livsvärld) leda till en påtaglig friktion och en extrem utmattning av det jag som Stangneth påstår inte existerar eller i varje fall har betydligt mera flytande gränser än vad jag är villig att tillerkänna det (jag är ingen postmodernist). Hon tror sig säkert vara kosmopolitisk och öppen, men kan samtidigt utan några större bekymmer tveklöst identifieras som en mellaneuropeisk intellektuell med alla de idiosynkrasier som kännetecknar den gruppen. Sedan må hon presentera sig som innehavare av några kosmetiska tillägg på det ytliga planet av hennes personlighet, tillägg som först och främst syftar till att förse henne med en självbild av mera smickrande slag (intressant nog diskuterar hon just detta med självuppfattning, och inte minst vår förmåga att vara blinda eller välja att bortse från den vi i själva verket är), men som på intet sätt intar någon bärande position i hennes personlighet. Kulturvänlighet och tolerans som förskönande accessoarer må vara ett tecken som går hem i vissa kretsar, för mig klingar det bara ihåligt och underminerar de anspråk som personen ifråga har på att bli tagen på fullt allvar.

Stangneth riktar också en närmast bedövande kritik mot den mobbing- och ängslighetskultur som sprider sig både på våra universitet och på internet, en kritik som givetvis är befogad. Men om predikandet av tolerans och mångfald är ett mynt vars andra sida rymmer visionen av ett samhälle där ingen får komma ens i närheten av att bli kränkt så är självmotsägelsen uppenbar. För Stangneth är problemet att den hatkultur som frodas på nätet begränsar och saboterar kommunikationen och förvandlar diskussionerna till en maktkamp vars medel inte sällan är direkt osmakliga. Men i lika hög grad som detta sker i inskränkningens namn, då åsikter som är obehagliga, kontroversiella eller bara ur takt med den offentliga agendan utsätts för en massiv spärreld av påhopp av mer eller mindre anstötlig natur, så sker det också i just mångkulturens och toleransens namn, då försvaret för "de utsatta minoriteterna" inte sällan mynnar ut i ett hatiskt förkastande av åsiktsparadigm som kan tolkas som kränkande för representanterna för den typen av grupperingar. Och ofta framförs då kritiken inte i första hand av den som påstås ha anledning att vara kränkt, utan av någon som beredvilligt gör sig till talesman för den goda saken utan att han/hon därför nödvändigtvis själv tillhör de drabbade. En ställföreträdande godhet är sällan helt okomplicerad och det paternalistiska draget i den hållningen är uppenbart. Att förlita sig på fakta och kunskaper, vilket är vad Stangneth förespråkar, är givetvis ett sätt att försöka bryta sig ur det här dödläget där den fria diskussionen desavoueras inte bara av de onda krafterna utan även av godhetens företrädare, men det skulle innebära att vi lyckades etablera ett tillstånd där emotionerna får stå tillbaka för det sansade samtalet, och det har väl sällan visat sig vara ett genomförbart projekt annat än inom vissa skyddade enklaver. Ansatsen är god, och troligtvis oundviklig om ett totalt haveri ska kunna undvikas, men i ett alltmer politiserat samtalsklimat förblir det nog tyvärr en nästintill helt ouppnåelig utopi.

Och ska vi lyckas skapa ett forum där vi kan etablera en lågmäld och saklig samtalspraxis, så bör vi nog även, hur tråkigt det än kan låta, försöka hålla ihop våra identiteter så att vi kan gå ut och in i det rollspel som en fungerande diskussion utgör, utan att vi därför tappar bort oss själva. En fungerande diskussion måste ju i vilket fall som helst bygga på olikheter, eftersom den annars inte skulle vara någonting annat än ett instämmande nickande, och även om vi får förutsätta att grundförutsättningarna för kommunikationen bör föreligga så bör vi kanske inte sträcka vårt krav på den gemensamma identiteten så mycket längre än så. Vi kan givetvis alltid diskutera hur våra jag är konstituerade, vi kan alltid försöka eliminera de fasta kulturella kärnor som numera är så allmänt kritiserade och svartmålade, men ett flytande jag som bara består av de impulser som vi får temporärt via det vi ser och det vi äter är knappast ett skydd mot totalitarism (en uppgift som nog Stangneth säger sig utföra i.o.m. denna bok). Är vi bara passiva slavar inför de stimuli som framträder som ovanliga, exotiska eller spännande så skulle i varje fall inte jag hysa någon större tilltro till vår förmåga att kontrollera vårt beteende och hålla det inom anständighetens ramar. Och viljan att vara en annan (vilket är just det vi ägnar oss åt när vi närmar oss "det främmande") kan aldrig vara någonting annat än en lek eller ett spel med identiteter. Den som förväxlar det med ett mera varaktigt jag är ute och ror över mycket mörka vatten.

Den tomma gestens retorik - Martina Montelius och en självkritik som helt missar målet

Jag gillade Martina Montelius bok Främlingsleguanen. Den var kanske inte överdrivet originell, men den hade en tilltalande sarkastisk och svart ton, uppblandad med absurdistiska inslag som faktiskt ibland rentav fick mig att dra en smula på mungiporna (det är inte det lättaste). Det jag har läst av henne i övrigt, Oscar Levertins vänner och Ibland är man lessen, ibland är man glad har hållit lägre klass utan att därför vara direkt dåligt, men precis som de flesta författare så skriver hon samma bok om och om och om igen, och de två senaste böckerna är i själva verket föga mer än två halvbleka kopior av debutromanen. Det är oförargliga läsupplevelser och man kan både ha och mista dem. Men det gäller givetvis den mesta skönlitteratur. Tron på litteraturens kraft och värde, och inte minst på dess förmåga att påverka folk i "rätt" riktning, har alltid förefallit mig vara nästintill rörande naiv och optimistisk. Men Montelius är tillräckligt flyhänt för att det hon skriver aldrig ska vara riktigt dåligt, och det är inte ofta jag begär så värst mycket mer än så av den skönlitteratur jag läser. När det kommer till politiska inlägg är jag dock betydlig mindre villig att släppa igenom slappt tänkande, generaliseringar och direkt tankevurpor, och om Montelius romaner inte alltid håller högsta klass så håller hennes politiska inlägg alltför ofta direkt pinsamt låg nivå. Vi tittar lite på hennes sätt att "idka självkritik" i hennes senaste inlägg i Expressen:

https://www.expressen.se/kultur/ide/vi-borde-halla-truten-bade-arpi-bard-och-jag/

Vi bryter ner det hela styckevis för att göra det mera åskådligt, och vi börjar då givetvis med rubriken. Den talar om att Montelius vill sätta munkavle på Ivar Arpi, Alexander Bard och, en aning förvånande, sig själv. Det faktum att hon nu skriver ett inlägg om att hon borde hålla tyst är väl därför att betrakta som ett så klockrent exempel på en oxymoron att det borde användas i svenskspråksundervisningen i grundskolan. Eller vad menar hon egentligen? Det är inte helt lätt att lista ut.Men vi gör ett försök.

Så vi går vidare till det första stycket. Där framgår det att det, allt enligt Montelius, är jobbigt för Ivar Arpi och Alexander Bard att det pågår ett arbete för ökad jämlikhet i världen. Vi bortser från att Montelius tillskriver dessa båda herrar åsikter som jag inte alls är säker på att de delar. Det är givetvis en retorisk gest från Montelius sida eftersom hon redan i första stycket har fått Arpi och Bard att framstå som jämlikhetsmotståndare. Och det är som bekant inte överdrivet bra. Montelius själv kommer tydligen undan i det här avseendet, så om det där är anledningen till att Arpi och Bard bör "hålla truten" så gäller det uppenbarligen inte henne, trots att hon inbegrepp sig själv i den grupp som bör tystas redan i rubriken. Men tydligen inte i det här avseendet. Arpi och Bard har fel (tillskrivna) åsikter, och bör därför hålla tyst.

Går vi över till det andra stycket så är det tydligen så att Bard har glömt att nämna att även vita människor lever på bidrag, ett uraktlåtenhet som enligt Montelius uppenbarligen bör straffas med att man belägger honom med munkavle. Detta gäller däremot inte, får man förmoda, de personer som när de pratar om polisvåld i USA "glömmer bort" att nämna att polisen skjuter dubbelt så många vita som färgade amerikaner till döds. Den "glömskan" är helt uppenbart på intet sätt jämförbar med Bards hemska kommentar. Jag kan, även om vi bortser från den uppenbara dubbelmoralen i Montelius hållning, inte låta bli att tycka att det finns någon form av logiskt felslut i hennes resonemang. Dels är det ju så att diskussionen handlar om svarta människor och den rasism som de möter. På vilket sätt är det då det minsta relevant att föra in en annan grupps socioekonomiska status i det sammanhanget, annat än möjligtvis som just den typ av jämförelse som alltså inte görs när det kommer till offer för polisvåld i USA? Problemet handlar ju om hur svarta människor behandlas och för att lösa det problemet bör man beakta alla faktorer som kan ha en inverkan på det, även de färgades ekonomiska förutsättningar. Att därför blanda in de vitas bidragsberoende i den här diskussionen är ungefär lika relevant som att redogöra för hur det ser ut på socialbidragsfronten i Peru. Och för den delen, vem har (förutom Montelius) överhuvudtaget sagt att Bard inte är fullt medveten om att även vita amerikaner lever på bidrag? Men det är helt enkelt inte det som diskuteras, och Montelius argument är ingenting annat än ett närmast infantilt sätt att försöka blanda bort korten. I rättvisans namn bör jag dock tillägga att hon i det här fallet tydligen låter Arpi få behålla sin talan. Att hon anser att hon själv får säga vad hon vill behöver vi inte tveka om.

Stycke tre lyckas infoga ytterligare en svart plump på herr Bards "meritlista då han presenteras som "prostitutionsförespråkare", vilket givetvis syftar till att ge lite extra ful färg till hans påhopp på Bianca Ingrosso. Som alla vet så används begreppet "hora" på ett något vidlyftigt sätt och inte enbart i den strikta traditionella betydelsen som en beteckning på någon av kvinnligt kön som säljer sexuella tjänster. Precis som för de flesta ord så grenar betydelser och användningsområdena ut sig med tiden och ordet får konnotationer som kanske inte alltid har så mycket med ursprungsbetydelsen att göra. Men Montelius lyckas genom det här stycket att få det att framstå som att Bard har hävdat att Ingrosso säljer sexuella tjänster, en tolkning som, om man vill vara snäll, är "något vidlyftig". Men Montelius är uppenbarligen i besittning av något som förefaller vara nästintill en radiosond insatt i Bards hjärna, för hon har ju redan tidigare i artikeln påstått sig veta exakt hur han tänker och resonerar. Vi kan bara beklaga att hon inte har ägnat sig åt djupgående studier i psykologi eller någon annan näraliggande disciplin, för hennes närmast klärvoajanta tolkningsförmågor hade givetvis varit extremt eftersökta inom den typen av yrkesområden. Arpi klarar sig dock helskinnad även genom det här stycket och det är nästan så att man börjar tro att Montelius av ren nåd har bestämt sig för att tillåta honom att öppna käften. Men vi tas omgående ur den illusionen.

För i stycke fyra får båda herrarna återigen klä skott för att deras åsikter inte tilltalar Montelius. Här ägnar sig Montelius åt att förminska sina motståndare på ett sätt som faktiskt är rätt osmakligt. Genom att hävda att Bard och Arpi framför sina åsikter med "vevande armar och skriande tonläge" så får hon det att låta som om herrarna ifråga vore mera i behov av en terapeut än ägnade att delta i en seriös politisk diskussion. Detta trots att det är hon själv som vägrar att behandla sakfrågorna och istället ägnar sig åt ett rent "Ad hominen-angrepp". Om det nu är så att Bard och Arpi framför sina åsikter på det sätt som Montelius tillskriver dem (föga troligt dock, men vi struntar i det), gör det då därför deras åsikter mindre värda att ta på allvar? Är inte det här samma typ av argument som säger att en full kvinna får skylla sig själv för att hon blir våldtagen? Det är i vilket fall som helst ett riktigt lågt och billigt retoriskt trick som Montelius ägnar sig åt, istället för att på ett sakligt sätt bemöta Arpis och Bards kritik och ta ställning till om det finns något fog för vad de säger. För mig personligen gör den typ av argumentation som Montelius här använder sig av mig mera övertygad om att Bard/Arpi faktiskt har en poäng i just det här avseendet, för om det fanns ett empiriskt underlag till att avvisa deras påståenden så skulle Montelius inte ha behövt tillgripa den typ av manipulerande retorik som hon nu gör bruk av. Och, vilket än en gång bör påpekas, Montelius har ännu inte gett några som helst argument till varför hon ska hålla tyst. Fortfarande är det bara Arpi och Bard som beordras att hålla klaffen.

I stycke fem så lämnar Montelius tillfälligtvis Bard ifred och ägnar sig helt åt Arpi (självkritiken lyser fortfarande med sin frånvaro). Om artikeln i sin helhet är usel så sänker det här stycket faktiskt nivån ytterligare en bit (i sig en prestation). På några få rader ägnar sig Montelius återigen åt att tillskriva sin meningsmotståndare (i det här fallet Arpi) åsikter och tolkningar som vi på intet sätt kan sluta oss till att han faktiskt har/gör. Hon radar också upp vad som i praktiken är en mängd försanthållanden, och argumenterar (notera stycket innan då hon anklagade Bard och Arpi för samma sak) med en tydlig emotionell överton, och en offerretorik som det givetvis kan finnas ett underlag för, men som kanske bör underbyggas med något annat än lösryckta schabloniseringar av en verklighet (oavsett om den är Arpis eller någon annans) som Montelius underförstått säger sig ha reell kunskap om, utan att hon därför ger något faktiskt underlag till det påståendet. Förlåt mig, men generaliseringar är inte överdrivet produktiva i en seriös diskussion, oavsett vem som framför dem.

Arpi och Bard är också enligt Montelius "oberörbara", vilket får mig att undra på vilket sätt hon vill att de inte ska vara det? Ser man till den kritik som har framförts mot Bard, och som i förlängningen ledde till att han fick sparken från TV4, och ser man till hur kontroversiella vissa av Arpis texter har betraktats som, så är det för mig fullständigt uppenbart att om det är någon i den här trion som är "oberörbar" så är det Montelius själv. Montelius tycker alltså att det är hemskt att någon inte får det jobb som han/hon har sökt eftersom de har fel namn, en tes som för övrigt är extremt svårbevisbar om vi ska vara ärliga. Det kan vara ett tecken på fördomar, men det behöver inte nödvändigtvis vara det. Något som dessutom kanske kommer som en överraskning för Montelius, som är uppväxt i den kulturella överklassen, är att det faktiskt är så att rätt många etniska svenskar inte heller får de jobb som de söker, och vi kan nog kanske rentav ana att det i åtminstone några fall handlar om att de inte är i besittning av de kontakter som Montelius har skaffat sig enbart genom att hon är dotter till en akademiledamot och uppvuxen i överklassorten Täby. Och om det nu är så att det är okej för Montelius att Bard sparkas på grund av sina åsikter så säger det väl i första hand en del om hennes förhållande till vår grundlagsfästa demokrati, och det som sägs är inte direkt smickrande för henne. Hennes argument att Bards arbetsgivare har rätt att ha en "kravlista" (som Bard i det här fallet då inte uppfyllde) medan andra grupper i samhället uppenbarligen inte ska möta samma typ av krav verkar minst sagt besynnerlig. Säger Montelius att de som har svårt att få jobb ska få det genom att vi tar bort den typen av krav som hon tycker att Bard ska leva upp till? Och varför gör hon i så fall det? Är det för att hon anser att den som har ett konstigt klingande namn är ur stånd att leva upp till den typen av krav och därför bör behandlas med betydligt mer hänsyn? Jag vet inte, men någonting i det resonemanget får mig att ana att Montelius kanske inte är så fri från fördomar som hon gärna vill tro att hon är.

I det näst sista stycket så framgår det att vad Montelius egentligen säger är att det är rätt att sparka en person för att han har fel åsikter, och att det på intet sätt kan vara synd om de personer som når ut med sina åsikter. Förlåt mig, men jag trodde att en av demokratins absoluta grundpelare är att alla individer ska behandlas lika, och jag har väldigt svårt att tycka att det är korrekt att särbehandla någon negativt bara för att han eller hon är i besittning av en medial plattform som når många människor, eller för att den personen har en ekonomisk status som ligger på en högre nivå än genomsnittet. Om Bard hade varit en kommunalanställd sopåkare i Vingåker, hade det då varit mindre korrekt av hans arbetsgivare att sparka honom? Och att avfärda Arpis kritik av genusvetenskapen på det raljerande sätt som Montelius gör kastar ett löjes skimmer över henne, och inte över Arpi som var måltavlan för hennes putslustigheter. Sättet att förminska någon genom den där typen av nedlåtande klappar på huvudet är direkt paternaliserande och antyder att Montelius är övertygad om att hon själv har skådat ljuset, medan Arpi, så länge han finansierar det själv, av ren nåd får fortsätta med sin helt felslagna och rent ut sagt barnsliga kritik av de rätta dogmerna. Det är en härskarteknik som Montelius använder sig av, och den är inte överdrivet trevlig att beskåda.

I det sista stycket går det så slutligen upp för Montelius att hon från början (alltså i rubriken) inbegrep sig själv i den trio som skulle tystas, något som man får vara nästan översinnligt duktig på att läsa mellan raderna för att kunna uttyda av själva artikeln. Så med en tom retorisk gest påstår hon slutligen att det inte är synd om vare sig Bard, Arpi eller henne själv. Den gesten blir om möjligt ännu ihåligare när man betänker att hon har använt hela artikeln till att föra fram argument för att Arpi och Bard bör hålla käften, medan hon inte gett något som helst skäl till varför hon själv ska förses med munkavle. Hon tycker nu att vi ska lyssna på andra som inte har samma utgångsläge som den här trion har, men hon har redan slagit fast att det är exakt vad hon själv gör, medan Arpi och Bard däremot är fullständigt okänsliga för alla som inte intar samma sociala position som dem själva. Så vad hon egentligen säger är att vi ska lyssna på någon som säger exakt detsamma som hon säger, eftersom Montelius, trots sin överklassbakgrund, ser sig som en taleskvinna för de utsatta minoriteterna och de svaga i samhället. Så egentligen behöver Montelius inte tystas, eftersom hon redan vet vad som är passande att säga. Hon har redan lyssnat in sig på de grupper som Arpi och Bard påstås vara helt okänsliga för. Om vi tänker oss att hon låter någon annan tala i hennes ställe (om så skulle bli fallet, den här artikeln är väl ett bevis för att det inte är överdrivet troligt) så skulle den personen använda Montelius egna ord, tala med den röst som hon själv använder och tolka världen på det sätt som Montelius själv gör. Hon skulle därigenom i praktiken ersättas av en klon av sig själv. Detta medan Bard och Arpi, som uttrycker åsikter som går emot det Montelius tror på och förfäktar, bör tystas helt och hållet och inte ersättas av någon som kan föra fram deras perspektiv på samhället. Tydligare kan det väl inte sägas att när Montelius sätter sig till doms över vem som får tala och vem som bör tiga i församlingen så är det de från henne avvikande rösterna som hon vill tysta. Hur det går ihop med hennes påstått toleranta hållning är något som jag faktiskt inte kan ge något svar på. Men tillvaron är som bekant full av gåtor, och det här är nog knappast någon av de viktigaste.

Slutligen skulle jag ändå finna det en smula roande om vi gjorde det Montelius rekommenderar att vi ska göra, dvs. ge någon som saknar möjlighet att göra sin röst hörd möjligheten att göra just det, och det visar sig att den personen inte alls delar Montelius åsikter. För tänk om det visar sig att underklassen faktiskt också tänker fel och inte på något sätt är villig att underordna sig de som vill den väl? Då blir det många röster som måste tystas...

I Expressens värld är allting svartvitt - Eller varför vissas död är viktigare än andras

Det pratas väldigt mycket om "Fake News" och inte minst den svenska pressen raljerar vitt och brett om hur Donald Trump gör helt obefogade angrepp på våra ack så sanningsälskande nyhetsmedier. Jag är ingen Trump-anhängare (jag delar nämligen inte hans politiska grundsyn), jag tror inte heller att massmedia medvetet förvränger de nyheter som de publicerar, och jag har svårt att föreställa mig att det förekommer någon direkt censur i vare sig amerikanska eller svenska medier. Tyvärr är problemet snarare betydligt värre än så. Alla som är bekanta med de teorier som Noam Chomsky och Edward S. Herman lägger fram i boken Manufacturing Consent (för den late finns dokumentärfilmen med samma namn på Youtube) är medvetna om att det åsiktstryck som existerar inom olika mediakonglomerat är betydligt mera sofistikerat än ren censur. Den ordinäre journalisten är hårt styrd av vad som anses vara värt att rapportera om, han/hon är hårt styrt angående vilken vinkel på reportaget man ska ha (rapporterar du om en 9-barnsfamilj i Bangladesh som lever på svältgränsen så förväntas du t.ex. inte ifrågasätta det lämpliga i att skaffa så många barn - det är inte god ton) och det kollegiala grupptrycket är givetvis också en faktor som noga ser till att ingen i gänget kliver utanför ramarna och intar ett perspektiv på nyhetsflödet som går utanför det kollektivt accepterade. Men den skicklige och kunnige journalisten förmår givetvis att sätta sig över det, invänder då den mer försonligt inställde. Ja, svarar då jag, sur och grinig som vanligt, men existerar det överhuvudtaget några journalister av det slaget? Läser man t.ex. Expressen så är det inte utan att man tvivlar.

I dagens Expressen finns t.ex. en artikel om 19-åriga Oluwatoyin Salau, som hittades död häromdagen efter att ha blivit mördad. 

https://www.expressen.se/nyheter/black-lives-matter-aktivisten-oluwatoyin-salau-hittad-dod/ 

Salau presenteras redan i rubriken som en Black Lives Matters-aktivist, och tonen är densamma som i all retorik omkring detta ack så omdebatterade "problemområde". För att riktigt understryka vad det är som gäller så citerar Expressen i artikeln för säkerhets skull även en Tweet som lyder så här: "Svarta kvinnor behandlas så himla illa och det gör ont in i benen. Hon var bara 19 och kämpade vid fronten för svarta liv. Skydda svarta kvinnor!". Tidningen och artikelförfattaren nämner också, helt i enlighet med tidens anda,  de krav som har framförts på att polisen i Tallahassee ska ställas till svars för att de inte har skyddat Salau.

Vad är då syftet med detta? Jo, vi förväntas då tro att hon har blivit mördad just i egenskap av BLM-aktivist, att hon har fallit offer för en vit förövare (eftersom det hela tiden pratas om det rasistiska våld som riktas mot färgade så undanröjer det ju effektivt alla tankar på att förövaren kunde vara av samma ras som offret, trots att det i verkligheten är så i omkring 90 % av fallen), och att den vita amerikanska polisen med berått mod har struntat i att skydda henne. Underförstått kan detta, om man väljer att dra konsekvenserna ett steg till, självfallet tolkas som att det är polisen som är skyldig till hennes död, trots att de inte har något som helst med den att göra. Allt detta är, på ett inte överdrivet subtilt sätt, underförstått i artikeln, men Expressen är givetvis noga med att inte säga detta rakt ut, utan överlåter åt läsaren att dra de korrekta slutsatserna.

Men då vänder vi blicken mot det stora landet i väster och tittar på vad USA Today säger om händelsen:

 https://eu.usatoday.com/story/news/nation/2020/06/16/oluwatoyin-salau-vicki-sims-news-aaron-glee-arrested/3197224001/

USA Today är, vilket förvånade mig, faktiskt USA:s största dagstidning men förefaller inte ha någon utpräglad politisk profil, utan verkar rikta sin kritik mot både republikaner och demokrater när de anser det befogat. Helt utan slagsida är tidningen givetvis inte, men profilen är i varje fall inte  tydligt uttalad och vi bör kunna utesluta att den i det här fallet skulle vara tydligt partisk åt det ena eller det andra hållet. Oavsett det så visar artikeln i USA Today upp en betydligt mera diversifierad bild av fallet och presenterar dessutom en misstänkt, på vars tomt kropparna efter Salau och en annan kvinna hittades.

Av rapporteringen i USA Today framgår det att det andra offret, som i Expressen nästintill avfärdas som enbart en "död kropp" också var en kvinna, men att hon var 75 år gammal och vit. Av artikeln framgår också att den misstänkte, som i Expressen bara nämns som en "49-årig man", heter Aaron Glee Jr och är färgad.

För Expressen och artikelförfattaren Ebba Larsson är det alltså så att mordet på en vit äldre kvinna är så oväsentligt att det inte ens förtjänar mer än en marginell bisats i artikeln om mordet på den unga svarta aktivisten. Det är också uppenbarligen betydligt viktigare att positionera det mordoffer som man ägnar 99,9 % av artikeln åt som en BLM-aktivist och att poängtera att hon är ett offer för våldet mot svarta kvinnor än att överhuvudtaget nämna att en vit kvinna mördades av vad som troligtvis är samma gärningsman. Vad är då Victoria Sims (den vita 75-åriga kvinnan) ett offer för? Är hon ett offer för vår totala oförmåga/ovilja att förstå att våld kan riktas och utövas även mot grupper som inte tillhör minoriteter? Är hon ett offer för vår sällsynt dåliga journalistkår (produkter av ett universitetsväsende som alltmer har förvandlats till ett dåligt skämt) som är lika oförmögna som befolkningen i stort när det kommer till att inta ens en antydan av objektivitet eller åtminstone försöka att praktisera en gnutta kritiskt tänkande? Eller är det så att Sims, som vit 75-åring, helt enkelt är en fullständig ovidkommande bifigur vars död inte är mera väsentlig än en skalbagges?

Nu bör det givetvis poängteras att det på intet sätt har bevisats att Glee Jr är den som har begått de två morden, men det faktum att kropparna hittades på hans tomt och att han dessutom nyligen blev arresterad för misshandel av en annan kvinna är givetvis försvårande omständigheter. Men det förändrar inte den illa dolda undermeningen i Expressens artikel, och det fakta som de väljer att utelämna förvandlar vad som skulle kunna vara en objektiv nyhetsrapportering till ett rent propagandastycke i bästa Pravda-stil. Det går givetvis inte att kalla Expressens artikel för "Fake News" för det de skriver är inte osant, men genom att noga välja ut vad de tycker är värt att rapportera om händelsen ifråga så lyckas de förvandla en brutal tragedi och två bestialiska mord till ett inlägg i den pågående rasismdebatten, trots att det inte finns det minsta fog för det. Vad som framställs som ett rasistiskt mord av en svart kvinna av en vit man visar sig vid en närmare granskning vara ett mord förövat av en svart man, som också har mördat en vit kvinna. Är det något som överhuvudtaget kan kallas rasism i det här så är det Glee Jr:s mord på Victoria Sims, men den slutsatsen ska vi nog inte förvänta sig att någon av representanterna för den svenska journalistkåren drar. 

Så fungerar svensk press idag. Vi ska kanske inte vara förvånade över att tilltron till den befinner sig på bottennivå.

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större - Alexander Bard och den svenska åsiktspolisen

Alexander Bard har aldrig tillhört mina husgudar. Hans libertarianska utflykter betraktar jag som närmast löjeväckande eftersom det handlar om en politisk "ideologi" vars faktiska innehåll bara tilltalar pubertala individer helt utan verklighetsförankring, Idol är ett tramsigt och ointressant program vars deltagare passar bäst på en halvsunkig karaokebar, och hans profetiska förmåga ger jag inte mycket för. Med tanke på att Bards åsiktsfabrik är en institution där det ständigt jobbas övertid så blir det som att skjuta fisk i en tunna. Förr eller senare träffar du något, även om du själv knappt har ledsyn och dessutom darrar rejält på avtryckaren. Att han sedan envisas med att bära kortbyxor, det plagg som är benbeklädnadernas motsvarighet till basebollmössan, såtillvida att alla som bär dem ser ut som lågbegåvade byfånar, är kanske en väl petig anmärkning, men ändå ett faktum som är värt att notera. Jag är kort sagt inte helt imponerad (vilket jag sällan är), men oavsett dessa invändningar så tycker jag att Bard förtjänar att bemötas med respekt och behandlas med samma hänsyn som alla andra. Så är emellertid inte fallet, eftersom drevjakten nu har siktet inställt på en skäggprydd medelålders vit man iförd oklädsamma kortbyxor och med uppenbarligen ovanligt obekväma åsikter.

Jag nöjer mig med att titta på ett exempel på hur Bards senaste Twitterinlägg har bemöts, och riktar då fokus mot en krönika i Expressen. Jag måste först och främst erkänna att jag inte vet vem Maria Brander är. Jag har sett hennes namn fladdra förbi någon gång när jag har läst andra skribenters krior i Expressen, men mig veterligt har jag aldrig brytt mig om att studera hennes texter närmare.

Hennes inlägg i den aktuella hatstormen mot Alexander Bard avslöjar henne dock obönhörligt för den hon är, och det väl knappast direkt förvånande att hon visar sig passar in till punkt och pricka i mallen för den upprörda rättänkande individ som vi alla så gärna vill framstå som. Problemet är bara att det hon skriver istället får motsatt effekt (i varje fall på mig), för fram träder bilden av ännu en skenhelig moralist som är helt i avsaknad av förmågan att tänka själv, som med illa dold tillfredsställelse ylar med i mobben, och som således utgör en utmärkt kandidat när vår tids Gestapo söker nya medarbetare.

https://www.expressen.se/noje/maria-brander/alexander-bards-iskyla-lamnar-mig-nastan-mallos/

Vad säger då denna toleransens förkämpe om vi läser mellan raderna, mer än att hon som alla med anlag för ett utpräglat totalitärt tänkande tar till överord när det kommer till att beskriva sina känslor (för det är alltid känslan som driver den typen av människa, aldrig intellektet - i den mån de är i besittning av något som liknar det sistnämnda). Maria Brander har antingen blundat fullständigt för allt som försiggår i vårt samhälle, hon är kanske helt inkapabel att fungera som individ och ligger ihopkrupen i fosterställning större delen av sin vuxna tid, eller också - vilket vi nog trots allt får utgå ifrån är den korrekta tolkningen - är hennes främsta mål att likt en pavlovsk hund reagera på det sätt som man förväntas att göra när korrekthetsklockan ringer. Hennes ord om George Floyds död är i varje fall direkt motbjudande i sin fullständiga skenhelighet:

"Jag kände ångest, skräck, sorg, förtvivlan och dåligt samvete för att vi inte har lyckats göra världen bättre än så här. "

Kände Brander samma skräck när hon konstaterade att svarta människor begår mord i mer än dubbelt så stor utsträckning som vita trots att deras numerär bara uppgår till en femtedel av den vita befolkningen? Kände hon samma förtvivlan när hon insåg att de svarta således står för drygt 52 % av morden i USA trots att det finns dubbelt så många vita som lever under fattigdomsgränsen, vilket undanröjer det försonande argumentet som betonar sociala förhållanden som ursäkt för kriminalitet? Har hon dåligt samvete för att det är elva gånger så stor risk att en vit människa blir mördad av en svart i USA än det motsatta scenariot? Är hon betryckt över att världen inte är bättre än att den amerikanska polisen dödar dubbelt så många vita som svarta trots att andelen fängelsekunder är i princip densamma i de båda grupperna, med en viss övervikt åt den svarta delen av befolkningen?

Varför tar inte hon, eller någon annan av alla dessa blödande hjärtan, upp fallet med kvinnan som höggs ihjäl i Kungälv av en invandrare som påstod sig vara 12 år för att slippa straff, men som i själva verket (visade det sig efteråt) var åtminstone 16 år gammal? Är det det faktum att den kvinnan var vit, överviktig och tillhörde den av "intelligentian" så bespottade rasistiska arbetarklassen som gör att hon inte är det minsta värd att göra den minsta manifestation för, medan rånaren, narkomanen och den stadige fängelsekunden George Floyd hyllas som om han vore nästa reinkarnation av Dalai Lama?

Och vad är det Bard säger som är så kontroversiellt och rasistiskt? Jag kan inte få det till att hans uttalande innehåller ens ett uns av rasism:

"If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!"

Vad Bard i klartext säger är att svarta ska sluta att betrakta sig själva som offer, att de bör försöka att ta tag i sina liv och se till att hålla sig på den smala vägen, och att de bör undvika att begå brott som gör att de hamnar i fängelse, samt att det vore bra om de fick ordning på sin försörjning och inte levde på bidrag. Det är ett nedlåtande och förenklande budskap värdigt en gottköpsmoralist av Staffan Hildebrands kaliber, men det är definitivt inte mer avlägset från verkligheten än de floskler som Brander et consortes häver ur sig i det här fallet. Och det är inte det minsta rasistiskt eftersom de helt uppenbart är så att de färgade i USA är extremt överrepresenterade när det kommer till grov kriminalitet och dessutom av någon anledning (vi kan för enkelhetens skull kalla det för rasism, men som alla strukturer så bärs rasismen upp inte bara av "förövaren" utan även av "offret", det visste redan Hegel men svenska journalister förefaller vara lyckligt okunniga i det här avseendet, ett faktum som tyvärr knappast är ett unikt särfall) verkar ha oerhört svårt att bryta sig loss från ett mönster där de använder offerrollen som en ursäkt för alla sina tillkortakommanden. Och, som ett litet inpass, om vi nu leker med tanken på att vi vore arbetsgivare, vem skulle vi då helst anställa? En person som är inkapabel att ta ansvar för sig själv, som anser att hela världen och inte minst det samhälle som han lever i är direkt fientliga mot honom och som betraktar varje kritik av det han gör som ett obefogat rasistiskt påhopp, eller en person som inte ser sig själv som ett offer, som tilltror sig själv kapaciteten att agera bortom hämmande sociala mönster och vars närvaro på arbetsplatsen inte innebär att vi måste trampa runt med bomull i skorna eftersom vi annars riskerar att hela tiden kränka honom genom något vi säger eller gör?

Brander är givetvis trogen sin roll som stalinistisk politruk och renlärig, och bilden av Bard som en allvarlig samhällsfiende saknas därför inte i hennes inlägg. Bard beskrivs som "iskall", som en person vars "känslor" en god människa som Brander inte ens kan föreställa sig, som någon som helt saknar "respekt" och som lämnar ett "mörkt moln" efter sig. Det är enligt Brander förvånande "att Alexander Bard med alla sina kontroversiella uttalanden hängt kvar så länge". Viljan att rensa ut det som inte passar en själv verkar i varje fall inte saknas hos Brander, men det är klart, det är ju skillnad på utrensningar och utrensningar. Som jag brukar säga, vi ställer alla gärna upp som koncentrationslägervakter, allt handlar bara om vem det är som sitter bakom taggtrådsstängslet.

En ironisk och mycket avslöjande knorr på det här intellektuella haveriet är ju att Alexander Bard som bekant är homosexuell, men han är det tyvärr inte på rätt sätt. Vore Bard en mysig "husbög" för de kretsar som Brander representerar så skulle han givetvis utan problem kunna glida in i rollen som offer, som tillhörande en förtryckt minoritet, som hunsad, hånad och bespottad av den rasistiska, homofoba och allmänt vedervärdiga stora massan som Brander och hennes vänner försöker sig på att uppfostra. Men det gör inte Bard, trogen sin motsträviga personlighet så vägrar han att yla med flocken. Och det är givetvis ett helt oförlåtligt beteende. Ingenting retar upp de självgoda präktighetsapostlarna mer än ett offer som vägrar att inta offerrollen och som inte låter sig bli föremål för det paternalistiska daltande som "de goda krafterna" så gärna vill ägna sig åt. En "husn...." vill man ha, en färgad person (eller en hbtq:are, en invandrare, en handikappad) som villigt åtar sig att spela med i det spel där de goda får stoltsera med sin präktighet och med sina moraliskt riktiga åsikter, och som kan visas upp i bekantskapskretsen som ett exempel på hur tolerant, vidsynt och präktig den politiskt korrekta individen är. Men ve den som går ur rollen som oansvarigt subjekt, som barn, som mindre vetande, som själlöst offer för strukturer, och börjar antyda att omständigheterna är mer komplicerade än den schablon som målas upp, och att även den svarte, den homosexuelle, transpersonen, m.fl., m.fl., har ett eget ansvar för sitt liv och kanske skulle må bra av att kliva ur sin offerroll.

Och vad blir slutligen resultatet av ett förhållningssätt där den "förtryckta" minoriteten hela tiden visualiseras som ett offer? Jo i praktiken ett totalt omyndigförklarande av den individen, ett närmast obönhörligt bevis för att de minoriteter som man säger sig värna om är hjälplösa och i behov av att andra hela tiden tar hand om dem, eftersom de själva är i princip helt i avsaknad av förmåga att bete sig på det sätt som de som tillhör "majoriteten" förväntas göra. Det uppenbart fördomsfulla och inte minst rasistiska i den hållningen är inte svårt att identifiera. Det kräver bara att man gör det som Brander och hennes vänner verkar vara helt oförmögna att göra, nämligen tänker ett varv till...