Den ohämmade reproduktionens apologeter – När förnuftet får träda tillbaka för driften

Det går att diskutera om i vilken utsträckning våra identiteter är något som vi föds med, något som präglas in i oss av vår omgivning eller något som vi själva skapar genom medvetna beslut och handlingar. De flesta av oss hänger dock upp vår identitet på ett fåtal bärande element, drag och idiosynkrasier som gör oss till de individer vi är, både i våra egna ögon och inför omgivningens blickar. De essentiella inslagen i våra personligheter kan vara av många olika slag, och de val vi gör utifrån dem får oundvikligen olika konsekvenser beroende inte bara på den vi är utan även på den kontext som vi befinner oss i. Få saker är så besvärande som när någon på allvar ifrågasätter det som vi håller för heligt, det som vi anser vara en så bärande del av vår identitet att vi knappt ens själva vågar ta risken att släppa ut den ande som gömmer sig i vår inre flaska. Vissa saker är helt enkelt så heliga att de inte under några som helst förutsättningar får ifrågasättas eller profaneras. En central roll bland alla dessa heliga kor som vi håller oss med intas av barnafödandet, något som allt mer kommit att kollidera med bilden av ett allvarligt hotat globalt ekosystem som riskerar att kollapsa under trycket av en befolkning som växer i explosiv hastighet. Men frågan om barnbegränsning är fortfarande tabu och väcker närmast paniska reaktioner hos de som känner sig hotade av att även barnen räknas in i miljöekvationen. En av dem som låtit sig uppröras av blotta tanken på barnbegränsning är fembarnsmamman Malin Wollin, och hennes försvarstal för ett obegränsat barnafödande är, i all sin enfald, ett mycket belysande exempel på hur irrationaliteten och osakligheten får träda in när förnuftet inte räcker till. Låt oss titta på vad hon skriver i sin senaste krönika i Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp). För enkelhetens skull har jag saxat några citat ur hennes text och bemöter hennes påstående i tur och ordning.  

 Citat nr 1:

"Jag läser om Gurgîn Bakircioglu, en man som väljer bort barn, för miljöns skull. Och det är väl gott. För honom. Varsågod, för all del. Men han, och andra, tycker att vi alla ska se över vår fortplantning, för jordens skull. När jag nu äntligen lagt mig tillrätta i min egen kropp och kommit på en himla fin sak jag kan göra med den, då ska det heta att jag borde låta bli. Av en man. Som inte är min man." 

Till att börja med bör vi observera den påklistrat feministiska hållningen, något som ofta per automatik, och definitivt i det här fallet, innebär att man tillgriper vad som inte kan kallas för något annat än ett ad hominem-argument. Det faktum att Bakircioglu är man är givetvis helt irrelevant för de åsikter som han framför, inte minst eftersom han på intet sätt kan sägas vilja begränsa Wollins agerande utifrån grundpremissen att hon är kvinna. Hennes kön är helt oväsentligt för Bakircioglus ståndpunkt, men genom att presentera det åsikter han framför som en form av manlig konspiration, som ännu ett försök från patriarkatet att kontrollera och begränsa kvinnan, får Wollin det att framstå som att hennes barnanskaffande är ett viktigt bidrag till den feministiska kampen. Det är en minst sagt smutsig argumentation. Men för Wollin, som med all tydlighet bygger mycket av sin identitet på sin reproduktionsförmåga, är blotta tanken på att en man nedlåter sig att kritisera hennes beteende, vilket uppenbarligen är just vad hon anser att Bakircioglu nästintill redan genom sin blotta existens och sitt personliga exempel, något som får henne att gå i taket. Jag tror dock att vi kan utesluta att Bakircioglu uttryckligen har sagt åt fröken/fru Wollin vad hon ska göra, och även om jag inte har hittat det textmässiga underlag som gör Wollin så upprörd så ger ett lyssnade av den podcast där Bakircioglu intervjuas angående sin självvalda barnlöshet (https://podcasts.nu/avsnitt/barnfrihet/gurgin-ar-barnfri-av-miljoskal) inget som helst stöd för Wollins påstående om att han skulle komma ens i närheten av att ställa upp några diktat vare sig för hennes eller för någon annans beteende. Han framstår istället som tämligen oartikulerad och inte överdrivet genomtänkt och intar snarare en prövande reflexiv hållning i den aktuella frågan, långt ifrån någon form av plakatpolitiska uttalanden av tvärsäker natur. Det enda Wollin avslöjar är därför att hon är helt oförmögen att förhålla sig till världen på ett icke-narcissistiskt vis, eftersom hon uppenbarligen tar alla åsikter som går stick i stäv med hennes egna som en personlig förolämpning och som en direkt anmodan till henne att hon ska ändra sitt beteende radikalt. Om vi trampar in en smula i kvasipsykologins träsk så är det svårt att inte spåra åtminstone ett uns av dåligt samvete i den reaktion som Wollin ger uttryck för, som om hon innerst inne vet att hennes förhållningssätt i grund och botten är osunt, men att hon samtidigt är helt oförmögen att ändra på det. En form av missbrukspersonlighet träder fram, en person som hänger upp sitt liv på en tes om vad som gör honom/henne lycklig, och som reagerar med fasa så fort någon kommer med ens en antydan om att även den kejsaren verkar ha ett väldigt lågt klädkonto. Att hon sedan försöker blanda bort det hela med en trött hänvisning till en könsordning som i det här fallet existerar mera i hennes fantasi än i verkligheten är bara pinsamt, i varje fall om vi förutsätter att vi ägnar oss åt seriöst meningsutbyte och inte rent trams.

Citat nr 2:

"Jag tycker om min kropp och det är min frihet att skaffa barn. Hur många jag vill. Mitt reproduktiva svängrum, om ni vill. Om jag så vill ha dem vandrande ut ur mig som tomtarnas vaktparad på julafton så är det mitt val." 

Om man vill vara elak (och den lusten är ofta tämligen oemotståndlig, det måste medges) kan vi till att börja med konstatera att Wollin hade varit en alldeles utmärkt kvinnlig förebild i Tredje riket, eftersom kvinnans huvudsakliga uppgift enligt den nazistiska världsbilden är just att inta rollen som barnaföderska. Något egenvärde hade hon egentligen inte, det är bara som reproduktionsbehållare eller avelsdjur (om man uttrycker det en smula rått men rakt på sak) som kvinnan till fullo fyller sin samhällsuppgift och lever upp till sitt existensberättigande. Det står givetvis Wollin fritt att göra de val som hon har gjort, och det är inte livsvalet i sig som egentligen är pudelns kärna i den här frågan, det är de konsekvenser som det valet får, och då inte minst om Wollins beteende blir normerande. Det huvudsakliga motivet som Wollin anför är också intressant. Hon ska få göra som hon vill, allt annat är oväsentligt. Man behöver inte vara överdrivet begåvad för att inse att hennes agerande i grund och botten förutsätter att andra avstår från att göra de val som hon gör, eftersom ett samhälle där samtliga skaffar fem barn inte bara utgör en extrem miljöbelastning utan även förutsätter genomgripande förändringar av vårt sätt att leva och verka. Wollin kan därför utan tvekan sägas vara en form av extremt egotrippad parasit, eftersom hennes beteende inte kan utsträckas till en universell nivå utan att allvarliga komplikationer uppstår. Att hon trots det inte bara framhärdar i sitt beteende utan också förefaller helt oemottaglig för skäl som påvisar bräckligheten i hennes hållning är också det ett osvikligt tecken på en narcissistisk och omogen personlighetstyp. Frågan är också hur man, om man använder sig av hennes sätt att argumentera kan undvika att dra slutsatsen att alla får göra vad de vill, oavsett vad det handlar om? Varför ska Wollin ha ett frikort? Är den tillfredsställelse som hon uppenbarligen får av att sätta barn till världen något som är mera berömvärt och ädlare än vad andra individer som kanske väljer en barnlös tillvaro beslutar sig för att fylla sina liv med? Om man betänker att studier visar att anskaffandet barn är den i särklass mest avgörande faktorn när det kommer till miljöpåverkan, vida mycket större än köttätande och flygresor (för att ta två uttjatade exempel), så får man nog ha en stor portion strutsgener i sitt dna för att blunda för de konsekvenser som ett ohejdat barnafödande oundvikligen för med sig. Det blir i varje fall i mina ögon mycket svårt att med utgångspunkt från det agerande som Wollin försvarar förhålla sig kritiskt till de personer som vill flyga jorden runt åtminstone fyra gånger om året, som kör stadsjeepar, äter rött kött varje dag och som ger blanka fan i att sopsortera eftersom de tycker att det är någonting som de absolut inte vill göra. Det är svårt att undvika misstanken att det åtminstone implicit i Wollins resonemang finns en illa dold gradering av de olika objekt som vi fyller våra liv med, och att barn är någonting som spelar i en alldeles egen division. Är det heliga barnet något som vi alla ska vara beredda att dö för, medan resten av oss ska stå tillbaka för att den lika heliga barnamodern ska få göra som hon vill? Är det Wollin säger i praktiken det att vi ska göra undantag för henne och hennes uppenbarligen tämligen blinda drift, medan vi däremot ska sätta hämsko för alla andras beteende. Ska andra individer ge upp delar av sina liv för att hon har ett reproduktionsbehov som vida överstiger det som är miljömässigt hållbart? Och om hon vill att vi ska ha ett samhälle där alla får göra som de vill, hur har hon då tänkt att det ska fungera? Att sätta den renodlade egotrippen som allmänmänskligt ideal är knappast en vare sig hållbar eller rekommenderbar väg för att skapa ett fungerande samhälle, men Wollin är som sagt en uppenbar narcissist, och som sådan nätt och jämnt kapabel att ställa upp på ens rent elementära demokratiska spelregler. För när hon säger att hon ska få göra som hon vill så har hon i realiteten förkastat grundläggande, nästintill axiomatiska förutsättningar för hur ett samhälle ska kunna fås att fungera. Hur trist det än kan låta, inte minst för inpiskade liberaler, så kan ingen individ i ett samhälle tillåtas göra helt och hållet som han/hon vill, för då faller samhällsbygget samman fortare än en korthus i en orkan.

Citat nr 3: 

"Och om det är bra för klimatet att vi låter bli att föda barn, att inte bli fler, så måste det absolut bästa vara om vi alla la oss ner och dog." 

Den här typen av argument hör inte hemma i en meningsfull diskussion, det är helt enkelt larvigt i ordets rätta bemärkelse. Nu har jag väl inga överdrivna föreställningar om Wollins intellektuella kapacitet (det är i vilket fall som helst omöjligt att ha det efter att ha läst hennes inlägg) men det renodlat barnsliga i hennes fåfänga försök att försvara sitt agerande är så uppenbart att jag får ytterligare belägg för min tes att barnanskaffande i varje fall inte gör dig vuxnare som person, utan snarare håller dig kvar på en extremt infantil nivå som kretsar kring bajs, joller och andra närmast imbecilla aktiviteter. Det gäller givetvis inte alla föräldrar, och barnhanterande kan säkert vara både givande och utvecklande på sitt sätt. Det gör det dock inte mindre intelligensbefriat. Och det Wollin i praktiken säger, med en sjuårings hela trotsiga uppenbarelse, är att om inte hon får göra som hon vill så tänker hon hålla andan tills hon blir alldeles blå i ansiktet. Formuleringen är enbart pinsam och avslöjar obarmhärtigt det faktum att hon egentligen inte har några bärande argument för att försvara sin position, eftersom hon ideligen förfaller till den här typen av snömos. På ett barns sätt så verkar också Wollin vara fast förankrad i en värld där det inte finns några gråzoner, inga mellanlägen mellan svart och vit. Det finns inget utrymme för kompromisser, det finns ingenting att egentligen diskutera så länge resultatet av den diskussionen inte stryker henne medhårs. Vem har för det första överhuvudtaget sagt att vi helt ska upphöra med att föda barn, och är det någon som överhuvudtaget tror att det är realistiskt? Vad som däremot är fullständigt självklart är att barn har en starkt negativ inverkan på miljön, vilket givetvis inte särskiljer dem från andra mänskliga individer. Wollin verkar nästintill vilja tro att barn är miljömässigt neutrala, eller att deras existens har någon form av magisk dimension som gör att de både syns och finns men däremot inte påverkar omgivningen. En grundkurs i elementär fysik skulle kanske kunna plocka ur henne den villfarelsen, men med tanke på den nivå som hennes argumentation håller så finner jag det i ärlighetens namn nästintill osannolikt att hon skulle vara öppen för att tillgodogöra som skulle riskera att kullkasta hennes trosvissa övertygelse om att hennes handlande är helt tadelfritt.

Citat nr 4: 

"Jag menar, jättebra med rent vatten, ren luft, intakta isar och läkta ozonöppningar. Men vem ska njuta frukterna av det? Om ett träd faller i skogen och ingen får det i huvudet, får jag föda ett barn då?" 

Att Wollin är uppenbart antropocentrisk i sitt förhållningssätt är knappast ägnat att förvåna. Den här hållningen delar hon t.ex. med vissa extrema kristna grupper. Schartauanerna i Göteborg använder bl.a. Bibeln som ett argument mot miljövårdande insatser och hävdar då att det i den heliga skrift står att "jorden ska nötas ut som en klädnad", dvs. det kiliastiska slutmålet för den religiösa tron övertrumfar alla strävan att skapa en hållbar situation nu, eftersom allt ändå ligger i Guds händer och eftersom jorden är skapad för människan allena. Allt annat är utfyllnad. Det är ju, med tanke på grundtemat i hennes övriga "argumentation" inte ägnat att förvåna att Wollin för in en hedonistisk aspekt i sitt förhållningssätt till världen och miljön. Ingenting är uppenbarligen gott i sig, det är bara gott så länge någon kan förbruka det och dra nytta av det, som om det vore blicken och/eller tillägnandet som ger saker och ting dess värde och att något egenvärde bortom den rena lust-/nyttoaspekten egentligen inte existerar. Det är en mycket obehaglig, rentav fascistoid, tanke om vi för över den på det mellanmänskliga planet, för det innebär att den människa som saknar socialt kontaktnät eller som inte ger omgivningen anledning att "njuta" är utan egentligt värde och existensberättigande. Och om det visar sig att någon, av en outgrundlig anledning, finner större njutning i att gasa den ensamme pensionären eller den föräldralösa barnet så är det svårt att opponera sig mot det beslutet, inte minst eftersom var och en ska få göra som han/hon vill i Wollins värld. Ett objekt som ingen kan njuta av, som inte har någon nyttoaspekt, och som därför inte kan försvaras på de grunder som Wollin hänvisar till saknar helt enkelt värde. Ett mer flagrant exempel på narcissistisk egocentricitet är det nog svårt att hitta. Men det problemet ligger givetvis immanent i den utilitaristiska grundsyn som verkar prägla Wollin, nyttan är kvantifierbar, ju fler vi är desto större nytta, och om den nyttan kan förmeras genom att vi utplånar de som hindrar oss från att få full tillgång till den så är det smällar vi (eller rättare sagt någon annan) får ta. 15 miljarder individer som njuter av en förödd värld är bättre än 4 miljarder människor som njuter av en värld som fortfarande blomstrar. Det är existens som blind drift, ingenting annat, och knappast någon paradväg till skapandet av ett hållbart samhälle.

Citat nr 5: 

"Kanske är det den bebisen som ska mata honom med sked när han är 87. Kanske är det den bebisen som utvecklar teknik som kan lagra solenergi. Jag tycker inte att vi ska chansa." 

Det här är ju ett mycket vanligt men samtidigt rent empiriskt sett extremt ihåligt argument. Wollin verkar, som de flesta som förökar sig ohejdat, tro att just hennes genbank utgör en frälsning för mänskligheten och utan tvekan är det nog så att hon, precis som många föräldrar, verkar förutsätta att just hennes barn är utkorat till att göra storverk. Om vi skulle utgå ifrån hur ofta just det här argumentet framförs så skulle det nog födas åtminstone fyratusen Einstein, tretusen Mahatma Gandhi, sextusen Moder Teresa och tvåtusen Marie Curie varje dag året om, år efter år efter år efter år. Så är det inte. De flesta barn blir sorgliga medelmåttor som inte ens kommer i avlägsen närhet av att påverka mänskligheten i positiv riktning på ett avgörande sätt. Andelen knarklangare, tjuvar, rånare, våldtäktsmän, bedragare, miljöbovar m.m., m.m. är av någon outgrundlig anledning alltid betydligt större än de hyperbegåvade helgon som de flesta föräldrar verkar tro att de kommer att föda fram. Och man behöver inte vara malthusian för att inse att om vi tar vilken grupp människor som helst så är det så att de problem som de för med sig är betydligt fler till antalet än de lösningar som samma grupp erbjuder. Det är inget märkligt med det, vi är (trots uppenbara tecken på hybris hos många av oss) högst ofullkomliga varelser som fumlar oss fram i tillvaron och gör misstag på misstag på misstag. Och om vi, i Malthus anda, konstaterar att problemen växer exponentiellt i takt med mänsklighetens ökade numerär medan lösningarna bara växer aritmetiskt så är det nog en betydlig mera adekvat bild av verkligheten än det fantasifoster som Wollin försvär sig åt. Det går att likna hennes och hennes gelikars ursäkter för ett obegränsat barnanskaffande med personer som försöker fiska med hjälp av dynamit. Visst, effekten är påtaglig och resultat kan det ju alltid bli, men för att få upp din lunchgädda så förstör du mycket mer än vad du hade gjort om du hade varit återhållsam och tänkt ett varv till innan du plockade fram din dynamitgubbe ur källarförrådet. 

Sedan är det självfallet mycket glädjande att alla barn utan undantag kommer att jobba i äldreomsorgen framöver. Det ska bli en sann fröjd att bli pensionär eftersom jag förväntar mig att bli uppassad av minst ett dussin raska och tjänstvilliga gossar och flickor i arbetsför ålder. Det är onekligen fantastiskt med alla dessa altruistiska barnföräldrar som skaffar barn till världen enbart för att tillgodose den åldrade befolkningens behov (att barnet till skillnad från Wollin själv inte verkar få göra vad hon/han vill utan är predestinerad till ett liv i äldreomsorgen får vi väl överse med, och detta då givetvis samtidigt som vi torkar en tacksamhetens tår ur ögonvrån). Det enda problem som kommer att möta mig som pensionär är givetvis att jag får tillbringa all min vakna tid med att försöka värja mig mot dessa oräkneliga horder av oerhört tjänstvilliga ätteläggar som i princip står i kö för att trycka ner en sked i käften på mig. Men det får jag väl försöka stå ut med. Jag måste väl ta Wollin i försvar och säga att det här argumentet faktiskt inte är mer tramsigt än någon av hennes övriga stolligheter, men om det gör saker och ting bättre är en helt annan sak. Vad Wollin och de som försvär sig åt det här argumentet tenderar att förbise, troligtvis på grund av att de har ägnat en så oproportionerligt stor tid av sitt liv åt att stå lutade över en barnsäng med ett fånigt flin på läpparna att de helt har förträngt verkligheten, är att barndomen faktiskt är en övergående fas och inte ett permanent tillstånd (låt gå för att en stor del av mänskligheten rent intellektuellt verkar leva kvar på barnstadiet). Det innebär att den lilla telningen efter att ha vuxit upp och arbetat flitigt i äldreomsorgen under hela sitt liv oundvikligen själv kommer att bli gammal, grå och böjd och vara i behov av att matas med sked. Att tro att man kan undanröja ett problem genom att vidmakthålla det som är själva grundorsaken till att problemet föreligger är så obetalbart korkat att klockorna stannar, men eftersom det för Wollin et consortes bara handlar om behovstillfredsställelse för stunden (ännu en indikation på att barnafödande gör dig infantil) så är blotta tanken på någon form av ens rudimentär konsekvensanalys helt bannlyst ur det primitiva ”tänkande” som den här typen av individer ägnar sig åt. Det faktum att vi någon gång måste sätta stopp, att tillväxten har sina naturliga gränser även när det kommer till mänsklig förökning, må vara en obehaglig tanke, men det är trots allt en sanning som inte går att undfly. Om det sedan innebär att vi förr eller senare hamnar i den situationen att den kontraktion som är nödvändig också oundvikligen för med sig ett temporärt lidande för de individer som kommer i kläm så är det i vilket fall som helst något som måste ske. Och om vi ska vara trogna Wollins utilitaristiska grundhållning så är det kanske bättre att stämma i bäcken i ett tidigt skede än att vänta på den rent kvantitativa ökning av lidande som med naturnödvändighet blir följden av en mänsklighet som har växt långt utöver hållbarhetens alla gränser.

Slutligen kan jag i vanlig ordning inte låta bli att roa mig med lite räkneövningar. Vi utgår ifrån givetvis från Wollin som norm och säger då att fertilitetsnivån i Sverige därför blir 5 barn per kvinna istället för den aktuella siffran som har varit gällande under den senaste 10-årsperioden, nämligen 1,9 barn per kvinna. Nu är det givetvis svårt att med den utgångspunkten dra några säkerställda slutsatser om befolkningsutvecklingen i det här landet eftersom det finns en mängd andra faktorer (som t.ex. in- och utvandring) som bör tas med i beräkningen. Vi utgår dock ifrån att de faktorerna proportionellt sett är konstanta och kommer då fram till följande.

Med nuvarande fertilitetsnivå (1,9 barn per kvinna) har Sveriges befolkning växt från 9,39 miljoner människor 2010 till 10,03 miljoner i nuläget. Det är en befolkningsökning på ungefär 7 %. Skulle vi istället utgå ifrån Wollin som norm (dvs. 5 barn per kvinna) så skulle den svenska befolkningen istället ha ökat med omkring 18 % och i nuläget uppgå till 11,07 miljoner. Vi skulle alltså bara under en tioårsperiod få hantera en befolkningsökning på drygt en miljon individer utöver den ökning som redan har skett. I takt med att befolkningen blir yngre, något som är oundvikligt med den typen av höga födelsetal kommer också antalet individer i reproduktiv ålder att öka, vilket, återigen under förutsättning att vi använder Wollin som norm, med största sannolikhet kommer att leda till att befolkningsökningen accelererar i ett ännu högre tempo. Med en genomsnittlig befolkningsökning på uppemot 20 % under de kommande decennierna så går det att sluta sig till att den svenska befolkningen bör ha passerat 16-miljonersstrecket redan vid mitten av 00-talet. Det är givetvis mycket spekulativa siffror och det finns ingenting som talar för att de förutsättningar som jag utgår ifrån kommer att bli verklighet. Vad jag vill påvisa är bara det totalt ansvarslösa i Wollins beteende, graden av hennes egoism, och hur det skulle se ut om alla följde hennes exempel. Att hon själv väljer att helt förneka konsekvenserna av sitt handlande är knappast förvånande, för ett tydligt kännetecken på en missbrukspersonlighet är en uppenbar ovilja att hantera verkligheten och ett reflexmässigt betingat försvar som lägger skulden inte på missbrukaren själv utan på den som påtalar de problem som finns. Allt för att illusionen ska kunna upprätthållas, även om det slutgiltiga resultatet blir nederlag och död.