Det finns en utbredd rädsla i det här landet för att vara
"konservativ", att inte hänga med, att bli betraktad som
motvillig, som en person som inte säger ett okritiskt JA till det
mesta. Nej är uppenbarligen det fulaste ord som det svenska språket
innehåller, i varje fall om vi ska utgå ifrån den samhällsbärande
ideologin. Den frälsningsretorik som ligger implicit i det
förhållningssättet avspeglar sig i det mesta vi gör, något som
kan få obehagliga konsekvenser för den som ställer sig kritisk
till väckelserörelser och det mått av okritiskt "slavtänkande"
som kännetecknar den typen av fenomen.
Denna faiblesse för nyhetens behag gäller i princip allt, men blir extra tydligt i vårt förhållande till ny teknik (något som får mig att undra om inte våra politiker är betalade på eller under bordet av våra teknikleverantörer, antingen i form av pengar, eller i form av andra icke-pekuniära tillgångar som kontakter, nätverk, arbeten efter att sejouren som politiker har upphört, m.m., m.m.). Vi avskaffar kontanter och ersätter det med ett system som är så fullt av säkerhetshål och så osmidigt och känsligt att det måste vara det sämsta betalningssätt som har införts efter de mynt som vägde 30 kilo styck, vi koloniserar vår omgivning med den teknik som vi bär med oss samtidigt som vi avlägsnar oss från den fysiska världen, vilket ger begreppet "avskärmad" en dimension som verkar närmast kongenial (någon verklig "avskärmning" i betydelsen att ställa sig fri från skärmberoendet ägnar vi oss däremot rakt inte åt), vi är totalt okritiska när det kommer till DNA-tester och övervakning via kameror och på nätet, och vi blottar gladeligen vårt erbarmligt ointressanta "privatliv" (numera ett begrepp alltmer liknar en oxymoron) för alla som vill titta (och en hel del andra) både på tv och inte minst i sociala medier. Vi experimenterar kort sagt på och med oss själva, och det är kanske inte så konstigt att identitetspolitiken har kommit i ropet i takt med att våra identiteter har blivit alltmer självskapade och flytande.
Den tyske litteraturvetaren/filosofen Rüdiger Safranski påstår att vi lever i nuet på ett sätt som vi aldrig har gjort förut, och om detta förhållningssätt är applicerbart på det tyska samhället så är det nog det i ännu högre grad på extremistlandet Sverige. Det finns en utbredd rädsla för allt som är gammalt (något som givetvis föder åldersrasism och en närmast total beröringsskräck för allt som kan uppfattas som "konservativt"), troligtvis för att det påminner oss om att vi är förankrade i tillvaron på ett sätt som vi inte vill vara. Det förflutna, och allt som inte står öppet mot en odefinierad framtid, talar om för oss att vi kanske är inte de individer vill vara, den form av individer som ständigt står redo för att prova det nya och, inte minst, förkasta det gamla, och som ständigt ser nya möjligheter där vi kan byta ut våra misslyckanden mot nya presumtiva framgångar och ständigt omskapa oss själva. Att detta ständiga omskapande i praktiken givetvis är en omöjlighet, och att resultatet av det blir människor som i allt högre grad saknar en inre kärna och substans, är en konsekvens som våra teknikonanister helst blundar för.
De teknikfrälsta verkar också vara helt omedvetna om att de karaktärer som skapas genom det här förhållningssättet riskerar att bana väg för nästa totalitära samhälle, eftersom denna "nya" typ av människor är vana att hantera sina problem genom att zappa sig vidare genom tillvaron och i allt högre grad saknar förmåga att etablera varaktiga relationer där tuggmotståndet riskerar att bli alltför uppenbart. Genom vårt okritiska sväljande av produkter vars trollkraft hade fått den beryktade råttfångarens flöjtspel att framstå som platt och intetsägande vid en jämförelse skapar vi självcentrerade solipsistiska surfare som måste roas hela tiden för att deras uppmärksamhet ska hållas fången, och som lätt kan avledas av vad som i praktiken är rätt billiga och bondfångaraktiga stimuli, samtidigt som dessa individer, medvetet eller utan egen förskyllan, har avhänt sig redskapen för att kunna förhålla sig till världen på ett mera avvägt, koncentrerat och moget sätt. Och en omogen publik faller lätt för demagoger och opinionsstormar, då dess uppmärksamhetsspann är kort, och då den i stor utsträckning saknar den underbyggnad som krävs för att en medveten och åtminstone hyggligt konsekvent hållning ska kunna upprätthållas. Detta skapar en utpräglat manikeistisk personlighetstyp, en form av kappvändare som lätt låter sig ryckas med av det som nu är i ropet, för att strax vända på en femöring och gå i helt motsatt riktning. Vårt förhållningssätt till tiggare och flyktingar är paradexempel på den typen av beteende, och i sig ett bevis för att vi bara är kapabla att hantera världen när den inte tränger sig på och riskerar att punktera den virtuella bubbla som allt för många av oss verkar vilja leva hela våra liv i.
Så när våra politiker vill göra boskap av våra barn (https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/lofven-tar-mobilerna-men-dranker-barnen-i-paddor/ & https://www.expressen.se/ledare/gor-inte-forskolebarn-till-digitala-forsokskaniner/) så ska vi kanske inte i första hand se det som att de vill göra barnen en tjänst (även om de säkert för egen del är övertygade om att de gör just det), utan snarare betrakta det som ett bevis för att även våra beslutsfattare är fångna av den skräck för att inte "hänga med" och vara "öppen" som numera förefaller vara den mest obehagliga och stigmatiserande känsla som vi kan uppfyllas av. Det faktum att Löfven och Fridolin beredvilligt leker Mengele och experimenterar med våra barn är kanske därför inte i första hand ett tecken på en djupgående optimism och en framtidsanda från deras sida, utan snarare som ett bevis för att den påtagliga dödsskräck som rider oss och får oss att vilja försvinna in i en värld där tiden är utplånad, där ingenting är varaktigt och där allt ständigt skapas på nytt, också har drabbat våra beslutsfattare med full kraft. Och frågan som då med automatik infinner sig är om de epitafier som kommer att skrivas om vår tids politiker kommer att bli så värst mycket mer smickrande än det eftermäle som historien har försett Mengele med?
Denna faiblesse för nyhetens behag gäller i princip allt, men blir extra tydligt i vårt förhållande till ny teknik (något som får mig att undra om inte våra politiker är betalade på eller under bordet av våra teknikleverantörer, antingen i form av pengar, eller i form av andra icke-pekuniära tillgångar som kontakter, nätverk, arbeten efter att sejouren som politiker har upphört, m.m., m.m.). Vi avskaffar kontanter och ersätter det med ett system som är så fullt av säkerhetshål och så osmidigt och känsligt att det måste vara det sämsta betalningssätt som har införts efter de mynt som vägde 30 kilo styck, vi koloniserar vår omgivning med den teknik som vi bär med oss samtidigt som vi avlägsnar oss från den fysiska världen, vilket ger begreppet "avskärmad" en dimension som verkar närmast kongenial (någon verklig "avskärmning" i betydelsen att ställa sig fri från skärmberoendet ägnar vi oss däremot rakt inte åt), vi är totalt okritiska när det kommer till DNA-tester och övervakning via kameror och på nätet, och vi blottar gladeligen vårt erbarmligt ointressanta "privatliv" (numera ett begrepp alltmer liknar en oxymoron) för alla som vill titta (och en hel del andra) både på tv och inte minst i sociala medier. Vi experimenterar kort sagt på och med oss själva, och det är kanske inte så konstigt att identitetspolitiken har kommit i ropet i takt med att våra identiteter har blivit alltmer självskapade och flytande.
Den tyske litteraturvetaren/filosofen Rüdiger Safranski påstår att vi lever i nuet på ett sätt som vi aldrig har gjort förut, och om detta förhållningssätt är applicerbart på det tyska samhället så är det nog det i ännu högre grad på extremistlandet Sverige. Det finns en utbredd rädsla för allt som är gammalt (något som givetvis föder åldersrasism och en närmast total beröringsskräck för allt som kan uppfattas som "konservativt"), troligtvis för att det påminner oss om att vi är förankrade i tillvaron på ett sätt som vi inte vill vara. Det förflutna, och allt som inte står öppet mot en odefinierad framtid, talar om för oss att vi kanske är inte de individer vill vara, den form av individer som ständigt står redo för att prova det nya och, inte minst, förkasta det gamla, och som ständigt ser nya möjligheter där vi kan byta ut våra misslyckanden mot nya presumtiva framgångar och ständigt omskapa oss själva. Att detta ständiga omskapande i praktiken givetvis är en omöjlighet, och att resultatet av det blir människor som i allt högre grad saknar en inre kärna och substans, är en konsekvens som våra teknikonanister helst blundar för.
De teknikfrälsta verkar också vara helt omedvetna om att de karaktärer som skapas genom det här förhållningssättet riskerar att bana väg för nästa totalitära samhälle, eftersom denna "nya" typ av människor är vana att hantera sina problem genom att zappa sig vidare genom tillvaron och i allt högre grad saknar förmåga att etablera varaktiga relationer där tuggmotståndet riskerar att bli alltför uppenbart. Genom vårt okritiska sväljande av produkter vars trollkraft hade fått den beryktade råttfångarens flöjtspel att framstå som platt och intetsägande vid en jämförelse skapar vi självcentrerade solipsistiska surfare som måste roas hela tiden för att deras uppmärksamhet ska hållas fången, och som lätt kan avledas av vad som i praktiken är rätt billiga och bondfångaraktiga stimuli, samtidigt som dessa individer, medvetet eller utan egen förskyllan, har avhänt sig redskapen för att kunna förhålla sig till världen på ett mera avvägt, koncentrerat och moget sätt. Och en omogen publik faller lätt för demagoger och opinionsstormar, då dess uppmärksamhetsspann är kort, och då den i stor utsträckning saknar den underbyggnad som krävs för att en medveten och åtminstone hyggligt konsekvent hållning ska kunna upprätthållas. Detta skapar en utpräglat manikeistisk personlighetstyp, en form av kappvändare som lätt låter sig ryckas med av det som nu är i ropet, för att strax vända på en femöring och gå i helt motsatt riktning. Vårt förhållningssätt till tiggare och flyktingar är paradexempel på den typen av beteende, och i sig ett bevis för att vi bara är kapabla att hantera världen när den inte tränger sig på och riskerar att punktera den virtuella bubbla som allt för många av oss verkar vilja leva hela våra liv i.
Så när våra politiker vill göra boskap av våra barn (https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/lofven-tar-mobilerna-men-dranker-barnen-i-paddor/ & https://www.expressen.se/ledare/gor-inte-forskolebarn-till-digitala-forsokskaniner/) så ska vi kanske inte i första hand se det som att de vill göra barnen en tjänst (även om de säkert för egen del är övertygade om att de gör just det), utan snarare betrakta det som ett bevis för att även våra beslutsfattare är fångna av den skräck för att inte "hänga med" och vara "öppen" som numera förefaller vara den mest obehagliga och stigmatiserande känsla som vi kan uppfyllas av. Det faktum att Löfven och Fridolin beredvilligt leker Mengele och experimenterar med våra barn är kanske därför inte i första hand ett tecken på en djupgående optimism och en framtidsanda från deras sida, utan snarare som ett bevis för att den påtagliga dödsskräck som rider oss och får oss att vilja försvinna in i en värld där tiden är utplånad, där ingenting är varaktigt och där allt ständigt skapas på nytt, också har drabbat våra beslutsfattare med full kraft. Och frågan som då med automatik infinner sig är om de epitafier som kommer att skrivas om vår tids politiker kommer att bli så värst mycket mer smickrande än det eftermäle som historien har försett Mengele med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar