Att den intellektuella nivån. som väl aldrig har varit särskilt framträdande i den familjen, är skrämmande låg får vi dock ett oemotsägligt bevis för när det visar sig att vad som ska delas ut är ett stort antal exemplar av folkförledaren Hans Roslings senaste alster. Det är svårt för mig att se det här som någonting annat än ännu ett otvetydigt tecken på att vi lever i ett land där enfalden är så grotesk att det går över gränsen för det bisarra, och jag börjar på fullt allvar undra om det inte börjar bli dags att emigrera. Nordkorea känns som ett säkert val, där hålls indoktrineringen av medborgarna på en klädsamt låg nivå och utrymmet för disparata åsikter är föredömligt stort.
Alla som har sett Rosling in action vet att han är en något mera polerad version av Ian & Bert. Ny Demokratis dynamiska duo hade inte heller fel i allt de sa (om än nästintill), men de valde att betona vissa fakta och bortse från andra som inte passade dem, precis på det sätt som Rosling gör. Den stora skillnaden mellan Ian & Bert och Rosling är att de förstnämnda som tur var hade felaktiga åsikter om det man inte får ha fel om, så därför fick de aldrig något reellt inflytande. I varje fall inte efter att de värsta panikungarna hade lagt sig hos den styrande eliten. Rosling har däremot felaktiga uppfattningar om det vi alla vill ha fel om, dvs han hävdar (och den samlade dumheten nickar glatt instämmande) att världen i grunden är fin plats, att alla problem kan lösas och att vi går mot någon form av ostoppbar progression i sant positiv riktning. Detta gör han inte minst i förhållande till befolkningstillväxten, som han bagatelliserar, trots att vi under de senaste 100 åren har sett en utveckling som den här planeten aldrig förr har varit ens i avlägsen närhet av. Det finns helt enkelt inget säkerställd underlag för hans teser och hans konsekvensanalyser är helt frånvarande.
Därmed inte sagt att han inte kan ha rätt i mycket av det han säger, men det han stöder sig på är mycket sällan en heltäckande bild och hans okritiska optimism får oss med största sannolikhet bara att springa vår undergång till mötes med om möjligt ännu högre hastighet. Men vi vill så gärna lyssna på det han säger, farbror Hasse får vagga oss till söms med sina goda sagor om hur världen kommer att bli ett paradis oavsett hur vi beter oss och hur vi skövlar den.
Bland det Rosling utan egentlig säkerställd grund hävdar är t.ex. att vi har nått vad han kallar för "peak child", dvs att antalet födda barn per kvinna minskar stadigt till för närvarande rätt exakt två barn per kvinna. Detta ser han som något positivt, trots att antalet potentiella barnaföderskor är betydligt högre nu än någon gång tidigare under historien, ett faktum som bör stämma till eftertanke snarare än att leda till det självbelåtna kluckande som Rosling ger ifrån sig. Det är som om fysikens lagar inte existerar i den värld som Rosling iakttar. Han är som en autistisk nutida Marie Antoinette och verkar tro att man kan försörja en skenande befolkning genom att låta den äta statistik, samtidigt som han glömmer att det krävs basala grundförutsättningar för att upprätthålla ett mänskligt liv, förutsättningar som redan nu i många avseenden är på väg att drastiskt försämras. Varje individ som föds är oundvikligen en belastning på jorden, en rent negativ miljöfaktor, men det vill Rosling givetvis inte låtsas om, trebarnsfar som han själv är (så var det med det personliga ansvarstagandet, och uppenbarligen är han själv att betrakta som en anomali om vi ska följa hans egen tolkning av statistiken). Att varje barn ur ett ekologiskt perspektiv, för att använda en krass ekonomisk bedömning, inte bör betraktas som en avtagande marginalnytta utan snarare som en tilltagande marginalskada väljer han att blunda för. Det är en sanning som är så obehaglig att Rosling hellre ägnar sig åt lite mysig statistik, för den är för den godtrogne samma sak som Potemkins konstruktioner var för Katarina den stora, kulisser ägnade att vilseleda den som är beredd att tro på vad som helst så länge det bara stryker honom/henne medhårs.
Tolkningarna är för det mesta reduktionistiska och framförs i en högdragen ton som knappast hör hemma i en anständig debatt. Någon djuplodande problematisering ägnar sig Rosling inte åt (han har ju inte för inte utnämnts till "folkbildare", en titel som inger ungefär samma förtroende som hästhandlare och spåkärring). Istället är det Powerpoint-presentationer, fruktjonglerande och August och Lotta-övningar som gäller. Titta till exempel på det här klippet (https://www.youtube.com/watch?v=-uljFaRuJ68). Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt mängdlärans kortvariga glansperiod inom matematiken. Det var en närmast obscent imbecill företeelse, men mängdläran framstår som en uppfinning värdig Nobelpriset när man sätter den i relief till Roslings didaktiska utflykter. Att kalla det han sysslar med för enfaldigt är att gravt förolämpa allt som annars brukar föräras det epitetet.
Men vi kan väl titta lite närmare på en artikel, där han använder han Bangladesh som exempel:
https://www.gd.se/artikel/allmant/professor-rosling-vill-andra-var-syn-pa-varlden
Det är intressant att han använder 1972 som utgångspunkt vad det gäller höga födelsetal, för mellan 1967 och 1973 minskar nämligen den årliga befolkningsökningen drastiskt i Bangladesh (från 3,38% till 1,62% årligen). Därefter stiger den årliga befolkningstillväxten nästintill lika drastiskt igen, trots att Bangladesh drabbades av en svältkatastrof 1974 som uppskattningsvis tog livet av ungefär 1,5 miljoner människor eller lite drygt 2% av befolkningen. Den verkliga ökningen hade alltså varit betydligt högre om inte det hade skett, vilket i sig gör att Roslings siffror även fortsättningsvis är en smula osäkra. Därefter har befolkningsökningen givetvis planat ut, vilket, trots Roslings triumferande ton när han konstaterar det, inte är någonting annat än en ren truism eftersom det fullt självklart är så att den typen exponentiell ökning klingar av när allt större delar av befolkningen inte längre är i fertil ålder. Det är således inget som helst anmärkningsvärt i det konstaterandet, men det skjuter samtidigt bredvid målet.
1972 var Bangladesh befolkning 67,6 miljoner. Vi skiter i åldersfördelningen och säger att hälften av den befolkningen var kvinnor och att de alla var i fertil ålder och födde 7 barn vara ett av fem dog (allt enligt Rosling). Vi får då följande barnkullar/födelsetal för den generationen 33,8 x 7 x 0,8 = 189,28 miljoner barn. Idag är Bangladesh befolkning 166,8 miljoner. Vi gör samma beräkning för den generationen med Roslings siffror (2 barn per kvinna - 1 barn av 20 som dör) i åtanke. Det blir följande räknexempel 83,4 x 2 x 0,95 = 158,4 miljoner barn. Minskningen finns således där, så långt har Rosling rätt, men den är inte alls så drastisk som han vill låta påskina. Med två barn per kvinna istället för sju (under rådande förutsättningar) så är minskningen i den totala barnkullen lite drygt 16% om vi jämför 1972 och 2018. Men då ska man samtidigt ha i åtanke att befolkningen i Bangladesh är betydligt större nu än vad den var för knappt 50 år sedan. Med barnen inräknade (utifrån mina givetvis extremt extrapolerade siffror) så får vi ett totalt befolkningsantal för 1972 års generation + deras barn på 67,6 + 189,3 = 257 miljoner individer. För 2018 får vi istället 166,8 + 158,4 miljoner individer, dvs en sammanlagd befolkning på 325 miljoner. Men en skillnad på omkring 70 miljoner människor spelar givetvis ingen roll för en person som Rosling som inte överhuvudtaget ägnar sig åt vidare konsekvenser av de tolkningar han gör.
Tittar vi istället på Sverige så är dessutom kurvan för befolkningstillväxt rena berg och dalbanan (http://www.worldometers.info/world-population/sweden-population/) i sig ett tecken så gott som något på att det inte går att göra det Rosling och hans anhängare gör, dvs försöka förutse populationsmönster med ett så litet underlag som de har. Det är ovetenskapligt helt enkelt. Det är för övrigt samma sak när det kommer till barnafödandet i det här landet, vi får en kurva som får mätningen av en malariapatients temperatursvängningar att framstå som ytterst händelsefattig:
 |
| Antalet födda barn årligen i Sverige under 1900-talet Källa: https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Minskat-barnafodande/ |
Detta går att, nästan med ett urverks precision att med några års fördröjning koppla till den ekonomiska utvecklingen, då det syns tydliga dippar i barnafödandet efter oljekrisen 1974 och Finanskrisen i början av 90-talet. Detta gör alltså att det finns uppenbara tecken på att människor i det här landet föder fler barn när de ekonomiska omständigheterna är gynnsamma, medan Rosling vill få det till att människor i tredje världen föder färre barn av samma skäl, ett påstående som väl i varje fall behöver underbyggas ytterligare för att den slutsatsen ska kunna dras, och som dessutom talar för det råder en annan form av rationalitet i tredje världen än i I-länderna, en bedömning som jag finner för både en smula fördomsfull och som sagt tämligen ogrundad.
Det brukar också pratas om ett reproduktionstal på 2,15 barn per kvinna för att befolkningen numerärt sett ska var oförändrad. Det verkar dock inte stämma till punkt och pricka, för tittar man på den svenska födelsestatistiken så har den siffran inte nåtts under något år under de senaste decennierna:
 |
| Antalet födda barn per kvinna från 1970 med prognos för den framtida utvecklingen (givetvis en ytterst spekulativ sådan) Källa: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/befolkningsframskrivningar/pong/tabell-och-diagram/antal-barn-per-kvinna-efter-fodelseland-19702017-samt-framskrivning-20182070/ |
Visserligen är barnafödandet högre bland invandrade kvinnor (de barnen räknas givetvis in i det totala födelsetalet), men även med det inräknat så nås inte det antal barn per kvinna som krävs för att befolkningsnumerären ska vara intakt vid något år under 2000-talet. Detta till trots har den svenska befolkningen, även om vi helt bortser från invandring av utrikes födda individer, ökat med närmare 290 000 personer under 2000-talet, eller i snitt drygt 16 000 personer per år. Så stort är alltså födelseöverskottet i förhållandet till dödstalet. Det är visserligen en blygsam, eller rentav en mycket blygsam ökning, ur ett globalt perspektiv, men ändå intressant. Med tanke på att medellivslängden i Sverige för närvarande är 82,5 år (kvinnor 84,1, män 80,6) så kan vi sluta oss till att de flesta av de individer som har dött under 2000-talet har varit födda under perioden från slutet av första världskriget (1918) fram till mitten av 30-talet, en period som för övrigt kännetecknades av en raskt minskande nativitet. Dödstalen, som under den här perioden har varit tämligen konstanta (från 89 000 till 95 000 döda/år en skillnad på 7 % mellan det högsta och det lägsta antalet) motsvaras dessutom inte alls av lika homogena siffror när det kommer till barnafödandet (90 000 till 117 000 - en skillnad på 30 % mellan det högsta och lägsta antalet), vilket i sig är en indikation på att frekvensen för barnafödandet är betydligt svårare att förutsäga än antalet dödsfall i en given population. Och när vi ser att fluktuationerna i barnafödandet är så pass stora även över en relativt sett kort tid och för en befolkningsgrupp som lever i ett hyggligt homogent samhälle med en med internationella mått sett väl utvecklad välfärd så får det i varje fall mig att bli extremt skeptisk till Roslings tvärsäkra förutsägelser om befolkningsutvecklingen ur ett globalt perspektiv. Nu är det givetvis så att dödstalen kommer att öka framöver i Sverige, i.o.m. att 40-talistgenerationen är de nästa som ställs inför liemannens obönhörliga blick. Men den generationen är bara omkring 30 % större än den som ryms inom dödstalen från 2000 fram till dagens datum, vilket innebär att antalet döda ändå kommer att få svårt att matcha antalet födda i det här landet. Befolkningen kommer alltså att fortsätta att öka, trots en nativitet som ligger under det antal barn per kvinna som sägs krävas för att så ska vara fallet. Rent statistiskt så kommer givetvis siffrorna givetvis att plana ut eftersom medellivslängden högst sannolikt inte kommer att öka mer än marginellt, och då kan vi kanske närma oss det idealtypiska fall där 2,15 barn per kvinna innebär en befolkningssiffra som förblir oförändrad. Men att yttra sig tvärsäkert om den utvecklingen på det underlag som Rosling kan tänkas ha, det är ungefär som att försöka sia om utgången i Fotbollsallsvenskan 2028 genom att titta på fläckarna på en torsklever.
Det finns uppenbarligen många alternativa förklaringar till allt det här, men frågan är om de förklaringarna, som så många gånger förr, inte säger mer om den som gör tolkningen än om det som han/hon säger sig vilja tolka. Jag delar absolut inte Roslings utvecklingsoptimism, som jag anser vara gravt vilseledande och grundad på en mycket selektiv varseblivning. Att detta budskap dessutom mottas med vad som närmast kan liknas vid hallelujakörer av journalistkåren, av våra politiska ledare, och av en intellektuell "elit" som borde veta bättre än att villkorslöst köpa den typen av budskap som Rosling försökte hamra in i våra arma hjärnor är bara beklämmande. Att Wallenbergsfären, tillväxtonanister som de är, väljer att sprida den här typen av om inte desinformation, så i varje fall väldigt selektiv information, till våra gymnasielever är inte ägnat att förvåna, eftersom Roslings hållning är helt och fullt förenlig med den miljöförstörelse som en tillväxtekonomi oundvikligen för med sig. För Rosling är jorden en outtömlig resurs, en sfär som kan expanderas i all oändlighet utan att det påverkar våra livsbetingelser på något avgörande sätt. Den hållningen är naiv, för att inte säga direkt farlig. Får jag välja mellan att vara en Kassandra eller en Doktor Pangloss så väljer jag tveklöst det förstnämnda alternativet, och det av det enkla skälet att det alltid är optimisterna och idealisterna som ställer till störst skada. Det kan kanske finnas en viss charm i att på sant Balaklavamanér anfalla rakt mot kanonerna, och i det lilla har optimistisk dumdristighet rentav en uppenbar tjusning. Slutet kan dock bara bli ett, och det är inte den versionen när hjälten rider bort mot solnedgången efter väl förrättat värv.
Slutligen föreslår jag att vi till nästa läsår delar ut Kim Il Sungs bok Om Jouche-idén till våra gymnasieelever. Inte för att det skulle finnas en antydan till substans i det verket, och inte för att jag hoppas att våra skolelever ska ta lärdom av den store koreanske ledaren, utan helt enkelt för att verket skulle bemötas på det sätt som man kan förvänta sig att propaganda ska bemötas, med en kritisk hållning, med en förutsättningslös vilja att ifrågasätta det som står skrivet, och med en stor dos av sund skepsis. Jag väntar ännu på den dagen när Hans Rosling ska föräras den typen av bemötande.
https://www.di.se/nyheter/wallenberg-gor-en-bill-gates-bjuder-10000-elever-pa-succen/?utm_medium=ettanettan_puff&utm_source=expressen&utm_campaign=trafikmotor_di
https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/befolkningsutveckling/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar