Monstruöst tråkigt! – Bo Eriksson visar att en historiker inte alltid är en historieberättare

Bo Erikssons ger sig i sin bok Monster – En världshistoria om det skrämmande, utgiven 2016 på Natur och Kulturs förlag, i kast med ett ämne som har alla förutsättningar att kunna generera en intressant, stimulerande och märgfull studie, full av roande exempel från kulturhistoriens annaler. Resultatet blir dock ett praktfull platt fall och förvandlar en potentiell bladvändare till en bok som man bokstavligen måste tröska sig igenom, ord för ord, mening för mening. Och det var väl ändå inte meningen?

Att verket havererar har nog först och främst att göra med högt ställda anspråk från Erikssons sida. Avgränsningar verkar inte vara hans starka sida, och när han nu ger sig i kast med ett ämne där det i princip saknas svenska föregångare så får boken en närmast encyklopedisk karaktär, där allt ska täckas in, oavsett om det egentligen passar inom ramen för ”monster” som fenomen eller ej. Religiösa gestalter, seriemördare, snömän, fåglar som löper amok i Hitchcockfilmer, m.m., m.m., alla får plats i Erikssons monstervärld, med påföljd att begreppsdefinitionen blir minst sagt glidande. För även om undertiteln antyder att Eriksson har breddat sitt ämnesområde utöver monstret som fenomen, så finns det en uppsjö av saker som skrämmer oss i det mänskliga varat, men som Eriksson uppenbarligen inte tycker hör hemma bland det monstruösa. Det hela blir godtyckligt, och boken hade nog varit betjänt av en annan indelning än den kronologiska och geografiska som Eriksson använder sig av. En uppdelning av monster utifrån olika kategorier, som t.ex. vampyrer, skräcködlor och rymdvarelser, hade gjort det betydligt lättare att spåra överensstämmelser, familjelikheter och historisk utveckling hos de olika varelser som Eriksson ägnar sig åt. Boken blir som en flora från tiden innan Linné och andra systematiker gjorde sin entré, och vill läsaren se de övergripande sammanhangen så får han/hon i mångt och mycket gräva fram dem själv.

Att boken saknar notapparat är självfallet en smula penibelt när det är en historiker som för pennan, men det blir inte bättre av att Eriksson, med understöd av diverse ”teoretiker”, ägnar sig åt ett rätt friskt spekulerande när det kommer till att förklara monstrens existens i den mänskliga tillvaron. Boken vimlar av teorier av evolutionär, religiös, psykologisk, socialpsykologisk och ekonomisk art, och det de teorierna, åtminstone så som Eriksson väljer att behandla dem, har gemensamt är att de verkar blanda det banalt truistiska och det direkt löjeväckande, samtidigt som de så gott som alltid är extremt reduktionistiska. Det är givetvis inte fel att säga att de skräckfilmer om invasioner från rymden som gjordes i USA under 50-talet fick en ideologisk slagsida av det kalla kriget, men det gäller i stort sett alla filmer som gjordes under den epoken (om man nu bara vill leta efter de ”rätta” markörerna) och det är långtifrån hela förklaringen till just den subgenrens framväxt. Det är givetvis också möjligt att den ekonomiska depressionen var en bidragande faktor till den våg av monsterfilmer som gjordes på 1930-talet, men då kan man ju samtidigt inte låta bli att undra varför vampyrfilmer har fått en så uppenbar renässans i vår tid, som i varje fall inte för närvarande kännetecknas av några allvarliga ekonomiska konvulsioner?

Eriksson visar sig dessutom, föga förvånande, vara en standardprodukt av den svenska akademiska modellen, och han tar givetvis tillfället i akt att slänga in de obligatoriska troperna om kvinnoförakt, patriarkat och genus i sin text. Hade han inte gjort det så hade väl den framtida karriären varit i riskzonen. Man kan tycka vad man vill om det, själv tycker jag mest att det är tröttande, och eftersom det som alltid handlar i första hand om retorik och först möjligtvis i fjärde hand om analys i ordets rätta bemärkelse, så påminner det mest av allt om hur kineser vräkte ur sig kommunistiska floskler under kulturrevolutionen. Det är en markör för att man vet vad som är rätt, det är däremot inte något som helst bevis för att man också själv faktiskt har reflekterat över de åsikter som man så tjänstvilligt ansluter sig till.

Nähä, det här var väl inte så kul...

När Eriksson rabblar upp de kvinnliga monster som porträtteras på film så ser han den gestaltningen som entydigt negativ, som ett tecken på förakt och äckel för kvinnan och kvinnokroppen. Att männen, både i myter, i film och i litteratur, i ännu högre grad presenteras som sociopater, brutala slaktare och allmänt asociala typer, ja rentav som monster, är uppenbarligen ingenting som på något sätt kan kopplas till en snedvriden bild av hur mannen kan tänkas vara. Och om nu Eriksson är så pigg på att hitta sociala och ideologiska förklaringar till de roller som monstren spelat och spelar i vårt samhälle så borde han kanske också åtminstone antydningsvis vända blicken inåt och titta bortom de litteraturvetenskapliga stereotyperna? Det hade i varje fall utan tvekan gjort boken intressantare. Nu blir den istället en konstig blandform mellan uppslagsverk och ytlig kulturanalys, och det, tillsammans med Erikssons tämligen träaktiga prosa, gör boken betydligt sämre än vad den borde ha kunnat bli. Kanske hade den rentav tjänat på om Eriksson helt hade skippat de analyserande utläggningarna och istället ägnat sig enbart åt att rakt upp och ner berätta historien om alla dessa bisarra varelser som befolkar mänsklighetens fiktiva universum. För ibland är det nog trots allt så att ett monster bara är ett monster.