Ibland är det inte så svårt att hålla sig för skratt – Schabloner och stereotyper i seriernas värld

Det finns många olika typer av sociala stigman i den värld vi lever i. Du kan missköta din kropp och vara för fet, du kan vara rasistisk och fördomsfull, du kan vägra att anpassa dig till den omfattande teknikdyrkan som råder, du kan ställa dig utanför spelet i de sociala medierna, du kan kort sagt göra dig omöjlig på en mängd olika sätt. Det där går väl ändå att leva med, du kan hitta en liten personlig enklav befolkad av likasinnade, även om de personerna i omgivningens dömande öga betraktas som fläskiga, homofoba, asociala bakåtsträvare. Det är ändå bara mänskligt, och om någon kritiserar dig och dina gelikar för era tillkortakommanden så kan du säkert rikta den kritiken tillbaka med lika stor kraft mot den som tycker att ni inte håller måttet, för alla har vi väl någon form av fläck på våra personliga baner, och ingen är väl egentligen felfri? Det finns dock vissa brister som ingen vill erkänna, vissa karaktärsdrag som för alltid förpassar den som har blivit utrustad med dem till förlorarens skara och som är förknippade med en skamkänsla av närmast flagellantisk art. Till dessa brister hör anklagelsen att man saknar humor, en i mina ögon rätt vanlig egenskap som dock ingen vill kännas vid. Det är egentligen fullt förklarligt. Det är inte bara så att man framstår som en tråkmåns, en konventionell byråkrattyp som vandrar genom livet i en rak linje och vars strumplåda är sorterad efter både mönster och slitningsgrad, det är också en egenskap som gör att man, med rätt eller orätt, gör intryck av att vara en smula ogenerös, för en person som är snål med sina skratt kniper på något sätt inte bara igen munnen, han/hon stänger också hjärtat och plånboken mot omvärlden, är sig själv nog och håller övriga på avstånd. Dessutom framstår den som saknar humor som om inte direkt korkad, så i varje fall inte överdrivet intelligent, och är man ändå det sistnämnda så är man det på ett kallt, opersonligt vis och har lika nära till skratt som ett brofundament av betong. Med risk för att framstå som just en sådan trist och otrevlig prick tänker jag ändå ställa mig lite frågande till en av kometerna på den svenska seriehimlen, Ellen Ekman och hennes serie Lilla Berlin. Det återstår väl att se om det är jag eller Ekman som saknar humor.

I den typen av ”anklagelseakt” som det här oundvikligen kan tolkas som, ett problem som kännetecknar de flesta ifrågasättanden av konsensus, hör det väl till god ton att ge den ”åtalade” hennes ombud en chans att försvara sig. Jag börjar därför med att ge ordet till Hanna Jedvik, frilandsjournalist och författare, som i Göteborgsposten (http://www.gp.se/kultur/ellen-ekman-lilla-berlin-3-1.98993) beskriver Lilla Berlin på följande sätt:

”Få har lyckas driva så hejdlöst med sin egen generation av hipsters som Ellen Ekman. [---] Ofta drivs karaktärerna av en hög politisk medvetenhet och håller gärna brandtal om klimatfrågor, jämställdhet eller syn på relationer. Inte sällan för att bita sig själva i baken när personliga tillkortakommanden blottas.”

Det är utan tvekan ett positivt omdöme, och Ekman hävdar själv i en intervju (http://www.qanda.nu/ellen-ekman-37359950) angående seriens innehåll att ”mycket är självupplevt” och hon säger sig också ”ömma[...] mycket för [s]ina karaktärer. De försöker ganska hårt, men når sällan fram hela vägen. Den här tiden som tjugo och trettioåring kan vara så jobbig, man har noll erfarenhet men vill så mycket, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara som missar målet med flera meter.”

Ekman jämför sig också med Martin Kellerman, som i numera avsomnade Rocky hämtar sitt material från sitt eget liv. Likheterna kan förefalla uppenbara, för här har vi två serietecknare som använder sig av en form av autofiktion i sina verk, och som använder de egna bristerna och fadäserna som material för sina humoristiska betraktelser av världen och det liv som de lever. Vi får alltså ett intryck av att det här handlar om en humor som i första hand är riktad inåt, en sorts ironisk distans till den egna personen och de försök att hantera världen, och de misslyckanden som oundvikligen blir fallet, som seriens skapare har gjort i det ”verkliga” livet. I Martin Kellermans fall kan det säkert stämma, Rocky är full av personliga haverier och Kellermans ”hjälte”, d.v.s. han själv, framstår som minst lika tafatt och misslyckad som de övriga karaktärerna i serien. Nu förefaller inte Ekman använda sig av ett lika uttalat alter ego som Kellerman gör, och det gör det, med reservation för alla de labyrinter som fiktionen kan föra in oss i, svårare att se om självdistansen har en lika central roll i Lilla Berlin som den har i Rocky. Jag reserverar mig också för att serien kan förändrats under de dryga fem år som den har existerat, men när Ekman och hennes fans gör gällande att hon i första hand driver med hipsterkulturen, som hon själv säger sig tillhöra, så blir i varje fall jag en smula konfunderad. Vi tittar därför på tre tämligen aktuella, och på många sätt typiska, strippar av Lilla Berlin:

Det här är egentligen ett rätt beskedligt exempel på den ”humor” som presenteras i Lilla Berlins. Schablonbilden av mannen som prylbög är starkt förankrad i den gemensamma fördomsdiskursen i vårt land och i sig ett tämligen oförargligt exempel på stereotyper av könsmässig natur. Att det i det här fallet är så att de genuspräglade fördomarna riktas mot mannen och hans beteende gör givetvis strippen betydligt roligare än om motsvarande sak hade gjorts gentemot den kvinnliga karaktären. I varje fall om man vill skratta på det korrekta sättet. I den mån serien ska leva upp till anspråken på att vara självbespeglande kan man dessutom fråga sig om vilken av karaktärerna som Ekman själv identifierar sig med, den omogne och ständigt stimulanssökande mannen som mest av allt påminner om en liten oansvarig pojke helt inkapabel att motstå sina drifter, eller den ansvarsfulla kvinnan som genomskådar tillvaron och partnerns beteende och framstår som själva inkarnationen av förnuft och mognad? Även om vi bortser från det underliggande fördomsrastret som finns i serien så framstår skämtet som platt och intetsägande, vilket stereotypa skämt så ofta gör.

Stripp nummer två vänder också på könsrollsmönstren och återigen står kvinnan som segrare, medan mannen kläs av som den driftsorienterade (något som på ett inte överdrivet subtilt sätt antyds av det lätt liderliga leende som den manliga karaktären har försetts med i strippens första ruta) och primitiva varelse som han i grunden är. Genom att framställa honom som en slipprig typ av direkt motbjudande slag, som en person som knappt ens hans mamma kan tänkas älska, blir den kvinnliga karaktärens ”slagfärdighet” inte bara ”fyndig” och ”skojig” utan också fullt befogad. Det som hade framstått som ett extremt plumpt beteende om rollerna hade varit ombytta kan nu istället presenteras som ett befogat krossande av någon form av illa fördold manlig hegemoni och kan säkert tolkas som en form av könsrollsöverskridande beteende. Det går självfallet att invända och säga att ironin kan vara riktad mot kvinnans beteende och inte mot mannens, och att strippen beskriver ett ärligt menat raggnings-/kontaktförsök som går snett på grund av att kvinnan är socialt inkompetent. Den tolkningen motsägs dock av det sätt på vilket mannen presenteras initialt, och intrycket kvarstår att det handlar om ett mycket medvetet porträtt av ännu en omogen man, som framstår som en skrävlande i grunden osäker typ, vars självhävdelsebehov sätts på plats av en kvinna som är både smartare och mera slagfärdig än vad han själv någonsin kan bli.

Vill man vara snäll går det att tolka den här strippen, som utgör ett extremt bottennapp även mätt med de mått som bör användas för Lilla Berlin, på två diametralt motsatta sätt. Vi börjar med att utgå ifrån att Ekman, som hon själv påstår sig göra, i första hand driver med sig själv och den hipsterattityd som förefaller vara ett så vanligt inslag i hennes vardag. Då kan vi betrakta de banala floskler och plattityder som karaktärerna framför i de två första rutorna av strippen som en ironisk grimas riktad mot den typen av manifesterade välmenande åsikter utan verklig grund. Ekman framstår då verkligen som en självironisk betraktare, som någon som med en närmast skalpellvass blick nagelfar alla de högstående moraliskt präglade utfästelser som så många av oss gör, utan att överhuvudtaget bry oss om att förankra dessa åsikter i någon form av reellt fungerande kontext, med allt vad det innebär av livsförändringar och samhällsomvälvningar. Man får dock läsa serien som Fan läser Bibeln om man ska kunna underbygga den tolkningen på ett åtminstone något så när trovärdigt sätt, vilket de två sista rutorna i serien visar med eftertryck. Vi hoppar tillbaka till ruta ett och tittar på karaktärerna. Där finns två vita kvinnor, varav en har en Venussymbol runt halsen, något som kan, men inte nödvändigtvis bör, implicera en uttalat feministisk hållning. Vi ser också en färgad man som verkar vara fullt inkorporerad med sina två vita medsystrar, något som inte minst antyds av hans position mitt emellan de två kvinnorna. Dessa tre individer verkar också vara helt ense i sin tolkning av de miljöproblem som vårt jordklot dignar under. I ruta tre dyker så boven i dramat upp, och inte helt oväntat handlar det om en vit man, som för det första framställs som i princip helt ignorant i sin attityd till miljöproblemen, och som också framställs som betydligt mera exalterad än de sansade och upplysta miljökämparna. Inte nog med att mannen förnekar alla problem, han verkar också helt ovillig att förändra sitt livsmönster, något som vi dock får förutsätta de tre övriga karaktärerna redan har gjort. Han är kort sagt allt det som är fel i den här världen, han är vit, han är man och han är medelålders (något som antyds av utseende och mustasch). Det hade kanske varit något mera tankeväckande eller tvetydigt om den färgade mannen eller rentav en av kvinnorna hade framställs som den onde i den lilla saga som Ellen Ekman vill berätta för oss, men det hade givetvis fallit helt utanför hennes uppenbarligen mycket snäva fördomsfilter.

Nu är det här inget nytt när det kommer till serier och satir, och vi kan för jämförelsens skull titta på några andra ”humoristiska” bidrag i serieform, som publicerades för rätt exakt 100 år sedan och vars implicita världstolkning inte ligger fullt så långt ifrån Ekmans och Lilla Berlins som man kanske kan tro. Vi vänder oss till tidningen Söndags-Nisse, som i nummer 15/1909 publicerade följande satiriska kommentar om bostadsbristen i Stockholm:

Tecknare Eigil Schwad, Söndags-Nisse 15/1909. Tagen ur Andersson, En jude, är en jude, är en jude... s. 314

Den här serien kan ju för ett okritisk öga framstå som en kraftfull protest mot de politiska missförhållanden som rådde under den här tiden, riktad mot överheten och dess okänslighet inför de mindre bemedlade i samhället. Tittar man närmare på figurerna, det bästa exemplet är kanske mannen längst fram i bild i den kvartett som avbildas i profil i den femte rutan, så framgår emellertid en tydlig detalj i teckningen som man kanske inte observerar om man inte letar särskilt efter den. Personen ifråga är nämligen försedd med en mycket stor och tydlig ”judesexa”, d.v.s. näsan är ritad i form av en sexa, något som var mycket vanligt i antisemitiska teckningar. Det här är alltså ett exempel på de underliggande fördomar som presenterades i en skämtpress som för den tidens läsare ofta framstod som radikal, politiskt medveten och ifrågasättande. Med de ögon som vi nu betraktar den med framstår den som direkt osmaklig, och får man lust att skratta när man ser den så är det väl i så fall ett beklagande skratt över den närmast totala enfald som tecknaren förefaller ha varit begåvad med. (s. 314)

Nästa stripp är hämtad från tidningen Kasper, närmare bestämt nummer 42/1926:

Tecknare Axel Bäckman, Kasper 43/1924. Tagen ur Andersson, En jude är en jude är en jude..., s. 141

 Även här handlar det om antisemitiska schabloner och stereotyper, den här 
gången med den ”näriga” juden i centrum, en tyvärr alltför spridd stereotyp som fortfarande verkar vara svår att utrota. Fysionomierna är som alltid karikerade, brytningen är omisskännlig och till och med barnen har den lilla böjen på näsan som så tydligt avslöjar var de hör hemma. Vi kan nog vara överens om att den här typen av teckningar inte skulle publiceras i etablerad press nuförtiden, och vi kan kanske vara lika överens om att den eventuella humorn i den här serien lyser med sin frånvaro.

Att på det här sättet jämföra direkt antisemitiska skämtteckningar med en nutida svensk serie som har prisbelönats vid flera tillfällen och som verkar vara allmänt omtyckt, i varje fall av de som delar de värderingar som framförs i den, kan ju förefalla barockt och nästintill över gränsen för det anständiga. Men ska inte fördomar bekämpas oavsett i vilket sammanhang de framförs, och är det egentligen någon skillnad mellan schablonbilden av den girige och samvetslöse juden och presentationen av den vite mannen som omogen, driftsstyrd och obildad? Och om man ursäktar de stereotyper som riktas mot just den vite mannen med att man slår mot en person som tillhör det härskande skiktet bör man inte i så fall vara medveten om att man i så fall trampar in på exakt samma spår som antisemitismens anhängare gjorde till sitt? För när man förväxlar en position med den som uppbär den, så är det ingenting annat än ett paradexempel på just hur rasistiska och fördomsfulla diskurser fungerar, och då är målet för ”satiren” ovidkommande.

Ekman reserverar sig själv för att hennes serie inte alltid är direkt slagkraftigt, då hon säger att ” det kan inte vara punchline-smash varje gång”. Problemet är väl att det väldigt sällan, för att inte säga aldrig, är det. Om det nu är ironin som inte fungerar på mig, om det är Ekmans oförmåga att vara genuint självkritisk eller introspektiv på det sätt som t.ex. Martin Kellerman är, eller om det här helt enkelt handlar om billig plakatkonst förpackad i serieform är kanske inte helt lätt att svara på. Men för mig framstår Lilla Berlin, i varje fall i nuläget, som en i grunden direkt osmaklig serie. Den är full av revanschlystnad och ressentiment, den innehåller stora mått av besserwissermentalitet och ett illa dolt förakt mot de som inte lever upp till Ekmans krav på ett korrekt beteende, och den är helt i avsaknad av värme eller förståelse för de som inte delar Ekmans ideologiska övertygelser. Lilla Berlin är en serie där det alltid är ”den andre” som står för de misstag och brister som ska locka oss att skratta, en form av lyteskomik som gör att serien nästintill verkar vara ritad av en mobbare, av en person som letar efter svagheter hos andra och exponerar dem så att de som tillhör innegänget kan skratta åt den stackare som står utanför. Det är inte trevligt, och, framför allt, det är inte roligt.

När statsvetenskapen blir pejorativ – GAL/TAN-skalans förföriska spegel

Företrädare för den akademiska disciplinen statsvetenskap säger sig studera politik och politiska system på ett vetenskapligt sätt, och de vill gärna framstå som opartiska bedömare av det politiska spektrat, som en yttersta referenspunkt som gemene man kan vända sig till när politikens irrvägar verkar vara mera snåriga än vanligt, och då frågorna är många men svaren få. Att disciplinen som sådan ofta sammankopplas med den utpräglat politiserade nationalekonomin är väl ett kors som de flesta statsvetare får finna sig i att bära, men när den ideologiska förblindning som kännetecknar många nationalekonomer också börjar spridas inom det statsvetenskapliga fältet så blir de forskningsresultat som presenteras inte bara dubiösa rent empiriskt utan också stående i närmast radikal motsatsställning till de vetenskapliga ideal som man säger sig företräda. Kvar blir en ideologiskt betingad partsinlaga, en omvärldstolkning som säger mer om den som tolkar än om det objekt som studeras, och vars eventuella sammanblandning med den verklighet som ”forskaren” påstår sig beskriva nog är mera tillfällig än direkt avsiktlig. Ett alldeles utmärkt exempel på den typen av ideologiproduktion är den s.k. GAL/TAN-skalan, som av någon outgrundlig(om man nu inte vill vara konspiratorisk – vilket man givetvis vill, mer om det senare…) anledning har lanserats som ett alternativ till den traditionella uppdelningen av det politiska fältet utifrån ett vänster/höger-perspektiv.

Ett aktuellt exempel på hur denna smitta sprider sig bland okunniga och okritiska ledarskribenter (d.v.s., de bör betraktas som okunniga och okritiska enbart om man inte vill tillskriva dem den agenda som jag inom kort kommer att hävda att de vill genomdriva) är ett ledarstick från Sydsvenskan den 18 februari innevarande år. Passande nog beskriver tidningen sin egen politiska position som ”oberoende liberal”, och det känns väl därför närmast oundvikligt att dess skribenter tar till sig GAL/TAN-skalan, med allt vad den innebär. Till att börja med gör dock skribenten ifråga ett misstag som inte är helt ovanligt i den svenska debatten, eftersom han/hon blandar ihop begreppen ”liberal” och libertarian. Tvärtemot vad Sydsvenskans ledarskribent påstår så står nämligen inte GAL för grön, alternativ och liberal, utan för ”Green, Alternative, Libertarian”. En libertarian eller en klassisk liberal (om man nu vill använda en eufemism) är inte vad vi i Sverige skulle förknippa med en traditionell folkpartistisk hållning, en libertarian är snarare en centerpartist av Annie Lööfs & Fredrik Federleys tappning, d.v.s. en extremt marknadsorienterad, statsfientlig och socialdarwinistiskt präglad variant av liberalen, där ekonomin och äganderätten (och den påstådda frihet som förutsätts för att den sistnämnda ska kunna vidmakthållas) tillåts överskugga och dominera alla andra frågor. Det handlar alltså inte om en socialliberal hållning, snarare om en sociopatliberal dito. Det är en uppenbar skillnad, och att hävda något annat är att blanda bort korten, inte minst eftersom den libertarianska hållningen går stick i stäv med mycket av det som bör anses prägla en politisk hållning som är ”grön” och ”alternativ”. Att vara miljömedveten och samtidigt förespråka en laissez-faire-inriktad ekonomisk politik är knappast en kombination som kan fås att fungera utan användande av en mycket brutal prokrustesbädd. Och när vänstern förespråkar en stark välfärdsstat och ett utbyggt socialförsäkringssystem så roterar samtliga döda (och säkert en hel del levande) libertarianer i expressfart i sina gravar, för de ståndpunkterna skulle tveklöst förpassas till den konservativa fåran av den uttalade marknadsdyrkaren. GAL/TAN-definitionerna är såldes luddiga på gränsen till rena snömoset, oprecisa på ett sätt som får vilken miljöpartist som helst att framstå som ett under av ideologisk och tankemässig stringens, och behäftade med så många svagheter att den som försöker orientera eller placera sig efter den skalan snart blir lika vilsen som en orienterare som har tappat både kartan, kompassen och pannlampan.

Spåkula för statsvetare? Se nedan...

Varför har då den här skalan överhuvudtaget fått något genomslag i den politiska debatten? Jag måste erkänna att alla politiskt relaterade frågor inte är så lätta att svara på, och många är direkt knepiga och har varit föremål för vidlyftiga diskussioner under en längre tid. Det gäller dock inte den här frågan. Den är mycket enkel att besvara. Vi har redan konstaterat att GAL står för grön, alternativ och liberal (åtminstone i den svenska tappningen). Tittar vi sedan på den andra sidan av denna dikotomi så finner vi att TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk. Har man någon som helst förmåga att tänka kritiskt (en disposition som våra skolor dock förefaller vara väldigt noga med att inte förmedla till sina elever) så inser man rätt fort att det inte verkar vara överdrivet festligt att befinna sig på TAN-delen av skalan, för vem vill egentligen vara traditionell? Det känns ju minst sagt småtråkigt, som om man vore en äldre lätt inskränkt person som satt närmast fastgjuten i sin dammiga fåtölj med slitna antimakasser och nötta armstöd, förfasande sig över att tiden har sprungit ifrån en. Och auktoritär? Det låter ju som om man ville återinföra agan, skrota du-reformen och gärna marscherade i takt så fort tillfälle gavs. Nationalistisk ska vi bara inte prata om, nuförtiden så är det väl nästintill mera socialt acceptabelt att vara styckmördare än att vara nationalist, om vi nu bortser från alla dessa fåniga sportevenemang då vi fortfarande förväntas samlas under fanan och hylla nationens hjältar. Bortsett från det är nationalismen ungefär som gonorré, du kan vara bärare av den, men det kanske inte är något lämpligt samtalsämne vid middagsbjudningen.

Till skillnad från den traditionella höger/vänster-skalan (som också innehåller två tydliga antipoder, i kamp med varandra om makten och tolkningsföreträdet) så har GAL/TAN-skalan en tydlig normativ dimension, med en uppenbar moralistisk slagsida. Det har kanske aldrig varit så att vare sig högerns eller vänsterns anhängare har tillskrivit motparten vare sig sans eller förnuft, men det har varit en hyggligt jämn kamp (åtminstone på idéplanet) där respekten för den andres människovärde ändå har funnits, i varje fall så länge debatten inte har ägt rum i rena diktaturer. Man har kanske tyckt att meningsmotståndaren har haft åsikter som är horribla, man har kanske ställt sig fullständigt frågande till den position som den andre har intagit, men man har ändå tagit debatten på allvar, och inte tillskrivit den andra personen egenskaper som gör honom/henne till en andra klassens medborgare. Så är det inte med GAL/TAN-skalan. Den är ingenting annat än ett försåtlig sätt för de som säger/tror sig tillhöra den progressiva och upplysta delen av mänskligheten att avfärda den politiska meningsmotståndaren som en sorts troglodyt, som en sorgligt misslyckad kopia av en människa, en rännstensprodukt utan vare sig hyfs eller förnuft. I Sverige är det, om vi ska tro Sydsvenskans skribent, givetvis så att Sverigedemokraterna är det parti som lutar mest åt TAN-hållet, och det vet man ju hur Sverigedemokrater är. En mera trångsynt samling människor får man leta länge efter. Sedan är det givetvis så att Moderaterna och KD också lutar över åt TAN-hållet, för det är klart, flirtar man med SD så måste det ju vara någon form av moralisk kollaps som ligger bakom. Övriga partier är dock stadig förankrade på den finare halvan av skalan, då de är ypperliga exempel på GAL-präglade organisationer, med allt vad det innebär av förträfflighet och rättrådighet. Är det någon som är förvånad? Var inte det i så fall.

För att ge det hela en mera rättvisande terminologi kan vi till att börja med försöka uttyda förkortningarna GAL/TAN på det sätt som de bör läsas, och inte på det förment neutrala sätt som de presenteras. En lämplig version vore därför t.ex. (många varianter kan vara tänkbara) om GAL istället utlästes som Godhjärtad, Ansvarstagande och Lyhörd, medan TAN då givetvis ska tolkas som Trångsynt, Aggressiv och Negativ. Då förstår vi också varför de som använder sig av den här skalan, som t.ex. Sydsvenskans ledarskribent, är noga med att positionera sig själva på GAL-delen av skalan, samtidigt som man på ett minst lika omsorgsfullt sätt pressar in samtliga meningsmotståndare på TAN-sidan. Genom att göra det har man skaffat sig ett moraliskt övertag i den politiska debatten, man har redan från början desavouerat de anspråk som kan ställas från den andra sidan, och, inte minst, vridit vad som bör vara en politisk debatt fokuserad på sakfrågor och praktisk politik till en moralistisk diskurs som har mera gemensamt med en söndagsskolemoral än med genomgripande politiska diskussioner förda av individer präglade av integritet, ifrågasättande och en uttalad vilja till kompromisser. Genom att på det här sättet i praktiken underkänna motparten moraliska halt så lyckas man helt enkelt eliminera en diskussion som kanske skulle kunna innebära att man själv riskerar att behöva rucka på sina principer och ifrågasätta de ståndpunkter som man grundar sitt politiska tänkande på. Samtidigt kan man spegla sig i bilden av sig själv som en uttalat positiv kraft i det politiska varat, och om den spegelbilden råkar avslöja att man har en gloria hängande över pannan, vad gör egentligen det? Man vet ju att man tillhör den rätta sidan, så vem kan egentligen invända mot den typen av bekräftelse?

GAL/TAN-distinktionerna är alltså i praktiken ingenting annat än ett ideologiskt filter som inte förtjänar den minsta uppmärksamhet, ett trubbigt och onyanserat verktyg som enbart lämpar sig för den som vill stärka sin självbild utan att därför vara tvingad att skärskåda sig själv närmare. Att användandet av den här skalan också i praktiken innebär ett aktivt propagerande för en libertariansk hållning och att den därför är ett tydligt slagträ i den politiska debatten, med det underförstådda syftet att underminera den traditionella vänsterhållningen, är dessutom ytterst allvarligt, i varje fall om man är en av de individer som fortfarande tror att övergripande kollektiva lösningar krävs för att åtgärda de fundamentala problem som verkar vara ett alltför påtagligt inslag i vår värld. Att den forskning som den här skalan bygger på, en forskning som roande nog har bedrivits av en institution som går under namnet Chapel Hill Expert Survey (vilket kan få vem som helst att undra hur djupt dessa ”forskare” har tittat i flaskan efter insikter), är finansierad av diverse EU-organ och Riksbankens Jubileumsfond gör väl den ideologiska slagsidan om möjligt ännu tydligare. Så om det här analysredskapet överhuvudtaget kan sägas avslöja någonting alls, förutom det som dess förespråkare vill att det ska avslöja, så är det kanske i första hand det faktum att även den statsvetenskapliga forskningen helt uppenbart inte lever upp till ens elementära former av vetenskaplig akribi. Så nästa gång du ser någon av dess företrädare göra anspråk på att förklara världen, ta inte det som sägs som något annat än en mycket vinklad partsinlaga.