Beckett dansar med Dostojevskij när Krasznahorkai bjuder upp till tango

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i kontrafaktiskt historieskrivning, dels för att historien som sådan är tillräckligt tvetydig och öppen för tolkningar redan som den är, dels för att spekulationer i stil med vad som hade hänt om general Custer hade plågats av ridsår dagarna innan Little Big Horn är både lätt löjeväckande och i grunden tämligen ointressanta. Och någon kontrafaktiskt litteraturhistoria har väl ännu så länge inte lanserats, även om spelet med berättaridentiteter och användandet av kapprockar (dvs en fiktiv ram inom vilken berättelsens tillkomsthistoria ges en förklaring - ett klassiskt exempel är Don Quijote, vars manuskript enligt berättelsen själv inte är skrivet av Cervantes utan upphittad på en marknad) givetvis på sitt sätt kan ses som en form av kontrafaktiskt berättarkonst, eller i varje fall som ett sätt att blanda bort korten och få oss att tänka ett varv till på frågor om vad, varför och vem? Frågor som, det bör poängteras, inte nödvändigtvis drabbar oss enbart när vi läser deckare. Men den fråga som jag tänkte spekulera kring nu handlar mera om ”hur”, vilket också gör att den får just den ”framåtriktade” dimension som kännetecknar det kontrafaktiska perspektivet, då den är ämnad att försöka ge svar på vad som eventuellt kunde ha kommit snarare än på det som faktiskt har varit. Och frågan, som dock bara kommer att besvaras i förbifarten och en smula underförstått, är vad som hade hänt med Samuel Beckett om han aldrig hade mött James Joyce? Jag tror att den ungerske författaren László Krasznahorkai kanske kan ge oss åtminstone antydan till ett svar.

Det är ett väl känt faktum att Beckett, som ju hade en nära relation till Joyce, alltmer kom att distansera sig från den sistnämndes sätt att skriva och istället uttryckligen valde en motsatt strategi. Kanske kan man se Joyce som en ”Big Bang-författare” med ett ständigt utvidgat litterärt universum där driften att inkorporera allting i texten till slut resulterade i den närmast monstruösa absurditeten Finnegans Wake (som visserligen är roande, men i grunden nästintill oläsbar), medan Beckett för sin del försvär sig åt en ”Big Crunch-litteratur”, där världen istället krymper allt mer ju längre fram i författarskapet man befinner sig, till dess att den till slut nästan enbart utspelar sig innanför skallens benväggar. Men tittar man på de tidiga verken i Becketts produktion (Murphy, Watt, Mercier och Camier) så handlar det om mera ordinära romaner, med en betydligt större ”kroppslighet” än den avskalade prosa som sedan blev något av Becketts kännemärke, och med en handling och ett persongalleri som kanske inte är direkt prunkande, men som ändå gör dem uppenbart mindre monologiska än senare verk. Hade Beckett fortsatt på det spåret så hade han kanske till slut hamnat i Ungern, för den fana som han själv valde att veckla ihop fladdrar istället stolt i luften när man läser Lázsló Krasznahorkais debutroman Satantango.

Frodig är kanske det mest adekvata ordet om man vill beskriva Krasznahorkais karaktärer och berättarstil, även om det epitetet är en smula tvetydigt. Ett nästintill synonymt begrepp är ”mustig”, och personligen måste jag säga att om jag på ryggen eller på skyddsomslagets insticksflik ser den aktuella boken beskrivas som en ”mustig skröna”, så åker den boken tillbaka in i hyllan omgående. Fullt så illa är det inte i Krasznahorkais fall, men personerna i Satantango är inte direkt några eteriska varelser som ägnar sig åt subtila spekulationer om tillvarons innersta väsen. Det finns snarare en närmast bedövande tyngd hos dem, oavsett om det handlar om faktisk fetma, andlig tröghet, eller om begränsad fysisk rörlighet som i den haltande Futakis fall, och det är lika mycket de själva som det envisa regnandet och den dyiga omgivningen som tynger ner dem. Det är, förutom influenserna från Beckett, något ”klassiskt ryskt” över tonen i berättelsen, inte minst när det kommer till personskildringarna och de växlande perspektiven, och nog är det väl Dostojevskijs, snarare än Gogols, kappa som Krasznahorkai har tagit på sig? Tonen av nederlag är omisskännlig och romankaraktärerna är skröpliga, plågade och stadda i ett långsamt men stadigt sönderfall, precis som den by som de befolkar. Men den frälsning som kan vara förlösande i Dostojevskijs fall gäckar definitivt Becketts figurer och visar sig vara en minst lika stor chimär hos Krasznahorkai. Kan man skriva en ”brun” prosa (i nuläget är det kanske bäst att förtydliga att detta inte har några som helst politiska implikationer) så är det vad Krasznahorkai ägnar sig åt, då han skildrar en värld som är gyttjig, halvt förruttnande och nedsliten på ett sätt som närmast för tankarna till de byar som kom i skottfältet under första världskrigets eldstormar och som utplånades till dess att de bara syntes som vaga konturer i kraterlandskapet. Det är också nästintill den typen av öde som har drabbat den by där handlingen utspelas, en by som en gång har blomstrat och som rentav har haft en ”anläggning” som en gång har varit i full drift, men som nu är övergiven av alla utom de existenser som av ett eller annat skäl inte kunnat eller orkat ta sig därifrån, och som nu bara väntar på att förlösningen ska komma.

Och kommer gör den, i form av folktribunen och profeten Irimiás, som i bybornas ögon inte bara förefaller ha uppstått från de döda utan också har återvänt till byn som den efterlängtade frälsare som alla, eller i varje fall, nästan alla, har längtat efter. I sitt släptåg har han sin sidekick Petrina, och ekot av Mercier och Camier och Vladimir och Estragon är påtagligt, även om rollerna i det sistnämnda fallet är omkastade, eller åtminstone till en början förefaller vara det, då det är byborna som väntat och inte den nyss anlända duon. Och precis som hos Becket handlar det om vinddrivna existenser, om människor utkastade i en tillvaro som kanske möjligtvis en gång haft en mening eller varit möjlig att tolka på ett välvilligt sätt, men som numera förefaller alltmer obegriplig och där alla bäringar och riktpunkter har försvunnit i ett töcken, eller i det regn som ständigt strilar ner över den by där allting utspelas. Det finns inte heller, lika lite som hos den omgivande naturen, några direkt försonande drag hos någon av de inblandade, även om krögarens skeptiska hållning och doktorns distanserade dito åtminstone vid en ytlig anblick ger sken av att vara av mera självständig natur. Men den förstnämndes monetärt baserade skepticism mynnar till slut ut i att han lämnar sin krog och överger byn, medan doktorn, som i en berättarteknisk tvist visar sig vara den som i själva verket har berättat hela historien utifrån det ständiga alkoholrus som han betraktar världen igenom, blir kvar, bokstavligen inspikad på sin kammare som en neutral och skoningslös observatör.

Och den frälsning som erbjuds visar sig givetvis rent bokstavligen vara ett luftslott, då den herrgård som Irimiás får byborna att överge sin by för visar sig vara en ruin stadd i långt framskridet förfall. Irimiás är i själva verket vara ingenting annat än en förklädd polisagent, utsänd för att av någon outgrundlig anledning övervaka byborna, och det enda han kan erbjuda är att även de sistnämnda tar tjänst hos den myndighet som han själv tjänar. Det utlovade lyckoriket förvandlas således till en repressiv och opersonlig säkerhet som Irimiás överordnade står som garanter för, en underordning under tingens tillstånd snarare än den flykt ut i friheten som från början förespeglades byborna och fick dem att ta steget att lämna byn. Men rollen som falsk Messias kommer inte utan konsekvenser för Irimiás del, för när han tillsammans med sina följeslagare är på väg mot slottet för att hämta byborna möts han av en syn som rubbar till och med honom från den duperande självsäkerhet som han inte bara gett uttryck för utan även förefaller vara genuint uppfylld av. En mystisk dimma manifesterar sig nämligen och med den som bakgrund leviterar ett dött barn upp i himlen, som en påminnelse om att även falska profeter kan behöva en fingervisning om vem det är som egentligen bestämmer. Men det är en temporär händelse, ett tillfälligt lyftande av den dimma som omger gestalterna i Satantango och får dem att handla närmast automatiskt och följa sina nycker, drifter och infall på ett sätt som inte på långa vägar står klart för dem själva och som de saknar både förmåga och uttrycklig vilja att ta kontroll över. Någon frälsning finns inte, och mullvadarna som befolkar Krasznahorkais universum må ha lämnat den gyttjepöl som de bodde i, men de förblir blinda varelser som krälar runt i gångar som någon annan har grävt åt dem.