Omskriven och uppskriven, men välskriven…?

Sällan har väl en författare haussats så unisont som neapolitanskan Elena Ferrante, vars autofiktiva romansvit om uppväxten i Neapel har hyllats av både kritiker och publik i en enighet som inte direkt tillhör det vanligt förekommande. Det här är, sägs det i kör, ”stor”, ”drabbande” och ”mästerlig” litteratur som inte förväntas lämna någon oberörd, och lovorden och de positiva omdömena radas upp i recensioner och på sociala forum.

Men vad är det egentligen som lovordas? När jag läser den första delen i sviten, Min fantastiska väninna, så gör jag det fullt medveten om att den ska vara det svagaste kortet bland de fyra romanerna, men trots det blir jag mindre imponerad än vad jag hade förväntat mig.

Det är väl bäst att för säkerhets skull börja med att poängtera att det här inte är någon dåligt bok, även om det betyget dock bör sättas in i sitt rätta sammanhang. För ska man vara ärlig så är det här en dussinroman, visserligen en hyggligt välskriven sådan, men inte desto mindre en ordinär litterär produkt, utan någon överdrivet personlig ton, och utan den nerv som skiljer riktigt bra litteratur från huvudfåran i romanfloden. Texten lyckas aldrig vare sig fängsla, engagera eller riktigt beröra mig, snarare gör den mig oengagerad och en smula uttråkad och känslan av att jag har läst det här förut, och då inte en eller två utan dussintals gånger, är svår att skaka bort. Den här typen av ”etnochica” romaner har skrivits mängder med gånger förut, även om handlingen då har varit förlagt till Asien, till Latinamerika, eller till andra förment mera ”exotiska” platser. Men mönstret är detsamma med den främmande, men samtidigt inte alls skrämmande, kulturen som en ”färgstark” bakgrund till en historia vars banalitet hade avslöjats betydligt lättare om historien hade varit förankrad i en plats närmare den läsaren själv befinner sig på. För den historia som Ferrante har bestämt sig för att förmedla är betydligt mera ordinär än vad ryktet vill göra gällande, och samma sak gäller den prosa på vilken den berättas. Språket är enkelt, vilket absolut inte är någon nackdel, men det är samtidigt fyllt av klichéer och utnötta uttryck, något som är betydligt mera besvärande. Tonen är naiv, på gränsen till det barnsliga, på ett sätt som påminner om Fogelström, även om Ferrante trots allt, det måste medges, höjer sig en bra bit från sin svenske författarkollegas språkliga nivå. Nu utspelar sig visserligen historien under huvudpersonernas barn- och ungdomstid, och det skulle självfallet vara en fullgod ursäkt för en omogen språkdräkt. Men det narrativa perspektivet är retrospektivt och berättarrösten tillhör en äldre kvinna, vilket, om man vill vara snäll, gör frågan om vem det är som egentligen berättar historien, Elena som barn eller Elena som vuxen, till en intrikat gissningslek. Men det konstaterandet ska kanske inte tolkas som en styrka, utan snarare som en svaghet och en osäkerhet.


Frågan är då varför den här romanen har fått ett så översvallande mottagande? Det finns säkert flera förklaringar till det, men jag kan inte låta bli att undra om det till inte ringa del beror på att texten är lättflytande som ett välfungerande laxermedel, medan den samtidigt innehåller ett förment "djup" för den läsare som vill känna sig en smula insiktsfull trots att det han/hon läser i själva verket är banalt och föga djuplodande. I texten finns också en didaktisk ton, där Ferrante för säkerhets skull förklarar både en och två gånger vad karaktärerna känner. Det kan kanske vara en fördel för en oerfaren läsare, men det gör ett valhänt intryck och fram träder en bild av en författare som inte riktigt behärskar sina stilmedel och som inte litar på det hon skriver. Det återstår att se om övriga delar i sviten håller högre klass, men det här är ordinär brukslitteratur och knappast mer. Väninnan må vara hur fantastisk som helst, romanen är det inte.