I en artikel betitlad "Konspiratorisk retorik sliter vårt samhälle itu" som tydligen har publicerat i både Svenska Dagbladet och Expressen ger litteraturprofessorn Frida Beckman sig in i den hätska debatten om genusteorin, och måltavlorna är givetvis Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författare till boken genusdoktrinen. Nu måste jag väl säga att litteraturvetenskap för mig är något av skämtdisciplin (jag har själv ett oräkneligt antal högskolepoäng i ämnet, poäng som jag givetvis har haft ovärderlig nytta av...), kännetecknad av oräkneliga esoteriska teorier av tvivelaktig, för att inte säga obefintlig, vetenskaplig halt, meningslöst bökande kring den egna naveln, och ständiga försök att förgäves få någon som är verksam utanför disciplinen ifråga att ta den på allvar. Det är med litteraturvetenskap som med ett avsnitt av Mord i paradiset, det är trevligt och lite småmysigt, men man ska kanske inte lägga alltför mycket energi på att få ut något av verklig vikt i någondera av fallen. Och därför kan man kanske också fråga sig om man ägna någon större energi åt Beckmans debattinlägg? Svaret är troligtvis nej, men jag kan ändå inte låta bli eftersom texten för mig framstår som nästintill helt absurdistisk (måhända skrev Beckman sin doktorsavhandling om Eugéne Ionesco...?).
Istället för att hänvisa till artikeln kommer jag nu att citera den ordagrant, eftersom innebörden annars riskerar att gå förlorad och även för att därigenom inte riskera att bli anklagad för att förvränga något. Vi tar ett stycke i taget (en viss redigering har jag dock gjort) och tittar på vad Beckman hävdar. Och så försöker vi läsa mellan raderna...
1) Den konspiratoriska retorikens spöke går runt i vår samtid. Det förefaller inte troligt att spöket på eget initiativ planerar att framlägga sin åskådning, sina mål, sina syften. Dessa är inte enhetliga och ett manifest är således inte att vänta. Det förblir ett spöke och som sådant kräver det en blottläggning och ständig vakenhet.
Kommentar: Detta är ingenting annat än konspirationsteoretisk kritik riktad mot vad som av Beckman påstås vara konspirationsteorier. Anspelningen till den dolda fienden som inte går att identifiera utan förblir ett närmast osynligt spöke är ett traditionellt konspirationsteoretiskt topos. Den assimilerade juden var betydligt farligare än de s.k. "ostjuden" i det nazistiska Tyskland just därför att han/hon var osynlig, därav det upplevda hotet och därav den gula stjärnan som till slut gjorde det osynliga observerbart. Det är just det formlösa, odefinierbara som kännetecknar de hot som konspirationsteoretikern letar efter, vilket givetvis fyller en dubbel funktion. Själva det diffusa i hotet gör att man kan inrangera i princip vem som helst i den hotande gruppen. Samtidigt innebär det faktum att det inte går att nagla fast eller med säkerhet ens identifiera var hotet finns att man inte behöver anstränga sig över hövan för att presentera empiriska bevis. Konspirationen finns där, den är omfattande, den har ingen fast form, men den ska samtidigt bekämpas med alla medel.
2) Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte olika, vi är motståndare. Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte meningsmotståndare, vi är fienden. Enligt den konspiratoriska logiken strävar vi inte mot olika syften och mål utan bedriver ett krig mot varandra.
Kommentar: Detta är också ett vanligt tillvägagångssätt i den typen av retorik som tillgrips inom den konspirationsteoretiska kontexten. Man tillskriver motparten en total oförsonlighet för att därigenom rättfärdiga sitt eget fördömande, för genom att hävda att någon för ett skoningslöst krig mot en själv så blir alla medel tillåtna. Genom den här typen av retoriska gester så förvandlar man sig också automatiskt till ett offer utsatt för angrepp (nazisterna betraktade ju inte helt oväntat - men givetvis helt ogrundat - på allvar judarna som ett hot mot sin egen existens) och då blir nästintill alla medel tillåtna eftersom det bara handlar om att försvara sig. Att offerretoriken bjuder in till och rättfärdigar övergrepp även från offrets sida är en konsekvens som sällan omnämns, men den är inte desto mindre ett faktum.
3) Den konspiratoriska retoriken bygger på en paranoid logik som likställer olikheter och antagonism. Du är antingen med oss eller mot oss. Du är antingen lik oss eller ett hot mot oss. Till den paranoida logiken hör också ett mått av storhetsvansinne. Något måste ju förklara varför andra människor och åsikter inte bara är – tja, andra människor och åsikter – utan aggressiva angripare eller lömska agenter och ideologier ute efter att infiltrera och underminera det vi är och tror på. Den konspiratoriska logiken göder och göds av polarisering och populism.
Kommentar: Genom att förstora och förgrova kritiken behöver man inte gå in på sakargument, och slipper överhuvudtaget ifrån mödan med att skärskåda sin egen position. Eftersom man själv (läs Beckman) är en fullödig representant för den toleranta Sanningen så måste ju den som inte försvär sig åt samma sanning närmast per definition vara behäftad med en psykologisk disposition som ligger mycket nära, eller kanske rentav över, gränsen till allvarliga mentala störningar. Den som i det här fallet inte delar Beckmans tolkningar är (hon säger faktiskt detta mer eller mindre i klartext) storhetsvansinnig, paranoid och konfrontationslysten och frånerkänner dessutom motparten dess mänsklighet. Det är inga direkt blygsamma anklagelser av en person som ser sig själv som representant för en icke-polariserad diskussion. Men det där är också just ett kännetecken för den typ av paranoid retorik som Beckman försvär sig åt. Så fort någon kritiserar din tolkning så är den personen fientlig och strävar efter att polarisera diskussionen. Att använda just den typen av psykologisk projektion genom att tillskriva motståndarsidan egenskaper som man själv bär så vinner man återigen fördelen att inte behöva nagelfara sig själv och kan lägga all skuld på motparten.
4) I ett amerikanskt sammanhang är det förstås president Trump som är den konspiratoriska retorikens ohöljda mästare. Det finns ett flöde av exempel – för att ta ett aktuellt ser vi det i hans Fourth of July-tal, där samtliga i den senare tidens demonstrationer mot systematisk rasism står för en radikal och våldsam ideologi och driver ”en skoningslös kampanj” med syftet att ”radera vår historia” och ”utplåna våra värderingar och indoktrinera våra barn” (se DN 6/7). Både i USA och i Europa och Sverige har vi fått vänja oss vid denna retorik och dess centrala roll i populistiska och nationalistiska grupper och sammanhang.
Kommentar: "Guilt by association" är visserligen ett väl beprövat retoriskt knep, men det gör det inte trevligare. Vad Trump överhuvudtaget har att göra med den svenska genusdebatten är fullständigt obegripligt? Men det här argumentet fyller inte bara den positionen att den får Arpi och Wyndhamn att framstå som Trumpanhängare, något som i den imbecilla svenska politiska debatten är nästintill liktydigt med att vara både pedofil och koprofag på en och samma gång, den tjänstgör också som en minst lika tydlig positionering av Beckman. Jag vet inte hur mycket hon vet om amerikansk politik (jag skulle tippa att den kunskapen är ytterst begränsad, men jag kan ha fel...) men det spelar ju ingen som helst roll i det svenska debattklimatet. Kan du klämma åt Trump, även om det är i en diskussion om huruvida vi ska äta kanelbullar eller wienerbröd under fikapausen, så har du genast en samling likasinnade som är villiga att nicka instämmande och klappa dig på ryggen. Det är vad jag brukar kalla för lössplockning, dvs ett primatbeteende som först och främst tjänstgör för att visa att du vet din plats i flocken och kan klappa händerna i takt.
5) Inte sällan är det ”den vänsterliberala eliten” som ställs mot ”folket,” ibland en ”gaylobby” som hotar att krossa familjen och sexualisera barn eller en ”pk-maffia” som arbetar för att underminera yttrandefriheten. Ingenting av detta är nytt. Det är inte ens längre förvånande. Vi blinkar knappt när den polariserande retoriken river och sliter i våra allt mer tilltygade känslor av samhörighet och medmänsklighet. Men vad som är förvånande, och inte bara förvånande utan också märkligt och inte så lite skrämmande är hur den konspiratoriska retorikens spöke allt oftare letar sig in på ledarplats i Sveriges största dagstidningar. [---] Artikelserien och boken har desto mer att säga oss om hur den konspiratoriska retoriken bygger broar mellan de populistiska träsken och den borgerliga offentlighetens gamla högborgar. På bästa ledarplats utnyttjas och förstärks ett växande förakt mot politiska processer och institutioner med hjälp av en självpåtagen underdogposition.
Kommentar: Jag vet inte om Ivar Arpi någonsin har betraktat sig själv som en underdog? Han har måhända betraktat sig, och betraktar sig, som en kritisk sanningssägare, men det är en helt annan sak. Återigen vänder Beckman argumenten på huvudet och hävdar att det är Arpi som är underdogen, samtidigt som hon själv argumenterar inom ramarna för en uppenbar offerretorik där hon själv säger sig försvara ett antal missgynnade grupper. Men syftet med Beckmans argumentation är återigen inte överdrivet svårt att lista ut, dels förminskar hon Arpis argumentation genom att iklädda honom en påstådd offerroll, dels svär hon sig fri från att själv inta den rollen och blir istället en okuvlig representant för det öppna och toleranta debattklimat som hon påstår sig vara en anhängare av. Den toleransen för dock i ärlighetens namn en mycket undanskymd roll i den här debattartikeln.
6) Ivar Arpis artikelserie i Svenska Dagbladet under 2017 och den bok – ”Genusdoktrinen” – som nyligen utgivits med Anna-Karin Wyndhamn som medförfattare, utgör bra exempel. Detta är texter som inte tjänar på att läsas för sina fakta. Som flertalet recensenter och debattörer noterar används och återanvänds här en ”bevisföring” som är minst sagt bristfällig (se Ebba Witt-Brattström i SvD(31/5), Olle Folke i Aftonbladet (8/6), Nina Björk i DN (15/6), Mats Benner i Sydsvenskan (11/6), Victor Malm i denna tidning (1/6)).
Kommentar: Det räcker egentligen med att upprepar orden "inte tjänar på att läsas för sina fakta" för att inse att man inte vill ha Beckman med i sitt fotbollslag, eftersom hon med största sannolikhet skulle hinna med att göra åtminstone ett halvt dussin självmål redan i den första halvleken. Om det nu är så att Arpis och Wyndhamns påstående saknar empirisk grund, vilket är vad Beckman hävdar, varför ger hon oss då inte några exempel på just det? Det förefaller ju inte vara alltför svårt att åstadkomma. Och varför skriver hon en egen känslomässigt dominerad text helt utan saklighet för att bemöta en andra personers påstådda osaklighet? Är det för att hon vill slå Arpi med hans egna vapen? Det kan ju förefalla gentilt på sitt sätt om så är fallet, så värst övertygande är det dock inte.
7) Positionen nyttjas med fördel till att identifiera konspirationer, undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvande. Avsiktligt eller ej kommer den också att elda under en drev- och hatmentalitet som begränsar forskares och politikers handlingsutrymme.
Kommentar: Att kritisera en vetenskaplig hållning eller doktrin är alltså liktydigt med att "undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvan". Det är en mycket anmärkningsvärd åsikt. En fungerande vetenskaplig verksamhet delar åtminstone en bärande egenskap med det politiska samtalet, nämligen att kritik ska kunna framföras och hanteras utan att de som blir kritiserade reagerar med blinda oresonliga ryggmärgsreflexer på det sätt som Beckman gör. Det är inte utan att man blir lite misstänksam om det inte i själva verket är så att det vetenskapliga underlaget för genusteorier i själva verket är extremt tunt, eftersom all kritik av den typen av forskning/vetenskap uppenbarligen gör att företrädarna känner sig extremt hotade. Nu får man ju inte glömma att genusforskningen precis som många andra akademiska discipliner är en mjölkko för den som har lyckats komma in i stugvärmen och som får sin forskning finansierad genom att försvära sig åt rätt åsikter. Genom att avfärda alla kritik som drev- eller hatmentalitet förminskar Beckman återigen (för vilken gång i ordningen har jag glömt) de som inte delar hennes ideologiska hemvist och desavouerar grundligt alla möjligheter till ett anständigt vetenskapligt samtal. Det är vare sig direkt trevligt eller överdrivet konstruktivt.
8) Det är symptomatiskt och djupt oroande att ingen av de i övrigt skeptiskt hållna recensionerna av ”Genusdoktrinen” tycks ha hickat till ordentligt över de ”genusagenter” eller den ”maskerade” ”radikala ideologi” som Arpi och Wyndhamn säger sig identifiera. Malm har rätt i att en del av den dramatiska retoriken från Arpis artikelserie rensats bort i boken, den som talade om ”genusideologiska överkyrkor” och ”tysta revolutioner.” Men kvar finns ändå historiskt snurriga konspirationsteorier och, som Per Andersson noterar (SVT 1/6), den tendentiösa, känslobaserade och hånfulla tonen.
Kommentar: "Snurriga" konspirationsteorier och "tendentiös, känslobaserad och hånfull ton". Är det boken "Genusdoktrinen som beskrivs på det sättet, eller är det i själva verket Beckmans egna artikel? Boken har jag inte läst (jag gör det väl någon gång vid tillfälle, när lusten faller på) men det är fullt möjligt att det finns fog för den kategoriseringen, även om jag tror att det nog är en onyanserad bedömning som kanske bör revideras en smula. Genom att plocka ut enstaka värdeladdade ord ur recensioner kan man ju som bekant få fram nästintill precis vad som helst. "Det var en fantastiskt bra pjäs när jag såg den i den förra uppsättningen" kan ju lätt förvandlas till ett entydigt positivt omdöme om vi kapar meningen efter ordet "pjäs", så jag ger inte mycket för Beckmans snuttifierade argumentation i stycket ovan. Argumentationsmässig hederlighet verkar dock inte vara något direkt framträdande drag hos henne.
9) Recensenter och andra läsare gör naturligtvis rätt i att i första hand identifiera bristen på substantiella argument. Det är stärkande att se att det faktiskt inte går att åberopa en tveksam bevisföring gång på gång utan att någon sätter ner foten. Men vikten av att belysa argumentets retoriska natur och dess kopplingar till en bredare konspiratorisk samtid bör inte underskattas.
Kommentar: Nej, men uppenbarligen går det att åberopa ingen bevisföring alls så länge man har rätt åsikter. Och jag måste säga att jag drabbas av någon form av kognitiv dissonans när jag försöker förstå hur Beckman kan hävda att Arpi och Wyndhamn använder sig av retoriska knep och konspirationsteoretisk argumentation när hela hennes artikel är full av exempel på exakt samma sak. Antingen är hon helt befriad från självdistans och/eller självkritik eller också är hon nykorad svensk mästarinna i ironi.
10) Inte heller Lena Andersson, som brukar framställa sig själv som en försvarare av rationaliteten och den fria tanken, tycks reflektera kring retorikens konspiratoriska effekter. I stället präglas hennes artikel om Arpi och Wyndhams bok i Dagens Nyheter (4/6) av felaktigheter uppklädda i en uppeldad och uppeldande språkanvändning där ”forskningsområden beordras att införliva genusfilosofi.”
Kommentar: "Uppeldande språkanvändning". Jaha, det kan man ju kanske tycka, men om kritiken är inriktad på just det så bör man kanske också ägna åtminstone ett par minuter till att granska sitt eget språkbruk. Jag nöjer mig med följande ordlista hämtad från Beckmans artikel: "konspiratorisk retorik", "paranoid logik", "storhetsvansinne", "polarisering", "populism", "växande förakt", "drev- och hatmentalitet", "historiskt snurriga", "tendentiösa", "känslobaserade", "hånfulla", "förryckta", "spektakel", "uppviglande". Men dessa ord bör kanske betraktas som verbal olja på vattnet i den polariserade diskussionen, eftersom Beckman påstår att hon själv står på den sansade och måttfulla sidan. Det är väl ett påstående som inte är helt lätt att ta på allvar.
11) Det finns ingen sådan ”order”. Och ingen sådan ”filosofi”. Kanske är även detta symptomatiskt – som om bristen på välgrundade argument tvingar oss att surfa på talarkonstens yta – ta vara på det som sannerligen låter mycket allvarligt. Orden. Hoten. Vi. Dem. Det finns genusagenter mitt ibland oss. Snacka om ett ”samtidens förryckta spektakel”.
Kommentar: Kännetecknande för verkligt välfungerande ideologier är att de som är bärare av dem inte uppfattar att de är ideologiskt styrda. Beckman ser sig själv och sina medsystrar och -bröder som objektiva sanningssägare, som självständiga tänkare som kan förhålla sig objektivt till verkligheten, medan de som inte delar hennes åsiktsregister avfärdas som mer eller mindre förryckta. Samtidigt är det ju lite roande att den vänster som Beckman tillhör pratar vitt och brett om strukturer av patriarkal och rasistisk art, m.m., m.m., samtidigt som de själva på intet sätt förefaller vara bundna av den typen av sociala hierarkier som strukturerna utgör. Balansgången mellan en struktur som gynnar de som inte delar deras politiska uppfattningar och inte tillhör deras sociala grupp, och den oberoende och strukturellt obetingade position som vänsterintelligentian intar måste vara oerhört svår att upprätthålla och kräver givetvis en begåvning av Beckmans typ för att den ska kunna hanteras. Eller en nästintill total självblindhet. Nog för att den här typen av stipulativa tanke- och betraktelsesätt på sitt sätt kan vara fascinerande, men de bygger knappast på en uttalad vilja att se världen bortom de egna skygglapparna.
12) Vi vill nog gärna tänka att den konspiratoriska retoriken är förbehållen de grupperingar vi redan identifierat som polariserande, populistiska, nationalistiska. Så länge den finns någon annanstans än där vi är kan vi fortsätta förlita oss på att det är de andra – de outbildade, de missgynnade, de åsidosatta, de arbetslösa, de vita männen i den amerikanska mellanvästern – som låter sig duperas och agiteras av denna uppviglande talarkonst.
Kommentar: Notera hur det illa dolda klassföraktet som sipprar fram när Beckman ska förklara hur det kommer sig att människor tänker "fel". Jag vet inte om hon är ironisk ett varv till och på ett subtilt sätt hävdar att vi gör oss skyldiga till fördomar när vi beskyller de ovan nämnda grupperna för att inta en konspirationsteoretisk hållning. Är så inte fallet så är Beckmans von Oben-position faktiskt rätt osmaklig och inte så lite fördomsfull. Utan att tveka minsta sekund så dömer hon ut de outbildade (en grupp som hon uppenbarligen inte själv anser sig tillhöra - om hon därför trots allt ändå tillhör de obildade kan vi lämna öppet), de missgynnade (jaha, så det finns en revanschism implicit i konspirationstänkandet, gäller i så fall det även de personer som bär upp feministiska och antirasistiska diskuser, för där florerar också en dominerande känsla av att vara missgynnad), de åsidosatta (vad som skiljer dem från de missgynnade är oklart, men det är i ärlighetens namn långtifrån det enda i den här artikeln som är det), och slutligen givetvis - det är närmast ett obligatorium i den här typen av texter - de vita amerikanska arbetarklassmännen (märk väl, de vita kvinnorna som tillhör amerikansk arbetarklass räknas inte in i den ekvationen, trots att fler av dem röstade på Trump än på Clinton). Intressant är också att Beckman, med reservation för att hon kanske trots allt är ironisk, pratar om de här grupperna som "de andra", samtidigt som hon säger sig vara emot polarisering. Det borde inte vara överdrivet svårt att från den slutsatsen ta ett steg till och konstatera att Beckman själv och hennes ideologiska fränder är just "de andra" för de som inte delar deras åsikter. Men då glömmer vi givetvis en viktig skillnad. Den obegåvade och ressentimentfyllda del av mänskligheten som tror på vad Beckman kallar för konspirationsteorier har fastnat för en lögn, medan Beckman och hennes vänner däremot har skådat ljuset.
13) För inte skulle väl vi som håller fast vid vår övertygelse om betydelsen av bildning, en obunden offentlighet, på liberal humanism, på omdöme, på demokrati, låta oss påverkas av politisk demagogi? Spöken kan, som bekant, gå genom väggar och murar vare sig de är gjorda av cement eller ideologier. Vi borde vara mörkrädda. Tänd ljuset! Vi har en värld att vinna.
Kommentar: Återigen uppstår frågan om Beckman driver med läsaren och om hela den här artikeln är ett mycket välskrivet sarkastiskt och ironiskt inlägg, menat att säga raka motsatsen mot det man är benägen att tolka in i det skrivna när man läser det ytligt? Menar Beckman på fullt allvar att det går att göra en strikt åtskillnad mellan två typer av bildade personer (Beckman uppfattar sig uppenbarligen som bildad, så glöm det jag skrev ovan) och att bara en grupp, och då givetvis inte den som hon själv tillhör, låter sig duperas av de konspirationsteorier och andra ideologiska och retoriska fällor som lurar på oss alla? Är hon i så total avsaknad av självkritik att hon, dessutom återigen helt stick i stäv med hennes kritik av polariseringen, tror sig vara helt opåverkad av de faktorer och tankemönster som hon hävdar hämmar och förvränger motståndarsidans omdömen. Det är en självpåtagen ignorans som är så egenartad att t.o.m. jag blir närmast mållös. Finns det kanske någonting i den litteraturhistoriska utbildningen som gör att man går vilse i en spegelsal och tappar bort sig själv, sin analytiska kapacitet, och sin förmåga att se åtminstone hjälpligt objektivt på sitt eget beteende (detta är en hemsk tanke för övrigt, för om den är sann så kan ju även jag vara drabbad) eller är detta ännu ett resultat av en fullständigt havererad och totalt politiserad universitetsvärld? Jag vet inte, jag vet bara att det här var en av de mest bisarra texter som jag har läst på mycket länge, och jag har definitivt läst mycket vansinnigheter i mina dar.
