Vi kan väl börja med att klargöra en sak innan jag går
igång. Jag tycker om att titta på ishockey. Sporten är när den är som bäst
fartfylld och underhållande, och den saknar absolut inte spänningsmoment om man
låter sig ryckas med. Detta till skillnad från t.ex. fotboll, en sport som är
så bedövande tråkig att en tredagars Stefan & Krister-festival framstår som
ett benådat ögonblick vid en jämförelse. Det finns dock ett allvarligt problem
förknippat med ishockeyn, ett problem som den delar med i princip all
professionell idrott. Det är det faktum att en i övrigt mycket lindrigt begåvad
17-åring utan någon större ansträngning kan bli ekonomiskt oberoende för all
framtid efter bara ett halvårs ”arbete”. Det säger sig själv att den typen av
förutsättningar oundvikligen kommer att framföda en viss typ av individer,
bortskämda, omogna divor som helt saknar verklighetsförankring och vars
gigantiska ekonomiska resurser står i direkt motsats till en ofta mycket
begränsad intellektuell utrustning. När sedan dessa individer går ut och talar
om för omgivningen vilka ”uppoffringar” de har fått göra för sin karriärs skull
och dessutom vill ha beröm för att de låter en och annan smula falla från den
rikes bord då får i varje fall jag, för att uttrycka det med hjälp av en
synestesi, en tydligt ”brun” smak i munnen. Jag behöver kanske inte gå närmare
in på vad den smakbeskrivningen syftar på, men vi bör givetvis titta närmare på
vad som är orsaken till den.
De tre personer som det här i första hand gäller, Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, varav de två första är lagkamrater i New York Rangers har alla haft, och har, framgångsrika karriärer i ishockey, karriärer som har gjort flera av dem till miljardärer. Det framgår inte direkt vad Sundin och Zuccarello Olsen säger om den här saken, men jag tror nog att de, vid en direkt fråga, skulle instämma med Henrik Lundqvist när han hävdar att: ”Jag vet vilka prioriteringar jag gjorde i tidig ålder och hur hårt jag har jobbat för att vara där jag är idag.”
Grundförutsättningen till detta påstående är då att den
stackars idrottsmannen/-kvinnan har gått miste om allt det som alla andra får
göra eftersom de inte jagar en puck eller en boll under sin ungdomstid, och
implicit förutsätter det uppenbarligen att alla andra verksamheter som man kan
tänkas ägna sig åt, körsång, föreningsliv, politisk ungdomsverksamhet m.m., m.m.
är någonting som existerar bortom tiden på ett närmast magiskt vis, d.v.s. du
kan göra det utan att det egentligen tar någon som helst tid från det du kanske
annars hade haft möjlighet att göra. Det gäller dock inte för idrotten och dess
utövare, de som ägnar sig åt det offrar sig på ett sätt som får en trappistmunk
som avgett tysthetslöfte att framstå som en riktig goddagspilt vid en
jämförelse. Låt oss därför titta på hur hårt en ishockeyspelare av
internationellt mycket hög klass arbetar. Vi använder oss av en annan mycket
välmeriterad (och välbetald) ishockeyspelare, nämligen Henrik Zetterberg, som
exempel, och då finner vi följande intressanta fakta.
För Zetterbergs del handlar det om ett ispass på 35-45
minuter om dagen, ett pass som dessutom är gemensamt för hela laget (vilket bör
minska belastningen på var och en), plus en fysträning. Därtill kommer
matcherna, som ju de flesta, frånsett backarna och givetvis målvakten, snittar
ungefär 20 minuter effektiv speltid på. Sedan beklagar sig Zetterberg över sina
resor, som om ingen annan i hela världen förutom ishockeyspelare pendlade till
sina jobb, och som om inte de flesta skulle pendla jorden runt om de fick
Zetterbergs lön. För Zetterberg och hans polare handlar det dessutom knappast
om någon pendling med kollektivtrafik, och antalet timmar som de har fått lägga
på att vänta på pendeltåg är nog närmare noll än någon annan siffra. I vilket
fall som helst så hamnar vi i varje fall på 80 matcher om året, plus kanske ett
25-tal slutspelsmatcher om laget tar sig dit (i ishockey är det ju som bekant
svårare att bomma slutspel än motsatsen). Matcherna åtföljs av ett fyspass, som
säkert inte går på maxfart. Dessutom är de garanterade en ledig dag i veckan,
något som Zetterberg dock säger sig ha svårt att ta ut. Men det måste bara
gälla de åtta månader under året som serien pågår.
Dessutom är det så att Zetterberg själv säger att han åker till ishallen vid
10-tiden under de dagar då det är isträning. Han gör då sitt fyspass innan
isträningen, för att sedan kunna åka hem efter träningen. Ispasset tog som jag
sa 35-45 minuter. Det innebär alltså att Zetterbergs oerhört hårda arbetsdag
varar från 10.00 till 12.45, sedan är han ledig, även om han reserverar sig för
att han äter lunch (vilket tydligen ingår i arbetstiden) och eventuellt kan
vara kvar för lite skotträning efter lunchen, vilket inte verkar vara vare sig
obligatorisk eller skötas i någon överdrivet nitisk anda. Zetterberg påstår att
han lämnar hallen 14.30, vilket innebär att han då får en effektiv arbetstid på
4½ timme de dagar då han inte spelar match. När han spelar match så kan vi väl
vara snälla och räkna både den faktiska matchtiden inklusive periodpauser, och
då är vi uppe på 2 timmar och 15 minuter (vilket är vad en ishockeymatch
normalt sett tar). Därefter vidtar fysträningen, som väl max kan ta en timme
(det är säkert snällt räknat). Resorna tänker jag överhuvudtaget inte räkna in
i arbetstiden, för det gör ingen annan som arbetar, så jag förstår inte varför
Zetterberg överhuvudtaget bryr sig om att tjafsa om det. Jag har aldrig hört
att KISS ville ha milersättning när de var ute på turné...
Vi får då följande beräkning av Zetterbergs arbetstid. Vi räknar bort 52 dagar som han ska vara ledig. Det är säkert en mycket snäll beräkning. Vi bör väl också räkna bort semesterdagar. Jag har inte hittat någon exakt siffra på det, men jag hittade en gammal artikel om Mats Sundin där det framgick att han hade semester under sommaren, och det var under den tid då han stod på topp som spelare och därmed säkert tränade hårdare än vad han gjorde senare under karriären. Vi räknar bort fyra veckor till och hamnar då på 80 arbetsfria dagar under året för våra NHL-spelare. Kvar blir 285 dagar. Av dessa utgörs 105 av matchdagar, där jag beräknade arbetstiden till 3 timmar och 15 minuter. Det gör sammanlagt 341,25 timmar på ett år. Övriga dagar gick vi på Zetterbergs egen uppgift med en arbetstid på 4 timmar och 30 minuter, och får då följande tidsåtgång - 180 x 4,5 = 810 timmar. Zetterberg jobbar då sammanlagt 1151 timmar om året, vilket, om vi tar bort 5 veckor för den semester som den ordinäre heltidsanställde arbetaren har, gör en veckoarbetstid på 24,5 timme. Utslaget på en femdagarsvecka innebär det att Zetterberg jobbar lite drygt 60 %. För det "slitet" har han en lön som de flesta statschefer bara kan drömma om. Och samma sak gäller självfallet även för fotbollen. Christiano Ronaldo tränar 15-20 timmar i veckan, och spelar väl max ett par matcher under den tiden. En arbetsvecka på max 25 timmar även för hans del således. Så var det med myten om de hårt arbetande idrottsmiljonärerna…
Det fruktansvärt hårda arbete och det oerhörda lidande som våra pucktrollare har gått igenom har dock inte varit helt obelönat. Enligt vad som framgår av artiklarna så är både Lundqvist och Sundin miljardärer, och även om Zuccarello Aasen har en bit upp till den förmögenhetsnivån så är han säkert god för några hundra miljoner. Att detta skulle kunna betraktas som absurt eller rentav groteskt, inte minst med tanke på att deras yrkeskarriärer är relativt korta, är dock inget som verkar gå upp för herrarna. Lundqvist poängterar att han ”inte har dåligt samvete över hur mycket [han] har tjänat” medan Sundin med emfas hävdar att han inte tycker ”att man har en skyldighet bara för att man har tjänat mycket.” Ingen skamkänsla där alltså, en disposition/hållning som väl i och för sig brukar känneteckna extremt bortskämda och omogna människor. Men att de inte ber om ursäkt för att de är bisarrt överbetalda är en sak, det kan jag på sätt och vis köpa. Vad som blir direkt oanständigt och extremt motbjudande är dock att de slår sig för bröstet för den ”välgörenhet” som de bedriver, samtidigt som de inte kan låta bli att mästra andra som lever under helt andra ekonomiska förutsättningar. Äckligt är bara förnamnet.
För att börja med herr Lundqvist, så framgår det av artikeln att det inom honom har vuxit fram en ”känsla av att dela med sig”. Fint, det är nästan så att jag blir tårögd. Men en anspråkslöshet som får den helige Franciskus att rulla runt av avund i sin grav har Henrik Lundqvist, precis som Mats Sundin, instiftat en stiftelse i sitt eget namn. Blygsamhet är väl i och för sig inte en dygd som man förknippar med idrottsstjärnor, oavsett om de heter Ibrahimovic eller ej, så vi ska kanske inte vara helt förvånade över den oskrymtade självförhävelsen som detta namngivande innebär. Men om vi ska prata om blygsamhet så kan vi istället göra det när det kommer till det bidrag som Lundqvist har lämnat till sin stiftelse, en summa som i nuläget enligt uppgift uppgår till i sammanhanget blygsamma 2,5 miljoner, d.v.s. högt räknat ungefär 2,5 promille av Lundqvists samlade förmögenhet (och då bör man samtidigt ta med det faktum att han fortfarande är yrkesverksam i beräkningen, vilket gör att hans förmögenhet knappast lär minska). Jag tycker som bekant om att jämföra saker och ting (särskilt äpplen och päron skulle säkert många säga), så därför gör vi en jämförelse med en ordinär svensk medellön. Den uppgår 2018 till omkring 290 000 kronor om året, en summa som nog inte alltför många människor kan börja bygga en förmögenhet på. Särskilt inte som de dessutom ska betala kommunalskatt på den det beloppet, en skatt som varierar mellan 29,19 och 35,15 % beroende på var du bor i landet. För enkelhetens skull så utgår vi ifrån en kommunalskatt på 32 %, vilket innebär att en medellön i Sverige ger dig en disponibel inkomst på 197 200 kronor. 2,5 promille av 197 200 kronor utgörs av 493 kronor, vilket kanske inte direkt kan sägas utgöra ett stabilt fundament till en stiftelse, oavsett vad den stiftelsen ska använda sina pengar till. Det lär inte ens hjälpa om den stackars medelinkomsttagaren kan göra det som Lundqvist säkert gör, utnyttja en skattelagstiftning som gör avsättningar för välgörande ändamål skattebefriade (något som i vissa fall t.o.m. kan leda till att välgörenhet blir en del av en elaborerad skatteplanering).
Herr Sundin är inte direkt blygsam han heller, och hycklar inte med att han bygger ett äreminne över sig själv när han lägger en liten skärv av sina ”surt förvärvade” slantar i en stiftelse betitlad ”Sundin Fellowship”. Några Nobelprissummor handlar det dock inte heller om i Sundins fall, hans bidrag är snarare av samma korvöresdimension som Lundqvists, eftersom hans egen plånbok har tömts på blott två miljoner, vilket väl knappast kan ha saboterat hans hushållsbudget. Men när det kommer till att skryta med sin hjälpsamhet då är de växlar som dras minst sagt höga, och detta trots att det visar sig att det varken i Lundqvists eller i Sundins fall är de själva som står för huvudparten av notan. Vilket för oss över till Zuccarello Aasen och hans inträde på godhetens arena.
Zuccarello Aasen verkar ännu så länge inte ha ägnat sig åt
någon stiftelseverksamhet, men han har villigt låtit sig inspireras av sin
lagkamrat Lundqvist och deltar med liv och lust i den orgie av självgodhet som
verkar vara ett närmast essentiellt inslag i dessa hockeymiljardärers liv,
eller i varje fall i deras självbild. Och Zuccarello Aasen är inte vilken
ishockeyspelare som helst, han är, åtminstone enligt Expressens lindrigt
begåvade skribent, en ”hjälte”. Även med den inflation som har gått i det
begreppet inom idrottsvärlden är det svårt att undvika att bli direkt
illamående när man läser de hagiografiska utgjutelser som kommer Zuccarello Aasen
och de andra till del för en hjälpverksamhet där de själva inte bidrar med en
spänn. För vad är det herrarna gör, och vem är det egentligen som står för
fiolerna? I Lundqvists fall så framgår det tydligt och klart att hans lilla
ynkliga bidrag knappast är det som ska hålla igång verksamheten. Nej då, det är
andra som ska bidra utan att de personerna därför får någon som helst del av
den goodwill som Lundqvist och hans kamrater räknar in åt sig själva. Så är det
även för det Zuccarello Aasen ägnar sig åt, för i gammal ”hederlig”
välgörenhetstradition så har han, tillsammans med Lundqvist, arrangerat en gala
för att kunna pungslå omgivningen på lite pengar. Det ska nämligen arrangeras
en välgörenhetsmatch i ishockey på Ullevål i Oslo, och självfallet kommer ishockeyvärldens
motsvarigheter till Moder Teresa och Florence Nightingale att skrinna ut på
rinken i sällskap med filantropins skridskokung Mats Sundin. Att de har
"arrangerat" det hela innebär givetvis ingenting mer än att de har ringt ihop en samling
polare som kan göra dem sällskap och ha en kompisträff, allt medan publiken är
den som skinnas på pengar och står för de ekonomiska utgifterna. För så är det
ju när galor arrangeras, de som tjänar på galan är i första hand de som anordnar
dem medan föremålen för själva välgörenheten för det mesta kommer i andra hand.
Och de som står för fiolerna är givetvis de ”vanliga” människor som har löst
biljett, och då troligtvis till överpris, till spektaklet.
Så det är väl med den välgörenhet som bedrivs av dessa miljonärer som med det mesta i övrigt i deras liv. Verklighetsförankringen är skral, den egna ”uppoffringen” är groteskt överdriven, och allting syftar till syvende og sidst till att blåsa upp självbilder som redan är så sprickfärdiga att minsta mintkaka skulle vara direkt förödande. För när dessa idrottsprofiler ägnar sig åt att göra gott så är det alltid någon annan som betalar notan (så har givetvis varit fallet i hela deras liv, de har aldrig behövt betala för någonting själva), medan de själva, som i Lundqvists fall, ägnar sig åt att mingla på lyxkrogar och hänga med polare. Vi får inte heller förbigå det faktum att detta ”välgörenhetsarbete” tveklöst kan ses som en medveten förstärkning av ”varumärket” Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, något som säkert också är en del av förklaringen till varför deras välgörenhet är inriktad mot barn. För barn får inte ifrågasättas, och godhet mot barn är något som kan få den i övrigt mest depraverade individ att framstå som en Kristusliknande uppenbarelse. Det är kort sagt ytterst lukrativt. Att Lundqvist i och med det här kan dra in några extra miljoner på ytterligare några reklamkontrakt för konsumtionsvaror som gemene man manipuleras till att köpa är nog ingen långsökt slutsats. Så vi kanske kan se det som en investering? Det skulle Lundqvist säkert inte skämmas för, det brukar han ju som bekant inte göra när det kommer till de inkomster han har.
Skämmas ska dock gemene man, i varje fall enligt Zuccarello Aasen. ”Det gnälls för mycket”, säger den puckorienterade norrmannen, och föreslår att alla ska swisha 50 kronor i månaden till något välgörande ändamål. Något som för den räknekunnige och sarkastiskt lagde innebär en uppmaning som relativt sett kräver en i ekonomiskt avseende vida större uppoffring av de människor som har en ordinär lön än den som Lundqvist och Sundin demonstrativt slår sig för bröstet för. Istället för att klaga på det ena och de andra bör vi, anser Zuccarello Aasen, ”göra som de gör i Afrika, sluta gnälla, bita ihop och hitta glädje i vardagen.” Den terapeutiska visdom och sociala medvetenhet som herr Aasen ger uttryck för i dessa visdomsord får mig nästan att önska att Staffan Hildebrandt skulle få göra comeback som filmregissör, eftersom inte ens han i sina värsta stunder var kapabel att nå den närmast osannolika floskelfrekvens som verkar känneteckna ishockeyspelarna som yrkeskår. Dock hedrar det Zuccarello Aasen att han medger att han ”inte är tillräckligt insatt i politik”, jag önskar bara att han och hans polare skulle kunna medge att de även är helt inkapabla att se större sociala sammanhang och då inte minst sin egen roll i dessa strukturer. När de nu ägnar sig åt ”välgörenhet” så är kanske trots allt de löjliga summor som de bidrar med, och den uppblåsthet som de visar upp, inte det största problemet. Vad som är betydligt mer betänkligt är att de, via sina löjligt överdrivna löner, bidrar till att upprätthålla ett samhälle där välgörenheten blir ett oundvikligt inslag. Det verkar inte gå upp för de här herrarna (vilket för övrigt gäller även för övriga ”filantroper”) att den groteska snedförvridning av resurstilldelning som de själva är ett exempel på innebär att andra människor oundvikligen blir åsidosatta. De verkar samtidigt fullt nöjda och glada med att få känna sig genuint goda, när de med en barmhärtighet av närmast himmelska dimensioner delar ut allmosor till de vanlottade runtomkring i världen. Inte heller verkar de vara medvetna om att det finns gott om invändningar gentemot välgörenhet, där det hävdas att sådana insatser, snarare än att motverka fattigdom och ojämlikhet, bara leder till att de klyftor som finns i samhället cementeras fast. Istället för att ha en normal lön och därigenom bidra till ett jämlikare och mera välfungerande samhälle tar de helt skamlöst emot en ersättning som skulle få självaste Krösus att rodna. Sedan väljer dessa miljardärer att själva, på ett både paternalistiskt, överlägset och minst sagt nedlåtande sätt, med en nådig gest fördela slantarna till den som de själva tycker är värd att motta dem. Och inte nog med det, de förväntar sig dessutom att bli tackade för något som i praktiken innebär att de slänger växelmynt till tiggare. När South Park porträtterade Bono (ännu en välgörenhetsapostel, och dessutom en skattesmitande sådan) som en bajskorv så var det inte minst för hans höga svansförings och moraliska rättrådighets skull. Jag kan i det sammanhanget inte låta bli att konstatera att New York Rangers nog skulle göra Lundqvist och Zuccarello Aasen mer rättvisa om de bytte färg på sina matchställ från blått till brunt. Och om John Waters fick för sig att göra en remake av Polyester och lät handlingen utspela sig på New York Rangers hemmaarena så är det väl tveksamt om någon skulle ha vågat skrapa på det doftkort som man fick när man löste biljett. Det här stinker kort sagt, och jag blir både äcklad och illamående av det. En känsla som inte blir mindre påtaglig när jag ser hur den här typen av direkt parasiterande överklassmentalitet tas emot som Guds gåva till mänskligheten, och därmed också legitimerar de groteska klyftor som den här välgörenheten samtidigt påstår sig vara ett botemedel mot. Det enda ord som fullt ut duger för att beskriva det här är det ord som James Donald fällde i slutscenen i The Bridge on the River Kwai: ”Madness…”, ”Madness…”
De tre personer som det här i första hand gäller, Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, varav de två första är lagkamrater i New York Rangers har alla haft, och har, framgångsrika karriärer i ishockey, karriärer som har gjort flera av dem till miljardärer. Det framgår inte direkt vad Sundin och Zuccarello Olsen säger om den här saken, men jag tror nog att de, vid en direkt fråga, skulle instämma med Henrik Lundqvist när han hävdar att: ”Jag vet vilka prioriteringar jag gjorde i tidig ålder och hur hårt jag har jobbat för att vara där jag är idag.”
 |
| Henrik "den gode" Lundqvist |
 |
| Mats "den ädle" Sundin |
 |
| Mats "den givmilde" Aasen |
Vi får då följande beräkning av Zetterbergs arbetstid. Vi räknar bort 52 dagar som han ska vara ledig. Det är säkert en mycket snäll beräkning. Vi bör väl också räkna bort semesterdagar. Jag har inte hittat någon exakt siffra på det, men jag hittade en gammal artikel om Mats Sundin där det framgick att han hade semester under sommaren, och det var under den tid då han stod på topp som spelare och därmed säkert tränade hårdare än vad han gjorde senare under karriären. Vi räknar bort fyra veckor till och hamnar då på 80 arbetsfria dagar under året för våra NHL-spelare. Kvar blir 285 dagar. Av dessa utgörs 105 av matchdagar, där jag beräknade arbetstiden till 3 timmar och 15 minuter. Det gör sammanlagt 341,25 timmar på ett år. Övriga dagar gick vi på Zetterbergs egen uppgift med en arbetstid på 4 timmar och 30 minuter, och får då följande tidsåtgång - 180 x 4,5 = 810 timmar. Zetterberg jobbar då sammanlagt 1151 timmar om året, vilket, om vi tar bort 5 veckor för den semester som den ordinäre heltidsanställde arbetaren har, gör en veckoarbetstid på 24,5 timme. Utslaget på en femdagarsvecka innebär det att Zetterberg jobbar lite drygt 60 %. För det "slitet" har han en lön som de flesta statschefer bara kan drömma om. Och samma sak gäller självfallet även för fotbollen. Christiano Ronaldo tränar 15-20 timmar i veckan, och spelar väl max ett par matcher under den tiden. En arbetsvecka på max 25 timmar även för hans del således. Så var det med myten om de hårt arbetande idrottsmiljonärerna…
Det fruktansvärt hårda arbete och det oerhörda lidande som våra pucktrollare har gått igenom har dock inte varit helt obelönat. Enligt vad som framgår av artiklarna så är både Lundqvist och Sundin miljardärer, och även om Zuccarello Aasen har en bit upp till den förmögenhetsnivån så är han säkert god för några hundra miljoner. Att detta skulle kunna betraktas som absurt eller rentav groteskt, inte minst med tanke på att deras yrkeskarriärer är relativt korta, är dock inget som verkar gå upp för herrarna. Lundqvist poängterar att han ”inte har dåligt samvete över hur mycket [han] har tjänat” medan Sundin med emfas hävdar att han inte tycker ”att man har en skyldighet bara för att man har tjänat mycket.” Ingen skamkänsla där alltså, en disposition/hållning som väl i och för sig brukar känneteckna extremt bortskämda och omogna människor. Men att de inte ber om ursäkt för att de är bisarrt överbetalda är en sak, det kan jag på sätt och vis köpa. Vad som blir direkt oanständigt och extremt motbjudande är dock att de slår sig för bröstet för den ”välgörenhet” som de bedriver, samtidigt som de inte kan låta bli att mästra andra som lever under helt andra ekonomiska förutsättningar. Äckligt är bara förnamnet.
För att börja med herr Lundqvist, så framgår det av artikeln att det inom honom har vuxit fram en ”känsla av att dela med sig”. Fint, det är nästan så att jag blir tårögd. Men en anspråkslöshet som får den helige Franciskus att rulla runt av avund i sin grav har Henrik Lundqvist, precis som Mats Sundin, instiftat en stiftelse i sitt eget namn. Blygsamhet är väl i och för sig inte en dygd som man förknippar med idrottsstjärnor, oavsett om de heter Ibrahimovic eller ej, så vi ska kanske inte vara helt förvånade över den oskrymtade självförhävelsen som detta namngivande innebär. Men om vi ska prata om blygsamhet så kan vi istället göra det när det kommer till det bidrag som Lundqvist har lämnat till sin stiftelse, en summa som i nuläget enligt uppgift uppgår till i sammanhanget blygsamma 2,5 miljoner, d.v.s. högt räknat ungefär 2,5 promille av Lundqvists samlade förmögenhet (och då bör man samtidigt ta med det faktum att han fortfarande är yrkesverksam i beräkningen, vilket gör att hans förmögenhet knappast lär minska). Jag tycker som bekant om att jämföra saker och ting (särskilt äpplen och päron skulle säkert många säga), så därför gör vi en jämförelse med en ordinär svensk medellön. Den uppgår 2018 till omkring 290 000 kronor om året, en summa som nog inte alltför många människor kan börja bygga en förmögenhet på. Särskilt inte som de dessutom ska betala kommunalskatt på den det beloppet, en skatt som varierar mellan 29,19 och 35,15 % beroende på var du bor i landet. För enkelhetens skull så utgår vi ifrån en kommunalskatt på 32 %, vilket innebär att en medellön i Sverige ger dig en disponibel inkomst på 197 200 kronor. 2,5 promille av 197 200 kronor utgörs av 493 kronor, vilket kanske inte direkt kan sägas utgöra ett stabilt fundament till en stiftelse, oavsett vad den stiftelsen ska använda sina pengar till. Det lär inte ens hjälpa om den stackars medelinkomsttagaren kan göra det som Lundqvist säkert gör, utnyttja en skattelagstiftning som gör avsättningar för välgörande ändamål skattebefriade (något som i vissa fall t.o.m. kan leda till att välgörenhet blir en del av en elaborerad skatteplanering).
Herr Sundin är inte direkt blygsam han heller, och hycklar inte med att han bygger ett äreminne över sig själv när han lägger en liten skärv av sina ”surt förvärvade” slantar i en stiftelse betitlad ”Sundin Fellowship”. Några Nobelprissummor handlar det dock inte heller om i Sundins fall, hans bidrag är snarare av samma korvöresdimension som Lundqvists, eftersom hans egen plånbok har tömts på blott två miljoner, vilket väl knappast kan ha saboterat hans hushållsbudget. Men när det kommer till att skryta med sin hjälpsamhet då är de växlar som dras minst sagt höga, och detta trots att det visar sig att det varken i Lundqvists eller i Sundins fall är de själva som står för huvudparten av notan. Vilket för oss över till Zuccarello Aasen och hans inträde på godhetens arena.
 |
| Hur en ishockeyspelare använder hjärnan |
Så det är väl med den välgörenhet som bedrivs av dessa miljonärer som med det mesta i övrigt i deras liv. Verklighetsförankringen är skral, den egna ”uppoffringen” är groteskt överdriven, och allting syftar till syvende og sidst till att blåsa upp självbilder som redan är så sprickfärdiga att minsta mintkaka skulle vara direkt förödande. För när dessa idrottsprofiler ägnar sig åt att göra gott så är det alltid någon annan som betalar notan (så har givetvis varit fallet i hela deras liv, de har aldrig behövt betala för någonting själva), medan de själva, som i Lundqvists fall, ägnar sig åt att mingla på lyxkrogar och hänga med polare. Vi får inte heller förbigå det faktum att detta ”välgörenhetsarbete” tveklöst kan ses som en medveten förstärkning av ”varumärket” Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, något som säkert också är en del av förklaringen till varför deras välgörenhet är inriktad mot barn. För barn får inte ifrågasättas, och godhet mot barn är något som kan få den i övrigt mest depraverade individ att framstå som en Kristusliknande uppenbarelse. Det är kort sagt ytterst lukrativt. Att Lundqvist i och med det här kan dra in några extra miljoner på ytterligare några reklamkontrakt för konsumtionsvaror som gemene man manipuleras till att köpa är nog ingen långsökt slutsats. Så vi kanske kan se det som en investering? Det skulle Lundqvist säkert inte skämmas för, det brukar han ju som bekant inte göra när det kommer till de inkomster han har.
Skämmas ska dock gemene man, i varje fall enligt Zuccarello Aasen. ”Det gnälls för mycket”, säger den puckorienterade norrmannen, och föreslår att alla ska swisha 50 kronor i månaden till något välgörande ändamål. Något som för den räknekunnige och sarkastiskt lagde innebär en uppmaning som relativt sett kräver en i ekonomiskt avseende vida större uppoffring av de människor som har en ordinär lön än den som Lundqvist och Sundin demonstrativt slår sig för bröstet för. Istället för att klaga på det ena och de andra bör vi, anser Zuccarello Aasen, ”göra som de gör i Afrika, sluta gnälla, bita ihop och hitta glädje i vardagen.” Den terapeutiska visdom och sociala medvetenhet som herr Aasen ger uttryck för i dessa visdomsord får mig nästan att önska att Staffan Hildebrandt skulle få göra comeback som filmregissör, eftersom inte ens han i sina värsta stunder var kapabel att nå den närmast osannolika floskelfrekvens som verkar känneteckna ishockeyspelarna som yrkeskår. Dock hedrar det Zuccarello Aasen att han medger att han ”inte är tillräckligt insatt i politik”, jag önskar bara att han och hans polare skulle kunna medge att de även är helt inkapabla att se större sociala sammanhang och då inte minst sin egen roll i dessa strukturer. När de nu ägnar sig åt ”välgörenhet” så är kanske trots allt de löjliga summor som de bidrar med, och den uppblåsthet som de visar upp, inte det största problemet. Vad som är betydligt mer betänkligt är att de, via sina löjligt överdrivna löner, bidrar till att upprätthålla ett samhälle där välgörenheten blir ett oundvikligt inslag. Det verkar inte gå upp för de här herrarna (vilket för övrigt gäller även för övriga ”filantroper”) att den groteska snedförvridning av resurstilldelning som de själva är ett exempel på innebär att andra människor oundvikligen blir åsidosatta. De verkar samtidigt fullt nöjda och glada med att få känna sig genuint goda, när de med en barmhärtighet av närmast himmelska dimensioner delar ut allmosor till de vanlottade runtomkring i världen. Inte heller verkar de vara medvetna om att det finns gott om invändningar gentemot välgörenhet, där det hävdas att sådana insatser, snarare än att motverka fattigdom och ojämlikhet, bara leder till att de klyftor som finns i samhället cementeras fast. Istället för att ha en normal lön och därigenom bidra till ett jämlikare och mera välfungerande samhälle tar de helt skamlöst emot en ersättning som skulle få självaste Krösus att rodna. Sedan väljer dessa miljardärer att själva, på ett både paternalistiskt, överlägset och minst sagt nedlåtande sätt, med en nådig gest fördela slantarna till den som de själva tycker är värd att motta dem. Och inte nog med det, de förväntar sig dessutom att bli tackade för något som i praktiken innebär att de slänger växelmynt till tiggare. När South Park porträtterade Bono (ännu en välgörenhetsapostel, och dessutom en skattesmitande sådan) som en bajskorv så var det inte minst för hans höga svansförings och moraliska rättrådighets skull. Jag kan i det sammanhanget inte låta bli att konstatera att New York Rangers nog skulle göra Lundqvist och Zuccarello Aasen mer rättvisa om de bytte färg på sina matchställ från blått till brunt. Och om John Waters fick för sig att göra en remake av Polyester och lät handlingen utspela sig på New York Rangers hemmaarena så är det väl tveksamt om någon skulle ha vågat skrapa på det doftkort som man fick när man löste biljett. Det här stinker kort sagt, och jag blir både äcklad och illamående av det. En känsla som inte blir mindre påtaglig när jag ser hur den här typen av direkt parasiterande överklassmentalitet tas emot som Guds gåva till mänskligheten, och därmed också legitimerar de groteska klyftor som den här välgörenheten samtidigt påstår sig vara ett botemedel mot. Det enda ord som fullt ut duger för att beskriva det här är det ord som James Donald fällde i slutscenen i The Bridge on the River Kwai: ”Madness…”, ”Madness…”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar