Finanspolitiska rådet, en samling akademiska snillen med en
uppenbart mörkblå slagsida, har gått ut med att de vill införa
fri hyressättning, ett mantra som de ofta återkommer till och
försöker trumma in med en dåres envishet (passande nog). Som
alltid när det handlar om nationalekonomiska exkursioner i vardagen
så är väl verklighetsanknytningen inte överdrivet stor, medan
tunnelseendet är desto mera påfallande. Skrivbordslösningar har ju
onekligen sin charm, även om den charmen ofta falnar när de omsätts
i verkligheten, något som inte minst de som blev offer för Margaret
Thatchers religiösa korståg mot det engelska kommunala
fastighetsbeståndet kan vittna om. Men, det är med ekonomi som med
religion, det praktiska förnuftet får stryka på foten och in
kommer det doktrinära vanvettet, med allt vad det innebär.
Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.
När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:
”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.”
Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.
Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.
Den akademiska dräkten och den Nobelprisstatus (låt gå för att ekonomipriset faktiskt inte egentligen är ett Nobelpris utan delas ut av Riksbanken, vilket egentligen är kongenialt eftersom olika former parasitering har varit ett ofta återkommande inslag i många av prismottagarnas teorier – Gary Becker är väl det mest flagranta exemplet) som nationalekonomin så gärna skrudar sig med lyckas för det mesta dölja att det i rätt stor utsträckning är tomma tunnor som skramlar och att ekonomi på den här nivån mest handlar om en ideologiskt präglad gissningslek. Ska man vara snäll (som omväxling) så beror det givetvis på att samhället som studieobjekt är extremt komplext, och det är inte nödvändigtvis så att t.ex. sociologer (ett bokstavligen rött skynke för de flesta högerekonomer som bekant) eller filosofer lyckas bättre i sina analyser. Men vad som i första hand särskiljer nationalekonomer från de sistnämnda disciplinerna är den arrogans och doktrinära hybris som ekonomerna så ofta ger uttryck för. Men det är givetvis ytterligare något som förenar dem med mera accepterade former av trosrörelser, för ju längre från verkligheten man befinner sig, desto mer övertygande blir ens tolkning av den. Det är först när man börjar jämföra den konstruerade kartbilden med det den säger sig beskriva som komplikationerna uppstår, och då har givetvis nationalekonomins huvudfåra redan övergett den teoribildning som ledde fram till den felaktiga kartan och skaffat sig en ny modell av lika fiktiv art.
När det kommer till Finanspolitiska Rådet så kan det ju därför vara intressant att se vad en representant för vad som bör betraktas som rådets motpart har för uppfattning om ledamöternas eventuella kunskaper. Så här säger Andres Nordstrand, vd för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) angående en tidigare rapport där rådet (som alltid...) hade förespråkat införandet av marknadshyror:
”Jag har läst många beskrivningar av hyressättningen, men rådets är bland de mest häpnadsväckande. ” [---] Rapporten lämnar många lösa trådar i en hafsigt ihopsatt väv.” [---] ”Att bostadsbristen engagerar fler samhällsaktörer är bra. Jag vill se ännu mer av den varan. Men de som ger sig in i detta måste ta reda på fakta och förstå att detta är komplext.”
Okej, det måste medges att Nordstrand är part i målet och att han nog knappast under några omständigheter skulle ha hälsat rådets rapport med någon större entusiasm. Men det här går inte att tolka annat än som en tämligen brutal inkompetensförklaring av rådets ledamöter, som enligt Nordstrand saknar kunskap om rent basala fakta vad det gäller t.ex. hyressättning. Men, som sagt, för en nationalekonom är verkligheten bara ett besvärande faktum som man nog gör bäst i att bortse från.
Jag tänker dock vara så näsvis att jag öppnar upp den akademiska världens fönster, släpper ut den något unkna doften av ekonomiska doktriner och ideologiska käpphästar, och låter den verklighet som rådets ledamöter befinner sig i sättas i relief till de teser som de så gärna vill spika upp på porten till närmaste hyreskasern. Och vad passar då bättre än att titta på hur rådets ledamöter själva har löst sin bostadssituation.
Rådets ordförande Harry Flam bor i en villa på Idunavägen 19 på Lidingö, tillsammans med en person. Villan är faktiskt på tämligen blygsamma 142 kvadrat. Medelinkomsten i området är 49 506 kronor (mer än dubbelt i förhållande till medelinkomsten i Sverige som är 22 500 kronor), men jag tror nog att vi kan sluta oss till att Harry tjänar lite mer än så... Om så inte skulle vara fallet så kan han trösta sig med att det lilla hus som han bor i är värt uppskattningsvis 10,3 miljoner.
Viceordföranden Kari Lotsberg har blygsamma 103 kvadrat att röra sig på, då hon delar en större villa (207 m²) med en annan person på Västra Banvägen 45 i Enebyberg. Medelinkomsten i det området är 38 847 kronor och jag tror inte att Lotsberg sänker det snittet. Villan beräknas vara värd omkring 12,1 miljoner. Peanuts för en nationalekonom givetvis...
Peter Englund, nationalekonom (inte att förväxla med akademiledamoten och historikern) bor för sin del i Uppsala, närmare bestämt i ett radhus på Eriksbergsvägen 15 A som han delar med en person. Det radhuset är på 155 m² och medelinkomsten i det området uppgår till 34 716 kronor, och ni vet säkert vad jag tänkte skriva nu... Radhusets värde är rätt exakt 6 miljoner, pengar som en hyresgäst av ordinärt snitt givetvis snyter ur näsan i en handvändning.
Åsa Hansson är verksam vid den nationalekonomiska Institutionen vid universitetet i Lund, men jag är inte helt säker på att det här verkligen är hennes adress, eftersom jag inte har fått fram något födelsedatum för henne. Det finns dock bara en Åsa Hansson i Lund och den personen bor på Hubertusvägen 9 i ett kedjehus på 173 m². Hon är något mera trångbodd än sina kollegor i rådet, då hon delar detta hem med tre familjemedlemmar. Medelinkomsten i det området är 38 581 kronor och om vi utgår ifrån det genomsnittliga m²-priset i området så är familjen Hanssons kedjehus värt omkring 5,5 miljoner.
Bertil Holmlund, ännu en teolog (förlåt, nationalekonom...) har gått/går att finna på flera adresser, då han bl.a. varit skriven i en villa på Öselvägen 1 i Enskede Gård. Huset såldes i början av året för 10,5 miljoner, vilket var något under det uppskattade värdet (det framgår dock inte om Holmlund ägde huset vid det tillfället, men oavsett det så ger det här givetvis en tydlig indikation angående den bostadsstatus som vår käre nationalekonom är van vid). Medelinkomsten i just det området är 40 861:-. Bertil har säkert en slant på banken också, om det skulle knipa och fick väl en slant över när huset såldes, då han numera bor på Paketgränd 15 i Enskede i en bostadsrätt som betingade ett pris på mellan 4,2 och 6,2 miljoner om vi ska gå efter de priser jag har hittat på objekt i det huset. Om vi utgår ifrån att Holmlund tycker om att ha lite utrymme så är den dyrare bostadsrätten på 107 m², men det kan ju finnas större än så. Området har dock en viss pöbelaktig prägel, då medelinkomsten är för sammanhanget blygsamma 32 771 kronor, dvs. bara ungefär 50 % mer än riksgenomsnittet. Herr Holmlund ska för övrigt även, och då antagligen vid väl valda tillfällen, gå att finna i en fastighet på Aspeåvägen 2 i Lögdeå, så uppenbarligen tycker han om bostäder, något som dock inte därför nödvändigtvis gör honom till ett orakel när det kommer till hyressättning.
Den sjätte och siste medlemmen, Ragnar Torvik, är norrman och bor troligtvis i Norge, eftersom han är verksam på universitetet i Trondheim. Det finns en person med det namnet boendes i Trondheim och är det den man vi söker så verkar det som om herr Torvik faktiskt bor i ett flerfamiljshus. Men det huset är beläget i centrala Trondheim nära hamnen, och vi kan nog med viss säkerhet sluta oss till att det inte bor några smutsiga invandrare, några tölpaktiga arbetare eller annat löst pack i det huset. Någon medelinkomst för området har jag inte lyckats få fram.
Dessa fattiglappar och olycksbarn tycker nu att vi ska rädda den svenska samhällsekonomin genom att de som bor i hyresrätt får bidra ännu mer till försörjningen av överklassen än vad hyresgästerna redan gör (bidragsmodellerna till överklassens fromma är många, rotavdrag, förtäckta extra kommunalskatter i form av vinstuttag via hyror och el, borgensavgifter, m.m., m.m.). Det är väl på sitt sätt fint tänkt av dessa kära nationalekonomer, eftersom de uppenbarligen är av den uppfattningen att hyresgästen i gemen är vad de själva inte är, dvs. en person som ser till samhällets bästa snarare än att i första hand sträva efter egna fördelar. Men jag glömde en sak, det här är ju nationalekonomer, den enda institutionaliserade formen av sociopati som finns inom den akademiska världen.
Sedan är det roande att se att den här typen av individer är av precis samma skrot och korn som alla grupper som skriker på att vi behöver räddas från det ena eller det andra. SD vill att vi ska rädda Sverige genom att slänga ut invandrarna, miljökämparna vill att vi ska rädda miljön genom att köttätarna och flygturisterna ska sluta med sin konsumtion, nationalekonomerna och den svenska överklassen vill att ekonomin och bostadsmarknaden ska räddas genom att underklassen ska taxeras hårdare. Fascinerande, minst sagt. Säga vad man vill om Jim Jones, ledaren för The Peoples Temple, men när han tubbade sina sektmedlemmar till att tömma giftbägarna i Guyana så var han inte sämre än att även han själv tog en liten slurk ur grytan. Det är kanske synd att säga att han levde som han lärde, men han tog i varje fall själv konsekvenserna av sina åsikter. Det vore trevligt om flera kunde göra det.
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/finanspolitiskt-rad-foreslar-fri-hyressattning
https://www.svd.se/finanspolitiska-radet-har-fel-om-hyressattningen
http://www.finanspolitiskaradet.se/ledamoterochmedarbetare/ledamoter.4.3dc0d3a412bc4ba245f800013906.html
