En sådan seger till och vi är förlorade! - Vänstern och valet

Vänsterpartiet är euforiskt efter sin succé i valet, men har de egentligen något att glädja sig över? Visst, partiet lyckades attrahera ytterligare drygt 2 % av väljarkåren i förhållande till hur det gick i det föregående valet. Men tittar vi på årets val i dess helhet är det väl frågan om inte den vänsterpartistiska glädjehickan snarare borde ersättas av lågmälda suckar. 

Vi tittar därför på resultatet för två av de deltagande partierna under riksdagsvalet 2014:

V 5,72%
FI 3,12 %
MP 6,9 %

Vi tittar sedan på resultatet för samma partier vid valet i söndags:

V 7,9 %
FI 0,4 %
MP 4,3 %

FI tappade alltså rösterna från 2,7 % i av väljarkåren i förhållande till föregående val, ett magplask som gör dem till det här valets i särklass största förlorare. Av de väljarna, som väl knappast annat än i undantagsfall kan tänkas tillhöra det borgerliga blocket, så har V alltså återtagit (för det är nog vad det handlar om) omkring 2,2 %. V har alltså inte ens lyckats återfå de väljare som man förut tappade till FI eller i varje fall förlorade dragkampen om, och det är på sitt sätt anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att det enda parti som överhuvudtaget har använt sig av det feministiska kortet i det här valet har varit just Vänsterpartiet. Att under de här omständigheterna, där det dessutom tillkommer flera andra faktorer som borde ha lett till ännu fler vänsterröster, öka sitt röstantal på det sätt som Vänsterpartiet har gjort är givetvis ett fullt godkänt resultat, men att se det som en fantastisk valframgång, det kan nog bara en fullfjädrad politiker göra.

Det är visserligen en markant uppgång sedan det förra valet, men då bör man ta i beaktande att när Vänsterpartiet senast nådde de siffror som de nu fick, vilket var vid 2002 års val då man fick närmare 8,4 %, då leddes partiet av Gudrun Schyman. Med Schyman som partiledare lyckades dessutom Vänsterpartiet nå sitt absolut bästa valresultat, då partiet fick nästan exakt 12 % av rösterna vid valet 1998. Det mesta talar därför för att det vi ser i årets val är vad som kanske kan kallas för en reverserad Schyman-effekt, då de som har hållit fast vid henne efter "flytten" till FI nu till slut har övergivit henne och gått tillbaka till moderpartiet. Schyman är nog i grunden en både skickligare och mera färgstark politiker än Sjöstedt, och att den sistnämnde skulle ligga bakom ökningen av röstetalet i det här valet finner jag för föga sannolikt. Det handlar nog om vad som bör kategoriseras som fanflykt snarare än som attraktionskraft, dvs de nya väljarna som Vänstern nu har fått har rört sig från sitt föregående partival snarare än till det parti som de nu röstade på.

Tar man sedan i beaktande att Miljöpartiet tappade en dryg tredjedel av sin väljarkår, från 6,9 % i 2014 års val till 4,3 & i årets val, så framstår Vänsterns "framgångar" som om möjligt ännu mindre anmärkningsvärda. Det är nog ingen långsökt hypotes att hävda att det inte är Vänsterpartiet som har lyckats (en tolkning som med automatik görs i en mediakultur där orsaken till vinnarens framgångar sällan analyseras), det är snarare två andra partier som har havererat. Vänsterblocket (om vi räknar in FI i det) tappade sammanlagt närmare 8 % av de röster som de fick i förra valet. Av de rösterna har V lyckat korpa åt sig en dryg fjärdedel, medan resten uppenbarligen har hamnat hos det borgerliga blocket. Det är knappast någon anmärkningsvärd framgång, sett från ett övergripande vänsterperspektiv. Detta faktum borde också stämma till eftertanke snarare än att leda till orgiastiskt jubel bland vänsterpartister, eftersom det faktiskt kan innebära att Vänsterpartiet har slagit i taket vad det gäller hur många röster de överhuvudtaget kan tänkas få. Och de rösterna har de dessutom fått efter att ha intagit samma position som SD (som också tillhörde valets "vinnare"), en position där de har kunnat ägna sig åt renodlat opposition utan att behöva riskera något som helst ansvarsutkrävande för den politik som förts. Detta är en nästintill helt riskfri position, i varje fall för partier som allmänt sett inte anses vara regeringsbärande, och det hade varit betydligt mera anmärkningsvärt om Vänsterpartiet inte hade tjänat på den situation som har varit, inte minst eftersom de båda regeringspartierna drabbades hårt av väljarnas dom vid valet. Skulle det dessutom vara så att Vänsterpartiet av någon anledning hamnar i regeringsställning efter det här valet så lär det finnas en uppenbar risk att det nyvunna stödet blir helt utraderat vid ett kommande val. Det troliga är dock att Jonas Sjöstedt har lärt sig av Miljöpartiets katastrofval och, alla utfästelser och krav till trots, noga avhåller sig ifrån att ingå i en regering där hans politik kan både prövas praktiskt och utsättas för folkets granskning. Men då förblir samtidigt Vänsterpartiet ett i grunden tämligen betydelselöst stödjeben till SAP, på det sätt som det i princip alltid har varit.

Kanske kan Vänsterpartiet i kommande val kapitalisera på en fråga som nästintill helt försvann från dagordningen under den här valrörelsen, och vars plötsliga icke-existens utan tvekan ledde till FI:s kollaps. Nu räckte visserligen inte den extremvarma sommaren och de miljöeffekter som den förde med sig till för att rädda Miljöpartiet från fiasko, men det är knappast långsökt att tro att Gudrun Schyman och hennes partikamrater har förbannat sitt öde många gånger, då metoo-hysterin både briserade och ebbade ut långt innan valrörelsen drog igång på allvar. Den kampanjen är kanske inte någonting som jag direkt saknar, men att frågor om jämställdhet och feminism har hamnat på undantag på grund av den SD-psykos som råder i det här landet är knappast någon långsökt tolkning. Att sedan Gudrun Schyman och hennes partikamrater föll offer för den svenska oförmågan att fokusera på mer än en sak i taget är bara ytterst ironiskt, sett till det övergripande sammanhanget. Detta faktum kan dock öppna upp för att Vänsterpartiet faktiskt kan klamra sig kvar vid det röstetal som det nu uppnådde. Lyckas inte partiet förvalta den situation som nu råder, utan förfaller till en ogrundad självgodhet där de tror att det var deras egen förträfflighet snarare än andras misslyckanden som ledde till ”framgångarna”, då kan nog resultatet i söndagens val visserligen med lite välvilja tolkas som en seger. Men det är nog i själva verket en seger som inte ens Pyrrhus hade varit överdrivet nöjd med.