Miljömedvetande för de besuttna - Alicia Agneson och den förljugna second hand-industrin

Covid19 är väl en sak, det är en otrevlig sjukdom och något som vi givetvis helst bör motverka med alla tänkbara medel. Men det finns gott om andra åkommor som är minst lika allvarliga, inte minst ur ett samhälleligt perspektiv, men som verkar gå under radarn för de flesta av oss, till viss del av förklarliga skäl eftersom vi inte har noterat att vi själva har blivit smittade. Jag kan ändå, trogen min uppenbarligen helt obevekliga vilja att få tillvaron förklarad för mig inte låta bli att undra varifrån alla maskar kommer? De som verkar krypa in genom öronen på folk och äta upp deras hjärnor så fort det blir tal om honnörsord som "miljö", "rasism" och andra, något som oundvikligen resulterar i dysfunktionella tankestrukturer. Här är ett färskt exempel, hämtad från second hand-industrin (ja, det är numera en industri...)

Vi vänder oss till Expressen som idag har en artikel om ännu en av vår tids helgon, denna gång i form av en svensk skådespelerska vars existens jag måste erkänna att jag var helt okunnig om.

Jag vet inte vem Alicia Agneson är, men hon är uppenbarligen med i en av alla de meningslösa tv-serier som produceras enligt löpande band-modell, och som det utan tvekan skulle vara en rejäl miljövinst förknippad med om de lades ner omgående. Fröken Agneson säger sig ha "ett intresse för second hand", men jag tror väl i första hand att det handlar om ett intresse för att framstå som moraliskt förträfflig, vilket nuförtiden verkar vara ett intresse som vi alla förväntas dela.

Vi tittar lite på vad fröken Agneson säger, och konstaterar då följande:

"Under ett välgörenhetsarbete i Karibien 2019 blev hon chockad över hur pass mycket hav och natur förstörs av klimatförändringar."

Kommentar: Cyklade hon till Karibien 2019, eller tog hon morfars eka (hon säger ju att hon brukade sno mormors kläder, så helt osannolikt är det kanske inte?). Dessutom är hon 25 år nu, vilket innebär att hon bara var lite drygt 20 år när hon ägnade sig åt detta fantastiska "välgörenhetsarbete". Då kan det ju vara intressant att fråga sig vad som brukar karakterisera dessa "framstående filantroper"? Jo, att de, som Bill Gates och andra, har tjänat så orimligt mycket pengar i förhållande till normala människor, så att de på ett demonstrativt och minst sagt nedlåtande sätt kan åka runt och sprida sin grace över den mindre bemedlade omgivningen. Givetvis med allting betalat i form av dyra hotell, ännu dyrare mat, och transporter m.m., m.m. Och alltid med ett gott öga riktat mot pressen så att de kan fortsätta att sola sig i glansen av sin egen förträfflighet och med eftertryck marknadsföra sig själva som de godhetsapostlar de uppenbarligen tycker att de är. 

Jag föreslår därför att de kriminella i våra förorterna tar över det här beteendet, eftersom de på sätt och vis redan har kommit halvvägs. Det s.k. "välgörenhetsarbete" som överklassen ägnar sig åt går nämligen ut på att a) råna omgivningen på så mycket pengar som det bara är möjligt, och b) lämna tillbaka en liten skärv av det och förvänta sig att omgivningen ska buga, bocka och tindra med ögonen och tycka att man är fantastiskt. Våra gangsters har ännu så länge bara kommit till punkt a), men om de vill förbättra sin image drastiskt så råder jag dem att omgående börja praktisera även punkt b).

"Efter hemkomsten till London började hon tänka på vad hon själv kan göra för att ändra sitt beteende.
– Jag flyger mycket i mitt jobb som skådespelare och det är svårt att förändra."

Kommentar: Tydligare än så kan det väl inte sägas att den här typen av människor inte i grund och botten är det minsta intresserade av att ändra sina liv på ett sätt som faktiskt gör att de själva påverkas av det patos som de med ett illa dolt självberöm visar upp. För när det kommer till en konsumtion som de verkligen vill ägna sig åt - som i det här fallet flygande - ja då försvinner helt plötsligt alla ansatser till miljömedvetande och "godhet" och då faller vi tillbaka ner i den snöda egoismens djupa dalgång. Jag tror att vi med säkerhet kan utgå ifrån att fröken Agneson tjänar mer än vad de flesta av oss gör. Uppskattningar säger att hennes förmögenhet redan för två år sedan, dvs då hon ägnade sig åt välgörenhet, uppgick till kanske ända uppemot 5 miljoner dollar, dvs drygt 40 miljoner svenska kronor, och efter det har det säkert flutit en hel del sedlar under den bro som hon lever vid (säkert i en dyr och omfångsrik lägenhet...). Hon har således vid en ålder där de flesta knappt ens har kommit ut i yrkeslivet samlat ihop en förmögenhet som kan uppgå till så mycket som 60-70 miljoner svenska kronor, något som givetvis innebär att hon kan sluta med sitt arbete och ge fan i att flänga runt jordklotet. Men den typen av miljöansvar är det givetvis inte intressant att ta för människor av Agnesons modell.

"Nu hoppas Alicia Agneson inspirera andra att tänka över hur man konsumerar när det kommer till kläder.
– Jag får många meddelanden från folk runtom i världen som berättar hur de har börjat konsumera mer hållbart. Det känns fantastiskt att kunna bidra till en sådan förändring.
Hennes engagemang för cirkulärt mode har också lett henne det nya uppdraget som global modechef för mode tech-bolaget Yaytrade, en konkurrent till Sellpy. Där ska hon bland annat driva projekt för att guida sina och bolagets följare i hållbarhet."

Kommentar: För det första är det intressant med bolag som Sellpy och Yaytrade, eftersom de precis som Klarna, Spotify och andra "yngre" företag är rena parasitverksamheterna. Man skapar inget nytt utan profiterar helt på andras arbete. Nu säger vän av ordning att det inte skiljer sig från vad det s.k. Traderafolket ägnar sig åt, men den stora skillnaden är att de tar ekonomiska risker för vad som i grund och botten är en söktjänst, och dessutom inte exploaterar någon utöver sig själva. Sellpy har fått mycket kritik för sitt sätt att behandla personalen, något som också ofta är typiskt för den här typen av nyare verksamheter, och den halvfascistiska anda av förljugen "kåranda" som de har hämtat från bl.a. Wal-Mart, där man vill få det att framstå som att fotfolket är en del av en större (folk)gemenskap är bara direkt motbjudande. Vi tar ett exempel:

"Hela arbetsplatsen är uppbyggd på ett poängsystem. Du ska alltid uppnå 800 scores per dag. (poängsystemet visar på hur snabbt du jobbar). Men skulle det bli tekniskt fel, du har de ingen förståelse. Du ska då uppnå samma poäng som alla andra, även om du har mindre tid på dig.
   På arbetsintervjun berättade rekryteraren snabbt om poängsystemet. Då fick vi information om att det endast var en rolig grej och en tävling inom teamen och avdelningarna. Men det stämmer inte - utan du påverkar din lön och hur du blir behandlad med hjälp av dessa scores.
   Du blir även mätt på din kvalité vid arbetet. Men även om du har perfekt resultat inom kvalitén, så blir du sämre bemött när du inte uppnår dina scores. Sellpy fokuserar endast på kvantitet, inte kvalitet."

Föga förvånande är det i princip bara yngre som jobbar på de där ställena, och föga förvånande är den fackliga aktiviteten nästintill obefintlig. Dock har man nyss slutit ett kollektivavtal som ska träda i kraft efter årsskiftet efter en längre tids motstånd från Sellpy, vars majoritetsägare intressant nog är Hennes & Mauritz. Sellpy ägs alltså av en av de värsta klimatbovarna inom modeindustrin, något som givetvis är ytterst ironiskt. Om man nu uppskattar ironi...

Vi kan nog med största sannolikhet räkna med att Sellpy kommer att "outsourca" sin verksamhet till Baltikum inom några år, nu när de till slut tvingas följa den kutym som råder inom svensk arbetsmarknad, men det är en historia som vi inte behöver gå in närmare på här. Och nu är ju detta Sellpy invänder ni givetvis, men vi ska nog inte förvänta oss ett bättre beteende från Yaytrade, som för övrigt också är svenskägt. Av någon anledning, kan det vara en påverkan från den hjärndöda form av doktrinär "marknadsliberalism" (liberal i ordets rätta bemärkelse är givetvis inte applicerbart i det här sammanhanget, därav citationstecknet) som Annie Lööf företräder?, så är många av den här typen av skitföretag faktiskt svenska. Efter knäckebrödet, Falu rödfärg och det svenska musikundret så kommer den svenska råkapitalistiska arbetarexploateringen att bli nästa stora exportvara. Världen är att gratulera. Och vi kan ju för säkerhets skull titta lite på vilka som ligger bakom Yaytrade.

Till att börja med handlar det om ytterligare en representant för den modeindustri som fröken Agneson påstår sig vara så skeptisk till:

Henrik Hobik ska ha gedigen erfarenhet inom modeindustrin. Han har bland annat byggt distributionsbolaget Selected Brands Nordic, som verkar inom premiumsegmentet i Skandinavien och Baltikum. Henrik har ett stort kontaktnät inom modeindustrin internationellt och är en erfaren investerare. I sin investeringsportfölj har han exempelvis Klarna, Mathem och Budbee.

Observera den höga skitsnackskoefficienten i den här texten, vilket i och för sig inte är ägnat att förvåna. Den typen av meningslös språkförstörelse är ju en företeelse där managementvärlden är fullständigt överlägsen, och där möjligtvis enbart konstrecensenter kan tänkas bjuda ett åtminstone rudimentärt motstånd. Vi bortser ifrån att företaget uppenbarligen leds av en förklädd hobbit och ställer istället frågan om vad i helvete ett "premiumsegment" är? Jo det ska tydligen vara dels något mera "exklusivt", och dels ska det vara ett sätt att genom aggressiv marknadsföring skapa en aura för produkten som gör att du kan ta dubbelt så mycket betalt (eller mer) för en produkt som i själva verket håller ungefär samma kvalitet, eller inte ens det, som varor som betingar betydligt lägre pris. Nästa person gör mig inte mera entusiastisk:

Stefan Alvarsson har bland annat byggt upp One Partner Group som är verksamt inom bemanning, rekrytering och produktionslogistik, med en omsättning överstigande en miljard kronor. Han har dessutom tagit fram och utvecklat högautomatiserade och heltäckande logistikcentraler för bland andra Babyshop.com och AD bildelar. Stefan är även investerare i gardenstore.se och har styrelseerfarenhet från nuvarande och tidigare engagemang.

Om någon tvivlar på att det här individerna är någonting annat än någon form av parasitisk utväxt på mänskligheten så föreslår jag att ni tittar på Yaytrades hemsida.

Och om ni av någon anledning skulle ha fått för er att nutidens kapitalister har någon form av bildning som skiljer dem från de rövarbaroner som härjade i USA under senare delen av 1800-talet så bör ni omgående tänka om. Vi kan ju för att understryka detta faktum "roa" oss med att ta några exempel på hur dessa "begåvningar" formulerar sig på sin sida. Försökt att inte kräkas när ni läser det här, själv känner jag fortfarande smaken av spyor i munnen, och det var ändå ett bra tag sedan jag läste den här dyngan:

Yaytrade är marknadsplatsen för sustainable rebels - en plats som möjliggör köp och sälj av nytt och secondhand premiummode- och livsstilsprodukter mellan privatpersoner, influencers och premiumvarumärken.

Observera beteckningen sustainable rebels (fetstilen är min, precis som alla kursiveringar). På sätt och vis kan det här kan alltså inrangeras inom vad som bör betraktas som den borgerliga "vänsterns" sfär, där man så gärna fejkar ett engagemang för att skapa trovärdighet åt sig själv, och där man presenterar sig som en fritänkande och radikal person, samtidigt som man i själva verket inte skiljer sig ett dyft ifrån sin borgerliga hemvist, i det här fallet den traditionella modeindustrin. Den här typen av marknadsföring har ju modeindustrin ägnat sig åt under i princip alla tider, tänk bara på "heroin chic-vågen" och Benettons reklamkampanjer, så den totala förljugenheten är knappast ägnad att förvåna.

"[N]u [är] en trogen användarbas etablerad tillsammans med Sveriges troligtvis största stall av anknutna influencers."

Dessa så kallade "influencers", en företeelse som får covid19 att framstå som en mänsklig välgörare vid en jämförelse, har ju fått bedövande kritik för att de är totalt okritiska gentemot vad de gör reklam för och för att de säljer sig till i princip vem och/eller vad som helst. Den enda skillnaden mellan en influencer och en prostituerad av mera ordinärt snitt förefaller vara den att du faktiskt får en produkt/tjänst levererad av den sistnämnda och att han/hon själv står för lejonparten av arbetsinsatsen.

"Genisis

Spolar vi tillbaka bandet börjar resan redan 2016, då vännerna David Knape och Jon Berglund saknade en bold marknadsplats inom fashion-och premiumsegmentet till skillnad från de klassiska marknadsplatserna."

Jag vet inte om den första felstavningen är medveten, men Genesis, i bemärkelsen Första Mosebok, stavas enligt vad jag har för mig med "e" och inte med "i". Är det en medveten felstavning för att det här personerna ska framstå som putslustiga och mer begåvade än en solkig disktrasa så kan jag bara beklaga att de inte kommer från Grekland, för i så fall hade ordet "Kretanism" definitivt varit på sin plats i det här sammanhanget.

Användningen av ordet "bold" istället för djärv eller något liknande är givetvis bara löjlig och avslöjar obönhörligt de här personerna som de fåntrattar som de utan tvekan är. Så när de säger att de tycker om "snabba puckar" så är det väl i själva verket bara en snygg omskrivning för att de snabbt blev puckade, något som i varje fall framgår med all tydlighet. De pratar också om "pre-loved fashion" och jag antar att det är en terminologi som de även använder som sina förutvarande partners? Att de dessutom stoltserar med att de beter sig som idioter i trafiken säger en hel del om den stupida uppblåsthet som den här typen av individer kännetecknas av:

Med bilen full av kläder körde grundarna sedan hela vägen tillbaka till Stockholm i typisk Jon Olsson-manér (både en och annan fortkörningsbot fick se dagens ljus).

Att skryta med att man beter sig som ett ansvarslöst kräk i trafiken samtidigt som man påstår sig ha någon form av socialt patos och säger sig företräda en form av ansvarsfullt miljömedvetande är ett självmål som vi med största sannolikhet får leta länge efter att hitta någon motsvarighet till.

Nu tröttnar t.o.m. jag på att gå igenom den här totalt infantila imbecilliteten från Yaytrades sida som Alicia Agneson uppenbarligen inte har några problem att förknippas med. Jag radar därför bara upp ytterligare några exempel på den stupiditet och förljugenhet som Yaytrade har gjort till sin:

1) 100% av vinsten skulle gå oavkortat till välgörenhet. - Ja ja, vinst kan man ju definiera och räkna fram på olika sätt, och de säkert blygsamma ersättningar som bolagets ägare tar ut är givetvis även det bara en form av välgörenhet...

2) en ny elegant brand-identity - Jag som trodde att det handlade om att sälja begagnade varor...

3) i oktober samma år, rullades även tjänsten ut för privatpersoner där Yaytrade-påsen hämtas upp vid dörren, och färdas vidare till värdering, fotografering och försäljning. - Så istället för att vi levererar varor i bulk och ser till att hålla nere den miljöpåverkan som transporterna innebär så ska varje pryl fraktas för sig, inte bara vid försäljningen, utan även när den samlas in? Det verkar ju onekligen oerhört miljövänligt. Men vi ska kanske utgå ifrån att de som hämtar upp varan är en variant av Foodoras personal, dvs lågbetalda cyklister med ett bisarrt arbetsschema som göder medelklassen med hämtmat?

4) helt enkelt disrupt dagens konsumtionsmönster. - Jag vet inte vad man vill signalera genom att slänga in ett och annat engelskt ord i sin text, men det hela mynnar i vilket fall ut i den form av tramsighet som kännetecknar 10-åringar som har fått sin första språklektion och tror sig vara häftiga när de "pratar engelska" på bussen hem. Infantilt är bara förnamnet.

5) leverera ordrar till 15 olika marknader världen över med rekordsnabb leveranstid. - Jaha, så då levererar vi helt plötsligt våra oerhört miljövänliga varor över hela jordklotet. Det är givetvis oerhört mycket progressivare och skonsamt mot naturen än den traditionella formen av second hand, där varan inhämtas och säljs lokalt och inte sällan köps av kunder som är så dåligt bemedlade att de inte ens tar bilen till de olika butikerna. Suck!

6) Dessa exklusiva och digitala sample sale har lockat många kunder som har uttryckt stor uppskattning. Det är ju uppenbart att företag som Yaytrade inte är till för kreti och pleti. Nej här handlar det om "exklusiva" och "utvalda" varor som bara når det elitskikt som företagets ägare uppenbarligen tycker sig tillhöra. Ett elitskikt som väl, bortsett från den naturliga godheten och den trevliga rondören kan jämföras med Nalle Puh, som ju som bekant påstås vara en björn med en mycket liten hjärna.

Vad kan man då köpa på denna sida, om man är en arbetslös invandrare som behöver fräscha upp sin garderob?

Tja en trenchcoat för 900 kronor, en sweater för 1 200 kronor, en poncho för 1 500 kronor och en massa andra spännande plagg som är som gjorda för en flerbarnsmor med en månatlig klädbudget på 300 spänn...

Det finns bara ett ord som är adekvat för att beskriva det här, och det är det ord som mest av allt passar in på vår tids svensk, nämligen ordet hyckleri. Vi leder för säkerhets skull det påståendet i bevis.

För det första så är det ju så att någon från början måste ha köpt eller åtminstone tillverkat den pryl som någon annan sedan köper second hand, det är ju inte så att den typen av varor uppstår ur intet. Att du inte slänger dina blomkrukor för att du har tröttnat på färgen på dem är självklart för människor som har dåligt med pengar, men tydligen något av en aha-upplevelse för den svenska medel- och överklassen. Dessutom är det onekligen en smula roande att samma individer som när de har köpt en ny lägenhet/ett nytt hus omgående blåser ur sina kök och ersätter dem men något nytt och mera trendigt tycker sig göra en stor insats för miljön när de köper en "begagnad" cardigan på en sida som Yaytrade. 

För det andra så är det givetvis så att enbart en person som har för gott om pengar ägnar sig åt den typen av överdriven konsumtion som företag som Yaytrade påstår sig vilja motverka. Det är nämligen inte ett problem för de människor som den ordinära formen av second hand-butiker var inriktade mot, dvs fattiga, missbrukare och invandrare som helt enkelt saknar ekonomiska resurser. Den typen av människor har för länge sedan lärt sig att vända på varenda öre på ett sätt som är fullständigt främmande för godhetsonanister som Alicia Agneson et consortes.

För det tredje måste vi dessutom ta vad jag kallar för second hand-syndromet med i beräkningen, en företeelse som har blivit alltmer framträdande i vårt samhälle i takt med att medel- och överklassen, som de parasiter de är, har invaderat second hand-butikerna och fått dem att förvandlas till "vintage-butiker" där priserna i många fall numera vida överstiger vad en person tillhörande underklassen har förmåga att betala. Men behöver bara titta på den degenerering som har skett hos Myrorna och Erikshjälpen, som nu i allt högre utsträckning har ett segmenterat sortiment där packet får köpa billiga slitna T-shirts från HM (som ju intressant nog alltså äger Sellpy) medan övriga "godsaker" antingen prissätts på ett horribelt sätt eller säljs över nätet till konsumenter med betydligt större plånbok. 

Men det är egentligen inte det som är det mest motbjudande med det beteende som nu har blivit alltmer spritt. För vad som i själva verket ligger inom det jag kallar för second hand-syndromet är i själva verket inte en konsumtionsbegränsning, utan snarare raka motsatsen. För när medelklassen och de lägre skikten av överklassen handlar second hand och därigenom ger ett demonstrativt uttryck för sin medvetenhet och sitt miljöpatos så handlar det i själva verket inte om någonting annat än om en form av alibitänkande. När dessa individer, med den demonstrativa godhetens fånflin på läpparna, köper en blomkruka, en kaffeservis, en klänning eller en fadermördare på närmaste second hand-ställe så tycker de sig närmast med automatik vara så oerhört duktiga och medvetna att de, så fort de har slutat storkna av sin egen självgodhet, tycker sig vara värda lite extra konsumtion utöver den de nyss ägnade sig åt, på samma sätt som den som bantar tycker sig vara värd en extra kaka till kaffet när han/hon har "hållit igen" ett tag. Så i samma andetag, eller i varje fall under samma shoppingtur, gästar då raskt dessa medelklassamveten en mera exklusiv butik i centrum och köper en ny svindyr kofta eller något annat som får dem att känna sig mer tillfredsställda över sina usla liv, trots att de redan har 30 koftor av samma snitt hängande i sin garderob. För, märk väl, det sistnämnda inköpet har de ju verkligen förtjänat, eftersom de har tagit sitt sociala och miljömässiga ansvar och handlat second hand.

Att inte tycka att mänskligheten är motbjudande är en svår konst. Jag misslyckas för det mesta med det, precis som med allt annat...