Nu träder panglossianismen in på våra lärosäten - Familjen Wallenberg sprider bildningens gracer till folket

Det råder väl ingen som helst tvekan om att Wallenbergklanen lever mest på gamla meriter, och att den nu existerande delen av familjen har sina rådgivare, sin ärvda förmögenhet och en mycket förmånlig företags- och förmögenhetsbeskattning att tacka för att de fortfarande behåller sin framträdande position i det svenska samhället. Det må vara dem väl unt. Jag är inte avundsjuk (i varje fall inte överdrivet mycket) och familjen Wallenbergs synnerligen lukrativa affärer med den tyska naziregimen är givetvis en bagatell jämfört med SD:s klavertramp i brun riktning. Det är hyvens grabbar helt enkelt, och i sann filantropisk anda vill de nu låta sin välvilja komma även våra gymnasieelever till del.

Att den intellektuella nivån. som väl aldrig har varit särskilt framträdande i den familjen, är skrämmande låg får vi dock ett oemotsägligt bevis för när det visar sig att vad som ska delas ut är ett stort antal exemplar av folkförledaren Hans Roslings senaste alster. Det är svårt för mig att se det här som någonting annat än ännu ett otvetydigt tecken på att vi lever i ett land där enfalden är så grotesk att det går över gränsen för det bisarra, och jag börjar på fullt allvar undra om det inte börjar bli dags att emigrera. Nordkorea känns som ett säkert val, där hålls indoktrineringen av medborgarna på en klädsamt låg nivå och utrymmet för disparata åsikter är föredömligt stort.

Alla som har sett Rosling in action vet att han är en något mera polerad version av Ian & Bert. Ny Demokratis dynamiska duo hade inte heller fel i allt de sa (om än nästintill), men de valde att betona vissa fakta och bortse från andra som inte passade dem, precis på det sätt som Rosling gör. Den stora skillnaden mellan Ian & Bert och Rosling är att de förstnämnda som tur var hade felaktiga åsikter om det man inte får ha fel om, så därför fick de aldrig något reellt inflytande. I varje fall inte efter att de värsta panikungarna hade lagt sig hos den styrande eliten. Rosling har däremot felaktiga uppfattningar om det vi alla vill ha fel om, dvs han hävdar (och den samlade dumheten nickar glatt instämmande) att världen i grunden är fin plats, att alla problem kan lösas och att vi går mot någon form av ostoppbar progression i sant positiv riktning. Detta gör han inte minst i förhållande till befolkningstillväxten, som han bagatelliserar, trots att vi under de senaste 100 åren har sett en utveckling som den här planeten aldrig förr har varit ens i avlägsen närhet av. Det finns helt enkelt inget säkerställd underlag för hans teser och hans konsekvensanalyser är helt frånvarande.

Därmed inte sagt att han inte kan ha rätt i mycket av det han säger, men det han stöder sig på är mycket sällan en heltäckande bild och hans okritiska optimism får oss med största sannolikhet bara att springa vår undergång till mötes med om möjligt ännu högre hastighet. Men vi vill så gärna lyssna på det han säger, farbror Hasse får vagga oss till söms med sina goda sagor om hur världen kommer att bli ett paradis oavsett hur vi beter oss och hur vi skövlar den.

Bland det Rosling utan egentlig säkerställd grund hävdar är t.ex. att vi har nått vad han kallar för "peak child", dvs att antalet födda barn per kvinna minskar stadigt till för närvarande rätt exakt två barn per kvinna. Detta ser han som något positivt, trots att antalet potentiella barnaföderskor är betydligt högre nu än någon gång tidigare under historien, ett faktum som bör stämma till eftertanke snarare än att leda till det självbelåtna kluckande som Rosling ger ifrån sig. Det är som om fysikens lagar inte existerar i den värld som Rosling iakttar. Han är som en autistisk nutida Marie Antoinette och verkar tro att man kan försörja en skenande befolkning genom att låta den äta statistik, samtidigt som han glömmer att det krävs basala grundförutsättningar för att upprätthålla ett mänskligt liv, förutsättningar som redan nu i många avseenden är på väg att drastiskt försämras. Varje individ som föds är oundvikligen en belastning på jorden, en rent negativ miljöfaktor, men det vill Rosling givetvis inte låtsas om, trebarnsfar som han själv är (så var det med det personliga ansvarstagandet, och uppenbarligen är han själv att betrakta som en anomali om vi ska följa hans egen tolkning av statistiken). Att varje barn ur ett ekologiskt perspektiv, för att använda en krass ekonomisk bedömning, inte bör betraktas som en avtagande marginalnytta utan snarare som en tilltagande marginalskada väljer han att blunda för. Det är en sanning som är så obehaglig att Rosling hellre ägnar sig åt lite mysig statistik, för den är för den godtrogne samma sak som Potemkins konstruktioner var för Katarina den stora, kulisser ägnade att vilseleda den som är beredd att tro på vad som helst så länge det bara stryker honom/henne medhårs.

Tolkningarna är för det mesta reduktionistiska och framförs i en högdragen ton som knappast hör hemma i en anständig debatt. Någon djuplodande problematisering ägnar sig Rosling inte åt (han har ju inte för inte utnämnts till "folkbildare", en titel som inger ungefär samma förtroende som hästhandlare och spåkärring). Istället är det Powerpoint-presentationer, fruktjonglerande och August och Lotta-övningar som gäller. Titta till exempel på det här klippet (https://www.youtube.com/watch?v=-uljFaRuJ68). Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt mängdlärans kortvariga glansperiod inom matematiken. Det var en närmast obscent imbecill företeelse, men mängdläran framstår som en uppfinning värdig Nobelpriset när man sätter den i relief till Roslings didaktiska utflykter. Att kalla det han sysslar med för enfaldigt är att gravt förolämpa allt som annars brukar föräras det epitetet.

Men vi kan väl titta lite närmare på en artikel, där han använder han Bangladesh som exempel:

https://www.gd.se/artikel/allmant/professor-rosling-vill-andra-var-syn-pa-varlden

Det är intressant att han använder 1972 som utgångspunkt vad det gäller höga födelsetal, för mellan 1967 och 1973 minskar nämligen den årliga befolkningsökningen drastiskt i Bangladesh (från 3,38% till 1,62% årligen). Därefter stiger den årliga befolkningstillväxten nästintill lika drastiskt igen, trots att Bangladesh drabbades av en svältkatastrof 1974 som uppskattningsvis tog livet av ungefär 1,5 miljoner människor eller lite drygt 2% av befolkningen. Den verkliga ökningen hade alltså varit betydligt högre om inte det hade skett, vilket i sig gör att Roslings siffror även fortsättningsvis är en smula osäkra. Därefter har befolkningsökningen givetvis planat ut, vilket, trots Roslings triumferande ton när han konstaterar det, inte är någonting annat än en ren truism eftersom det fullt självklart är så att den typen exponentiell ökning klingar av när allt större delar av befolkningen inte längre är i fertil ålder. Det är således inget som helst anmärkningsvärt i det konstaterandet, men det skjuter samtidigt bredvid målet.

1972 var Bangladesh befolkning 67,6 miljoner. Vi skiter i åldersfördelningen och säger att hälften av den befolkningen var kvinnor och att de alla var i fertil ålder och födde 7 barn vara ett av fem dog (allt enligt Rosling). Vi får då följande barnkullar/födelsetal för den generationen 33,8 x 7 x 0,8 = 189,28 miljoner barn. Idag är Bangladesh befolkning 166,8 miljoner. Vi gör samma beräkning för den generationen med Roslings siffror (2 barn per kvinna - 1 barn av 20 som dör) i åtanke. Det blir följande räknexempel 83,4 x 2 x 0,95 = 158,4 miljoner barn. Minskningen finns således där, så långt har Rosling rätt, men den är inte alls så drastisk som han vill låta påskina. Med två barn per kvinna istället för sju (under rådande förutsättningar) så  är minskningen i den totala barnkullen lite drygt 16% om vi jämför 1972 och 2018. Men då ska man samtidigt ha i åtanke att befolkningen i Bangladesh är betydligt större nu än vad den var för knappt 50 år sedan. Med barnen inräknade (utifrån mina givetvis extremt extrapolerade siffror) så får vi ett totalt befolkningsantal för 1972 års generation + deras barn på 67,6 + 189,3 = 257 miljoner individer. För 2018 får vi istället 166,8 + 158,4 miljoner individer, dvs en sammanlagd befolkning på 325 miljoner. Men en skillnad på omkring 70 miljoner människor spelar givetvis ingen roll för en person som Rosling som inte överhuvudtaget ägnar sig åt vidare konsekvenser av de tolkningar han gör.

Tittar vi istället på Sverige så är dessutom kurvan för befolkningstillväxt rena berg och dalbanan (http://www.worldometers.info/world-population/sweden-population/) i sig ett tecken så gott som något på att det inte går att göra det Rosling och hans anhängare gör, dvs försöka förutse populationsmönster med ett så litet underlag som de har. Det är ovetenskapligt helt enkelt. Det är för övrigt samma sak när det kommer till barnafödandet i det här landet, vi får en kurva som får mätningen av en malariapatients temperatursvängningar att framstå som ytterst händelsefattig:

Antalet födda barn årligen i Sverige under 1900-talet Källa:
https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Minskat-barnafodande/

Detta går att, nästan med ett urverks precision att med några års fördröjning koppla till den ekonomiska utvecklingen, då det syns tydliga dippar i barnafödandet efter oljekrisen 1974 och Finanskrisen i början av 90-talet. Detta gör alltså att det finns uppenbara tecken på att människor i det här landet föder fler barn när de ekonomiska omständigheterna är gynnsamma, medan Rosling vill få det till att människor i tredje världen föder färre barn av samma skäl, ett påstående som väl i varje fall behöver underbyggas ytterligare för att den slutsatsen ska kunna dras, och som dessutom talar för det råder en annan form av rationalitet i tredje världen än i I-länderna, en bedömning som jag finner för både en smula fördomsfull och som sagt tämligen ogrundad.

Det brukar också pratas om ett reproduktionstal på 2,15 barn per kvinna för att befolkningen numerärt sett ska var oförändrad. Det verkar dock inte stämma till punkt och pricka, för tittar man på den svenska födelsestatistiken så har den siffran inte nåtts under något år under de senaste decennierna:

Antalet födda barn per kvinna från 1970 med prognos för den framtida utvecklingen (givetvis en ytterst spekulativ sådan) Källa: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/befolkningsframskrivningar/pong/tabell-och-diagram/antal-barn-per-kvinna-efter-fodelseland-19702017-samt-framskrivning-20182070/

Visserligen är barnafödandet högre bland invandrade kvinnor (de barnen räknas givetvis in i det totala födelsetalet), men även med det inräknat så nås inte det antal barn per kvinna som krävs för att befolkningsnumerären ska vara intakt vid något år under 2000-talet. Detta till trots har den svenska befolkningen, även om vi helt bortser från invandring av utrikes födda individer, ökat med närmare 290 000 personer under 2000-talet, eller i snitt drygt 16 000 personer per år. Så stort är alltså födelseöverskottet i förhållandet till dödstalet. Det är visserligen en blygsam, eller rentav en mycket blygsam ökning, ur ett globalt perspektiv, men ändå intressant. Med tanke på att medellivslängden i Sverige för närvarande är 82,5 år (kvinnor 84,1, män 80,6) så kan vi sluta oss till att de flesta av de individer som har dött under 2000-talet har varit födda under perioden från slutet av första världskriget (1918) fram till mitten av 30-talet, en period som för övrigt kännetecknades av en raskt minskande nativitet. Dödstalen, som under den här perioden har varit tämligen konstanta (från 89 000 till 95 000 döda/år en skillnad på 7 % mellan det högsta och det lägsta antalet) motsvaras dessutom inte alls av lika homogena siffror när det kommer till barnafödandet (90 000 till 117 000 - en skillnad på 30 % mellan det högsta och lägsta antalet), vilket i sig är en indikation på att frekvensen för barnafödandet är betydligt svårare att förutsäga än antalet dödsfall i en given population. Och när vi ser att fluktuationerna i barnafödandet är så pass stora även över en relativt sett kort tid och för en befolkningsgrupp som lever i ett hyggligt homogent samhälle med en med internationella mått sett väl utvecklad välfärd så får det i varje fall mig att bli extremt skeptisk till Roslings tvärsäkra förutsägelser om befolkningsutvecklingen ur ett globalt perspektiv. Nu är det givetvis så att dödstalen kommer att öka framöver i Sverige, i.o.m. att 40-talistgenerationen är de nästa som ställs inför liemannens obönhörliga blick. Men den generationen är bara omkring 30 % större än den som ryms inom dödstalen från 2000 fram till dagens datum, vilket innebär att antalet döda ändå kommer att få svårt att matcha antalet födda i det här landet. Befolkningen kommer alltså att fortsätta att öka, trots en nativitet som ligger under det antal barn per kvinna som sägs krävas för att så ska vara fallet. Rent statistiskt så kommer givetvis siffrorna givetvis att plana ut eftersom medellivslängden högst sannolikt inte kommer att öka mer än marginellt, och då kan vi kanske närma oss det idealtypiska fall där 2,15 barn per kvinna innebär en befolkningssiffra som förblir oförändrad. Men att yttra sig tvärsäkert om den utvecklingen på det underlag som Rosling kan tänkas ha, det är ungefär som att försöka sia om utgången i Fotbollsallsvenskan 2028 genom att titta på fläckarna på en torsklever.

Det finns uppenbarligen många alternativa förklaringar till allt det här, men frågan är om de förklaringarna, som så många gånger förr, inte säger mer om den som gör tolkningen än om det som han/hon säger sig vilja tolka. Jag delar absolut inte Roslings utvecklingsoptimism, som jag anser vara gravt vilseledande och grundad på en mycket selektiv varseblivning. Att detta budskap dessutom mottas med vad som närmast kan liknas vid hallelujakörer av journalistkåren, av våra politiska ledare, och av en intellektuell "elit" som borde veta bättre än att villkorslöst köpa den typen av budskap som Rosling försökte hamra in i våra arma hjärnor är bara beklämmande. Att Wallenbergsfären, tillväxtonanister som de är, väljer att sprida den här typen av om inte desinformation, så i varje fall väldigt selektiv information, till våra gymnasielever är inte ägnat att förvåna, eftersom Roslings hållning är helt och fullt förenlig med den miljöförstörelse som en tillväxtekonomi oundvikligen för med sig. För Rosling är jorden en outtömlig resurs, en sfär som kan expanderas i all oändlighet utan att det påverkar våra livsbetingelser på något avgörande sätt. Den hållningen är naiv, för att inte säga direkt farlig. Får jag välja mellan att vara en Kassandra eller en Doktor Pangloss så väljer jag tveklöst det förstnämnda alternativet, och det av det enkla skälet att det alltid är optimisterna och idealisterna som ställer till störst skada. Det kan kanske finnas en viss charm i att på sant Balaklavamanér anfalla rakt mot kanonerna, och i det lilla har optimistisk dumdristighet rentav en uppenbar tjusning. Slutet kan dock bara bli ett, och det är inte den versionen när hjälten rider bort mot solnedgången efter väl förrättat värv.

Slutligen föreslår jag att vi till nästa läsår delar ut Kim Il Sungs bok Om Jouche-idén till våra gymnasieelever. Inte för att det skulle finnas en antydan till substans i det verket, och inte för att jag hoppas att våra skolelever ska ta lärdom av den store koreanske ledaren, utan helt enkelt för att verket skulle bemötas på det sätt som man kan förvänta sig att propaganda ska bemötas, med en kritisk hållning, med en förutsättningslös vilja att ifrågasätta det som står skrivet, och med en stor dos av sund skepsis. Jag väntar ännu på den dagen när Hans Rosling ska föräras den typen av bemötande.

https://www.di.se/nyheter/wallenberg-gor-en-bill-gates-bjuder-10000-elever-pa-succen/?utm_medium=ettanettan_puff&utm_source=expressen&utm_campaign=trafikmotor_di

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/befolkningsutveckling/ 

En sedelärande historia om den tvetungade antirasisten och toleransens gränser

Jag läser för närvarande Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenham: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Som alltid när det handlar om den här typen av frågor är det väl bäst att poängtera att boken är utgiven av Bonniers, och således inte publicerad av en kusin till Avpixlat eller liknande. (Att vissa på högerkanten utan tvekan skulle anklaga Bonniers för att gå judarnas och sionismens ärenden lämnar vi därhän...).

Nåväl, boken gavs ut 2016 och behandlar bland annat Lars Vilks önskan att år 2015 få besöka Kulturhuset i samband med Anna Odells utställning där. Han fick uppbackning av den konstansvarige, Marianne Lindberg De Geer, men chefen för Kulturhuset satte stopp för planerna. Chef för Kulturhuset var då Benny Fredriksson, och denne sa bl.a. följande angående Vilks:

"Grunden är ju att man måste respektera alla människor. Det är för mig en djupt, djupt grundläggande värdering. Och det borde vara det som är yttrandefrihet: att även om jag har rätt att säga vad jag vill, så måste jag inte göra det. [---] Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man... Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska  känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson." (s. 115f.)

Detta var alltså samme Benny Fredriksson som tog livet av sig i mars 2018 efter ett massmediedrev om vars orsaker man bl.a. kan läsa här:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oRpVkB/jag-far-hjartklappning-av-att-skriva-ner-detta

Drevet hade sin upprinnelse i att väldigt många av de som arbetade under Benny Fredriksson i hans roll som chef för Stadsteatern (den chefsposten är knuten till chefsjobbet på Kulturhuset) kände sig kränkta och trakasserade av hans beteende som chef. Samme Fredriksson som år 2016 ställde sig på barrikaderna och försvarade folks rätt att inte bli kränkta visade sig alltså inta en radikalt motsatt hållning när det kom till hans egen maktsfär. Nu är väl det här förhoppningsvis ett extremfall när det kommer till dubbelmoral, men jag tror samtidigt inte (för att relativisera hans beteende något och ge honom en förhoppningsvis något mer rättvis bedömning) att herr Fredriksson var medveten om de uppenbara motsägelser som hans hållning innebar, och det är egentligen det som gör saken intressant. Som jag har sagt så många gånger förut, jag litar lika lite på uttalade antirasister som på rasister.

Boken innehåller även några andra intressanta poänger. Ingen kommer väl t.ex. ihåg att det var i Damaskus i Syrien som Danmarks och Sveriges ambassader brändes ner i samband med publiceringen av Muhammedteckningarna. Att därifrån dra en koppling till det som har skett i Syrien efter det är givetvis att sträcka kausalitetens kedjor så långt att de med största sannolikhet brister, men det är kanske trots allt en liten fingervisning om att tillståndet i det landet inte var helt okomplicerat ens innan inbördeskriget.

De flesta har säkert också förträngt att Laila Freivalds tvingades att avgå som utrikesminister efter att hon hade varit ansvarig för nedsläckandet av de webbsidor där SD:s tidning SD-kuriren publicerades, detta i samband med att tidningen hade utlyst en tävling i Muhammedkarikatyrer. Oavsett vad man tycker om den typen av satir så var det uppenbarligen för mycket för vår regering. Det är också intressant när Hans-Gunnar Axberger, jurist och professor i medierätt, funderar kring det "mångkulturella" samhället och kommer till slutsatsen att det kan vara så att den typen av samhälle kräver ett större mått av censur:

"Vi är inte längre det homogena samhälle som vi var från 1700-talet och framåt. Saker har förändrats, gränserna har öppnats. Tidigare hade vi "råd med" att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det idag." (s 134f.)

Toleransen innebär alltså ett ökat mått av intolerans. Vi måste bli mera lika för att kunna vara olika, en paradox som jag också har betonat vid många tidigare tillfällen. Du får vara som du vill, om du är som oss. Frågan är väl bara vilken grupp av "oss" som man vill tillhöra. Själv föredrar jag nog Groucho Marx-varianten...

En sådan seger till och vi är förlorade! - Vänstern och valet

Vänsterpartiet är euforiskt efter sin succé i valet, men har de egentligen något att glädja sig över? Visst, partiet lyckades attrahera ytterligare drygt 2 % av väljarkåren i förhållande till hur det gick i det föregående valet. Men tittar vi på årets val i dess helhet är det väl frågan om inte den vänsterpartistiska glädjehickan snarare borde ersättas av lågmälda suckar. 

Vi tittar därför på resultatet för två av de deltagande partierna under riksdagsvalet 2014:

V 5,72%
FI 3,12 %
MP 6,9 %

Vi tittar sedan på resultatet för samma partier vid valet i söndags:

V 7,9 %
FI 0,4 %
MP 4,3 %

FI tappade alltså rösterna från 2,7 % i av väljarkåren i förhållande till föregående val, ett magplask som gör dem till det här valets i särklass största förlorare. Av de väljarna, som väl knappast annat än i undantagsfall kan tänkas tillhöra det borgerliga blocket, så har V alltså återtagit (för det är nog vad det handlar om) omkring 2,2 %. V har alltså inte ens lyckats återfå de väljare som man förut tappade till FI eller i varje fall förlorade dragkampen om, och det är på sitt sätt anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att det enda parti som överhuvudtaget har använt sig av det feministiska kortet i det här valet har varit just Vänsterpartiet. Att under de här omständigheterna, där det dessutom tillkommer flera andra faktorer som borde ha lett till ännu fler vänsterröster, öka sitt röstantal på det sätt som Vänsterpartiet har gjort är givetvis ett fullt godkänt resultat, men att se det som en fantastisk valframgång, det kan nog bara en fullfjädrad politiker göra.

Det är visserligen en markant uppgång sedan det förra valet, men då bör man ta i beaktande att när Vänsterpartiet senast nådde de siffror som de nu fick, vilket var vid 2002 års val då man fick närmare 8,4 %, då leddes partiet av Gudrun Schyman. Med Schyman som partiledare lyckades dessutom Vänsterpartiet nå sitt absolut bästa valresultat, då partiet fick nästan exakt 12 % av rösterna vid valet 1998. Det mesta talar därför för att det vi ser i årets val är vad som kanske kan kallas för en reverserad Schyman-effekt, då de som har hållit fast vid henne efter "flytten" till FI nu till slut har övergivit henne och gått tillbaka till moderpartiet. Schyman är nog i grunden en både skickligare och mera färgstark politiker än Sjöstedt, och att den sistnämnde skulle ligga bakom ökningen av röstetalet i det här valet finner jag för föga sannolikt. Det handlar nog om vad som bör kategoriseras som fanflykt snarare än som attraktionskraft, dvs de nya väljarna som Vänstern nu har fått har rört sig från sitt föregående partival snarare än till det parti som de nu röstade på.

Tar man sedan i beaktande att Miljöpartiet tappade en dryg tredjedel av sin väljarkår, från 6,9 % i 2014 års val till 4,3 & i årets val, så framstår Vänsterns "framgångar" som om möjligt ännu mindre anmärkningsvärda. Det är nog ingen långsökt hypotes att hävda att det inte är Vänsterpartiet som har lyckats (en tolkning som med automatik görs i en mediakultur där orsaken till vinnarens framgångar sällan analyseras), det är snarare två andra partier som har havererat. Vänsterblocket (om vi räknar in FI i det) tappade sammanlagt närmare 8 % av de röster som de fick i förra valet. Av de rösterna har V lyckat korpa åt sig en dryg fjärdedel, medan resten uppenbarligen har hamnat hos det borgerliga blocket. Det är knappast någon anmärkningsvärd framgång, sett från ett övergripande vänsterperspektiv. Detta faktum borde också stämma till eftertanke snarare än att leda till orgiastiskt jubel bland vänsterpartister, eftersom det faktiskt kan innebära att Vänsterpartiet har slagit i taket vad det gäller hur många röster de överhuvudtaget kan tänkas få. Och de rösterna har de dessutom fått efter att ha intagit samma position som SD (som också tillhörde valets "vinnare"), en position där de har kunnat ägna sig åt renodlat opposition utan att behöva riskera något som helst ansvarsutkrävande för den politik som förts. Detta är en nästintill helt riskfri position, i varje fall för partier som allmänt sett inte anses vara regeringsbärande, och det hade varit betydligt mera anmärkningsvärt om Vänsterpartiet inte hade tjänat på den situation som har varit, inte minst eftersom de båda regeringspartierna drabbades hårt av väljarnas dom vid valet. Skulle det dessutom vara så att Vänsterpartiet av någon anledning hamnar i regeringsställning efter det här valet så lär det finnas en uppenbar risk att det nyvunna stödet blir helt utraderat vid ett kommande val. Det troliga är dock att Jonas Sjöstedt har lärt sig av Miljöpartiets katastrofval och, alla utfästelser och krav till trots, noga avhåller sig ifrån att ingå i en regering där hans politik kan både prövas praktiskt och utsättas för folkets granskning. Men då förblir samtidigt Vänsterpartiet ett i grunden tämligen betydelselöst stödjeben till SAP, på det sätt som det i princip alltid har varit.

Kanske kan Vänsterpartiet i kommande val kapitalisera på en fråga som nästintill helt försvann från dagordningen under den här valrörelsen, och vars plötsliga icke-existens utan tvekan ledde till FI:s kollaps. Nu räckte visserligen inte den extremvarma sommaren och de miljöeffekter som den förde med sig till för att rädda Miljöpartiet från fiasko, men det är knappast långsökt att tro att Gudrun Schyman och hennes partikamrater har förbannat sitt öde många gånger, då metoo-hysterin både briserade och ebbade ut långt innan valrörelsen drog igång på allvar. Den kampanjen är kanske inte någonting som jag direkt saknar, men att frågor om jämställdhet och feminism har hamnat på undantag på grund av den SD-psykos som råder i det här landet är knappast någon långsökt tolkning. Att sedan Gudrun Schyman och hennes partikamrater föll offer för den svenska oförmågan att fokusera på mer än en sak i taget är bara ytterst ironiskt, sett till det övergripande sammanhanget. Detta faktum kan dock öppna upp för att Vänsterpartiet faktiskt kan klamra sig kvar vid det röstetal som det nu uppnådde. Lyckas inte partiet förvalta den situation som nu råder, utan förfaller till en ogrundad självgodhet där de tror att det var deras egen förträfflighet snarare än andras misslyckanden som ledde till ”framgångarna”, då kan nog resultatet i söndagens val visserligen med lite välvilja tolkas som en seger. Men det är nog i själva verket en seger som inte ens Pyrrhus hade varit överdrivet nöjd med.