Ibland är det inte så svårt att hålla sig för skratt – Schabloner och stereotyper i seriernas värld

Det finns många olika typer av sociala stigman i den värld vi lever i. Du kan missköta din kropp och vara för fet, du kan vara rasistisk och fördomsfull, du kan vägra att anpassa dig till den omfattande teknikdyrkan som råder, du kan ställa dig utanför spelet i de sociala medierna, du kan kort sagt göra dig omöjlig på en mängd olika sätt. Det där går väl ändå att leva med, du kan hitta en liten personlig enklav befolkad av likasinnade, även om de personerna i omgivningens dömande öga betraktas som fläskiga, homofoba, asociala bakåtsträvare. Det är ändå bara mänskligt, och om någon kritiserar dig och dina gelikar för era tillkortakommanden så kan du säkert rikta den kritiken tillbaka med lika stor kraft mot den som tycker att ni inte håller måttet, för alla har vi väl någon form av fläck på våra personliga baner, och ingen är väl egentligen felfri? Det finns dock vissa brister som ingen vill erkänna, vissa karaktärsdrag som för alltid förpassar den som har blivit utrustad med dem till förlorarens skara och som är förknippade med en skamkänsla av närmast flagellantisk art. Till dessa brister hör anklagelsen att man saknar humor, en i mina ögon rätt vanlig egenskap som dock ingen vill kännas vid. Det är egentligen fullt förklarligt. Det är inte bara så att man framstår som en tråkmåns, en konventionell byråkrattyp som vandrar genom livet i en rak linje och vars strumplåda är sorterad efter både mönster och slitningsgrad, det är också en egenskap som gör att man, med rätt eller orätt, gör intryck av att vara en smula ogenerös, för en person som är snål med sina skratt kniper på något sätt inte bara igen munnen, han/hon stänger också hjärtat och plånboken mot omvärlden, är sig själv nog och håller övriga på avstånd. Dessutom framstår den som saknar humor som om inte direkt korkad, så i varje fall inte överdrivet intelligent, och är man ändå det sistnämnda så är man det på ett kallt, opersonligt vis och har lika nära till skratt som ett brofundament av betong. Med risk för att framstå som just en sådan trist och otrevlig prick tänker jag ändå ställa mig lite frågande till en av kometerna på den svenska seriehimlen, Ellen Ekman och hennes serie Lilla Berlin. Det återstår väl att se om det är jag eller Ekman som saknar humor.

I den typen av ”anklagelseakt” som det här oundvikligen kan tolkas som, ett problem som kännetecknar de flesta ifrågasättanden av konsensus, hör det väl till god ton att ge den ”åtalade” hennes ombud en chans att försvara sig. Jag börjar därför med att ge ordet till Hanna Jedvik, frilandsjournalist och författare, som i Göteborgsposten (http://www.gp.se/kultur/ellen-ekman-lilla-berlin-3-1.98993) beskriver Lilla Berlin på följande sätt:

”Få har lyckas driva så hejdlöst med sin egen generation av hipsters som Ellen Ekman. [---] Ofta drivs karaktärerna av en hög politisk medvetenhet och håller gärna brandtal om klimatfrågor, jämställdhet eller syn på relationer. Inte sällan för att bita sig själva i baken när personliga tillkortakommanden blottas.”

Det är utan tvekan ett positivt omdöme, och Ekman hävdar själv i en intervju (http://www.qanda.nu/ellen-ekman-37359950) angående seriens innehåll att ”mycket är självupplevt” och hon säger sig också ”ömma[...] mycket för [s]ina karaktärer. De försöker ganska hårt, men når sällan fram hela vägen. Den här tiden som tjugo och trettioåring kan vara så jobbig, man har noll erfarenhet men vill så mycket, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara som missar målet med flera meter.”

Ekman jämför sig också med Martin Kellerman, som i numera avsomnade Rocky hämtar sitt material från sitt eget liv. Likheterna kan förefalla uppenbara, för här har vi två serietecknare som använder sig av en form av autofiktion i sina verk, och som använder de egna bristerna och fadäserna som material för sina humoristiska betraktelser av världen och det liv som de lever. Vi får alltså ett intryck av att det här handlar om en humor som i första hand är riktad inåt, en sorts ironisk distans till den egna personen och de försök att hantera världen, och de misslyckanden som oundvikligen blir fallet, som seriens skapare har gjort i det ”verkliga” livet. I Martin Kellermans fall kan det säkert stämma, Rocky är full av personliga haverier och Kellermans ”hjälte”, d.v.s. han själv, framstår som minst lika tafatt och misslyckad som de övriga karaktärerna i serien. Nu förefaller inte Ekman använda sig av ett lika uttalat alter ego som Kellerman gör, och det gör det, med reservation för alla de labyrinter som fiktionen kan föra in oss i, svårare att se om självdistansen har en lika central roll i Lilla Berlin som den har i Rocky. Jag reserverar mig också för att serien kan förändrats under de dryga fem år som den har existerat, men när Ekman och hennes fans gör gällande att hon i första hand driver med hipsterkulturen, som hon själv säger sig tillhöra, så blir i varje fall jag en smula konfunderad. Vi tittar därför på tre tämligen aktuella, och på många sätt typiska, strippar av Lilla Berlin:

Det här är egentligen ett rätt beskedligt exempel på den ”humor” som presenteras i Lilla Berlins. Schablonbilden av mannen som prylbög är starkt förankrad i den gemensamma fördomsdiskursen i vårt land och i sig ett tämligen oförargligt exempel på stereotyper av könsmässig natur. Att det i det här fallet är så att de genuspräglade fördomarna riktas mot mannen och hans beteende gör givetvis strippen betydligt roligare än om motsvarande sak hade gjorts gentemot den kvinnliga karaktären. I varje fall om man vill skratta på det korrekta sättet. I den mån serien ska leva upp till anspråken på att vara självbespeglande kan man dessutom fråga sig om vilken av karaktärerna som Ekman själv identifierar sig med, den omogne och ständigt stimulanssökande mannen som mest av allt påminner om en liten oansvarig pojke helt inkapabel att motstå sina drifter, eller den ansvarsfulla kvinnan som genomskådar tillvaron och partnerns beteende och framstår som själva inkarnationen av förnuft och mognad? Även om vi bortser från det underliggande fördomsrastret som finns i serien så framstår skämtet som platt och intetsägande, vilket stereotypa skämt så ofta gör.

Stripp nummer två vänder också på könsrollsmönstren och återigen står kvinnan som segrare, medan mannen kläs av som den driftsorienterade (något som på ett inte överdrivet subtilt sätt antyds av det lätt liderliga leende som den manliga karaktären har försetts med i strippens första ruta) och primitiva varelse som han i grunden är. Genom att framställa honom som en slipprig typ av direkt motbjudande slag, som en person som knappt ens hans mamma kan tänkas älska, blir den kvinnliga karaktärens ”slagfärdighet” inte bara ”fyndig” och ”skojig” utan också fullt befogad. Det som hade framstått som ett extremt plumpt beteende om rollerna hade varit ombytta kan nu istället presenteras som ett befogat krossande av någon form av illa fördold manlig hegemoni och kan säkert tolkas som en form av könsrollsöverskridande beteende. Det går självfallet att invända och säga att ironin kan vara riktad mot kvinnans beteende och inte mot mannens, och att strippen beskriver ett ärligt menat raggnings-/kontaktförsök som går snett på grund av att kvinnan är socialt inkompetent. Den tolkningen motsägs dock av det sätt på vilket mannen presenteras initialt, och intrycket kvarstår att det handlar om ett mycket medvetet porträtt av ännu en omogen man, som framstår som en skrävlande i grunden osäker typ, vars självhävdelsebehov sätts på plats av en kvinna som är både smartare och mera slagfärdig än vad han själv någonsin kan bli.

Vill man vara snäll går det att tolka den här strippen, som utgör ett extremt bottennapp även mätt med de mått som bör användas för Lilla Berlin, på två diametralt motsatta sätt. Vi börjar med att utgå ifrån att Ekman, som hon själv påstår sig göra, i första hand driver med sig själv och den hipsterattityd som förefaller vara ett så vanligt inslag i hennes vardag. Då kan vi betrakta de banala floskler och plattityder som karaktärerna framför i de två första rutorna av strippen som en ironisk grimas riktad mot den typen av manifesterade välmenande åsikter utan verklig grund. Ekman framstår då verkligen som en självironisk betraktare, som någon som med en närmast skalpellvass blick nagelfar alla de högstående moraliskt präglade utfästelser som så många av oss gör, utan att överhuvudtaget bry oss om att förankra dessa åsikter i någon form av reellt fungerande kontext, med allt vad det innebär av livsförändringar och samhällsomvälvningar. Man får dock läsa serien som Fan läser Bibeln om man ska kunna underbygga den tolkningen på ett åtminstone något så när trovärdigt sätt, vilket de två sista rutorna i serien visar med eftertryck. Vi hoppar tillbaka till ruta ett och tittar på karaktärerna. Där finns två vita kvinnor, varav en har en Venussymbol runt halsen, något som kan, men inte nödvändigtvis bör, implicera en uttalat feministisk hållning. Vi ser också en färgad man som verkar vara fullt inkorporerad med sina två vita medsystrar, något som inte minst antyds av hans position mitt emellan de två kvinnorna. Dessa tre individer verkar också vara helt ense i sin tolkning av de miljöproblem som vårt jordklot dignar under. I ruta tre dyker så boven i dramat upp, och inte helt oväntat handlar det om en vit man, som för det första framställs som i princip helt ignorant i sin attityd till miljöproblemen, och som också framställs som betydligt mera exalterad än de sansade och upplysta miljökämparna. Inte nog med att mannen förnekar alla problem, han verkar också helt ovillig att förändra sitt livsmönster, något som vi dock får förutsätta de tre övriga karaktärerna redan har gjort. Han är kort sagt allt det som är fel i den här världen, han är vit, han är man och han är medelålders (något som antyds av utseende och mustasch). Det hade kanske varit något mera tankeväckande eller tvetydigt om den färgade mannen eller rentav en av kvinnorna hade framställs som den onde i den lilla saga som Ellen Ekman vill berätta för oss, men det hade givetvis fallit helt utanför hennes uppenbarligen mycket snäva fördomsfilter.

Nu är det här inget nytt när det kommer till serier och satir, och vi kan för jämförelsens skull titta på några andra ”humoristiska” bidrag i serieform, som publicerades för rätt exakt 100 år sedan och vars implicita världstolkning inte ligger fullt så långt ifrån Ekmans och Lilla Berlins som man kanske kan tro. Vi vänder oss till tidningen Söndags-Nisse, som i nummer 15/1909 publicerade följande satiriska kommentar om bostadsbristen i Stockholm:

Tecknare Eigil Schwad, Söndags-Nisse 15/1909. Tagen ur Andersson, En jude, är en jude, är en jude... s. 314

Den här serien kan ju för ett okritisk öga framstå som en kraftfull protest mot de politiska missförhållanden som rådde under den här tiden, riktad mot överheten och dess okänslighet inför de mindre bemedlade i samhället. Tittar man närmare på figurerna, det bästa exemplet är kanske mannen längst fram i bild i den kvartett som avbildas i profil i den femte rutan, så framgår emellertid en tydlig detalj i teckningen som man kanske inte observerar om man inte letar särskilt efter den. Personen ifråga är nämligen försedd med en mycket stor och tydlig ”judesexa”, d.v.s. näsan är ritad i form av en sexa, något som var mycket vanligt i antisemitiska teckningar. Det här är alltså ett exempel på de underliggande fördomar som presenterades i en skämtpress som för den tidens läsare ofta framstod som radikal, politiskt medveten och ifrågasättande. Med de ögon som vi nu betraktar den med framstår den som direkt osmaklig, och får man lust att skratta när man ser den så är det väl i så fall ett beklagande skratt över den närmast totala enfald som tecknaren förefaller ha varit begåvad med. (s. 314)

Nästa stripp är hämtad från tidningen Kasper, närmare bestämt nummer 42/1926:

Tecknare Axel Bäckman, Kasper 43/1924. Tagen ur Andersson, En jude är en jude är en jude..., s. 141

 Även här handlar det om antisemitiska schabloner och stereotyper, den här 
gången med den ”näriga” juden i centrum, en tyvärr alltför spridd stereotyp som fortfarande verkar vara svår att utrota. Fysionomierna är som alltid karikerade, brytningen är omisskännlig och till och med barnen har den lilla böjen på näsan som så tydligt avslöjar var de hör hemma. Vi kan nog vara överens om att den här typen av teckningar inte skulle publiceras i etablerad press nuförtiden, och vi kan kanske vara lika överens om att den eventuella humorn i den här serien lyser med sin frånvaro.

Att på det här sättet jämföra direkt antisemitiska skämtteckningar med en nutida svensk serie som har prisbelönats vid flera tillfällen och som verkar vara allmänt omtyckt, i varje fall av de som delar de värderingar som framförs i den, kan ju förefalla barockt och nästintill över gränsen för det anständiga. Men ska inte fördomar bekämpas oavsett i vilket sammanhang de framförs, och är det egentligen någon skillnad mellan schablonbilden av den girige och samvetslöse juden och presentationen av den vite mannen som omogen, driftsstyrd och obildad? Och om man ursäktar de stereotyper som riktas mot just den vite mannen med att man slår mot en person som tillhör det härskande skiktet bör man inte i så fall vara medveten om att man i så fall trampar in på exakt samma spår som antisemitismens anhängare gjorde till sitt? För när man förväxlar en position med den som uppbär den, så är det ingenting annat än ett paradexempel på just hur rasistiska och fördomsfulla diskurser fungerar, och då är målet för ”satiren” ovidkommande.

Ekman reserverar sig själv för att hennes serie inte alltid är direkt slagkraftigt, då hon säger att ” det kan inte vara punchline-smash varje gång”. Problemet är väl att det väldigt sällan, för att inte säga aldrig, är det. Om det nu är ironin som inte fungerar på mig, om det är Ekmans oförmåga att vara genuint självkritisk eller introspektiv på det sätt som t.ex. Martin Kellerman är, eller om det här helt enkelt handlar om billig plakatkonst förpackad i serieform är kanske inte helt lätt att svara på. Men för mig framstår Lilla Berlin, i varje fall i nuläget, som en i grunden direkt osmaklig serie. Den är full av revanschlystnad och ressentiment, den innehåller stora mått av besserwissermentalitet och ett illa dolt förakt mot de som inte lever upp till Ekmans krav på ett korrekt beteende, och den är helt i avsaknad av värme eller förståelse för de som inte delar Ekmans ideologiska övertygelser. Lilla Berlin är en serie där det alltid är ”den andre” som står för de misstag och brister som ska locka oss att skratta, en form av lyteskomik som gör att serien nästintill verkar vara ritad av en mobbare, av en person som letar efter svagheter hos andra och exponerar dem så att de som tillhör innegänget kan skratta åt den stackare som står utanför. Det är inte trevligt, och, framför allt, det är inte roligt.