SJ:s test av i handen
implanterade chip som fungerar som en form av elektroniska biljetter kan vid en
första anblick förefalla nog så oskyldigt. Självfallet presenteras det hela
också enbart som något som kommer att vara ytterst praktiskt för oss som tågresenärer
och som kommer att göra vår vardag betydligt smidigare. Eventuella övriga
implikationer, och då inte minst de av negativ art, förbigås som alltid med en
klädsam tystnad som väl i första hand syftar till att få oss att tro att
eventuella nackdelar är få och nästintill försumbara. Fullt så enkelt är det
dock inte, i varje fall inte om man tittar närmare på vad det här kan innebära
i förlängningen.
Det är något ytterst paradoxalt med denna lovsång
över ett diversifierat, tolerant och liberalt samhälle som åtminstone i mina
ögon nästintill oundvikligt verkar mynna ut i ett konformt massamhälle, där vi
alla konsumerar de prylar som vi har dresserats till att behöva, och där vi
alla frivilligt följer samma mönster. Men det är kanske lika bra att vi
kapitulerar och tar emot våra ok med ett åtminstone inte alltför motvilligt
leende? För är det någon som på allvar tror att vi kommer att lyckas undfly ett
samhälle där drönare störtar ner i våra trädgårdar, där vi övervakar våra
pensionärer när de sover via kameror som inte går att stänga av, där vi villigt
exponerar vårt privatliv långt bortom gränserna för vad som för inte överdrivet
länge sedan betraktades som anständigt? Kanske är det lika bra att vi
helhjärtat accepterar att vi kommer att vårdas av robotar med artificiell
empati och inte av människor som ibland rentav tillåter sig att vara en smula
vresiga, och kanske är alla farhågor om att tekniken kommer att missbrukas bara
ett uttryck för en hållning som är både okonstruktiv och utvecklingsfientlig?
Chippen är givetvis lika oskyldiga som all annan teknik, och det faktum att man
redan har långt gångna planer på att placera den typen av objekt innanför
skallbenet, i artärer, eller inne i benmärgen på nyfödda barn är självfallet
även det bara något som görs för vårt eget bästa. Att de chippen dessutom med
största sannolikhet inte kommer att användas för att öppna dörrar, utan för att
öppna oss själva inför statliga myndigheter, försäkringsbolag, polis och andra
övervakningsinstanser är väl bara det pris som vi får finna oss i att betala om
vi inte vill stoppa utvecklingen. Och det bästa vi kan göra innan vi ställs
inför fullbordat faktum är att förberedda oss genom att ladda ner någon av alla
dessa appar som ska höja vår livskvalitet, appar som mäter lycka, som mäter
hälsa, som mäter den luft du inandas, din avföring, din mimik, som mäter allt
det som går att mäta och lite till. För vill du bli lycklig i ett robotiserat
övervakningssamhälle så bör du inte lämna något åt slumpen. Om sedan en något
bedagad Kassandra viskar i ditt öra och avslöjar att det var just det utlovade
utopiska paradiset och inte giftbägaren som lockade medlemmarna i Folkets
tempel till Guyana, så gör du nog bäst i att inte lyssna. För varför förstöra
stämningen…?
Nu bör det inledningsvis
poängteras att det här på intet sätt är någon ny teknik. Teknisk utveckling tar
oftast längre tid än vad vi lätt förleds att tro när vi lyssnar på
entusiasterna, och steget från ”embryo” till färdig produkt kan ta åtskilliga
decennier. Vad det gäller de inplanterade chipen så förekom de redan i
00-talets början, då vissa krogar och arbetsplatser experimenterade med
tekniken ifråga, och det första implanterade chipet, som satt i
cybernetikforskaren Kevin Warwick, verksam vid universitetet i Reading, fanns
på plats redan i slutet av 90-talet. Hur det fungerade förtäljer dock inte historien,
men det är väl ingen vild gissning att tro att det var behäftat med en hel del
barnsjukdomar. Dock inte värre än att Warwick fortfarande både är vid liv,
vilket han säkert är nöjd över, och dessutom har behållit sin mänskliga urform,
något som han kanske däremot beklagar, om man nu ska tro ryktet om att han
hyser ett uttalat hopp om att med tiden kunna förvandlas till en cyborg. Och
svar nej, innehavet av en träskalle är
inte första steget i den typen av förvandling…
Men även i Sverige har den
här tekniken använts långt innan SJ (och även SL) nu börjar planera att göra
bruk av den på en mera storskalig nivå, och det finns flera som tycker sig se
fördelar med att chipmärkningen blir mera utbredd. Företaget Epicenter, som
stolt presenterar sig själv som ett innovationshus, har låtit föra in chip i
sin personal, något som, om man beaktar vad de chipen fyller för funktion, kan
få mig att undra om företagets personalrekryterare inte bör beskrivas som mera
uppfinningsrik än kompetent. En personal som behöver ett inplantat för att de
inte verkar kunna komma ihåg hur man öppnar en dörr eller hanterar en skrivare
gör kanske inte vid första ögonkastet intryck av att vara någon direkt
intellektuell tillgång, vare sig på det aktuella företaget eller ens i varulagret
till en glasskiosk, men det är möjligt att skenet bedrar. Kanske är deras
hjärnor så fulla med tankar kring alla dessa märkvärdiga prylar som ska
”förbättra” vår tillvaro att de inte kan nedlåta sig att slösa energi på mera
basala företeelser. Och så länge de inte låter sina tarmfunktioner styras av
ett chip får vi nog trots allt vara nöjda. För övrigt är som bekant inte heller
Uppfinnar-Jocke helt befriad från distraktion och tankspriddhet, även om hans
medhjälpare är en glödlampa på två ben snarare än ett implantat.
Det finns också gott om
fiktiva förebilder i det här avseendet, även om det inte ens i det avseendet
verkar vara ett bruk som är helt fritt från invändningar. Vad det gäller Arkiv
X så framgår det tydligt att ingreppet, där chippet dock placeras i nacken
snarare än i handen, knappast är frivilligt och dessutom förknippat med en hel
del både praktiska och fysiska obehag, något som i och för sig i första hand
bör skyllas på de som utför behandlingen och det syfte med vilket den görs. Nu
vill jag dock inte gå så långt som att anklaga SJ för att vara bulvaner åt ett
reseföretag från Alpha Centauri, något som också motsägs av att de bortföranden
som sker i Arkiv X förefaller vara betydligt mera punktliga än de flesta
SJ-tåg. Detta kan väl i och för sig, ur rent logistiskt hänseende, betraktas
som ett något tveeggat plus, men jag är samtidigt övertygad om att även SJ kan
erbjuda snabba och punktliga resor, under förutsättning att resenären
frånerkänns en del tämligen bagatellartade privilegier, som t.ex. rätten att
välja tidpunkt och resmål.
Den animerade SF-serien
Futurama är, vilket kanske kan skyllas på att den är något färskare än Arkiv X,
mera i linje med den faktiska utvecklingen, då de chip som förekommer där också
förs in innanför huden på handen på det sätt som SJ nu gör. I det fallet
handlar det dock inte om ett chip som i första hand ska tjänstgöra som en
nyckel eller en biljett, utan om ett s.k. ”karriärchip”, som bestämmer din
yrkesbana och som det dessutom är förbjudet att plocka bort. Gör man det blir
man betraktad som arbetsvägrare och straffet är hårt. Detta är också i led med
den utveckling som nu faktiskt sker, något som jag kommer till senare, vilket
även gäller ett annat chip som förekommer i Futurama. Detta chip är förbehållet
robotar och syftar till att göra dem mera empatiska och förstående, och ska man
tro företrädare för robotindustrin så är den typen av chip redan ett reellt
faktum. Är man en smula paranoid undrar man givetvis, inte minst när man hör
robotapologeterna och chipförespråkarna, om inte även det motsatta redan har
blivit ett faktum, dvs implanterandet av ett chip som gör oss människor mera
robotlika.
I bägge dessa fiktiva fall
finns det kapital- och maktstarka grupperingar som ligger bakom användandet av
tekniken, och det finns självfallet skäl att fråga vad som egentligen gör det
motiverat för SJ att använda sig av den här typen av identifieringsmetoder och
vilka de bakomliggande intressena egentligen är? Som alltid när det handlar om
ny teknik eller uppenbara förändringar så presenteras de som om det vore en
nästintill altruistisk gåva från SJ och andra företag till de som låter sig
chippas, ett generöst erbjudande som bara är positivt och som du knappt kan
tacka nej till. Men när den retoriken är igång så kan det för det mesta, för
att inte säga alltid, vara befogat att ifrågasätta den från grunden. För i
ärlighetens namn, när någon säger att det han/hon gör helt och håller är till
din fördel så bör det nog, i varje fall om man inte vill vara uppenbart naiv,
snarare tolkas i rakt motsatt riktning. De förenklingar/besparingar som sker är
säkert något som du som kund till viss del eventuellt kan ha ”nytta” av, men
den som i första hand tjänar på dem är självklart företaget ifråga. Så det är
nog bäst, för att travestera John F. Kennedys berömda devis, att inte fråga vad
du vill ha av SJ, utan vad SJ vill ha av dig?
Givetvis handlar det i
förlängningen om att SJ vill göra sig av med sina ”ombordare”, eftersom
slimmade personalkostnader är ett mantra som varje företag med självaktning (i
sig något av en oxymoron) försvär sig åt. Kan SJ få en kundbas som är
självreglerande, som bokar sina biljetter själva och som frivilligt låter sig
scannas vid på- och avstigning så är besparingen uppenbar. Det är väl ingen
utopisk tanke att tro att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att
bli omöjligt att gå ombord på tågen om du inte har ett chip implanterat, och
även om det kanske är något extremt att tro att SJ i framtiden även kommer att
införa katapultstolar som slänger av dig från tåget om du åker för långt eller
på något sätt lyckas ta dig förbi inscanningen utan biljettchip, så finns det
självklart en outtalad målsättning där chippningen fyller en tydligt
övervakande funktion. Detta gäller kanske inte minst SL, som har planer på ett
liknande projekt som det SJ nu har satt i drift, och som har större problem med
”plankare” och ”gratisåkare” än det sistnämnda bolaget. Den här utvecklingen är
för övrigt redan i full gång i.o.m. att det numera blir alltmer besvärligt att
sköta ens basala serviceärenden i det här samhället om du inte har en
smartphone, och man får nog vara tämligen blåögd om man tror att det inte
ligger extremt stora ekonomiska intressen bakom det här teknikskiftet. Det
faktum att chippet initialt avläses av SJ-personalens Samsung-telefoner är bara
ännu ett bevis för att det här är en förändring som drivs igenom i första hand
för att gagna multinationella företag och inte den enskilde kunden. Att
telefonen/avläsaren fortfarande befinner sig i handen på en faktiskt levande
människa ska nog inte ses som att SJ:s credo är av överdrivet humanistisk art,
utan bara som en eftergift för en ännu så länge ofullkomlig teknik.
Nu är förespråkarna för den
här tekniken givetvis ivriga att poängtera att den är lika oskyldig som en
okysst korgosse och enligt uppgift ska den, då chippet i sig bara kan avläsas,
inte skickar ut någon egen signal, och enbart fungerar på mycket korta avstånd,
till skillnad från t.ex. mobiltelefoner. Någon risk för att bli spårad med
ledning av det implanterade chippet ska således inte föreligga, en försäkran
som i nuläget väl bör accepteras, även om det faktum att den kommer från
anhängare till s.k. biohacking gör att man nog bör vara betydligt mera
reserverad vad det gäller det framtida skeendet. Man ska kanske inte heller
göra det som SJ:s vd Crister Fritzson gör, nämligen förväxla det ”kirurgiska”
ingreppet som sådant med de implikationer som tekniken kan ha på ett större
plan. Att säga att chipimplantat är att jämföra med piercing utan att överhuvudtaget
beröra de etiska och integritetspåverkande följderna som trots allt föreligger
är kanske inte riktigt som att säga att tatueringen av nummer på armarna på
fångarna i Auschwitz var ett snabbt överkommet mindre obehag och därför i
grunden oviktigt, men ignoransen och det aningslösa bejakandet är uppenbart.
Missbruket och övergreppen ligger också och väntar i periferin av vad som vid
en ytlig anblick kan förefalla vara ett moln som enbart är rosafärgat, och det
är kanske en händelse som inte bara ser ut som en tanke utan även också är det,
och då dessutom en överlagd sådan, att samme Kevin Warwick som var pionjär när
det kom till att upplåta sin kropp till ett chip också har fått kritik då han
föreslog att barn skulle chippas, för att därigenom kunna spåras. Det är
dessutom en smula ironiskt att syftet med det ingrepp som föreslogs från
Warwicks sida var att motverka bortföranden, medan de utomjordiska chippen i
Arkiv X snarare är ett tydligt tecken just på att du oundvikligen kommer att
bli bortförd.
Eventuella negativa följder
verkar dock inte bekymra anhängarna av ett samhälle där teknifieringen blir
alltmer allenarådande och saliggörande, och att vägen mot barbari även kan
följa en stig där rationalitet och förment liberala värderingar utgör framträdande
klivstenar förefaller nästintill otänkbart. I förordet till den senaste svenska
utgåvan av Aldous Huxleys beryktade dystopi Du sköna nya värld
konstaterar Göran Rosenberg trosvisst att: ”Ingen enskild makt kan längre
centralisera informationsflödet, kontrollera propagandan, förfalska historien,
styra individers tankar och handlingar, övervaka deras rörelser, bestämma deras
språk, hota deras liv.” (Huxley, Du sköna nya värld, Lind & Co,
Stockholm, 2000, s. 5). Rosenberg må vara delvis ursäktad för sin naivitet då
förordet skrevs för närmare tjugo år sedan, men hans hållning är inte bara
godtrogen, den bygger också på en tydlig dikotomi mellan gott och ont, en
dikotomi som nog bara kan existera i en liberals tankevärld, och då enbart så
länge den tankevärlden inte bekymrar sig om sin reellt existerande kusin. Låt
gå för att Rosenberg reserverar sig för att den despoti som han numera tror sig
kunna säga inte längre är möjlig att skapa är mera av Orwellskt snitt än i
enlighet med den Huxley skisserar, hans antaganden bygger ändå på grunder som
är om inte direkt felaktiga så i varje fall extremt reduktionistiska. För det
första har det nog aldrig egentligen funnits ett totalitärt samhälle som har
haft det totala maktmonopol som Rosenbergs exempel implicerar, även om
anspråken självfallet har varit av den arten. Men blotta förekomsten av
Edelweisspirater, jazzälskare och andra ungdomsgrupperingar av mer eller mindre
”nazistresistent” karaktär gör att bilden av Tredje riket som en lika
enkelriktad som omnipotent maktstruktur kan revideras rejält. Detta är knappast
något som väcker förvåning om man betänker att NSDAP aldrig lyckades locka mer
än drygt 40% av väljarkåren, åtminstone så länge det stod var och en fritt att
själv välja vem man röstade på, dvs innan valet blev en rent affirmativ gest utan
verklig innebörd.
För det andra är den
totalitarism som vi nu möts av inte längre kännetecknad av ett tydligt tvång,
något som inte bara underminerar våra möjligheter att göra motstånd (för vem
kan slåss mot en skugga?) utan även förleder oss till att tro att förtrycket
och likriktningen egentligen inte finns där. Och det är just det frivilliga
bejakandet och välkomnandet av den personliga underkastelsen och slaveriet som
gör Huxley om möjligt ännu mer aktuell än vad hans bok var då den ursprungligen
publicerades i början av 30-talet. Det handlar om ett accepterande av vad som
inte längre tar sig uttryck i direkt socialdarwinistiska former (även om
likheterna finns) utan snarare i någon form av historisk-teknisk-ekonomisk
determinism som inte bara visar sig när det kommer till den teknikfetischism
som vi möter dagligen, utan som också har fått pregnanta uttryck i den liberala
statsvetaren Francis Fukuyamas minst sagt något överoptimistiska predikande av
liberalismens seger och historiens slut och i Margret Thatchers betydligt mera
extremliberala hävdande av TINA-doktrinens (There Is No
Alternative) oundviklighet.
Till de som med berått mod
och ett glatt leende på läpparna försvär sig åt vad som kanske kan kallas för
en totalitär liberalism är Svenskt Näringslivs förre chef Stefan Fölster,
numera verksam som vd vid tankesmedjan Reforminstitutet. Fölster gjorde sig
redan vid sin sejour hos Svenskt Näringsliv till något av de fria fantasiernas
talesman och tolkningsrastret och källanvändningen var knappast invändningsfri.
Detta må väl i och för sig på sätt och vis vara honom förlåtet, eftersom det
mesta är tillåtet vid krig och opinionsbildning, men när man som påstådd
liberal börjar prata om oundviklighet och om utvecklingslinjer som inte går att
stoppa, och då man inte längre tillerkänner individen någon rätt att ens avstå,
så har den påstått liberala hållningen tappat det mesta av sin egentliga
innebörd. Låt gå för att Fölster i det avseendet trampar in på en bred stig och
försvär sig åt en ideologi som sedan länge har devalverats och förvanskats i en
prokrustesbädd av eftergifter inför det oblyga kapitalet och ett illa dolt makt
är rätt-tänkande, det gör hans hållning mera förståelig men däremot knappast
mera försvarlig.
I sin bok Robotrevolutionen
behandlar Fölster visserligen inte uttryckligen chipmärkning, men hans
entusiasm inför, och tilltro till, en värld som befolkas i lika hög grad av
maskiner och elektronik som av människor av kött och blod går inte att missta
sig på. Det är orättvist att säga att boken är helt okritisk till den
utveckling som Fölster på en övertygad profets vis förutspår, men den kritiken
är mera en form av läpparnas bekännelse än ett djupare förankrat motstånd,
något som givetvis bör krediteras till hans konto som tillväxtpanegyriker och
utvecklingsoptimist. Det är väl också i just det avseendet som likheten med
Huxley blir både slående och skrämmande, eftersom det i båda fallen handlar om
ett positivt bejakande av en utvald samhällsmodell, på bekostnad av en
reserverad hållning och alternativa scenarier/strategier. Att säga nej har
alltid betraktats som fult, tråkigt och allmänt ocharmigt, som något
bakåtsträvande och atavistiskt (en term som bl.a. Friedrich Hayek använder sig
flitigt av) och vem vill egentligen bli betraktad som negativ? Inte Fölster i
varje fall. Att sedan detta närmast psykiskt immanenta motstånd mot
nej-sägandet är något som kan få vem som helst som tycker om att vara
impertinent att undra en smula över vissa individers sexliv är en helt annan
sak och faller utanför ramen för den här historien. Men vi behöver kanske inte
betraktas som alltför dystopiska om vi konstaterar att de som inte vill
försvära sig åt den nya tekniken, de som inte vill ha SJ:s chip inopererat i
armen, inom kort kommer att betraktas på samma sätt som de individer som värjer
sig mot mobiltelefonins diktatoriska krav, som anomalier, som besvärliga
individer, värda att bemöta bara med en lagom blandning av irritation och
nedlåtande löje, av den majoritet som har köpt den nya religionen. Och eftersom
vi nu i princip tvingas att införskaffa smartphones vare sig vi vill ha dem
eller ej, vad säger då att vi inte kommer att bli tvingade att operera in chip?
Detta skulle kunna framstå
som ett skräckscenario, som en fri fantasi framavlad av en hjärna av tydligt
paranoid modell som har förläst sig på science fiction av tvivelaktigt
litterärt värde. Om det nu inte vore för att Fölster själv gör sig till
talesman för en totalitär teknologi. Den valfrihet som han som liberal och
marknadsanhängare med närmast naturnödvändighet (åtminstone i ideologisk
bemärkelse) bör försvära sig åt verkar i varje fall vara som bortblåst när det
kommer till teknikens landvinningar, för då når vi fort den gräns där friheten
upphör och tvånget tar vid: ”Men att göra det till en rättighet att kunna välja
bort robotar håller inte, vare sig inom äldreomsorgen eller inom något annat
samhällsområde.” (Fölster, Robotevolutionen, Volante, Stockholm, 2015,
s. 201). De offer som vi ska frambringa till utvecklingens altare är inte bara
vår personliga frihet och vår möjlighet till avstående, det är också
möjligheten att det faktiskt kan vara så att utvecklingen inte är linjär, och
att avvikelsen, det verkligt udda, faktiskt är det som gagnar oss mest. Detta
ska på intet sätt förväxlas med någon form av försvar av identitetspolitiken,
en missriktad och förtäckt diskriminerande hållning som bara tillåter oss att
vara annorlunda på ett ofarligt sätt, och inte på något verkligt subversivt
sätt som i grunden kan störa ett samhälleligt konsensus. Den
identitetspolitiska diskursen tillåter oss kanske att välja färg på de mobiler
som vi använder oss av, den tillåter oss däremot på intet sätt att avstå från
att använda dem. Den skillnaden är radikal och innebär i praktiken att du kan
göra vad som helst så länge du inte motsätter dig tillväxten och den tekniska
utvecklingen, eller på något annat sätt visar dig skeptisk gentemot den
kungsväg till lycka som Fölster och hans åsiktsfränder har stakat ut. Och
precis som i Huxleys fall så leder den vägen till ett rike där människan i
första hand definieras som en konsumerande varelse. Vad som gäller är omedelbar
behovstillfredsställelse, där varje uppskjutande ses som ett hinder mot lycka
och välmående. Det kan tyckas hårddraget att göra den kopplingen när det
handlar om ett ”enkelt” chip i handen, men syftet är detsamma oavsett om det
behov som du ska tillfredsställa på smidigast och snabbast möjliga sätt är att
öppna en dörr eller hitta den optimala sexpartnern. Och vad är mobiltelefonen,
som med säkerhet inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att utformas som
ett inopererat organ, om inte ett redskap som lovar oss omedelbar
behovstillfredsställelse? Att det sedan går hand i hand med ett alltmer utbrett
missbruk är bara ytterligare något som får Du sköna nya värld att
framstå som en diskbänksrealistisk skildring av vår vardag snarare än som en
mardröm som vi helst vill vakna upp ur. Och det faktum att Huxleys karaktärer
låter sig drogas med hjälp av diverse lyckopreparat, något som Fölster
poängterar, är det egentligen ett så stort avsteg från det som redan pågår i
vårt samhälle? Att manipulera någon via droger är det inte egentligen på sitt
sätt ett ärligare förhållningssätt än det som genom hegemonisk marknadsföring
kopterar oss till att införskaffa mekaniska redskap som i förlängningen kommer
att förändra oss i så stor grad att vi riskerar att förlora oss själva på
kuppen. Och om man för det hela bakåt ett steg, vad skiljer egentligen viljan
att ta droger för att upprätthålla vår lyckobalans från viljan att köpa prylar
som ska förbättra och förenkla vårt liv? Man får nog vara skolastiker av både
födsel och ohejdad vana för att kunna hävda att det inte i grunden rör sig om
samma typ av beteende. Dessutom, vilket Fölster väljer att inte nämna, så är
det så att Huxleys medborgare också matas med nästintill subliminala budskap
under sömnen, något som, om man vill vara elak, är fullt jämförbart med den
massiva spärreld som möter oss via reklam och marknadsföring. Det rör sig snarare
om ett direkt inverterat förhållande, då Huxleys medborgare i sömnen förbereds
för sitt vakna liv, medan vi via en ofta tämligen ogenerad propaganda sövs till
samtycke i vaket tillstånd. Att sedan Huxleys ”världsmedborgare” även är
genetiskt preparerade för de roller de ska fylla i samhället ska vi nog inte ta
så hårt på. Det lär med största sannolikhet snart ske även i vår, något mer
reella, värld. Och, för att leka djävulens advokat, vad är det egentligen som
säger att det är förkastligt att eliminera de gener och signalsubstanser som
gör oss olyckliga? För när vi väl har nått lyckoriket så är det väl en plats
där solen alltid skiner och där gräset alltid är grönt? Eller…?
I Fölsters fall bör man
också sätta in hans hagiografiska skildring av robotindustrin i den kritik av
välfärdssamhället som ligger implicit i hans ideologiska hållning. När man, som
Fölster, beskriver Huxleys dystopi som en bild av ”det perfekta
välfärdssamhället” så har han, med avsikt eller ej, både reducerat och
vantolkat begreppet långt över det acceptabla. Fölster och andra förespråkare
av ”den enda vägens politik” verkar betrakta välfärdssamhället som en mildare
variant av Gulag, ett form av välvillig repression där alla individuella drag
kuvas. Detta är minst sagt ensidigt, även om man, vilket Johan Asplund gör i
sin eminenta bok Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, kan betrakta
samhället som en fixeringsbild, där perspektivet förutbestämmer vilken av
bilderna som framträder, något som är tydligt i Fölsters fall. Att välfärdssamhället
lika gärna kan betraktas som en öppning för individen, som ett samhälle där
materiella, sociala och inte minst psykologiska faktorer som verkar hämmande på
individens fria växt ska begränsas och motverkas så långt det är möjligt,
lämnas obeaktat till förmån för en närmast nattsvart bild där det istället
framställs som en regelstyrd och lätt fascistoid trädgårdsmästarstat. Att vi i
ett marknadssamhälle istället kan välja att bli förtryckta och manipulerade
(något som dessutom på intet sätt eliminerar förekomsten av direkta tvång) är
uppenbarligen en alltför subtil iakttagelse för marknadsliberalismens profeter,
eller också väljer man att bortse från det eftersom ett självvalt slaveri inte
är att betrakta som slaveri. Det går givetvis att göra på det sättet, och
börjar man i sann marxistisk anda laborera med falska medvetanden och andra
djupliggande psykologiska dispositioner så kliver man givetvis in i ett
gungfly. Men även med den reservationen i åtanke så väcker en så uppenbart
orättvis, onyanserad och till stora delar även okunnig hållning knappast någon
överdriven respekt. Och när den ackompanjeras av en närmast demonstrativt
okritisk hållning i andra avseenden så blir sprickorna bara tydligare.
Och i den robotiserade och
chippade värld som Fölster i grunden ser som tämligen oproblematisk får allt
det som är udda och motvilligt stryka på foten till förmån för ett
konsumtionssamhälle där massan tillåts dominera på ett sätt som knappast
någonsin har varit fallet i det välfärdssamhälle som kritiseras. Reflektionen
får ge vika för den omedelbara behovstillfredsställelsen, naturen får träda
tillbaka för den urbana konsumismen och det egensinniga och inte överdrivet
lönsamma får finna sig i en undanskymd position. Detta är ingenting som Fölster
sörjer, trots att han åtminstone implicit säger sig förespråka mångfald och
alternativ, för på marknadens altare är inget offer för stort, åtminstone så
länge det drabbar någonting som inte är ”lönsamt”: ” De bästa kockarna kanske
blir som rockstjärnor som blir förlaga för robotkocken, medan övriga får svårt
att konkurrera, ungefär som många mindre kända musiker får svårt att konkurrera
med Spotifys meny av stjärnornas bästa låtar.” (Fölster, s. 228)
Länkar:
