När statsvetenskapen blir pejorativ – GAL/TAN-skalans förföriska spegel

Företrädare för den akademiska disciplinen statsvetenskap säger sig studera politik och politiska system på ett vetenskapligt sätt, och de vill gärna framstå som opartiska bedömare av det politiska spektrat, som en yttersta referenspunkt som gemene man kan vända sig till när politikens irrvägar verkar vara mera snåriga än vanligt, och då frågorna är många men svaren få. Att disciplinen som sådan ofta sammankopplas med den utpräglat politiserade nationalekonomin är väl ett kors som de flesta statsvetare får finna sig i att bära, men när den ideologiska förblindning som kännetecknar många nationalekonomer också börjar spridas inom det statsvetenskapliga fältet så blir de forskningsresultat som presenteras inte bara dubiösa rent empiriskt utan också stående i närmast radikal motsatsställning till de vetenskapliga ideal som man säger sig företräda. Kvar blir en ideologiskt betingad partsinlaga, en omvärldstolkning som säger mer om den som tolkar än om det objekt som studeras, och vars eventuella sammanblandning med den verklighet som ”forskaren” påstår sig beskriva nog är mera tillfällig än direkt avsiktlig. Ett alldeles utmärkt exempel på den typen av ideologiproduktion är den s.k. GAL/TAN-skalan, som av någon outgrundlig(om man nu inte vill vara konspiratorisk – vilket man givetvis vill, mer om det senare…) anledning har lanserats som ett alternativ till den traditionella uppdelningen av det politiska fältet utifrån ett vänster/höger-perspektiv.

Ett aktuellt exempel på hur denna smitta sprider sig bland okunniga och okritiska ledarskribenter (d.v.s., de bör betraktas som okunniga och okritiska enbart om man inte vill tillskriva dem den agenda som jag inom kort kommer att hävda att de vill genomdriva) är ett ledarstick från Sydsvenskan den 18 februari innevarande år. Passande nog beskriver tidningen sin egen politiska position som ”oberoende liberal”, och det känns väl därför närmast oundvikligt att dess skribenter tar till sig GAL/TAN-skalan, med allt vad den innebär. Till att börja med gör dock skribenten ifråga ett misstag som inte är helt ovanligt i den svenska debatten, eftersom han/hon blandar ihop begreppen ”liberal” och libertarian. Tvärtemot vad Sydsvenskans ledarskribent påstår så står nämligen inte GAL för grön, alternativ och liberal, utan för ”Green, Alternative, Libertarian”. En libertarian eller en klassisk liberal (om man nu vill använda en eufemism) är inte vad vi i Sverige skulle förknippa med en traditionell folkpartistisk hållning, en libertarian är snarare en centerpartist av Annie Lööfs & Fredrik Federleys tappning, d.v.s. en extremt marknadsorienterad, statsfientlig och socialdarwinistiskt präglad variant av liberalen, där ekonomin och äganderätten (och den påstådda frihet som förutsätts för att den sistnämnda ska kunna vidmakthållas) tillåts överskugga och dominera alla andra frågor. Det handlar alltså inte om en socialliberal hållning, snarare om en sociopatliberal dito. Det är en uppenbar skillnad, och att hävda något annat är att blanda bort korten, inte minst eftersom den libertarianska hållningen går stick i stäv med mycket av det som bör anses prägla en politisk hållning som är ”grön” och ”alternativ”. Att vara miljömedveten och samtidigt förespråka en laissez-faire-inriktad ekonomisk politik är knappast en kombination som kan fås att fungera utan användande av en mycket brutal prokrustesbädd. Och när vänstern förespråkar en stark välfärdsstat och ett utbyggt socialförsäkringssystem så roterar samtliga döda (och säkert en hel del levande) libertarianer i expressfart i sina gravar, för de ståndpunkterna skulle tveklöst förpassas till den konservativa fåran av den uttalade marknadsdyrkaren. GAL/TAN-definitionerna är såldes luddiga på gränsen till rena snömoset, oprecisa på ett sätt som får vilken miljöpartist som helst att framstå som ett under av ideologisk och tankemässig stringens, och behäftade med så många svagheter att den som försöker orientera eller placera sig efter den skalan snart blir lika vilsen som en orienterare som har tappat både kartan, kompassen och pannlampan.

Spåkula för statsvetare? Se nedan...

Varför har då den här skalan överhuvudtaget fått något genomslag i den politiska debatten? Jag måste erkänna att alla politiskt relaterade frågor inte är så lätta att svara på, och många är direkt knepiga och har varit föremål för vidlyftiga diskussioner under en längre tid. Det gäller dock inte den här frågan. Den är mycket enkel att besvara. Vi har redan konstaterat att GAL står för grön, alternativ och liberal (åtminstone i den svenska tappningen). Tittar vi sedan på den andra sidan av denna dikotomi så finner vi att TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk. Har man någon som helst förmåga att tänka kritiskt (en disposition som våra skolor dock förefaller vara väldigt noga med att inte förmedla till sina elever) så inser man rätt fort att det inte verkar vara överdrivet festligt att befinna sig på TAN-delen av skalan, för vem vill egentligen vara traditionell? Det känns ju minst sagt småtråkigt, som om man vore en äldre lätt inskränkt person som satt närmast fastgjuten i sin dammiga fåtölj med slitna antimakasser och nötta armstöd, förfasande sig över att tiden har sprungit ifrån en. Och auktoritär? Det låter ju som om man ville återinföra agan, skrota du-reformen och gärna marscherade i takt så fort tillfälle gavs. Nationalistisk ska vi bara inte prata om, nuförtiden så är det väl nästintill mera socialt acceptabelt att vara styckmördare än att vara nationalist, om vi nu bortser från alla dessa fåniga sportevenemang då vi fortfarande förväntas samlas under fanan och hylla nationens hjältar. Bortsett från det är nationalismen ungefär som gonorré, du kan vara bärare av den, men det kanske inte är något lämpligt samtalsämne vid middagsbjudningen.

Till skillnad från den traditionella höger/vänster-skalan (som också innehåller två tydliga antipoder, i kamp med varandra om makten och tolkningsföreträdet) så har GAL/TAN-skalan en tydlig normativ dimension, med en uppenbar moralistisk slagsida. Det har kanske aldrig varit så att vare sig högerns eller vänsterns anhängare har tillskrivit motparten vare sig sans eller förnuft, men det har varit en hyggligt jämn kamp (åtminstone på idéplanet) där respekten för den andres människovärde ändå har funnits, i varje fall så länge debatten inte har ägt rum i rena diktaturer. Man har kanske tyckt att meningsmotståndaren har haft åsikter som är horribla, man har kanske ställt sig fullständigt frågande till den position som den andre har intagit, men man har ändå tagit debatten på allvar, och inte tillskrivit den andra personen egenskaper som gör honom/henne till en andra klassens medborgare. Så är det inte med GAL/TAN-skalan. Den är ingenting annat än ett försåtlig sätt för de som säger/tror sig tillhöra den progressiva och upplysta delen av mänskligheten att avfärda den politiska meningsmotståndaren som en sorts troglodyt, som en sorgligt misslyckad kopia av en människa, en rännstensprodukt utan vare sig hyfs eller förnuft. I Sverige är det, om vi ska tro Sydsvenskans skribent, givetvis så att Sverigedemokraterna är det parti som lutar mest åt TAN-hållet, och det vet man ju hur Sverigedemokrater är. En mera trångsynt samling människor får man leta länge efter. Sedan är det givetvis så att Moderaterna och KD också lutar över åt TAN-hållet, för det är klart, flirtar man med SD så måste det ju vara någon form av moralisk kollaps som ligger bakom. Övriga partier är dock stadig förankrade på den finare halvan av skalan, då de är ypperliga exempel på GAL-präglade organisationer, med allt vad det innebär av förträfflighet och rättrådighet. Är det någon som är förvånad? Var inte det i så fall.

För att ge det hela en mera rättvisande terminologi kan vi till att börja med försöka uttyda förkortningarna GAL/TAN på det sätt som de bör läsas, och inte på det förment neutrala sätt som de presenteras. En lämplig version vore därför t.ex. (många varianter kan vara tänkbara) om GAL istället utlästes som Godhjärtad, Ansvarstagande och Lyhörd, medan TAN då givetvis ska tolkas som Trångsynt, Aggressiv och Negativ. Då förstår vi också varför de som använder sig av den här skalan, som t.ex. Sydsvenskans ledarskribent, är noga med att positionera sig själva på GAL-delen av skalan, samtidigt som man på ett minst lika omsorgsfullt sätt pressar in samtliga meningsmotståndare på TAN-sidan. Genom att göra det har man skaffat sig ett moraliskt övertag i den politiska debatten, man har redan från början desavouerat de anspråk som kan ställas från den andra sidan, och, inte minst, vridit vad som bör vara en politisk debatt fokuserad på sakfrågor och praktisk politik till en moralistisk diskurs som har mera gemensamt med en söndagsskolemoral än med genomgripande politiska diskussioner förda av individer präglade av integritet, ifrågasättande och en uttalad vilja till kompromisser. Genom att på det här sättet i praktiken underkänna motparten moraliska halt så lyckas man helt enkelt eliminera en diskussion som kanske skulle kunna innebära att man själv riskerar att behöva rucka på sina principer och ifrågasätta de ståndpunkter som man grundar sitt politiska tänkande på. Samtidigt kan man spegla sig i bilden av sig själv som en uttalat positiv kraft i det politiska varat, och om den spegelbilden råkar avslöja att man har en gloria hängande över pannan, vad gör egentligen det? Man vet ju att man tillhör den rätta sidan, så vem kan egentligen invända mot den typen av bekräftelse?

GAL/TAN-distinktionerna är alltså i praktiken ingenting annat än ett ideologiskt filter som inte förtjänar den minsta uppmärksamhet, ett trubbigt och onyanserat verktyg som enbart lämpar sig för den som vill stärka sin självbild utan att därför vara tvingad att skärskåda sig själv närmare. Att användandet av den här skalan också i praktiken innebär ett aktivt propagerande för en libertariansk hållning och att den därför är ett tydligt slagträ i den politiska debatten, med det underförstådda syftet att underminera den traditionella vänsterhållningen, är dessutom ytterst allvarligt, i varje fall om man är en av de individer som fortfarande tror att övergripande kollektiva lösningar krävs för att åtgärda de fundamentala problem som verkar vara ett alltför påtagligt inslag i vår värld. Att den forskning som den här skalan bygger på, en forskning som roande nog har bedrivits av en institution som går under namnet Chapel Hill Expert Survey (vilket kan få vem som helst att undra hur djupt dessa ”forskare” har tittat i flaskan efter insikter), är finansierad av diverse EU-organ och Riksbankens Jubileumsfond gör väl den ideologiska slagsidan om möjligt ännu tydligare. Så om det här analysredskapet överhuvudtaget kan sägas avslöja någonting alls, förutom det som dess förespråkare vill att det ska avslöja, så är det kanske i första hand det faktum att även den statsvetenskapliga forskningen helt uppenbart inte lever upp till ens elementära former av vetenskaplig akribi. Så nästa gång du ser någon av dess företrädare göra anspråk på att förklara världen, ta inte det som sägs som något annat än en mycket vinklad partsinlaga.