Monstruöst tråkigt! – Bo Eriksson visar att en historiker inte alltid är en historieberättare

Bo Erikssons ger sig i sin bok Monster – En världshistoria om det skrämmande, utgiven 2016 på Natur och Kulturs förlag, i kast med ett ämne som har alla förutsättningar att kunna generera en intressant, stimulerande och märgfull studie, full av roande exempel från kulturhistoriens annaler. Resultatet blir dock ett praktfull platt fall och förvandlar en potentiell bladvändare till en bok som man bokstavligen måste tröska sig igenom, ord för ord, mening för mening. Och det var väl ändå inte meningen?

Att verket havererar har nog först och främst att göra med högt ställda anspråk från Erikssons sida. Avgränsningar verkar inte vara hans starka sida, och när han nu ger sig i kast med ett ämne där det i princip saknas svenska föregångare så får boken en närmast encyklopedisk karaktär, där allt ska täckas in, oavsett om det egentligen passar inom ramen för ”monster” som fenomen eller ej. Religiösa gestalter, seriemördare, snömän, fåglar som löper amok i Hitchcockfilmer, m.m., m.m., alla får plats i Erikssons monstervärld, med påföljd att begreppsdefinitionen blir minst sagt glidande. För även om undertiteln antyder att Eriksson har breddat sitt ämnesområde utöver monstret som fenomen, så finns det en uppsjö av saker som skrämmer oss i det mänskliga varat, men som Eriksson uppenbarligen inte tycker hör hemma bland det monstruösa. Det hela blir godtyckligt, och boken hade nog varit betjänt av en annan indelning än den kronologiska och geografiska som Eriksson använder sig av. En uppdelning av monster utifrån olika kategorier, som t.ex. vampyrer, skräcködlor och rymdvarelser, hade gjort det betydligt lättare att spåra överensstämmelser, familjelikheter och historisk utveckling hos de olika varelser som Eriksson ägnar sig åt. Boken blir som en flora från tiden innan Linné och andra systematiker gjorde sin entré, och vill läsaren se de övergripande sammanhangen så får han/hon i mångt och mycket gräva fram dem själv.

Att boken saknar notapparat är självfallet en smula penibelt när det är en historiker som för pennan, men det blir inte bättre av att Eriksson, med understöd av diverse ”teoretiker”, ägnar sig åt ett rätt friskt spekulerande när det kommer till att förklara monstrens existens i den mänskliga tillvaron. Boken vimlar av teorier av evolutionär, religiös, psykologisk, socialpsykologisk och ekonomisk art, och det de teorierna, åtminstone så som Eriksson väljer att behandla dem, har gemensamt är att de verkar blanda det banalt truistiska och det direkt löjeväckande, samtidigt som de så gott som alltid är extremt reduktionistiska. Det är givetvis inte fel att säga att de skräckfilmer om invasioner från rymden som gjordes i USA under 50-talet fick en ideologisk slagsida av det kalla kriget, men det gäller i stort sett alla filmer som gjordes under den epoken (om man nu bara vill leta efter de ”rätta” markörerna) och det är långtifrån hela förklaringen till just den subgenrens framväxt. Det är givetvis också möjligt att den ekonomiska depressionen var en bidragande faktor till den våg av monsterfilmer som gjordes på 1930-talet, men då kan man ju samtidigt inte låta bli att undra varför vampyrfilmer har fått en så uppenbar renässans i vår tid, som i varje fall inte för närvarande kännetecknas av några allvarliga ekonomiska konvulsioner?

Eriksson visar sig dessutom, föga förvånande, vara en standardprodukt av den svenska akademiska modellen, och han tar givetvis tillfället i akt att slänga in de obligatoriska troperna om kvinnoförakt, patriarkat och genus i sin text. Hade han inte gjort det så hade väl den framtida karriären varit i riskzonen. Man kan tycka vad man vill om det, själv tycker jag mest att det är tröttande, och eftersom det som alltid handlar i första hand om retorik och först möjligtvis i fjärde hand om analys i ordets rätta bemärkelse, så påminner det mest av allt om hur kineser vräkte ur sig kommunistiska floskler under kulturrevolutionen. Det är en markör för att man vet vad som är rätt, det är däremot inte något som helst bevis för att man också själv faktiskt har reflekterat över de åsikter som man så tjänstvilligt ansluter sig till.

Nähä, det här var väl inte så kul...

När Eriksson rabblar upp de kvinnliga monster som porträtteras på film så ser han den gestaltningen som entydigt negativ, som ett tecken på förakt och äckel för kvinnan och kvinnokroppen. Att männen, både i myter, i film och i litteratur, i ännu högre grad presenteras som sociopater, brutala slaktare och allmänt asociala typer, ja rentav som monster, är uppenbarligen ingenting som på något sätt kan kopplas till en snedvriden bild av hur mannen kan tänkas vara. Och om nu Eriksson är så pigg på att hitta sociala och ideologiska förklaringar till de roller som monstren spelat och spelar i vårt samhälle så borde han kanske också åtminstone antydningsvis vända blicken inåt och titta bortom de litteraturvetenskapliga stereotyperna? Det hade i varje fall utan tvekan gjort boken intressantare. Nu blir den istället en konstig blandform mellan uppslagsverk och ytlig kulturanalys, och det, tillsammans med Erikssons tämligen träaktiga prosa, gör boken betydligt sämre än vad den borde ha kunnat bli. Kanske hade den rentav tjänat på om Eriksson helt hade skippat de analyserande utläggningarna och istället ägnat sig enbart åt att rakt upp och ner berätta historien om alla dessa bisarra varelser som befolkar mänsklighetens fiktiva universum. För ibland är det nog trots allt så att ett monster bara är ett monster. 

”Mångfald” – När de kränkta minoriteterna får bestämma

När den i eftervärldens ögon illa beryktade Wisconsinsenatorn Joseph McCarthy gick till storms mot kommunister av äkta eller påstådd art i det amerikanska etablissemanget så gjorde han det givetvis inte på grund av någon form av inneboende ondska och småaktighet, han gjorde det med den övertygelsen att han därigenom värnade ”friheten” och ”demokratin” och samtidigt bekämpade de ”mörkermän” som hotade dessa båda företeelser. De utrensningar som skedde i kölvattnet av McCarthys häxjakt drabbade även Hollywood, där bland annat författaren Dalton Trumbo blev ett av offren för den svartlistning som följde. Steget från den tidens utbredda paranoia till dagens filmvärld kan synas vara långt, men tendensen att kväva friheten i just frihetens namn verkar vara svår att utrota. Och som alltid handlar det om människor som tror att de gör omvärlden en tjänst när de ersätter en hållning som de ser som skev och ojämlik med en vision av en stundande verklighet som är minst lika partikulär. Dispositionen att förväxla sina egna preferenser och sin egen ideologiskt styrda verklighet med någon form av icke ifrågasättningsmöjlig allmänvilja är densamma, och även om resultatet ännu inte har blivit fullt så beklämmande som under 50-talet så finns tendenserna där, för den som är villig att se.

Den senaste utrensningen i korrekthetens namn drabbar Scarlett Johansson, som visserligen ”frivilligt” har avsagt sig sin roll i den kommande filmen Rub & Tug, men som har utsatts för en massiv kritik av den transsexuella lobbyn att hon till slut inte har kunnat stå emot. Det är nämligen ytterst kränkande att hon som tillhörande ett kön (vilket lämnar jag öppet, jag har mina teorier men lämnar detta känsliga ämne omedelbart…) som uppenbarligen inte passar in i den transsexuella mallen har fått rollen som en transsexuell man. Denna roll bör självfallet, hävdar de påstått toleranta förespråkarna för transrörelsen, spelas av en person som själv är transsexuell. Konsekvenserna av detta påstående blir minst sagt intressanta, om vi, som alltid med en liten elak glimt i ögonen, drar dem ett varv till.

Snart arbetslös?

En transsexuell roll kan alltså inte spelas av en person som inte har drabbats av dubier angående sitt ”biologiska kön” och känt sig vara i behov av att korrigera detta misstag från naturens sida, antingen via operation eller via någon annan form av behandling. Gott nog, det kan jag köpa. Men då uppreser sig en del problem. Andelen transsexuella av befolkningen uppskattas (med hänsyn tagen till variationer för det kön som man är född med) till omkring 1 person av 25 000, d.v.s. ungefär 0,04 ‰ av befolkningen tillhör den här gruppen. Jag tror att vi därför kan utgå ifrån att de personer som ägnar sig åt casting kommer att få en del problem att hitta skådespelare med lämpliga kvalifikationer av mera yrkesmässig karaktär. USA:s samlade befolkning uppgår i nuläget till omkring 326 miljoner individer, vilket bör innebära att den transsexuella delen av amerikanerna utgörs av sammanlagt omkring 13000 individer. Vi kan väl, utan att vara alltför orättvisa, sluta oss till att andelen skådespelare i den här gruppen bör vara tämligen försumbar. Detta inte minst om vi jämför med det totala antalet registrerade skådespelare i USA, som uppgår till någonstans mellan 34 000 – 43 000 personer beroende på vilken källa man förlitar sig på. Rent statistiskt bör det därför finnas en eller två transsexuella skådespelare i hela USA. Om det stämmer kan vi väl i varje fall konstatera att det sannerligen är en liten men högljudd minoritet.

Men vi lämnar de formella invändningarna och går över till konsekvenser av betydligt mera allvarlig art. För om det nu är så att en person som inte själv är transsexuell, med allt vad det innebär, inte kan gestalta en karaktär med den dispositionen, då bör det med automatik innebära att en transsexuell person i lika liten grad kan spela en person som inte har genomgått könskorrigeringar eller för den delen ens funderat i de banorna. För om det nu är så, vilket vi får förutsätta, att en roll i första hand bör tillsättas med en skådespelare som har personlig erfarenhet av de problem och förutsättningar som rollkaraktären implicerar, så är det givetvis orimligt att transpersoner spelar karaktärer som har en helt annan historia än de själva. Detsamma gäller givetvis andra dispositioner, vilket jag återkommer till nedan. Jag tänkte bara för säkerhets skull poängtera att det självfallet går att tolka den här kampanjen som ett slag i rättvisans namn för att transsexuella inte ska diskrimineras som skådespelare, något som givetvis är helt omöjligt att invända mot. Men det blir något egenartat om den transsexuelle ska ha ensamrätt till gestaltningar av personer med samma disposition, vilket också får följder som är diametralt motsatta mot vad som säkert är avsett. Och om vi tittar rent statistiskt på den numerära förekomsten av transsexuella så återstår frågan vem det är som man egentligen driver denna kampanj för? Trace Lysette, som själv är transsexuell och skådespelerska, anser sig vara förfördelad av den ordning som råder i Hollywood och konstaterar att: ”Jag skulle inte vara lika upprörd om jag fick samma roller som Jennifer Lawrence och Scarlett, men vi vet att det inte kommer hända.” Men om detta faktum beror på att hon är transsexuell eller på att hon är en usel skådis kan i varje fall jag inte yttra mig om, lika lite som jag kan svara på om det är i hennes, och enbart hennes, namn som den här debatten förs? Vi får väl hoppas att så inte är fallet, för då har det personliga blivit politiskt på ett alltför flagrant sätt. Men det är tyvärr något som ofta kännetecknar de debatter där minoriteter känner sig kränkta och alltför lätt förväxlar jämställdhet med vad som i själva verket är positiv särbehandling.

Men om vi nu tar fasta på det minst lika vanliga som uttjatade argumentet att vi nästintill bokstavligen måste ha gått åtskilliga mil i någons skor för att kunna yttra oss om någonting (paradexemplet är att du inte har någon rätt att ha åsikter om barn och barnuppfostran om du inte själv har barn), ett argument som i praktiken syftar till att döda diskussionen snarare än att göra den konstruktiv, och som i förlängningen innebär en total segmentering av hela det mänskliga varat, så är det svårt att inte dra följande slutsatser i anslutning till den aktuella frågan. En transsexuell kan och bör alltså bara spelas av en transsexuell. Innebär det också att en färgad amerikan omöjligen kan spela en afrikan, att en läskunnig kvinna omöjligen kan spela en analfabet, eller att en fysiskt fullt frisk person omöjligen kan spela rollen som handikappad? När filmen My Left Foot gick upp på biograferna för närmare trettio år sedan fick Daniel Day-Lewis, som spelade huvudrollen som den av cerebral pares drabbade författaren och konstnären Christy Brown, Bafta-priset som bästa skådespelare för sin insats. Hade filmen gjorts idag så hade Day-Lewis med största sannolikhet blivit medialt lynchad av påstådda företrädare för de handikappades rättigheter och i bästa fall belönats med en bussbiljett till Huddersfield, och i så fall då givetvis enbart en enkel resa.

Bara i början av sin karriär?

Om vi sedan fortsätter på denna snart väl intrampade stig så blir det givetvis i princip helt omöjligt att gestalta olika yrkesgrupper på film, eftersom den person som spelar de rollerna själv bör ha varit yrkesverksam inom det området under åtminstone ett flertal år. Mammor bör inte spelas av barnlösa, kommunister bör inte spelas av personer på högerkanten, och ouppfostrade hundar bör inte spelas av hundar som är alltför väl dresserade. En ytterligare följd blir att vi tvingas till att överge alla former av biografiska porträtt på film, åtminstone så länge den person som porträtteras är död och därför inte kan övertalas till att spela sig själv. Det kan nämligen bli oerhört svårt att hitta en person med t.ex. Winston Churchills habitus, för var hittar man en skådespelare som har varit marinminister, förespråkat misslyckade landstigningsoperationer, hävdat att infödingar bör bombas med giftgas, varit full på konjak och bolmat på cigarrer under en stor del av sitt vakna liv, och slutligen på ett framgångsrikt sätt lett ett land i krig och skrivit otaliga böcker i diverse ämnen? Det faller på sin egen orimlighet, och det är givetvis är ett flagrant övergrepp om Winston Churchill skulle spelas av en person som inte är han själv, med allt vad det innebär.
Det blir kort sagt mycket problematiskt att göra film. Fantasyälskarna lär dock jubla, eftersom det mig veterligt inte bör finnas en enda kränkt alv eller orch som kommer att protestera om Peter Jackson får för sig att göra ytterligare ett sömnpiller till mastodontfilm baserad på ett med full rätt bortglömt novellutkast av Tolkien. Men jag ger mig f-n på att det i så fall skulle dyka upp oanade mängder med kränkta lajvare som skulle hävda att Legolas absolut inte sprang omkring i gröna trikåer i just den nyansen och att orcherna minsann hade ett djupgående själsliv som den tondöve Jackson fullständigt hade misslyckats med att gestalta.

Den mest oroande konsekvensen av den lynchjustis och den hetsjakt som de förment goda grupperingarna bedriver i alltmer accelererande takt är dock att de, uppenbarligen utan att själva vara det minsta medvetna om det, gör självmål av närmast flagrant pinsam art. För när de hävdar att de förespråkar allas lika rättigheter men samtidigt, som i det här fallet, kräver vad som kanske kan kallas för en extrem typecasting, så innebär det att hela diskussionen handlar om att sätta upp gränser, snarare än om att riva ner dem. Scarlett Johansson säger själv att hon ”hyser stor beundran och kärlek för transgemenskapen” (vad ska hon säga..?), men det är helt uppenbart en gemenskap som hon själv är totalt utestängd ifrån. Blotta tanken att hon genom att spela en transsexuell person kan vara just gränsöverskridande, att hon därigenom kan vidga både sin egen förståelse för vad det innebär att vara en sådan person och genom sin gestaltning samtidigt bidra till en ökad tolerans i samhället, är som bortblåst när de politiskt korrekta stalinisterna drar igång sina talkörer. Hade den gruppen verkligen slagits för alla individers okränkbara jämlikhet och rättigheter, däribland transsexuellas rätt att behandlas som alla andra av filmbranschen och spela alla roller som finns oavsett könsbundna parametrar, så hade jag inte haft någonting alls att invända. Nu slåss de istället för att en grupp ska särbehandlas. Och förlåt mig, gör de det så har de tagit ett rätt stort steg bort ifrån den demokrati, den frihet och den jämställdhet som de säkert med övertygelse tror sig företräda.

https://www.expressen.se/noje/scarlett-johansson-hoppar-av-filmroll-efter-hard-kritik/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Transsexualism

https://datausa.io/profile/soc/272011/

https://www.bls.gov/oes/current/oes272011.htm