När den i eftervärldens ögon illa beryktade
Wisconsinsenatorn Joseph McCarthy gick till storms mot kommunister av äkta
eller påstådd art i det amerikanska etablissemanget så gjorde han det givetvis
inte på grund av någon form av inneboende ondska och småaktighet, han gjorde
det med den övertygelsen att han därigenom värnade ”friheten” och ”demokratin”
och samtidigt bekämpade de ”mörkermän” som hotade dessa båda företeelser. De
utrensningar som skedde i kölvattnet av McCarthys häxjakt drabbade även
Hollywood, där bland annat författaren Dalton Trumbo blev ett av offren för den
svartlistning som följde. Steget från den tidens utbredda paranoia till dagens
filmvärld kan synas vara långt, men tendensen att kväva friheten i just
frihetens namn verkar vara svår att utrota. Och som alltid handlar det om
människor som tror att de gör omvärlden en tjänst när de ersätter en hållning
som de ser som skev och ojämlik med en vision av en stundande verklighet som är
minst lika partikulär. Dispositionen att förväxla sina egna preferenser och sin
egen ideologiskt styrda verklighet med någon form av icke ifrågasättningsmöjlig
allmänvilja är densamma, och även om resultatet ännu inte har blivit fullt så
beklämmande som under 50-talet så finns tendenserna där, för den som är villig
att se.
Den senaste utrensningen i korrekthetens namn drabbar
Scarlett Johansson, som visserligen ”frivilligt” har avsagt sig sin roll i den
kommande filmen Rub & Tug, men
som har utsatts för en massiv kritik av den transsexuella lobbyn att hon till
slut inte har kunnat stå emot. Det är nämligen ytterst kränkande att hon som
tillhörande ett kön (vilket lämnar jag öppet, jag har mina teorier men lämnar
detta känsliga ämne omedelbart…) som uppenbarligen inte passar in i den
transsexuella mallen har fått rollen som en transsexuell man. Denna roll bör
självfallet, hävdar de påstått toleranta förespråkarna för transrörelsen,
spelas av en person som själv är transsexuell. Konsekvenserna av detta
påstående blir minst sagt intressanta, om vi, som alltid med en liten elak
glimt i ögonen, drar dem ett varv till.
 |
| Snart arbetslös? |
Men vi lämnar de formella invändningarna och går över till
konsekvenser av betydligt mera allvarlig art. För om det nu är så att en person
som inte själv är transsexuell, med allt vad det innebär, inte kan gestalta en
karaktär med den dispositionen, då bör det med automatik innebära att en
transsexuell person i lika liten grad kan spela en person som inte har
genomgått könskorrigeringar eller för den delen ens funderat i de banorna. För
om det nu är så, vilket vi får förutsätta, att en roll i första hand bör
tillsättas med en skådespelare som har personlig erfarenhet av de problem och
förutsättningar som rollkaraktären implicerar, så är det givetvis orimligt att
transpersoner spelar karaktärer som har en helt annan historia än de själva. Detsamma
gäller givetvis andra dispositioner, vilket jag återkommer till nedan. Jag
tänkte bara för säkerhets skull poängtera att det självfallet går att tolka den
här kampanjen som ett slag i rättvisans namn för att transsexuella inte ska
diskrimineras som skådespelare, något som givetvis är helt omöjligt att invända
mot. Men det blir något egenartat om den transsexuelle ska ha ensamrätt till
gestaltningar av personer med samma disposition, vilket också får följder som
är diametralt motsatta mot vad som säkert är avsett. Och om vi tittar rent
statistiskt på den numerära förekomsten av transsexuella så återstår frågan vem
det är som man egentligen driver denna kampanj för? Trace Lysette, som själv är
transsexuell och skådespelerska, anser sig vara förfördelad av den ordning som
råder i Hollywood och konstaterar att: ”Jag skulle inte vara lika upprörd om
jag fick samma roller som Jennifer Lawrence och Scarlett, men vi vet att det
inte kommer hända.” Men om detta faktum beror på att hon är transsexuell eller
på att hon är en usel skådis kan i varje fall jag inte yttra mig om, lika lite
som jag kan svara på om det är i hennes, och enbart hennes, namn som den här
debatten förs? Vi får väl hoppas att så inte är fallet, för då har det
personliga blivit politiskt på ett alltför flagrant sätt. Men det är tyvärr
något som ofta kännetecknar de debatter där minoriteter känner sig kränkta och
alltför lätt förväxlar jämställdhet med vad som i själva verket är positiv
särbehandling.
Men om vi nu tar fasta på det minst lika vanliga som uttjatade
argumentet att vi nästintill bokstavligen måste ha gått åtskilliga mil i någons
skor för att kunna yttra oss om någonting (paradexemplet är att du inte har
någon rätt att ha åsikter om barn och barnuppfostran om du inte själv har
barn), ett argument som i praktiken syftar till att döda diskussionen snarare
än att göra den konstruktiv, och som i förlängningen innebär en total
segmentering av hela det mänskliga varat, så är det svårt att inte dra följande
slutsatser i anslutning till den aktuella frågan. En transsexuell kan och bör
alltså bara spelas av en transsexuell. Innebär det också att en färgad amerikan
omöjligen kan spela en afrikan, att en läskunnig kvinna omöjligen kan spela en
analfabet, eller att en fysiskt fullt frisk person omöjligen kan spela rollen
som handikappad? När filmen My Left Foot
gick upp på biograferna för närmare trettio år sedan fick Daniel Day-Lewis, som
spelade huvudrollen som den av cerebral pares drabbade författaren och
konstnären Christy Brown, Bafta-priset som bästa skådespelare för sin insats.
Hade filmen gjorts idag så hade Day-Lewis med största sannolikhet blivit
medialt lynchad av påstådda företrädare för de handikappades rättigheter och i
bästa fall belönats med en bussbiljett till Huddersfield, och i så fall då givetvis
enbart en enkel resa.
 |
| Bara i början av sin karriär? |
Det blir kort sagt mycket problematiskt att göra film. Fantasyälskarna lär dock jubla, eftersom det mig veterligt inte bör finnas en enda kränkt alv eller orch som kommer att protestera om Peter Jackson får för sig att göra ytterligare ett sömnpiller till mastodontfilm baserad på ett med full rätt bortglömt novellutkast av Tolkien. Men jag ger mig f-n på att det i så fall skulle dyka upp oanade mängder med kränkta lajvare som skulle hävda att Legolas absolut inte sprang omkring i gröna trikåer i just den nyansen och att orcherna minsann hade ett djupgående själsliv som den tondöve Jackson fullständigt hade misslyckats med att gestalta.
Den mest oroande konsekvensen av den lynchjustis och den
hetsjakt som de förment goda grupperingarna bedriver i alltmer accelererande
takt är dock att de, uppenbarligen utan att själva vara det minsta medvetna om
det, gör självmål av närmast flagrant pinsam art. För när de hävdar att de
förespråkar allas lika rättigheter men samtidigt, som i det här fallet, kräver
vad som kanske kan kallas för en extrem typecasting, så innebär det att hela
diskussionen handlar om att sätta upp gränser, snarare än om att riva ner dem.
Scarlett Johansson säger själv att hon ”hyser stor beundran och kärlek för
transgemenskapen” (vad ska hon säga..?), men det är helt uppenbart en gemenskap
som hon själv är totalt utestängd ifrån. Blotta tanken att hon genom att spela
en transsexuell person kan vara just gränsöverskridande, att hon därigenom kan vidga
både sin egen förståelse för vad det innebär att vara en sådan person och genom
sin gestaltning samtidigt bidra till en ökad tolerans i samhället, är som
bortblåst när de politiskt korrekta stalinisterna drar igång sina talkörer.
Hade den gruppen verkligen slagits för alla individers okränkbara jämlikhet och
rättigheter, däribland transsexuellas rätt att behandlas som alla andra av
filmbranschen och spela alla roller som finns oavsett könsbundna parametrar, så
hade jag inte haft någonting alls att invända. Nu slåss de istället för att en
grupp ska särbehandlas. Och förlåt mig, gör de det så har de tagit ett rätt
stort steg bort ifrån den demokrati, den frihet och den jämställdhet som de
säkert med övertygelse tror sig företräda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar