Miljö, tro och ubåtar - om varför vi hellre sjunker än överger våra övertygelser

Jag läste i Expressen apropå Greta Thunberg (jag tillägger att det är den uppmärksamhet som riktas mot detta kvasifenomen som stör mig, inte fenomenet i sig, alla har rätt att vara barn, med allt vad det innebär av trosvisshet och förenklingar, även Greta) att nu skulle journalisterna göra sitt i miljöfrågan, dvs. de skulle vara kritiska på rätt sätt (det är som alltid jag som läser mellan raderna). Någon verklig kritik som kan vara saklig, välgrundad och ha ett perspektiv som inte är direkt tunnelseende ska vi nog inte räkna med. För varför förstöra partyt genom att tala om att drinkarna är utspädda, gräddtårtan sur och gästerna ditkommenderade. Då är det bättre att vi alla sjunger med i allsången och låtsas om att vår värld är en otvetydigt vacker plats. 

Det är märkligt hur stort vårt behov av väckelse är, och hur vår längtan efter enkla förklaringar och lösningar genomsyrar alla, oavsett bildningsgrad, social position eller intelligens. Jag läser nu Mattias Göranssons bok Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag och det är knappast så att våra makthavare framstår som något undantag från regeln om att vi alla lever i högre grad i den värld som vi vill leva i, inte i den faktiska världen. Vi söker alla i första hand efter att få våra fördomar bekräftade, oavsett om de fördomarna är av "positiv" eller "negativ" natur. Flyktinginvandringen är ju bara det senaste exemplet på hur människor som mer än allt annat vill framstå som "goda" bortser från allt faktamässigt underlag som kan tänkas underminera deras idylliska bild av hur världen borde se ut, om den bara fogade sig efter deras drömmar och inte var så förbannat grå och verklig. 

I Björnen kommer citerar Göransson bland annat Palme i samband med IB-affären, då Palme, som alltså försvarar det faktum att socialdemokraterna har upprättat en illegal spionorganisation som har övervakat svenska medborgare och begått ett antal brott av mer eller mindre grov natur under det "arbetet", ett arbete som till inte ringa del syftat till att hjälpa socialdemokraterna att behålla makten inte minst inom fackföreningsrörelsen genom att trakassera kommunister, säger så här om en bok av Peter Bratt där IB:s verksamhet beskrivs: "Boken och artiklarna visar på en enorm misstro mot demokratin. Det är främst inte öppenhet de är ute efter, fienden är vårt demokratiska reformistiska samhälle, och det får attackeras med vilka medel som helst" (s. 133). Och så jämför Palme Bratt och Guillou med stalinister. Detta alltså sagt av en statsminister som upprätthållit en hemlig (och för den delen extremt inkompetent) spionorganisation som har spionerat på medborgarna i det "demokratiska och reformistiska samhälle" som Palme påstår sig värna. Ytterligare kommentarer är överflödiga. 

Och så kommer vi till moderaternas kanske mest lysande stjärna (i sig ett tecken på att det partiet knappast är något begåvningsreserv), allas vår älskling Carl Bildt. Hanif Bali, som väl själv inte heller direkt imponerar som "tänkare", fick ju nyligen göra avbön för sin kritik av Bildt där han konstaterade att Bildt aldrig någonsin överhuvudtaget hade haft rätt i en enda utrikespolitisk fråga. Och det var väl antagligen det faktum att Bali har haft rätt i den bedömningen som gjorde att han fick löpa gatlopp för sitt yttrande, hade verkligheten varit en annan så hade hans påstående avfärdats med en axelryckning. Carl Bildt är för övrigt ett intressant avvikande exempel på Peters princip, den princip som säger att alla blir befordrade till dess att de når sin inkompetensnivå. Carl Bildt har nämligen lyckats dra det hela ett varv till och tagit flera steg över den nivå där hans brist på kompetens borde ha torpederat hans karriär. Den förklaring jag har till det är just den som jag är inne på ovan, Bildt är nämligen en messiansk figur, en frälsare som är helt övertygad om sin egen storhet, och den typen av lätt sociopatiska mytomaner (eller vad man nu ska kalla dem?) är oerhört svåra att stå emot, inte minst när de som Bildt har sociala kontakter som gör att deras karriär kan fortgå trots deras uppenbara brist på formell kompetens. Bildt gick ju "sängvägen" till sin post som moderatledare då han passande nog var gift med den gamle moderatledaren Gösta Bomans dotter, ett äktenskap som strategiskt nog ingicks två år innan han blev partiledare. 

Carl Bildt är ett ypperligt exempel på att en offentlig position inte implicerar att du på något sätt har fog för det du säger, eller att du ens kommer i närheten av att ha några kunskaper inom de områden som du yttrar dig tvärsäkert om. Hans uppblåsthet är helt i paritet med hans närmast totala inkompetens och Bildt ska vara väldigt glad för att den politiska sfären existerar, för hade inte den funnits hade han varit tvungen att försörja sig genom att leta tomburkar och rensa sly som beredskapsarbetare. Bland Bildts väckelsebetingade käpphästar (de är

Ubåtshaveri - dock inte av intellektuell art... (bild från Daily Mail)

många) tar vi upp den s.k. "ubåtsfrågan", vår egen lilla svenska variant av Loch Ness-odjuret, med den skillnaden att det i varje fall finns några suddiga fotografier på Nessie, medan det i ubåtarnas fall helt saknas sådana. Jag bortser från U137, för det var otvetydigt en ren felnavigering av en full rysk ubåtskapten, för bara ett fyllo skulle försöka köra en ubåt på ett "hemligt uppdrag" på en plats där vattendjupet är så lågt att den måste gå i ytläge hela tiden och där det till slut finns så lite vatten att ubåten obönhörligen går på grund, särskilt om man dammar på i en hastighet som gör att grundstötningen blir så total att det blir som att slå i en spik i en murken träbit.
 
Nåväl, åter till Bildt, väckelsetron i ubåtsfrågan tog sig bland annat följande uttryck. Jag citerar återigen från Göransson, Björnen kommer:

"Den 4 december samma år [1990] intog Carl Bildt talarpodiet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Detta anrika sällskap hade nu valt in honom som medlem. I sitt inträdesanförande talade Bildt om sitt favoritämne: de ständiga undervattensintrången på svenskt vatten.
   Anförandet var snarlikt de olika sammanställningar Marina analysgruppen levererat till ÖB under åren, med skillnaden att Carl Bildt gick ända tillbaka till andra världskriget i den långa indiciekedja han målade upp. Utan att nämna att han själv medverkat i Ubåtsskyddskommissionen berömde han särskilt dess insatser efter Hårsfjärden och menade att man idag måste ´´konstatera att kommissionen träffade anmärkningsvärt rätt i sin analys och sina slutsatser´´. Det av kommissionen utmålade mönstret av jättelika och samordnade operationer hade nämligen ´´till fullo bekräftats´´ av senare händelser. Bildt visade sig fortfarande tro att en sovjetisk ubåt befunnit sig mitt inne i Stockholms centrum, och spekulerade om att det fanns en hemlig Östersjöarmada bestående av åtta miniubåtar som var cirka 30 meter långa med 14 tillhörande dykfarkoster av mindre slag. Dessa hade genomför två-tre större operationer i Sverige om året, "på stor bredd och mot helt olika delar av landet samtidigt". Avslutningsvis argumenterade Bildt för att Sovjetunionens sammanbrott alls inte garanterade ett förändrat beteende, istället kunde förändringarna ´´snarast skärpa de sovjetiska kraven på kontroll av Östersjön och dess luftrum.´´ (s. 258f.) 

Om inte Bildts imbecillitet och kolartro framgår tillräckligt tydligt av det så infogar jag för säkerhets skulle kommentarerna från sovjetisk sida:
 
´´Där fick Olofson [journalist på SvD] veta att ryssarna hade satt fyra man på att noggrant studera Bildts anförande. ´´Ju mer vi läste desto mer förvånade blev vis´´´, sade en officer. ´´´Trots att talet framfördes i en vetenskaplig miljö saknar vi dokumentära bekräftelser och fakta.´´ Marinkommandots chef skrädde inte orden: ´´Möjligen är Carl Bildt en god politiker, men på det här speciella området är han inkompetent", sade Vitalij Ivanov. ´´Om man offentligt vill gå ut med så allvarliga anklagelser måste man också komma med bevis, men det gör inte Carl Bildt. Istället presenterar han lögnaktiga påstående som varken kan bekräftas med dokument eller mänskligt förstånd.´´ Olofson bad honom då att kommentera de larvförsedda miniubåtar som svenskarna ansåg sig ha bevisat förekomsten av med olika bottenspår. Ivanov: ´´Jag meddelar kategoriskt att vi varken har miniubåtar eller bandgående ubåtar i drift inom Östersjöflottan. Varje intelligent människa och officer inom flottan vet att man inte kan förflytta en ubåt på det viset." (s. 259f.) 

I förhållande till ubåtsfrågan framstår flyktingfrågan som oerhört substantiell vid en jämförelse, eftersom de som vill ha ett empiriskt underlag för att invandringen leder till utbredd kriminalitet och ett samhälle i förfall utan problem kan hitta det, medan de som ser invandringen som ett positivt tillskott till landet och som ett sätt att få hit välfungerande och strävsamma individer (samtidigt som vi hjälper dem) lika tveklöst kan hitta ett underlag för den tesen. Det gäller även miljöfrågan, där de som vill kan hänge sig åt tron på att allt kommer att ordna sig och hitta fog för det, medan andra kan hitta ett minst lika vederhäftigt underlag för tesen om vi oundvikligen kommer att sabotera den här planeten långt bortom all räddning. 

Göransson hänvisar givetvis till Festinger, Riecken och Schachters socialpsykologiska studie When Prophecy Fails, en av de bättre böcker som jag har läst efter millennieskiftet (givetvis för att den stryker mig medhårs). Det går givetvis att rikta bärande invändningar mot Festingers och hans kollegors metodologiska förhållningssätt då det antropologiska dilemmat (att observatören påverkar skeendet) alltid finns närvarande i den här typen av studier, men det är samtidigt oundvikligt och det sekteristiska tankemönstret finns där likafullt. Och ubåtsfrågan är närmast ett paradexempel på hur allting tolkas utifrån en redan fastslagen föreställning, där alla fakta läggs på en prokrustesbädd och allt som eventuellt kan motsäga den slutsats som man redan är övertygad av huggs av med förödande precision. Finns det inga bevis för att Sovjet har några miniubåtar, så är det i grund och botten bara en otvetydig indikation på att sovjetryssarna är/var så sluga att de har lyckats utveckla den typen av vapen utan att någon information om dess förekomst har spridits vidare. Den där typen av bisarra tankemönster är för övrigt på intet sätt begränsade till att gälla ubåtar när det kommer till våra ryska vänner. Heidi Avellan, en tämligen blygsamt begåvad ledarskribent i Sydsvenskan, hävdade i en artikel apropå påstådd rysk påverkan på det svenska valet och spridandet av bluffnyheter, att om vi fann några bevis för att något sådant förekom så var det självklart just bevis (i sig en truism), men om vi inte hittade några bevis så var det ingenting annat än en tydlig indikation på hur skickliga ryssarna var på att manipulera oss. Så finns det entydiga fakta så är tesen bevisad, saknas fakta så är tesen i vilket fall som helst oomkullrunkeligt sann. Joseph Heller skrockar kanske förtjust i sin himmel när han hör den typen av resonemang, själv tycker jag att "Moment 22-argument" är direkt ovärdiga människor som gör anspråk på att bli tagna på allvar.

Men pudelns kärna är vår obändiga vilja att anpassa världen efter hur vi vill att den ska vara, inte efter hur den i själva verket är. Det finns givetvis mängder av förklaringar till av vi beter oss på det sättet, men friktions- eller förenklingshypotesen är kanske den tyngst vägande av dem. Vi klarar inte av en tvetydig värld, trots alla våra bedyranden om hur spännande och intressant det är med allt det som är annorlunda, det som får oss att tänka ett varv till, det som får oss att ifrågasätta det vi tror på och det vi är bergfast övertygade om. Då vrider vi hellre alla obekväma fakta så att de kan tvingas in i den världsbild som vi upprätthåller, eller väljer helt att bortse ifrån eller förtiga dem, som när det visar sig att de spår av larvfötter som marinens ubåtsjägare hittade inte alls gick parallellt med varandra utan istället divergerade ifrån varandra, något som för den mest hängivne "ubåtssupportern" säkert kan tolkas som en indikation på att ryssarna har byggt miniubåtar som antingen kan ändra storlek eller som kan ta sig fram på endast ett larvband. Och kan vi lyssna till Carl Bildts svammel om fiktiva ubåtar så är det självfallet inget som hindrar oss ifrån att förlita oss på en skolstrejkande 16-åring som ledstjärna i frågor som är betydligt mera komplicerade än vad som rör sig under ytan i våra farvatten. För så länge de säger det vi helst av allt vill höra så stänger vi så gärna av alla former av kritiskt och mera substantiellt tänkande. Orakel, upphäv din röst och folket ska följa dig! För, som Gunnar Ekelöf så träffsäkert formulerade det, "det som är boskap i andra är boskap också i dig"