Fuktskadad prosa – Marilynne Robinson drunknar i sin egen symbolism

Jag tyckte om Gilead, även om det var länge sedan jag läste den och jag därför inte längre riktigt kan säga vad det var med den boken som tilltalade mig. När jag nu plockade upp Marilynne Robinsons debutroman, Två par systrar (Housekeeping) så var kanske förväntningarna därför överdrivet uppskruvade, något som inte direkt underblåstes av att romanen har lovordats och prisbelönats inte minst i USA. Läsupplevelsen blev dock något tveeggad. 

Robinson skriver inte illa rent stilistiskt, det skulle vara direkt orättvist att konstatera något sådant, och när hon låter sin prosa vara avskalad, tom på övertoner, och mer energiskt framåtdrivande är även Två par systrar en bra bok. Men det är tyvärr alltför sällan som hon tillåter sig att släppa det närmast allegoriska perspektiv som hänger som ett Damoklessvärd över den historia som berättas och får i varje fall mig att skruva oroligt på mig och kastas ur fiktionens grepp. Jag vet inte i vilken mån Robinson själv är religiös, men berättelsen känns nästintill kalkerad på bibliska parabler och är överladdad med en symbolik som knappast är överdrivet subtil utan snarare slår läsaren i huvudet med full kraft, på det sätt som kännetecknar den sämre sortens didaktik.

I boken väver Robin samman två bibliska teman, historierna om syndafloden och berättelsen om Kain och Abel, och anspelningarna är knappast diskreta. Staden Fingerbone, där de två systrarna Ruthie och Lucille som berättelsen kretsar kring växer upp, verkar nästintill vara genomdränkt av fukt, översvämningarna kommer årligen och är ibland så allvarliga att de riskerar att skölja bort stadens hus från deras grundvalar. Allt är fuktigt, lerigt och nästan på väg att dränkas, soffan droppar av fukt, båten som mostern Sylvie använder för utflykter är otät, ingenting verkar kort sagt kunna hålla vattnet borta. Vattnet har också redan tagit sin tribut av familjen, då både morfadern och systrarnas mor svalts av den sjö som staden är belägen vid, morfadern vid en tågolycka, modern genom ett troligt självmord. Vattnet har överhuvudtaget en bärande roll i romanen, det regnar ofta, huvudpersonerna är ofta blöta, de har dåliga skor som tar in vatten hela tiden, allting i huset är insvept i fukt, som om naturen var det våta och civilisationen det torra, som en kamp mellan naturens livgivande fuktighet och den ofruktbara torrhet som civilisationen för med sig.

Det innebär dock inte att vattnet ska ses som ett hot, det är snarare en väg bort från allt det alltför konforma och prudentliga liv som Ruthie och mostern Sylvie, som beskrivs som en vagabond, med all kraft värjer sig emot. När den yngre systern Lucille visar sig vara mera mottaglig för stadens, bekvämlighetens och modernitetens lockelse och därför överger familjen, byter ut den bylsiga klänningen mot jeans med pressveck och börjar leva ett ”normalt” liv, fäster sig Ruthie ännu starkare vid mostern och stannar kvar i civilisationens utmarker, befäst i den övertygelsen av en båttur tillsammans med mostern som väl bör betraktas som en initiationsrit, ett sätt att via floden undfly normalitetens bojor och skala av sig de förpliktelser som ett ordnat och konventionellt liv oundvikligen medför. När paret därför låter båten vila under järnvägsbron under hemfärden, för att kunna lyssna på det lockande dunket från skenskarvarna när tåget kör över bron, så är det en tydlig indikation, om än i form av den produkt av civilisationen som ett tåg trots allt utgör, på att naturen har fått dem i sitt grepp, och att de nu i praktiken redan har bestämt sig för att överge det hus där de aldrig egentligen har känt sig riktigt hemma.

Det är alltså ingen direkt subtil symbolik som Robinson använder sig av, och när Ruthie ur ett retrospektivt perspektiv kommer fram till att det avgörande ögonblicket var när hon och mostern lämnade staden gående över järnvägsbron så är klichévarningen uppenbar. Bildspråket i romanen är ofta överlastat och får ibland direkt avsiktliga bibliska övertoner, vilket blandas upp med längre naturskildringar av klassiskt romantiskt mönster, där naturen blir en katedral där själarna, om de är av den dispositionen att de är kapabla till det, kan uppgå i ett större sammanhang. Jag brukar hävda att det finns tre företeelser som är svåra att skildra i skönlitteratur utan att resultatet blir direkt trist, och det är skildringar av fylla, samlag och natur. Robinson undviker inte heller hon den fällan, och jag finner mig snegla översiktligt på texten i hopp om att naturskildringen ska nå sitt slut, läsa slarvigt och bläddra framåt snabbt för att komma förbi de passagerna. Det är självfallet inget bra betyg. Två par systrar är ingen dålig bok, men den känns en smula billig, en sorts skrivarkursprodukt av bättre snitt, en form av idéroman där idéerna riskerar att, och ibland också lyckas, kväva berättelsens kraft. Som litterär debut är den onekligen en imponerande prestation, men den lämnar mitt bibliotek nu, och precis som Ruthie och Sylvie aldrig återvänder till Fingerbone så kommer romanen som beskriver deras öden aldrig att återvända till min bokhylla.