När klasstillhörigheten skymmer blicken – Qaisar Mahmood och jakten på den undflyende svenskheten

Mänskligheten är egentligen inte särskilt svårgripbar, den är snarare extremt förutsägbar och följer nästintill helt slaviskt vissa etablerade grundläggande mönster som den bara rent temporärt gör några avsteg ifrån. Någonstans djupt inom oss, det må ha genetiska förklaringsgrunder eller bero på något helt annat, finns trots det övertygelsen om att vi som individer är originella, att vi som personer är ett unikum som saknar motsvarighet, både i den värld som nu omger oss och i den historia som föregick vår existens. Med risk för att göra någon besviken så måste jag avslöja att jag inte direkt delar den uppfattningen. Den som låter sig överraskas av sig själv måste antingen lida att en allvarlig form av schizofreni, vara extremt drabbad av alzheimers eller ha en stark inneboende drift till självförnekelse. För egen del måste jag konstatera att det enda som möjligtvis överraskar mig när det kommer till mig själv är min totala oförmåga att just överraska mig själv. Jag reagerar i princip alltid på samma sätt, nästintill oavsett vad det gäller. Ett av de beteendemönster som uppenbarligen är fast förankrat djupt inuti mitt psyke är att jag tenderar att läsa böcker/texter på ett och samma sätt. Det sättet kännetecknas av en från början välvillig inställning, där jag ibland t.o.m. (om än motvilligt) kan finna mig nicka instämmande till det författaren skriver. Den inställningen brukar dock för det mesta mattas radikalt allt eftersom jag fortsätter att vända blad, för att till slut mynna ut i ett aktivt ”felfinnande” med rödpennan i högsta hugg. Det senaste offret för den hanteringen är Qaisar Mahmood, vars bok Jakten på svenskheten vi nu ska titta närmare på.

Boken är kanske inte direkt något mästerverk rent stilistiskt sett, och jag stör mig en del på den staccatoprosa som Mahmood använder. Men det är en mindre invändning och boken saknar inte intressanta reflektioner, även om den kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan av det den säger sig vilja beskriva. Nu är berättelsen i och för sig uppbyggd som en form av roadtripp, och det ligger som bekant inom den genrens ramar att det därför handlar om rapsodiska överblickar där objekten flimrar förbi nästintill utan att överhuvudtaget fastna på näthinnan. Det skulle därför kunna sägas att det boken förlorar i djup det vinner den i bredd, men det personliga perspektivet är så dominerande att det vidgade synfältet oundvikligen domineras av författarens egna idiosynkrasier. Det må vara förklarligt och kan utan tvekan ses som en tydlig manifestation av författarens personlighet, men en reportagebok där det saknas vilja att gå i clinch med de företeelser som ska beskrivas har kanske inga större utsikter till att lyckas med sin uppgift.

Vem är då Qaisar Mahmood? Hans föräldrar invandrade från Pakistan, men Qaisar själv är om inte född så i varje fall uppväxt här, närmare bestämt i Tensta. Han säger sig inte känna sig hemma någonstans, vare sig i Sverige eller i Pakistan, men verkar samtidigt inte uppvisa några av de mera tydliga tecken på det ”utanförskap” som ingår i den gängse bilden. Han har t.ex. jobbat med integrationsfrågor och varit anställd både på Riksrevisionen och i Regeringskansliet, så han är således knappast någon pizzabagare från förorten. Han beskriver sig visserligen som en klassresenär, men ska man döma efter hans sociala kontaktnät så verkar han vara minst sagt väletablerad inom den övre medelklassen och den urbana eliten. Det är inte bara så att hans vänner till stora delar förefaller vara välutbildade akademiker som bor centralt i Stockholm, även under den roadtripp som han gör så välkomnas han runtomkring i landet av vänner ur samma sociala skikt, människor som har sommarhus på Österlen, som åker på konferenser runtomkring i världen och som uppvisar alla tecken på att tillhöra den akademiska elit där Mahmood själv ingår. Han är således, trots sitt uttalade utanförskap, knappast i avsaknad av ett välfungerande och stort socialt nätverk (ett begrepp som jag för övrigt hatar). Han förefaller att vara nöjd med den situationen och är inte direkt villig att kliva över gränserna för sin sociala kontext och lämna sin privilegierade tillvaro, och påstår sig dessutom ur ett perspektiv som inbegriper både erfaren främlingsfientlighet och invandrares position i Sverige göra större nytta på Östermalm än i Tensta. Detta samtidigt som han beklagar sig över att han betraktas som en Onkel Tom på sin arbetsplats, dvs. som en färgad person som tjänstgör som ursäkt för vad som i grunden är rasistiska strukturer. Han är alltså hellre ett självvalt alibi för överklassen, akademikerskrået och den övre medelklassen, snarare än en förebild för under- och arbetarklassen i förorten. Tydligare exempel på kooptering, och en mera uppenbar förväxling av egennytta med allmännytta, får man väl ägna lite tid för att snoka reda på. Därmed inte sagt att jag kräver, eller ens förväntar mig, att han ska göra något avsteg från det liv som han har skaffat sig och verkar uppenbart nöjd med, men det är oundvikligen något inkonsekvent att klaga på vad man uppfattar som särbehandling när den är negativ och samtidigt vara fullt beredd att urskulda den när den verkar till ens egen fördel.

För trots sin sociala situation är Mahmood snabb på att måla upp bilden av sig själv som en outsider, som mannen som på sant vilda västernmanér kliver av tåget för att ställa allting till rätta, ensamvargen som visserligen umgås i flock, men som samtidigt sätter en ära i att distansera sig ifrån den. Som alltid handlar det väl i det här fallet mera om personens självbild än om en faktisk beskrivning av sakernas tillstånd, även om vi givetvis inte därför ska undervärdera kraften hos de tolkningsraster av mera självförhärligande typ som vi alla håller oss med. Men allt detta prat om utanförskap och identitetsförlust som är så oerhört trendigt, inte minst bland människor som tillhör eliten, gör mig något konfunderad. Jag kan inte låta bli att inrangera detta tankekluster bland begrepp som "utbrändhet" och liknande, dvs. ord/beskrivningar som i första hand tjänstgör som en statusmarkör för den individ som brukar dem och knappt ens i andra hand beskrivet ett faktiskt tillstånd. Det säger kanske mer om dessa personers narcissistiska läggning än om någonting annat, för vem känner sig egentligen inte malplacerad i tillvaron? Är det någon som tror att det överhuvudtaget existerar människor som inte känner sig främmande under stora delar av sitt liv? De som tror att andra ingår i en stor gemenskap har för det första dålig koll på hur gruppsykologi fungerar, och för det andra en något nedlåtande hållning som lyfter fram deras egen utkorade position som ett ensamt skär i en stor och strömmande fors, medan resten av oss är smågrus som villigt låter oss dras med av strömmen.

Nu är jag själv en person som tycker om att generalisera. Jag dömer fort, jag dömer hårt, och jag ändrar mig mycket sällan. Den person som har fallit ur nåden för mitt vidkommande får kämpa väldigt hårt för att återigen kunna gå igenom nålsögat, men jag är inte så säker på att jag i det avseendet skiljer mig nämnvärt från större delen av befolkningen. Det påstås av vissa (den kände arkitekten Mies van der Rohe sägs tillhöra dem som har sagt det) att ”Gud bor i detaljerna”, och jag väljer att tolka det begreppet som en indikation på att det går alldeles utmärkt att dra slutsatser om en större helhet utifrån de byggstenar som den helheten består av. Freudianska felsägningar är en sak, enskilda avvikande tolkningar gör vi alla, men när det kommer till beteenden som är en integrerad del av personligheten så är i varje fall jag benägen att tro att det avslöjar fundamentala sanningar om den vi är även ur ett helhetsperspektiv. Så kanske kan Mahmoods motorcykelåkande säga oss mer om vilken typ av person han är än vad han själv förefaller vara medveten om. Det är nämligen på motorcykel som Mahmood gör sin roadtripp, och även om klichéerna om motorcykelåkandets fröjder är lika legio som banala (frihet, ensamhet, gemenskap med andra motorcykelåkare o.s.v., du har hört dem förut...) och avslöjar att han åtminstone i det avseendet är ett lika stort flockdjur som de flesta av oss, så är det i första hand då han beskriver sitt körsätt som han avslöjar sig. Det beteendet förtjänar ett utförligt citat:

"För att jag ska kunna köra lite snabbare än vad som är påbjudet har jag utvecklat en speciell körteknik. Dessutom behöver jag få utlopp för sådant som jag inte kan leva ut under arbetstid. Höga halter av adrenalin. Jag väntar in någon bilist som kör lite snabbare än andra och låter honom, oftast är det en han, köra om mig. Därefter lägger jag mig bakom bilen och försöker minska avståndet. Detta skapar en stress hos föraren framför mig som ändå har en benägenhet att köra lite snabbare än andra. Vips kör både han och jag lite snabbare. De flesta brukar efter några kilometer försöka kyla ned farten genom att lägga sig i den högra, lite långsammare, filen. Rädslan för att bli av med körkortet övermannar fartdjävulen. Jag kör om dem snabbt och lägger mig sedan också i den högra filen och saktar ned farten så att avståndet mellan oss är mindre än det rekommenderade tre-bils-avståndet. Efter någon kilometer brukar 90 procent av förarna köra om mig och så fortsätter samma procedur ända tills någon av oss svänger av.
[---] Sedan finns det andra mer professionella fortkörare som man inte lika enkelt kan hetsa. De kör fort för att de är vana eller vill komma fram snabbare. Med dessa får man turas om att leka hare. Man får ge dem draghjälp för att få samma hjälp tillbaka. En ligger bakom och drar på den andre. Har man tur kan man få med sig några ytterligare bilister och vips kan man vara tre till fyra fordon som leker karavan. Det känns på något sätt säkrare och mindre sannolikt att man skulle åka fast för fortkörning om man är fler som kör alldeles för snabbt.
[---] I vårt fall handlar det om att fördela riskerna med att förlora körkortet." (s. 230ff.)

Det här talar väl egentligen för sig självt, men jag måste ändå säga att även om jag har läst många direkta dumheter i mina dar så hamnar det här trots allt mycket högt på listan över uppvisningar av total stupiditet. Qaisar Mahmood är välutbildad, han har haft flera statliga toppjobb, och gör på intet sätt intryck av att vara en ointelligent person. Samtidigt är han helt uppenbart ett fullständigt praktarsel i trafiken, en person som skiter fullständigt i att han riskerar andra människors liv genom ett beteende som är så ansvarslöst att det nästintill framstår som absurt. Märk väl, han var 39 år när boken gavs ut, men uppvisar samtidig ett beteende som knappt ens går att beskriva som pubertalt, en ren rövhålsmentalitet som är så sanslöst imbecill att det får mig att tro att hans hjärnceller har tagit permanent semester. Det går inte att diagnosticera honom som något annat än en fullblodsnarcissist, en fullständigt omogen person som tillerkänner sig rätten att göra som han vill och vars eget väl och ve är det absolut centrala, oavsett vilka följder det kan få för omgivningen. Att han inte själv förstår hur bottenlöst idiotiskt hans beteende är, utan snarare skryter med hur han utsätter omgivningen för risker som de på intet sätt har bett om, får mig att tro att han är helt oförmögen att ta in någonting annat än sig själv i sin världsbild. Det finns en hel del i övrigt i hans bok som säger att bedömningen har fog för sig.

Eftersom han inte verkar förstå något så elementärt som att hans sätt att förvandla våra vägar till lekplatser för hans sårade manliga ego är direkt olämpligt (för att uttrycka det mycket milt) så får det mig att undra om han överhuvudtaget är kapabel att se kritiskt på sig själv? Det finns ingenting i boken som talar för det, för han skärskådar aldrig sitt eget beteende det minsta, utan ägnar sig enbart åt att fundera kring hur omgivningen behandlar honom, och då givetvis mestadels på ett negativt och oförstående sätt, vilket givetvis är ytterligare ett tydligt uttryck för narcissism. Denna tendens att ha det egna jaget som norm för vad en människa kan sägas vara avspeglar sig också i hans förhållningssätt till hur vi ska tolka den värld som vi lever i och de individer vi är. Föga förvånande är det även i det fallet ett osjälvständig anammande av trötta postmoderna stereotyper som utgör bärande inslag i hans resonemang. Mahmood pratar om globaliseringen, han pratar om hur vi nu själva väljer och skapar vår identitet, han pratar om hur vi växlar identiteter beroende på den kontext vi vistas i, han gör således den tolkning av världen som man ska göra om man är initierad på rätt sätt, dvs. om man tillhör just den  liberala överklass som han faktiskt tillhör. Den världen/verkligheten är uppenbarligen, enligt både honom och en hel del andra ”trosfränder”, inte bara förbehållen den överklass som ena veckan är på konferens i London, och andra veckan besöker vänner bosatta i de "finare" orterna i Sverige, utan utsträcks till att gälla alla, även den arbetslösa undersköterska i Karlstad (för att ta ett exempel) som inte har haft råd eller möjlighet att göra det som Mahmood och hans vänner däremot gör utan att ens reflektera över det. Att han anser att han själv och hans medelklassvänner utgör normen för det som kan sägas vara en genuin människa är inte heller något som han gör någon hemlighet av, och hans utdömande av alternativa liv är total, som när han påstår att ”[i] globaliseringens kölvatten finns det gott om förlorare: individer som varken rör sig socialt, geografiskt eller ekonomiskt" (s. 261.). Om vi gör bruk av samma typ av tolkningsramar som det brukar vara populärt att använda när det handlar om genus- och rasismdiskurser så krävs det ingen större ansträngning för att konstatera att Mahmood därigenom gör sig skyldig till vad som kanske kan kallas för ”det liberala felslutet”. Det är nämligen inte överdrivet svårt att notera hur det liberala idealet implicit görs till norm för hur vi alla bör inrikta våra liv i det citat som anges. Den som är nöjd och trivs bra med att bo kvar i sitt lilla samhälle, som jobbar på ortens snickerifabrik för ungefär samma lönenivå som han/hon alltid har haft, och som gillar att umgås med de vänner som han/hon har växt upp med, den personen är en "förlorare". Och det enbart för att han/hon inte vill leva sitt liv på det sätt som Mahmood och hans polare uppfattar att deras liv är beskaffade. Jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan det här sättet att resonera och de rasistiska åsikter som många (jag säger inte att Qaisar Mahmood tillhör dem) närmast med automatik tillskriver just de personer som väljer ovanstående livsstil.

Det finns överhuvudtaget ett uppenbart von oben-perspektiv i de betraktelser som Mahmood gör. Den arbetarklass som han kontrasterar mot den upplysa medelklass som han själv tillhör (en klass som enligt honom själv är drivande i alla förändringar som sker, medan landsortsbefolkningen bara är trög och odynamisk) är bara något som han ser på avstånd, i backspegeln på den motorcykel som han kör. För även om han säger att vare sig svenskheten eller den svenska befolkningen är ett enhetligt fenomen som det är enkelt att definiera så är det oundvikligen så att han gör på samma sätt som vi alla gör, betraktar världen ur en lins som är grumlad av de sanningar som vi själva försvär oss åt. Det är givetvis oerhört svårt att undvika, en form av antropologiskt dilemma som knappast går att undvika, och som dessutom oundvikligen underminerar det sökande efter ”svenskheten” som han bedriver, eftersom ett sökande efter en delaktighet aldrig kan bedrivas utifrån. Det är olyckligt, men knappast något som han ska lastas för, mer än möjligtvis såtillvida att det går att ifrågasätta om inte den fråga som vägleder hans undersökning i själva verket är felställd och konstruerad på ett sätt som gör att ett svar aldrig kan erhållas?

Samtidigt pratar han översiktligt om klass och socioekonomiska förhållanden, i första hand när det kommer till invandrare, men även rent generellt vad det gäller samtliga medborgare i det här landet. Han verkar dock vara helt oförmögen att ta in att det faktiskt finns tolkningsraster som inte ligger i linje med det liberala ideologiska paket som han själv har köpt, och att han inte hittar någon typisk "svenskhet" på sin rundtur kan kanske också ses som en tydlig indikation på att han själv är så fast förankrad i sitt ideologiskt präglade tolkningsraster att han överhuvudtaget inte förmår att förstå vad han ser. När han nämner Edward Saids Orientalism, så är det med den underförstådda utgångspunkten att Saids perspektiv, där västvärldens fördomar och schabloner demaskeras, är det allena saliggörande, något som åtminstone för mig framstår som en något stympande inställning. Saids bok må ha varit banbrytande, men det går i grund och botten alldeles utmärkt att skriva in i den inte bara i den postkolonial kontext där den så gärna placeras, utan även i en kolonial diskurs, eftersom den beskriver förhållandet mellan västvärlden och de kolonialiserade områdena ur ett maktperspektiv där det enbart är västvärldens fördomar som skärskådas. Genom att därigenom framställa den ena parten som offer och den andra som förövare, och helt bortse från de uppenbart dialektiska aspekterna av all mänsklig interaktion, undermineras också möjligheten för en genuin diskussion som kan åtminstone göra ansatser till att överbrygga de skillnader som existerar. Och om Mahmood ändå säger sig vara medveten om existensen av ett ”vi och dem-tänkande” så verkar han inte helt villig att inse att han själv, precis som vi alla, ger tydliga uttryck för samma typ av tolkningsraster. Han skulle säkert trivas alldeles utmärkt i en på ytan heterogen grupp av karriärmässigt framgångsrika akademiker precis som han själv och tro att den gruppen är ett konglomerat av olika folkgrupper, religiösa övertygelser, politiska åskådningar o.s.v., när det vid en närmare titt visar sig att den gruppens medlemmar i själva verket är karbonkopior på varandra. Och skulle den gruppen helt plötsligt inte ha någon annan grupp att definiera sig emot (det må vara landsortsbefolkning, arbetarklass, SD eller starkt religiösa invandrare som vägrar att anpassa sig till det liberala idealet) så skulle Mahmood och hans kompisar säkert känna sig om möjligt ännu mera alienerade än vad de nu gör, eftersom ramverket för deras världsbild och inte minst för deras självbild inte längre skulle finnas där. Problemet är nämligen att alla grupperingars viktigaste funktion är att avgränsa sig mot andra, konkurrerande grupper, något som gör tron på att vi ska kunna skapa en fungerande gemenskap som inrymmer många olika etniciteter, religioner, kulturella mönster, m.m., m.m., är naiv på gränsen till det rent aningslösa. Och det är nog ingen långsökt gissning om jag framför hypotesen att det värsta som skulle kunna hända Mahmood och de som tillhör hans grupp vore att de verkligen hittade den gemenskap som de så lätt förfaller till att tro att alla andra deltar i och därmed inte längre kan vara kvar i den grupp (gruppen för den självständige, kritiske och upplyste liberale akademikern) som har som sitt allra främsta kännetecken att den förnekar själva grundbulten i sin identitet, något som den gör via den närmast totala konformitet som ryms inom klichéerna om identitetslöshet, globalisering, det självvalda livet m.m., m.m.
Den rädsla för gruppidentitetens upplösning och det gränsöverskridande som kan bli fallet av det tar sig också tydliga uttryck i hur ”främlingsfientlighet” och ”rasism” presenteras av Mahmood. ”Främlingsfientligheten” handlar alltid bara om rädslor, aldrig om sakligt grundade argument. Företrädaren för den typen av åsikter är per definition lågutbildad, socialt i bakvattnet, arbetslös eller inte delaktig i arbetslivets högre sociala skikt, okunnig och rädd för förändringar. Om dessa stackars obildade och underprivilegierade personer sedan försöker få en faktiskt saklig grund till sin skepsis mot invandringen, som t.ex. i fallet med BRÅ:s nyligen aviserade nya undersökning om förhållandet mellan brott och etnicitet, då avfärdas detta ”faktasökande” som ett resultat av just fördomar. Du anses vara okunnig om du är ”främlingsfientlig”, men gör du några ansatser att ersätta den okunnigheten med ett empiriskt faktaunderlag, då kritiseras du ännu en gång för att vara fördomsfull. Så du ska alltså hållas kvar på din okunniga nivå, så att de som nu avfärdar dig som rasistisk, lågutbildad, socialt misslyckad och inte så lite korkad, kan nåla fast dig i den schablonbild som de själva målar upp, utan att de någonsin skulle komma på tanken att de själva är fördomsfulla. Gör du ett försök att ”höja dig”, att bredda din kunskapsbas från det som från de ”icke fördomsfulla” sida anses vara en känslostyrd och ogrundad argumentation, då blir du helt plötsligt ett hot, eftersom en faktisk empirisk grund till det du hävdar innebär att det helt plötsligt är deras världsbild som måste ruckas. Frågan är således, vem är mest rädd för förändringar, den ”främlingsfientlige” lågutbildade SD:aren, eller den högutbildade ”fördomsfrie” liberalen? Ingen av dem är det minsta villig att släppa in den andre på dennes egna villkor, och jag har svårt att urskilja på vilket sätt de tankestrukturerna kan sägas skilja sig från varandra. Det är båda två ett belysande exempel på vad jag kallar för en ”T-ford-argumentation”, dvs. du får vara som du vill för att bli insläppt av oss, så länge du är som oss.

Och att avfärda allt som inte är totalt inkluderande som rasistiskt är en smula tröttande och föga konstruktivt. När Mahmood påstår att ”svenskheten” som begrepp är uppbyggd kring en rasistisk kärna, där blondheten är den gemensamma nämnare som förenar alla, så är det ingenting annat än nonsens. Det handlar snarare om en kulturell identitet med ett inpräglat beteendemönster, där varje avvikelse betraktas som just en avvikelse. Sedan må den automatiska föreställningen som möter den som ser annorlunda ut och som förutsätter att han/hon inte förmår att tillgodogöra sig beteendemönstret vara en irriterande och oönskad företeelse, men det skiljer inte det förhållningssättet från det som försiggår inom ramarna för vilken gruppidentitet som helst, oavsett vilken gruppering vi pratar om. Att tro att en person som är iklädd en skinnväst med Hells Angels-emblem skulle välkomnas med öppna armar om han klev innanför dörrarna till ett frikyrkomöte är naivt. Det handlar om skillnader, det handlar om vår inbyggda tendens att schematisera och kategorisera det vi möter omedelbart. Det är inte nödvändigtvis rasism. Det kan vara det, men det behöver inte vara det, och det är det absolut inte med automatik. Och på samma sätt som Hells Angels-medlemmen kan bli en fullvärdig medlem i frikyrkoförsamlingen så kan invandraren också få tillträde till ”det svenska”, vad nu det kan sägas utgöra? Men det kräver att man anpassar sig till de normer som gäller. Inte helt och fullt, för det är det ingen som gör och knappast heller någon som kräver att man ska göra, men i så pass stor utsträckning att ens närvaro inte alltid skaver för de andra som är närvarande. Och detta för gäller alla sociala sammanslutningar, oavsett hur stora de är och vad de är uppbyggda kring. Om du vill vara medlem men tycker att du själv ska sätta upp reglerna för vad det medlemskapet ska innebära, så bör du nog fundera ett varv till på om det där är en gemenskap som du egentligen vill och och inte minst bör tillhöra. Men för en person som har egna regler för hur man ska bete sig i trafiken så är det givetvis helt otänkbart att han ska bli tvingad att anpassa sig till någon annan i de övriga sfärerna i vår sociala vardag. Andra uttrycker motstånd mot att förändra sig, det gör inte Mahmood (åtminstone inte enligt sin egen självbild), dvs. under förutsättning att han kan få omgivningen att tolerera det sätt som han beter sig på. Han verkar inte förstå att vi som människor faktiskt i de flesta fall är nästintill fullständigt likgiltiga för vår omgivning så länge den inte ”stör oss”. Vi vägrar att förändra oss inte för att vi nödvändigtvis hyser någon ovilja mot förändringen i sig, utan för att den helt enkelt orsakar en onödig friktion som inte ger oss något och som vi kan klara oss utan. Och när föreställningen om gemenskapen innebär att de som utgör den från början är de som ska rucka på det som håller den samman, oavsett hur oartikulerade de sammanhållande faktorerna är, så ska man kanske inte bli allt för förvånad om man möter motstånd. Om jag är vegetarian så går jag kanske inte nödvändigtvis med i ortens jaktlag, och gör jag det så får jag kanske finna mig i att det finns förväntningar på mig att jag ska följa det mönster som kännetecknar den gruppen. Bilden av grupper som inkluderande är helt enkelt felkonstruerad, och om man som Mahmood vill låta ”svenskheten”, den svenska kulturen och de svenska traditionerna inrymma i princip vad som helst (Obs! Jag lägger inga som helst värderingar i de enskilda elementen, vare sig de som redan existerar eller de som eventuellt kan komma att tillföras.) så innebär det att man inte ens förstår begreppens egentliga betydelse. En kultur är exkluderande, den är inte inkluderande, eftersom en kultur som inrymmer allt saknar en faktisk kärna (oavsett hur diffus den är) och inte minst den sammanhållande kraft som en kultur trots allt utgör. Vad skulle den nationella identifikationen som Mahmood efterlyser innehålla om den inte inrymde en kulturell dimension? En delaktighet enbart grundad på de uppgifter som står i ditt pass? Om ”svenskheten” eller den ”nationella identifikationen” ska vara en tom behållare som var och en kan fylla med det som ligger dem själva närmast så blir begreppet helt urholkat och tömt på mening. Att kulturella identiteter, precis som t.ex. språk, förändras är en självklarhet, men det är i stor utsträckning en organisk förändring och inte ett resultat av en medveten planering. Och det sistnämnda handlar mera om en form usurpation än om förändringar som sker inifrån, och säger nog egentligen mer om det ideologiska filtret hos den som är drivande i förändringsarbetet än om det som han/hon tänker förändra. Om du t.ex. går med i en fotbollsförening och förväntar dig att lagen ska bestå av 23 spelare, att bollen ska ersättas av en frisbee, att målburarna ska bytas ut mot cricketgrindar och att alla deltagare ska tvingas att hoppa på ett ben, då är du visserligen med i en fotbollsförening, men den föreningen ägnar sig inte längre åt att spela fotboll. Och någonstans är detta vad jag uppfattar som pudelns kärna, det faktum att många verkar tro att en gemenskap eller en gruppering är en företeelse, där jag, precis som Mahmood gör i trafiken, ska få göra som jag vill, annars är jag förtryckt. Vi byter därigenom ut det kollektiva förtrycket mot individens despoti, och tycker att det sistnämnda är att föredra. Det är en form av kolonialisering med förment liberala förtecken, där det som är ”inskränkt”, ”bakåtsträvande” och ”slutet” ska tvingas att kapitulera för en tolerans som i själva verket inte är någonting annat än en förklädd självisk repression, utövad i moralens namn och med gott samvete, på det sätt som kännetecknar i princip alla ”projekt” av det här slaget. Och så länge vi förväxlar våra egna önskningar med en norm som alla bör försvära sig åt, och så länge vi inte förmår att inse att vårt perspektiv kanske inte nödvändigtvis är mera vidsynt och öppet än de som vi kritiserar för motsatsen, då ska vi nog inte heller förvänta oss att vi vare sig kan se eller förstå den omgivning som vi existerar i, sedan må den omgivningen kännetecknas av ”svenskhet” eller av vilket som helst av andra minst lika luddiga och svårdefinierade begrepp.