När barnafödandet blir religion – Isobel Hadley-Kamptz och vår fåfänga jakt efter mening

Isobel Hadley-Kamptz har tydligen varit med i På spåret, om det nu kan sägas betyda något mer än att hon tycker om att få sin självbild förstärkt genom officiell exponering. Hon är i varje fall, trots att hon nog på intet sätt är vare sig helt obeläst eller ointelligent, en inte överdrivet intressant person, såtillvida att hennes tankemönster, trots breda svängar och stora penseldrag, i princip helt saknar originalitet. Ska man positionera henne politiskt (om nu det ska vara nödvändigt ) så är hon väl att betrakta som någon form av högerfeminist, en lydig liberal hund som säkert gärna tror sig själv vara progressiv och vass, men som i själva verket är lika trubbig som en nött blyertspenna. Att hon uppenbarligen (jag ser inte programmet så det här är en uppgift som googlats fram) ställde upp i SVT:s populära frågeprogram tillsammans med den lika förutsägbare och erbarmligt korrekte Kalle Lind förefaller därför närmast kongenialt, i varje fall om man försvär sig åt tesen att lika barn leka bäst.

Förutsägbar som hon är så har hon i en intervju i Amalia (https://www.amelia.se/senaste-numret/jag-har-upplevt-tva-mirakel/) beskrivit en av sina egna graviditeter som ett mirakel, vilket väl, om vi betänker att jorden fram till dagens datum nog har sett åtminstone 10 miljarder människor födas, kraftigt måste sägas kraftigt devalvera de krav som man, inte minst från en religiös position, kan/bör ställa för att någonting ska kunna beskrivas som "mirakulöst". Att betrakta barnafödande som ett mirakel, att betrakta varje nyutkläckt individ som ett unikum är i och för sig ett vanligt tankefel, eller i varje fall en antropocentrisk hållning som knappast håller streck om vi vidgar perspektivet och tittar bortanför vår egen navel(sträng). Det är givetvis ett helt korrekt påstående att varje individ är unik, om nu unicitet i sig kan sägas utgöra en tillräcklig grund för de stora ord som Hadley-Kamptz på intet sätt är ensam om att vilja använda i det här sammanhanget. I så fall bör vi i konsekvensens namn också betrakta ett snöfall som ett helt universum fyllt av mirakel, eftersom det som bekant är så, i varje fall om vi ska tro ett påstående som är omöjligt att verifiera, att det inte finns en snöflinga som är den andra lik. Detsamma gäller givetvis även för gruskorn, och för övrigt allt annat som existerar i vår vidunderliga värld. Allt är unikt, men om allt är unikt så kan det knappast samtidigt vara ett mirakel, eftersom det mirakulösa i sig förutsätter en avvikelse från normen. Och om normen är unicitet så skulle i så fall den perfekta kopian/klonen vara ett mirakel, något som väl, på ett lätt pikant sätt, bör leda till vissa intressanta bieffekter, inte minst när det kommer till den mänskliga artens reproduktion och vår envisa drift att se oss själva som särfall.

Det är också intressant (och något som säkert bör sättas på meningsskapandets konto – ett konto som för övrigt börjar bli rejält övertrasserat vid det här laget) att många människor väljer att ge vad som i själva verket är en blind naturprocess religiösa dimensioner och tar till överord för att beskriva någonting som är ungefär lika kausalt betingat som att den sten som du kastar upp i luften oundvikligen lär ramla ner igen (och då förhoppningsvis inte i skallen på dig). Jag vet att jag är krass och cynisk bortom all hjälp, behäftad med en svart aura som lägger det mesta i skugga, men det handlar också inte minst om ord och ords värde. De finns en form av besvärjelse i Hadley-Kamptz och hennes trosfränders förhållningssätt, en ovilja att se att vi som individer är ofullständiga, ofullkomliga och temporalt betingade existenser, dömda till att strutta runt och fjanta oss under en livstid som i förhållande till universums existens är så kort att den inte inte ens utgör en blinkning. I detta förgudande av oss själva och vår avkomma finns också en uppenbar blindhet, en faktaresistens som sällan visar sig så tydligt som när våra, i praktiken för det mesta ogrundade, förhoppningar förvandlas till bittra realiteter och när våra drömmar går i kras. Vi vill så gärna tro att vi är utvalda, att vi är speciella, och när Hadley-Kamptz beskriver även sin kärleksrelation med sin förre partner som ett mirakel så är hon på intet sätt originell. Men om det nu är så att den relationen var mirakulös, på samma sätt som hennes graviditet och hennes barn var/är det, hur kom det sig då att den relationen tog slut? Detta är inte sagt i avsikt att skadeglatt frossa i andras olycka, utan ska bara ses som ett led i mina försök att förstå hur Hadley-Kamptz et consortes tänker. Om vi nu ansluter oss till Hadley-Kamptz beskrivning och betraktar hennes relation på det sätt som hon gör så är det uppenbarligen så att mirakel kan upphöra, vilket förefaller något besynnerligt. Trampar vi sedan vidare på den inte överdrivet fördolda religiösa väg som vi befinner oss på så inställer sig då nästintill oundvikligen frågan om den katolska kyrkan också ägnar sig åt att revidera sin uppfattning om det mirakulösa och därför också med lika stor nödvändighet får sysselsätta sig med att avkanonisera sina helgon? Jag måste erkänna att jag inte har någon koll på huruvida detta överhuvudtaget förekommer, och i vilken omfattning det i så fall sker. Vad som däremot, om man applicerar strikt logiska tankemönster på ett religiöst normsystem, förefaller vara tämligen självklart är att ett mirakel som förkastas inte längre är ett mirakel och dessutom aldrig ens har varit det. Ett mirakel är antingen giltigt bortom tid och rum eller inte alls, och om det upphör att vara det som det har utgett sig för att vara så är det istället ett fuskverk, en bluff, ja närmast att betrakta som ett rent bedrägeri. De må vara ett självbedrägeri i många fall, men det förtar inte falskheten.

När Hadley-Kamptz i en krönika i Expressen (https://www.expressen.se/kultur/ide/att-sluta-foda-barn-av-klimatskal-ar-poanglost/) låter sig uppröras över att barnalstrandet tas med i den ekvation som behöver lösas för att den här världen ska förbli beboelig så är det därför inte direkt förvånande att de handlar mera om en trosbekännelse än om sakliga argument. Det finns också gott om logiska luckor i resonemanget, något som brukar känneteckna texter skrivna i den upprördhet som vi alla känner när något av det vi håller heligt angrips. Hadley-Kamptz påstår att de klimatkostnader som våra barn åsamkar jorden är framräknade på ett tveksamt sätt, och ser ett uppenbart problem med att den kostnaden läggs på oss idag, ett resonemang som givetvis skulle få fatala följder om vi utsträckte det till att gälla även andra miljöpåverkande faktorer, men som i sig är ett belysande exempel på den brist som jag personligen anser vara den mest destruktiva i det mänskliga psyket, nämligen vår oförmåga/ovilja att inta ett konsekvensialistiskt perspektiv. För om det nu är så att vi bara ska räkna med den miljöpåverkan som sker i nuet så är givetvis den flygresa som vi kommer att göra om en vecka helt oväsentlig, då den, precis som varje nyfödd individs framtida klimatavtryck, ligger i en framtid som vi ännu inte vet något om. Den hållning som Hadley-Kamptz intar i det här avseendet kan kanske ses som ”anti-holistisk”, som vore delarna i ett större helt nästintill oväsentliga i förhållande till helheten, något som givetvis är exakt det argument som de flesta använder sig av när de urskuldar sin egen miljöförstöring som ett så litet inslag i helheten att det är i princip oväsentligt. Köper du en stadsjeep så är den givetvis miljömässigt neutral så länge du inte kör den, men vi får väl förutsätta att du har köpt den för att använda den och att du därför på sätt och vis har intecknat en del av din framtida miljöpåverkan redan vid köpet. Och samma sak gäller givetvis barn, att hävda något annat är dels att inta ett antropocentriskt perspektiv, dels att göra sitt eget liv och de val man har gjort till en norm som andra ska rätta sig efter. Det sistnämnda är en ”synd” som de flesta av oss ägnar sig åt, och Hadley-Kamptz är knappast något undantag.

Utan att vara alltför malthusianskt inspirerade bör vi kanske också betrakta den miljöpåverkan som vi oundvikligen gör ur ett exponentiellt perspektiv, i varje fall i förhållande till en värld som otvetydigt går mot ett alltmera uppenbart miljömässigt haveri. Använder vi det betraktelsesättet så kan vi faktiskt snarare med viss rätt hävda att de som vill överföra barnens framtida miljökostnader till dagens ”balansräkning” i praktiken ägnar sig åt en form av skönmålning. I en alltmer nedsmutsad värld så betyder kanske det ton koldioxid som det nyss födda barnet släpper ut om 50 år betydligt mer än vad samma ton gör i nuläget, och det råder väl knappast någon tvekan om (fysikens lagar kan vi inte överskrida, även om många verkar tro det) att den rena numerären faktiskt begränsar varje individs utrymme, och att det barn som i en värld befolkad av 7 miljarder människor kan bete sig på ett visst sätt har betydligt sämre förutsättningar att göra det i en värld med en befolkning som närmar sig det dubbla. Den här ekvationen löser dock Hadley-Kamptz med ett gordiskt hugg av klassiskt snitt, då hon trosvisst påstår att vi i framtiden inte kommer att konsumera på det sätt som vi gör nu och att ”hela poängen är att vi måste ställa om livet och ekonomin så att det inte blir så”. Vi bortser från det extremt naiva i den fromma förhoppning som hon här ger uttryck för, även om det som alltid är ytterst beklämmande och inte minst tröttande att ständigt höra dessa utfästelser om framtida försakelser och begränsningar från individer som helt uppenbart inte lever som de lär och som dessutom noga undviker att presentera ens en embryoartad skiss av hur den typen av radikala och världsomspännande beteendeförändringar ska implementeras och fås att fungera utan friktion. Vi tittar istället på det rent koloniserande i Hadley-Kamptz föreskrifter för hur kommande generationer ska bete sig. De barn som vi nu föder ska inte konsumera på det sätt som vi själva gör, de ska ändra sitt liv och det samhälle som de bebor på ett sätt som vi själva uppenbarligen inte är beredda att göra, de ska kort sagt bli betydligt bättre människor än vad vi själva är. Vi struntar i det faktum att det kanske krävs någon form av närmast magisk transcendens för att detta ska kunna förverkligas, då denna radikala förändring kräver ett i princip totalt avståndstagande från den kultur som vi nu lever i, en spricka som är så stor att den får alla tidigare generationskonflikter att framstå som nästintill icke-existerande. Vi struntar också i att denna radikala förändring bör ske inom ett ur den mänskliga civilisationens perspektiv väldigt kort tidsspann, så kort att det troligtvis i vilket fall som helst inte låter sig göras. Vi tittar istället på vad Hadley-Kamptz säger ur ett rent ansvarsperspektiv, och vad det avslöjar om henne som person. När hon avfärdar barnafödandet från miljödiskussionen så intar hon ett perspektiv som brukar känneteckna mycket av företagssfären (hon är inte för inte liberal…). Företag, och inte minst multinationella sådana, agerar i enlighet med sitt egenintresse på så sätt att de internaliserar vinsterna och externaliserar kostnaderna, d.v.s. någon annan får betala för den åverkan/resursförbrukning som de gör, vilket är exakt vad Hadley-Kamptz ägnar sig åt när hon tycker att kommande generationer ska avvika från det livsmönster som vi själva försvär oss åt, bara för att kompensera de excesser som hon själv ägnar sig åt. Det är kanske ett allmänmänskligt beteende, men det gör det därför inte vare sig så värst mycket smakfullare eller försvarbart ur ett rent logiskt perspektiv. Hadley-Kamptz är en fripassagerare på de kommande generationernas fartyg, men hon verkar inte inse det och verkar dessutom tro att det fartyget rymmer i princip obegränsade mängder med passagerare.

Trogen en hållning som hade betraktats som renodlat fascistisk om den hade varit riktad mot andra människor så frågar sig Hadley-Kamptz om vi överhuvudtaget ska bry oss om att försöka stoppa klimatkrisen? För henne är det i princip oväsentligt att vi förstör allting som omger oss, under förutsättning att mänskligheten överlever som art, en hållning som får mig att konstatera att när Arthur Schopenhauer beskrev livet på jordklotet som ett ytligt mögeltäcke så syftade han nog i första hand på mänskligheten. Sedan må mögel vara livgivande på sitt sätt, så överdrivet många positiva konnotationer i övrigt till det begreppet är det dock svårt att krysta fram. Att arter dör, att ekosystem förstörs, att delar av jorden blir obeboeliga är bara små störningar i det hela, i princip helt oväsentligt så länge mänskligheten kan fortsätta sin existens. Detta är speciesism, ingenting annat, och att medvetet propagera för det är både aningslöst och något som kan få fatala följder även för mänskligheten, eftersom ett uttalat hierarkiskt tänkande lätt koloniserar hela vår livsvärld. Hadley-Kamptz verkar vara fullständigt renons på förståelse för att ekosystem handlar om samverkan, och hon verkar se hotet mot mänskligheten som i princip helt löskopplat från allt övrigt liv på jordklotet, ett minst sagt besynnerligt resonemang. Hennes oförmåga att ta in verkligheten är på sitt sätt skrämmande, eftersom hon knappast kan avfärdas som en ignorant analfabet levandes ett fullständigt isolerat liv bortom allt vad vetenskaplig kunskap heter. Hon tar upp krig, missväxt och sjukdomar som ett alltmer accelererande fenomen i vår värld, men verkar samtidigt helt omedveten om den befolkningsexplosion som har ägt rum i de delar av världen som nu drabbas av den ena krisen efter den andra, och hon verkar vägra att inse ens ett så elementärt faktum som att vattenbrist faktiskt med nödvändighet uppstår om det finns fler förbrukare av vattnet än vad resurserna tillåter. Jag antar att hon har tänkt sig att kommande generationer ska lägga om även den delen av sitt konsumtionsmönster, och att hon, för att travestera en formulering som kanske något orättvist tillskrivs Marie Antoinette, hävdar att det här inte är något problem, för de kan ju alltid dricka Coca Cola istället. Det är nästan så att jag tror att hon anstränger sig för att framstå som korkad och ignorant. Det lyckas hon i så fall onekligen rätt bra med.

Om vi återgår till det heliga barnafödandet så gör dock Hadley-Kamptz en form av läpparnas bekännelse och påstår att det visst inte är så att vår obändiga vilja att reproducera oss ska ses som ett sätt att skapa mening i vår tillvaro, som ett rent existentiellt behov. Några meningar längre ner verkar hon dock ha ändrat sig på den punkten för då är helt plötsligt barnanskaffandet själva grundvillkoret för den mänskliga existensen. Samtidigt säger sig Hadley-Kamptz vara ”tveksam till själlös konsumtion”, ett billigt retoriskt påstående som vi väl alla med en glatt leende och en varm hand är beredda skriva under på. Problemet är bara det uppenbart stipulativa i begreppet ”själlös”. Hadley-Kamptz tycker uppenbarligen att barnskaffande är själfullt och höjt över den ordinära trista konsumtion som många ägnar sig åt, Kalle Svensson däremot kan för sin del tycka att barn är det mest själlösa som finns, en ren belastning på hans liv som han gör allt för att undvika. Hans nya Porsche däremot har ett motorljud och en väghållning som får Kalle att känna sig förverkligad på ett sätt som inte ens ett par tjog barn skulle kunna åstadkomma. Vem har rätt? Personligen vill jag inte ha något av dessa tingestar i mitt liv, men jag kan inte heller gradera dem inbördes. Och sett i ett längre miljöperspektiv så är nog Kalle Svenssons Porsche tveklöst en mindre belastning än Hadley-Kamptz barn, om vi nu ska använda den variabeln i vår bedömning, något som dock den övergripande miljödiskussionen inbjuder till.

Tolkar vi sedan det existentiella resonemang som förs mera krasst så kan vi givetvis konstatera att om det inte föds några barn så kommer det inte heller att existera någon mänsklighet, det är mycket enkel matematik. Men sammanblandningen av två existentiellt betingade termer, den rent empiriska och den psykologiskt behovsbetingade, är givetvis förrädiskt till sin natur och syftar nog först och främst till att, på ett undermedvetet plan, friskriva Hadley-Kamptz från ett beteende som är blint och naturbetingat och få henne att för sig själv framstå som en person som kan höja sig från de bojor som naturen lägger på oss och bete sig autonomt. Den hållningen är knappast trovärdig om vi sätter den i relief till vad som har framkommit tidigare i hennes krönika, då hon snarare framstår som en person som verkar tämligen oförmögen att inta ett kritiskt förhållningssätt till sig själv, och vars hela argumentation på ett närmast infantilt sätt går ut på att rättfärdiga ett beteende som hon inte har den minsta avsikt att ändra på. Det står henne givetvis fritt att propagera för i princip vilken åsikt som helst, men diskrepansen mellan hennes eget beteende, det beteende som hon förväntar sig från andra, och det normativa mål (d.v.s. den mänskliga artens överlevnad) som hon sätter upp är så extrem att hennes trovärdighet förångas lika snabbt som en vattendroppe på en het motorhuv. Men något annat är givetvis inte att vänta. Det går helt enkelt inte att resonera med människor som baserar sina ståndpunkter på grundvalar av religiös natur, eftersom faktaresistensen är nästintill total. Ett religiöst präglat tänkande kan, precis som ett mirakel, sägas pendla mellan existens och icke-existens, och när det väl har upphört att existera är det som om det aldrig har funnits överhuvudtaget. Och det är först då som en meningsfull kommunikation kan inledas.

Det extremistiska i Hadley-Kamptz hållning visar sig slutligen som allra tydligast i det faktum att hon själv tillskriver sina meningsmotståndare en extremistisk hållning. Det är en vanlig enkel försvarsmekanism (som givetvis kan vändas tillbaka även mot mig) som blivit alltmer vanlig i det manikeistiska debattklimat som präglar vårt samhälle. Diskussionen, i varje fall den sansade delen av den, handlar ju inte om att människor inte ska skaffa barn, det handlar bara om att vi bör beakta samtliga faktorer som otvetydigt har en påverkan på vår miljö om vi vill komma till rätta med de problem som vår värld lider av. Ska vi överhuvudtaget göra en seriös ansträngning (som givetvis redan nu är helt meningslös, men vi kan ju alltid ”göra momenten”) att lösa miljöproblemen så kan vi inte låta någon del av vår konsumtion få ett frikort, det gäller barn likaväl som lustjakter. Sätter man barnen, och i förlängningen därför också mänskligheten i stort, på undantagets piedestal så återstår till slut ingenting annat än en from förhoppning på att ännu ett ”mirakel” ska ske som kan göra det vi själva inte förmår. Då återstår bara att att göra som Hadley-Kamptz, att fortsätta det liv vi lever utan inskränkningar och inta den voluntaristiska hållning som hävdar att ”det räcker att vilja ge sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn chansen till ett bra liv”. Men det är givetvis trams. Viljan kan säkert förflytta berg, men den kan knappast förflytta sopberg. Och det lär vi nog snart få full visshet om.