Populism utan sammanhållande kraft – Chantal Mouffe och vänsterns förtvivlade sökande efter alternativ

Att vänstern har bekymmer är helt uppenbart. Problemformuleringsprerogativet (fint ord…) har tagits ifrån dess företrädare, kapaciteten att organisera någonting annat än rent temporära manifestationer för tämligen perifera frågor verkar helt lysa med sin frånvaro, och förmågan att tala till bönder på bönders vis (något som väl i ärlighetens namn aldrig har varit vänsterns starka sida) verkar vara fullständigt bortblåst. Det finns dock de som försöker, däribland Chantal Mouffe, belgisk politisk filosof och ”post-marxist”, som t.o.m. säger sig vilja tala sig varm för en ”vänsterpopulism”. Låt oss titta lite närmare på hur hon lyckas med den saken i sin lilla skrift Till vänsterpopulismens försvar. 

Mouffe säger sig vilja bana vägen för en form av radikal demokrati av vänstersnitt, där dock arbetarklassen som bärande skikt har ersatts av en heterogen samling subgrupper som, enligt vad det förefaller, först och främst verkar förenas av en gemensam drift att skapa en bättre och mera välfungerande demokrati och av ett aktivt ställningstagande mot en gemensam fiende i form av nyliberalismen. Hur denna transformation ska gå till i praktiken intar Mouffe dock en klädsam tystnad inför, och hon nöjer sig med att konstatera att den liberala demokratins grundläggande former ska bevaras. Problemet med den typ av reformering ”från insidan” som Mouffe förespråkar är dock uppenbara, vilket inte minst dagens politiska verklighet ger talrika exempel på. En förändring ”inifrån” innebär alltid en uppenbar risk att ”reformatorerna” koopteras av den struktur som de säger sig vilja förvandla, gör strukturens inneboende etos till sitt eget, och förtränger de ideologiska riktlinjer som de hade för avsikt att stödja sig på vid förändringsarbetet. Ett uppenbart exempel på den typen av beteenden är den svenska socialdemokratins företrädare, som fortfarande försöker uppbära illusionen av att de representerar arbetarklassen samtidigt som deras politiska karriär, som bedrivs inom ramen för en liberal demokrati, i första hand verkar tjänstgöra som en språngbräda för deras vidare karriär inom näringslivet. Att den utvecklingen ska kunna motarbetas av nästa grupp som träder in i de redan etablerade politiska strukturerna förefaller minst sagt naivt, även om det givetvis bör påpekas att det ligger i demokratins natur att förändringsprocesserna ska vara långsamma och övervägda, något som dock har både för- och nackdelar.

Mouffe ansluter sig också till en form av idealbild av den liberala staten, då vare sig rösträtt, maktfördelning, flerpartisystem eller mänskliga rättigheter nödvändigtvis är essentiella för en stat av marknadsliberal modell, snarare tvärtom. Liberalismen har dessutom blivit alltmer amorf till sin utformning och att därför hävda att den med nödvändighet är en bägare som måste innehålla allt det vi anser bör känneteckna en sann demokrati är vare sig helt trovärdigt eller förenligt med den faktiskt existerande verkligheten. Det förefaller också som att Mouffe verkar vara av den åsikten att transformeringen ska ske utanför det etablerade parlamentariska systemet, för att sedan transplanteras in i detsamma och där åstadkomma den förändring som hon anser vara önskvärd. Resultatet blir någon form av diskursivt ideal där vi ska göra en ”hegemonisk omvandling” för att sedan via en ”agonistisk debatt” komma fram till ramarna för hur den nya demokratimodellen ska utformas. Det kan givetvis invändas mot den nutida formen av parlamentarisk demokrati att den inte längre ger något större utrymme för de åsiktsbrytningar som ger alla en möjlighet att göra sin röst hörd, och att den marknadsliberala konsensus som råder inte minst i Sverige har paralyserat det fria meningsutbytet och förpassat alternativa tolkningar till politikens bakgård. Samtidigt har detta skett helt inom ramarna för den liberala version av demokratin som Mouffe säger sig vilja försvara. Det svenska paradexemplet på den typen av agerande är Annie Lööfs fördömande, utifrån en visserligen falsk med ändå påklistrat demonstrativ liberal hållning, av andra partier som extremister, något som knappast kan sägas vara förenligt med faktiska demokratiska ideal, utan snarare är en argumentationsstruktur som hämtar sina förebilder från mera totalitära samhällen. Liberalismen, och särskilt dess marknadspräglade variant, har aldrig varit en fullständigt tät skyddsvall mot totalitarism och diktatur av traditionellt högersnitt, inte minst eftersom den i princip alltid har varit sammankopplad med ett konkurrens- och utvecklingstänkande av direkt socialdarwinistiskt snitt.

Det finns också uppenbara problem när man som Mouffe och den nya tidens identitetspolitiskt färgade vänster förkastar klassperspektivet, samtidigt som man säger sig vilja skapa en ny form av ”kollektiv vilja”. Det är inte längre aktuellt, påstår Mouffe, att ge arbetarklassen en prioriterad position i den politiska kampen, men frågan är om det beror på att arbetarklassen som sådan har spelat ut sin roll? Det finns egentligen inte mycket som talar för det, snarare finns det tydliga indikationer på att arbetarklassens existens fortfarande är ytterst påtaglig, och det faktum att den i stigande utsträckning omvandlas till ett prekariat är i grund och botten ingenting annat än en återgång till den situation som rådde innan de genomgripande fackliga striderna och reformerna ägde rum för omkring ett sekel sedan och knappast någon indikation på arbetarklassens icke-existens. När Mouffe vill ersätta det traditionella klassbegreppet med identitetspolitiskt betingade subgrupper så går hon inte bara den liberala högerns ärende, då klassperspektivets död sedan länge varit en bärande ideologisk komponent inom den postmoderna nyliberalismen, hon gör sig också samtidigt själv till en närmast arketypisk representant för de härskande partiernas okritiska sväljande av tankegods kommande från den mycket begränsade sfär som den akademiska medelklassen besitter. Att hon sedan enbart gör valhänta försök, som t.ex. genom en ytlig hänvisning till miljöfrågan, att lansera ett sammanhållande kitt som ska kunna konkurrera med högerns nationalistiskt präglade diskurs gör hennes kritik av klassbegreppet minst sagt ihålig. Det blir som en upptäcktsresa där var och en får bestämma vilken väg han/hon vill ta, men där det krävs ett mirakel för att ens en minoritet av deltagarna ska nå samma ändpunkt. Och anledningen till det är givetvis att det är helt omöjligt att ena alla dessa undergrupper och ge dem en gemensam meningsbärande tolkning av den politiska strid som förestår, vilket egentligen är fullständigt självklart eftersom identitetspolitiken och enfrågerörelsernas ultimata rasion d’etre är att slå bort möjligheten för genomgripande förändringar och i huvudsak behålla status quo, dvs. de klassrelationer vars existens Mouffe förnekar.

Helt i linje med Mouffes i grunden vänsterliberala hållning så överger hon också den traditionella vänster-högerskalan, då den enligt henne tappat i relevans i vårt ”heterogena” samhälle. Även det här är givetvis ett tydligt tecken på hur handlingsförlamad vänstern är, och då inte minst när det kommer till de tolkningar av verkligheten som görs. Som jag redan har varit inne på i ett tidigare inlägg så är de alternativa värderingsscheman som skisserats, varav det mest bemärkta är GAL/TAN-skalan, knappast mindre ideologiskt färgade än det traditionella förfäktandet av klasstrukturernas dominerande inverkan, snarare tvärtom. Om det överhuvudtaget går att säga att skillnaden mellan höger och vänster har suddats ut, vilket Mouffe hävdar, så är det i så fall i form av den politiska praxis som dominerar de politiska diskussionerna i de västerländska demokratierna, idémässigt är rågångarna mellan höger och vänster lika klara, eller oklara (välj själv), som de alltid har varit. Att påstå att de skillnaderna har upphört att vara giltiga är som att säga att den högra trottoaren har slutat att existera bara för att samtliga fotgängare går på vänster sida. Det är också lite märkligt att Mouffe överger vänster/höger-skalan då hon uttryckligen förespråkar en agonistisk diskurs när det kommer till hur hon förväntar sig att en radikal demokrati ska fungera. Genom att överge de övergripande sammanhållande idéstrukturerna som kan generera ett kollektivt agerande som sträcker sig utöver det partikulära underminerar hon i praktiken det hon själv säger sig vilja skapa, en grogrund för en radikal demokrati som kan åstadkomma genomgripande samhällsförändringar. Resultatet blir istället ofrånkomligen en polsk riksdag, där olika subgrupper käbblar med varandra om tolkningsföreträdet i enskilda frågor, samtidig som helhetsperspektivet helt lämnas därhän. Det sättet att resonera har oundvikligen likheter med Adam Smiths beryktade ”osynliga hand” och är ytterligare en indikation på att Mouffe i grunden är en filosof av liberalt snitt, då detta i mångt och mycket påminner om ett renodlat laissez faire-tänkande. 

Det finns dessutom en påtaglig fara med den agonistiska struktur som Mouffe har som ideal. Den förutsätter att det finns både en möjlighet och en vilja från de deltagande parterna att låta den demokratiska dialogen fungera utan inskränkningar, något som är problematiskt av flera skäl. Jag är långtifrån någon anhängare av den konsensuskultur som präglar den svenska demokratin på ett både medvetet och inte minst underförstått sätt, men om vi ska kunna skapa en gemensam plattform för ett fortsatt politiskt och demokratiskt agerande är kanske inte alla dessa disparata subgrupper det mest lämpade underlaget? Mouffe säger sig vilja bygga upp en relation ”där olikheterna fortfarande är aktiva”, och det är givetvis rent teoretiskt sett en lovvärd position. Men om det övergripande samförståndet saknas, och om det saknas en gemensam nämnare för alla de grupper som ska bära upp den här formen av kommunikativ demokrati så kan det lätt resultera i att graden av friktion i det politiska systemet blir extremt hög, och att bygget därför riskerar att implodera på grund av inneboende motsättningar. De sekteristiska dimensioner som ligger implicit i den här typen av ideal är tyvärr ingen bra grund för att skapa en kollektiv gemenskap med förmågan att handla utifrån ett gemensamt intresse, åtminstone inte i ett nationellt eller övernationellt perspektiv. En välfungerande bygemenskap kan kanske eventuellt skapas efter de här riktlinjerna, men en modern demokratisk stat ska inte förväxlas med en sockenstämma. Jag är fullt medveten om att Mouffe ritar upp ett ideal, en bild av hur demokratin ska kunna fungera på ett för henne optimalt sett, men hur lovvärt det initiativet än är så liknar resultatet mest av allt en produkt av en kammarlärd som tappat kontakten med världen utanför rummets fyra väggar. Mouffe ser den ideala demokratin som en kamp mellan motståndare, och inte mellan vän och fiende, men en politisk kamp är inte ett pokerparti där du sopar bort korten efter varje giv och får en ny hand utan snarare ett whistparti där du får straff för dina tidigare misslyckanden. Att hålla liv i en kamp mellan motståndare innebär en maktbalans som är så finkalibrerad att den aldrig tillåts slå över åt vare sig den ena eller den andra sidan, för i så fall kommer skillnaderna bara att öka och leda till att man får omformulera den relationen i just termen av ”vän och fiende”. Det är naivt att tro att en politisk diskurs går att förväxla med ett sällskapsspel. Det handlar om makt, ingenting annat. 

Det grundläggande problemet med Mouffes teorier är kanske inte i första hand att den faktiska substansen är om inte obefintlig så i varje fall inte direkt framträdande, det ligger i vilket fall som helst i ämnets natur att politisk filosofi väldigt sällan ägnar sig åt att framlägga rent praktiskt konstruktiva förslag. Men den grundläggande motsättning som finns mellan Mouffes självpåtagna roll som vänstertänkare och hennes okritiska anammande av tankegods som är fast förankrade i den liberala myllan, och rentav i den nyliberala varianten av den, gör att hennes kritik av samma företeelser blir trubbig och inte överdrivet trovärdig. Förfäktandet av tesen om arbetarklassen upplösning hör tveklöst intimt samman med det postmoderna tankekluster där ”de stora berättelserna” anses ha spelat ut sin roll. När Mouffe därför ger upp alla tankar på en sammanhållande ideologisk kontext där den politiska kampen kan föras, och när hon väljer att tolka världen som fragmentariserad så ansluter hon sig i praktiken till den världstolkning som hon samtidigt säger sig kritisera, eftersom postmodernismen inte är någonting annat än en kuschad knähund åt nyliberalismen. Betonandet av fragmentering, en bild som det ingår i nyliberalismens agenda att sprida, innebär redan från början en uppgivenhet från vänsterns sida. Istället för att titta på det som förenar oss så ska vi fokusera vid att allas egenart ska tillgodoses. Resultatet blir ett inbördes käbbel, en splittring och en politisk impotens. Sekterism har i och för sig alltid varit ett starkt och stabilt kort hos vänstern, men man bör kanske därför inte underblåsa den driften ytterligare. När hon dessutom hävdar att begreppet folk är inte av essentialistisk natur, vilket givetvis ska ses som en markering mot högernationalistiska och rasistiska positioneringar, utan något som skapas i diskursiva praktiker så innebär det att världen blir ständigt flytande och därför också betydligt mera svårgreppbar än vad som är funktionellt för en politisk och demokratisk praxis som syftar till genomgripande förändringar. Rädslan för att fastna i definitioner, en postmodern smitta, gör oundvikligen att vänstern saknar skärpa när det kommer till att hantera den politiska vardagen och istället hamnar i ett moras av revirstrider, särartsdiskurser och maktkamper. Det är det i särklass bästa sättet att garantera att vänstern aldrig kommer att få makten, och något som bara gagnar dess politiska opponenter.

Helt i linje med postmodernismens ideologiska käpphästar gör sig Mouffe till taleskvinna för subjektets död, hänvisar till Freud, och talar om flytande identiteter. Hon hävdar också, och det med en beklagande ton, att vänstern har betonat rationaliteten på bekostnad av affekterna och hon hänvisar i det fallet även till massteorier, ett teorikluster som knappast har genererat de allra trevligaste resultaten i den politiska historien och som i mångt och mycket är fast förankrat hos utkantshögern. Jag är inte så säker på vad hon egentligen vill uppnå med sitt avsteg från rationaliteten, men den upplysningskritik som ligger immanent i den ståndpunkten är knappast förenlig med en traditionell vänsterhållning. Och ett kollektivt rus är inte trevligare om det är socialistiskt än om det är nationalsocialistiskt, det är samma blinda drift. Det ”schrödingersubjekt” som detta resulterar i skapar bilden av en mänsklig individ som aldrig är någonting annat än sina spatialt och temporalt fixerade affekter. Det finns inte heller, påstår Mouffe någon social identitet som kan bli fullständigt etablerad, vilket bör innebära att även våra familjerelationer är något flyktigt och ytterst temporärt. Att hon dessutom, vilket numera känns en smula uttjatat, stödjer sig på Wittgensteins språkspel och hävdar att du som individ kan bli delaktig i demokratin som en levnadsform och att den inte behöver något intellektuellt fundament känns inte direkt förenligt med vare sig en traditionell vänsterhållning eller de formella strukturer som en fungerande demokrati trots allt kräver. Intressant nog så hämtar Mouffe exemplet från Wittgensteins reflektioner över religiositet, vilket knappast är invändningsfritt då en religiöst grundad politisk praxis i princip är nästintill så långt ifrån demokrati man kan komma, och det på ett närmast ontologiskt plan. En affektbaserad demokrati utan ett intellektuellt fundament är en oartikulerad demokrati, och som sådan i princip en oxymoron. En demokrati av den oreflekterade art som blir följden av detta blir givetvis också lätt en lekboll för de som går in i spelet och ändrar dess regler inifrån. Att frånerkänna förnuftet en dominerande position i demokratidiskursen, vilket är vad Mouffe gör i det här fallet, och att samtidigt koppla det till ett individbegrepp som betonar särart, flyktighet, fragmentarisering och ett beteende grundat på affekter bådar knappast gott om de förutsättningarna samtidigt ska ges plats i en politisk kontext där konflikten och kampen står i förgrunden. De ställer i vilket fall som helst hårda krav på deltagarna i den demokrati som Mouffe ser som ett ideal, krav som jag tror är svåra, för att inte säga omöjliga, att leva upp till. Det är väl antagligen därför som Mouffe är så försiktig när det kommer till att ge några konkreta exempel på hur hennes demokratimodell ska se ut och fungera i praktiken, hon vet helt enkelt att det hon ägnar sig åt är en meningslös tankeexercis, ännu en impotent skapelse av en alltmer handfallen vänster. En populism som betonar det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss kan aldrig utgöra något allvarligt hot mot den nyliberalism som Mouffe positionerar sig emot, den banar snarare vägen för en alltmer påtaglig högerhegemoni och kapitulerar för en världsbild där vänstern får finna sig i att spela en undanskymd roll eller gå liberalismens ärenden. Och det var kanske inte meningen.