Essäer om ingenting – Karl Ove Knausgård går vilse i sin egen labyrint

Karl Ove Knausgård är en mycket begåvad romanförfattare, som tyvärr har förletts att tro att hans förmåga att rekapitulera den egna uppväxten och även i övrigt komponera skönlitteratur av hygglig bärighet också med automatik gör honom till en begåvad tänkare. Så är inte fallet. Det framgår med obönhörlig tydlighet när man läser hans essäsamling Om hösten, ett enda långt bevis för att det faktum att man skriver litteratur inte nödvändigtvis innebär att man har någonting av vikt som kan vara värt att berätta om.

Det är just det banala som är Knausgårds signum, det bleka, det förutsägbara, det rutinmässiga tänkandet som egentligen aldrig vare sig gräver ner sig på djupet eller svingar sig upp mot höjderna. Det är just hans förmåga att göra den träaktiga och fadda verkligheten till centrum för hans litterära universum som gör att hans romaner fungerar, men det är också det som gör att hans essäer havererar. Knausgård har helt enkelt inget intressant att berätta när han kliver utanför sitt eget synfält, han är i grund och botten en solipsistisk författare, en individ som inte egentligen tar in världen, och som just på grund av avsaknaden av kapaciteten att kommunicera med omgivningen blir hänvisad till att återge den i stumma, sepiabruna färger, där bristen på liv får det som beskrivs att förbli ett främmande objekt, en rekvisita för funderingar som har tänkts miljoner gånger förut. Och när historien uteblir, för historieberättandet är trots allt Knausgårds styrka, så blir världen en pappkuliss, en tom teater betraktad genom en tubkikare av en individ som inte egentligen är intresserad av det han ser, även om han själv har låtit sig förledas till att tro att han är det.

Det här är helt enkelt ingen angelägen litteratur, och om den, som Knausgård hävdar, är skriven för hans nyfödda dotter så kan jag inte tänka mig annat än att hon blir djupt besviken över det litterära arv som hon förärats. För vad hon får är pladder. Visst, någon enstaka formulering sticker ut, någon enstaka bild fastnar i några sekunder innan den dränks av nästa mening, men för det mesta är det enda Knausgård förmedlar en form av vitt brus, ett torrt sprakande knaster som saknar egentligt innehåll. Han är som ett barn som ser sin första biofilm och inte kan låta bli att kommentera allt han ser med en manisk svada, men det verkar inte vara förundran inför det han ser som verkar driva honom, utan mera en form av panisk rädsla för tystnaden, som om han tror sig kunna prata sig bort från det faktum att han för det mesta inte har någonting att säga. Det är en besvärjelse som är dömd att misslyckas.

Det hela mynnar ut i en form av litterär Wikipedia, där anspråken är encyklopediska, men där Knausgård i själva verket bara tummar på ytan av det han beskriver, bilderna är fadda och intetsägande, och kunskaperna om det som beskrivs inte större än de man kan googla sig fram till på några minuter. Det är därför intressant att han säger att livet finns i det som vi inte minns, och att vi inte förmår att uppskatta det som livet verkligen är, de stunder som vi verkligen lever, något som Knausgård på ett klichémässigt sätt verkar förbinda i första hand med sin roll som far, i en apoteos över barnet, en trop som är ett minst sagt uttjatat och tröttande inslag i vår kultur men som han ändå verkar ansluta sig till utan minsta distans. För om formen, som Knausgård hävdar, ska vara osynlig i litteraturen så krävs det att den ska låta sig skymmas av det innehåll som texten förmedlar. När detta innehåll då utgörs av de händelser som vi glömmer så fort vi har upplevt dem, inte för att de var så eteriska att vi inte lyckades fånga dem, utan enbart för att de var så ointressanta att vi knappt noterade dem när de ägde rum, så faller texten ner i ett hål där den formmässiga ramen blir som ett pepparkaksmått, en tunn vass kant som omsluter vad som i praktiken är ingenting annat än ett tomrum. Därmed inte sagt att resultatet blir fullständigt ointressant, men det spänningsfält som ändå uppstår i texten har inte så mycket med dess innehåll att göra som med den bild av Karl Ove Knausgård själv som går att mejsla fram när man läser mellan raderna. Fram tonar ett porträtt av en människa som frenetiskt försöker skriva sig in i en delaktighet i världen som han i själva verket inte förmår att känna, en människa som lägger texten som ett skyddande filter mellan sig och världen och som noga undviker alla sprickor som skulle kunna ge ens en skymt av hans rätta ansikte. Autofiktionen brukar ibland presenteras, och inte minst tolkas, som en nästintill naken sanning, som något som för oss närmare den person som den litterära texten kretsar kring, men det är givetvis en chimär, för det handlar om en litterär fiktion som inte skiljer sig nämnvärt från alla de övriga varianter av den typen av fabuleringar som existerar. Vad autofiktionen istället bygger upp är en spegelsal, en rad mer eller mindre förvrängda illusioner som lätt får både läsaren och författaren att gå vilse. Men medan läsaren har en annan värld att återvända till när fiktionen har släppt sitt grepp, även om givetvis inte heller den världen kan ställa upp några exakta sanningsanspråk, så är författaren dömd att för evigt irra runt i sin självskapade labyrint. Och någon Ariadne som kan leda Knausgård ut ur den labyrinten verkar det inte gå att hitta. Dold bakom otaliga spegelbilder som egentligen inte visar någonting alls irrar han vidare, en hypergrafiker som, ironiskt nog, skriver sig bort från världen i sin önskan att närma sig den.

Ett grundläggande problem med Knausgård är dessutom att han tar sig själv på djupaste allvar, för även om han koketterar med att han inte förstår Heidegger (Vem gör förresten det? Knappt ens Heidgger själv troligtvis…) så är en av de få litterära referenserna i boken Rüdiger Safranskis biografi om den snårige tyske filosofen. Hänvisningen blir därför snarare någon form av ironisk blinkning, som om Knausgård vill säga oss att visst förstår han mycket mer än vad han vill erkänna, men att lite klädsam blygsamhet aldrig är i vägen. Det är något pubertalt, närmast gymnasieintellektuellt över den hållningen, man visar upp fjäderdräkten men är samtidigt noga med att markera att man vet att den kanske inte är så välputsad som den borde vara. Anspråken är höga, men förmågan att leva upp till dem sviker och det är också de essäistiska inslagen i romansviten Min Kamp som saggar ner berättartempot i böckerna, jagar ur mig ur fiktionen, och får mig att irriterad treva efter rödpennan och undra över om lektören hade kisspaus när manuset släpptes igenom. Jag brukar sällan anteckna eller klottra i mina böcker, men i den sjätte delen av Min Kamp drog jag stora kryss över sidorna 221 till 227 och konstaterade att det var länge sedan jag läste något som var så pretentiöst och samtidigt så svamligt förutsägbart och helt i avsaknad av originalitet. Strax därefter slutade jag att läsa boken eftersom jag utgick ifrån att jag skulle drabbas av en oemotståndlig lust att kasta den i väggen när jag kom till Knausgårds långa essä om Hitler. Detta av ett mycket enkelt skäl. Jag har läst bokstavligen allt det som Knausgård stödjer sig på för sin Hitleressä och oerhört mycket mer än så om ämnet. Tror jag därför att jag kan skriva en fyrahundrasidig essä om Hitler som har det minsta av intresse att säga som inte har sagts ett otal gånger förut, och dessutom på ett mycket mer välformulerat och genomtänkt sätt? Svar nej! Knausgård borde ha ställt sig själv samma fråga och kommit fram till samma slutsats. Att han inte gör det säger mer om honom än någonting annat i hela hans produktion. Och det är väl där vi får söka anledningen till att Om hösten är ett havererat verk, ett slöseri med papper och tid som med fördel kan ersättas med i princip vilken syssla som helst. Och det var väl förhoppningsvis inte Knausgårds avsikt...