Jag läser för närvarande Niklas Orrenius bok Skotten i
Köpenham: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser.
Som alltid när det handlar om den här typen av frågor är det väl bäst att
poängtera att boken är utgiven av Bonniers, och således inte publicerad av en
kusin till Avpixlat eller liknande. (Att vissa på högerkanten utan tvekan
skulle anklaga Bonniers för att gå judarnas och sionismens ärenden lämnar vi
därhän...).
Nåväl, boken gavs ut 2016 och behandlar bland annat Lars Vilks önskan att år
2015 få besöka Kulturhuset i samband med Anna Odells utställning där. Han fick
uppbackning av den konstansvarige, Marianne Lindberg De Geer, men chefen för
Kulturhuset satte stopp för planerna. Chef för Kulturhuset var då Benny
Fredriksson, och denne sa bl.a. följande angående Vilks:
"Grunden är ju att man måste respektera alla människor. Det är för mig en djupt, djupt grundläggande värdering. Och det borde vara det som är yttrandefrihet: att även om jag har rätt att säga vad jag vill, så måste jag inte göra det. [---] Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man... Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson." (s. 115f.)
Detta var alltså samme Benny Fredriksson som tog livet av sig i mars 2018 efter ett massmediedrev om vars orsaker man bl.a. kan läsa här:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oRpVkB/jag-far-hjartklappning-av-att-skriva-ner-detta
Drevet hade sin upprinnelse i att väldigt många av de som arbetade under Benny Fredriksson i hans roll som chef för Stadsteatern (den chefsposten är knuten till chefsjobbet på Kulturhuset) kände sig kränkta och trakasserade av hans beteende som chef. Samme Fredriksson som år 2016 ställde sig på barrikaderna och försvarade folks rätt att inte bli kränkta visade sig alltså inta en radikalt motsatt hållning när det kom till hans egen maktsfär. Nu är väl det här förhoppningsvis ett extremfall när det kommer till dubbelmoral, men jag tror samtidigt inte (för att relativisera hans beteende något och ge honom en förhoppningsvis något mer rättvis bedömning) att herr Fredriksson var medveten om de uppenbara motsägelser som hans hållning innebar, och det är egentligen det som gör saken intressant. Som jag har sagt så många gånger förut, jag litar lika lite på uttalade antirasister som på rasister.
Boken innehåller även några andra intressanta poänger. Ingen kommer väl t.ex. ihåg att det var i Damaskus i Syrien som Danmarks och Sveriges ambassader brändes ner i samband med publiceringen av Muhammedteckningarna. Att därifrån dra en koppling till det som har skett i Syrien efter det är givetvis att sträcka kausalitetens kedjor så långt att de med största sannolikhet brister, men det är kanske trots allt en liten fingervisning om att tillståndet i det landet inte var helt okomplicerat ens innan inbördeskriget.
De flesta har säkert också förträngt att Laila Freivalds tvingades att avgå som utrikesminister efter att hon hade varit ansvarig för nedsläckandet av de webbsidor där SD:s tidning SD-kuriren publicerades, detta i samband med att tidningen hade utlyst en tävling i Muhammedkarikatyrer. Oavsett vad man tycker om den typen av satir så var det uppenbarligen för mycket för vår regering. Det är också intressant när Hans-Gunnar Axberger, jurist och professor i medierätt, funderar kring det "mångkulturella" samhället och kommer till slutsatsen att det kan vara så att den typen av samhälle kräver ett större mått av censur:
"Vi är inte längre det homogena samhälle som vi var från 1700-talet och framåt. Saker har förändrats, gränserna har öppnats. Tidigare hade vi "råd med" att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det idag." (s 134f.)
Toleransen innebär alltså ett ökat mått av intolerans. Vi måste bli mera lika för att kunna vara olika, en paradox som jag också har betonat vid många tidigare tillfällen. Du får vara som du vill, om du är som oss. Frågan är väl bara vilken grupp av "oss" som man vill tillhöra. Själv föredrar jag nog Groucho Marx-varianten...
"Grunden är ju att man måste respektera alla människor. Det är för mig en djupt, djupt grundläggande värdering. Och det borde vara det som är yttrandefrihet: att även om jag har rätt att säga vad jag vill, så måste jag inte göra det. [---] Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man... Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson." (s. 115f.)
Detta var alltså samme Benny Fredriksson som tog livet av sig i mars 2018 efter ett massmediedrev om vars orsaker man bl.a. kan läsa här:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oRpVkB/jag-far-hjartklappning-av-att-skriva-ner-detta
Drevet hade sin upprinnelse i att väldigt många av de som arbetade under Benny Fredriksson i hans roll som chef för Stadsteatern (den chefsposten är knuten till chefsjobbet på Kulturhuset) kände sig kränkta och trakasserade av hans beteende som chef. Samme Fredriksson som år 2016 ställde sig på barrikaderna och försvarade folks rätt att inte bli kränkta visade sig alltså inta en radikalt motsatt hållning när det kom till hans egen maktsfär. Nu är väl det här förhoppningsvis ett extremfall när det kommer till dubbelmoral, men jag tror samtidigt inte (för att relativisera hans beteende något och ge honom en förhoppningsvis något mer rättvis bedömning) att herr Fredriksson var medveten om de uppenbara motsägelser som hans hållning innebar, och det är egentligen det som gör saken intressant. Som jag har sagt så många gånger förut, jag litar lika lite på uttalade antirasister som på rasister.
Boken innehåller även några andra intressanta poänger. Ingen kommer väl t.ex. ihåg att det var i Damaskus i Syrien som Danmarks och Sveriges ambassader brändes ner i samband med publiceringen av Muhammedteckningarna. Att därifrån dra en koppling till det som har skett i Syrien efter det är givetvis att sträcka kausalitetens kedjor så långt att de med största sannolikhet brister, men det är kanske trots allt en liten fingervisning om att tillståndet i det landet inte var helt okomplicerat ens innan inbördeskriget.
De flesta har säkert också förträngt att Laila Freivalds tvingades att avgå som utrikesminister efter att hon hade varit ansvarig för nedsläckandet av de webbsidor där SD:s tidning SD-kuriren publicerades, detta i samband med att tidningen hade utlyst en tävling i Muhammedkarikatyrer. Oavsett vad man tycker om den typen av satir så var det uppenbarligen för mycket för vår regering. Det är också intressant när Hans-Gunnar Axberger, jurist och professor i medierätt, funderar kring det "mångkulturella" samhället och kommer till slutsatsen att det kan vara så att den typen av samhälle kräver ett större mått av censur:
"Vi är inte längre det homogena samhälle som vi var från 1700-talet och framåt. Saker har förändrats, gränserna har öppnats. Tidigare hade vi "råd med" att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det idag." (s 134f.)
Toleransen innebär alltså ett ökat mått av intolerans. Vi måste bli mera lika för att kunna vara olika, en paradox som jag också har betonat vid många tidigare tillfällen. Du får vara som du vill, om du är som oss. Frågan är väl bara vilken grupp av "oss" som man vill tillhöra. Själv föredrar jag nog Groucho Marx-varianten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar