Det bör redan inledningsvis i rättvisans namn konstateras att Lars Lindström utgör ett ovanligt stort bottennapp även
när det kommer till svenska journalister/krönikörer, och att han t.o.m. i ännu
högre utsträckning än "undertecknad" kan göra anspråk på att leva upp till den beskrivning
som någon gjorde av Hitler när den sistnämnde gick igång med sina monologer, en
beskrivning som sa att Hitler var som en grammofonskiva som hade hakat upp sig.
Lindström spelar kanske inte riktigt samma melodier som Hitler, men även den
mest trallvänliga slagdängan blir rätt fort extremt tjatig om den upprepas in
absurdum.
I dagens krönika i Expressen går Lindström som alltid till storms mot SD, vilket helt enkelt har blivit herr Lindströms levebröd. Det är ungefär som att jag skulle livnära mig på att skriva krönikor om Centern, dvs det kan vara roande när man läser en eller två eller möjligtvis tre av dem, men när det börjar mala på tomgång så blir det snarast irriterande (jag ber härmed om ursäkt för mitt svammel, men däremot inte för Lindströms).
Lindström senaste bedrift är att han gör vad som kanske kan kallas för en inverterad nazistkoppling till SD, då han hävdar att deras förslag till återvandring av invandrare handlar om "massdeportation", vilket kan ses som en variant av nazisternas "rekreationsresor österut", som i själva verket handlade om internering i uppvisningskoncentrationslägret Theresienstadt. Men det är Lindström som är nazisten i det här fallet, inte SD, eftersom det är han som lägger in en annan betydelse i ordet "återvandring" än vad som normalt finns där. Det är nämligen inget ovanligt att länder ger bidrag till att invandrare som av olika skäl ändrar sig flyttar tillbaka till de länder som de kommer ifrån. Det är inte heller något kontroversiellt, så länge det inte handlar om fysiskt tvång, vilket Lindström vill få det att se ut som.
Han tar också upp SD:s partiprogram från 1999, där de kräver repatriering. Jag skulle i så fall föreslå att han tar upp Bondeförbundets/Centerns partiprogram från 30-talet där de förespråkar rashygieniska åtgärder och socialdemokraternas och vänsterns senare partiprogram där de partierna förespråkar väpnad revolution. Hitler hade i det avseendet en både förnuftigare och mera pragmatisk syn på politiken än vad Lindström har, eftersom den förstnämnde lät NSDAP:s beryktade 25 punkter stå kvar som de gjorde i partiprogrammet (som aldrig ändrades) samtidigt som han uttryckligen deklarerade att han inte tänkte följa dem, eftersom handlingar och handlingskraft inte skulle låta sig bindas av det skrivna ordet. Så fungerar alla politiska program, men i det avseendet, som i de flesta andra, verkar Lindström vara både mera obegåvad och mer okunnig än vad Hitler var. Det är kanske inte någon direkt merit.
Lindström hävdar också att SD vill dekapitera större delen av befolkningen. Vilka han inbegriper i ordet vi i meningen "I framtiden kommer vi att skaka på våra små huvuden åt detta, om vi har några kvar" är dock oklart. Jag utgår ifrån att han befarar att just hans hals kommer att vara särskilt utsatt för giljotinens/bödelsyxans framfart, men i så fall har jag några trösterika ord till honom. Jag tror nämligen inte att vare sig han eller hans omgivning kommer att märka någon som helst skillnad om det nu skulle vara så att han bokstavligen tappar huvudet.
Lindström föreslår också, om än i raljerande ton, att vi ska utvisa 40-talistgenerationen, en grupp som det, till skillnad från invandrare och andra minoriteter, helt uppenbart är fullt acceptabelt att stereotypisera och behandla på ett sätt som skulle väcka direkt avsky om samma sak gjordes mot någon av de "svagare" grupperna. Även om vi bortser ifrån att hela den diskussionen stinker makarna Myrdal, 30-tal och Kris i befolkningsfrågan, med allt vad det innebär, så kan vi kanske någon gång unna inte bara oss utan även den generation som föddes på 40-talet att åtminstone reflektera över vad den generationen faktiskt har gjort för det svenska samhället. Jag vet att Lindström ironiserar, men för mig är det lika osmakligt att föra in de samhälleliga kostnaderna för en grupp människor av en viss ålder som när det kommer till den utpekade gruppens etnicitet. Och dessutom är det helt uppenbart ett skott i den egna foten på den som för fram den typen av beräkningar, eftersom varje individ utgör en extrem kostnad, inte minst miljömässigt. En fråga som är i princip helt tabu att föra fram, eftersom det skulle innebära att vi på ett verkligt radikalt sätt skulle bli tvingade att ifrågasätta det sätt på vilket vi lever.
Det vill dock inte Lindström, eftersom han, precis som de flesta andra inom både den progressiva och mera "regressiva" delen av det politiska spektret är tillväxtonanist. Vi återkommer till den frågan senare och tittar istället på Lindströms friserade siffror angående invandrares del av den yrkesaktiva befolkningen. Det är visserligen, om vi förlitar oss på SCB, så att den andel av befolkningen i arbetsför ålder som kommer att ske under de närmaste decennierna i högre grad kommer att utgöras av invandrare (även om prognoser av den arten alltid är förknippade med viss felmarginal). I det fallet har Lindström rätt. Det framgår dock lika tydligt av SCB:s siffror att andelen faktiskt yrkesverksamma utrikes födda män och kvinnor har minskat radikalt sedan i slutet av 80-talet. Detta har givetvis att göra med att det till stora delar handlar om en flyktinginvandring och inte om en regelrätt arbetskraftsinvandring. Det är två skilda ting, men tenderar att blandas samman oavsett från vilket politiskt håll frågan diskuteras. Och det bör givetvis poängteras att det här inte handlar om någon form av skuldbeläggning, i varje fall inte någon sådan som går utöver individnivån, utan om ett konstaterande av ett samhälleligt problem som bör lösas på ett eller annat sätt. Knappast dock genom låglönejobb för invandrare, eftersom det vare sig tillväxtekonomiskt (om man nu vill försvära sig åt den heliga kon) eller socioekonomiskt är en lösning som är produktiv, eller, för den delen, ens tillnärmelsevis anständig.
Men vad Lindström bör förespråka om han är ärlig är alltså en regelrätt arbetskraftsinvandring, och inte en flyktinginvandring, eftersom den sistnämnda utgör ytterligare en ekonomisk börda för det samhälle som tar emot nämnda flyktingar. Sedan är det en helt annan sak om valet görs att dessa grupper ska tas emot av humanitära skäl. Det bör kanske ett samhälle som kallar sig självt för anständigt göra, men då ska det också göras med öppna ögon inför de kostnader och påfrestningar som detta medför. Detta anses dock som ofint, och på gränsen till rasism och t.o.m. ibland över den gränsen, av samma personer som inte har några som helst problem att deklarera kostnaderna för vissa åldersgrupper i det här landet. Att dementa och äldre kostar pengar medger Lindström gladeligen, medan han väljer att blunda för andra kostnader som inte passar in i hans ideologiskt färgade världsbild. Det är om inte direkt ohederligt så i varje fall inte något som hans argumentation vinner på.
Det riktigt stora problemet i den här frågan är dock även det något som både Lindström och de flesta av de övriga deltagare i den här diskussionen väljer att ignorera. Om nu detta görs på grund av okunskap, ovilja att inta en verkligt kritiskt hållning, extrem framstegs- och tillväxtoptimism, eller på grund av andra former av ideologiskt färgade tolkningar, kan vi låta vara osagt. Jag utgår ifrån att det i första hand handlar om den hållning som bondfångare av Hans Roslings art underblåser, d.v.s. en närmast blind tilltro till att allting ordnar sig om vi bara kör på som förut och tolkar världen i ett rosenskimrande sken. Implicit i den hållningen finns en tro att vi faktiskt rentav kan sätta oss över fysikens lagar, och vill man hitta en motsvarighet till den formen av helt verklighetsfrånvända tolkningsraster så får man väl i så fall vända sig till den religiösa sfären. Och den gamla bibliska doktrinen om att människan är satt på jorden för att härska över resten av dess innevånare är väl sällan så påtaglig som när man hör tillväxtekonomins förespråkare prata sig varma för sin tro. Det är uppenbarligen helt oproblematiskt att vi fortsätter att öka vår befolkning i obegränsat antal, oavsett om det sker på nationell eller global nivå, och konsekvenstänkandet verkar vara i princip helt bortblåst. Det pratas alltid om att vi ska lämna jorden till våra efterkommande, men som det börjar se ut nu så finns det väl snart inte mycket mer än en kvadratmeter per person att lämna över. Och jag vet inte heller om det finns någon form av vision som inbegriper skapandet av ett medicinskt elixir som gör att vi någon gång i framtiden kommer att sluta åldras (hemska tanke...) och att alla dödliga sjukdomar kommer att bli utrotade. Även om vi bortser från det faktum att barn och yngre behöver födas, fostras och utbildas för att bli "produktiva" samhällsmedborgare, och att skapandet av nästkommande generation individer kostar minst lika mycket som vårdandet av föregående generation, något som man verkar vilja förbigå med tystnad, eftersom det uppenbarligen bara är pensionärer (och/eller invandrare) som kostar någonting i det här samhället, så liknar det hela mest av allt ett ekorrhjul som snurrar i en hastighet som alltmer börjar närma sig det okontrollerbara. För de generationer som föds nu, och den yrkesaktiva delen av befolkningen som vi nu ska förlita oss på, oavsett om den är invandrad eller infödd, kommer självfallet även den att bli gammal, grå, dement och orkeslös. Vem ska då ta hand om den gruppen? Med största sannolikhet nästa generation av ännu fler individer som ska tillföras det svenska samhället på ett eller annat sätt.
Någonstans finns det en gräns, och mycket talar för att vi faktiskt redan med råge har överskridit den. Men det heliga barnafödandet får inte, i ännu mindre grad än tillväxttron, ifrågasättas, för de små telningarna är ju så söta och puttenuttiga, och även om våra egna liv är miserabla och aldrig blir som vi har tänkt oss så har vi ju i varje fall spridit våra erbarmliga gener vidare och någon gång, kanske flera hundra år framåt i tiden, kan någon av våra ätteläggar kanske ta revansch för våra egna tillkortakommanden. Jag är ingen anhängare av spelteori, en autistisk tolkningsmodell som passar bäst för nationalekonomer och andra skrån som sätter en ära i att låta teorierna styra deras verklighetsuppfattning istället för tvärtom, men den kanske mest elementära av alla dess modeller, "allmänningens dilemma", är givetvis lika applicerbar på mänskligheten i stort som den är på en gemensam betesäng i ett jordbrukssamhälle. Men den dumhet som kännetecknar bonden som släpper ut en extra ko och därigenom tar död på hela sin kreatursbesättning verkar vara nästan universell. Och i förhållande till det bleknar det mesta av våra problem ner till rena trivialiteterna.
Slutligen konstaterar jag att Lindström, precis som sina korrekta åsiktsfränder, även raljerar över begrepp som "svenskhet", och det vore väl en nåd att stilla bedja om att den språkkritiken riktade sig även mot flera av de försanthållanden som Lindström försvär sig åt. Men vill man vara ironisk (och det vill man givetvis) så går det samtidigt att konstatera att om det nu inte existerar någonting som svenskhet (vilket äntligen även borde eliminera allt enfaldigt gaggande om "den svenska avundsjukan" och jantelagen) så existerar det givetvis inte heller några andra kulturella eller sociala särdrag överhuvudtaget. För om det inte finns en typisk svensk identitet, så finns det knappast någon typisk engelsk, kenyansk eller afghansk identitet (för att bara ta några exempel). Detta utplånande av allt som särskiljer oss från varandra (vilket givetvis är en våt dröm hos de goda människor som av någon outgrundlig anledning, troligtvis en blandning av dumhet och okunskap, tror att mänskligheten är en enda stor gemenskap) förklarar givetvis också varför de som förespråkar den här tolkningen inte förmår att se de kulturkrockar som faktiskt dyker upp i det vardagliga livet. För om det inte finns några särdrag, oavsett vad som har orsakat dem, så finns det inte heller några konflikter som kan vara baserade på dem, eftersom du aldrig kan kollidera med något som inte existerar. Därigenom har man löst det stora problemet hur vi alla ska kunna hålla sams. Att det var ännu ett exempel på en operation som lyckades trots att patienten dog bör vi väl helst av allt inte låtsas om.
https://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/ar-det-bara-massdeportation-av-vissa-grupper-som-kan-fa-sverige-i-balans/
I dagens krönika i Expressen går Lindström som alltid till storms mot SD, vilket helt enkelt har blivit herr Lindströms levebröd. Det är ungefär som att jag skulle livnära mig på att skriva krönikor om Centern, dvs det kan vara roande när man läser en eller två eller möjligtvis tre av dem, men när det börjar mala på tomgång så blir det snarast irriterande (jag ber härmed om ursäkt för mitt svammel, men däremot inte för Lindströms).
Lindström senaste bedrift är att han gör vad som kanske kan kallas för en inverterad nazistkoppling till SD, då han hävdar att deras förslag till återvandring av invandrare handlar om "massdeportation", vilket kan ses som en variant av nazisternas "rekreationsresor österut", som i själva verket handlade om internering i uppvisningskoncentrationslägret Theresienstadt. Men det är Lindström som är nazisten i det här fallet, inte SD, eftersom det är han som lägger in en annan betydelse i ordet "återvandring" än vad som normalt finns där. Det är nämligen inget ovanligt att länder ger bidrag till att invandrare som av olika skäl ändrar sig flyttar tillbaka till de länder som de kommer ifrån. Det är inte heller något kontroversiellt, så länge det inte handlar om fysiskt tvång, vilket Lindström vill få det att se ut som.
Han tar också upp SD:s partiprogram från 1999, där de kräver repatriering. Jag skulle i så fall föreslå att han tar upp Bondeförbundets/Centerns partiprogram från 30-talet där de förespråkar rashygieniska åtgärder och socialdemokraternas och vänsterns senare partiprogram där de partierna förespråkar väpnad revolution. Hitler hade i det avseendet en både förnuftigare och mera pragmatisk syn på politiken än vad Lindström har, eftersom den förstnämnde lät NSDAP:s beryktade 25 punkter stå kvar som de gjorde i partiprogrammet (som aldrig ändrades) samtidigt som han uttryckligen deklarerade att han inte tänkte följa dem, eftersom handlingar och handlingskraft inte skulle låta sig bindas av det skrivna ordet. Så fungerar alla politiska program, men i det avseendet, som i de flesta andra, verkar Lindström vara både mera obegåvad och mer okunnig än vad Hitler var. Det är kanske inte någon direkt merit.
Lindström hävdar också att SD vill dekapitera större delen av befolkningen. Vilka han inbegriper i ordet vi i meningen "I framtiden kommer vi att skaka på våra små huvuden åt detta, om vi har några kvar" är dock oklart. Jag utgår ifrån att han befarar att just hans hals kommer att vara särskilt utsatt för giljotinens/bödelsyxans framfart, men i så fall har jag några trösterika ord till honom. Jag tror nämligen inte att vare sig han eller hans omgivning kommer att märka någon som helst skillnad om det nu skulle vara så att han bokstavligen tappar huvudet.
Lindström föreslår också, om än i raljerande ton, att vi ska utvisa 40-talistgenerationen, en grupp som det, till skillnad från invandrare och andra minoriteter, helt uppenbart är fullt acceptabelt att stereotypisera och behandla på ett sätt som skulle väcka direkt avsky om samma sak gjordes mot någon av de "svagare" grupperna. Även om vi bortser ifrån att hela den diskussionen stinker makarna Myrdal, 30-tal och Kris i befolkningsfrågan, med allt vad det innebär, så kan vi kanske någon gång unna inte bara oss utan även den generation som föddes på 40-talet att åtminstone reflektera över vad den generationen faktiskt har gjort för det svenska samhället. Jag vet att Lindström ironiserar, men för mig är det lika osmakligt att föra in de samhälleliga kostnaderna för en grupp människor av en viss ålder som när det kommer till den utpekade gruppens etnicitet. Och dessutom är det helt uppenbart ett skott i den egna foten på den som för fram den typen av beräkningar, eftersom varje individ utgör en extrem kostnad, inte minst miljömässigt. En fråga som är i princip helt tabu att föra fram, eftersom det skulle innebära att vi på ett verkligt radikalt sätt skulle bli tvingade att ifrågasätta det sätt på vilket vi lever.
Det vill dock inte Lindström, eftersom han, precis som de flesta andra inom både den progressiva och mera "regressiva" delen av det politiska spektret är tillväxtonanist. Vi återkommer till den frågan senare och tittar istället på Lindströms friserade siffror angående invandrares del av den yrkesaktiva befolkningen. Det är visserligen, om vi förlitar oss på SCB, så att den andel av befolkningen i arbetsför ålder som kommer att ske under de närmaste decennierna i högre grad kommer att utgöras av invandrare (även om prognoser av den arten alltid är förknippade med viss felmarginal). I det fallet har Lindström rätt. Det framgår dock lika tydligt av SCB:s siffror att andelen faktiskt yrkesverksamma utrikes födda män och kvinnor har minskat radikalt sedan i slutet av 80-talet. Detta har givetvis att göra med att det till stora delar handlar om en flyktinginvandring och inte om en regelrätt arbetskraftsinvandring. Det är två skilda ting, men tenderar att blandas samman oavsett från vilket politiskt håll frågan diskuteras. Och det bör givetvis poängteras att det här inte handlar om någon form av skuldbeläggning, i varje fall inte någon sådan som går utöver individnivån, utan om ett konstaterande av ett samhälleligt problem som bör lösas på ett eller annat sätt. Knappast dock genom låglönejobb för invandrare, eftersom det vare sig tillväxtekonomiskt (om man nu vill försvära sig åt den heliga kon) eller socioekonomiskt är en lösning som är produktiv, eller, för den delen, ens tillnärmelsevis anständig.
Men vad Lindström bör förespråka om han är ärlig är alltså en regelrätt arbetskraftsinvandring, och inte en flyktinginvandring, eftersom den sistnämnda utgör ytterligare en ekonomisk börda för det samhälle som tar emot nämnda flyktingar. Sedan är det en helt annan sak om valet görs att dessa grupper ska tas emot av humanitära skäl. Det bör kanske ett samhälle som kallar sig självt för anständigt göra, men då ska det också göras med öppna ögon inför de kostnader och påfrestningar som detta medför. Detta anses dock som ofint, och på gränsen till rasism och t.o.m. ibland över den gränsen, av samma personer som inte har några som helst problem att deklarera kostnaderna för vissa åldersgrupper i det här landet. Att dementa och äldre kostar pengar medger Lindström gladeligen, medan han väljer att blunda för andra kostnader som inte passar in i hans ideologiskt färgade världsbild. Det är om inte direkt ohederligt så i varje fall inte något som hans argumentation vinner på.
Det riktigt stora problemet i den här frågan är dock även det något som både Lindström och de flesta av de övriga deltagare i den här diskussionen väljer att ignorera. Om nu detta görs på grund av okunskap, ovilja att inta en verkligt kritiskt hållning, extrem framstegs- och tillväxtoptimism, eller på grund av andra former av ideologiskt färgade tolkningar, kan vi låta vara osagt. Jag utgår ifrån att det i första hand handlar om den hållning som bondfångare av Hans Roslings art underblåser, d.v.s. en närmast blind tilltro till att allting ordnar sig om vi bara kör på som förut och tolkar världen i ett rosenskimrande sken. Implicit i den hållningen finns en tro att vi faktiskt rentav kan sätta oss över fysikens lagar, och vill man hitta en motsvarighet till den formen av helt verklighetsfrånvända tolkningsraster så får man väl i så fall vända sig till den religiösa sfären. Och den gamla bibliska doktrinen om att människan är satt på jorden för att härska över resten av dess innevånare är väl sällan så påtaglig som när man hör tillväxtekonomins förespråkare prata sig varma för sin tro. Det är uppenbarligen helt oproblematiskt att vi fortsätter att öka vår befolkning i obegränsat antal, oavsett om det sker på nationell eller global nivå, och konsekvenstänkandet verkar vara i princip helt bortblåst. Det pratas alltid om att vi ska lämna jorden till våra efterkommande, men som det börjar se ut nu så finns det väl snart inte mycket mer än en kvadratmeter per person att lämna över. Och jag vet inte heller om det finns någon form av vision som inbegriper skapandet av ett medicinskt elixir som gör att vi någon gång i framtiden kommer att sluta åldras (hemska tanke...) och att alla dödliga sjukdomar kommer att bli utrotade. Även om vi bortser från det faktum att barn och yngre behöver födas, fostras och utbildas för att bli "produktiva" samhällsmedborgare, och att skapandet av nästkommande generation individer kostar minst lika mycket som vårdandet av föregående generation, något som man verkar vilja förbigå med tystnad, eftersom det uppenbarligen bara är pensionärer (och/eller invandrare) som kostar någonting i det här samhället, så liknar det hela mest av allt ett ekorrhjul som snurrar i en hastighet som alltmer börjar närma sig det okontrollerbara. För de generationer som föds nu, och den yrkesaktiva delen av befolkningen som vi nu ska förlita oss på, oavsett om den är invandrad eller infödd, kommer självfallet även den att bli gammal, grå, dement och orkeslös. Vem ska då ta hand om den gruppen? Med största sannolikhet nästa generation av ännu fler individer som ska tillföras det svenska samhället på ett eller annat sätt.
Någonstans finns det en gräns, och mycket talar för att vi faktiskt redan med råge har överskridit den. Men det heliga barnafödandet får inte, i ännu mindre grad än tillväxttron, ifrågasättas, för de små telningarna är ju så söta och puttenuttiga, och även om våra egna liv är miserabla och aldrig blir som vi har tänkt oss så har vi ju i varje fall spridit våra erbarmliga gener vidare och någon gång, kanske flera hundra år framåt i tiden, kan någon av våra ätteläggar kanske ta revansch för våra egna tillkortakommanden. Jag är ingen anhängare av spelteori, en autistisk tolkningsmodell som passar bäst för nationalekonomer och andra skrån som sätter en ära i att låta teorierna styra deras verklighetsuppfattning istället för tvärtom, men den kanske mest elementära av alla dess modeller, "allmänningens dilemma", är givetvis lika applicerbar på mänskligheten i stort som den är på en gemensam betesäng i ett jordbrukssamhälle. Men den dumhet som kännetecknar bonden som släpper ut en extra ko och därigenom tar död på hela sin kreatursbesättning verkar vara nästan universell. Och i förhållande till det bleknar det mesta av våra problem ner till rena trivialiteterna.
Slutligen konstaterar jag att Lindström, precis som sina korrekta åsiktsfränder, även raljerar över begrepp som "svenskhet", och det vore väl en nåd att stilla bedja om att den språkkritiken riktade sig även mot flera av de försanthållanden som Lindström försvär sig åt. Men vill man vara ironisk (och det vill man givetvis) så går det samtidigt att konstatera att om det nu inte existerar någonting som svenskhet (vilket äntligen även borde eliminera allt enfaldigt gaggande om "den svenska avundsjukan" och jantelagen) så existerar det givetvis inte heller några andra kulturella eller sociala särdrag överhuvudtaget. För om det inte finns en typisk svensk identitet, så finns det knappast någon typisk engelsk, kenyansk eller afghansk identitet (för att bara ta några exempel). Detta utplånande av allt som särskiljer oss från varandra (vilket givetvis är en våt dröm hos de goda människor som av någon outgrundlig anledning, troligtvis en blandning av dumhet och okunskap, tror att mänskligheten är en enda stor gemenskap) förklarar givetvis också varför de som förespråkar den här tolkningen inte förmår att se de kulturkrockar som faktiskt dyker upp i det vardagliga livet. För om det inte finns några särdrag, oavsett vad som har orsakat dem, så finns det inte heller några konflikter som kan vara baserade på dem, eftersom du aldrig kan kollidera med något som inte existerar. Därigenom har man löst det stora problemet hur vi alla ska kunna hålla sams. Att det var ännu ett exempel på en operation som lyckades trots att patienten dog bör vi väl helst av allt inte låtsas om.
https://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/ar-det-bara-massdeportation-av-vissa-grupper-som-kan-fa-sverige-i-balans/
https://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K03_TI_04_A05TI0903.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar