Ingen har väl undgått
att notera att Kapstaden i Sydafrika med största sannolikhet kommer att drabbas
av en extrem vattenbrist under våren. Någon gång i mitten av april beräknas
reserverna vara uttömda och då återstår ingenting annat än en långtgående och
radikal vattenransonering för stadens invånare. I dessa dagar av offentliga
manifestationer för det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra så har
självfallet även denna kris fått utrymme på de sociala medierna, och Talita van
der Heever, som själv bor i den sydafrikanska staden East London belägen på den
motsatta kusten i förhållande till Kapstaden, drabbades av en bister insikt när
hon skulle ge sitt barn välling. För vad skulle, slog det henne, mödrarna i
Kapstaden blanda upp sin välling med när det inte längre fanns något vatten? Så
hon startade en kampanj på sociala medier där deltagarna ska skänka vatten som
sedan ska fraktas med bil från öst- till västkusten i Sydafrika. Och det är väl
snällt, lovvärt, medmänskligt, m.m. , m.m. Själv tycker jag nog att det hade
varit på sin plats med en kampanj av ett helt annat slag, och väl medveten om
att det redan är alldeles för sent för att problemet överhuvudtaget ska kunna
lösas kommer jag nu ändå att slå ett slag för det enda sätt på vilket vi enligt
mig kan lösa vattenbristen i Sydafrika. Jag har dock inga illusioner om att
någon kommer att lyssna, för heliga kor slaktar man inte ostraffat.
De är fler än van der Heever som uttrycker oro över det som
komma skall, och det finns de som räknar med att en dryg miljon barn kommer att
drabbas av vattenbristen bara i den västliga Kapprovinsen. För att göra ont
värre så kan det vi nu ser dessutom vara början på ett betydligt större problem
som riskerar att drabba stora delar av Sydafrika, däribland Johannesburg som i
nuläget ännu inte känner av det prekära vattenläge som andra delar av landet
befinner sig i. Detta då de dammar i Lesotho som förser stora delar av
Sydafrika med sötvatten har rekordlåga vattennivåer. Förberedelserna inför den
kris som komma skall verkar också minst sagt valhänta och hämmas av internt
käbbel mellan ANC och det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA),
som också är det parti som styr staden. Lokala initiativ har tagits från Kapstadens
företagarorganisationer, men de åtgärder som föreslås från det hållet verkar
inte kännetecknas av någon större tankeskärpa. Att lösa vattenbristen genom att
låta de anställda ta med sig vatten hemifrån eller genom att jobba i skift och
låta den lediga personalen köa vid vattenutlämningsställena är väl ungefär lika
konstruktivt som att tro att lösningen ligger i att gå in på grannens mark och
hämta vatten ur en flod som rinner på bådas ägor.
Vem bär då skulden för det som är på väg att hända, Moder
natur eller vi själva? Ska vi tro en representant för den allt mer mjäkiga
vänstern, Zina Al-Dewany, så har Kapstaden och dess invånare inget som helst
ansvar för den rådande vattenbristen, även om Al-Dewany lite halvhjärtat
reserverar sig för att ansvariga politiker ”borde ha insett allvaret tidigare”.
Men vår tids vänster verkar onekligen betrakta hela vår existens som ett
ständigt pågående överfall på oskyldiga offer, och med den hållningen är ”eget
ansvar” knappast ett begrepp som står särskilt högt i kurs. Och att högerns
eventuella ”miljömedvetande” skulle vara något annat än en läpparnas bekännelse
faller på sin egen orimlighet, eftersom den tillväxtekonomi som högern (och för
den delen även socialdemokratin) har som ledstjärna inte är förenligt med ett
verkligt radikalt miljötänkande. Så vad kvarstår då för de som inte vill
hantera verkligheten? Jo, den strategi som minst sagt orättvist brukar
tillskrivas strutsen, men som vi människor praktiserar i betydligt större
omfattning. Då är det också en händelse som ser ut som en tanke att Sydafrika
och då även den östra Kapprovinsen är ett av strutsens naturliga habitat…
Men inte ens en person som har lagt sig till med strutsens
låga huvudhållning kan ha låtit bli att notera de problem med
vattenförsörjningen som nu i rask takt blir alltmer akuta, för det här handlar
inte på något sätt om ett nytt fenomen, även om man lätt kan få det intrycket
när man läser de reportage som nu publiceras. Redan på 90-talet fanns det
emellertid tydliga tecken på att en allvarlig vattenbrist var i antågande för
Kapstadens vidkommande, men nu är det väl i och för sig en allmänmänsklig
egenskap att inte ta till sig dåliga nyheter förrän man får dem nedtryckta i
halsen. Men att blunda för att katastrofer kan komma är en sak, att aktivt
arbeta för att de ska bli ett faktum är något helt annat. Men det är just det
sistnämnda som Kapstadens och Sydafrikas befolkning har gjort. Låt oss ägna oss
åt lite sifferexercis.
1950 uppgick Sydafrikas samlade befolkning till 13,6
miljoner. 2018 beräknas den överskrida 57 miljoner, vilket alltså innebär en
dryg fyrdubbling på knappt 70 år. Som en jämförelse kan sägas att Sveriges
befolkning med en liknande förökningstakt i nuläget hade uppgått till 30
miljoner, och då är dessutom all invandring borträknad ur den ekvationen. För
Kapstadens vidkommande är siffrorna ännu mera skrämmande, då stadens befolkning
uppgick till 618 000 personer 1950, medan aktuella siffror ger vid handen
att det nuvarande invånarantalet uppgår till någonstans mellan 3,7 och 4,3
miljoner människor. Det handlar alltså om en befolkningsökning på mellan 6 och
7 ggr på knappt 70 år (i Sveriges fall hade det lett till en nuvarande
befolkningssiffra på 42-50 miljoner om vi hade följt samma utvecklingsmönster).
Bara under de senaste 25 åren, dvs från den tid då de första larmen om en
potentiell vattenbrist började komma, har Kapstadens befolkning växt med
omkring 2 miljoner människor. Bara en lallande byfåne av sällan skådat slag,
eller en politiskt korrekt individ som väljer att ignorera verkligheten kan tro
att en sådan utveckling inte oundvikligen påverkar miljön och i det här fallet
vattentillgången.
I den västerländska flagellantism som är så populär för
närvarande nämns inte den här aspekten av miljöproblemen överhuvudtaget,
givetvis eftersom den som nämner det genast brännmärks som rasist eller i bästa
fall extremt fördomsfull. Inte desto mindre är det så att det pågår en
katastrofal befolkningsutveckling i stora delar av världen, något som vi alla
oundvikligen kommer att få lida för. Det är inte synd om Sydafrika, det är inte
synd om Kapstadens befolkning, på samma sätt som det inte är synd om en individ
som limmar armarna fulla med hönsfjädrar och kastar sig ut för ett stup i tron
att han kan flyga. Frågan är också vad vi ska göra för att lindra de
självförvållade katastrofer som tredje världens länder med berått mod (eller i
varje fall en kombination av medveten vanskötsel och dumhet) kastar sig in i,
oavsett om det handlar om krig eller om en miljö som havererar under trycket av
en befolkningsökning som helt saknar historisk motsvarighet? Att stillatigande
acceptera vad som faktiskt är ett rent destruktivt beteende och rentav
underblåsa det beteendet genom att inte påtala det och istället enbart lindra
konsekvenserna av det, vilket är vad som sker nu, är ungefär som att försöka
bota någon från alkoholism genom att köpa ut ett helrör till honom/henne. Det
är direkt kontraproduktivt och utan att vara alltför socialdarwinistisk så är
det väl så att vi bör bygga en värld där de negativa konsekvenserna av ett
oansvarigt beteende också blir högst påtagligt för den individ eller det land
som inte kan sköta sig. Det går visserligen att hävda att vi har ett ansvar för
att hjälpa varandra, men i det här fallet handlar det om en relation som har en
uppenbar likhet med ett misshandelsförhållande, där vi av rädsla för att
framstå som omänskliga låter oss toppridas av individer och länder som helt
friskriver sig från att vara delaktiga i det globala ansvar som vi så enträget
vill genomdriva. Det är, passande nog, som om vi vore vankelmodiga föräldrar
som är så rädda för att kränka våra barn att vi låter dem göra som de vill även
om följderna av det beteendet blir vår egen förintelse. Och den immanenta
rasismen i hållningen som säger att vi måste ignorera problem bara för att de
emanerar från länder som inte hör till västsfären behöver kanske inte påtalas.
Som ”tur" är, dvs om vi vill undvika att drunkna i
rasismdiskursen trögflytande kärr, så är det här ett problem som inte enbart
berör tredje världens länder, även om det som sker där saknar motstycke i
resten av världen. Även i Sverige hörs det ständiga verop angående den åldrande
befolkning, lamentationer som får i varje fall mig att genast associera till makarna
Myrdal och Kris i befolkningsfrågan.
Det är något minst sagt motsägelsefullt i den tafatta miljömedvetenhet som vi
försvär oss till, där vi sorterar våra sopor och förfasar oss över en slängd
plastpåse, samtidigt som vi uppmuntras till att skaffa barn helt utan att ens
överväga de omfattande miljökonsekvenser som ett sådant val innebär. Det är på
något sätt som att merkantilismen har fått en renässans i det politiska
tänkandet och i det allmänna medvetandet. En folkrik stat är en bra stat, och
barn det ska vi alla skaffa, för det är tillvarons mening och bra för
tillväxten. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något djupt
patetiskt över de människor som av någon anledning känner sig ofullständiga när
det inte har förökat sig, och som, precis som fotbollspelaren John Guidetti sa
i en intervju efter att han hade fått sitt andra barn, påstår sig inte vara
hela förrän de har spridit sin genpol vidare. Vi är uppenbarligen helt
inkapabla att skaffa oss en mening i det här livet om vi inte har något utanför
oss själva att hänga upp det på, det må vara en religion, en politisk ideologi,
eller i det här fallet en annan individ. Och vi tar till nästintill vilka
lösningar som helst för att få denna vår stora önskan uppfylld, och känner oss
dessutom djupt kränkta när vi inte ges medicinsk hjälp i vår strävan efter att
fylla upp den här planeten in till den allra sista kvadratmetern. Barnanskaffandet
har på sätt och vis blivit något av universallösning, det ger oss inte bara en
mening utanför oss själva, det krymper vår tillvaro till en bekväm kokong och
infantiliserar oss under stora delar av vårt mera produktiva vuxna liv, och får
oss att svamla i termer av ”livets mirakel” och andra liknande kvasireligiösa
floskler. Barnet är också lösningen på om inte alla, så i varje fall en stor
del av de problem som vi möter. Är relationen bra, då ska vi manifestera det
genom att skaffa barn. Är relationen usel, då ska vi se om vi kan reparera den
genom att skaffa barn. Är tillvaron toppen, varför inte förgylla den
ytterligare med hjälp av lite barnskrik? Är tillvaron meningslös, vedervärdig
och knappt möjlig att uthärda, varför inte skaffa ett barn och se om den blir
bättre? Det sistnämnda är för övrigt ett av de mest besynnerliga skäl jag
känner till, eftersom en individ som avskyr tillvaron skaffar en annan individ
till samma plats och därigenom utsätter honom/henne för samma plågor. Att ta en
annan människa som gisslan för sitt eget liv, vilket alltför många
barnföräldrar gör, borde om inte vara straffbart, så i varje fall inte godtas
av någon som skäl.
Jag önskar att jag kunde avsluta det här med att konstatera
att västvärlden och Sverige faktiskt tar sitt ansvar inom det här området, men
så verkar som sagt absolut inte vara fallet. Barnalstrandet i Sverige är högre
än vad det har varit på många år, och även om en del av den ökningen har sin
orsak i invandringen så är det inte hela sanningen. Det finns tecken på att den
koppling mellan utbildning och lågt barnafödande som förut har tagits för givet
(en hypotes som jag för övrigt alltid har varit skeptisk till, eftersom
underlaget är klent och den kausala relationen knappast säkerställd bortom allt
tvivel) är på väg att falsifieras, då barnafödandet ökar bland de högutbildade
inte bara i Sverige utan även i de övriga nordiska länderna. Med tanke på att
sociala mönster brukar reproduceras uppifrån och ned är det en mycket
oroväckande utveckling och det finns goda skäl att börja stämma i bäcken även i
det här landet. Annars kan det läätt visa sig att även den bäcken riskerar att
torka ut. Och i vilket fall som helst så vore det kanske dags att publicera
ännu en version av Kris i
befolkningsfrågan, men då med diametralt motsatt innehåll i förhållande
till dess beryktade föregångare…
https://www.timeslive.co.za/news/south-africa/2018-01-31-day-zero-business-has-a-plan-for-cape-town/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar