Invandring, koldioxid och vårt sömngångaraktiga sätt att närma oss undergången

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg har sedan ett antal år tillbaka tillhört de skribenter som belyser eventuella negativa bieffekter av den historisk sett extremt stora invandringen till Sverige på ett hyggligt rättvisande sätt och utan överdrivet stora ideologiska skygglappar. Föga förvånande har hon därför också blivit beskylld för att vara både rasist och för att tillhöra extremhögern. Det må vara hur det vill med den saken, det hon tar upp i sin senaste artikel, som belyser den närmast totala frånvaron av en fungerande och genomtänkt bostadspolitik i det här landet, är svårt att invända mot. Konsekvenserna av den svenska naiviteten (eller vad det nu handlar om?) drabbar som så många gånger förut den utsatte (i det här fallet invandraren) i första hand, vilket kan ses ännu en tydlig indikation på att "goda hjärtan" inte alltid åtföljs av lika välfungerande hjärnor. Där "godheten" råder får som bekant förnuftet ofta spela en undanskymd roll, och den som ägnar sig åt analyser där känsloläget inte är uppskruvat på gränsen till det hysteriska betraktas ofta som en om inte sociopatisk så i varje fall moraliskt ytterligt tveksam individ. Trogen min cyniska sida väljer jag ändå att belysa en aspekt av invandringen som sällan nämns, men som självfallet bör tas i beaktande om vi vill få en åtminstone hyfsat fullständig bild av de förändringar som vårt samhälle genomgår och vad dessa förändringar eventuellt kan mynna ut i. Låt oss därför titta en smula på hur vår höga svansföring när det kommer till miljöpolitiken oundvikligen kolliderar med en skenande befolkningstillväxt.

Som utgångspunkt tar vi Dahlbergs konstaterande att invandringen står för i princip hela den befolkningsökning som skett i det här landet under de senaste 15 åren. https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/en-miljon-invanare-till-ar-2028-var-ar-bostaderna/ Nu spelar det givetvis ingen roll rent miljömässigt vilken etnisk tillhörighet som den enskilde individen har, eftersom miljöpåverkan och etnicitet inte nödvändigtvis är faktorer som betingar varandra, vilket däremot t.ex. kulturmönster och ekonomisk utvecklingsnivå gör. Men i konsekvensen namn går det därför inte heller att ge ett fribrev för ökad miljöpåverkan bara för att en individ inte råkar vara född i det land där han/hon bor. Och om alla eventuella ansatser till en ansvarsfull befolkningspolitik tillintetgörs på grund av att vissa grupper, av olika skäl, aktivt motsätter sig den typen av åtgärder så blir problemet lika akut som oundvikligt. Hade västgötarna av någon anledning drabbats av en akut reproduktionsiver och i rask takt producerat en miljon svenskar så hade problemet givetvis varit exakt detsamma. Men naturen är inte ett tomrum som väntar på att bli uppfyllt, och den som tror det, eller som väljer att ignorera motsatsen, har ett oundkomligt ansvar för de konsekvenser som det agerandet för med sig. Och det ansvaret har inte heller det någon form av etniskt betingad dimension och/eller begränsning, vilket dock verkar vara något som många förespråkar.

Nåväl, dags för lite siffertrixande. Den här gången tittar vi på koldioxidutsläppen per capita och parerar det med befolkningsutvecklingen i det här landet. Vi hittar då följande illustrativa beräkningar.

2002 uppgick befolkningen i Sverige till 8,9 miljoner invånare. Vi släppte då ut 6,43 ton koldioxid per person, vilket sammantaget gör ett utsläpp på 57,227 miljoner ton. Under de 15 åren som har gått efter det har vi, åtminstone på papperet, minskat vårt ekologiska avtryck vad det gäller koldioxid inom det här landet (märk väl, inom det här landet, mer om det nedan) till omkring 4,5 ton per capita. Samtidigt har befolkningen ökat med lite drygt en miljon, och vi räknar med dagens siffra på 10 miljoner invånare för enkelhetens skull. Det gör ett sammanlagt koldioxidutsläpp på 45 miljoner ton, dvs en minskning med lite drygt 21 %. Hade befolkningen varit oförändrad (oavsett hur ökningen hade skett) så hade vi istället släppt ut sammanlagt 40,05 miljoner ton koldioxid, en minskning från 2002 med rätt exakt 30 %.
 
En 10%-ig befolkningsökning har alltså lett till en minskad koldioxidutsläppsreducering med rätt exakt samma procenttal. I själva verket är det givetvis betydligt värre än så, eftersom rätt exakt en tredjedel av den potentiella totala utsläppsminskning som faktiskt har skett under de här åren äts upp av den befolkningsökning som har ägt rum under samma tid. Detta kan, för den som inte vill blunda, ses som ett extremt tydligt argument för att en ökad invandring i varje fall inte är någon direkt vinst ur ett miljöperspektiv, vare sig ur ett svenskt eller ett globalt perspektiv. Om vi då dessutom räknar, som Dahlberg gör, med att befolkningen kommer att öka med ytterligare en miljon individer under de närmaste 10 åren, så innebär det att vi måste minska våra koldioxidutsläpp med ytterligare omkring 11 % per capita under de närmaste 10 åren enbart för att vi ska kunna stå kvar och stampa på samma punkt även år 2028. Det är en radikal minskning för ett land som redan, återigen om vi enbart tittar på de inhemska utsläppen, tillhör de minst utsläppsbenägna i västvärlden. De flesta känner väl till den tecknade serien Coyote and Roadrunner, och bättre illustration till vad vi sysslar med än nedanstående länk är svår att hitta:
 
https://www.youtube.com/watch?v=wRSHzenjiNA 

Och vi springer inte bara i tomma luften, vi får också springa allt fortare bara för att hålla oss kvar på samma plats. Och detta vore givetvis tillräckligt illa om vi nöjde oss med det minst sagt enögda konstaterandet att Sveriges utsläpp av koldioxid per capita faktiskt har minskat inom landets gränser (en minskning som dock, vilket jag visade ovan, motverkas på ett rätt dramatiskt sätt av vår med västerländska mått mätt extrema befolkningsökning under de senaste decennierna). Vad som dock är betydligt värre är att koldioxidutsläppen egentligen bara har förflyttats från det här landets gränser till internationella utsläpp, något som självfallet inte har minskat i omfattning i takt med t.ex. den ökade handeln från Kina. Då hamnar vi istället på ett koldioxidutsläpp på mellan 10-11 ton årligen per capita, en kvot som uppenbarligen inte, om vi ska tro Naturvårdsverket, visar några tecken på att minska. Sedan är säkert de utsläppen ojämlikt fördelade mellan olika personer i det här landet, beroende på social och ekonomisk status m.m., m.m., men oavsett var du befinner dig på den ekonomiska stegen i det här landet så är det ingen som helst tvekan om att din miljöpåverkan är stor ur ett globalt perspektiv. Varje ökning av Sveriges befolkning, oavsett hur den ökningen sker och vilka individer som den består av, innebär ingenting annat än ännu ett tag med skoveln av den dödgrävare som är full gång med att gräva en grav för mänskligheten.

För det finns väl egentligen bara en sak som vi kan vara helt säkra på. Det här går åt helvete, och det med största sannolikhet i en alltmer accelererande hastighet eftersom vi troligtvis kommer att nå olika brytpunkter för vår miljöpåverkan där det irreversibla i det som sker blir alltmer påtagligt. Och så länge vi fortsätter att skaffa nya individer till världen i en takt som är totalt besinningslös ur ett historiskt perspektiv så finns det inga som helst möjligheter att vi ska kunna vända på den här utvecklingen. Så när du ser ditt barn jollra glatt mot dig, glöm då inte att titta under huden och se kraniet som vilar där bakom det försåtliga leendet. Där har du mänsklighetens bödel och öde i en och samma person, för vår uppenbarligen helt okuvbara drift att förlänga vår existens bortom våra egna liv är i praktiken inte ett utsträckande utan snarare ett utsläckande. Förödelsen är först riktigt stor, när klappret hörs från små, små skor...


https://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Konsumtionsbaserade-utslapp-av-vaxthusgaser/


http://www.sverigesnatur.org/aktuellt/sverige-inget-klimatforedome-nar-konsumtionen-raknas/