Skjut inte på brevbäraren! - Om Britta Svensson och drevjournalistikens ansikte

Jag vet inte om Expressenkrönikören Britta Svensson hade haft en mera problematisk relation till sin far om hon hade växt upp i dagens Sverige, men hennes lamentationer över Postnord får mig i varje fall att undra över den saken. Hennes far var nämligen "postis", vilket i det här fallet bör uttydas som postmästare. På den gamla goda tiden (läs under Britta Svenssons fars tid) var det visserligen inte helt okomplicerat att göra sina postärenden och det tog sin rundliga tid, men plikttrogenheten och pålitligheten var hundraprocentig och allt gick uppenbarligen "som ett brev på posten".

Så är det inte längre enligt Britta, som sällar sig till den kör av missnöjesapostlar, som under sedvanlig, närmast slentrianmässig, ledning av Aftonbladets sällan överdrivet pålästa journalister brister ut i ständiga jeremiader över hur posten sköter sina åtaganden nuförtiden. För Britta är ett möte med Postnord uppenbarligen värre än en helg tillbringad framför tv:n tittandes på The Night of the Living Dead, Scream, The Texas Chainsaw Massacre och andra mer eller mindre njutbara filmiska alster, för den skräck hon upplever när posten har henne i sina klor förefaller vara långt värre än vad Jason och andra cineastiska monster kan frambringa. Det är väl på så sätt att beklaga att nyinspelningen av Stephen Kings Det följer boken och återigen använder sig av en clown som den personifierade ondskan (något som för övrigt har fått clownfacket att opponera sig mot vad de anser vara ett smutskastande av en hel yrkeskår) och inte istället använder sig av en medelålders man i postuniform med tillhörande somriga kortbyxor. Men det är klart, i så fall skulle väl skräcken bli fullständigt omöjlig att bära... 

Detta Britta säger är inget nytt och kan väl se som ett bevis (om nu det skulle behövas) för att journalistikens representanter i mångt och mycket inte längre är att betrakta som upptäcktsresande utan snarare som turister. Istället för att bana sig en väg genom okänd mark följer de sedan länge intrampade stigar, och verkar vare sig ha ork, tid eller lust att någon gång kliva utanför den trånga fållan och börja agera på ett mera självständig och kritiskt sätt, dvs på det sätt som journalister (åtminstone enligt den gängse bilden och inte minst utifrån deras egen självbild) traditionellt sett bör bedriva sin profession. Det finns säkert skäl till varför det är så, men vi lämnar den frågan tillsvidare. Dock kan jag inte låta bli att undra hur mediadrev uppstår? På grund av okunskap, brist på självkritik, en vilja att yla med flocken, eller bara på grund av att man känner sig uttråkad?

I vilket fall som helst så konstaterar jag att jag under de senaste åren har skickat omkring 15000 försändelser med posten. Av dessa har två försvunnit på ett sätt som inte går att få klarhet i. Det troliga är dock att den som har beställt det jag har sålt har fått paketet och inte velat betala. Det är en felprocent på en sjundedels promille, och jag vill gärna se någon annan verksamhet som kan uppvisa den typen av resultat.

Jag vet också av erfarenhet att människor i vissa fall inte verkar veta var de bor (märkligt nog), i varje fall inte så pass att de kan uppge en exakt adress, jag vet att många slarvar med C/O-adresser, jag vet att saker och ting skickas slarvigt, packas nonchalant och beställs på lösa boliner från säljare som befinner sig på andra sidan jordklotet, jag vet att många ägnar sig åt direkta bedrägerier där de säger sig inte ha fått det de beställt och skyller på posten, m.m., m.m. Antalet felkällor som inte är postens ansvar är oräkneliga. Jag minns med viss förtjusning ett reportage i någon av SVT:s nyhetssändningar där de hade besökt postens avdelning för "borttappade effekter". Märk väl, det här var långt innan bolagiseringen av posten och Postnords uppkomst, så det går inte att skylla det jag då såg på den postverksamhet som nu bedrivs. Bland alla dessa feladresserade, klantigt förpackade och slarvigt hanterade försändelser kommer jag särskilt ihåg ett kuvert av ordinär storlek som någon hade försökt skicka en nyckelknippa i. Det gick sådär, och frågan är väl om de nycklarna någonsin har hittat tillbaka till det lås som de tillhör? Det är väl knappast troligt, men jag utgår ifrån att den som skickade dem i sedvanlig ordning lade allt ansvar på posten. Själv är jag för övrigt extremt noga, och det kan givetvis också förklara den låga felprocenten.

Sedan önskar jag också, precis som Britta, att vi vore tillbaka på den tid när det fanns ett postkontor i varje liten håla och när brevbäraren kände alla och därför lätt kunde lista ut vem som skulle ha paketet som var adresserat till "Kenta i den gula tvåvåningsvillan". Men den förändring/försämring som har skett är inte enbart postens fel, det beror på ett samhälle som huvudsakligen drivs av någon form av förment marknadsmässig tänkande, där det ekonomiskt rationella får sitta i förarsätet och där allt annat i bästa fall tillåts springa efter bilen. Det är det stora problemet. Vill vi ändra på det och kanske börja betala (antingen via skattsedeln eller via pris/avgifter) vad saker och ting verkligen kostar, då kan vi också börja ställa krav. Men när vi låter snålheten råda så får vi också det vi betalar för. Jag beklagar de försämringar som sker i lika hög grad som Britta Svensson, men jag har en vag (och givetvis ogrundad) förhoppning om att kritiken någon gång kan riktas gentemot det som orsakar problemen och inte bara mot de symptom som sjukdomen för med sig.

Britta Svensson hänvisar slutligen till en förtroendeundersökning angående Postnord som Aftonbladet har gjort. Näsvis som jag är så kan jag givetvis inte låta bli att undra över hur stort förtroendet för Aftonbladet är? Själv skulle jag gissa att tidningsledningen drömmer våta drömmar om att uppnå det förtroendekapital som Postnord trots allt fortfarande åtnjuter...

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/bara-namnet-postnord-fyller-mig-med-fasa/