Vi påstås numera leva i en meritokrati, något som framhålls
inte minst av de som själva anser sig vara representanter för den elit som,
åtminstone i teorin, skapas i den typen av samhälle. Men självuppskattning är
en sak och en korrekt självuppfattning är något helt annat och personligen vill
jag nog påstå att vi snarare har ersatt ett samhälle där faktiska meriter och
hårt arbete i åtminstone vissa fall kunde få någon form av ”belöning” med vad
som med en lite finare terminologi brukar kallas för ett ”nätverkssamhälle” I
praktiken innebär det att nutidens Sverige bara på ett ytligt sätt skiljer sig
från de mera renodlade patron/klient-kulturer som t.ex. finns i vissa
Medelhavsländer. Det är väl ingen direkt önskvärd utveckling, och de frukter
som vi skördar av den förändringen är både små, sura och ibland tämligen
illasmakande.
En aktiv ”nätverkare” ser naturligtvis till att odla alla
kontakter som han/hon kan dra nytta av (vilket kanske kan förklara den flockmentalitet
som florerar i allt högre grad i vårt samhälle) och det gäller att börja i tid.
En som verkligen har sett till att göra det är Expressenkrönikören och
”podcastaren” Alex Schulman, som var så försigkommen att han t.o.m. såg till
att födas i rätt livmoder. Om det här ska ses som ett osvikligt bevis för
Richard Dawkins tes om ”den själviska genen” kan vi kanske lämna därhän, men
det är svårt att tro att en person med Schulmans begåvning hade nått den status
han hade gjort om han inte hade fötts in i den publicistiska aristokratin. Men,
som sagt, det gäller att välja vad man vill satsa på. Vissa väljer utifrån
gammaldags kriterier och riktar in sig på kunskap och kompetens, andra drar
istället nytta av kontakter och känningar. Och de sistnämnda gör för det mesta en
betydligt mera friktionsfri och framgångsrik karriär. Vi kan ju, när vi nu
ändå har tangerat det biologiska stickspåret, betrakta det hela som en
framgångsrik selektiv process av evolutionärt snitt, där de som är bäst
anpassade till den nisch de vill existera i också har störst chans till
överlevnad. Men märk väl, evolutionen är blind och de resultat den genererar
bygger mera på ett makt är rätt-tänkande än på någon form av förment kvalitet.
I den evolutionära processen är således Jan Guillou en vinnare medan Thomas
Bernhard är en förlorare, på samma sätt som Schulman (åtminstone i den nisch som
vi nu befinner oss i) är en vinnare medan den seriösa journalistiken tillhör
förlorarskaran.
Elakt? Ja det är möjligt, men låt oss titta på ett inlägg
från Schulmans penna. Vi hoppar över det senaste inlägget (https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/vi-lever-i-postnord-samhallet-en-tid-dar-ingen-langre-kan-lita-pa-nagot/)
där Schulman, som vanligt mer än villig att yla med hyenorna i den flock han
tillhör, ondgör sig över Postnord på det numera slentrianmässiga sätt som
tillhör slaskjournalistikens klaninsignier (en form av kollegial ryggdunk?),
men noterar i förbifarten ändå ett ofta förekommande inslag i Schulmans prosa. Det
finns ett underliggande närmast religiöst raseri som ofta bubblar under ytan i hans texter och som då och då släpper ifrån sig ett litet giftgrönt gasmoln. Det
pratas om ”biblisk vrede”, en ilska (som Schulman gör sig till talesman för) av
historiska proportioner, en folklig vrede på gränsen till galenskap, ett hat,
ett ursinne, ja det är nästan så att man förväntar sig att Gud ska kliva in
från kulisserna och låta både Sodom (SJ) och Gomorra (Postnord) brännas till
aska på nytt. Kanske tycker sig Schulman förvalta en familjetradition när han
tar till den här typen av brösttoner, för hans morfar Sven Stolpe var som bekant både
troende katolik (i mina ögon en tämligen stor fläck på ett i övrigt kritiskt
sinne) och dessutom inte direkt känd för att lägga fingrarna emellan i debatter
och diskussioner. Men Schulman saknar trots allt det schvung som Hosea, Amos
och övriga gammaltestamentliga förebilder, för att inte säga hans morfar,
visade upp (även om Schulmans ständiga gnällande givetvis kan liknas vid jeremiader) och
påminner kanske i första hand mera om en frikyrklig tältpredikant. Det får mig
osvikligt att tänka på Rust Cohle (Matthew McConaugheys rollfigur i första
säsongen av True Detectives) och hans kommentar angående deltagarna när han och hans
partner bevistade ett tältmöte i den amerikanska södern: ”I think it's safe to
say that nobody here is gonna be splitting the atom”. Nivån är kort sagt låg,
det faktamässiga underlaget är skralt för att inte säga obefintligt, och
poängerna som tas är billiga och personrelaterade, dvs Schulmans öde är i hans
egna ögon av allmänmänskligt intresse. Han verkar se sig själv som en nutida
Job, men det är en futtig Job i miniatyr, en person som tycker sig vara straffad av
Gud när kaffet är kallt och när brevet blir en dag försenat. Vi kan väl utgå
ifrån att Job själv hade hånskrattat åt den typen av problem…
Men när Schulman åker tåg i Sverige (https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/jag-blir-ursinnig-pa-sj-en-biblisk-vrede/
) då är det en eländestripp som, för att fortsätta med bibelallusionerna, får
en Golgatavandring att framstå som en weekend på Bahamas. Och jag vet inte vad som
är värst? Det faktum att tåget går långsamt, att det blir försenat, eller att
Schulman får vänta på sitt kaffe, som dessutom visar sig vara svagt och ha för
lite mjölk i sig (det får man ju i och för sig förstå att en sådan upplevelse
kan ge upphov till livslånga trauman). Men när Schulman däremot åker tåg i Italien,
då händer det grejor. Tåget är snabbt, det är tyst, det är svalt, och, vilket
givetvis är det absolut viktigaste av allt, Schulman kan beställa en espresso,
och får äntligen njuta av ”riktigt kaffe” i ett tåg. Så säga vad man vill om
den svenske ”stjärnkrönikören”, ett väl utvecklat limbiskt belöningssystem
verkar han i varje fall vara utrustad med, och kanske är det där vi ska söka
förklaringen till varför hans skriverier ser ut som de gör. Så om bara Jimmie
Åkesson kan bjuda på en rejäl skvätt espresso så kan säkert han och Schulman bli bästa vänner.
Men låt oss nu titta på bakgrunden till de upplevelser som
Schulman har haft som tågresenär i Italien respektive Sverige. Till att börja
med konstaterar vi då att det Schulman presenterar som en norm för den
italienska järnvägen, dvs höghastighetståg som går i 300 km i timmen, utgör en
försvinnande liten del av det italienska järnvägsnätet. I skrivande stund (med
reservation för eventuella felaktigheter) så körs höghastighetståg enbart
mellan de större städerna i norra Italien och den sammanlagda spårlängden för
den typen av trafik är knappt 93 mil. Detta av ett järnvägsnät som sammanlagt
omfattar inte mindre än 1672 mil. Det är alltså på lite drygt 5% av den
italienska järnvägen som du kan färdas på det sätt som Schulman gjorde. Det
han, mer eller mindre uttalat, vill få oss att tro är regeln för det italienska
järnvägsnätet är i själva verket ett undantag, ingenting annat.
Vi tittar också på passagerarunderlaget för trafiken. 2012
var det sammanlagda antalet passagerarkilometer för Italien 39,7 miljarder,
vilket ska jämföras med 6,1 miljarder för Sveriges del. Se till
befolkningsunderlaget (vi tar aktuella siffror) så blir då antalet åkta
kilometer per person för Italiens del 640 km (39,7 miljarder / 62 miljoner), medan vi
för Sveriges del får siffran 607
km (6,1 miljarder / 10,04 miljoner). Det är alltså så
att det italienska järnvägsnätet mäktar med något fler passagerarkilometer per
person än vad det svenska gör, men skillnaden är inte överdrivet stor.
