Per T Ohlsson, en av många kanske inte överdrivet begåvade
liberaler, som kallar sig själv för "senior columnist"
(vad det är för fel på en svensk titel framgår inte...) i de
uppslag som han får publicera i Sydsvenskan med en veckas mellanrum,
har tänkt till. Det är synd att säga att resultatet är direkt
imponerande. Men så länge du ylar med i flocken så kan du alltid
förvänta dig att de flesta nickar instämmande. Och vad det
anbelangar Ohlsson själv så har han nog anspråk på att vara något
av en ledarvarg.
Nåväl, i en artikel från den 2 maj så
stödjer han sitt resonemang på en undersökning som European
Council on Foreign Relations har gjort. Vad Ohlsson också undviker
att nämna är att Ivan Krastev, en av medförfattarna till studien
är kopplad till "The Centre for Liberal Strategies", en
tankesmedja som har som första punkt på dagordningen att: "To
trace the historical growth and political consequences for the EU
project and democracy in Modern Society of illiberal, nativist, and
antidemocratic populist parties." Det är svårt att invända
mot den inriktningen, och jag har definitivt inga principiella
problem med det. Men man bör trots allt ha i åtanke att det inte
existerar någonting sådant som "objektiva fakta" inom
samhällsvetenskaperna, och att dina egna ideologiska
"försanthållanden" oundvikligen påverkar hur du tolkar
den information som världen förser dig med. Det är om inte annat
Ohlssons text ett tydligt bevis för.
Ohlsson brukar så
gott som alltid dölja ihåligheten i sina resonemang och de
intellektuella tillkortakommanden som han inte sällan verkar lida av
genom att referera till olika studier/litteratur av politisk art, och
då företrädesvis på engelska. Det är som alla som har läst en
akademisk avhandling vet viktigt att slänga in rätt referenser
oavsett om de är adekvata i sammanhanget eller ej. Det är vad jag
brukar kalla för "Wittgenstein-syndromet".
Nåväl,
eftersom studien, åtminstone om man läser den på det sätt som
Ohlsson gör, stryker hans egna ideologiska övertygelser medhårs så
har Ohlsson inte brytt sig om att analysera den närmare. Den kommer
nämligen fram till att, som Ohlsson formulerar det med illa dold
tillfredsställelse, "en överväldigande majoritet av
svenskarna, 67 procent, anser att USA:s politiska system har slagits
sönder". Detta i.o.m. Trumps presidentperiod. Nu ljuger i och
för sig Ohlsson när han redovisar de här siffrorna, eller om vi
vill vara snälla så kan vi väl kalla det för att han "friserar
siffrorna" på det sätt som så ofta görs när man vill driva
igenom sin egen tolkning. För i själva verket ser det ut så här
enligt den undersökning som han refererar till:
https://ecfr.eu/publication/the-crisis-of-american-power-how-europeans-see-bidens-america/
Jag tänker inte hävda att jag är någon språklig expert, men när Ohlsson anser att de svenskar som tycker att det amerikanska politiska systemet är "Somewhat broken" i själva verket säger att det har "slagits sönder"så ska vi nog vara glada och nöjda över att han inte arbetar som bilmekaniker. För om vi sa åt honom att vi behövde byta vindrutetorkare så skulle han då i konsekvensens namn troligtvis påstå att det vi egentligen har sagt är att bilen är totalt skrotfärdig. Och, vilket Ohlsson också väljer att förtiga, om vi använder oss av hans tolkning så är det 31 % av svenskarna som anser att det svenska politiska systemet har slagits fullständigt sönder och samman. Det skulle sannerligen vara en mycket stor källa till oro om så vore fallet.
Nu ska jag vara
näsvis. Jag tycker om att vara det eftersom jag är en småsint,
missunnsam och elak person. Studien som ECFR gjorde omfattar 15 000
nuvarande och före detta EU-medborgare (Storbritannien ingår i
studien). De elva länder som studien omfattar har en sammanlagd
befolkning på 415 miljoner människor. Sveriges andel består
således av en 41,5-del av den totala befolkningen i de länder som
undersökningen omfattade, vilket således bör leda till följande
lilla uträkning: 15 000 / 41,5 = 361 personer.
Om studien
är proportionerligt genomförd vad det gäller fördelning av de
olika nationaliteter som ingår i EU, vilket vi väl bör förutsätta,
så är det alltså drygt 350 svenskar som har fått säga sin mening
i den här frågan. Det är givetvis ett statistiskt underlag som är
på tok för litet för att det överhuvudtaget ska kunna gå att dra några
säkerställda slutsatser av det. Det är Ohlsson noga med att inte
nämna. Vi får väl hoppas att han har observerat det åtminstone,
men vi ska nog inte ta det för givet.
Men, nu kommer det
allra roligaste (och samtidigt på ett sätt mest skrämmande)
knorren på Ohlsson svamlande. Måns Herngren och Hannes Holm gjorde
för många herrans år sedan ett humorprogram för SVT med titeln
Propaganda-TV. Jag tror att det var i det programmet som Herngren
gick runt på Stockholms gator och frågade människor han mötte om
de tyckte att Svenska Akademien skulle behållas eller om den skulle
läggas ner. Nu reserverar jag mig för att jag inte har någon koll
på Herngren och Holms urvalskriterier eftersom de säkert har fått
fler svar än de som visades i programmet, men de intervjuobjekt som
då fick säga sin mening i vår statliga television var unisona i sin åsikt att Svenska
Akademien minsann skulle behållas. Då var Herngren elak nog att
ställa en följdfråga som löd "Och vad gör då egentligen
Svenska Akademien?" Ingen av de som hade försvarat
institutionens existens kunde svara på den frågan och pinsamhetens
rodnad infann sig omgående på deras kinder.
Då återgår
vi till svenskarna och deras uppfattning om det amerikanska politiska
systemet. Den minnesgode kommer ihåg att 67 procent av de
intervjuade svenskarna (vilket alltså bör vara omkring 240
personer) enligt Ohlssons tolkning tycker att nämnda system har slagits sönder. Jag hade då,
elak som jag är, bett dessa personer att de talade om för mig hur
det amerikanska politiska systemet är uppbyggt och på vilket sätt
det har slagits sönder? Hur många tror du hade kunnat svara på den
frågan? En handfull möjligtvis, knappast fler.
Vad
ECFR:s undersökning mäter i det här avseendet är nämligen inte
(här kommer associationen till Herngren & Holms TV-program att
få ännu en dimension) vad den intervjuade svensken egentligen vet
om det amerikanska politiska systemet och dess eventuella
funktionalitet. Vad undersökningen i själva verket mäter är i
vilken omfattning svenskarna som individer har tagit till sig den
"flak" (ett begrepp som är förknippat med Noam Chomsky
och Edward S. Herman - jag rekommenderar filmen ManufacturingConsent som finns på Youtube - och som syftar på massmedial
propaganda, från början är dock ordet en förkortning för den
tyska benämningen på luftvärnseld, eller rättare sagt de kanoner
som avfyrar den, dvs flugabwehrkanone) som svensk media har ägnat
sig åt i det här avseendet. Den mäter alltså massmedias
genomslag, för den andel av den svenska pressen som inte var direkt
Trumpfientlig under hans presidentperiod bör betraktas som så liten att den
definitivt är statistiskt insignifikant.
Undersökningen
mäter alltså inte en uppfattning baserad på faktiska
kunskaper, utan är snarare en form av mätning av hur officiell
propaganda fungerar och i vilken mån vi sväljer den okritiskt.
Detta ägnade sig för övrigt även SD (inte Sverigedemokraterna
utan Nazitysklands Sicherheitsdienst) åt under kriget, och de
rapporterna används nu ofta av historiker och andra forskare eftersom de,
till skillnad från Ohlssons dravel, ger en tämligen osminkad och
korrekt bild av vad tyskarna verkligen tyckte och inte av vad de
förväntades tycka. Det fanns alltså, vilket är en smula
beklämmande, ett större mått av kritiskt tänkande, ett större
mått av objektivitet och ett öppnare sinne för hur man ska tolka
fakta hos den nazityska säkerhetstjänsten än hos en portalfigur
inom den nutida svenska liberalismen.
