Av en händelse så bläddrade jag lite i en bok som ligger i
min filosofihylla och trogen min vana att alltid vända taggarna utåt så kunde
jag inte låta bli att reagera. Boken det handlar om är närmare bestämt Zizek
som samtidsanalytiker. Slavoj Zizek är en Lacan-inspirerad marxist
(psykoanalytikern Jacques Lacan har tagit det franska ordbajsandet till nya
höjder, vilket inte nödvändigtvis innebär att han alltid är ointressant) och
som sådan inte alltid känd för att tänka helt fritt från dunkel.
Boken, som är en antologi, är utgiven av Tankekraft Förlag och många av dess bidragsgivare är kopplade till Södertörns högskola. Den högskolan är vänsterns motsvarighet till Handelshögskolan, det handlar om en ideologiproducent som i första hand producerar kader, i det här fallet en medelklassvänster av ordinärt snitt, på samma sätt som Handelshögskolan producerar nyliberaler och ekonomiskt korrekt tänkande individer. Nu är just den individ som jag nu tänker citera verksam vid Uppsala universitet (som idéhistoriker), men det faktum att han utan problem skriver in sig i den här kontexten, och de formuleringar som han använder sig av, gör också att han utan tvekan bör tillskrivas de "rätta" åsikterna för en person med den här habitusen.
Detta är Daniel Strands slutord i hans essäistiska bidrag till boken och hans tolkning av den politiska värld som vi lever i och hur den fungerar:
"Detta skulle i praktiska termer innebär upprättandet av en ny populism som tar det folkliga missnöjet på allvar, men erbjuder andra svar än de som ges av högerns demagoger. En sådan populism skulle klargöra att hotet mot välstånd kommer från den koncentration av egendom som gjort att jordens 62 rikaste personer äger lika mycket som halva mänskligheten. Den skulle visa att hetsen mot invandrare och flyktingar är en rökridå för att avleda uppmärksamheten från de stora skurkarna." (s. 153)
Invändningarna är lika självskrivna som uppenbara. Till att börja med så bör jag klargöra att jag på intet sätt är någon förespråkare för den egendomskoncentration som Strand nämner, och min kritik av den är betydligt mera radikal än Strands. För vad Strand et consortes gör när de gör den här jämförelsen, är att de väger de extrema plutokraternas välstånd mot den fattigaste halvan av världens befolkning. Detta implicerar, därav ordet "skurk", att det är några få onda individer som är orsaken till allt elände som existerar, och att ett eliminerande av dessa personer, eller i varje fall deras förmögenheter, skulle lösa alla problem. Nu vet jag inte på rak arm vad den fattigare halvan av jordens befolkning har i inkomst, men om vi ponerar att det handlar om två dollar om dagen, så skulle ett utdelande av den rikedom som handhas av den ekonomiska supereliten innebära att dessa människomassor då helt plötsligt istället fick fyra dollar att röra sig med, eftersom en omfördelning av två hälfter till en av den ursprungliga fördelningens parter oundvikligen innebär en fördubbling av den senare partens förmögenhet per capita. Procentuellt sett givetvis en ansenlig förbättring, men kanske inte någonting som förändrar sakernas tillstånd i grunden.
Vad Strand och hans åsiktsfränder däremot är noga med att inte poängtera, är att de själva har en inkomst och en ekonomisk status som är vida högre än den grupp som de säger sig värna så kraftfullt för, och att de inte bara är extremt privilegierade i förhållande till den gruppen utan även i mångt och mycket tillhör den ekonomiska och statusmässiga elit som de så hårt kritiserar. De är alltså, på det sätt som brukar känneteckna de flesta revolutionärer (undantag gives) fullt villiga att omfördela andras rikedomar och privilegier, sina egna vill de helst inte nämna och ännu mindre röra. Andra ska bidra till den nödvändiga resursomfördelningen, själva är de ledfyrar för den förändring som måste ske, och som sådana givetvis undantagna från konsekvenserna av det de förespråkar.
Medelklassvänstern tycker sig också, som alla ideologiskt färgade grupperingar, vara i besittning av en "objektiv" bild av verkligheten, och de som inte delar den ägnar sig antingen åt en medveten okunnighet i form av ett falskt medvetande på sant marxistiskt manér, eller åt att skapa en medveten distorsion eller en uppenbart förfalskad omvärldstolkning i akt och mening att bevara status quo och hålla folket i schack med hjälp av en noga avvägd blandning av skrämselpropaganda och dimridåer. Att detta är en form av konspirationsteoretisk tänkande, som givetvis, precis som de flesta idékluster av den modellen, kan sägas ha en viss kärna av "sanning", bör vara uppenbart för de flesta.
Då alla former av ideologiskt tänkande innehåller ett relativt omfattande mått av faktaresistens, eller i varje fall en i den aktuella ideologin immanent kapacitet att omvandla och tämja motbevis mot de egna teserna och göra dem åtminstone oskadliga, eller i bästa fall verkningsfulla för det egna sanningsförfäktandet, så är det föga förvånande att Strands tolkning av reella problem som inte ligger i linje med den ideologiska hållning som han intar mynnar ut i ett förnekande av att de problemen faktiskt existerar, och att ett eventuellt påtalande av dem inte är en korrekt verklighetsbeskrivning utan istället en ideologiskt betingad argumentation framförd av en ond motpart. Att avfärda all kritik mot den invandringspolitik som förs i västvärlden som "hets" och "demagogi" är inte bara ett ohederligt sätt att argumentera, eftersom det implicerar att eventuella framförda problem är fantasiprodukter och att det i princip enbart handlar om medvetet felaktiga tolkningar gjorda av individer och grupperingar med en hemlig agenda. Det är i lika hög grad ett tydligt tecken på att vänstern, åtminstone i sin akademiska och "intellektuella" form, som alltid befinner sig på ett mycket långt avstånd från den grupp som de säger sig företräda. Vänsterns representanter tar sig också, på ett lika arrogant som paternalistiskt vis, rätten att själva artikulera den oro som andra delar av befolkningen känner utan någon som helst hänsyn till de faktiska omständigheter som kännetecknar dessa människors liv. Det är på intet sätt något nytt i vänsterns historia, bilden av ett "upplyst" avantgarde som förmår att tränga igenom världens dimslöjor har alltid kärleksfullt omhuldats av vänstern, ur gottköpspsykologiskt perspektiv självfallet för att den bilden stärker vänsterns självuppfattning och får dess representanter att, åtminstone för sig själva, framstå som okuvliga sanningssägare, moraliskt goda korsfarare och reformatorer vars tolkningsföreträde är lika självklart som objektivt och sanningsenligt. Att Strand, med Zizek som ledsagare, hävdar att det liberala samhället försöker desarmera potentiella konflikter som ett led i argumentationen för ett postpolitiskt mångkulturellt samhälle där ”annanheten” inte får något utrymme annat än som anomali innebär därför inte att han inte ersätter denna något verklighetsfrånvända och förhoppningsfulla tolkning med en variant som har en mindre uppenbar slagsida och som är mera i stånd att se den reella bakgrunden till eventuella konflikters existens.
För märk väl, när Strand kvantifierar sin argumentation så gör han det helt i enlighet med den ideologi han försvär sig åt. För Strand och hans (folk)kamrater är det fullt acceptabelt att väga 62 extremt rika individer mot ett nästintill oräkneligt antal personer som tillhör de mest vanlottade i världen. Att väga den sista gruppens behov mot grupperingar som är mindre välsituerade i den västerländska värld där Strand själv tillhör den ekonomiska eliten är däremot ohederligt, demagogiskt och inte minst vulgärt. Genom att argumentera på det sättet lyckas Strand med konststycket att dölja att han själv är extremt privilegierad genom att fördöma och förminska både den grupp som är mer privilegierad än han själv är (plutokraterna) och den grupp (underklassen) som inte är alls så lyckligt lottade i det samhälle där Strand är verksam. Kvar oantastad står den "intellektuella" vänstern. Detta är en intressant tankefigur, eftersom den i rätt stor utsträckning påminner om den nazistiska antisemitismen (det är väl inte för inte som vänstern ofta har haft svårt att hålla rågångarna mot just antisemitism öppna), då världens räddning kretsar kring ett eliminerande av en bestämd grupp (de obscent rika eller judarna) och då en sådan aktion automatiskt antas lösa alla problem.
Boken, som är en antologi, är utgiven av Tankekraft Förlag och många av dess bidragsgivare är kopplade till Södertörns högskola. Den högskolan är vänsterns motsvarighet till Handelshögskolan, det handlar om en ideologiproducent som i första hand producerar kader, i det här fallet en medelklassvänster av ordinärt snitt, på samma sätt som Handelshögskolan producerar nyliberaler och ekonomiskt korrekt tänkande individer. Nu är just den individ som jag nu tänker citera verksam vid Uppsala universitet (som idéhistoriker), men det faktum att han utan problem skriver in sig i den här kontexten, och de formuleringar som han använder sig av, gör också att han utan tvekan bör tillskrivas de "rätta" åsikterna för en person med den här habitusen.
Detta är Daniel Strands slutord i hans essäistiska bidrag till boken och hans tolkning av den politiska värld som vi lever i och hur den fungerar:
"Detta skulle i praktiska termer innebär upprättandet av en ny populism som tar det folkliga missnöjet på allvar, men erbjuder andra svar än de som ges av högerns demagoger. En sådan populism skulle klargöra att hotet mot välstånd kommer från den koncentration av egendom som gjort att jordens 62 rikaste personer äger lika mycket som halva mänskligheten. Den skulle visa att hetsen mot invandrare och flyktingar är en rökridå för att avleda uppmärksamheten från de stora skurkarna." (s. 153)
Invändningarna är lika självskrivna som uppenbara. Till att börja med så bör jag klargöra att jag på intet sätt är någon förespråkare för den egendomskoncentration som Strand nämner, och min kritik av den är betydligt mera radikal än Strands. För vad Strand et consortes gör när de gör den här jämförelsen, är att de väger de extrema plutokraternas välstånd mot den fattigaste halvan av världens befolkning. Detta implicerar, därav ordet "skurk", att det är några få onda individer som är orsaken till allt elände som existerar, och att ett eliminerande av dessa personer, eller i varje fall deras förmögenheter, skulle lösa alla problem. Nu vet jag inte på rak arm vad den fattigare halvan av jordens befolkning har i inkomst, men om vi ponerar att det handlar om två dollar om dagen, så skulle ett utdelande av den rikedom som handhas av den ekonomiska supereliten innebära att dessa människomassor då helt plötsligt istället fick fyra dollar att röra sig med, eftersom en omfördelning av två hälfter till en av den ursprungliga fördelningens parter oundvikligen innebär en fördubbling av den senare partens förmögenhet per capita. Procentuellt sett givetvis en ansenlig förbättring, men kanske inte någonting som förändrar sakernas tillstånd i grunden.
Vad Strand och hans åsiktsfränder däremot är noga med att inte poängtera, är att de själva har en inkomst och en ekonomisk status som är vida högre än den grupp som de säger sig värna så kraftfullt för, och att de inte bara är extremt privilegierade i förhållande till den gruppen utan även i mångt och mycket tillhör den ekonomiska och statusmässiga elit som de så hårt kritiserar. De är alltså, på det sätt som brukar känneteckna de flesta revolutionärer (undantag gives) fullt villiga att omfördela andras rikedomar och privilegier, sina egna vill de helst inte nämna och ännu mindre röra. Andra ska bidra till den nödvändiga resursomfördelningen, själva är de ledfyrar för den förändring som måste ske, och som sådana givetvis undantagna från konsekvenserna av det de förespråkar.
Medelklassvänstern tycker sig också, som alla ideologiskt färgade grupperingar, vara i besittning av en "objektiv" bild av verkligheten, och de som inte delar den ägnar sig antingen åt en medveten okunnighet i form av ett falskt medvetande på sant marxistiskt manér, eller åt att skapa en medveten distorsion eller en uppenbart förfalskad omvärldstolkning i akt och mening att bevara status quo och hålla folket i schack med hjälp av en noga avvägd blandning av skrämselpropaganda och dimridåer. Att detta är en form av konspirationsteoretisk tänkande, som givetvis, precis som de flesta idékluster av den modellen, kan sägas ha en viss kärna av "sanning", bör vara uppenbart för de flesta.
Då alla former av ideologiskt tänkande innehåller ett relativt omfattande mått av faktaresistens, eller i varje fall en i den aktuella ideologin immanent kapacitet att omvandla och tämja motbevis mot de egna teserna och göra dem åtminstone oskadliga, eller i bästa fall verkningsfulla för det egna sanningsförfäktandet, så är det föga förvånande att Strands tolkning av reella problem som inte ligger i linje med den ideologiska hållning som han intar mynnar ut i ett förnekande av att de problemen faktiskt existerar, och att ett eventuellt påtalande av dem inte är en korrekt verklighetsbeskrivning utan istället en ideologiskt betingad argumentation framförd av en ond motpart. Att avfärda all kritik mot den invandringspolitik som förs i västvärlden som "hets" och "demagogi" är inte bara ett ohederligt sätt att argumentera, eftersom det implicerar att eventuella framförda problem är fantasiprodukter och att det i princip enbart handlar om medvetet felaktiga tolkningar gjorda av individer och grupperingar med en hemlig agenda. Det är i lika hög grad ett tydligt tecken på att vänstern, åtminstone i sin akademiska och "intellektuella" form, som alltid befinner sig på ett mycket långt avstånd från den grupp som de säger sig företräda. Vänsterns representanter tar sig också, på ett lika arrogant som paternalistiskt vis, rätten att själva artikulera den oro som andra delar av befolkningen känner utan någon som helst hänsyn till de faktiska omständigheter som kännetecknar dessa människors liv. Det är på intet sätt något nytt i vänsterns historia, bilden av ett "upplyst" avantgarde som förmår att tränga igenom världens dimslöjor har alltid kärleksfullt omhuldats av vänstern, ur gottköpspsykologiskt perspektiv självfallet för att den bilden stärker vänsterns självuppfattning och får dess representanter att, åtminstone för sig själva, framstå som okuvliga sanningssägare, moraliskt goda korsfarare och reformatorer vars tolkningsföreträde är lika självklart som objektivt och sanningsenligt. Att Strand, med Zizek som ledsagare, hävdar att det liberala samhället försöker desarmera potentiella konflikter som ett led i argumentationen för ett postpolitiskt mångkulturellt samhälle där ”annanheten” inte får något utrymme annat än som anomali innebär därför inte att han inte ersätter denna något verklighetsfrånvända och förhoppningsfulla tolkning med en variant som har en mindre uppenbar slagsida och som är mera i stånd att se den reella bakgrunden till eventuella konflikters existens.
För märk väl, när Strand kvantifierar sin argumentation så gör han det helt i enlighet med den ideologi han försvär sig åt. För Strand och hans (folk)kamrater är det fullt acceptabelt att väga 62 extremt rika individer mot ett nästintill oräkneligt antal personer som tillhör de mest vanlottade i världen. Att väga den sista gruppens behov mot grupperingar som är mindre välsituerade i den västerländska värld där Strand själv tillhör den ekonomiska eliten är däremot ohederligt, demagogiskt och inte minst vulgärt. Genom att argumentera på det sättet lyckas Strand med konststycket att dölja att han själv är extremt privilegierad genom att fördöma och förminska både den grupp som är mer privilegierad än han själv är (plutokraterna) och den grupp (underklassen) som inte är alls så lyckligt lottade i det samhälle där Strand är verksam. Kvar oantastad står den "intellektuella" vänstern. Detta är en intressant tankefigur, eftersom den i rätt stor utsträckning påminner om den nazistiska antisemitismen (det är väl inte för inte som vänstern ofta har haft svårt att hålla rågångarna mot just antisemitism öppna), då världens räddning kretsar kring ett eliminerande av en bestämd grupp (de obscent rika eller judarna) och då en sådan aktion automatiskt antas lösa alla problem.
Att Strand, precis som de flesta av hans åsiktsfränder,
väljer att bortse från faktorer som t.ex. den snabba befolkningsökningen
runtomkring i det som förut kallades för tredje världen och de konsekvenser som
det oundvikligen kommer att få inte bara för invandringen utan i minst lika hög
grad för miljön, ska därför inte ses som någon tankelapsus utan helt och hållet
som ett bevis för att Strand är en lyckad produkt av den ideologi som han
försvär sig åt. Det faktum att Strands dissertation (betitlad No Alternatives: The end of ideology in the
1950s and the post-political world of the 1990s) är en kritisk granskning
av diskussionen kring ”ideologiernas död”, sätter oundvikligen en viss ironisk
slagskugga på hans eget sätt att argumentera, eftersom ett sådant arbete borde ha
vaccinerat honom mot de värsta avarterna av ett ideologiskt betingat tänkande.
Men så verkar inte vara fallet och ekvationen ser som alltid ut på samma sätt:
A) Var övertygad om att du har sanningen + B) Trumpeta ut den sanningen med en
väckelsepredikants övertygelse och salvelse + C) Avfärda de som gör andra
tolkningar som antingen lurade, som bedragare med en hemlig agenda, eller
som agenter för grupperingar som verkar i det dolda - D) Undvik alla försök att
kvantifiera eller faktarelatera dina argument som kan göra att du riskerar att
underminera dina argument genom den processen = E) En välfungerande ideologisk
världsbild försedd både med immuniseringsstrategier och faktaresistens.
Slutligen bör jag i rättvisans namn tillägga att det jag nu påvisar självfallet gäller alla ideologiska och/eller religiösa tolkningsmodeller. Om det sedan är en ursäkt och/eller gör sakernas tillstånd bättre är en helt annan sak.
Slutligen bör jag i rättvisans namn tillägga att det jag nu påvisar självfallet gäller alla ideologiska och/eller religiösa tolkningsmodeller. Om det sedan är en ursäkt och/eller gör sakernas tillstånd bättre är en helt annan sak.
