När tivolit kom till byn - Gary Glitter och det överdrivna utbudets konsekvenser

Stig Claesson, eller rättare sagt Pettersson, huvudpersonen i boken Henrietta ska du också glömma från 1977, är en typisk Slaskaraktär, medelåders, vemodig till sinnet och så där lite lagom på kant med en värld som framstår som alltmer obegriplig. Bland allt det som Pettersson lamenterar över finns sorgen över att det inte längre finns några marknadsspektakel, och att det var länge sedan han träffade någon steppdansös som sålde liniment till trumsjuka kor. Själv åker han numera runt med en ”kåtshow”, d.v.s. ett stripptält, efter att förgäves ha försökt sig på att turnera med både ormar och tyska dvärgar, och uppgivet tvingats konstatera att det dels förde honom nära ruinens brant och dels var närmast osannolikt larvigt. Själv har jag ingen erfarenhet av vare sig kåtshower, ormar eller tyska dvärgar, attraktioner som säkert har sina fördelar, utan att vi därför behöver gå in närmare på just det området här. Dock är jag så pass gammal att jag faktiskt har besökt ambulerande nöjesfält, och det vid ungefär den tid som Slas skrev sin bok. Det är från dessa uppenbarligen rätt svårutplånade minnen som vi hämtar dagens sedelärande exempel.

Jag har inget minne av vad tivolit hette, om det nu över huvud taget hade något namn, och jag har i ärlighetens namn inte heller gjort några större ansträngningar för att få fram det. Men det spelar mindre roll, ett namn binder så lätt fast en företeelse i en tolkningsram av mera strikt modell, och när vi nu närmar oss barndomens tivolin så gör vi det mera som om de vore en form av arketyper, representanter för ett löfte om en vidgning av den snäva sfär som ett barns vardagsliv så ofta utgör. För om man växte upp i ett litet svenskt samhälle i slutet av 60- och början av 70-talet så hände det för det mesta ingenting alls, och man var i stort sett helt utlämnad åt sin egen fantasi och sin fabuleringsförmåga om man ville att barndomen skulle få det magiska skimmer som den så ofta verkar ha haft för en del andra, om man nu ska fästa någon tilltro till yttranden från nostalgiker med utpräglade anlag för amnesi. Ett bärande inslag i min barndom, och inte minst i min ungdom, var i vilket fall som helst en uttråkning som ibland var så total att jag nästan hade välkomnat ett kärnvapenkrig som ett uppiggande avbrott i tristessen. Så när tivolit kom indånande (eller rättare sagt inputtrande, då attraktionerna fraktades på traktorer och gamla trötta lastbilar) i det lilla samhället så var manegen både vattnad och krattad och förväntningarna hos de yngre invånarna om inte uppskruvade till hysterins höjder, så i varje fall med säkerhet helt i nivå med vad tivolins ägare hade räknat med. För det fanns givetvis en beräknande kalkyl bakom det faktum att tivolit ifråga gästade hålor där dagens höjdpunkt för många bestod i att tömma regnmätaren. Det är kanske elakt, och överdriver med säkerhet de ekonomiska förvärvsmöjligheter som fanns i branschen, om man jämför den här typen av tivolin med rovdjur som smyger sig på sårade, sjuka eller allmänt klena bytesdjur eftersom de är lättast att fälla. Men det är samtidigt självfallet ingen nackdel om man som tivoliägare väljer att lägga sina stopp på platser där t.o.m. en orienteringstävling arrangerad av den lokala idrottsklubben skrivs in som en central händelse i bygdens historia. Vi var kort sagt mottagliga, mer än villiga att låta oss förföras av den rustika charm som tivolit hade att erbjuda, och jag tror inte att någon blev besviken.

Besviken är jag dock över att minnet sviker mig när det kommer till det första besöket som tivolit gjorde. De gästade nämligen det lilla samhället minst två år (det kan ha varit något år till, men jag har för mig att det rörde sig om två år efter varandra). Det nästintill enda jag lyckas dra mig till minnes av det första årets besök är att de då fick slå upp sina tält och attraktioner vid den lokala badplatsen, något som bör ha ställt till en del besvär, eftersom marken lutar om inte betänkligt så i varje fall påtagligt. Andelen lutande tält gav säkert det hela en viss air av Pisa, vilket på sitt sätt är kongenialt då tivolin inte sällan förknippas med italienare, men valet av plats kan i varje fall inte sägas ha varit helt optimalt. I övrigt är det enda jag drar mig till minnes, frånsett att det regnade under de dagar då tivolit var i drift, att det fanns ett tält där man kunde satsa sin veckopeng, en tjugofemöring i taget, i en form av primitiva spelautomater, en sorts enarmade banditer som på sitt sätt var ännu mera utstuderat konstruerade än de som har gett den här typen av maskiner deras namn. Det gick nämligen inte, vilket givetvis var helt i enlighet med svensk lag, att vinna någonting annat än runda polletter med hål i mitten (de såg ut ungefär som vissa danska mynt, men jag har för mig att de var av plast) som i sin tur bara gick att använda i samma maskin som man tidigare hade vunnit dem ifrån. Den maskinen saknade för övrigt all den flashighet och de klatschiga ljud som mera elaborerade spelautomater redan på den tiden kunde skryta med, något som i varje fall inte förhöjde nöjesvärdet. Sedan förtäljer givetvis inte historien om det var så att de äldre besökarna, på det sätt som har gjorts med dagens Jack Vegas-maskiner, kunde satsa större slantar på maskinerna ifråga och sedan i lönndom växla in polletterna mot hårdvaluta efter en avslutad spelsession. Det var i så fall något som gick mina oskyldiga barnaögon förbi.

Nästa besök har jag dock betydligt fler minnen av, och då hade också tivolit anvisats en betydligt mera lämplig plats bredvid den lilla järnvägsstationen. Tonen hade slagits an redan innan tälten och stånden var på plats, då jag och en av mina vänner, hängande över styrena på våra cyklar vid en av ortens två kiosker (det här var på den tiden då det gick att driva kiosker i mindre samhällen och kanske t.o.m. tjäna en och annan spänn på det) överhörde en konversation mellan några av tivolits medarbetare. Fast överhörde är kanske inte rätt ord, eftersom de unga männen som det handlade om noga sneglade på oss innan de drog en skröna om hur de hade blivit stoppade av polisen vid något tillfälle och hur någon av dem, innan de åkte sin väg igen, hade stuckit ut handen genom sidorutan på bilen och snott åt sig mössan från en av poliserna. Vår andäktiga beundran var givetvis illa dold och förvandlade inte bara tivoliarbetarna till en sentida variant av stråtrövare utan skänkte också automatiskt tivolit en lite mörkare och mindre barnslig klang, något som på intet sätt minskade dess attraktionskraft.

Fel ko

Bland de mera handfasta attraktionerna fanns självfallet en fiskdamm, där man via ett spö, ett snöre och en vidhängande magnet kunde fånga små flytande fiskar och sjöstjärnor av plast som så sakteliga flöt omkring i en bassäng. Det var alltså, om inte mitt minne sviker mig, frågan om en fiskdamm med riktigt vatten. Och jag har dessutom för mig att vattnet drevs framåt av någon form av mekanisk anordning och att man således fick fånga sitt byte i flykten. Så autenticitetskraven var uppenbarligen höga (måhända för att leva upp till den svenska tivolikommissionens krav, eller någon annan instans som stod för normsättandet inom detta intrikata område). I vilket fall som helst så var dessa flytande sjödjur försedda med ett ditmålat nummer på undersidan, ett nummer som uppenbarade sig när man lyckades fånga något av djuren, och som för det mesta innebar just ingenting mer än att man fick försöka igen. Vissa nummer skulle dock ge vinst, åtminstone påstods det att så var fallet, och själv blev jag av någon anledning en av de få lyckliga vinnarna i detta fiskafänge, då djuret jag fångade (jag har glömt vilken art det tillhörde) visade sig vara lyckobringande. Det var givetvis svårt att välja bland utbudet på det fabulösa prisbordet, men jag fastnade till slut för en ko, inte helt olik den dåtida Arlakon, i vad som bör ha varit någonting i närheten av skala 1:10. Denna ko, som till skillnad från Arlavarianten inte var fullt så stiliserad och fyrkantig och dessutom försedd med någon form av syntetisk skinnimitation, har jag givetvis redan för länge sedan gjort mig av med som en protest mot nötkreaturens negativa miljöpåverkan, men den var under några år ett tyst men tillgivet inslag i min tillvaro. Och uppenbarligen väckte den också en viss avundsjuka, för ynglingen som skötte fiskdammen, och som kanske själv hade suktat efter nämnda ko, blängde nämligen misslynt på mig när vi stötte på varandra i folkvimlet några timmar senare och väste något i mungipan om vilken osannolik tur jag hade haft. Något som givetvis styrker min misstanke att det var enbart på grund av ett rent förbiseende från arrangörens sida som en vinstgivande fisk (eller vad det nu var?) flöt omkring i nämnda fiskdamm.

Välförtjänta priser

Det känns dessutom som om jag på något sätt peakade redan innan tonåren vad det gäller vinster och tursamhet, men jag vill samtidigt noga poängtera att nästa storvinst på tivolit på intet sätt tillkom via några lyckokast, snarare tvärtom. Den här gången handlade det nämligen om pilkastning, där man medelst tre prickade och sprängda ballonger på ett lika stort antal pilar kunde komma i åtnjutande av fler högkvalitativa priser från det förnämliga utbud som tivolit tillhandahöll. Nu kan ju den här typen av exercis framstå som simpel och okomplicerad för den som inte är initierad i pilkastningens ädla konst, men alla som har stått öga mot öga med lätt sladdriga och undanglidande ballonger och dessutom haft att kämpa mot en besvärande sidvind inser att den typen av uppgifter kräver sin man. Jag vill kanske inte sträcka det riktigt så långt som att hävda att det är en prestation i linje med den som första världskrigets stridsflygare gjorde när de sköt ner spanings- och/eller spärrballonger, men man bör då samtidigt ta i beaktande att de sistnämnda målen visserligen skyddades av en lätt irriterande luftvärnseld, men samtidigt var betydligt mycket större än de objekt som blev föremål för min pricksäkerhet. Men förutom en medfödd talang hade jag också legat i enveten hårdträning under några somrar som barn, och då även passat på att skaffa mig pilkastningens motsvarighet till mensurärr. Jag hade nämligen den inte överdrivet klipska vanan att ofta praktisera min pilkastning barfota, med påföljd att jag vid något tillfälle lyckades spräcka båda mina stortånaglar genom att i tur och ordning tappa en pil på vardera tån. Ett bevis så gott som något för att det handlar om en sport som är så långt ifrån en sysselsättning för veklingar som man kan komma. Stärkt av denna erfarenhet, och med läkta stortånaglar, närmade jag mig därför nästkommande tävlingsmoment på tivolit med ett självförtroende av närmast hybrisartad natur. Och jag gjorde ingen, frånsett möjligtvis den man som skötte pilkastningsståndet, besviken, utan lyckades i raskt takt sänka tre ballonger två gånger om via ett par fulländade uppvisningar. Innan dess hade jag givetvis träningskastat ett tiotal gånger för att känna på banan, men det räknas naturligtvis inte annat än som ren uppvärmning. Som belöning för denna närmast osannolika prestation inhöstade jag två utsökta praktpjäser, som alltsedan dess har värmt både mitt hjärta och min bokhylla. Jag måste väl erkänna att jag fortfarande inte har kommit helt på det klara över vad dessa figurer, tillverkade i ett mycket naturligt konstmaterial, egentligen föreställer, men det handlar säker om någon form av antika kultföremål från en för länge sedan förlorad civilisation. Ett gediget hantverk är det i vilket fall som helst.

Efter denna prestation mattades min tävlingslystnad något, vilket även hade att göra med att jag fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till från den gentile och varmhjärtade tivoliägaren. Han var med största sannolikhet orolig för att jag skulle sopa fullständig rent bland priserna och därmed tvinga dem att avbryta sin lukrativa verksamhet i förtid, och jag fick därför själv pröva på hur det var att arbeta inom nöjesfältens förtrollade värld. Detta genom att jag sattes att förvalta ett stånd där man kunde ägna sig åt ringkastning. I just det här fallet valde den hågade ringkastaren själv sitt pris redan vid tävlingstillfället, detta genom att sikta in sig på något av de mycket åtråvärda föremål som stod på golvet i det bås där ringkastningen ägde rum, och sedan bokstavligen försöka omringa detta objekt med hjälp av ett säkert öga och en snärtig handled. Nu visade sig även det här vara en sport som var betydligt klurigare än vad en hastig blick kunde ge vid handen, detta då det fanns vissa rent materiella faktorer som komplicerade tingens natur. De ringar som man förväntades använda var till att börja med kanske inte fullt så runda som man kunde förvänta sig, utan skiftade en smula i både höjd- och sidled. Det gjorde deras luftfärd minst sagt oberäknelig, och om utövarna av den här sporten inte var fullt så framgångsrika som de hade haft förhoppningar om så berodde det inte enbart på att de hade överskattat sin förmåga. Det stora hindret utgjordes dock inte i första hand av ringarnas beskaffenhet utan av det faktum att priserna stod på en fyrkantig träplatta. Det räckte nämligen inte med att man lyckades få ringen runt föremålet, utan ringen skulle omsluta även den underliggande träplattan för att något pris skulle delas ut. Det visade sig omgående vara en tämligen svårbemästrad uppgift. Jag har inget minne av att jag kontrollmätte ringarna och plattorna för att se om det överhuvudtaget var praktiskt möjligt att lyckas, men det är inte utan att det smög sig in en misstanke om att någon form av mätfel hade uppstått, säkert på grund av slarv eller ett rent förbiseende från den ansvariges sida. Jag fick i varje fall motta en del sura muttranden från de rättshaverister som envisades med att direkt på plats protestera mot upplägget, något som säkert var avsett som en något småsint hämnd från tivoliägarens sida för mina tidigare framgångar. Det hjälpte inte att jag under en tid hade en av mina vänner stående vid ståndet, glatt framvisandes det pris som han själv hade vunnit av mig, inte minst eftersom det snabbt visade sig att ingen var kapabel att upprepa hans bedrift. Så här efteråt insmyger det sig en fundering om hur det egentligen gick till när han plockade hem sitt pris (vad det var för något har jag glömt), men jag har ingen anledning att tro att någon av oss fuskade. Uppenbarligen fanns det någon form av svårhittat kryphål som gjorde att det gick att överlista även det här systemet, men jag tror att vi kan utgå ifrån att det hålet snabbt täpptes till.

Ett tivoli är aldrig riktigt fulländat om det inte bland aktiviteterna även finns en liten skyttepaviljong där de uppdämda destruktiva drifter som så lätt lagras i bysamhällen av den här arten kan få sitt utlopp via en inte alltför svårgenomskådad sublimeringsprocess. Så var givetvis fallet även på detta tivoli, men själv provade jag aldrig min förmåga i just det här avseendet. Detta då skytteståndet snabbt blev ett tillhåll för grabbar av det något tuffare slaget, och då offentlig förnedring aldrig har legat särskilt högt på listan över saker som jag nödvändigtvis vill uppleva i egen hög person. Jag nöjde mig därför med att iaktta hur de breda pojkarna skötte sig, dock utan att förfalla till det inställsamma beundrande mummel som de verkade förvänta sig så fort de av någon anledning träffade sitt mål. Därmed inte sagt att de inte hade förtjänat den typen av uppmuntran, för om ringarna i ringkastningsståndet var skeva så var luftgevären inte så förskräckligt mycket rakare. Det var kanske inte så att man direkt riskerade att sätta kulan i pannan på den som stod bredvid en, men det är en öppen fråga om någon av kulorna överhuvudtaget träffade sitt avsedda mål. Det fanns dock gott om alternativ i det avseendet för det som erbjöds som prisobjekt i skytteståndet var en lång rad av små plastflaggor, vars ”stänger” satt inkilade i plaströr som var delade i flera separata delar. Du skulle alltså skjuta sönder de yttre plaströren så att flaggan föll till marken, varpå den som skötte om ståndet plockade upp den och överräckte den till den stolte prickskytten som ett manbarhetsbevis. En oundviklig följd av att kulorna ven friskt och något okontrollerat i lokalen blev emellertid att flaggorna när de väl föll till marken hade fått ta emot både en, två och tre, och kanske rentav fler, direktträffar, med påföljd att de i bästa fall knappt höll ihop. Det verkade dock inte bekymra någon. Med en bred och lagom nonchalant gång, av den art som brukar praktiseras av pojkar i de yngre tonåren som inte vill någonting hellre än att bli betraktade som män, strosade de framgångsrika mästerskyttarna runt på det lilla nöjesfältet med sina skändade nationalsymboler i plast uppstickande ur bröstfickan på den obligatoriska jeansjackan. Och de var så lyckliga…

Tvivelaktigt värde

Tvivelaktig karaktär

Om det priset gjorde mottagarna både stolta och nöjda så fanns det andra belöningar som initialt föreföll värdefulla, men vars pris raskt devalverades. Ett år, jag har glömt vilket och det här får mig att misstänka att det kan vara så att tivolit gästade oss vid fler än två tillfällen, hade någon av dessa driftiga entreprenörer på ett för mig obekant sätt kommit över en närmast outsinlig samling Gary Glitter-skivor. Jag har förträngt vilket album det handlar om, men det bör ha varit debutskivan Glitter från 1972, som uppenbarligen verkar ha pressats upp i ett närmast oräkneligt antal exemplar. Det handlade alltså inte om att tivolit hade kommit över en skivsamling bestående av mängder med olika album från en bred samling artister, utan om en skiva från en artist, punkt slut! Den fanns det dock, som sagt, desto fler exemplar av. Och uppenbarligen fanns det inte heller någon större önskan från tivolipersonalens sida att fortsätta att släpa på dessa skivor i all oändlighet, och då återstod givetvis ingenting annat än att försöka bli av med dem genom att dela ut dem som priser i de olika former av tävlingar som tivolit arrangerade. Sagt och gjort! Jag kan inte svara för hur den vuxna generationen reagerade inför detta påfund, men jag drar mig till minnes att vi barn åtminstone till en början var åtminstone inte avogt inställda till att vinna ett pris som gjorde det möjligt för oss att förgylla vardagen med lite glamrock. Den inledande entusiasmen svalnade dock alltmer i takt med att priserna duggade in och skivsamlingen växte, eftersom man inte behövde vara någon Einstein för att inse att en Gary Glitter-skiva låter påtagligt lik en annan Gary Glitter-skiva. Det gäller med största säkerhet hela hans samlade produktion, även om jag bör inflika att jag långt ifrån är någon expert på ämnet, men blir om möjligt ännu mera påtagligt när man bara har fyra exemplar av exakt samma skiva att välja på. Om den dolda avsikten med den flod av glamrock som på det här sättet sköljde över oss var att skapa ett lokalt motståndsnäste mot den på ingång varande punken så måste det sägas att den strategin misslyckades kapitalt. Den lokala bytesekonomin som florerade bland traktens barn fick dessutom ett något egenartat inslag eftersom man rätt fort fann att ingen hade det minsta intresse av att byta till sig en skiva med Gary Glitter, utan snarare var minst lika mån om att själv bli av med sina egna glamrocksvinyler, även om motbudet bara utgjordes av en Pellefanttidning och en halväten isglass. Det logiska hade kanske varit att använda herr Glitters plattor som en form av kaurisnäckor, d.v.s. som en i grunden värdelös ekvivalent som tjänstgör som riktmärke vid ekonomiska transaktioner av bytesnatur. Men hade vi gjort det så vet man aldrig vad Bert Karlsson hade tagit sig till om/när han hade fått nys om den banbrytande idéen.

Ett tivoli med åtminstone en gnutta självaktning bjuder självfallet också sina kunder på en åktur, antingen i form av radiobilar, karuseller eller i någon annan skepnad. Det är väl synd att säga att det tivoli som gästade oss var direkt välutrustat i det avseendet, men de erbjöd i varje fall en slänggunga som den som inte led av en alltför överdriven dödsskräck kunde prova på. Själv stenvägrade jag, feg och reserverad som jag var (och fortfarande är) inför den typen av upplevelser. Och om min entusiasm var av det svalare slaget redan när gungan befann sig i stillastående läge så blev den i varje fall inte hetare när jag såg vad som hände så fort maskineriet sattes igång. Jag är inte helt på det klara med hur slänggungan drevs, om den hade ett eget maskineri som försågs med kraft från en generator, eller om den fick sin fart med hjälp av en lastbilsmotor, men effekten blev i varje fall högst påtaglig när gungorna började komma upp i varv. Det var nog aldrig någon fara för att ställningen skulle ramla omkull, men den såg inte överdrivet stabil ut och i höga farter var det inte utan att den vibrerade på ett sätt som gjorde att den mest av allt påminde om en gammal tvättmaskin i färd med att centrifugera. Att sedan kedjorna som höll fast sätena inte föreföll direkt överdimensionerade är nog först och främst något som bör tolkas i skenet av min egen uppenbara feghet, men det var inte med någon större besvikelse som jag överlät det nöjet åt andra mera våghalsiga besökare.

Och om det nu var så att tivolit utsatte sina besökare för onödiga risker så bör det i ärlighetens namn sägas att de inte heller skonade sig själva. Jag kommer inte ihåg om de bjöd på fler uppvisningar av det här slaget, men under åtminstone en av kvällarna utgjordes höjdpunkten på programmet av att en av tivoliarbetarna skulle visa upp sina balanskonster på slak lina. Detta tillgick på så sätt att en primitiv ställning bestående av två stolpar med en lina mellan sig slogs ner i marken med vad som ansågs vara lämpligt avstånd mellan punkt a och punkt b. För att hålla dessa stolpar stabila så fästes flera rep vid dem, och de repen bands i sin tur kring några järnspett som slogs ner i marken i närheten av stolparna, varpå repen spändes för att motverka tyngden från lindansaren. På marken i nära anslutning till den lina som det skulle balanseras på fanns alltså åtminstone fyra järnspett, som var och ett stack upp med åtminstone fyra decimeter från marken. Det behövdes inte överdrivet mycket fantasi för att inse vad som skulle hända om balanskonstnären förlorade fattningen och ramlade rakt ner på ett av spetten, men ett visst säkerhetstänkande manifesterade sig trots allt hos hans arbetskamrater. De lade nämligen sina jackor över spetten, vilket naturligtvis i praktiken inte var någonting mer än en rent kosmetisk åtgärd, eftersom han hade blivit spetsad lika obevekligt i vilket fall som helst, om än i något vadderad form. Som tur var så visade han sig dock behärska sin konst och vad jag kan minnas så var han aldrig ens i närheten av att falla. Jag vet i och för sig inte om uppträdandet blev någon gigantisk triumf, men det blev i varje fall inte någon tragedi, och mycket mer ska man kanske inte begära, vare sig av livet i stort eller av ett ambulerande tivoli av tveksam klass.

Utöver det finns väl inte så mycket att tillägga, mer än att Henrietta ska du också glömmas faktiskt glädjande nog blev utgiven på nytt av Bonniers så sent som för ett fåtal år sedan och att Gary Glitter för sin del har blivit inspärrad på nytt efter att ha fällts för åtminstone tredje gången för grova sexualbrott. Det tivoli som gästade det samhälle där jag växte upp må ha devalverat värdet på hans skivor, men sitt eget människovärde har den gode Gary med eftertryck lyckats devalvera helt på eget bevåg. Och någon permission för ett eventuellt tivolibesök lär han knappast få inom överskådlig tid.