Hans och Greta och den elaka häxan i det oljeuppvärmda pepparkakshuset: En saga utan lyckligt slut

Vi söker nog alla efter tröst i en tillvaro som på många sätt är ogripbar och svårförståelig och där vi för det mesta vinglar runt på måfå i hopp om att allting ändå på något sätt ska ordna sig, trots att vi egentligen innerst inne vet att alla våra strävanden är dömda att misslyckas och att våra liv inte är någonting annat än en mycket kort parentes i ett i övrigt oändligt utsträckt mörker. Själv har jag funnit mig bli allt mer entusiastisk varje gång jag möter en hund, efter att under de första decennierna av mitt liv ha varit en smula reserverad, för att inte säga obehaglig till mods, varje gång jag konfronterades med vad som brukar benämnas som ”människans bästa vän”. Det obehaget har lagt sig och ersatts av ett inte ringa mått av förtjusning, något som står i direkt proportion till den ”fånighetsfrekvens” som hunden ifråga visar upp. Med risk för att stöta mig med alla överdrivet känsliga hundägare så måste jag nog konstatera att vad som charmar mig hos en hund är dess överdrivna glädjeyttringar i form av svansviftande i överljudsfart, fåniga glädjeskutt upp och ner och det minst sagt töntiga flin som hunden då ofta visar upp. Glad hundar ser helt enkelt rejält korkade ut i sin närmast patologiska entusiasm för minsta bagatell, och jag kan inte låta bli att beundra deras uppenbarligen nästintill okuvliga förmåga att blunda för tillvarons minusposter och istället fokusera helt och hållet på den glädje som stunden ger. Men det är hundar det. När människor uppvisar samma egenskaper (okej, vi bortser från svansviftandet) blir min reaktion snarare den motsatta, irritation, ilska och ett ibland illa dolt förakt för vad jag uppfattar som en ofta självvald dumhet. Hundar må framstå som korkade utan att därför vara det, människor däremot framstår ofta som allra dummast då de försöker ge sken av att vara klokare än vad de har förmåga till, och få saker gör mig så misstänksam som optimistkonsulter, aktivister och människor som säger sig ha lösningar på problem som är så komplicerade att inte ens en hel stad full med Einsteinkloner skulle kunna hantera dem. Men många låter sig förföras av demagoger och populister som Hans Rosling och Greta Thunberg av samma anledning som jag faller i farstun för första bästa byracka som korsar min väg, de låter sig dras med av den förstnämndes helt ogrundade entusiasm och av den andras orealistiska aktivistiska hållning, inte för att det finns någon substans i vad någon av dessa mediahypade personer säger eller gör, utan för att de, precis som en hund, erbjuder en kort reträtt från en verklighet som de flesta av oss egentligen inte vill konfronteras med på fullt allvar. 

Som tur är så finns det dock en hel del alternativ för den som vill vaccinera sig mot ytlighet, ogrundad optimism och självpåtagen blindhet, och en förgrundsfigur i skaran av mera pessimistiska samtidsobservatörer är den amerikanske miljöfilosofen Roy Scranton, som i Sverige kanske först och främst är känd för sitt konstaterande att Greta Thunberg nog gör bäst i att förbereda sig på att hennes kamp för miljön oundvikligen kommer att misslyckas. Det är givetvis inte vad vi vill höra, då lyssnar vi hellre på herr Roslings fullständigt ogrundade svammel om hur allting blir bättre om vi bara fortsätter på den väg som vi har slagit in på, eller på fröken Thunbergs helt substanslösa profetutgjutelser om att allting kommer att ordna sig om vi bara bättrar oss på den yttersta dagen. Ska vi tro Roy Scranton så är dock den dagen redan för länge sedan passerad, och det enda vi kan göra är att lära oss att dö med åtminstone ett uns av värdighet.

Hans

Greta

Den elaka häxan

Detta kan ju tyckas vara en hårt dragen slutsats och i en värld av floskelbemängd managementretorik där vi får lära oss att allting ordnar sig om vi bara väljer att ”se möjligheter” så är Scranton givetvis en rejäl partypajare. Det innebär därför inte att han är någon domedagsprofet, och det finns inget alarmistiskt i hans hållning. Snarare handlar det om ett avklarnat, nyktert konstaterande om att det här faktiskt inte kommer att fungera längre. Och dessutom underbygger Scranton, till skillnad från Thunberg, sina resonemang med fakta som är ytterst svåra att komma undan, samtidigt som han inte heller, till skillnad från Rosling, blundar för konsekvenserna av ett agerande som kan förefalla rationellt ur ett snävare perspektiv men som holistiskt sett oundvikligen får fatala konsekvenser. Vi tar några exempel från hans lilla pamflett Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization.

Munter läsning?

En av de heliga kor som absolut inte får vidröras, och än mindre slaktas, är vår bisarra drift att föröka oss nästintill bortom alla gränser, ett icke-problem för en person av Roslings ”intellektuella” kaliber, men i praktiken självfallet ett uppenbart nackskott för mänskligheten. Så länge jordens befolkning fortsätter att växa är det helt orealistiskt, konstaterar Scranton, att tro att koldioxidutsläppen ska kunna minskas, och alla tafatta miljöregleringar till trots så visar det sig ju också att utsläppen inte uppvisar den minsta tendens till minskning. När det därför pratas om ökade satsningar på barnfamiljer, som t.ex. den extra semesterveckan som SAP hade som valfläsk och som börjar genomföras inom kort, och när det pratas om ökad invandring till västvärlden för att hålla uppe produktionen, så må det ena vara tacksamt för den som vill föröka sig, och det andra vara något som får oss att känna oss något mera moraliskt förträffliga. Ur miljösynpunkt är det däremot ungefär lika konstruktivt som att ta bort avgasrenaren på bilen.

Nu kan man dock, som Scranton, konstatera att det egentligen inte spelar någon roll eftersom de klimatförändringar som vi redan i nuläget har orsakat är irreversibla och att därför inte ens ett totalt förbud mot koldioxidutsläpp skulle förändra sakernas tillstånd i tillräckligt stor utsträckning. Det finns också en hel del som tyder på att de förändringar vi ser är av direkt exponentiell natur, vilket bl.a. gör att avsmältningen av istäcket och upptiningen av permafrosten i Sibirien (i sig en källa till stora metanutsläpp) kan accelerera i betydligt högre hastighet än vad vi hade förväntat oss ens i våra värsta scenarier. Men så länge världens resurser är ojämlikt fördelade så får man, hävdar Scranton, vara oerhört optimistisk/naiv om man tror att en reglering, eller t.o.m. ett förbud, skulle fungera i praktiken, och, som han mycket riktigt påpekar, internationella förbud mot t.ex. trafficking, kemiska vapen och angreppskrig har ju inte på något sätt eliminerat existensen av dessa företeelser. De försök att genomföra ens en blygsam skatt på koldioxidutsläpp, som det Australien under en kort period funderade på att införa, har också kvävts i sin linda, ett tecken så gott som något på att förändringsviljan inte är överdrivet stor.

Detta har givetvis att göra med den liberala kapitalismens närmast globala seger, en seger som på ett helt annat, och mera brutalt, sätt än vad Francis Fukuyama förutspådde i sin bok med samma titel, faktiskt kommer att innebära just Historiens slut och den sista människan. Kapitalismen har, säger Scranton utan att därför ta till några övertoner, helt enkelt segrat sig till döds. Som system är den nämligen beroende av just den billiga energi som förstör det klot som vi lever på, och så länge det inte finns några trovärdiga alternativ så kommer vi inte, och kan egentligen inte heller, ändra vårt beteende. För skulle vi försöka att lösa miljöproblemen på ett sätt som utmanar den rådande kapitalistiska systemets struktur och hegemoni, så skulle vi oundvikligen kastas in i en ekonomisk lågkonjunktur som får 1929 års depression att framstå som ett smärre växelkursproblem vid en jämförelse. Och den politiker som skulle genomdriva den typen av beslut, och därigenom bädda för extrema samhällsomvälvningar, skulle knappast överleva nästa val. För när det kommer till verkliga uppoffringar för att rädda vår planet, då blir vi helt plötsligt märkbart reserverade. Vi kan skolstrejka, vi kan manifestera vecka ut och vecka in, men vi vill samtidigt kunna skjutsa våra strejkande barn till deras aktiviteter och deras vänner (https://www.expressen.se/dinapengar/konsument/ilskan-efter-nya-beskedet-om-bensinpriset-frustrerande/), och när det visar sig att det kostar oss en och annan krona så blir helt plötsligt ett billigt bensinpris fan så mycket viktigare än en smältande polaris. Konsekvent, nja kanske inte, om vi nu inte tar den allestädes närvarande mänskliga dumheten som riktmärke för den konsekvens som vi efterfrågar. Och nog är Scrantons observation av miljödemonstranternas beteende en intressant illustration av vår nästintill totala oförmåga att placera vårt eget beteende inom ramarna för en större kontext: ”The most common sight at all the events that week was people on their iPhones and Androids, checking email, tweeting, and taking pictures. (s. 68). För trots den kritik mot det rådande samhällssystemet så finns det mer som förenar miljöaktivisternas hårda kärna och kapitalismens mest gynnade företrädare än det som skiljer dem åt., och då inte minst den kolberoende teknik som vi alla använder oss av. Ungefär tio procent av den samlade energiproduktionen går för övrigt till företeelser som är nätbaserade, så den som vill vara trovärdig som miljöaktivist bör kanske dumpa sin mobil på närmaste återvinningsstation.

Men det finns ju alternativa energikällor, säger nu den optimistiske miljövännen, samtidigt som han/hon kramar sina fyra barn och lastar Volvon full inför semestern. Nja, säger Scranton, ryktet om dessa källors förträfflighet är nog betydligt överdrivet. Problemen med alternativa energikällor är nämligen både allvarliga och omfattande. De har för det första lågt energiinnehåll i jämförelse med fossila bränslen, energitillgången fluktuerar och är svår att kontrollera, och möjligheten att transportera energi minskar givetvis radikalt när vi går ifrån de fossila energikällorna. Det tar också åtskilliga år, mycket lågt räknat åtminstone två-tre decennier, att bygga upp en alternativ energistruktur som ens kommer i närheten av den fossilt baserade energiförsörjning som vi nu har, och den tiden har vi i vilket fall som helst inte. Den kolartro (passande nog?) som finns angående solenergi och vindkraft är helt enkelt mera av en from förhoppning än ett realistiskt alternativ till den nuvarande energistrukturen, i varje fall om det är så att vi vill att den förstnämndas implementering ska få en avgörande inverkan på miljöförstöringen. Kärnkraften skulle eventuellt kunna ersätta det fossila bränslet, men den är knappast miljömässigt neutral eller ofarlig, och det skulle, påstår Scranton, krävas att uppemot 12 000 kärnkraftverk byggs under de närmaste decennierna om det energibehov som nu finns skulle ersättas. Och i takt med en ökande befolkning så kommer givetvis behovet av billig och pålitlig energi att öka ytterligare.

Så vad gör vi då, går ut ett varv till med ett plakat eller passar på och tar ännu en dag ledigt från skolan, visar oss som de engagerade och goda samhällsmedborgare som vi så gärna vill framstå som, om inte annat så för oss själva? Nja, säger Scranton, dessa klimatdemonstrationer fyller knappast någon konstruktiv funktion, utan bör snarare ses som en känslomässigt betingad social aktivitet som i grund och botten är närmast kontraproduktiv: ”In truth, the People’s Climate March was little more than an orgy of democratic emotion, an activist-themed street fair, a real-world analogue to Twitter hashtag campaigns: something that gives you a nice feeling, says you belong in a certain group, and is completely divorced from actual legislation and governance. Given the march’s tremendous built-in weaknesses, the best we might have hoped for is that it accomplished nothing. What’s more likely, though, is that it siphoned off organizing energy that could have been more useful elsewhere, made a public display of climate activism’s political impotence, and soothet hundreds of thousands of people with a false sense of hope.” (s. 62) Aktivismen är också, säger Scranton med uppenbart fog, något som ersätter tanke med handling och byter ut eftertanke mot känslomässigt betingade ryggmärgsreflexer, ett beteende som vi definitivt inte brukar tilltalas av när ”fel” personer ägnar sig åt det: [T]he more we pass on or react to social vibrations, the more we strengthen our habits of channeling and the less we practice autonomous reflection or independent critical thought. With every protest chant, retweet, and Facebook post, we become stronger resonators and weaker thinkers.” (s 84f.) 

Istället bör vi, hävdar Scranton ägna oss åt ihågkommelser, begrunda vår existens som människor, vår plats i historien, och inte minst vårt oundvikliga förpassande ifrån den. Det stråk av förnekelse som Scranton tycker sig spåra hos människan är också det som har lett oss till den punkt där vi nu befinner oss, stående på randen till en avgrund som oundvikligen kommer att sluka oss inte bara som individer, utan även den civilisation som vi tillhör. Det enda motgift som finns mot den förnekelsen är att komma ihåg våra döda, snarare än att tänka på de som inte kommer och som vi ändå inte känner eller kan dra lärdom av. Inte för att vi kände alla våra döda, men de finns där och har ibland (åtminstone om de härrör från de senaste århundradena) ett ansikte och en röst som ännu inte har tystnat helt, och genom de röster som de lämnat efter sig kan vi reflektera över vår egen position och få ett perspektiv där vår egen betydelse får rätt proportioner. Det är det som skiljer Scranton från utvecklingsoptimister som Thunberg och Rosling, och det är där de sistnämnda tar fel. För det är i minnet av det som har varit, snarare än i räddandet av det som ska komma, som vår framtid ligger. För när klimataktivisterna, eller för den delen Stefan Löfven eller någon annan av tillväxtekonomins apologeter, talar om vikten av att rädda framtiden och om hur vi ska se till att vår existens kan fortvara och hur våra hänsyn i första hand ska riktas mot kommande generationer, då har vi egentligen redan prisgivit dem åt förintelsen. Detta är inte en plädering för att vi ska lära av historien, det har vi visat oss vara helt inkapabla till vid ett oräkneligt antal tillfällen, utan för att vi ska överge de förhoppningar som ledde till de katastrofer som vi redan har genomlidit, för att kanske därigenom undvika ännu en katastrof, och den här gången en förödande sådan, denna gång ultimata katastrofen, det sista steget ut i intigheten.