Och återgår vi då till höghastighetståg och elektrifieringen
av järnvägsnätet så är ungefär 79% av den italienska järnvägstrafiken
elektrifierad (1320 av 1672 mil), medan motsvarande siffra för Sverige enligt
Trafikverket är 80% (vilket bör motsvara omkring 1120 av 1400 mil), dvs fullt
jämförbara siffror. Med i beräkningen är dock inte de linjer som inte står
under Trafikverkets ansvar, vilket motsvarar omkring 200 mil ytterligare.
Tittar vi sedan på subventionerna som betalas ut till
järnvägen från det italienska respektive den svenska staten så uppgick de till
7,6 miljarder Euro för Italiens del år 2012, medan Sverige under samma tid
subventionerade sin järnvägstrafik med 1,6 miljarder. Det innebär en viss
övervikt för svenskt vidkommande om vi tittar på subventionskostnaden per
capita. I Sverige uppgår den till 160 kronor per person/år, medan motsvarande
siffra för Italien är 123 kronor per person/år. För en italiensk Euro i
subventioner kunde du då dessutom åka 5,2 km (39,7/7,6) medan du i Sverige för
motsvarande summa kunde åka 3,8
km (6,1/1,6). Således en liten pluspoäng till Italien i
det här avseendet.
Tittar vi på längden av det totala järnvägsnätet så är
skillnaden inte så stor. I Italien uppgår den, som redan nämnts, till 1672 mil,
medan det i Sverige finns omkring 1650 mil järnvägsnät. Men tittar vi på det
som verkligen utgör en skillnad mellan länderna, nämligen geografiska och
demografiska faktorer, så framträder en bild där Sverige oundvikligen har helt
andra förutsättningar än vad Italien har. Sverige är till att börja med extremt
glesbefolkat i förhållande till Italien. Med en yta som är rätt exakt 1½ gånger
så stor som Italien så bor det omkring 22 personer per kvadratkilometer i
Sverige. Motsvarande siffra i Italien är 205, dvs nästintill en tiodubbling av
befolkningstätheten. Skillnader i spårlängd per kvadratkilometer blir inte
fullt så remarkabel, men ändå anmärkningsvärd. I Italien uppgår den totala
spårlängden per kvadratkilometer till 55 meter per kvadratkilometer, medan
motsvarande siffror för Sverige blir 37 meter järnvägsspår per kvadratkilometer och
då har jag räknat in även den delen av järnvägsnätet som Trafikverket inte
ansvarar för.
Det italienska järnvägsnätet är alltså betydligt tätare än
det svenska, passagerarunderlaget är oerhört mycket större, och de trafikerade
sträckorna generellt sett betydligt kortare. Subventionerna är visserligen
något lägre men konkurrensutsattheten för det statliga bolaget Trenitalia är
samtidigt avsevärt mindre än den som SJ har utsatts för. Den italienska
järnvägen har nämligen inte alls följt samma marknadsfundamentalistiska
riktning som den svenska, utan drivs fortfarande i väldigt stor utsträckning av
den italienska staten. Den enda konkurrenten på huvudnätet är tämligen
nystartade Nuovo Trasporto Viaggiatori (NTV), som är ett Rombaserat privat
bolag som enbart trafikerar de större linjerna med höghastighetståg. Med detta
i åtanke, och med hänsyn till beskrivningen av trafiksituationen i de
italienska städerna som mardrömslik, är det egentligen märkligt att den
italienska järnvägen inte har större passagerarunderlag än vad den faktiskt
har. Det finns åtminstone ytligt sett mycket som talar för att det borde vara
betydligt enklare och mera attraktivt att ta tåget i Italien än i Sverige (vilket
Schulman också antyder), men uppenbarligen är det inte så. Är det ett tecken på att vi är lutheranska
flagellanter som tycker om att gissla oss själva, eller är det ett bevis för
att Schulmans utsnitt av ”verkligheten” kretsar mera kring hans egen navel än kring
verkliga förhållanden. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, men jag kan
ha fel…
https://en.wikipedia.org/wiki/Rail_transport_in_Italy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar