Spåren förskräcker - Eller är NATO-anslutningen undantaget som bekräftar regeln?

Sverige kommer nu att anslutas till NATO av den politiska "eliten", efter lite spel för gallerierna och manipulationer av skendemokratisk art. Märk väl, jag har inga uttalade synpunkter på medlemskapet i sig, även om jag själv av ett antal skäl tycker att det är ett felbeslut, jag är mera bekymrad över hur politiska beslut fattas i det här landet, och över den intellektuella nivån på våra beslutsfattare. Svensken i gemen är kanske inte nödvändigtvis den mest lättduperade individen som den här världen har skådat, men förmågan att glömma bort eller ignorera obekväma faktum är i varje fall påfallande.

Den här listan kan givetvis göras betydlig mycket längre, men här är 10 exempel på viktiga och för samhället genomgripande beslut som har fattats av våra politiker under de senaste omkring 20 åren. Det handlar om politiker från båda lägren, även om det givetvis är inkorrekt att använda den beskrivningen. Detta då vi i Sverige numera har att välja mellan 7½ borgerliga partier när vi går till val. Var och en får själv dra sina slutsatser om huruvida den nedanstående uppräkningen kan ses som en indikation på att vi har kompetenta politiker, och huruvida det även kan tänkas avspegla sig i det beslut som nu har att fattas ("nu" är givetvis fel, beslutet hade i själva verket fattats i ett slutet sällskap långt innan de offentliga "diskussionerna" - som i sig inte är någonting annat än ett rent spektakel värdigt en enpartistat av bananrepubliksformat) i NATO-frågan:

1) Avregleringarna. Precis som i den amerikanska avregleringen av finansmarknaden som ledde fram till börskraschen 2008 har de svenska avregleringarna givetvis inte fungerat som avsett, vilket var väntat eftersom den här typen av "tänkande" bygger på felaktiga premisser och ideologiska käpphästar snarare än på en empirisk grund, och dessutom har sitt huvudsakliga stöd av intressegrupper som tillhör de som profiterar på den här typen av förändringar på bekostnad av det övriga samhället.

2) Privatiseringar. En åtgärd som inte heller den har fungerat som avsett, vilket var väntat eftersom den bygger på felaktiga premisser och ideologiska käpphästar snarare än på en empirisk grund. Det har dessutom inte sällan handlat om ren plundring av vår gemensamma egendom som t.ex. när Filippa Reinfeldt sålde ut vårdcentralen Serafen för en struntsumma till några av sina kompisar, något som givetvis bör betraktas som ett rent kriminellt beteende och som utan tvekan borde ha lett till åtal.

3) Sänkta skatter för företag och på kapital och borttagande av förmögenhetsskatter och arvsskatter m.m. Det har gjort det svenska samhället mer ojämlikt än det har varit på närmare 100 år och förvandlat det till ett regelrätt skatteparadis.

4) Postens sammanslagning med danska posten, dvs bildandet av Postnord. En mångmiljardförlust signerad Maud Olofsson, som är ett lysande exempel på att inkompetens på intet sätt är ett hinder för att göra karriär inom näringslivet, då hon som de flesta svenska politiker har ägnat sig åt att profitera på sina politiska kontakter med de besuttna efter att ha lämnat riksdagen. Men det svenska näringslivet är ju i stor utsträckning en insulär hönsgård, så en hönshjärna till flyter naturligtvis helt friktionsfritt in i flocken...

5) Nuon-härvan. Vattenfalls köp av holländska Nuon är nog den sämsta affär av alla kategorier som någonsin har gjorts i Sverige, och återigen var det Maud Olofsson som var "ansvarig" (nåja, ansvar och politik är som alla vet två skilda ting...). Den sammanlagda kostnaden för den svenska staten för det här praktfiaskot uppskattas till mellan 56 och 89 miljarder, vilket motsvarar ungefär vad förskolorna i hela Sverige kostar under ett år.

6) Den närmast helt oreglerade invandringen. Ett känslomässigt grundat beslut som var totalt ogenomtänkt och helt utan konsekvensanalys och beaktande av ekonomiska och sociala aspekter, och som dessutom ackompanjerades av regelrätta lögner. Var är t.ex. alla välutbildade syrier som påstods komma hit?. Det bör väl poängteras att jag inte nödvändigtvis är motståndare till invandring per se, eftersom den slutsatsen per automatik dras även när man kritiserar den vansinniga hantering som har skett av frågan i Sverige. Men godhetssignalering har blivit en alltmer viktig markör i det moderna politiska livet, medan ett faktiskt politiskt agerande för att skapa ett gott samhälle däremot hamnar betydligt längre ner på prioriteringslistan.

7) Friskolorna. Bibliotek säljs ut eller saknas helt, lärartätheten är låg, antalet okvalificerade lärare är högre inom friskolorna, m.m., m.m. Dvs marknaden agerar på det sätt som den har förväntats att göra under de senaste 40-50 åren, man kapar kostnader för att generera en kortsiktig vinst snarare än investerar (i det här fallet i eleverna) för att få ut en mera varaktig och större vinst i ett längre perspektiv. Det är inget anmärkningsvärt med det, det är så vår tids rövarkapitalism fungerar. Det anmärkningsvärda är att vi har politiker som är så verklighetsfrånvända att de inte vet att det här blir resultatet.

8) Privatiseringar i vården, som i stort följer samma mönster som för skolorna. Capio ska nu säljas till Förenade Arabemiraten, andelen "onödig vård" (kosmetiska ingrepp) har ökat radikalt, samhället har splittrats mellan de som har en privat sjukvårdsförsäkring och de som saknar detsamma, m.m., m.m. Ännu ett samhälleligt experiment som genomförs trots att det finns ett genuint empiriskt underlag som visar att de negativa effekterna tydligt övertrumfar de positiva.

9) Elbristen. Vi har alltså valt att stänga våra kärnkraftverk utan att skaffa en fullgod ersättning, trots att prognoser tyder på att elbehovet i det här landet kommer att fördubblas under de kommande 30 åren. Istället förlitar vi oss i allt högre utsträckning på en notoriskt opålitlig energikälla som vindkraft, vilket får mig att fundera på hur täta banden är mellan våra politiker och vindkraftsindustrin? Dessutom må vindkraften vara "miljövänlig" när det kommer till utsläpp, när det däremot gäller tillverkandet av kraftverken och de metaller som används till dem och till batterierna, plus det förstörandet av stora naturområden som byggandet av kraftverken innebär, så är miljöeffekten mera diskutabel. Att vi dessutom har en högre eltaxa i södra Sverige än i de norra delarna är en bisarr politisk konstruktion som jag inte alls förstår. Om nu så ska vara fallet så bör väl mjölk och andra livsmedel, som företrädesvis produceras i södra Sverige, kosta åtminstone fyra gånger så mycket i Karesuando?

10) Bostadsbubblan. En fullständigt bisarr bostadspolitik har inte bara gjort svensken till den mest belånade individen i hela världen, den har också underblåst en skenande inflation, gött bankerna bortom alla anständighetens gränser (en anständig bank är i och för sig en oxymoron), och lett till en spekulationskarusell som får tulpanmanin i 1600-talets Holland att framstå som en nykter och sansad tilldragelse. Detta är underblåst av en bisarr lågränte- och amorteringspolitik som i grund och botten i första hand tjänar som ett alibi för det faktum att överklassen har tagit större delen av den ekonomiska tillväxten även i det här landet, medan "vanliga" människor har halkat efter och varit tvungna att låna sig fram för att hålla jämna steg med en ekonomisk "elit" vars beteende får det här landet att likna en damm som har drabbats av ett allvarligt fall av algblomning.

Som sagt, var och en får själv avgöra vilken grad av förtroende man bör ha för de som styr det här landet. Vad jag tycker är knappast någon hemlighet, men det är ju jag det.

Och den som känner sig manad får gärna sätta ihop en lista som innehåller 10 punkter som räknar upp större politiska beslut från de senaste 20 åren som har varit konstruktiva och samhällsnyttiga och som kan sägas ha bidragit till att Sverige rör sig i rätt riktning. Något säger mig att det kommer att bli betydligt svårare att få ihop den typen av lista...

Journalistikens kreatur eller den paternalistiska toleransens ansikte

Följande citat är tagna från en anonym ledare i Expressen (anledningen till att den är anonym är självklar, ingen vill givetvis stå för de här dumheterna):

"Det blir inte bättre av att det Dadgostar ville ha sagt – att ett medlemskap kan tvinga in svenskar i Erdogans smutsiga krig – är helt felaktigt. Natos musketörsparagraf, artikel 5, gäller inte om medlemsländer själva börjar grisa. Självklart inte; Nato är en försvarsallians. Men Sverige behöver inte skicka specifikt soldater ens om artikel 5 utlöses. Varje land väljer vilket sorts stöd det vill ge till en attackerad medlem."

Detta innebär alltså att det inte finns några som helst garantier för att NATO som "försvarsallians" faktiskt också fungerar som just en sådan allians, vilket bör innebära att ett medlemskap kan öka hotbilden mot Sverige, utan att det därför går att dra en säkerställd slutsats att ett medlemskap med automatik kommer att leda till ett ökat militärt skydd.

Det här innebär också i klartext att det står helt fritt för NATO-medlemmarna att mörda sina egna medborgare, och även bedriva angreppskrig utanför det egna landets gränser, men att de storsint nog inte begär att den svenska armén ska delta i de övergreppen. Men om vi ställer oss njugga till att delta i de krig som involverar olika NATO-länder (de krigen har varit rätt många vid det här laget) så bör vi nog utgå ifrån att de involverade länderna som ett svar på det kanske inte visar sig vara helt entusiastiska inför att ställa upp på Sveriges sida i en eventuell konflikt. Det finns ju någonting som heter tjänster och gentjänster, även inom den säkerhetspolitiska sfären.

Det finns också någonting som heter realpolitik, och det är givetvis den som styr i de här övervägandena. Men en propagandacentral som Expressen och dess journalister ska kanske vara lite försiktiga med att anklaga andra för att uttrycka sig "missvisande" och för att "lägga ut dimridåer", när man själva ljuger, vilseleder och manipulerar sina läsare utifrån en faktagrund som har en nivå som gör att en kria om bofinkens parningsläte författad av en mellanstadieelev framstår som rena doktorsavhandlingen vid en jämförelse.

Dessutom är ju även det här konstaterande minst sagt roligt (i varje fall om man har sinne för ironi...), och ännu ett exempel på den skendemokrati som råder i det här landet:

"I Sverige är drygt 12 procent av riksdagen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, motståndare. Det är inget problem, pluralism är en naturlig del i en demokrati."

Det är ju fantastiskt att Expressens ledarskribent tycker att det är problemfritt att någon inte delar de åsikter som tidningen framför. Men det finns ju en uppenbar förklaring till denna storsinta "tolerans". "Pluralism" i enlighet med den svenska nomenklaturens definition av begreppet är nämligen just den här varianten, dvs en opposition som är så liten och obetydlig att den kan ges en välvillig och lätt nedlåtande klapp på huvudet samtidigt som makteliten fortsätter att rigga den politiska vardagen på det sätt som har skett under en mycket lång tid i det här landet. Skulle det däremot visa sig att det med tiden skulle växa fram en stor och inflytelserik opposition i den här frågan så kan vi vara fullständigt säkra på att lakejerna på Expressen skulle fortsätta att buga sig för sina herrar och omgående starta ett massivt mediadrev där representanterna för den oppositionen skulle utmålas som "knäppgökar", "rasister", "reaktionärer", "outbildade" eller något annat av de epitet som brukar tas i bruk när någon inte vill rätta in sig i ledet. För den knähund som börjar bjäbba emot, den får snart göra sin sista resa till veterinären...