Konsten att sakna något man inte vill ha – Andrew Brown fiskar i minnenas vatten

Andrew Brown, brittisk journalist och författare till Fishing in Utopia – Sweden and the Future that Disappeared, var länge bosatt i Sverige och boken, som är vad som kanske kan kallas för en extrovert memoar, är inte bara en tillbakablick på hans eget liv utan även en granskning av det svenska samhället utifrån vad som kanske kan beskrivas som en gränsposition. Gränsen, eller snarare gränsområdet, för det är inga skarpa linjer som dras upp, går inte bara mellan Browns position som engelsman i ett främmande land, utan även mellan den han en gång var och den han då trodde och/eller ville att han skulle bli, och den han nu finner sig vara. Och Browns dubbelsyn riktas inte bara inemot honom själv och det liv han har levt, den riktas i lika hög grad utåt mot det svenska samhället. Resultatet blir en ambivalent text, en text om förändring och förlust, och om ett nederlag som var oundvikligt och vars enda öppna fråga var hur det skulle gestalta sig.

Brown, vars föräldrar var diplomater, vistades i Sverige redan som barn under 60-talet, men berör det bara översiktligt i sin bok. Större delen av boken behandlar istället hur han tillsammans med sin dåvarande svenska hustru försöker anpassa sig till det svenska samhället under 70- och början av 80-talet, och de, visserligen milda, kulturkrockar som den anpassningen förde med sig. Det framgår aldrig riktigt på vilket sätt England skiljde sig från det land Brown flyttat till, men den bild han målar upp av dåtidens Sverige är bilden av ett land som är grått, konformt, betongindränkt och puritansk och vars innevånare genomsyras av en djupgående ensamhet. I grunden finns en ordinär borgerlig misstro mot det socialdemokratiska byggandet av välfärdsstaten och miljonprogrammets avigsidor, utan att Brown därför på något sätt förfaller till några överdrivna excesser i det avseendet. Och klyvnaden är uppenbar, för när Brown behandlar den samhällskritik som Maj Sjöwall och Per Wahlöö framför i sin kriminalromansdekalog så avfärdar han den, med viss rätt, som överdriven och alltför svartmålande. Man får intryck av att Brown, åtminstone ur den retrospektiva vinkel som boken oundvikligen får, på något sätt vill hålla fast vid kritiken av ett Sverige som han då inte riktigt kunde finna sig till rätta i, utan att han därför egentligen vet vad det var som var fel. Det är något som skaver, ett nästintill osynligt gruskorn i ögat som han inte kan få bort hur mycket han än blinkar.

När Brown återvänder 20 år senare gör han det som en etablerad journalist på The Independent, och han är givetvis inte längre den unga man som han var när han spikade lastpallar på en mindre industri i Uddevallatrakten. Men det land som han kommer tillbaka till är inte heller likt det som han en gång lämnade. Han behöver inte längre åka några mil extra för att köpa färsk vitlök, systembolaget har förvandlats från ett bankvalv där alkoholen bara lämnades ut motvilligt över disk till en färgglad butik där spritdryckerna exponeras lika skamlöst som vilka varor som helst, och de som förut klagade på fackets stora inflytande på det svenska samhället har ersatts av människor som konstaterar att det mesta som de en gång tyckte fungerade har slagits sönder av privatiseringar och avregleringar. Den kollektiva anda och den solidaritet som var andra sidan av det sociala mynt där ensamheten var framträdande har ersatts av individuella strävanden och bristande lojalitet, utan att ensamheten därför på något sätt har gett vika. Samtidigt har kriminaliteten ökat och det homogena och åtminstone på ytan jämlika samhället har ersatts av ett konglomerat av subgrupper där någon verklig sammanhållning verkar nästintill omöjlig att åstadkomma. De må vara så att de positiva sidorna av det förgångna Sverige till viss del var en myt, och det var dessutom en myt som enligt Brown knappast var fri från sprickor, men någonstans fanns det ändå en vision, en dröm, om att allting skulle bli bättre. Finns den drömmen kvar så är den inte längre gemensam, och då tappar den också sin kraft att verkligen förändra.

För Brown blir återkomsten därför en resa tillbaka i tiden i minst lika hög grad som den blir en observation av de förändringar som har skett i det svenska samhället. Det är inte så att han är direkt nostalgisk, utan snarare handlar det om sökandet efter någon form av äkthet, och den tar sig paradoxalt nog helt olika uttryck när han jämför England med Sverige. Den engelska landsbygden är kultiverad långt över gränsen till det artificiella och någon verkligt vild natur existerar inte längre. London däremot, den enda plats i England som Brown säger sig överhuvudtaget vilja vistas på, framstår som en livskraftig, energigivande och dynamisk plats, nästan som om den vore den enda verklig vilt växande organismen som finns kvar på de brittiska öarna. De svenska städerna lämnar däremot Brown oberörd, och när han iakttar de förändringar som har skett så gör han det mest med en beklagande axelryckning över att de inte längre har kvar den särart som han visserligen upplevde som dyster när han vistades i den på 70-talet, men som nu har ersatts av en stadsmiljö som är lika ointressant som den engelska landsbygden. Delar av den svenska naturen framstår däremot fortfarande som en orörd oas, som en reträttpost där Brown, i ytterligare en paradoxal twist, inte bara kan försjunka i den ensamhet som han ser som ett svenskt signum utan även göra ett kliv tillbaka i tiden och åtminstone försöka nå den han en gång var.

Det är givetvis en fåfäng strävan, och som hängiven fiskare är Brown självfallet fullt medveten om att det inte går att kliva ner i samma ström två gånger. Äkthet är också något ytterst vanskligt och handlar kanske mera om den patina som åren skänker våra minnen än om vad de faktiskt består av. Och det som vidmakthålls som något genuint handlar kanske i första hand om en ovilja att släpa taget om någonting som vi ändå redan har förlorat. Att Brown under sitt sista besök i Sverige hamnar i Dalarna på ett närmast schablonartat midsommarfirande, med allt vad det innebär av danslekar och hejdlöst supande, är därför nästintill kongenialt, även om hans beskrivning av firandet är både återhållsamt och respektfullt. Men när han liknar det han bjuds på när två nyckelharpospelare musicerar för sällskapet vid två pterodaktyler som parar sig så kan det nog tolkas både som ett uttryck för hur eländigt det faktiskt låter och som en känsla av sorg över tidens gång. Och sorgen och melankolin går också som ett underliggande stråk genom hela boken, en sorg där ambivalensen lyser igenom eftersom Brown finner sig sakna något som han knappt ville ha när det fanns tillgänglig, som vore han en Faust som på sitt yttersta ber om en extra chans att fånga det som undslapp honom eftersom han som ung inte visste det han nu vet om saker och tings rätta värde. Samtidigt är det också helt i linje med nostalgins verkliga väsen, eftersom Brown i grund och botten inte saknar det han en gång hade, utan snarare det som det kunde ha förvandlats till om han bara hade hanterat det på rätt sätt. Boken blir därför en mild elegi över det som har gått förlorat, mer än en skarp vidräkning med det som har ersatt det förlorade.

Om känslan av förlust är ständigt närvarande i Browns bok, något som den i och för sig så gott som alltid är när det handlar om självbiografier, så är det knappast långsökt att tro att den känslan också accentueras när Brown möter ett Sverige som inte bara har förändrats, utan där förändringarna också är något som tolkas som nästintill enbart positiva, medan det gamla förkastas på ett närmast slentrianmässigt sätt. Brown tycks vilja säga oss att det finns ett värde också i bevarandet, något som alltför lätt glöms bort. Och han påminner oss också om att de individer som nästintill sätter en ära i att hugga av sina rötter, ofta på grund av illa dolda känslor av skam och olust, sällan har något överseende med den som väljer att inte göra så. Är det kanske den uråldriga konflikten mellan Kain och Abel som återkommer i en modern tappning, där den urbane vagabonden kontrasteras mot den bofaste landsbygdsbon och drabbas av obehag för att den andre verkar vara så nöjd i en tillvaro som för den oinvigde kan förefalla både inskränkt och begränsad. För oviljan att förstå är nästintill universell och, vilket Browns första sejour i Sverige kan tas som intäkt för, få saker gör oss så misstänksamma och obehagliga till mods som när någon verkar vara nöjd med det vi själva helst av allt vill förkasta. Det går nog inte att undvika att det någonstans smyger sig in en misstanke om att man har blivit lurad, att man inte har förmått att se det som andra har sett, och förkastande blir då inte lägre överlagt utan en känslomässigt grundad primitiv ryggmärsreflex, en närmast instinktiv reaktion som i första hand syftar till att freda en själv och först i andra hand förkastar den andre.

Browns fristad från en tillvaro som på sätt och vis undflyr honom är de ständiga fiskeutflykter som han gör. Det finns en enkelhet, en renhet och en närmast geometrisk precision i den värld som fiskandet utgör för honom, och det är egentligen enbart vid de tillfällena som han kan känna sig fullständigt tillfreds med sin tillvaro. Och kanske också under skrivandet, för det är givetvis ingen långsökt metafor om man liknar de tecken som fiskeflugan gör på vattenytan med en skrift av mera traditionellt slag. Och om alla fiskare inte nödvändigtvis är författare så är på sätt och vis alla författare ändå fiskare, i den bemärkelsen att en bra historia sällan blir sämre av att man skarvar i det som saknas, förstorar vissa detaljer och förvandlar det som kanske kunde ha varit till ett etablerat faktum. Huruvida Brown, medvetet eller omedvetet, ägnar sig åt den typen av extrapoleringar kan jag inte svara på, men en liten i grunden helt obetydlig detalj får mig ändå att tro att han kanske inte alltid håller sig helt inom sanningens ramar. För när han redogör för det midsommarfirande som han deltar i så nämner han också en gemensam fiskeutflykt där man agnade med mask i akt och mening att fiska abborre. Själv har jag metat med mask vid otaliga tillfällen och jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin har lyckats fånga en abborre med hjälp av den typen av agn. ”Skräpfiskar” som mört, braxen, sutare m.fl. har däremot varit legio, men abborren har kallsinnigt simmat förbi åtminstone den mask som jag har haft att erbjuda. Men detta är sagt med den reservationen att abborrarna i Dalarna kan visa sig vara av en föga sparsmakad modell. Det hade kanske rentav gått att skrämma upp dem ur vattnet med hjälp av nyckelharporna…

Fisket är det nav kring vilket berättelsen snurrar och Brown berättar bl.a. om en fiskeklubb i Uddevallatrakten som planterar in öring i en sjö för att sedan fiska upp den. Det är, konstaterar Brown, ingen större sport, vilket jag för övrigt själv kan intyga, och även om han först känner sig stolt över hur villigt öringarna nappar på hans egenhändigt knutna fiskefluga så falnar den stoltheten betydligt när någon talar om för honom att fiskarna är vana vid att bli handmatade och därför hugger på allting som har ens en avlägsen likhet med pellets. När Brown berättar om hur han och hans vän Lasse vid ett tillfälle drog upp inte mindre än 34 öringar ur sjön så är det således en bedrift som ska skrivas på uthållighetens snarare än på skicklighetens konto.

Detta insjöfiskande av ädelfisk kan förefalla okomplicerat och fjärran från de förändringar och det förfall som Brown spårar i 2000-talets Sverige. Så är dock långtifrån fallet, och går man utöver Browns bok så kan just den här företeelsen faktiskt tjänstgöra som en alldeles utmärkt illustration av hur ett samhälle där den kollektiva solidariteten betonas ersätts av ett annat där individens egoism förstör det som kunde ha gagnat alla. Min far var en stor fiskeentusiast under sin krafts dagar, om än inte riktigt på Browns maniska nivå, och precis som Brown var han engagerad i den lokala fiskeklubben i det samhälle där han bodde. Den klubben hade två sjöar som man planterade in ädelfisk i (mest vanlig öring men även gullspång), dock utan att man som i Browns fall bar fisken i vattentankar på ryggen innan den dumpades i sjön. Den kom istället med tankbilar och planterades i sjöar där den redan befintliga rovfisken hade tagits bort. Till de sjöarna såldes fiskekort även till utomstående, och jag utgår ifrån att samma sak gällde för den sjö och den fiskeklubb som Brown berättar om. De fiskekorten medgav en fångst på högst tre fiskar, vilket är en förståelig begränsning eftersom den typen av fisk köps in i nästintill vuxet tillstånd och därför är relativt dyr. När Brown berättar om de 34 fiskar som han fångade utgår jag därför ifrån att hans tillvägagångssätt är sportfiskarens och inte husbehovsfiskarens, d.v.s. att han släpper tillbaka lejonparten av fångsten i sjön.

Detta projekt påbörjades under 60-talet och fungerade utmärkt under 60- och 70-talet. Därefter började dock det hela krackelera och fiskeklubben hade inget alternativ utan blev tvungna att ha vakter, däribland min far, som med viss regelbundenhet patrullerade runt sjöarna. Resultatet blev ytterst nedslående, då man inte bara ertappade renodlade tjuvfiskare och individer som fiskade långt över gränserna för det antal som var tillåtet, utan även personer som använde sig av redskap som var direkt förbjudna som t.ex. nät, dykarutrustning och gummibåtar. Resultatet av det blev att fiskeklubben till slut fann sig vara ur stånd att finansiera verksamheten eftersom de fick in alldeles för lite pengar och numera består väl fiskbeståndet i nämnda vattendrag mest av lokala varianter i form av gädda, mört och abborre. Så om Brown sörjer ett samhälle som har förändrats och värderingar som har urholkats så hade han det egentligen mitt framför ögonen. Men ibland är en temporär blindhet eller en medveten okunskap det enda sätt på vilket vi kan hantera en tillvaro som förefaller allt mer obegriplig, och ett Eden byggt på okunskap är kanske trots allt ändå bättre än inget paradis alls.