För den som har
försökt följa med i den senare tidens debatter och diskussioner om övergrepp,
trakasserier och hierarkiska underordningar framstår en i det närmaste helt
entydig bild, där kvinnan är offret och mannen förövaren, om än med några få
undantag, som dock redovisas närmast som någon form av motvilligt pliktskyldigt
medgivande av att det hela kanske inte är fullt så enkelt som vi så lätt vill
förledas att tro. Mannen kritiseras och stereotypiseras på ett sätt som
knappast är att betrakta som vare sig konstruktivt eller överdrivet
rättvisande, alltifrån Sarah Sjöströms med instämmande skratt bemötta påstående
att män vill ha det skitigt hemma till mera flagranta generaliseringar om mannen
som en ständig potentiell källa till sexuella övergrepp. Detta medan bilden av
kvinnan framstår som tämligen självmotsägande. Hon framställs som en moraliskt
överlägsen, driftskontrollerande, mogen och ansvarstagande individ, samtidigt
som hon uppenbarligen låter sig bli ett passivt objekt för det manliga
förtrycket och bara kan resa sig via en kollektiv ansträngning, något som i sig
gör att det går att ifrågasätta de anspråk på autonomi som man kan kräva av en
individ med just den dispositionen som kvinnan anses besitta. Detta ska på
intet sätt ses som ett försvarstal för mannen, men det är onekligen intressant
att bilden av kvinnan som ett tomt kärl som bara väntar på att bli fyllt av
något förs fram inte bara via rent manschauvinistiska diskurser utan även av
individer med en uttalat feministisk agenda. Låt oss därför titta på ett fall
där kvinnan inte bara var offer, utan även i allra högsta grad förövare.
Elissa Mailänder, verksam som professor i historia vid
Center for History at Sciences Po i Paris, har i sin bok Female SS Guards and Workaday Violence – The Majdanek Concentration
Camp, 1942-1944 studerat de kvinnliga vakter som tjänstgjorde vid
koncentrationslägret Majdanek, beläget i Lublin, sydöst om Warszawa, i närheten
av gränsen till Ukraina. Lägret, som var i bruk mellan oktober 1941 och juli
1944, var inte ett renodlat förintelseläger men det uppskattas ändå att drygt
hälften av de 150 000 fångar som passerade genom lägret mördades. Bland
fångarna fanns också kvinnor av olika nationalitet och som ett utslag av den
minst sagt bigotta moralism som kännetecknade Tredje riket, där barbariet var
tillåtet så länge det följde noga uppdragna regler, så behövdes det därför även
kvinnliga lägervakter.
Ser man till bakgrunden för de kvinnor som kom att
tjänstgöra som lägervakter så framgår det att de nästan utan undantag kom från
arbetarklassen, då deras förutvarande yrkeskarriärer utgjordes av arbeten som bl.a.
slakteribiträde, fabriksarbetare och sjuksköterska. Detta faktum får dock inte
på något sätt förleda oss att tro att en eventuell högre utbildning utgjorde en
motvikt mot nazismens lockelser, något som bevisas inte minst av de s.k.
”einsatzkommandon” vilka tjänstgjorde på östfronten och som till inte ringa del
bestod av akademiker från skilda discipliner. För kvinnornas vidkommande
handlade det nog snarare om att arbetet som vakt gav dem det som lockade även
deras manliga kollegor till en karriär inom SS, nämligen höjd status, en bättre
lön och en mera välutrustad och bekväm bostad än vad de hade haft råd med om de
hade varit kvar på sina gamla arbeten. Sedan fanns det givetvis de som var mera
övertygade nazister och deras uppenbara motpol, dvs de som blev mer eller
mindre tvångsrekryterade eller i varje fall utskrivna till att tjänstgöra i
lägren, men för de flesta var det här ett steg uppåt i en normal yrkeskarriär
och samtidigt något av ett äventyr, då de flesta av de kvinnliga vakterna
aldrig hade varit utomlands.
Utbildningen, som inte var överdrivet lång och maximalt tog
tre månader, ägde rum i Ravensbrück, det mest renodlade kvinnolägret i
koncentrationslägersystemet, och de blivande vakterna beskriver själva hur de
först förfärades av förhållandena i lägret, men också hur de snabbt vande sig
och accepterade faktum. De beskriver även hur uniformen, och då inte minst
stövlarna, förvandlade dem och gav dem en nimbus som inte bara lyfte dem ur den
obemärkta roll som de hade spelat i sina tidigare yrken, utan också tydligt
särskiljde dem från fångarnas odifferentierbara massa. Väl på plats i Majdanek kom
de visserligen att inta en andraplansroll i förhållande till sina manliga
landsmän, men som tyskor var ändå placerade som tydliga tvåor i en rasmässig
hierarki där den noga fastställda ordningen var tyskar, tyskor, polacker,
slaver och judar, vilket alltså innebar att en tysk kvinna stod högre i rang än
en polsk man. Men det var inte bara i förhållandet till lägerfångarna som
statusen och hackordningen var etablerad, den utsträcktes också till att gälla
inom den egna vaktgruppen, där t.ex. en av kvinnorna retades för att vara
bayerskt ”bonnig”. Även bland de manliga vakterna fanns det för övrigt tydliga
rangskillnader, till att börja med mellan rikstyskar och folktyskar, men
självfallet även mellan de förstnämnda grupperna och de hjälpvakter av ukrainsk
och baltisk härkomst som också tjänstgjorde inom koncentrationslägren. Ledarna
bland de kvinnliga vakterna, de s.k. oberaufseherinen, påstås dessutom, om man
ska tro de övriga vakterna, ha varit extremt rangmedvetna och noga med att
betona sin position som överordnade. Samtidigt fanns det också ett tydligt
klassmässig ressentiment inte minst mot fångarna, som ofta hade haft en högre
social status i det civila livet än vad de som nu vaktade dem hade lyckats
uppnå.
I den blandning av mordiskhet, perversion och absurdism som
karaktäriserade det nazistiska lägersystemet fanns också en form av
”normaliseringsprocedurer” som, avsiktligt eller ej, kunde invagga den som var
villig nog att låta sig förledas till att tro att det ”arbete” som utfördes
inom ramarna för lägren fyllde samma funktioner som de ordinära jobb som hade
utförts innan lägersystemet tagits i bruk. Det var också så många av de
kvinnliga vakterna rättfärdigade sina sysslor inför sig själva och inför
varandra. När de återvände till sin lägenhet efter ett vaktpass var det därför,
åtminstone enligt dem själva, som att komma hem från vilket arbete som helst.
Till det som bidrog till den känslan hörde att arbetet i lägren följde närmast
fordistiska principer, med en tydlig segmentering och fördelning inom olika
ansvarsområden. Allt skulle ske enligt ordnade former, på ett rutinmässig och
nästintill industriellt sätt, även om slutprodukten var döda kroppar.
Kontrollen utsträcktes också till ”arbetsstyrkan” som förväntades agera på ett
objektivt, rationellt sätt, utan att själva berika sig på sin syssla, och utan
att agera våldsamt utanför de ramar som gavs. Inte desto mindre fanns det ett
stort godtycke när det kom till utdömandet av bestraffningar, trots att de
officiella dekreten innebar en sträng reglering av den typen av repression med,
åtminstone i teorin, åtföljande bestraffningar av den vakt som hade överträtt
sina befogenheter. Men som i Nazityskland i stort så fanns det ett rymligt spelrum
mellan en formell rigid ordning och rena anarkin. De fastslagna reglerna
överträddes närmast rutinmässigt, extra piskrapp delades ut och våldsutövningen
skedde ofta utan vare sig befogad eller tillåten anledning. De osanktionerade
övergrepp som begicks mot fångarna behandlades dock med överseende av lägerledningen,
medan vakter som begick stölder straffades hårt.
Våldet mot fångarna spelade också en viktig roll när de
kvinnliga vakterna skulle positionera sig i lägret, inte bara gentemot fångarna
utan även i förhållande till de övriga i gruppen. Grupptrycket var hårt och den
som visade sig vara vek och ovillig fick finna sig i ostracisering och/eller
hån från sina kamrater. Graden av våldsanvändning skiljde sig givetvis från
individ till individ även bland kvinnorna, alltifrån den uttalade sadisten till
den som slog nästintill motvilligt och helst försökte se till att hon inte
hamnade i en situation där hon riskerade att behöva bruka våld. Men på det
stora hela så skiljde sig inte de kvinnliga lägervakternas beteende det minsta
från deras manliga kollegors. De deltog aktivt i selektionen, både inom lägret
och vid de tidiga urval som gjordes utanför lägerområdet när lägret var
överfullt. De skiljde barn från sina mödrar, slog fångar med hundpiskor och var
i vissa fall så nitiska att de gjorde selektionen självmant, kanske beroende på
att de inte gillade fången ifråga. Kvinnorna delade också beredvilligt ut
piskningar, och då ibland långt över det stipulerade antalet rapp, och deltog
aktivt i de hängningar av fångar som utfördes
i lägret. Några av de kvinnliga vakterna uppvisade också en förkärlek
för att bussa vakthundar på fångarna och alla eventuella förhoppningar angående
existensen av någon form av universell kvinnlig moderskärlek kommer på skam av
det enkla faktum att de kvinnliga SS-vakterna inte heller hade några skrupler
när det kom till att välja ut de barn som skulle förpassas direkt till
gaskammaren.
Vad kan vi då lära oss av detta? För de som väljer att se
världen som en enda stor patriarkalisk konspiration mot de arma kvinnorna råder
det väl ingen tvekan om att det är de manliga strukturerna i Nazityskland som
ska bära skulden även för dessa kvinnliga våldsverkares övergrepp. För andra
individer som inte filtrerar omgivningen enligt lika rigida tankemönster
framträder en bild som är både oroande och på sitt sätt befriande, även om
kontexten givetvis gör det sistnämnda uttrycket något opassande. Men ska vi
uppnå någon form av verklig jämställdhet och anständighet så måste vi nog utgå
ifrån att vi alla, oavsett kön, etnicitet, klass, m.m., m.m., ibland bara
befinner oss ett enda steg, en enda rekryteringskampanj, ett enda arbetsbyte,
ifrån att hamna bland bödlarna. Vi bör överge den generella bilden av kvinnan
som offer, vi bör överge tron att ett samhälle styrt av kvinnor nödvändigtvis
skulle vara bättre än det vi nu får finna oss i att leva i, och vi får vara
beredda att nästa grupp som tar makten kommer att visa sig vara minst lika
barbarisk som någon av dess föregångare, även om vi av någon anledning tror
något annat. Makt, möjlighet och slump styr oss mer än vi är villiga att
erkänna, och tror vi att vi med automatik har moralen på vår sida så är den första
stenen till byggandet av nästa koncentrationsläger redan lagd.
